Iliaden (700-talet f Kr) - översatt av Erland Lagerlöf (1912)

Så nu har jag även läst Iliaden, ett betydligt längre epos och troligen ett tidigare verk än mästerverket Odysséen. Berömda avsnitt har jag läst tidigare, men att läsa hela har tidigare tagit emot, inte minst på grund av ämnet, det krigiska. Erland Lagerlöfs översättning har dock hjälpt mig. Det är inte hans fel att krigsskildringarna känns långrandiga. Han följer originalet. Texten är fylld av liknelser från djur och natur och bronsålderns kultur, vilket väcker till liv den tid det handlar om, för ca 3300 år sedan.

Och det som åskådliggörs är ju faktiskt en sedeskildring, likaväl som Odysséen inpräntade att det går illa för den som inte är en god gäst, likaväl som en god värd. Alltså betydelsen av människors beteenden inför varandra. Odysseus åskådliggjorde också sin intuition, sin lyhördhet. 

Iliaden är uppfylld av vrede och hämndbegär, viljornas kamp, även åskådliggjort via gudarna och deras viljor och lynnen. Vilka håller på vilket lag, när de sitter på molnen, nästan som i en fotbollsarena, och tittar ner på sina respektive hjältar. Förutom allt blodigt mördande, är även kvinnosynen beklaglig. I hela eposet är kvinnor inget annat än en handelsvara.  

Tvisten börjar med att Paris, som varit gäst hos Menelaos i Sparta, tog med sig både dennes hustru Helena (den sköna) och en lång rad skatter (troligen hennes hemgift), hem till Troja. Alltså var han en otacksam gäst. Där skapas Karma, hämndbegär. Dominoeffekten går genom hela skildringen. När Agamemnon (Menelaos bror) rövar till sig Apolloprästens dotter (Apollon beskyddar Troja), och prästen vill lösa ut henne (gisslan är inget nytt begrepp i krigföring) vägrar han dock. Varpå det börjar gå lika illa för akajerna (greker m allierade) som för trojanerna. Bägge sidor har hårdnackat ägnat sig åt samma försyndelser. 

När Akilles påpekar för Agamemnon att han måste låta prästen köpa tillbaka dottern, för att lösa upp dödläget, och bli av med pesten och andra plågor som drabbat dem, då hämnas Agamemnon mot sin egen allierade Akilles, att ta ifrån honom Briseis, den unga kvinna Akilles 'fått', som ärebevis för sina krigiska tjänster. Det är nästa dominobricka. Akilles vägrar att slåss längre. Fördel Troja. Hektor kan fritt rasa som en furie och döda mängder av akajer. 

Ända tills Hektor dödar Akilles vapenbroder och närmaste vän, Patroklos. Akilles går från förnärmad stolthet, envis passivitet, till ohämmad vrede. Nu är det hans tur att döda varje trojan som kommer i hans närhet. Kulmen uppnås när han slutligen dödar Hektor, kungasonen i Troja, som skulle ha blivit stadens nästa härskare. Därmed är Trojas öde beseglat. Men det är inget som sker i texten. Hämnd, vrede och brist på medlidande. Människors dualistiska Vi-Dom, leder till blodbad, förstörelse.

Man säger att Iliaden börjar 'in media res', dvs latin för mitt i handlingen. Kriget, belägringen, har redan pågått i nio år. Men eposet slutar också 'in media res'. Texten är full av förutsägelserna, både att Trojas murar skall förstöras, folket skingras, och att Akilles skall dö där på slagfältet, han får ett 'ärorikt' slut, snarare än ett långt liv. Men det får vi tänka oss, det är det oundvikliga ödet, förutspått. Den trojanska hästen, den slutgiltiga krigslisten, får vi läsa om på annat håll. Den återberättas kortast möjliga i Odysséen, som en av Odysseus listiga påfund. Och på ytterligare annat håll visar den berättelsen om trojanernas egen dumhet, som river sin egen mur för att ta in denna krigstrofé som skall förgöra dem själva.

Siffersymboliken, som i Odysséen nästan enbart handlade om dussin (12) och halvdussin (6), rör i Iliaden främst 9, nio år har kriget pågått när första sången inleds, och 10, handlingen går nu in på sitt tionde avgörande år, då sluts cirkel, och vi kan börja om på en ny vända. Vi kommer dock inte att få läsa/höra alla dessa avslutande eländen, Akilles död och Trojas förgörelse. Det är känt ändå

Iliaden är fylld av namn, som i början kan förvirra, lite som i ryska berättelser där människor har många namn och dessutom ett antal smeknamn. Men förvånande nog vande jag mig ganska snart. Att de alla har minst två, ibland tre namn, är ju egentligen inte värre än att vi alla har både förnamn och efternamn, i eposet angivelsen av faderns namn, och andra smeknamn. Det funkar, jag lär mig en hel dal om släktskap. För de som belägrar Troja, också kallat Ilion, kommer från många andra grekiska småstater, och även andra grannfolk. Troligen är alla närbesläktade indo-européer, utöver från grekiska övärlden, även trakter kring Svarta Havet och Anatolien. Även platser och floder kan ha flera namn, vilket tyder på olika folk med olika språk, och därmed olika namn på samma geografi.

Alla noggranna släktförhållanden som hela tiden klargörs i texten. Mitt i striden, i en duell mellan två krigare, kan vi få detaljer om släktförhållanden, inte bara far och son, utan även om mödrar, vilka söner som 'ungdomshustrun' födde, och vilka mannen fick med andra kvinnor. Detta får mig att känna att det här måste vara gamla släktsagor som hålls vid liv. Varför annars ha två hjältar som båda heter Ajas? De har olika fäder, men det är så mycket krångligare att hela tiden behöva förklara vilken av de två Ajas som befinner sig i blickfånget just nu. Enklare vore att ge dem olika förnamn, om det vore ren fiktion. 

Och nog måste det vara samma person som fått hela eposet nedskrivet, att bevara till framtiden, släktminnena, oavsett vad forskare påstått på 1900-talet. 

Under läsningen har jag i alla fall blivit mer och mer intresserad av att läsa in mig mer på grekiska gudar, en mer eller mindre begriplig företeelse, av att projicera ut mänskliga känslor. Allt sånt som vi idag ofta letar i vårt inre för att återfinna. 

Odysséen (700-talet f Kr) - översatt av Erland Lagerlöf (1908)

Jag läste Odysséen första gången när jag var ung, och den var helt okej. Men inte så att jag ville läsa om den. Trots allt dök den upp i ett antal filmatiseringar under livet. De sagoaktiga avsnitten gör sig mycket bra på film. Men nu har jag alltså läst hela eposet i Erland Lagerlöfs klassiska översättning, som trycktes 1908, men som Svenska Akademien beslutat att trycka upp den - just som klassiker. När jag sent omsider insåg det, blev jag nyfiken. För det jag hade läst var inte Lagerlöfs original, utan en text som man  petat i, velat modernisera. 

När jag nu läst om hans originaltext, inser jag att 'modernisering' inte var till det bättre. För det som är så speciellt med Lagerlöfs text är klarheten, att det svenska språket är så rent och klart, så skönt att läsa, även om det finns viss ålderdomlig meningsbyggnad, så är det just det som håller mitt intresse uppe. Och faktiskt, i mina ögon, gör texten lättläst. Lagerlöf är noggrann med alla grekiska namn, men av någon anledning kallar han Odysseus för Ulysses. Vilket ju är precis vad engelsktalande gör. och det visar sig komma från Latin. Har man läst James Joyce roman Ulysses, känns det lika naturligt som grekiskan. 

En annan lustighet - som man väl ville få bort - var det anakronistiska användandet av 'vikingafärd', även om det bara dök upp ett par gånger. Men för mig känns det helt okej, för vad Odysseus och hans kompisar ägnade sig åt var just att segla, att ta sig runt Medelhavets övärld, så jag förstår anknytningen till den sjöfarande indoeuropeiska kulturen. Och det sköna jag finner i Lagerlöfs svenska översättning är nog att det kännes, som renskuren edda-dikt. Inget ludd. Bara rakt på. Kanske har jag fel, men det är så det känns för mig. 

Så hur än gammalt, ett 2800 år gammalt epos, i hundraårig svensk språkdräkt, det var förvånansvärt upplyftande att läsa. Och gick riktigt snabbt. Och vad gäller innehållet, läste jag förra året Sven Delblancs analys, som menar att Odysséens tema, sens moral, handlar om hur man betar sig som en god värd, alltså hur man trakterar sina gäster, men också hur man i gengäld är en lika god gäst. Just det som Penelopes friare misslyckas med så kapitalt. Och drar på sig gudarnas hämnd - via Odysseus.

Och helt visst är eposet fullt av måltider, offermåltider, festmåltider. Det äts mer än det seglas. Livet är att äta och att resa. Förutom för kvinnorna då, som mest satt instängda. Kanske inte lika mycket som senare, men eposet skrevs under järnåldern, men handlingen tilldrar sig under bronsåldern, som alltså pågick i ännu ett tidigare årtusendet, alltså andra årtusendet före Kristus. 

