Savonarola - Hjalmar Bergman (1909)

Hjalmar Bergmans tredje roman, Savonarola, räknas ofta till 'ungdomsromanerna', för att han ännu inte skapat 'sin egen' välkända stil, med lustiga personligheter från hans svenska hemtrakter. Men det är en stort upplagd roman, förlag till Florens, den stad som låg honom varmt om hjärta. Han vistades gärna i Italien, och hade tillbringat ett år i Florens direkt efter studentexamen, och fick antagligen idén redan då, även om den slutfördes först året han gifte sig. .  Nästan tjugo år senare kom han att revidera just denna roman, då med titeln Girolamo Savonarola : munken som tjänade Gud. I den versionen är texten lite tätare, lite kortare, men i övrigt är det samma historia och måste ha varit viktig och levande inom Bergmen, liksom hans minnen av Florens, eftersom han tog upp arbetet en gång till. 

Den ursprungliga Savonarola hade undertiteln "En munkhistoria berättad av Messer Guidantonio Vespucci". Vi får alltså glimtar av denne historiske persons livshistoria, som ägnade åratal av predikningar åt att försöka reformera det korrupta samhället, men slutligen uppfattades som så misshaglig, kyrkan tröttnade på hans moralpredikningar, så han dömdes att brännas på bål, vilket skedde år 1498.  Alltså en dyster historia, om än inte så svårmodig som de två första romanerna. Här är det inte saga, utan en sorts realism, som ger oss återberättade fragment, minnen och hörsägen. så som samtidens ser sin historia - fragmentarisk. Motsatta åsikter och osäkerhet. 

Den ivrigt troende munken representerar medeltidens dödsdöma tro och idealism, när renässansen  bryter in med alltmer profan realism. Berättaren, Vespucci, är en rådsherre som ser på Savonarola med skepsis och håller distans till händelserna. Hans känslor rör i första hand hans förälskelse till Laodamia, som varit barndomsvän till Girolamo. Men hon följer hellre munkens ideal, än besvarar Vespuccis kärlek, varför hon försvinner ur Vespuccis liv och han blir allt mer desillusionerad i takt med det krassa motstånd Girolamo möter. 

Man kan fråga sig varför den unge Hjalmar Bergman fäste sig så för detta dystra ämne. Han måste ha plågats av dubbelmoral och omöjlig idealism. En snabb blick på Wikipedia visar dock att Savonarola  inspirerat till många skönlitterära verk, ett par på 1800-talet, men listan tycks ha blivit allt frodigare, med början just 1909, då även Thomas Mann skrev en pjäs om honom, och följs av en lång lista.

Hjalmar Bergmans text är dialogfylld, lättflytande text, refererad av 'ögonvittnen'. Bergman drar explicit många paralleller mellan Jesus och Savonarola, hur reformivrandet väcker kvinnors andliga beundran, men kyrkans, påvens, och furstars mer pragmatiska misshag, vilket leder till våldsam tortyr och död. Att berättaren är en desillusionerad skeptiker, ger skildringen en sorts realism, en känsla av  gatulivet i Florens, det är livfullt, rykten och trängsel, hörsägen, och aldrig får vi någon tveklös 'sanning' att hålla oss till. 

Passionen - Jeanette Winterson (1987)

Den svenska upplagan 2007, har ett förord som Winterson skrev 2005, där hon berättar att hon 1986 hade läst en bok om Venedig och genast förälskat sig i staden och därför ville skriva om den. Hon hade aldrig varit i Venedig, men för henne är 'skrivandet' det som 'gör något verkligt'.

Jag har varit i Venedig, så mina minnen kan både stödja och vederlägga Wintersons fiktion. Romanen upprepar ett sorts mantra, "Jag berättar sagor. Tro mig." En paradox som sätter tonen för hela berättelsen. Historisk fiktion kan såväl fördjupa en sanning, som snedvrida den. Historien kan också sägas vara både en lins som ger en ny tolkning, såväl av nuet som det förflutna, de befruktar varann till omtolkningar. Nuet är trots allt det enda vi har.

