The Volcano Lower : A Romance - Susan Sontag (1992)

Första gången jag läser Susan Sontag (1933-2004) så jag visste inte vad jag hade att vänta mig. Jag har alltid varit svag för historiska epoker, och den här skulle utspela sig kring Vesuvius vid Neapel, från senare halvan av 1700-talet och gå fram till Napoleonkrigen. Jag visste inte att huvudpersonerna var verkliga kända personer, vilket jag brukar bli misstänksam mot - i synnerhet om det gäller författare, kändisar - då föredrar jag fiktiva karaktärer där det står författaren fritt att fantisera.

Men detta är verkligen en roman, som i synnerhet väcker tidsandan - vilket alltid intresserat mig - från Upplysningstiden  via Franska revolutionen till Napoleonkrigen. Det är stämningsmättat, intelligent, ett konstverk med sitt eget universum, tydligen för att undvika att upprepa allt som redan skrivits om dessa kända personer - vilket jag inte alls kände till, för mig är endast namnet Lord Nelson känt. Amiralen som gav britterna segern mot fransmännen vid sjöslaget vid Trafalgar, men samtidigt miste livet.

Bokens baksidestext meddelar att de tre huvudpersonerna är Lord Hamilton, brittisk diplomat förlagd till riket 'De Två Sicilierna' med Neapel som huvudstad, hans hustru Emma, och så Lord Nelson.  Dessa tre blev tydligen en omskriven kärlekstriangel, eller snarare ett 'menage à troi', under Napoleonkrigen. I börjar av boken noterar jag därför med viss förvirring att Lord Hamiltons hustru heter Catherine, som visar sig vara hans första hustru, och hinner bli sörjande änkling, innan han och Emma - med en åldersskillnad på 35 år - slutligen gifter sig år 1791.  

Jag tycker mycket om att Susan  Sontag egentligen aldrig nämner personernas verkliga namn, mer än enstaka förnamn. Ambassadören Lord Hamilton kallas hela tiden the Cavaliere, och Lord Nelson är the Hero (hjälten), ibland Amiralen. Emma är naturligtvis kort och gott Emma, så som kvinnor oftast tilltalas, bara med förnamn, och beskrivs länge i romanen som oskuldsfull flicka, som levde på sin charm och skönhet, även om eftermälet blev 'kurtisan'.

Sent i texten får vi veta att Emmas far var smed, som dog när Emma bara var två månader, så hon kom från fattigdom, men var sin mors ögonsten, och de åtföljdes i stort sett hela livet. Emma började som piga i London som tolvåring, men visste tidigt att ta sig vidare, blev dansös och beundrad modell åt konstnärer, för att slutligen gifta sig till titeln Lady Hamilton. 

Redan på sidan 58 finns två formuleringar som sätter tonen i hela boken: "Like his century, the Cavaliere was less rational than he has been reported." Vilket gäller hela upplysningstanken. Medan frasen "The sleep of reason engenders Mothers." mer symboliserar förhållandet mellan Emma och hennes mor, 'förnuftets sömn framkallar mödrar', moderskärleken i nuet är det enda som kan skapa en bättre framtid för barnet, även om samhället länge motarbetade döttrarnas möjligheter. Inget av detta uttalas öppet i romanen. Läsaren måste tänka själv. 

Men, som sagt, vi möter inte en historisk dokumentär, utan en rad roller som tydliggör det stora Melodram som var på väg, som präglade tiden. Först högadelns lyxliv skvalpande på vågtopparna av Upplysningstankar, omedvetet nyfikna på vulkaner, omedvetna om 'folket' som skulle explodera som en vulkan i Franska Revolutionen, men också nästan omgående  slås tillbaka, av Napoleonkrigens blodbad när överklassens makt restaurerades. Även om årtal sällan nämns tycks Emmas livstid (1765-1815) vara ramen, men Sontag själv finns med, med enstaka reflektioner som för in texten i 1900-talet, så vi inte glömmer att det här är en rekonstruktion, en roman med senare erfarenheter att utöka reflektionen med.

Minst halva boken handlar om the Cavaliere, diplomaten som önskat sig en mer ärorik placering, än Neapel, huvudstad i 'Kungariket de två Sicilierna' (fortfarande 100 år innan Italien kom att enats till ett rike). Men förutom att smöra för det depraverade kungaparet i Neapel, påtar han runt med sina egna intressen, vulkaner, och posera som 'samlare och kännare av antikviteter', det lyxliv han finansierar genom att köpa urnor, tavlor, antikviteter billigt, att fraktas till London där han kan sälja dem dyrt.   

Så invaggas vi i överklasslivet, med männen i centrum. Tidsandan beskrivs mycket övertygande, så pass att Lord Hamiltons liv både gör mig nyfiken och tråkar ut mig. Så dör hans första hustru, barnlös, han sörjer, tills han träffar Emma, 35 år yngre, 'den charmanta' kurtisanen det hyschas om. Men hon glider genom livet, på moderskärleken, vars strålglans bedårar en rad män. Modern Mary, sprungen ur enkla förhållanden, har hon alltid nära, men hon ignoreras av de flesta, som någon av 'tjänstefolket'.