Jag finner att det inte bara gäller gästfrihet, utan att texten överhuvudtaget talar främst om hur man ska uppföra sig - eller inte - hur människor ska samsas på bästa sätt. Kulturarvet som sade att man skall hämnas oförrätter, för att inte dra på sig skam, är de urgamla seder som under Homeros tid börjar ifrågasätta. Texten vill nog, trots sitt avslutande blodbad, stämma till eftertanke. Odysseus själv, den mångförslagne, är egentligen för klok  och listig för att inte inse att hämnd bara leder till vendettor, eviga blodbad. Att tvingas döda de som skymfat hans hem och hustru och son, kommer att göra honom fredlös, tvinga honom att fly undan deras anhöriga hämnd. 

Men enligt det gamla synsättet var är gudarna roade av att betrakta dessa mänskliga tvister och maktkamper. Pallas Athena skyddar Odysseus, för att hon gillar hans listighet, men hon eggar också hans ilska. han måste visa upp sin styrka. Och verkligen ta sin hämnd. Hon gör honom till sitt redskap. För gudarnas straff över den som förhävt sig. Men Odysséens avslutande sång talar om 'förlikning'. När gudarna diskuterar sinsemellan och finner att 'nu får det vara nog', när de vill att människorna ska sluta mörda varandra. De kyler de ner människornas heta blod, och manar de stridande att sluta fred för evärdliga tider. Det är trots allt den sens moral jag hittar, som det bästa inställningen människor emellan. 

NP 1932 - John Galsworthy

 "för den förnäma skildringskonsten, som i The Forsyte Saga uppnått sitt högsta uttryck"

Engelsmannen John Galsworthy (1867-1933) dog relativt tidigt, han var 65 år, bara två månader efter att ha fått 1932 års Nobelpriset i litteratur. Som motiveringen ovan visar, var det främst Forsyte-sagan som priskommittén föll för. Men han skrev också mycket dramatik, liksom noveller och essäer. Den dramatiska ådran är uppenbar i de tre romaner jag just läst, trilogin kallad The Forsyte Saga (1906, 1920, 1921). Dialogerna är som gjorda för teater, och böckerna har filmatiserats för TV två gånger, och jag läste nyligen att man tydligen börjat med en tredje version i år, 2024, trogen originaltexten, men denna gång mer fokuserad på kvinnorna. Det låter mycket intressant.  

Första trilogin om släkten Forsyte, gestaltar framväxten av engelsk medelklass i takt med den viktorianska erans expansion. Bönder som vandrat till London och byggt upp staden i centrum av det brittiska världsimperiet. Förfadern Jolyon 'Dosset' Forsyte, med bonderötter, byggde staden och fick tio barn och rejäl avkastning på sitt arbete. Det är ett myller av människor, som Galsworthy på ett enastående sätt lyckas gestalta, alla med separata personligheter, alla med egna sätt att uttrycka sig och tänka och bete sig. De ser sig själva som en enhet, ett eget släkte, av trygghet och stabilitet. Trots att de helt klart är individer. 

Romanerna är så realistiskt trovärdiga, i all sin mångfald av karaktärer, att jag blir varm i hjärtat av dem alla, lika mycket av deras svagheter och brister, som deras styrkor. Det är lätt att känna igen sig själv och andra, såväl unga som gamla, allt är trovärdigt. Familjenamnet Forsyte betyder 'framsynthet' om det stavats 'forsight'. Det är den viktorianska borgerligheten, fokuserad på att äga - egendom och människor, såväl hustrur och barn inom äktenskapet, som andra folk i brittiska kolonier. Det är kärnan i  John Galsworthys kritik av sin samtid. Ha-begäret. Ofriheten. 

Första boken, The Man of Property (1906) rör 1880-talet, den Viktorianska tidens krön, ges snabba inblickar i hela 1800-talet. Familjeband och ekonomisk trygghet är kittet som hållit dem samman. Men  tidigt i första boken avlider Aunt Anne, född 1799, äldst av Dossets tio barn. Det är den allra första sprickan i fasaden. Insikten att de alla nu är åldringar och inte odödliga. Deras barn och barnbarn har redan tagit över. 'Dosset' Forsytes äldste son, Old Jolyon, är än så länge släktens huvudman. Han blev förmögen på hederlig te-handel, lukrativt, när te-drickandet blev oumbärligt för alla britter. Men Jolyons gren kommer steg för steg att avvika från övriga familjen genom sin humanistiska och tillåtande inställning. 

Den som klamrar sig fast vid ägandet, som trygghet, för sig själva och släkten, det är James och hans son Soames, advokaten och fastighetsägaren Soames, the 'Man of Property', både i betydelsen fastighetsägare och upprätthållare av anständighet, ärbarhet, 'to be proper'. När han lockat till sig den sköna, men fattiga och föräldralösa Irene, med falska premisser, och hon inser att deras äktenskap aldrig kan fungera, blir det en långvarig lidandets väg av motgångar. 

Old Jolyons äldste son, Jolyon jr, kallad Jo, väljer kärleken, trots att han då blir utfryst ur familjen, och måste leva på dåligt betalt kontorsarbete. Jo valde varandet, framför ägandet. En stenlagd väg som trots kampen det innebär, ändå leder fram till ett gott liv, i sin tillåtande inställning till det mesta. 

Förlovningsfesten i första kapitlet är först ett förvirrande myller av människor, att jag tänkte att jag måste rita mig ett släktträd för att hänga med. Men snart blir det onödigt. I fortsättningen får vi lära känna en person i taget, så vi får lära känna deras respektive familjer, egenheter och igenkänningstecken. 

När jag som barn såg TV-serien var det lätt att sympatisera med vackra Irene. Men när jag nu läser texten är det betydligt lättare att sympatisera med 'alla', inklusive Soames, trots hans tjurskalliga oförmåga att se till något annat än sitt eget bästa, sina egna behov. Han har också känslor, hur än förvrängd hans passion blivit, i sin oförmåga till sympati. Hans far, Uncle James upprepar irriterat, "I don't know. Nobody tells me anything!", som ett mantra när världen inte stämmer med hans livsideal. 

Galsworthy skriver med godmodig ironi. Texten flyter lätt i dialoger, men historien flyter också lätt mellan de olika personerna, via deras inre monologer, flyttar från den ena till den andra, deras inre frågor, sanningar vi undrar över, men som inte reds ut förrän mot slutet - eller? Livet har ju inga enkla lösningar. Bara en mängd upplevelser, som det är meningen att man ska dra lärdomar av.

Dessa 'nyrika' Forsytar som kämpat sig fram till rikedom åt sig själva och sina barn, allt som verkar så förnuftigt och ärbart och bestående - men är det verkligen bestående? Många känner sig instängda, Irenes bur är närmast förgylld, men vad hjälper det?  Vi anar hela tiden att moderniteten redan håller på att bryta ner vad de byggt upp.

Även ett antal av Galsworthy noveller handlade om episoder ur familjen Forsytes liv. Indian Summer of a Forsyte (1918) är därför ett kort mellanspel (eller långnovell i fem kapitel), som utgavs tolv år efter första romanen. Vi är nu ca 1896, och får fördjupa oss i den 85-årige Old Jolyons sista år i livet. Han är nu äldst av syskonen Forsyte av vilka sex ännu lever. Det är en meditativ inre dialog när livsviljan flammar upp vid mötet med döden. Livsviljan personifierad av Irene, separerad från Soames. Old Jolyon vill återupprätta hennes livsvillkor. Han har köpt det hus Soames byggt åt sig och Irene, Robin Hill, men dit de aldrig hann flytta. 

Jolyon har också tagit sonen Jo, änkling för andra gången, till sig. Jo har kunnat lämna sitt arbete, och reser omkring och målar akvareller, medan fadern tar hand om sina tre barnbarn. Denne har försonat sig med livet i stort - men inte med döden. Novellen är som en prosalyrisk betraktelse, där Irene speglar såväl hans längtan efter skönhet, som kontakten med den gamle mannens anima och livsvilja. Men i sin skepnad av 'the lady in gray' blir det också Jolyons möte med själen i slutet av livet.  

Liksom sin son, har Jolyon släppt behovet av Egendom och Anständighet, släppt det pragmatiska, han vill Leva, ägna sig åt Skönhet, passion. Även om hans höga ålder gör honom 'löjlig' i andra människors ögon. Old Jolyon är lättast att ta till sig, han har den tunnaste huden över känslorna. Redan i början redan i början representerade 'te-handeln' behovet av det enkla njutningsmedlet.  

In Chancery (1920), andra romanen i trilogin,  kom alltså fjorton år efter första delen, och nu är det sekelskiftet, och Andra Boerkriget 1899-1902 som är bakgrunden, kolonialism och dödskamp, det första verkliga nederlaget - men på ett så stort avstånd att britterna försöker ignorera det. Några unga Forsytes blir dock involverade, och Jo förlorar en son. -- Parallellt har jag läst tredje delen av Marcel Prousts serie På spaning efter den tid som flytt. Också utgiven 1920, och tilldrog sig kring sekelskiftet, då Dreyfus-skandalen delade Frankrike för och emot. Oro och tvister, dubbelmoral och hierarkier. Två nationer, och ändå liknande strömningar i tiden. 