Venedig i all ära, någon reseberättelse är det inte. Romantiteln anger huvudtemat: Passionen. Winterson diktar upp ett förflutet landskap från Napoleonkrigens era i början av 1800-talet, vilket inom litteraturen också är Romantikens idealistiska hjälteera. Hon knådar gamla klichéer kring hjärta och smärta, och lyckas vända uppochned på verkligheten på ett helt nytt sätt, med inslag av magisk realism.

Passion och besatthet, såväl inom kärlek som spel och erövringar. Med Napoleon, den mest förföriske speldjävulen av dem alla, som får fransmännen att älska och följa honom ända till Moskvas fatala  vinter. Alla olika synvinklar blir en rad möljiga metaforer för varann, där alla drivs av begär och besatthet att riskera livet och förnuftet.

Wintersons språk flyter behagligt, och skapar lättlästa bilder av sin metaforiska fiktion. Venedig blir en förtrollad stad där naturlagarna upphävs. Den androgyna Villanelle är från Venedig, maskeradernas stad. Hon arbetar som croupier på ett casino och klär sig ömsom som man, ömsom som kvinna, och har relationer med båda könen. När den passion som drabbat henne, inte längre går henne till mötes, flyr hon smärtan genom att lämna staden. Och sitt hjärta har hon lämnat kvar - inte bara bildligt utan rent magiskt faktiskt - när älskarinnan stulit det av henne.

Napoleons personliga kyckligkock Henri har ett stort varmt hjärta i sin unga späda kropp, men utan sitt hjärta kan Villanelle inte återgälda hans passion. Villanelle ber Henri hjälpa henne att återfinna sitt stulna hjärta, vilket han först tolkat metaforiskt, men för Villanelle biologiskt - förutom att hon inte dör kroppsligt, utan bara själsligt, av att sakna hjärta. Henri hittar hjärtat, och Villanelle blir hel igen. Men Henri sörjer, eftersom han hoppats på att få ge henne sitt eget hjärta - om än metaforiskt, själsligt. Återigen paradox.

Villanelle flyr inte bara smärtan, utan även sin sadistiske make, som senare visar sig vara Henris främste fiende, en av Napoleon avskedad kock. När Napoleon avsatts och Villanelle återvänt till Venedig med Henri, hinner det förflutna ikapp dem, i form av denne våldsamme kock, som de inte kan undkomma annat än genom döden -  hans eller deras. Därmed blir Villanelle rik änka, medan Henri tar på sig skulden och straffet - livstids inspärrning på sinnessjukhus på en ö utanför Venedig.

Henris liv instängd i ensamcell på denna ö, blir en meditativ betraktelse över hjärtats dårskaper och kärlekens villkor. Här kan han identifiera sig med Napoleon, som oskadliggjordes på sin avlägsna ö, mycket effektivare än om han dödats. Samma sak med passionen, som behöver svältas ut. Denna övistelse är full av paradoxer.

Frågan är om Henri är blivit galen av mordet han utfört,  eller bara spelar galen? Villanelle vill hjälpa honom, genom att köpa honom fri. För honom själv låter det som en galnings naivitet, att tro sig om att lyckas med det. Dessutom sitter han hellre fången på ön, än fortsätter hoppas på Villanelles kärlek, som hon aldrig kan ge honom. Hon tycks se Henri mer som en bror, och har andra passioner. Hon tillhör de spelberoende.

Passionerad eller besatt? Spelberoende? Insatsen avslöjar vad man värderar högst - på den nivån är pengar inte värdefullt nog. Att vara besatt av spel är att vara besatt av spänning. Och spännande är det bara om man riskerar att förlora det man värderar högst - sitt hjärta, sitt förnuft, sitt liv?

Romanen utgavs 1987, mitt under den mest egocentrerade yuppie-eran, som hängav sig helt åt yta och status. Henri som en gång dyrkade Napoleon, har med tiden blivit alltmer tveksam och kritisk. På den karga fångön/sinnessjukhuset börjar han odla en trädgård, sitt eget inre, sin själ.

A House of Pomegranates - Oscar Wilde (1891)

Oscar Wildes sista samling konstsagor utgavs året efter Dorian Grays porträtt, och saknar helt de humoristiska inslag som annars är så vanligt hos Wilde. Som han själv påpekade var historierna inte ämnade varken för barn eller ens 'allmänheten'. Det är estetiska experiment i sagoform. Han använder det magiska tretalet rikligt, men också allegorier och symboler som genomsyrar texten med moraliska och etiska budskap.