Invaggad i det patriarkala systemet, det segt småtråkiga manliga överklasslivet, växer långsamt fram insikten om att alla kvinnoroller är marginaliserade, även de kungliga. Ha charm eller inte. Föda barn eller inte. När så Hjälten Nelson kommer, den allt mer krigsstympade (arm, öga, tänder), bara sex år äldre än Emma, förälskar hon sig, önskar energi att leva upp och komma vidare. De får ett barn, som döljs tills Hamilton dör ett par år senare, men då är revolutionen redan kväst, av såväl Napoleon och Nelson. Emma, kväst av förtalet, lyckas inte uppamma samma moderskärlek som hon själv fick från sin mor. Emmas liv har åter nått samhällets botten. 

Det är först i slutet av romanen som alla marginaliserade kvinnoröster träder fram, de beskriver alla samma händelseförlopp kort och koncist, alla ur sina olika perspektiv de är kören kring dramat - och betydligt intressantare än männen - naturligtvis för att de här tas ner från piedestalen av de kvinnliga erfarenheterna. 

Den sista rösten, den mest marginaliserade av dem alla, får plötsligt sitt namn utsatt: Eleonora de Fonseca Pimentel, journalisten som likt vulkanen ivrat för revolutionen, men hängdes som förrädare vid restaurationen, en ensam kvinna bland en rad revolutionära män. Hon ville inte nedlåta sig till att bli 'feminist', likt Wollstonecraft, hon ville inte skilja ut kvinnans öde från mannens, hon ville se alla som människor. Och visst har hon själv av medelklass, fascinerad inför folkets brinnande lava, den Utopi hon såg och anammade - men blev hängd som förrädare, en ensam kvinna bland männen. 

Som sagt, Sontag själv finns emd, också i den italienska skriftställaren Eleonoras slutord på sid 419: "Sometimes I had to forget that I was a woman to accomplish the best of which I was capable. Or I would lie to myself about how complicated it is to be a woman. Thus do all women, including the author of this book. But I cannot forgive those who did not care about more than their own glory or well-being."

Så ja, det är en roman med många lager att vakna upp till. Olika röster med olika vinklar att stöta och blöta i detta romanbygge. 

Valfrändskap - Johan Wolfgang von Goethe (1809)

En roman i två delar, där jag tyckte om första delen för att den känns klar och entydig à la 1700-tal, som en kvardröjande Upplysningstid. Karaktärerna går som lagbundna schackpjäser och ordnar sitt landskap, den slottsträdgård de styr över allsmäktigt.

Titeln Valfrändskap är lånad från en kemiuppsats (av svensken Torbern Bergman, 1775), vilket understryker det vetenskapliga intresset, och får mig att associera till Naturalismen under 1870-80-talen, då författare ville jämställa sina texter med vetenskapliga experiment. Inser nu att det egentligen är ett återgång till äldre tider då man ännu inte delat upp konst och vetenskap som åtskilda intressefält.

Under 1700-talet växte insikterna kring den fysiska världens lagbundenhet, samtidigt som man började undra om detta även gällde människan, och var eller 'om' Gud resp. vår 'fria vilja' kunde passa in i denna nya världsbild. Goethe söker i Valfrändskap sätta in mänskliga relationers i en kemisk metafor kring lagbundna attraktioner och reaktioner.

Är mänskliga relationer lagbundna? Vissa kemiska ämnen reagerar bara via katalysator. I romanen är en uppenbar sådan grannen Mitler, medlaren. Men mot 'naturens vilja' har han föga framgång. Är det Goethes sätt att negera sitt experiment? Första delens klarhet i stil och tema, grumlas för mig i andra delen. En onödigt långdragen pratighet splittrar framställningen, liksom disparata bikaraktärer som jag inte får grepp om, liksom moraliskt grums åt det förnuftsvidriga hållet, för att jag upplever att hela upplägget svamlas bort. Romanen blir alltmer ogripbar för mig.

Goethe lär ha ansett Valfrändskap vara sin mest öppet genomförda idéroman, samtidigt som han förklarat att han föredrar det beslöjade, att inte vädja till förståndet, utan hellre vädjar till det omedvetna, vilket var meningen med hans mest ogenomträngliga text, Sagan. Läsaren får då makten att tolka själv, även om risken är stor att man går vilse i labyrinten. Goethe tjuvhåller i alla fall på facit.

Romanens inledning antyder en ny syn på äktenskapet, troligen inspirerat av samhällsförändringarna efter Franska revolutionen: kärlek, jämlikhet, medkänsla, och en nykter syn på skilsmässa som en möjlighet. Därför känns andra delens fokus på skuld och huvudpersonernas förvandling till viljelösa offer, som en tung boja att bära. Kanske har Goethe valt att problematisera idén om människan som en lagbunden maskin. Frågan är hur han såg på 'fri vilja'? Mitlers försök att medla fungerar inte, något annat var starkare.

Charlotte och Edvard verkar först vara det perfekta paret. De fick inte varandra som unga, men väljer nu i mogen medelålder att börja ett nytt liv tillsammans. Med entusiasm börjar de 'inreda och bygga om' sin slottsträdgård, vilket också symboliserar deras själsliga inre. Men så bjuder de in varsin vän, Ottilie och Kapten, vilket bryter upp deras relation, samtidigt som Charlotte och Edvard oplanerat blir föräldrar. Genetiskt ologiskt, men som ett tecken på att deras känslor nu riktats om, liknar barnet inte sina biologiska föräldrar, utan deras nya förälskelser. Edvard avvisar barnets behov av en biologisk far, och lämnar hemmet. Hela historien kring barnet blir inte trovärdig för mig, men så tycks Goethe bara använda det som en metafor. Barnet drunknar, i mina ögon offrat på idéns altare, att visa upp alla inblandades maktlöshet inför sitt öde ...