'In Chancery' är såväl en juridisk term, som inbegriper omyndigförklarade personer (som vid den här tiden gäller varje gift kvinna), men är tydligen även en brottningsterm, där den ende brottaren håller fast sin motståndares huvud under sin armhåla. En mycket talande liknelse för att hamna 'i knipa'. Och där befinner sig Soames. Han och Irene lever åtskilda, men Soames har aldrig ansökt om skilsmässa. Problemet är att han vill ha en arvinge för sin förmögenhet. Trots Soames alla brister, oförmågan att förstå sin hustrus känslor, så kan jag sympatiserar jag med Soames. Han har fel, och jag skulle vilja skaka loss honom, från kraven. han får aldrig det han 'vill' ha. Men till slut verkar han trots allt få precis det han mest 'behöver' få. Även om han själv inte förstår det med detsamma. 

Denna andra roman om släkten Forsyte, är än mer fokuserad på kusinerna Soames och Jolyons ömsesidiga avsky, pga sin motsatta syn på livet. Släkten är här vid sekelskiftet, tydligt splittrad mellan  HA-grenen vs att VARA-grenen. Materialism står mot Idealism. Motsättningar. tser som leder till motsättning. Frågan är om de kan lära sig något av varandra?

Boken pågår 1899-1902, förutom Boerkriget i det avlägsna Sydafrika, uppkom upplopp på gatorna i London, vilket skrämmer medelklassen. Och 1901 dog drottning Victoria, vilket väckte än mer känlsla av instabilitet. Skilsmässor, som bryter upp familjer, hör till det mest oanständiga, men den viktorianska tiden är oåterkalleligen över. Nedtystad olycka kan inte pågå hur länge som helst. Ju yngre generation, desto större längtan efter en friare livsstil. 

Som ännu ett mellanspel, kan man läsa novellen Awakening (1920), i vilken vi får träffa Jon, den son som föddes åt Jo år 1901, i hans tredje äktenskap. Nu är det 1909, och han är ensam hemma med barnflicka och guvernant. Han ska snart fylla åtta år, men längtar efter föräldrarna som rest till Irland. Han är ofta mycket ensam, eftersom föräldrarna tycks ägna sig åt upprepade bröllopsresor. Jon är ensam och osäker om världen omkring sig. Han har ett rikt fantasiliv, som främst får näring ur de böcker han får att läsa. Hela novellen ses ur Jons synvinkel, hans vilda lekar i naturen, på deras stora tomt. När föräldrarna äntligen återvänder, vaknar han till insikt om sin mor, som en egen person han vill vara nära, och låter henne personifiera allt han inte förstått, idealen av skönhet och konst som de vuxna talar om, men som han själv har svårt att greppa. Någon sorts freudiansk längtan. 

I tredje romanen To Let (1921) gör Galsworthy ett skutt fram till sin egen samtid, den tilldrar sig 1920, bara ett drygt år efter världskriget. Timothy är nu 104 år, senil, den siste av 'första' generationen Forsyte. Nu är det Soames och Jo's generation tur att vara äldst. Jo är glad att hans son var för ung för att dras in i kriget, och Soames att Forsyter på sin ö, klarat sig bättre än många andra folk. Men moderniteten ligger över dem, 'ungdomen' hotar att gå sin egen väg, vilket oroar de äldre. Titeln antyder att om ungdomen inte längre vill vara bundna av 'egendom', utan vill vara fria att resa och byta bana, då blir hyresmarknaden desto större, friheten större. 

Alla tre romanerna har motton från Shakespeare. Del 1 ur Köpmannen i Venedig, om omöjligheten att betala med sin egen kropp, det slaveri som då uppstår. Del 2 och 3 har motton ur Romeo och Julia, vilket är den uppenbara schismen mellan de två släkterna, som i del 3 intensifierats genom barnen, som inget vet om det förflutna, men som ändå drabbas av det. 

Men som Irene säger till sin son i slutet av serien: 

"Admiration of beauty and longing for possession are not love."

Galworthy kan dra in oss i Shakespeares romantik, där de unga försöker gå emot sina föräldrars vilja. Men alla föräldrar vill sina barns lycka, men endast ett helt liv av erfarenheter kan lära oss något om kärleken. sina  eller inte. Bara erfarenheten av ett helt liv kan lära oss något om kärlek. Galsworthy gestaltar frågeställningarna, men besvarar inte frågorna, annat än med en mångfald exempel. Och det är en skön läsning. 

Det finns fler böcker som jag ännu inte har läst, men gärna vill läsa. Två trilogier till. A modern Comedy (utgiven 1924-1928), som lär ta avstamp i Soames dotter Fleur, men sedan vidgas synfältet till att röra även andra personer längre utanför Forsyte-släktens kärna. Och de sista tre, End of the Chapter i slutet av Galsworthys liv, som toppades av Nobelpriset. Han gör nedslag här och där i sin egen samtid, och det intresserar mig. 

Intressant är också att veta, att han var en av dem som instiftade den Internationella PEN-klubben och var dess första ordförande 1921. 

En dejlig Dag og andre noveller - Herman Bang (1890-1907)

Herman Bang ville först bli skådespelare - men misslyckades, och blev författare i stället. Det märks, de sju novellerna i den här samlingen bygger helt på dialog, som alltid hos Bang, filmiskt bildligt återgivet via dialog - inte en enda beskrivning som bromsar upp händelseförloppet. Dialogstilen får mig att associera till Hjalmar Bergman, som också hade nära anknytning till teatern via sina svärföräldrar, och som helst ville skriva dramatik, och också har en lätt flytande impressionistisk dialog. 

Min favorit bland Herman Bangs verk har alltid varit Tine (1889), som utgår från hans barndomsminnen från dansk-tyska kriget 1864, och helt speglas ur Tines medvetande, vardagen,  de enkla orden, samtalen, den impressionistiska närheten till 'hör och nu', långt från all politik, som egentligen inte rör den vanliga människan. 

Nu har jag skaffat mig en samling med sju av Herman Bangs noveller, på danska, (med de äldre skrivregler, som rådde på Bangs tid). Tre av de sju novellerna har jag tidigare läst på svenska, i samlingen De fyra djävlarna - jag är glad att jag slipper den titelnovellen här, jag har aldrig kunnat relatera till den historien, tragedin, att betrakta människan djuriskt känslostyrd.

Titelnovellen En dejlig Dag (Sv.övers. En underbar dag) är smärtsamt ljuvlig. Smärta oro hopp, mänskliga svagheter. Jag sitter med hjärtat i halsgropen hela novellen igenom- Hur ska niobarnsmodern med små medel lyckas genomför en representativ middag för den utländska pianisten, Fru Simoni, med flera gäster, bara för att hennes make känner det som en ära och inte kan tacka nej. Denna och de två följande novellerna, Irene Holm och Fröken Caja, är alla tre från 1890, och ger känslan att kika in i 1880-talet som i ett tittskåp. Där är smärtsamma känslor och  hopp och besvikelser kring konst och kärlek, musik och dans, där människorna vill finna något att förgylla sina grå begränsande liv, där man måste vända på varje mynt. 

Ravnene (Korparna) och Julegaver skrevs 1902, och här stiger sekelskiftet in. Folk beskärmar sig över den nya osedligheten på teater och i böcker, den nya tiden där 'skilsmässa' verkar ha blivit ett nytt 'sakrament' i tiden. Men man skrattar och koketterar, medan en av kvinnorna vidhåller att det borde vara en självklar frihet. 

I övrigt rör Ravnerne främst snikenhet, när ARvtanten säljr sina tillgångar för at kunna fortsätta att hålla överdådiga middagar åt yngre släktingar, i hopp om att få ett gott eftermäle, då konspirerar dessa om att få henne omyndighförklraad för att rädda sitt 'arv'. Viktigast är dock ett ofläckat rykte, så de kan låna pengar med förespeglingen om sitt 'troliga framtida arv' som säkerhet. Man smyger bak ryggen på varann. 

I Julegaver pratar personerna hela tiden förbi varann, lyssnar bara till hälften, fastnar i sina egna tankegångar, snarare än att stanna i nuet. Den  unge mannen Sigvald vill som julklapp bjuda sin unga fru och i allt aviga svärmor på en upplevelse. De ska resa in till den stora staden och se 'Aladdin' (En balett?) Ett oroande äventyr för Sigvald, som är van att vara bunden till deras butik i småstaden. Men när de kommer dit är repertoaren utbytt på grund av sjukdom, 'Aladdin' kan inte uppföras, i stället får de se två äldre stycken som inte lever upp till drömmen de haft. En besvikelse, grått, trist. Svärmodern hade räknat med att Sigvald alltid misslyckas. Men det här är ju inget han kunnat råda över, det förstår hans hustru. Men varför kan det aldrig lyckas för det, undrar de, hur än de planerar...?