Den mörka ominösa stämningen från Dorian Gray dröjer kvar. Alla fyra sagorna spelar på dualiteter som gott och ont, kärlek och grymhet, stolhet och ödmjukhet, synd och botfärdighet. girighet och osjälviskhet - som framstår som idealistiska kristna budskap.

I synnerhet The Young King, som börjar som en tungfotad katalog över konstverk och rikedomar, övergår snart till en Kristuslegend - där andlig styrka utvinns ur konstlös enkelhet. Sonen till en ogift prinsessa, förskjuts av sin morfar kungen, som låter honom uppfostras i fattigdom hos en getherde, men återkallas till sin 16-årsdag då annan arvinge saknas. Först förtrollas han av palatsets rikedom, all skön konst, men natten före kröningsdagen drömmer han om de fattiga som sliter och dör för att framställa de rikas lyx. Så han avsäger sig all rikedom, återgår till sina enkla herdekläder, med törnekrona och herdestav i stället för kungaspira. Men då får han såväl adel, präster och bönder emot sig. De nöjer sig inte med andlig styrka, de vill ha gyllene kungaregalier att se upp till. Men när ärkebiskopen vägrar kröna honom, sänder Gud själv in solstrålar genom kyrkofönstret, och omvärver honom med heligt gyllene ljus, som kröner honom till ängel, som genast lyfts upp att regera i himmelen.

The Birthday of the Infanta börjar också som en långrandig beskrivning av spansk kunglig lyx (ca år 1600?), men utvecklas till en hjärtskärande historia om en dvärg som förälskar sig i prinsessan, utan att förstå att hela hovet skrattar åt honom, till och med blommorna hånar hans yttre. Han har levt i skogen och aldrig sett sin spegelbild. Så snart han får syn på sig själv i en spegel, inser han hånet som omger honom, och dör av brustet hjärta. Eftersom allt börjat som en saga på slottet, kanske vi väntar oss att prinsessan skall förbarma sig över dvärgen. Men Wilde ger inget lyckligt slut. I stället är det prinsessan som levt hela sitt liv i det skönt smyckade slottet, som fått ett hjärta hårt som sten. När  dvärgen dör från sin uppgift, blir hennes kalla slutreplik: "For the future, let those who come to play with me, have no hearts."

Hur än vacker konst vi omges med, kan den inte ge oss ett gott hjärta. Men jag tänker också på att historien innehöll en lång inledning, innan slottets vackra konst beskrevs, om Kungens sorg, att han blev änkling redan 18 månader efter bröllopet, och därefter isolerat sig, otröstlig. En psykologisk fingervisning, om hur den så tidigt moderlösa prinsessan berövats den kärlek varje barn behöver, oavsett lyx eller inte.

The Fisherman and His Soul får mig att tänka på HC Andersens Lilla Sjöjungfrun, även om Wilde har vänt på intrigen, och låter en fiskare bli kär i jungfrun och får veta att han måste skiljas från sin själ för att kunna leva med henne i havet. 1. Prästen förfasar sig och förklarar att själen är det högsta människan äger, men 2. köpmännen anser den värdelös, 3. men en häxa förklarar att den sitter i hans skugga och kan avskiljas med rätt rit och trollformel. Häxan lyckas, och själen måste bege sig ensam ut i världen, medan fiskaren flyttar ner i havet och älskar sin sjöjungfru. Men själen återvänder en gång om året och försöker locka honom tillbaka, med utlovad visdom, och sedan rikedom. Tredje året lyckas han fresta med tanken på danserskor med vackra fötter (något sjöjungfrun saknar), varpå de återförenas. Men själen håller inte vad han lovat, han lurar fiskaren att 1. stjäla, 2. slå ett barn, 3, mörda en gästfri man.

