Savonarola - Hjalmar Bergman (1909)

Hjalmar Bergmans tredje roman, Savonarola, räknas ofta till 'ungdomsromanerna', för att han ännu inte skapat 'sin egen' välkända stil, med lustiga personligheter från hans svenska hemtrakter. Men det är en stort upplagd roman, förlag till Florens, den stad som låg honom varmt om hjärta. Han vistades gärna i Italien, och hade tillbringat ett år i Florens direkt efter studentexamen, och fick antagligen idén redan då, även om den slutfördes först året han gifte sig. .  Nästan tjugo år senare kom han att revidera just denna roman, då med titeln Girolamo Savonarola : munken som tjänade Gud. I den versionen är texten lite tätare, lite kortare, men i övrigt är det samma historia och måste ha varit viktig och levande inom Bergmen, liksom hans minnen av Florens, eftersom han tog upp arbetet en gång till. 

Den ursprungliga Savonarola hade undertiteln "En munkhistoria berättad av Messer Guidantonio Vespucci". Vi får alltså glimtar av denne historiske persons livshistoria, som ägnade åratal av predikningar åt att försöka reformera det korrupta samhället, men slutligen uppfattades som så misshaglig, kyrkan tröttnade på hans moralpredikningar, så han dömdes att brännas på bål, vilket skedde år 1498.  Alltså en dyster historia, om än inte så svårmodig som de två första romanerna. Här är det inte saga, utan en sorts realism, som ger oss återberättade fragment, minnen och hörsägen. så som samtidens ser sin historia - fragmentarisk. Motsatta åsikter och osäkerhet. 

Den ivrigt troende munken representerar medeltidens dödsdöma tro och idealism, när renässansen  bryter in med alltmer profan realism. Berättaren, Vespucci, är en rådsherre som ser på Savonarola med skepsis och håller distans till händelserna. Hans känslor rör i första hand hans förälskelse till Laodamia, som varit barndomsvän till Girolamo. Men hon följer hellre munkens ideal, än besvarar Vespuccis kärlek, varför hon försvinner ur Vespuccis liv och han blir allt mer desillusionerad i takt med det krassa motstånd Girolamo möter. 

Man kan fråga sig varför den unge Hjalmar Bergman fäste sig så för detta dystra ämne. Han måste ha plågats av dubbelmoral och omöjlig idealism. En snabb blick på Wikipedia visar dock att Savonarola  inspirerat till många skönlitterära verk, ett par på 1800-talet, men listan tycks ha blivit allt frodigare, med början just 1909, då även Thomas Mann skrev en pjäs om honom, och följs av en lång lista.

Hjalmar Bergmans text är dialogfylld, lättflytande text, refererad av 'ögonvittnen'. Bergman drar explicit många paralleller mellan Jesus och Savonarola, hur reformivrandet väcker kvinnors andliga beundran, men kyrkans, påvens, och furstars mer pragmatiska misshag, vilket leder till våldsam tortyr och död. Att berättaren är en desillusionerad skeptiker, ger skildringen en sorts realism, en känsla av  gatulivet i Florens, det är livfullt, rykten och trängsel, hörsägen, och aldrig får vi någon tveklös 'sanning' att hålla oss till. 

A History of the World in 10 1/2 Chapters - Julian Barnes (1989)

A History of the World in 10 1/2 Chapters liknar inget annat jag läst. Inte ens om jag jämför den med Flaubert's Parrot (1984) trots att  Julian Barnes naturligtvis har en gemensam idébas, som utmanar romanen som form. Han ifrågasätter hela tiden om det finns någon skillnad mellan fakta och fiktion, de skillnader samhället förutsätter finns och bygger sig själv på.

Barnes tycks motsätta sig allt, ner till vedertagen kapitel-indelning, då ett avsnitt är en filosofisk 'parentes', som får anses hänföras till titelns 'halva kapitel'. I den träder berättaren Julian Barnes fram, oavsett om det är författaren själv eller bara en fiktiv namne.

På 1980-talet växte en svårgripbar postmodernism fram. Förtruppen dolde sig länge i en dimma, en vall jag själv idag upplever som mer allmänt uppluckrad och nedbruten. Jag träder in i en annan verklighet. Myten som gestaltad realitet.

A History... är följaktligen inte en roman i vanlig mening. Bokens tio avsnitt (de hela kapitlen), varav ett innehåller tre olika historier, kan alla läsas fristående ... jag vacklar mellan att kalla kapitlen för 'noveller' eller 'essäer' - det är varken renodlad fiktion eller renodlade fakta - även om fakta plockats fram ur bortglömda hörn av vår historia. Barnes skriver fragment av så vitt skilda ämnen som myt, religion, filosofi, konsthistoria, juridik, terrordåd, skeppsbrott, kannibalism... och än mer ...