Så vad ser Goethe som den styrande kraften? Förnuftet har inte längre något inflytande. Vad är det för 'yttre kraft' som styr över människornas vilja? Den roman som tycks inledd med friskt hopp, slutar i obehaglig tragedi. Charlotte kände skuld över att ha avisat Edvards önskan att skiljas. Ottilie som levt upp i slottsträdgården, efter att ha sluppit ur den kvävande internatskolan, hamnar i samvetsnöd efter barnets död, och svälter sig själv till döds. Varpå Edvard dör av sorg och saknad, och begravs intill Ottilie. En tragedi som känns inspirerad av Shakespeares Romeo och Julia.

Vad ville Goethe visa? Att människan slåss förgäves mot naturkrafterna? Eller att pendeln nu nått ända ut åt andra hållet, där människans skuld och vånda är skapat av henne själv, i hennes inre, gör henne till slav under sin egen vånda. Om inte en 'gudomlig karma' leder till död och tragedi, straffar hon sig själv ...

I första delen styr naturvetaren Goethe de mänskliga relationerna med ett schackbrädes precision, och monterar ner kärleken till kemisk lagbundenhet, där de inblandade saknar 'val'. Men i andra delen förlorar sig romantikern Goethe i mystikens irrationella kraftfält. 

Så hur gick det för Charlotte och Kapten, de mer måttfulla motparterna, de överlevde väl ...?

Manon Lescaut - Abbé Prévost (1731)

Oj, vilken flyhänt berättelse, oerhört lätt och snabb i stilen. En riktig bladvändare. Men jag vill inte hålla med om att det skule vara en långnovell, som någon sagt. Hur än nätt bok jag hittade på biblioteket så är den trots allt på 260 sidor (om man räknar bort inlednignen). Manon Lescaut lär dock ursprungligen ha varit en utvikning, en sidoberättelse, i ett annat mastodontverk, vars utgivning pågick under många år, och i vilken Manon Lescaut var del sju. Berättaren i huvudverket, som är en för tiden typisk fiktiv självbiografi, berättar plötsligt att han mött en ung ädling, Chevalier des Grieux, och återberättar sedan des Grieux' vedermödor, som alltså blir en jag-berättelse inuti en annan jag-berättelse.

Antoine-Francois Prévost (1697-1763) levde ett mycket oroligt liv, pendlande mellan att gå in i det militära respektive söka sig till kyrkan och bli munk eller präst. Inkomster för överlevnaden fick han dock genom att skriva, allt från tidningar till romaner, i en kopiös mängd, totalt ett hundratal volymer. Under slutet av 1720-talet hade Prévost flytt till England och förälskade sig genast i  landet, dess språk och litteratur. Han blev en efterfrågad översättare, då man i Frankrike och Holland upptäckt att allt nytt spännande vid denna tid kom just från England.

Prévost skrev själv i tidens mest populära stil - fiktiv självbiografi - men i en betydligt lättare och elegantare form än Defoes närmast känlsokalla detaljrikedom. Prévost är typisk för den franska upplysningens sensibla sida. Han frammanar hjärtats instinkter, som vi idag kan tolka som psykologiska insikter, men som troligen handlade om hur prästen abbé Prévost försökte förankra det kristna kärleksbudskapet i den unge mannens passionerade dyrkan av flickan Manon.   

Intressant är att Prévost kom att översätta Samuel Richardsons verk, vilka inledde den engelska romanen som genre. Jag har läst den första, Pamela (1740) - jag återkomma till den senare - som alltså ligger nio år efter Manon Lescaut.  Å andra sidan blev Manon genast förbjuden som oanständig, och kunde inte tryckas legalt förrän 1753. Under tiden hade Prévost inte bara översatt Richardsons samlade verk, utan även redigerat och skurit ner dem till en elegantare och lättare fransk stil, vilket fick de intet ont anande fransmännen, bl a Voltaire, att närmast avguda Richardsons nya litterära genre. - Så kan det gå!

Manon Lescaut är alltså en närmast delirisk kärlekshistoria, där den adlige unge des Grieux blir passionerat förälskad och sedan aldrig ger upp denna känsla, hur än förråd han blir från alla håll. Han fängslas och blir fatttig och bedragen, men förlåter allt för att få stanna i denna ljuva känsla. Och det blir också vägen till deras undergång. Det är mycket känslofullt men aldrig sentimentalt. Och inte heller platonskt, utan äkta köttslig kättja. Han är 17 och hon 16 när de mötes, Manon skall just sättas i kloster av sina föräldrar, och förälskar sig. De beslutar genast att fly för att kunna gifta sig. Passionen tar dock överhanden och de 'glömmer av' att ta sig till prästen. Sedan kommer livets omständigheter slag i slag, att föra dem bort från ursprungsplanen ... allt längre bort ... Men det får ni läsa själva. För den är värd att läsas.