Förvirrad undrar jag vad fiskarens själ är för Wilde. Den frestas av världsliga nöjen och rikedom, och säger att allt beror på att fiskaren behöll sitt hjärta (nödvändig för kärleken till sjöjungfrun) medan själen fick ge sig ut i världens utan detta känslomässiga stöd, och därför blev samvetslös. Medan fiskaren själv aldrig förlorar sin förmåga att älska. Han vill återvända till sin sjöjungfru, men en själ kan aldrig avskiljas en andra gång, även så blev fiskaren lurad. Men aldrig mer ger han efter för den känslokalla själen, utan stannar på stranden - och låser därmed även själen till stranden - i suktan efter närheten till sjöjungfrun. Tre år senare flyter hon iland död, och fiskaren dör av brustet hjärta. Prästen vägrar begrava dem i vigd jord, men ytterligare tre år senare växer de mest underbara blommor fram över deras grav, vilket omvänder prästen som därefter välsignar 'alla varelser' utan diskriminering.

Wilde predikar alltså kärlekens kraft, en kroppens kärlek, som tycks klara sig helt utan själ. Hos  Wilde sitter inte samvetet i själen, utan i kärleken. Kärleken står över alla andra frestelser. Och ändå är Kärleken ändå inte räddaren i nöden.

Sist, men inte minst, The Star-child, om hur en skogshuggare ser ett stjärnfall och hittar ett litet spädbarn i skogen, som om det just fallit från en stjärna. Fattig är han, men tar hand om barnet, beundrat för sitt vackra yttre, men fåfäng, grym torterar han djur och ser ner på varje fattiglapp, i tron att han själv är av ädlare härkomst. Tills en dag en tiggarkvinna som i åratal letat efter sitt förlorade barn, har vägarna förbi och visar sig vara hans mor. Menhan finner henne motbjudande och stöter henne föraktfullt ifrån sig. Genast förvandlas han yttre, blir paddlikt, fjällgit som en orm, varpå han genast förlorar alla sina vänner och beundrare. Pojken ger sig iväg på jakt efter den avvisade modern, för att få be om förlåtelse. Tre år söker han. Han ber djuren hjälpa honom leta, men  de kan inget göra, vingklippta och skadade av hans hårda behandling. Slutligen blir han såld till slav åt en trollkarl, av vilken han får tre uppdrag att leta upp guld dolt i skogen. Han lyckas med hjälp av en hare som han en gång befriat ur en snara. Men varje gång förbarmar han sig över en leprasjuk tiggare, och ger denne guldet, och kommer därför tomhänt till trollkarlen som pryglar honom, värre för varje gång. Tredje gången gillt har han fått sitt sköna ytre tillbaka och tiggarkvinnan visar sig vara hans mor, en förklädd drottning, liksom den leprasjuke, hans far, likaså förklädd kung.

Denna saga predikar alltså osjälvisk medkänsla, men inte heller denna kärlek skapar något himmelrike här på jorden. Hans sköna yttre återställdes och han återfördes till sitt kungliga ursprung, men något långt liv fick han inte, och inget himmelrike på jorden. "Yet ruled he not long, so great had been his suffering, and so bitter the fire of his testing, for after the space of three years he died. And he who came after him ruled evily."

Kärleken tycks aldrig få något djupare effekt på det jordiska livet. Detta är mörka sagor, som inte roar, men som intellektuell utmaning får de oss att fundera över det mänskliga livets villkor och de andliga och känslomässiga band som snor sig kring oss. Saker vi kan fundera över än idag.

Återstoden av dagen - Kazuo Ishiguro (1989)

Jag såg filmen (1993) när den var rätt ny. Anthony Hopkins och Emma Thompson är strålande skådespelare, liksom regissören James Ivory, som skapar den där lågmälda spänningen, som bygger upp och vidgas. Nu först hittade jag boken second-hand.

Romanen berättas av butlern Stevens, ett mönster för sin yrkeskår. Året är 1956, när han lånar sin nye, amerikanske arbetsgivares bil, och reser ut på landsbygden för sitt livs första semester. Men historien rör huvudsakligen hans minnen från 1920-30-talen, i det stora adliga hushållet Darlington, med alla internationella gäster, inte minst tyskar. År 1956 uppfattar landsbygdsbefolkningen honom som en 'fin herre', inte bara på grund av den fina bil han kör, utan genom sin fullständiga korrekthet i såväl tal som klädsel. Ett 40-årigt arbetsliv i ett högadligt hushåll har format honom att driva den oklanderliga framtoningen till sin spets. Han tillåter sig inte minsta avsteg vad gäller sans och värdighet.