Bokens sista novell, "Barchan är död" - från 1907. Tilldrar sig i Petersburg, vid gränsen till Karelska näset och Finland. Iwan Iwanowitz bor vid tågstationen som går mot Finland, mellan vilka vännen Waldheim pendlar varje vecka. Så historin är full av förvirrande ryska dubbelnamn. Petersburg var ett viktigt metropol vid förra sekelskiftet, en viktig platrs även för Alfred Nobel och hans fabriker. 

Novellens tema är spännande: Hur Fantasin kan påverka. Jag tänker genas tpå tanskens skapande kraft, och andra historier där författaren skriver en historia, och sedan får uppleva den upprepa sig i vekrliga livet. Här är det en dyster historia där Iwan Iwanowitz, som av ett hugskott fantiserar ihop att vännen Barchan dött, plötsligt oväntat, i sin ytliga konversation med Barchans barndomsvän Waldheim, som då chockas. 

För mig är texten lika spännande, som för Iwan som inte vill få sin lögn avslöjad. Jag undrar hela tiden hur lögnen kommer att avslöjas, och om vänner då ska hämnas på Iwan? Ska de spela honom samma spratt? Eller var Iwans förryckta lögn en föraning? Vem kommer att dö? 

Tyvärr slutar hela novellen mer som en Edgar Allan Poe-kopia. Waldheim, som trott på lögnen om Barchans död, dör själv när han trorsig möta Barchans gengångare, inte dne livs levnade Barchan. Det är inte trovärdigt för mig att inte kunna skilja på en livs levnade människa och ett spöke, så jag tappar intresset för texten. 

Iwan berättar historien fem år senare för novellens berättare, som mitt i historien vill stoppa Iwan med orden: "fortael mig ikke mere. Det er jo altsammen Indbildninger, og man skal ikke opsöge Indbildninger men forjage dem..."

Börjar Herman Bang tvivla på legitimiteten att fantisera ihop historier?

Barchan känlner sig skyldig till vänens död, trots att han inte förstår hur hans åsyn kunde skrämma ihjäl vännen? Iwan vet, men avslöjar sig inte, men kan inte heller släppa tanken på sin skuld. Är han en mördare? Skulle det kunna göra en författare till mördare?

Iwans sista fråga är: "Hvorfor kan ikke viljen beherske ogsaa vore Drömme?"

(Varför kan inte viljan också behärska våra drömmar?)

NP 1934 - Luigi Pirandello

Luigi Pirandello (1867-1936), har länge varit en av mina favoriter bland nobelpristagarna i litteratur. Han fick priset 1934, med motiveringen

"för hans djärva och sinnrika nyskapelse av dramats och scenens konst"

Men jag tycker lika mycket om allt annat jag läst av honom. Förutom sin dramatik, skrev han även dikter, en rad romaner och en stor mängd noveller. De är ofta korta, alltid dynamiska, där läsaren roas av tragikomiska händelser. Ja, absurditeter och paradoxer tycks ha funnits med hela författarskapet igenom, och det gör Pirandello till en mycket modern författare trots att det är hundra år sedan han stod på toppen av sin bana. För mig känns han tidlöst modern.

Texterna sysslar ofta med ett sökande efter identitet, karaktärernas inre psyke, och självbedrägerier, hur dessa både kan leda till galenskap, likaväl som ett sätt att överleva i en galen värld. Hans dikter och essäer har jag ännu inte snubblat över, men noveller har jag läst i spridda skurar ur olika samlingar, men långt ifrån alla, eftersom han skrev en överväldigande mängd.  Novelle per un anno (Short Stories for a Year) lär ha utgivits i 14 volymer på 1920-30-talen.  

Pirandello föddes in i en välbärgad familj på Sicilien, där de tidiga novellerna ofta rör sig i den lantliga miljön, med eldiga passioner, som inte får några lyckliga slut. Förväntningar går om intet. I vissa historier kryper obehaget fram, väckt av människors rädslor, människor bedrar sig själva. I engelsk översättning har jag läst "With Other Eyes "(1901), där Vittore Brivios andra hustru Anna, hatar minnet av hans första hustru, tills hon inser att det är maken som tvingade första hustrun till självmord. Alltså en psykologisk skräckhistoria.  I "A Voice" (1904) efterlämnar Marchesa Borghi en son, stilig men blind, samt en sällskapsdam med vacker röst. När sonen så står ensam i världen planerar dessa att gifta sig, Han är förälskat i hennes röst och Hon vill ta hand om honom, men när han då opererar sitt synfel för att även på se sin kärlek, flyr Hon, för att slippa se hans besvikelse. Andra seende finner henne vacker, men själv kan hon inte se sig själv så, och flyr därför undan sin egen möjlighet till ett lyckligt liv. Detta bara ett par exempel.

På svenska har jag hittat 'Flugan' (1904) i en äldre novellsamling, en märklig skräcknovell där Zarú plötsligt drabbas av böldpest, när han lagt sig att sova i ett stall, hellre än att skala mandlar för 'låg kvinnolön'. Medan han sover biter honom en pestsmittad fluga, och kvinnorna och hans förlovade bror Neli arbetar nästan hela natten för att bli klara. Alla blir rädda när de hittar Zarú med hög feber, blåsvart av bölder. Neli berättar om broderns sjuka för barberaren, som då skräms och råkar rispa Neli med rakkniven. En tillkallad läkare försöker förklara hur pesten kan spridas med insekter, men di blir byborna rädda och lämnar den sjuke att dö ensam, och vårdar hellre Nelis lilla rispa. För vem kan veta vilken av alla flugor omkring dem som kan smitta? Vad är sens moralen? Vad är vidskepelse?

"The Oil Jar" (1909), måste vara en av de mest kända novellerna, filmatiserad flera gånger. Jag har sett ett par versioner. Om en manshög lerkruka som spruckit i två delar, och ska lagas uppstår ett gräl och dumheten segrar, för att två grälsjuka gubbar vägrar lite på varann, så båda förlorar. I synnerhet den rika Don Lollò som beställt krukan som sprack, och inte litar på att Uncle Dima har ett klister som duger på egen hand. Läs den. Dråplig.

Bland paradoxerna, finns novellen "It's not to be taken seriously" (1910), där mannen som älskar att förälska sig, gifter sig med en fattiglapp som han kan sända bort, för att försäkra sig om att kunna fortsätta sitt fria ungkarlsliv, och ändå vara skyddad mot att tvingas in i ett äktenskap (han är redan gift). I "Think It Over, Giacomino!" (1910) får en gammal professor ett oväntat arv efter en bror utan familj. Professorn vill då att detta arv ska gå vidare och delas mellan hans femtio år yngre hustru, och hans favoritelev, en vacker ung man i hustruns ålder, med tanken att de ska gifta sig när han själv dör. En illusion, som blir en plåga för den unge mannen, som genast förlovar sig med en annan, för att slippa vänta på lärarens död. Alla måste skapa sitt eget liv. De äldre ska inte styra över de yngre.   

Översatt till svenska finns även novellen "Signora Frola och hennes måg signor Ponza" (1917), publicerad i En Bok för Allas novellsamling Nobeller. En typisk Pirandello-text, om hur relativ sanningen är och hur svårt vi har att förstå våra medmänniskors tankevärld. Novellen kan omöjligt reda ut vem som är galen och vems om bara låtsas, eller om båda bara låtsas. Och hur ska en utomstående kunna avgöra vad som är verkligt eller illusion? Eller, kanske allt är illusion?

Min absoluta favorit av Pirandellos texter, som jag dessutom läst flera gånger i original, är hans roman, Il fu Mattia Pascal (1904, på svenska 'Salig Mattia Pascal'). Det är en idéroman som precis som novellerna bygger på paradoxer, och väver ofta in komiska detaljer, men som alltid bottnar i allvarliga funderingar om människolivet. I romanen blir drömmen om den total friheten ett 'fängelse'. För i romanen, och i samhället, är frihet en illusion.  

Det här är en idéroman om identitet, att vara eller inte vara. Det är textens berättare som gett titeln - il fu, betyder ungefär den avlidne, dvs 'salig' - för att man av misstag tror att han drunknat, för när Mattia tröttnat på sin fru och gnatiga svärmor och utan ett ord eller spår ger sig iväg hemifrån, antar folk att han är den man som just drunknat vid kvarnen som Mattias far en gång ägt. Mattia har däremot rest till sin bror, lånat lite pengar och vandrat iväg mot Monte Carlo, och lyckas via nybörjartur vinna en hel del pengar på casino. När Mattia därefter läser om sin egen död i tidningen, tänker han 'Frihet!' Jag behöver inte återvända till fru och svärmor! Nu kan jag göra vad jag vill! Han kan leva incognito. Men så lätt blir det inte. 