Texten saknar enhet vad gäller karaktärer, tid och rum, det som alltsedan antiken varit stommen i litterär fiktion. Texten tycks i stället inspirerad av klassisk musik, som tema med variationer. Men det finns flera teman, och inte alltid så uppenbara. Varje kapitel (utom det halva) har någon typ av anknytning till vatten och flytetyg. Men i olika tonarter, rytmer, genrer, med mikroskopisk närgångenhet, ofta humoristiskt, en blandning av kvickheter och satir.

Allt startar med översvämning och Noaks ark, men sedd ur de minst privilegierade djurens perspektiv. Ett viktigt tema är att människan inte är skapelsens krona i centrum. Noak och hans familj ses inte som lämpade för uppgiften, om man får tro berättaren i första kapitlet, en av trämaskarna som smugit sig ombord som fripassagerare, eftersom de tillhör de 'orena' djuren som inte utvalts att få följa med.

Trämaskarna är för mig också ett humoristiskt tema som dyker upp i varje kapitel, i någon form, om än ibland bara i en bisats. Huvudpersoner är de bara i ett kapitel, det juridiska, då de urholkat en predikstol så en biskop fallit och förlorat förståndet, vilket leder till en kyrklig rättegång på 1500-talet om bannlysning, trämaskarna mitt i den juridiska stridselden för och emot utvisning. Trämaskarna finns där genom hela boken, vi kan ana oss till dem som eviga fripassagerare i diverse inredning och träbyggen. Människan lyckas aldrig utvisa dem.

Det är en idéroman, trots att människorna i berättelserna sällan tycks göra annat än kämpa för att överleva, i den ena katastrofen efter den andra, via skeppsbrott, kannibalism, till radioaktivt nedfall från Chernobyl. Ändå tycks alla dessa katastrofer resultera i olika konstverk, som Gericaults målning av en flotte med skeppsbrutna efter skeppet Medusas skeppsbrott 1816. Tavlan finns med som färgfoto på ett utvikbart blad i mitten av boken, ett grepp som vanligtvis bara förekommer i konstböcker. Men här är konstverket bevis för att flotten tillhör ett historiskt fakta, även om ingen vet hur flotte och passagerare såg ut, men de inspirerade till ett konstverk.

Mänskligheten är en vandrande varelse, vår historia består av resor och upptäckter, men vi drabbas också ständigt av katastrofer, översvämningar, skeppsbrott, våra liv liknar små jollar på öppna havet, som ofta tappat styråran, på drift förlorar vi vårt mål ur sikte - om vi någonsin haft något mål, annat än att överleva. Vi försöker förgäves ta kontroll över händelserna.

Efter ursprungsmyten om Noaks ark, men ur trämaskars perspektiv, om de fångna djuren (gisslan?), varav många blev mat åt människorna, kastas vi till 1985 års kapning av kryssningsfartyget Achille Lauro. En historiker bland passagerarna tvingas tala i terroristernas sak, att förklara för gisslan varför de skall avrättas en efter en. En ironisk liknelse för hur historien alltid nedtecknats av vinnarsidan. Och resten av oss är gisslan.

En kvinna flyr ensam i en liten båt, för att likt Robinson starta om, chockad efter nyheterna om radioaktiviteten från Chernobyl, oron över alla radioaktiva renar som grävs ner, å andra sidan flyr hon också från ett havererat äktenskap, en make som inte lyssnar till hennes oro över vad som sker i världen. Och hamnar alltså på en öde ö.

Sedan får vi en krönika om Medusas skeppsbrott 1816, som övergår till konsthistoria om Guericaults målning från 1819, skapelseprocessen, konstnärens behov att förvränga fakta till fiktion. Även Titanics skeppsbrott finns med i en liten historia. Och det metaforiska 'skeppsbrottet' med de judar som flydde Hitler 1939 på St Louis, som sedan vägras tillträde av en rad regeringar på båda sidor Atlanten, de lurade passagerarna bollas runt i ett limbo, hemlösa, rådlösa. Flykting är också Jona i valfiskens buk.