Första kapitlet vänjer läsaren vid butlerns välmodulerade, snustorra språk och tankevärld, och jag undrar först om jag verkligen kommer att bli lika förtrollad av boken, som av filmen. Men visst blir jag det. Varje kapitel fördjupar inblicken i såväl butlerns liv och arbetsmoral, som den miljö han arbetat i. Slöjorna faller en efter en från läsarens ögon, även om butlerna själv håller fast vid sin illusion av värdighet.

Under tjugo års tid fanns dessutom hushållerskan Miss Kenton där, som chef för den kvinnliga personalen. De jobbar tätt ihop, men i synnerhet Stevens kan inte tillåta sig att leva ut sina känslor, de begraver han. Att tjäna sin husbonde är allt han lever för.

Även om texten för mig som läsare förmedlar såväl sorg som humor, så har Steven inte tillåtit sig att skämta. 'Humor' har legat utanför hans arbetes ramar, ända tills den mer informelle amerikanske arbetsgivaren introducerar det i vardagen. Då först, när livet nått fram till sin afton, när han skall vänja sig vid ett friare liv, denna Återstoden av dagen, när en främling säger åt honom att tillåta sig att njuta av livet, då tänker han att han åtminstone ska öva upp sin förmåga till att svara på folks språkliga dubbeltydigheter, så båda förstår att man skämtar - att ta livet lite lättare.

Stevens har aldrig ifrågasatt den idealism han levt för, 100 % hängiven sin husbonde. Ishiguro lyckas fantastiskt förmedla Stevens demokratiska blindhet, en lågmäld men tydlig ironi avtecknar sig inför läsarens blick, när Ishiguro avslöjar dubbelheten i den vanliga människans närsynthet.

Romanen griper mig, väcker allt djupare känslor, inför den lille mannens stoiska arbetsliv - som är hela hans liv, varken mer eller mindre. Jag njuter den språkligt exakta texten, hur de olika karaktärerna frammanas i sina olika sätt att uttrycka sig. När jag läser, njuter jag av att få stiga in i Stevens liv, hur än begränsat hans tankeliv är - eller kanske just därför.

Det känns så nytt för mig, trots att det är en förgången värld, numera evaporerad ...

***
2017-10-05: Kazuo Ishiguro tilldelas 2017 års Nobelpris i litteratur. Jag är så glad! Han skriver fantastiskt.

Rosmersholm - Henrik Ibsen (1886)

Med Vildanden (1884) svängde Ibsen av från realismen mot symbolismen. Och än mer fördjupas psykologin i nästa pjäs, Rosmersholm (1886), ett mörkt drama han skrev efter ett besök i Norge 1885. Ibsen hade huvudsakligen levt och arbetat utomlands, främst i Tyskland, ända sedan 1864. Tydligen blev återkomsten till Norgen en besvikelse.

Inflationen i sjävmord fortsätter. Just nu tycks allt jag läser från 1800-talet rör sig kring självmord. Redan 1867 skrev Zolas i Thérèse Raquin, om skuldkänslor inom en parrelation som gör det omöjligt för dem att leva samman och leva vidare. Ibsen är i Rosmersholm inne på samma linje. Men här är skuldbilden mer komplex, finns på såväl medvetna som omedvetna nivåer.

1880-talet sjuder politiskt, nya grupper kräver makten att bestämma över sina liv. Ibsens Rosmersholm utspelas på en herrgård, ett gammalt säte för makteliten. Prästen Rosmer är senaste arvtagaren, men vill nu göra sig av med fädernas tro. I Vildanden drömde idealisten om att få förädla människors sinnelag. Rosmer gick ett steg längre, när han och vännen Rebekka möts i samtal så djupa att de förändrar varandra på djupet. Rebekka är den föräldralösa gräsroten som ihärdigt strävat uppåt, medan Rosmer kommer till insikt om att han vill kliva ner från parnassen, ner till gräsrötterna, och ta till sig vänsterns nya idéer. Men då uppstår motstånd från såväl höger som vänster.