Mattia reser runt under falskt namn, Adriano Meis, och förvandlas mer och mer till en skugga av sig själv. Utanför lagen beskärs hans livsrum alltmer. Han kan inte ens köpa sig en hundvalp till sällskap, saknar bankkonto, blir bestulen på pengar han försvarar löst i en byrå. Vad är en människa utanför samhällets ramar? Efter två år ger han upp och återvänder hem, en skugga som inte kan försvara sig med hjälp av samhällets regler, utan att avslöja sin verkliga identitet, visar det sig att hans fru gift om sig och fått barn. När han håller den lilla baby-flickan i famnen släcks hans hämndbegär, för att alla glömt honom så fort. Mattis medlidande väcks. Han kan inte ta ifrån barnet dess föräldrar. Han hade själv ett par tvillingflickor, som tyvärr dog i späd ålder, flickorna han älskade mer än deras mor. Deras död bidrog också till att han längtade bort från svärmor och hemby, vilket blev till en flykt undan livet. 

I romanen, som utspelar sig kring år 1900, är kvinnor fortfarande en handelsvara. Under sitt alias Adriano Meis lär han knäna den blyga Adriana, som känner sig förföljd av sin svåger. Systern dog innan hon han bli mor, vilket gör att svågern måste betala tillbaka hemgiften, men skulle slippa detta om  han kan gifta sig med den yngre systern, Adriana. Men Adriana har inga känslor för svågern, annat än obehag, för han är en ohederlig småfifflare. Det är han som stulit pengar av Mattia/Adriano, genom att dyrka upp hans låsta skåp, och har en epileptisk bror som medbrottsling, genom att låtsas sinnessvag.

Andra tidsmarkörer från romanens samtid är att den då populära teosofin omnämns, diskuteras, och att en del ägnar sig åt ande-seanser. Det är under en sådan som Adrianas svåger med sin bror lyckas stjäla pengar av Mattia/Adriano, och försöker påverka olika relationer/känslor, bl a att avstyra de nyvakna känslorna mellan Adriano och Adriana. Mattia/Adriano låtsas att pengarna inte försvunnit, eftersom det stulna beloppet motsvarar hemgiften, kan stölden befria Adriana från svågern. Hon förstår dock inte detta, hon hade hoppats avslöja stölden, och därigenom svågerns falskhet. Nu har även Adriano svikit henne, anser han, Och då begår Mattia, som Adriano, återigen ett 'låtsat självmord', för att kunna rymma fältet, hotad från flera håll, flera skurkar, rättslös utanför samhället. 

Vad är en människa? Rättslösa utanför samhällets organisation. Trots att Både Adriano och Mattia dödförklarats (av misstag) fortsätter Mattia Pascal slutligen att leva i hembyn, utanför lagen. För viktigast är att man har en familj. Han får husrum av en gammal släkting, och dessutom har han trots allt en son, fem år när boken slutar. Men sonen var utomäktenskaplig, och har därför inte fått Mattias Pascals efternamn, utan lever med sin mor och hennes make. Mattia kan i alla fall glädjas åt att sonen lever i välmåga, i samma by som han själv, om än inom ett annat äktenskap, 

Romanen innehåller så mycket intressanta detaljer, och klurigheter, att den är lika levande läsvärd idag som år 1904. Den innehåller mycket mer än vad jag skissat här ovan. Så jag rekommenderar alla att läsa den. Den är tidig och ytligt sett i traditionell romanstil. 

En annan roman jag läst, är dock kortare och i en helt annat stil, Kamera mannen Serafino Gubbios anteckningar, som gick som följetong 1915, kom som bok 1916, (rev. 1925). Serafino Gubbio har tillnamnet 'Kameran går' (Si Gira) från sitt yrke, han vevar kameran. Det här är alltså en historia från stumfilmens dagar, och kritiserar den nya förment 'objektiva' filmkonsten. Det mekaniserade, känslokalla. Vilket är en metafor för det nya mekaniserade samhället i stort. Alltså åter igen en idéroman, upplagd som en 'antiroman'. Kameramannen håller i pennan, och försöker vara kallt objektiv, likt kameran, den mekaniska uppfinningen som människan vill bli road av. Men det är svårt. I synnerhet som en vacker levande tiger skall offras på filmens altare, för att tjäna filmbolaget en förmögenhet på det 'verklighetstrogna'. 

Texten känns mycket modern, men är samtidigt skeptisk till futurismen som var högsta mode vid den här tiden. Pirandello såg i futurismen ett hot mot människors känslor och intelligens. På ett stiliserat sätt, genom en förment objektiv kameralins, ser vi skådespelare som aldrig lyckas kommunicera, blir offer för sina passioner, medan kameramannen försöker tolka vad som händer, har hänt, och ska hända. Ibland har han rätt, ibland misstar han sig. Alla har lager på lager med masker, som döljer och hämmar. 

På samma gång blir detta en metatext, kameramannen kan ses som författarens förhållande till sina karaktärer, hur objektiv kan han vara? Vad händer med hjärtat? Också detta är ett tema som återupprepas. Redan i novellen "A Character's tragedy" (1911), handlar om en författare som hemsöks av sina karaktärer, de vill bestämma själva hur deras öden framställd. Och så kommer en tragisk gestalt och vill ha sin historia omskriven. Han vill bli heroisk, och inte alls vara så som en tidigare författare skapat honom. Återigen en metatext, hur författares tankar brottas med sina texter. Att jag tar upp denna novell först nu, beror på att jag häromdagen läste en av Pirandellos främsta pjäser, med en liknande bas, en pjäs som förnyade scenkonsten och ledde till att Pirandello fick Nobelpriset. 

Jag talar om Sex Roller söker en författare (1921). Återigen ett idé-drama, och före sin tid. Det kom att inspirera senare moderna författares, anti-illusionsdramer. Pirandelli skriver alltid mångdimensionellt, och skapar så en paradoxal rundgång.  

I denna pjäs kommer sex 'ROLLER' till en teater med pågående repetitioner för en rad skådespelare. 'Rollerna' är oföränderliga, knutna till sin egen illusion. Men deras författare gav upp försöket att färdigställa en pjäs om dem, därför söker de nu någon som kan skriva ner deras livsdrama, så att en teater kan få framföra det. Skådespelarna är föränderliga 'människor', som tolkar texten på sitt sätt, och Rollerna protesterar, för de kan inte känna igen sig. Den författare som skapat dessa 'Roller', gav upp försöket att skapa ett färdigt skådespel.

Upplägget gör pjäsen till ett meta-drama, en text om hur dramatik skapas, med kommentarer om skillnader mellan t ex utläggningarna i en roman, mot vad hur detta känslodrama kan begränsas till dialog på teaterscenen, delvis p g a mediet, delvis p g a vad samhällsnormerna accepterar eller inte. Allt leder till kommunikationssvårigheter. Både för att alla människor är unika, precis som en regissör och en skådespelare tolkar texten alla lite olik, tolkar också läsaren eller publiken texten lite olika. Därför pratar vi ofta förbi varandra.  

Paradoxen handlar om verklighet vs illusion. Teaterscenen måste göra illusionen verklighetstrogen. För 'Rollerna' är illusionen det som ger dem liv. Utan illusionen finns de inte till. Detta har främst en psykologisk dimension. Att våra egon består av många olika inlärda roller för olika situationer, är för oss idag en psykologisk självklarhet, som jag antar var mycket nytt när pjäsen skrevs 1921. Eller var  Pirandello först med de tankebanorna? Det skulle inte förvåna mig, eftersom alla texter jag läst av honom är fulla av försök att se in i människors psyke. 

Skådespelarna har också sin yrkesstolthet och har ett lagarbete som de enskilda Rollerna inte kan acceptera. Litteratur är illusion, inte verklighet. Ändå kan litteratur vara mer generellt sant än verkligheten. Den förvandlar minne till konst. Och åskådaren förvandlar konsten efter sitt eget tycke och smak, sin egen erfarenhet, sin egen fantasi. Och Pirandello sprutar ur sig idéer vi kan grunna på och tolka vidare. 

NP 1928 - Sigrid Undset

 "förnämligast för hennes mäktiga skildringar ur Nordens medeltida liv"

Sigrid Undset (1882-1949), norsk författarinna med dansk mor och norsk far, fick nobelpriset i litteratur 1928, med ovan motivering som främst inriktar sig på Kristin Lavransdotter (1920-22), vilket gör det smått ironiskt, att hennes första försök att bli utgiven, var en historisk roman, som refuserades med motiveringen att hon hellre borde försöka med en samtidsskildring. 

Sigrid Undsets far var arkeolog, så antagligen var hennes barndom uppfylld av entusiasm kring norsk forntid, i synnerhet den isländska sagan och norsk medeltid, ett intresse hon behöll hela livet, trots att fadern dog redan när Sigrid var 11 år. När jag läste Kristin Lavransdotter som ung, var jag för otålig. Liv Ullmans film var en upplevelse, men från boken minns jag mest en sorts trögläst sesghet, kanske pga ålderdomligt språk, som inte tilltalade mig då. Men jag ska göra ett nytt försök, för nu har jag läst några av hennes tidigare verk, som verkligen gjort mig entusiastisk.