Prévost skriver jag-berättelser, likt Daniel Defoe, men saknar helt detaljer, materiellt sätt. Huvudpersonen  des Grieux är en ung närmast 'ädel' adelsman, som går mot sin undergång närmast som i en grekisk tragedi. Det som bryter av mot klassicismen är att Manon är en flicka av enkelt ursprung, som saknar des Grieux' moral, och som ändå upphöjs till huvudperson, med tragiska drag, tvärtemot gamla regler om decorum. Kanske var det detta som ledde till att den censurerades, snarare än den underförstådda köttsligheten?

Något jag reagerade på, vad gäller des Grieux' moral, är att han mördar en vakt, när han flyr ur fängelset, utan att detta får några konsekvenser. En vakt är tydligen en enkel människa, det leder inte till nytt åtal. Medan däremot  han uppfattas som 'ädel' när han fäktas 'renhårigt' med en annan ädling, i slutet av boken. Romanen saknar samhällskritik, eller insikt om andra orättvisor än att ungdomar bör låta bli att reta människor med makt. Underklassen är närmast osynlig.

Något annat som är uppenbart är Manons underläge som kvinna. Hon innehar den gamla schablonbilden av den enkla kvinnan som omoralisk, även om jag mer uppfattar henne som ung och vilsen. Kvinnan är alltid männens byte,och får haka på den som finns härmast till hands för att överleva. Ju lättare hon flirtar in sig, desto större chans till överlevnad. Men även Manon drabbas av högmod, den vackre des Grieux' kärlek  lockar henne att driva med alla andra beundrare, vilket är farligt, eftersom de alla är män i maktpositioner.  Vilket också leder till att hon utan pardon deporteras till Nya Orleans, i den amerikanska kolonin. Och där kan guvernören 'skänka bort' hennes kropp till vem han vill. Kolonin hade kvinnounderskott, så där kom utvisade brottslingar väl till pass.

Dessa detaljer om deportation till Amerikas kolonier påminner alltså om Moll Flanders. Manon verkar också dela Molls lättsinne i relationen mellan könen. Kvinnan är inget utan en man vid sin sida. Manons omvändelse kommer också med hennes insikt om att des Grieux' faktiskt aldrig tänker överge henne, oavsett vad hon gör!

Tiggaroperan - John Gay (1728)

Hittade på Myrorna ett trevligt litet särtryck från 1960 med "Aderton visor" ur The Beggar's Opera (1728) den som kom att inspirera Brecht till hans Tolvskillingsoperan två hundra år senare. John Gay var en mycket populär satiriker i samtiden och vän med Alexander Pope och Jonathan Swift. Per Erik Wahlund som elegant översatt de rimmade stroferna ur Tiggaroperan förklarar att Gay själv var en så glad och vänkär person att han trots sin satir aldrig lyckades göra sig till ovän med någon. Wahlund tvekar om hans satir egentligen var så vass menad som den tycks? Satir är så beroende av den som läser och därmed tolkar. Vi kan läsa in satir i t ex Defoe, för att vår moderna synvinkel uppfattar det så, trots att Defoe själv kanske var fullt allvarlig själv. Det är vårt tankeklimat som förändras. Så vem vet?

Favoritgenrer på 1700-talet var ändå just satir och komedi, till skillnad från 1600-talets högstämda tragedier och den lika högstämda, nyskapade operan. Upplysningen steg fram och sökte avslöja missförhålladen för att förbätttra seder och bruk, satiren var  då ett viktigt redskap. I England var Händel den store tonsättaren, inte misnt av operor. John Gay kunde inte låta bli att parodiera detta, vilket blev en ny genre - musikalen! Furstar och hjälteroller ersattes med förbrytare och gatflickor, recitativen ersattes av realistiskt talspråk direkt från gatan, och i stället för arior användes folkliga visor, som fick ny satirisk text ofta vänd mot samhällets övre skick. I mitt urval fanns t ex en av Gays strofer som talar om att alla lurar alla, men värst är Advokaten, han kan lura av dig hela huset. Med mera i den stilen.

Idén till Tiggaroperan lär ha dykt upp redan 1716, som ett tips från vännerna Pope och Swift, som föreslog honom "en Newgate-pastoral, bland skökor och tjuvar". Vilket naturligtvis genast får mig att tänka tillbaka på Moll Flanders (1722) född i Newgate-fängelset. De snabba samhällsförändringarna, med allt fler och större städer, växande arbetslöshet och därmed följande ökad brottslighet, måste ha upplevts som omvälvande och problematiskt av samtiden och kom därför att stötas och blötas i alla sammanhang.

Vännen Alexander Pope kom att skriva John Gays gravinskrift, men Gay hade varit förutseende nog att i tid be honom infoga två rader han själv skrivit:

         Life is a jest, and all things show it,
         I thought so once, and now I know it.

Gulliver's Travels - Jonathan Swift (1726)

Gullivers möte med Lilliputar är välkänt. Mindre kända är de tre senare resorna i samma bok, kanske mest för att de inte är lika lämpade att redigera om till barnbok. Gulliver's Travels är varken barnbok eller vuxenroman, utan ren svidande samhällssatir. Jag har just, för första gången, läst boken i sin helhet och jag blev genast mer förtjust i de två senare böckerna än de två första, kanske för att något nytt alltid blir mer spännande, men också för att satiren blir allt fränare för varje del. Och det roar mig.