Rektor Kroll, konservativ agitator och Rosmers svåger, förfäras av beskedet att Rosmer övergett såväl högerpolitik som barnatro. Om Rosmer inte kan tjänstgöra som konservativ symbol måste han genast bekämpas med smutskastning. Även vänsterpolitikern slår ifrån sig. En avfallen präst är kyrkans fiende, och då rakt ingen hjälp. För att värva röster åt vänstern krävs oförvitliga medborgare som inte skrämmer nya väljare med radikala idéer. Man tonar bort sina ideal i hopp om del i makten. Ett politiskt spel för gallerierna. Intrigerna ställs i främsta ledet. Sanningen anpassas efter de egna syftena, oavsett vilken politisk sida man tillhör.  

Rosmersholm sattes upp på Dramaten så sent som 2014. Jag såg den inte, och undrar om regissören fångades av just dessa politiska intriger som ett intressant tema även i vår tid.

Prästen Rosmer önskade dock aldrig agitera. Han ville bara leva sitt liv i all enkelhet enligt sina ideal. När han inte längre tror på en gudomlig makt som ser och dömer, måste han och Rebekka själva ta ansvar för sina handlingar - och alltså döma sig själva för sina avsteg.

Nej, vänta nu här. Avsäger han sig sina fäders dömande Gud, för att genast sätta sin egen inre kritiker i högsätet? Ja, så till den grad att de två huvudkaraktärerna tar livet av sig, uppfyllda av skuldkänslor. Men Rebekka tycks plötsligt mer hänförd över detta nya 'martyrskap', än sina tidigare ideal. Det gör mig beklämd. Rebekka, en gång stark och självständig, vänder som på en femtioöring och går i döden. Det gör dramat unket för mig. I synnerhet att inget sägs öppet och ärligt, att intrigerna får regera ostört.

Eller blev hon upphunnen av 'fädrens synder'? Vaga antydningar väcker misstankar om incest. Ska hon verkligen ta på sig skulden för halvkvädna halvsanningar, när ingen avslöjat vem hennes biologiske far är? Kan det väcka en sådan ångest? Så där på ett ögonblick?

Rosmer har lidit, uppgiven, alltsedan sin hustrus självmord 18 månader tidigare, passiviserad av smärta och skuldkänslor. Att Rebekka bor kvar hos honom efter hustruns död, eldar på förtalet i omgivningens ryktesspridning. Rosmer erbjuder det giftermål, som både höger- och vänsterkrafterna nu kräver. Men Rebekka kan inte acceptera den eftergiften. Hon känner att den ändå aldrig kan tvätta bort smutskastningen. Det resonemanget kan jag köpa.

Men det som sägs öppet, att Rebekka erkänner sig skyldig till hustruns död, att hon påverkat henne fram mot självmordet - ja då växer det där unkna 1800-talet fram igen. Menar Ibsen verkligen att jag ska se Rebekka, fritänkaren, som en falsk intrigmakare, som duperat sina närmaste vänner? Efter åratal av målmedveten kamp för ett modernare samhällsklimat, skulle hon plötsligt ha svängt bort från alla ideal för att glatt ta livet av sig?

Det har jag svårt att köpa. Att ingen sanning är helig, att låta förljugenheten regera. Eller skall jag tolka det som om hon är en sorts anarkistisk självmordsbombare? Ibsen lär ha hyllats som anarkist i Frankrike vid denna tid ... Att vid självmordet går båda under - både Rebecka, symbol för kvinnors frigörelse, och Rosmer, symbol för en kraftlös manlig överklass.

Ibsen ger inga svar. Karaktärerna ljuger både för varandra och sig själva. Vi är fria att tolka själva. Men ingenstans hittar jag något hoppfullt halmstrå ...

Tillägg 2017-08-02: Läste just i Victoria Benedictssons Stora boken, dagboksanteckningar från 24 november 1886, att hon just läst Rosmersholm, och att den grep henne djupt. Hon känner igen sig, alltså känslorna. Det var ju hennes samtid. Först protesterar hon dock mot de vita hästarna och andra sådana symboler som Ibsen drog till med i dramat, och som hon kände som "överflödigt och till skada". Det håller jag med om, nämnde de inte ens i min betraktelse ovan. Men hon kunde identifiera sig i Rebekka. -- Men det känns plågsamt att veta att Victoria, också, tog sitt eget liv, mindre än två år senare.