En filminspelning längs Amazonas ska rekonstruera en historisk resa, en kulturkrock mellan missionärer och Amazonas-indianer, som slutade med dödsfall. Filmteamet drabbas också av dödsfall, chockade vet de inte vad de ska tro. Förbannelse? Är indianerna så naiva att de inte kan skilja på fakta och fiktion? Passar de på att hämnas för händelsen århundraden tidigare, återberättade i deras mytologiska historia? Eller är det en rent kolonial nedvärdering av andra kulturer? Läsaren får dock veta denna historia bara som en kuliss i bakgrunden av en självupptagen skådespelare i hans brev hem till sin flickvän, obesvarade brev, där han vägrar inse att hon inte vill ha någon fortsatt kontakt dem emellan.

Tillbaka till berget Ararat, där Noaks ark antas ha strandat, rör sig två historier, en om en viktoriansk kvinna, som vägrar gifta sig och viger sitt liv åt att hitta resterna av arken på berget. Ursprungsmyten i första kapitlet talar om flera skepp, varav flera gick under innan de nådde Ararat. Är arken en myt eller inte? Arken led i alla fall skeppsbrott! Passionerade forskare söker efter rester av förlista skepp, hittar små stycken av Medusa. Skall kvinnan finna en relik från arken på Ararat? Hon ger inte upp, utan dör i en grott på bergssidan. Förknippad med denna, är historien om en astronaut som fått en andlig upplevelse på väg till månen, tycker sig få ett uppdrag, att 'söka efter arken'. Han tycks lyckas bättre än kvinnan - endast vi läsare kan ana oss till att reliken snarare hör till den viktorianska kvinnan än från Noaks tid. Sambandet blir snarare mänskligt än andligt.

Julian Barnes text kan omöjligt summeras, likt mänsklighetens historia är det en väv av intrikata trådar. Trots att allt först tycks splittrat, katastrofer och elände, händelser som flammar upp för att snabbt blekna, visar sig allt hänga samman, även det vi inte vill se. Fiktion fylld med fakta och fakta gestaltat kreativt. Likt den framtid vi går mot. Överlevare är vi, likt trämaskarna. Det rena och det orena kan inte silas isär. Barnes ifrågasätter all dualism, all uppdelning, inte bara mellan fiktion och icke-fiktion.

I slutkapitlet, 'Drömmen', uppenbarar sig himmelriket, som den mest perfekta dröm. Så perfekt och friktionsfritt att livet efter detta riskerar att bli innehållslöst. Alltså har kapitlen fört oss från Skapelse och översvämning till Paradiset. Gränsen mellan liv och död är utsuddad, liksom realitet och drömmar. Alltså är Barnes himmelrike avsaknad av dualism.

Genom att slänga in ett 'halvt' kapitel, poängteras avsaknaden av realitet. Hur kan ett kapitel vara  'halvt', antingen finns det eller inte. Även om bara som 'parentes'. Och efter alla katastrofer, är det meditationen i det 'halva kapitlet' som utgör textens diamant för mig, tankeställaren som höljer idén från Historiens kaotiska nyhetsrapportering kring död och elände, psykiskt och fysisk.

Denna parentes är en meditation kring Kärlek - det som gör vår 'kamp att överleva' värt besväret. Varför vi fortsätter. Hur än olycklig kärlek kan göra oss, hur än mycket vi tvivlar, fortsätter kärlek att göra livet värt besväret att överleva. Någon 'Sanning' kan vi aldrig finna, trots att människor lägger ner enorm energi på att söka efter 'sin sanning', vare sig det är reliker från Ararat, eller rester av Medusa utanför Afrikas kust, osv. Det är passionen som driver människan.

Berättaren menar att historien vore löjlig utan kärlek, självupptaget högfärdig. Kärlek låter sig inte imponeras av något annat än passionen själv. Aldrig är vi så ärliga om oss själva som när vi möter kärleken i en annan människa. Då blir ärlighet en moralisk plikt. Historia är berättad av andra, en väv av fiktioner, som tillrättalägger vad vi inte vet eller inte förstår eller inte vill se.

Passion kan återfinna sanningen - om Titanic, om Medusa - eller inte. Kärlek väcker nya insikter, breddar vår synvinkel. Hjärnan är dualistiskt uppdelad. Det kan hjärtat aldrig bli. Kärlek är emot allt mekaniskt, all materialism. Kärlek gör oss mänskliga, skänker oss mystik, får oss att inse att vi är mer än bara materia.

Materialisten vill göra om kärleken till feromoner, blundar för visionär och etisk klarhet, allt som uppstår när någon viskar 'Jag älskar dig'. Än sen, en violins toner blir inte mindre extatiska för att de frambringas på en skapelse av träbitar, fårtarmar och hästtagel.

Den som inte tror på kärleken är förlorad. Om universum uppstått av en ren tillfällig slump, kan det inte göra annat än strula till sig. Vi måste tro på kärleken, på vårt osymmetriska hjärta. Det som strular kan vi alltid skylla på vår hjärnas fiktiva vävar.