På 1720-talet var romanen - fiktiv realism - ännu knappt uppfunnen och absolut inte erkänd. Slaktarsonen Daniel Defoe slet med sin försörjning inom olika praktiska yrken, men skrev också inom den nya tidningsbranschen. Vilket ledde till fiktiva memoarer, som han dock aldrig erkände som just fiktiva. Han skrev för att efterlika verkligheten i allt. Läsaren skulle tro helt på Robinson Crusoes ö. Han lyckades över förväntan, trots överlastad detaljrikedom, osannolik för en människa att komma ihåg och skriva ner, på en öde ö, utan rena pappersark.

Medan Defoes fejkade memoarer i tysthet inledde roman-genrens segertåg över världen, rörde sig Jonathan Swift i helt andra kretsar, först som sekreterare åt en diplomat och senare domprost i Dublin. Han var väl insatt i tidens eleganta ideal. Hans prosa flyter betydligt lättare än Defoes Robinson. Gång på gång påpekar han att han önskar undvika långa utredningar som kan trötta läsaren och endast tar upp det som kan vara intressant. Swift driver med tidens populära reseskildringar och s.k. memoarer. Gulliver betygar hela tiden sin sanningsenlighet, inte för att vi ska tro på flygande öar, lilliputar, jättar och talande hästar, utan som en karikatyr av Defoes genre. Swift använder alla Defoes knep för realism, utan att bli realistisk. Swift blandar hämningslöst genrer, från välkända pikaresker till eget nyskapande. Swift sår urfrön till såväl fantasy som science fiction. Än idag består dessa genrer av fantastisk magi eller framtidsteknik i kombination med ren realistisk vardag, genom vilken läsaren blir delaktig i fantasterierna.

En viktig teknisk uppfinning under senare 1600-talet var mikroskopet, så nödvändigt för synvinkelni  Gulliver's Travels. Summan av alla resor gör Gulliver till ett sorts gyllene medeltal, samtidigt som han får de mest skilda upplevelser, som att vara stor och stark hos Lilliputarna, liten och sårbar hos Brobdingnags jättar, civiliserad i förhållande till Yahoo och degenererad i förhållande till Houyhnhnms. Lilliputarna är pompöst självmedvetna utan att inse sin obetydlighet. De krigar kring petitesser som i vilken ände frukostägget bör knäckas och andra likgiltiga doktriner. Allt blir löjligt småttigt. Hos jättarna blir Gulliver själv löjligt liten, ett missfoster att skratta åt. Inför jätten kan Gulliver aldrig komma till sin rätt, så liten och svag, och skrämd av de fysiska detaljerna hos jättarnas kroppar, porer, sekret, utdunster, som varken smink eller parfym kan dölja, och alla kryllande loppor och löss som ludna monster inför Gullivers äcklade blick.

Tredje resan med den långa titeln "A Voyage to Laputa, Balnibarbi, Luggnagg, Glubbdubdrib and Japan" är ett mer splittrat hopkok av skilda måltavlor. På 1700-talet tycktes Japan vara den yttersta utposten för det exotiska, härifrån kliver Swift vidare och placerar ut än mer exotiska fantasiländerna. Gulliver råkar ut för pirater och Swift beksriver de japanska piraterna som betydlidgt humanare än de holländska. Härifrån växer Swifts koloniala kritik fram, riktar sökarljuset mot européernas egen barbarism.

Laputa styrs av vetenskapsmän, världsfrånvända teoretiker, en drift med Upplysningstidens teoretiserande.
Abstrakta teorier har företräde framför beprövad erfarenhet. Inte ens hus byggs längre från grunden och uppåt. Att nymodigheten att bygga uppifrån och ner inte fungerar vägrar teoretikerna erkänna. En kritik det finns fog för än idag. T ex inom sjukvården har jag mött läkare som inte längre tycks kunna ställa diagnos utifrån hur patienten mår, eller ens betraktar sina patienter, utan helt förlitar sig på en uppsättning blodprover, som kanske inte alltid säger någonting av vikt. Det är inte säkert att de näringsämnen som återfinns i blodet också tas upp i cellerna och gör nytta.

Swift vill sticka hål på alla förutfattade meningar, jämför resonemanget kring de odödliga Struldorugarna. Gulliver ser bara det positiva i att yngre generationer får ta del av visdomen från tidigare generationer i livs levande form. Alltför förhastat. Odödlighet innebär inte automatiskt att perfekt hälsa. De odödliga är lika döva, blinda och ledbrutna vid 80 som alla andra. Efter 80 slutar han att längre räkna in dem i befolkningen, med dess rättigheter och skyldigheter.

Fjärde och sista resan möter Gulliver de diamentralt motsatta arterna Houyhnhnm, talande hästar, rationella och ofelbara som Platons gudomliga ideal. Och frossande, kadaverätande, 'missbildade' Yahoo-apor. Även om Gulliver verkar en aning mer civiliserad, ser hästarna honom som en yahoo. Allt han berättar om krig, massakrer, uppror, inkvisitioner, visar att hans människor saknar rationellt förstånd. Att likt Yahoo hata sin egen ras mer än andra, men att rationellt rättfärdiga detta våld - är oförnuft - och betydligt värre än en medfödd instinktiv råhet. t låtsas rationellt rättfärdiga sitt beteende, är betydligt värre än yahooernas medfött oöverlagda instinktiva råhet. Att rationellt rättfärdiga våld - är oförnuftigt.
Swift är osviklig i sin humanism och trycker ständigt på det förnuftsvidriga i våld. Men också utpräglad misantrop, som visar att varje självtillräcklig synvinkel är kopplad till ett motsatt baksida, som gör den hånfulle till lika god måltavla för hån. Oavsett position, kan vi aldrig bli felfria, aldrig stå över andra människor. Endast hästarna kan uppfylla Platons ideal. Men hur än mycket Gulliver avgudar de dygdiga hästarna, så blir den vördnaden för mycket, går ut över fru och barn och medmänniskor. Att hästarna saknar all individualitet och därmed all 'mänsklighet', vilket kan tyckas självklart - det är ju hästar! - är ett spegeltrick för att lura läsaren. Hästarna anser att 'förnuft' är allt som behövs för att vägleda ett resonabelt djur. Utan känslor, behöver de inte ta hänsyn till denna osäkra variabel.