Tidigt faderslös, äldsta dotter av tre, kunde inte Sigrid hoppas på högre studier. Efter handelsskola  fick hon börja på kontor från 17 år till 27. Men hon använde nätterna till att skriva romaner. Debuten blev en samtidsroman om ett problemäktenskap. Den har jag inte läst. Men redan 1909 återvände hon till medeltiden i Fortaellingen om Viga-Ljot og Vigdis (vilken jag nu läst på engelska, med titeln Gunnar's Daughter). Romanen tilldrar sig på 900-talet och är inspirerad av isländsk saga-tradition. Undsets text är ren och luftig, rakt på sak. Men ämnet var modernt, kvinnors utsatthet. Grundtemat våldtäkt och det psykiska lidandet det kan leda till. Den boken grep mig och raderade mina fördomar om Undset.  

Historia intresserar mig, tidsandans växlingar, men också oföränderliga inre kärnor. Undsets text blir en meditation kring detta, och är relevant än idag. Hon väver samman grundtemat kring våldtäkt och dess psykiska lidande, med forntida blodshämnd, heder som skall hämnas, öga för öga. En våldsspiral som levde kvar. När boken skrevs var spänningen mellan könen högst påtaglig och samtidigt växte krigiska stämningar runt om i Europa,krig på Balkan stod för dörren, liksom 1914 början till Första världskriget. 

Undset fortsatte också skriva samtidsskildringar av olika längd. Hennes stora genombrottet kom med romanen Jenny (1911), som Brombergs förlag gett ut i sin vackra Nobelserie. Jag sjunker snabbt in i texten om unga nordiska konstnärer i Rom, män och kvinnor, som umgås på ett 'nytt' sätt, längtar efter frihet och att gå sin egen väg. Men hur lätt är det? Det inledande pladdret växer i komplexitet, kapitel för kapitel, och slutintrycket är mycket starkt. Handlingen tilldrar sig några år fram till 1910. Unga människor söker sin identitet. 1900-talet utlovar omvälvningar. Unga kvinnor söker via konsten (själen) en friare plats i det patriarkala samhället. De vistas helst i Italien, för även om solen inte alltid värmer, finns där ljus, natur och möjligheter att leva billigt. Men hur ska de finna sitt eget nya jag? I vilket förhållande ska de stå till männen? Och moralkraven? Sexualiteten är varken enkel eller självklar, eller ens viktig för kvinnans själ. 

Jenny har höga etiska krav på sig själv, men vad ska hon göra när det inte kan kombineras med kärlek? Lyckan kommer med moderskapet, men varar bara sex veckor. Sen dör barnet och det knäcker Jenny, medan omgivningens aningslösa moralkod tänker att det var det bästa som kan hända en ogift mor och ett barn som 'saknar far'. De förstår inte Jenny, att för henne är barnet och konsten ett med själen/livet. Jenny tappar sig själv. Hennes självkänsla bryts ner bit för bit, i relationer där hon kommer för nära männen. Hon kan inte dela deras dröm om kärlek. 

Jenny blir slutligen offer för en f.d. fästmans krav på hennes kropp. Hon låter sig utnyttjas, känner det som ett ödets tecken att ta sitt liv och följa sitt barn in i döden. Först suckar jag över att kvinnans slut måste bli självmord, som i så många manliga författares romaner. Men Undset skriver ur en ny synvinkel. I slutet lever Jenny ändå kvar i sin bäste väns minne, Gunnar Heggen, en emanciperad 'ny man', som för sent insett betydelsen av sin djupa samhörighet med Jenny. Hennes sanna jag får bli en hemlighet i Gunnars inre, i den nye mannen. Där lever Jenny vidare obesudlad, i deras rena platoniska vänskapskärlek - även om också Gunnar nu drömmer om att de fått mötas i kärlek.

Gunnar grunnade över 'drömmen': "Men om ditt barn hade levat så hade han inte blivit det du drömde, då du höll honom i dina armar (...) Ingen kvinna har fött det barn som hon drömt om, då hon bar det. - Ingen konstnär har skapat det verk som han sett för sig i ingivelsens stund. (...) Och ingen kärlek blir lik den, som de drömde den, då de kysste varandra första gången. - Om du och jag hade levat samman - vi kunde ha blivit lyckliga eller olyckliga (...) Men ändå - (...) Jag ville inte att jag inte skulle drömma den dröm jag drömmer nu."

En mycket komplex idéroman, med olika synvinklar och frågor att meditera över, värdig ett nobelpris, trots att det inte var Jenny som gav Undset priset. Samtiden fick lite moralpanik för att den utmålade kvinnlig frihet och sexualitet. Undset låg lite före sin tid, utforskar den utopin kring 'den nya kvinnan' och hur vilsna männen blev kring sekelskiftet 1900. Jenny var fast besluten att ta sitt öde i egna händer. Pryda läsare chockades av att hon ville föda sitt barn som ogift, och ändå skapa sig ett 'konstnärsnamn', en arbetande kvinnas namn gott nog åt sitt barn. Jenny ville strunta i sociala konventioner och följa sin själv, men omgivningen var inte redo. Men utopin misslyckades, barnet dog och därmed drömmen, och leder till Jennys psykiska sammanbrott, pådyvlad skammen. Jennys mål hade alltid varit att 'aldrig behöva blygas varken som människa eller som konstnär'. Verkligheten var starkare än utopin.  

Sigrid Undset hade lång erfarenhet som lågavlönad kontorist, nio timmar sex dagar i veckan, år efter år. Hon försörjde mor och två yngre systrar. Hon var väl insatt i kvinnors situation i samtiden. Hennes texter studerar olika kvinnor som fallstudier, hur de kämpar för att försörja sig i modernitetens städer. Och hur kvinnors förväntningar krossas och leder till desillusion. Kvinnorna ville ha mer än det monotona kontorsarbete som erbjöd kring år 1900.   

Undset skrev även noveller, både korta och lite längre. Novellsamlingen På livets skuggsida (1912; Fattige skjebner) har jag ärvt efter en moster i en vacker inbunden utgåva från 1931. Det är en rad  samhällskritiska betraktelser av samtidens armod, illusioner och desillusion. Oftast kontrasten mellan  fattig och rik, liksom lågavlönade kvinnor - kontorister, sömmerskor, hushållerskor - och den moderna tidens nya manliga ingenjörer. De flesta berättas i lättsam skvallrande dialogform, och kan på ett ytligt plan kännas lättsamma. Dialogen rör sig som svallvågor mellan olika personer, skiftande tankar, omdömen och fördömanden, pikar och stundvis medkänsla. Flera rör avundsjuka och kontrast mellan gifta och ogifta kvinnor, förutom ogifta kvinnors slit att försöka försörja sig. Vart är den 'nya kvinnan' på väg? Vilken position har hon ? Vad är hennes sanna jag? Är det synd om ogifta fröknar? De som inget vet om den gifta kvinnans vedermödor, utan kompenserar genom att fantisera och leva i sin dröm, hur än fattig verkligheten är.

Simonsen är mannen på samhällets botten, nära 60 år, som har svårt att behålla jobben, han kan tyckas slarvig och ointresserad, bristande företagsamhet, folk kan se ner på honom, även son och sonhustru som kommit sig upp. Men när vi möter honom tillsammans med yngsta dottern, inser man hur hjärtegod hans faderskärlek är. Så väsensskild från det gamla patriarkatet.  

Selma Böter är ungmön som kompetent kontorist, som de yngre kan tycka synd om, medan hon själv lever gott i sina fantasier. Var och en skapar sitt liv, oavsett fördömande skvaller.  (Det är väl samma avarter som det hat som lever på webben idag.) Denna historia kryllar av karaktärer, alla snurrande kring ett ingenjörskontor fullt av kvinnliga kontorister. 

Kring sedlighetsbalen stöts och blöts välgörenheten, när de rika roar sig i nysydda klänningar, som de inte ens besvärar sig med att betala. De rikaste har störst skulder till de fattiga sömmerskorna, som jobbar nästan dygnet runt. De med mindre tillgångar, som inga skulder vill ha, är de som bemödar sig och därför tvingas betala lite mer, för att sömmerskan ska få det att gå ihop. Rika kunder är det som skapar bra PR, trots allt. En ojämlik ekvation. Men poeten in spe ser konstnären i sömmerskan, och fantiserar om hur hon skulle kunna få det bättre som 'kurtisan i Paris'. Vilket den strävsamma, om än skönhetslängtande, sömmerskan inte kan annat än skaka av sig som dumheter.  Ta betalt för kärlek? Inte vill hon hamna i 'smutsen'. Även denna historia har mängder av karaktärer.

Fröken Smith-Tellefsen - den naiva ungmön, energisk hushållerska och hängiven barnskötare åt den unge änklingen, gruvingenjören som sörjer sin hustru, men längtar efter närhet. Han både irriteras av 'sladdertackan' och tycker synd om och frestas av kvinnlig närhet i hemmet, men stöts också bort av samma intimitet, hennes 'körtelsjukdom'. Hon älskar dock han barn, i synnerhet den yngste som hon skött sedan han föddes, som om de vore hennes egna. De äldre barnen ser ner på henne för att hon 'får betalt' för att ta hand om den, samtidigt som hon gör mycket mer än hon får betalat för. En ojämn ekvation. När Ingenjören löser det genom att gifta sig med en syssling, måste hon ge sig av, och då känns livet förtvivlat tomt och förödmjukande. 