"When love fails ... blame it on the history of the world."

Magnetisörens femte vinter - Per Olov Enquist (1964)

En historisk roman från 1790-talet, alltså de extrema åren direkt efter franska revolutionen. Temat är dock inte revolutionen i sig, utan rör försöken med 'magnetism', inspirerad av idéer från läkaren Franz Anton Mesmer (1734-1815), som väl kan sägas vara en föregångare till hypnos som behandlingsmetod.

Huvudpersonen i boken, Meisner, vill bota sjuka genom att 'magnetisera' personerna, dvs försätta dem i hypnos. Ibland lyckas det, och då börjar människor se upp till honom, han blir deras 'hopp', någon att förslita sig till. Läkaren Steiner är envis motståndare, ur hans vetenskapliga synvinkel förkroppsligar Meisner charlatanens groteska svindleri. För honom existerar bara det han kan ta på.

En av bokens berättare är läkaren Selinger, vars dotter förlorat synen genom ett psykiskt trauma, när hon var tio år. Sju åtta år senare lyckas Meisner ge henne synen tillbaka, genom lygnande tal under hypnos. Meisners är medicinskt helt olärd, han använder enbart sin intuition, och en vision om att kunna förmedla en vision av alla goda möjligheter för att bli av med hämmande blockeringar.

Att dottern återfår synen, gör hennes far, läkaren Selinger, som själv inte lyckats hitta någon för dottern, till en entusiastisk följeslagare, som börjar agera kontrollant vid Meisners seanser. Men samtidigt är han 'läkare' och vän med Steiner, med vilken han diskuterar kring om detta osynliga helande är möjligt eller inte. Vilket får honom att ständigt vackla, och ha svårt att bestämma sig för om han kan lita på Meisner eller inte. Hans dotter är utan tvivel botad, men hans samvete oroar honom ständigt, den inre rösten som säger att man inte får inympa hopp i naiva människor, hopp som inte kan garanteras. Det är utan tvekan ett förräderi. Alltså slutar det med att Selinger trots allt anger Meisner som charlatan.

Men vad är det största förräderiet? Att låta sjuka människor få ta del av en vision, som kan fungera som 'placeboeffekt'? Eller att ta ifrån människorna detta sista hopp.

Jag frågar mig varför Enquist skrev just denna bok? I sina memoarer Ett annat liv (2009), där han berättar om sig själv i tredje person, nämner han Magnetisörens femte vinter som sin övergång från experimentell 'ordknådare', till att bli 'storyteller'. Romanen inleds utan tvekan med en rafflande jakt på Meisner, en lynsch-mobb som han dock klarar sig undan med stora umbäranden. Men Meisner ger sig aldrig.

Men sedan övergår den alltså till att bli en idéroman för och emot rationalism, för och emot hypnos.  Är det bara en födkrok för Meisner? Eller en frestelse när han känner den makt han får över sin omgivning? Eller har han en djupare andlig vision han tror på?

Vi vet att Enquist växte upp i en starkt kristen väckelsemiljö i Västerbotten, och har berättat om sin barndoms tankar om att få resa ut i världen som missionär. I memoarerna skriver han att när han väl hamnat i Uppsala för akademiska studier, där -- "tunna tron ut. Hans fasta trosförvissning, hans ångest, hans tillit, hans syndamedvetande, allt glider mycket långsamt ner i världslighet och poesi och blandas upp och nästan försvinner. Det som en gång varit så viktigt känns nu avlägset. Det är inget dramatiskt uppbrott, det glider bara bort. Han studerar bort tron. Det sker egendomligt smärtfritt, särskil tmed tanke på hur stark smärtan tidigare varit.  Det bara glider bort" (s.157-158)

Men Magnetisörens femte vinter rör helt klart balansgången mellan ytterligheter som -vetenskap och beprövad erfarenhet' versus 'handligt helande'. Vad händer om någon har en 'beprövad erfarenhet' av just helande, det vetenskapen vill kalla 'placebo' - tron som kan försätta berg.

Valfrändskap - Johan Wolfgang von Goethe (1809)

En roman i två delar, där jag tyckte om första delen för att den känns klar och entydig à la 1700-tal, som en kvardröjande Upplysningstid. Karaktärerna går som lagbundna schackpjäser och ordnar sitt landskap, den slottsträdgård de styr över allsmäktigt.