Swift tycks utgå ur det klassiska begreppet gyllene tidsålder, varifrån vi kontinuerligt degenererat. Denna synvinkel passar misantropen, tvärtemot den nya framstegstro som kommer fram hos Defoe - att bli sin egen lyckas smed och skapa sin egen värld.

Swift såg kollonialismens baksida på nära håll, på Irland. Mer behövdes not inte för att han skulle se främmande folk som indianer och japaner med mer blida ögon än de självgoda europeiska kolonisatörerna. Egenmäktiga pirater, rena slaktare, som påstår sig ha enbart gudfruktiga mål för ögonen, enbart för undersåtarnas väl och ve. Gulliver vet att enligt 'lag' bör hans 'upptäckter' tillfalla Engelska kronan. Men han tillråder det inte. Lilliputare är inte värda besväret, att ge sig på jättarna är inte tillrådigt, flygande öar lär inte kännas bekävmt för engelska armén och hur än fredliga Houyhnhnmerna är så tillåter deras fosterländska ideal aldrig att de ger sig. 20.000 hästar skulle ställa till stor oreda på ett slagfält.

PS. En rolig detalj är att Gulliver - hos hästarna - börjar inse sambandet mellan mat och dryck och hälsa. Följer man inte grundbehov som hunger och törst, utan vräker i sig onyttigheter eller bara dricker alkohol utan att balansera med mat - då blir kroppen inflammerad. Ett faktum många börjat inse nu i vår socker-dominerade snabbmatsvärld.

Jonathan Strange & Mr Norrell - Susanna Clarke (2004)

Jonathan Strange & Mr Norrell är en helt makalös roman av Susanna Clarke. Den har grupperats bland fantasy-litteraturen, och visst, den handlar om trollkarlar och en parallell värld, men den är så mycket mer, vilket kanske inte gör den så lättillgänglig för alla läsare, men för oss litteraturhistorienördar är den en guldklimp.

770 sprudlande sidor, som först kan verka ogripbara, om man inte har möjlighet att njuta av alla blinkningar hit och dit i litteraturhistorien. Varje kapitel åsätts en tidpunkt, månad och år, från 1806-1817. En enda genomläsning hjälper inte mig att avgöra vad författaren 'vill', men väcker i mig ett myller av associationer. Jane Austen-fan som jag är associerar jag genast till hennes produktiva skrivår och dödsåret 1817. Med detta vill jag inte påskina någon likhet i skrivstil, bara närheten i tidseran. Man brukar ju alltid klaga på att realisten Austen ändå tycks blunda för Napoleonkrigen som genomsyrade nästan hela hennes livsepok. Clarke tar igen hela den biten och låter magikerna hjälpa till att besegra Napoleon. Austen själv nämns ändast som författare till boken Emma 1816, helt kort som att den står bredvid Jonathan Stranges bok om magins historia. Visserligen en liten miss, eftersom Jane Austens namn aldrig sattes ut på hennes böcker under hennes levnad, utan endast noterades skriven av 'A Lady'.

En författare som dock får ta plats mot slutet av boken är Lord Byron. Åren 1806-1817 handlar ju helt klart om den Romantiska erans mest innovativt sprudlande period. De två stora magikerna som spelar romanens huvudroller är motsatta karaktärer som skulle kunna symbolisera de motsatta litterära riktningarna Klassicismen och Romantiken, likaväl som Upplysningens Encyklopediska sida hos Mr Norrell, i motsats still den intuitivt begåvade Jonathan Strange. Dvs även motpolerna vetenskap (rent teoretisk kunskap) resp. andlighet (verklighetens inneboende magi).

Diverse : satir och romantik

Ännu en intensiv månad har rusat förbi. Naturligtvis mest studieläsning, där vi avslutat romantiken och sedan haft sluttentamen på Klassicism - Upplysning - Romantik, dvs från Molières 1660-tal till Gogols 'fantastiska' kortroman Näsan 1836.

Det som pågår är en idémässig glidning från det hierarkiska och kollektiva, till en allt starkare individualism. Det är den naturvetenskapliga utvecklingen som får människor att tvivla på själen och undra om människan inte trots allt är en sorts maskin ...

Och sedan hur romantiken förtvivlar och vill försöka få ihop den splittrade människan igen, kropp och själ ... men det tycks mig som det är en ännu pågående splitring som vi än idag har svårt att lösa.