Valfrändskap - Johan Wolfgang von Goethe (1809)

En roman i två delar, där jag tyckte om första delen för att den känns klar och entydig à la 1700-tal, som en kvardröjande Upplysningstid. Karaktärerna går som lagbundna schackpjäser och ordnar sitt landskap, den slottsträdgård de styr över allsmäktigt.

Titeln Valfrändskap är lånad från en kemiuppsats (av svensken Torbern Bergman, 1775), vilket understryker det vetenskapliga intresset, och får mig att associera till Naturalismen under 1870-80-talen, då författare ville jämställa sina texter med vetenskapliga experiment. Inser nu att det egentligen är ett återgång till äldre tider då man ännu inte delat upp konst och vetenskap som åtskilda intressefält.

Under 1700-talet växte insikterna kring den fysiska världens lagbundenhet, samtidigt som man började undra om detta även gällde människan, och var eller 'om' Gud resp. vår 'fria vilja' kunde passa in i denna nya världsbild. Goethe söker i Valfrändskap sätta in mänskliga relationers i en kemisk metafor kring lagbundna attraktioner och reaktioner.

Är mänskliga relationer lagbundna? Vissa kemiska ämnen reagerar bara via katalysator. I romanen är en uppenbar sådan grannen Mitler, medlaren. Men mot 'naturens vilja' har han föga framgång. Är det Goethes sätt att negera sitt experiment? Första delens klarhet i stil och tema, grumlas för mig i andra delen. En onödigt långdragen pratighet splittrar framställningen, liksom disparata bikaraktärer som jag inte får grepp om, liksom moraliskt grums åt det förnuftsvidriga hållet, för att jag upplever att hela upplägget svamlas bort. Romanen blir alltmer ogripbar för mig.

Goethe lär ha ansett Valfrändskap vara sin mest öppet genomförda idéroman, samtidigt som han förklarat att han föredrar det beslöjade, att inte vädja till förståndet, utan hellre vädjar till det omedvetna, vilket var meningen med hans mest ogenomträngliga text, Sagan. Läsaren får då makten att tolka själv, även om risken är stor att man går vilse i labyrinten. Goethe tjuvhåller i alla fall på facit.

Romanens inledning antyder en ny syn på äktenskapet, troligen inspirerat av samhällsförändringarna efter Franska revolutionen: kärlek, jämlikhet, medkänsla, och en nykter syn på skilsmässa som en möjlighet. Därför känns andra delens fokus på skuld och huvudpersonernas förvandling till viljelösa offer, som en tung boja att bära. Kanske har Goethe valt att problematisera idén om människan som en lagbunden maskin. Frågan är hur han såg på 'fri vilja'? Mitlers försök att medla fungerar inte, något annat var starkare.

Charlotte och Edvard verkar först vara det perfekta paret. De fick inte varandra som unga, men väljer nu i mogen medelålder att börja ett nytt liv tillsammans. Med entusiasm börjar de 'inreda och bygga om' sin slottsträdgård, vilket också symboliserar deras själsliga inre. Men så bjuder de in varsin vän, Ottilie och Kapten, vilket bryter upp deras relation, samtidigt som Charlotte och Edvard oplanerat blir föräldrar. Genetiskt ologiskt, men som ett tecken på att deras känslor nu riktats om, liknar barnet inte sina biologiska föräldrar, utan deras nya förälskelser. Edvard avvisar barnets behov av en biologisk far, och lämnar hemmet. Hela historien kring barnet blir inte trovärdig för mig, men så tycks Goethe bara använda det som en metafor. Barnet drunknar, i mina ögon offrat på idéns altare, att visa upp alla inblandades maktlöshet inför sitt öde ...

Så vad ser Goethe som den styrande kraften? Förnuftet har inte längre något inflytande. Vad är det för 'yttre kraft' som styr över människornas vilja? Den roman som tycks inledd med friskt hopp, slutar i obehaglig tragedi. Charlotte kände skuld över att ha avisat Edvards önskan att skiljas. Ottilie som levt upp i slottsträdgården, efter att ha sluppit ur den kvävande internatskolan, hamnar i samvetsnöd efter barnets död, och svälter sig själv till döds. Varpå Edvard dör av sorg och saknad, och begravs intill Ottilie. En tragedi som känns inspirerad av Shakespeares Romeo och Julia.