Titeln Valfrändskap är lånad från en kemiuppsats (av svensken Torbern Bergman, 1775), vilket understryker det vetenskapliga intresset, och får mig att associera till Naturalismen under 1870-80-talen, då författare ville jämställa sina texter med vetenskapliga experiment. Inser nu att det egentligen är ett återgång till äldre tider då man ännu inte delat upp konst och vetenskap som åtskilda intressefält.

Under 1700-talet växte insikterna kring den fysiska världens lagbundenhet, samtidigt som man började undra om detta även gällde människan, och var eller 'om' Gud resp. vår 'fria vilja' kunde passa in i denna nya världsbild. Goethe söker i Valfrändskap sätta in mänskliga relationers i en kemisk metafor kring lagbundna attraktioner och reaktioner.

Är mänskliga relationer lagbundna? Vissa kemiska ämnen reagerar bara via katalysator. I romanen är en uppenbar sådan grannen Mitler, medlaren. Men mot 'naturens vilja' har han föga framgång. Är det Goethes sätt att negera sitt experiment? Första delens klarhet i stil och tema, grumlas för mig i andra delen. En onödigt långdragen pratighet splittrar framställningen, liksom disparata bikaraktärer som jag inte får grepp om, liksom moraliskt grums åt det förnuftsvidriga hållet, för att jag upplever att hela upplägget svamlas bort. Romanen blir alltmer ogripbar för mig.

Goethe lär ha ansett Valfrändskap vara sin mest öppet genomförda idéroman, samtidigt som han förklarat att han föredrar det beslöjade, att inte vädja till förståndet, utan hellre vädjar till det omedvetna, vilket var meningen med hans mest ogenomträngliga text, Sagan. Läsaren får då makten att tolka själv, även om risken är stor att man går vilse i labyrinten. Goethe tjuvhåller i alla fall på facit.

Romanens inledning antyder en ny syn på äktenskapet, troligen inspirerat av samhällsförändringarna efter Franska revolutionen: kärlek, jämlikhet, medkänsla, och en nykter syn på skilsmässa som en möjlighet. Därför känns andra delens fokus på skuld och huvudpersonernas förvandling till viljelösa offer, som en tung boja att bära. Kanske har Goethe valt att problematisera idén om människan som en lagbunden maskin. Frågan är hur han såg på 'fri vilja'? Mitlers försök att medla fungerar inte, något annat var starkare.

Charlotte och Edvard verkar först vara det perfekta paret. De fick inte varandra som unga, men väljer nu i mogen medelålder att börja ett nytt liv tillsammans. Med entusiasm börjar de 'inreda och bygga om' sin slottsträdgård, vilket också symboliserar deras själsliga inre. Men så bjuder de in varsin vän, Ottilie och Kapten, vilket bryter upp deras relation, samtidigt som Charlotte och Edvard oplanerat blir föräldrar. Genetiskt ologiskt, men som ett tecken på att deras känslor nu riktats om, liknar barnet inte sina biologiska föräldrar, utan deras nya förälskelser. Edvard avvisar barnets behov av en biologisk far, och lämnar hemmet. Hela historien kring barnet blir inte trovärdig för mig, men så tycks Goethe bara använda det som en metafor. Barnet drunknar, i mina ögon offrat på idéns altare, att visa upp alla inblandades maktlöshet inför sitt öde ...

Så vad ser Goethe som den styrande kraften? Förnuftet har inte längre något inflytande. Vad är det för 'yttre kraft' som styr över människornas vilja? Den roman som tycks inledd med friskt hopp, slutar i obehaglig tragedi. Charlotte kände skuld över att ha avisat Edvards önskan att skiljas. Ottilie som levt upp i slottsträdgården, efter att ha sluppit ur den kvävande internatskolan, hamnar i samvetsnöd efter barnets död, och svälter sig själv till döds. Varpå Edvard dör av sorg och saknad, och begravs intill Ottilie. En tragedi som känns inspirerad av Shakespeares Romeo och Julia.

Vad ville Goethe visa? Att människan slåss förgäves mot naturkrafterna? Eller att pendeln nu nått ända ut åt andra hållet, där människans skuld och vånda är skapat av henne själv, i hennes inre, gör henne till slav under sin egen vånda. Om inte en 'gudomlig karma' leder till död och tragedi, straffar hon sig själv ...

I första delen styr naturvetaren Goethe de mänskliga relationerna med ett schackbrädes precision, och monterar ner kärleken till kemisk lagbundenhet, där de inblandade saknar 'val'. Men i andra delen förlorar sig romantikern Goethe i mystikens irrationella kraftfält. 

Så hur gick det för Charlotte och Kapten, de mer måttfulla motparterna, de överlevde väl ...?