ETA Hoffmann sägs vara den som skapade den fantastiska berättelsen, tidigt 1800-tal, och visst var det han skrev fantastiskt. Allkonstnär som han var, musiker, tecknare, berättare, så är hans texter mycket mångfacetterade, fantasin rik. Vi koncenterade oss denna gång på Sandmannen (1817), dvs en vuxen-vinkling av barnsagan om John Blund, men fylld av demoni. Romantikerna tror inte längre på Upplysningens och Förromantikers, som Rousseau, tankar om att människan i grund och botten är god. I stället laborerar man med tankar om demoni. Vi får aldrig veta om upplevelserna (av demoni m.m.) är verkliga eller snarare psykiska eller drömmar. Det får inte huvudpersonen heller veta. Kanske är det inte viktigt. Upplevelen finns där i alla fall.
Huvudpersonens flickvän Klara är oskuldfullt positiv likt Upplysningen själv. Men Nathanael själv är kluven. Hans lärare, en professor av något slag, är fascinerad av mekanik, och har skapat en docka som verkar alldeles levande. I den blir Nathanael ohjälpligt förälskad. Hans vänner förstår inte hur han kan tycka om någon som verkar så stel, tyst och 'död'. Men det retar Nathanael att de inte förstår hennes skönhet och hans kärlek.

Kärlek är trots allt något som kommer inifrån oss själva, oavsett föremålet för den. Å andra sidan handlar nog den episoden mer om rädsla inför den inträdande industrialismen. En större fascination inför maskiner, dockor som kan verka levande, i en kapitalism som tenderar att inte ta hänsyn till levande människor och deras behov, utan låta maskinerna gå före.
En rädsla av samma slag finns i en annan variant, romanen av Mary Shelley, Frankenstein från 1818.

Men vi började alltså med Den Girige av Molière, lika klassisk som Racines Faidra. Den girige dock inte på vers, vilket Molières komedier dock brukar vara. Jag fascinerades faktiskt av Racines replikväxling, hur versraderna klövs för att öka tempot. Något jag aldrig tänkt på, men här visade sig mästerligt som teknik. Molière ska naturligtvis ses på scen. Jag minns Den inbillade sjuke på Dramaten på 1970-talet. Lena Nyman spelade den kluriga tjänsteflickan enastående roligt. För att inte tala om Parkteatern på 1980-talet när Åke Cederhök spelade Don Juans vapendragare (Leporello?), och fick oss att skratta så vi låg och vred oss på gräsmattan. Han visste precis när han hade publiken i sin hand och kunde börja spåna utanför manus. Jag tror inte Molière hade haft något emot det.

Molière sysslar med satir över personligheter. Klassicismen höll på att den gode kungen skulle styra sitt folk på bästa sätt. Man trodde inte att vanligt folk hade förmåga att styra sig själv. Man menade att den styrdes mer av känslor än av förnuft. Och det trodde man inte kunde gå väl.

Voltaires Candide (1759) driver satiren långt, nu har upplysningen börjat att hetta till. Candide tror i det längsta på Leibniz tankar att vi lever 'i den bästa av alla världar'. Men överallt möter han bara våld och krig, människor som är onda mot varandra, men föga godhet. Voltarie ger inga svar, men ställer många frågor. Varför ser världen ut som den gör och vad kan vi göra åt det? Och slutligen blir enda lösningen - att 'odla din trädgård'. Människan behöver sysselsätta sig med hederligt arbete. Vad kan vara mer lenande för själen än att se lön för mödan i form av växande växter? Jag förstår honom, vad gäller den ro i själen man får av en trädgård.

I övrigt har man inte enats om vad Voltaire menar. Jag känner att det mycket handlar om att ta ett steg åt sidan från alla intriger och kiv och schismer. Ta till sig det enkla i livet. Han kritiserar ju faktiskt filosofin lika mycket som allt annat. Den leder också till bråk. Filosofi är ett sätt att 'roa' de sysslolösa. Men det ger inte 'ro' i själen. Vilket en trädgård kan göra.

(på bussen har jag fortsatt att plöja igenom några pocketböcker, men ingen av dem har jag fastnat vid, nog att skriva om.)