Men samlingen inleds med ett barndomsminne i jag-form, Det första mötet, om en flicka under tidens enkla levnadsförhållanden, som på sin födelsedag får sin första finare docka och hennes mamma har själv sytt en klänning till den. Men hon blir genast bestulen på den, och vi får se hur denna erfarenhet bearbetas i kluvna känslor. Hon  har ju alltid älskat sin gamla trasiga docka mest, den utan armar och ben som alla retat henne för. När hon sen råkar träffa en sjuk flicka, som lever under största armod, som visar sig ha fått just den stulna dockan i gåva, väcker det berättarens värsta rädsla att själv drabbas av sjukdom och så djupt fattigdom. Denna finns även i En bok för allas antologi Nobeller. 

Samlingen avslutas med en annan kort jag-text, ett minne från en sommar i Paris, om mötet med ett fattigt äldre föräldrapars kärlek till en närmast odrägligt grinig son, det enda barnet, bortskämt, viljan att bara se det positiva. Och sedan sorgen när barnet några månader senare dör i lunginflammation. De kluvna känslorna, både positivt och negativt. Texten heter Nickdockan. En billig porslinsfigur i holländsk folkdräkt, som rör på höften och nickar med huvudet. I det enkla minnet, kan dock nickedockan symbolisera såväl det automatiskt accepterandet till situationen, till sonen, till livet, till döden. Och Jag-berättaren, som inte kan möta den med annat än ett tyst nickande i avsked när hon åter reser hem till Norge. (Novellen innehåller så mycket mer, på sina korta sidor. Läs den.)

Undsets mästerskap är hennes förmåga att teckna oförglömliga karaktärer, såväl män som kvinnor. Inte bara i längre romaner, som Jenny och Kristin Lavransdotter, utan även i sina noveller, växer de fram med kraft efter bara några sidor.  

PS. år 2024 - Nu har jag läst om Kristin Lavransdotter i Gun-Britt Sundströms underbara nyöversättning från 2016. Säkert måste originalet vara lika språkligt underbart, det avklarnade, den realistiska klarheten som kom från Undsets intresse för de gamla isländska sagorna. Så böckerna är en pärla av realistisk klarhet så långt bak i tiden. 

Men samtidigt är intrycket fortfarande blytungt, det kommer av ämnet - som jag antagligen ville förtränga som ung - att magen knyter sig hela tiden jag läser, av att människorna var så omvälvda av blytung SYND, hela tiden. Livet synes så oerhört tungt. Det krävs nog en hel del livserfarenhet för att orka ta till sig och fundera över dessa andligt moraliska överväganden. Synd i förhållande till kvinnornas erfarenheter av utsatthet, och hur fördömanden av andra personer, vrides när synvinkeln flyttar mellan personer, och får dem att fundera över sina fasta värderingar. 

Savonarola - Hjalmar Bergman (1909)

Hjalmar Bergmans tredje roman, Savonarola, räknas ofta till 'ungdomsromanerna', för att han ännu inte skapat 'sin egen' välkända stil, med lustiga personligheter från hans svenska hemtrakter. Men det är en stort upplagd roman, förlag till Florens, den stad som låg honom varmt om hjärta. Han vistades gärna i Italien, och hade tillbringat ett år i Florens direkt efter studentexamen, och fick antagligen idén redan då, även om den slutfördes först året han gifte sig. .  Nästan tjugo år senare kom han att revidera just denna roman, då med titeln Girolamo Savonarola : munken som tjänade Gud. I den versionen är texten lite tätare, lite kortare, men i övrigt är det samma historia och måste ha varit viktig och levande inom Bergmen, liksom hans minnen av Florens, eftersom han tog upp arbetet en gång till. 

Den ursprungliga Savonarola hade undertiteln "En munkhistoria berättad av Messer Guidantonio Vespucci". Vi får alltså glimtar av denne historiske persons livshistoria, som ägnade åratal av predikningar åt att försöka reformera det korrupta samhället, men slutligen uppfattades som så misshaglig, kyrkan tröttnade på hans moralpredikningar, så han dömdes att brännas på bål, vilket skedde år 1498.  Alltså en dyster historia, om än inte så svårmodig som de två första romanerna. Här är det inte saga, utan en sorts realism, som ger oss återberättade fragment, minnen och hörsägen. så som samtidens ser sin historia - fragmentarisk. Motsatta åsikter och osäkerhet. 

Den ivrigt troende munken representerar medeltidens dödsdöma tro och idealism, när renässansen  bryter in med alltmer profan realism. Berättaren, Vespucci, är en rådsherre som ser på Savonarola med skepsis och håller distans till händelserna. Hans känslor rör i första hand hans förälskelse till Laodamia, som varit barndomsvän till Girolamo. Men hon följer hellre munkens ideal, än besvarar Vespuccis kärlek, varför hon försvinner ur Vespuccis liv och han blir allt mer desillusionerad i takt med det krassa motstånd Girolamo möter. 

Man kan fråga sig varför den unge Hjalmar Bergman fäste sig så för detta dystra ämne. Han måste ha plågats av dubbelmoral och omöjlig idealism. En snabb blick på Wikipedia visar dock att Savonarola  inspirerat till många skönlitterära verk, ett par på 1800-talet, men listan tycks ha blivit allt frodigare, med början just 1909, då även Thomas Mann skrev en pjäs om honom, och följs av en lång lista.

Hjalmar Bergmans text är dialogfylld, lättflytande text, refererad av 'ögonvittnen'. Bergman drar explicit många paralleller mellan Jesus och Savonarola, hur reformivrandet väcker kvinnors andliga beundran, men kyrkans, påvens, och furstars mer pragmatiska misshag, vilket leder till våldsam tortyr och död. Att berättaren är en desillusionerad skeptiker, ger skildringen en sorts realism, en känsla av  gatulivet i Florens, det är livfullt, rykten och trängsel, hörsägen, och aldrig får vi någon tveklös 'sanning' att hålla oss till. 

Three lives - Gertrude Stein (1909)

Gertrude Stein (1874-1946), författarinna född i USA, som antagligen är mer ihågkommen för att hon under sitt långa liv i Paris, samlade tidens modernistiska konstnärer omkring sig.  Och köpte deras tavlor när de behövde mat för dagen. Stein begrundade deras nya stil i avbildandet av människor och världen, och ville göra samma sak för litteraturen. Hon ville bli historiskt nyskapande, och 'inleda' 1900-talet med något väsensskilt från den perfekt ihopsnickrade intrig-romanen à la 1800-talets mästare. 

Alltså arbetade hon på tidiga formexperiment. Debuten, de tre historierna i Three lives, skrivna 1904-1906 hittade hon ingen förläggare till, utan beslöt till slut 1909 att själv betala tryckningen. Nu har jag just läst dessa, som också är det första jag läser av Gertrude Stein. Det är intressant att försöker tänka sig in i hennes idéer, och finner texterna bitvis intressanta, men samtidigt är läsningen nästan en kamp då texterna är närmast olidligt tjatiga. 

Stein ville skriva om 'vanliga' människor (anti-hjältar), och gör det med hjälp av en ordmatta av upprepningar, inspirerad av den moderna konstens grova penseldrag, som inte döljer några skavanker. Paradoxen är att det tjatiga upprepandet både skapar en övermättnad, som inte ger utrymme åt läsaren att tänka och dra slutsatser. Å andra sidan tycke Stein aldrig ge oss sina egna tankar, skriver oss inget på näsan, utan vi måste själva läsa mellan raderna - om man orkar dra efter andan.

Stein var också intresserad av psykologi, så ordmattan var nog avsedd som vägen till en inre monolog, även om jag inte tycker att den är lyckad på det sättet. Däremot blir alla omtjatade fraser ett sätt att gestalta livets enformighet och tröghet. Jag ser inte texterna främst som stream-of-consciouness, inte lyckad sådan, utan mer som en ljudmatta av 'prat', människor som pratar förbi varandra, grälar på varandra, försöker uppfostra varann, på ett sätt som vi alla kan känna igen oss i, och störa oss på, och önska vi slapp. Allt evigt yttre kritiserande (som vi vet oftast omvandlas till inre kritik mot oss själva - även om Stein inte tycks ta upp just den aspekten). Allt ttycks gestalta 'livet' mer naturtroget än elaborerade intriger. Det ständiga upprepandet, livet tycks inte ha någon intrig, och kan därför uppfattas som meningslöst, när det beskådas utifrån.