Vad ville Goethe visa? Att människan slåss förgäves mot naturkrafterna? Eller att pendeln nu nått ända ut åt andra hållet, där människans skuld och vånda är skapat av henne själv, i hennes inre, gör henne till slav under sin egen vånda. Om inte en 'gudomlig karma' leder till död och tragedi, straffar hon sig själv ...

I första delen styr naturvetaren Goethe de mänskliga relationerna med ett schackbrädes precision, och monterar ner kärleken till kemisk lagbundenhet, där de inblandade saknar 'val'. Men i andra delen förlorar sig romantikern Goethe i mystikens irrationella kraftfält. 

Så hur gick det för Charlotte och Kapten, de mer måttfulla motparterna, de överlevde väl ...?

NP 1917 - Karl Gjellerup & Henrik Pontoppidan

Karl Gjellerup (1857-1919): "för hans mångsidigt rika och av höga ideal burna diktning"
Henrik Pontoppidan (1857-1943): "för hans fullödiga framställningar av nutida danskt liv"

1917 intensifierades första världskriget genom att USA och andra länder i Amerika gick med i konflikten, med andra ord är det nu verkligen ett globalt krig. Sverige var dock ännu ett fattigt bondeland, relativt perifert uppe i Norden, som försökte hålla sig neutralt. Svenska Akademien lät detta år två danskar dela på Nobels litteraturpris. Innebär ett delat pris att  pristagarna är 'mindre värderade'? Eller var åsikterna inom Svenska Akademien så splittrade?

Gjellerup korades för sin rika diktning, där man återigen betonar 'höga ideal', ett begrepp som spökat alltsedan Nobel testamente öppnades. Pontoppidan korades däremot för sina "fullödiga beskrivningar" av samtida "danskt liv", vilket jag tolkar som realistisk samhällsprosa. Kanske kan man därför tolka Gjellerup och Pontoppidan som sin tids motsatta stilar, likt Heidenstam och Strindberg? Strindberg förespråkade i samtida debatt Leo Tolstoj, den store ryske realisten, till nobelpristagare, medan en annan typ av 'idealister' korades. Men 1917 tycks alltså båda riktningarna ha fått sitt.

Gjellerup och Pontoppidan var jämngamla, söner till präster, men fritänkar i 1880-talets vetenskapliga anda. Pontoppidans utvecklingsromanen Lykke-Per (1898-1904), räknas till huvudverken i dansk litteratur. Jag återkommer till honom när jag läst mer, för hans verk ges ut än idag och äldre utgåvor är inte svåra att hitta på antikvariat. Gjellerup är desto svårare.

Några av Gjellerups romaner finns digitalt inom Gutenbergsprojektet, men i övrigt hittar jag bara några tyska utgåvor. Vilket kan bero på att han var inspirerad av tysk idealism, gift med en tyska och levde i Dresden med henne från 1892 fram till sin död 27 år senare, dvs genom hela första världskriget. Han skrev dock på danska, och jag har försökt läsa på nätet, men tyvärr kan texten inte fånga mitt intresse och då känns det inte värt besväret att traggla mig igenom danskan. Jag ger upp. På wikipedia omtalas han som alltför kyligt reflekterande, att texterna mer liknar energiska tankeexperiment än diktverk. Jag hann inte uppleva det, men antar att det handlar om det vanliga problemet hos författare som har många tankar de gärna redovisar, så blir det mer som 'föreläsningar'. För att läsningen ska bli njutbar måste teorin gestaltas via karaktärernas handlingar och relationer.

Gjellerups intressen låg som sagt på det filosofiska planet. Han tog en teologiexamen, men skrev parallellt, inspirerad av Georg Brandes radikalism, romaner och dikter kritiska mot kristna dogmer. Han återgick dock snart till den tysk-danska idealismen, skrev dramer i grekisk stil kring individens etiska konflikter med samhällets lagar. Kärleken till hustrun inspirerade till diktsamlingen Min Kjaerligheds Bog (1889). Via Schopenhauer sökte han sig vidare mot 'indisk' filosofi och buddhism, för att mot slutet av livet återvända till barndomens kristendomen, en inte alltför ovanlig cirkelgång bland sökare. All denna idealism var alltså det som fångade nobelkommitténs intresse. Gjellerup dog två år efter att ha mottagit nobelpriset.