1700-talet

Vi har sysslat med 1700-tal i ytterligare tre veckor. Som t ex Robinson Crusoe och Gullivers resor. Exempel på hur romanen skapades i England med den framväxande borgerligheten. Engelsmännen hade redan vid det här laget en mer eller mindre maktlös konstitutionell monarki, ungefär som Sverige idag. Industrin växte fram i takt med borgerligheten. Redan när jag läste Engelska för 25-30 år sedan tillhörde denna period mina favoriter. 1700-talet är spännande med sin spretiga entusiasm.
Och i Frankrike ledde det till Revolution. Inte för att det var eländigare där. Utan för att man var rikare än på länge och att läskunnighet och protestviljan växte i takt med välståndet.
Tongivande var naturligtvis Volaire, vars närmast 'desperat' hurtiga roman Candide, visar hur förtvivlad han var över tillståndet i världen. Motsade jag mig där? Nja, som upplysningsman önskade han informera folket om hur optimistisk framtidstro inte tycktes stämma med verkligheten. Han chockades av jordbävningen i Lissabon, där minst 30.000 människor dog. Chocken var inte mindre än den vi upplever idag när vi ser på katastrofen i Haiti.
Voltaires fråga blir då: - Hur kan vi säga att detta är det bästa av alla världar, där allt sker för det bästa för alla...? Inte är det bara syndfulla människor som dör?! Nej, naturligtvis inte.
Oskyldiga dör.
Och så har vi läst om Den unge Werthers lidanden, Goethes känsloutbrott. Förromantiken, rötterna till 1800-talets romantik. Maximalt subjektivt, en utblick innifrån Werther själv. Alla brev är skrivna av Werther, han ser ingen objektiv realitet. Han har flytt ut på landsbygden för att skapa sin egen verklighet. Han blir som en symbol för den alienerade konstnärens - som flyr in i sig själv. Och den kvinna han förälskar sig i - Lotte - är en fantasiskapelse i hans inre. Han ser inte henne som hon är, han ser sin egen önskedröm. När han till slut inser att hon inte är hans fantasfigur, utan lever i samhället med sina uppgifter där - då tar Werther sitt liv. Det finns ingen plats för honom i det borgerliga livet, där människor arbetar för brödfödan...
Den här individualismen dök upp i Engelsk poesi tidigare än på andra håll. Fler och fler dikter omnämner 'vanliga' människor. Tidigare ansågs endast hjältar och kungligheter vara värdiga att uppträda i allvarligt menade verk, med 'höga' ämnen. Att det råder en ny syn på människan är tydligt och klart. Även små människor drabbas av tragedier. Och även om man bara slitit på åkern hela livet - så är det inget att se ner på. För inför döden är vi alla lika små, ingen ära kan vi ta med oss (Thomas Gray), likaväl som inga rikedomar.
Mest nyskapande av alla var naturligtvis William Blake, som skapade helt nya ämnen, och som konstnär ofta kombinerade bild och ord. Hans dikter är ofta fyllda av en ny naivitet, skrattande barn och en sorts 'New Age' andlighet. Panteismen som bryter av mot den kollektiva kyrkan och blir mer personligt andlig.
Just nu gräver vi i svensk lyrik - Nordenflycht, Kellgren, Lenngren, Thorild, Lidner ....

Lyrikanalys

Som övningsanalyser fick vi arbeta med Bellman: Fredmans epistel nr 7. Och Stagnelius: Vän! i förödelsens stund. Lyriken är det jag känt mig mest osäker inför. Men det visade sig väcka enorm entusiasm i mig.
En del Bellman-melodier har ju klingat i huvudet genom åren. Texterna har jag dock haft lite svårare för. I brist på annat började jag läsa in mig på Bellmans tid i Litteraturhistorien. Det blev öppningen för mig. Bellman är den mest typiske Rokoko-diktaren vi har. Upplysningen hade medfört en allt starkare ateistisk hållning. Skeptisismen ledde till att man ville ta lätt på livet, ironisera över inte minst religionen och erotisk prydhet.
Epistel nr 7 visade sig vara en ironisk visa, 'låtsas' vara sorgesång vid Ullas dödsbädd, men eg. handlar det om 'den lilla döden', orgasmen. Den är också ett exempel på hur man blandar 'höga' stilarter, dvs jämför Ulla med gudinnor, med vanligt folk 'prostituerade Ulla', på detta sätt drar man både ner det höga och höjer upp det låga. En revolutionär inställning helt enkelt. Mycket intressant.
Dessutom agerade Bellman själv sina visor och hans minspel och rörelser (just i denna visa är det violoncellens kvinnliga former som kan utnyttjas maximalt) som avslöjar den sanna innebörden, skild från den högstämda texten.

Sedan till Stagnelius, generationen efter, romantiker, enstöring, allt annat än gladlynt. Studerad i sin ensamhet, översättningar av antika texter gjorde honom mycket säker på sina favorit-versmått, som var elegiskt distikon och sonetter. Tacksam att få veta detta, eftersom jag själv saknar mycket när det gäller versmått. Nu kunde jag utröna att Vän! i förödelsens stund är just ett sådant elegiskt distikon, ett märkligt mellanting mellan stikiskt (utan strofindelning) och strofiskt versmått. Snaraste är det en rad två-radingar, hexameter + pentameter, så att pentametern innehåller en paus i mitten, som betonar ett ord. Och utifrån dessa betonade ord beslöt jag leta efter meningen i dikten. Det var spännanden. Där satt jag och räkande och räknade, och plötsligt insåg jag att Stagnelius hade brutit regeln - efter en inledning där ett sorts världens undergång målats fram i dramatiska bilder, sex rader med avgrundsdjup, famla, skugggestalter, sucka, nackomtöcknad själ, skräck, - kommer ett oregelmässigt pentameter med paus. Faktiskt utmärkt med tankesträck. '"Säg, hvem räddar dig då? - Hvem är den räddande ängel " Detta är alltså rad sju av diktens 16 rader. Här uppstår en paus. Vi kan dra efter andan och tänka efter. Vi får pusta. Både rad 8 och 9 lunkar fram i lugn svalkande hexameter (ordning, skönhet, bygger upp). Innan pauserna kommer igång igen och betonar tänder flamman, liv, kraft, mor.

Det var med stor entusiasm denna insikt gick upp för mig. Analyskursen inpräntar i oss att analysen inte är målet, utan den slutliga tolkningen. Versmått och andra analysredskap ska bara tas upp ifall det hjälper en att tolka dikten. Och det gör det verkligen här.

Dessutom innebar slutraden ännu en viktig insikt. Inte bara för att det är slående paradoxer. Den har också fått bilda namn åt två av Lars Noréns mycket uppmärksammade pjäser 1982 och 1983:

"Natten är dagens mor, Chaos är granne med Gud."