The första livet som beskrivs är 'The Good Anna', som lär vara inspirerad av den tavla av Cezanne som kallas 'Mme Cezanna' och hängde på väggen vid Gertrud Steins skrivbord. Anna är arbetsam, strävsam, sparsamma, hon hjälper alla hon arbetar åt att spara, för det är det hon ser som det rätta sättet att leva, trots att det hon sparar åt de familjer hon arbetar hos, alltid gör slut på de sparade pengarna på sånt Anna själv tycker är onödigt, så hon har alltid något att gräla vidare om. Även de pengar hon själv sparare, försvinner, för att det alltid finns någon behövande i omgivningen. Sparandets filosofi leder till evig ebb i kassan. Anna är är alltid omgiven av djur, hundar och katter och fåglar, då Anna har ett behov av att vårda och ta hand om. Är Annas liv meningslöst? Den sparsamma, som hjälper slösarna att spara, och aldrig lyckas behålla sina egna besparingar, och slutar sina dagar i fattigdom, innan hon slutligen dör under en operation. 

Andra livs-historien, Melanchta, är den längsta, med lika ihållande upprepningar, nästan hypnotiskt, sida upp och ner, där huvudingrediensen är gestaltandet av en komplicerad kärleksrelation med små förändringar i parets omtjatade argument. I den texten finns dock en förklarande nyckelmening som dock inte upprepas: "... as their minds and hearts always were to have different ways of working."

Hela stycket lyder: "He was silent, and this struggle lay there, strong between them. It was a struggle, sure to be going on always between them. It was a struggle that was as sure always to be gong on between them as their minds and hearts always were to have different ways of working." 

Texten flyter fram med snarlika meningar, gestaltar livets tröghet, människors svårigheter att förstå varandra. Förälskelsen leder korta stunder till att paret försöker förstå varandra, eller lära varandra sin syn på livet, försöker se sitt och den andres inre liv. Steins karaktärer upplever ofta sina 'inre' känslor, men vet ändå inte så bra vad dom ska göra av denna 'inre intuition'. I synnerhet Melanchtas partner 'Jeff' är medveten om sin egen tröghet att hitta in i sina känslor, hur än Melanchta försöker 'lära' honom. 

Tankarna snurrar mellan Melanchta och Jeff, eller snarare är det samtal som går förbi varann. Dessutom drabbas de av skvaller, sruntprat från utomstående, som leder till misstro inom paret, i synnerhet mannen, som inte vågar lite på sina egna känslor, Jeff tänker dessutom länge att det egentligen är Melanchta som tvingar till sig kärlek, och inte är något han vill känna. Det för mig intressantaste i den här texten är Steins kringgående rörelse i gestaltande av Jeff som främst en tanke-människa och Melanchta som en känslomänniska, och svårigheterna för dem att mötas på halva vägen. De respekterar inte sig själva och sina egna känslor, och misstänker därför att motparten är den som inte respekterar dem, trots att de båda är de mer hänsynstagande än någon annan de möter i livet. Melanchta hade en brutal far och lider livet igenom av depressioner, När Melanchta slutligen ger upp tankarna på Jeff, hamnar hon i en huvudlös relation till en spelare som aldrig bryr sig om någon annan än sig själv, och allt går från dåligt till värre, vännerna överger henne,  hon blir sjuk och dör så småningom utfattig.   

Melanchta är en lång text av ständiga upprepningar, så på ett stät skulle texten kunna krypmpas ihop till något mycket kort, men samtidgit skulle den psykologiska dansen då gå förlorad. Stein tänker inte förklara något, vi får själva läsa mellan raderna. Om man orkar läsa alla rader ... ändå måste man det. 

Tredje livshistorien, The Gentle Lena, är den kortaste och mest lättlästa, men också den mest tragiska. Lena är sin tids mest typiska idealet av ung kvinna, hon som inget vet om livet, utan bara leds av sina släktingar utan förklaringar. Hon förs till Amerika av en välmenande släkting, för att giftas bort och förhoppningsvis få ett 'bättre liv'. Men både Lena och den tilltänkte brudgummen har alldeles för svag självbevarelsedrift, de omges av grälande släktingar och vänner, och bara lyder, för att det verkar enklast så. Lena, som så många flickor i slutet av 1800-talet, saknar insikter om vad liv och 'giftermål' innebär. Hon niger, tackar och lyder. Mer eller m indre välmenande människor gnäller, pikar och gräl ar henne genom livets flodfåra, utan att hon har någon egen vilja. 

Brudgummen Herman övertalas att komma till kyrkan och säga ja, med motiveringen att Lena har ingen egen vilja, och kommer inte att vara till något besvär, utan det kommer att reda ut sig i långa loppet. Herman har aldrig varit intresserad av kvinnor, och det förändras inte av äktenskapet. Det är så tragiskt att jag knappt orkar tänka på, att Lena genomgår fyra graviditeter, trots att hennes make Herman 'är helt ointresserad' av sin hustru!!! Det gör ont. Jag vill inte tänka på hur det gick till. Fjärde barnet är dödfött och tar modern, Lena, med sig i döden. 

Det paradoxala är dock att Herman har varit 'vänlig' mot Lena äktenskapet igenom, för han inser att hon inte stört hans liv nämnvärt, och här kommer den paradoxalt positiva avslutningen av historien. Att Herman som inte ville gifta sig, älskar att bli far, han älskar sina barn, att vara far, och ta hand om den. Han sköter den mer än hans deprimerande hustru Lena någonsin orkade. Så när Lena slutligen dött, lever han själv med sina barn, utan hustru och föräldrar, och älskar att ta hand om barnen. Äntligen ett positivt slut på ett av alla gestaltade liv i denna bok.

Så, mitt intryck är en blandning av ett visst spirande intresse, parallellt med känslan att denna text skulle jag aldrig orka ta mig igenom en gång till. En viss misstro om jag skulle läsa Stein igen. Men so slängde jag en blick på hennes nästa verk 'Tender Buttons', utan större entusiasm ... MEN, där finns något helt annat, något jag aldrig väntat mig att jag skulle uppskatta, men verkligen gör!. Men mer om det en annan gång!

Ett rum med utsikt - E M Forster (1908)

Tydligen var första delen, som tilldrar sig i Italien, Forsters första romantext, påbörjad under en resa i Italien. Men han lade undan den, och först sedan han lagt till en andra del, som tilldrar sig på hemmaplan i England, färdigställde han den, så den utgavs som hans tredje roman. Visst har den sina brister, men är ändå rolig och full av liv. Man ska inte jämföra den med 'romantiska' historier i allmänhet, det vinner den inte på. Men den uttrycker sin samtida, sekelskiftet 1900, där den äldre generationen uttrycker den kvardröjande viktorianska eran. Dessa hamnar i generationskonflikter med sina ungdomar, som sår frön av  'sann kärlek' och jämlikhet mellan könen, även om dessa ännu ses som särarter av varann. 

Men de är tydligt att den yngre generationen är otålig i sin önskan om förändringar. Det här gör att texten känns så modern, 1900-talet stormar in. Och det finns en hel del humor i texten, och mycket lättflytande dialog. Även om det även finns en hel del insprängda citat som anknyter till viktoriansk bildning, men min upplaga har förklaringar, även om det inte egentligen behövs, utom möjligen översättningar av italienska fraser, för dem som inte förstår italienska. Dessutom har min upplaga en epilog som Forster skrev femtio år senare, med tankar om vad som hänt huvudpersonerna under dessa femtio år fram till 1958. Det är intressant, i synnerhet som det är lätt att fästa sig vid Forsters karaktärer, han är bra på det. 

Romantiteln upplyser om temat, symboliken, motsatserna instängdhet och frihet. Cecil är ett viktorianskt rum, även om han kallas 'medeltida'. George erbjuder ungdomlig frihet, en utsikt att öppna fönstret och andas in djupt. Hans första möte med Lucy är också när han erbjuder henne att byta sitt hotellrum med utsikt, som hon blivit utan. Därigenom är  han också den som kan erbjuda henne frihet, medan Cecil däremot hellre stannar inomhus, och uppfar Lucy som en vacker utsikt, bara som ett konstverk, en skön bild, ett föremål, inget mer. Han vill inte möta henne i naturen, inte möta hennes natur. 

Nära tjugo år senare, 1927, höll Forster en serie föreläsningar på Cambridge universitet, som också utgavs som bok samma år, som heter, Aspects of the Novel.  Jag läste denna i helgen. Även detta är skön läsning, och handlar om romanskrivande och hur vi kan läsa fiktion. Man måste minnas att detta tilldrog sig långt innan 'narratologin' skapades, med sin exakthet i analys av prosa. Inget sånt finns här (utom möjligen referenserna till 'flat' och 'round' karaktärer - vet inte om det var Forsters termer, eller om begreppen fanns tidigare). Föreläsningarna känner först som löst kåserande kring litteratur, vagt och behagligt. Men vagheten till trots fördjupas analysen kapitel för kapitel. Forster ger också exempel från en rad klassiska verk, och några mer okända verk. Ja det är berikande läsning, ett för mig nytt sätt att se och tänka om texter och det är alltid berikande. 

Anne of Green Gables - Lucy Maud Montgomery (1908)

Det är första gången jag läser denna klassiska 'flickbok', och jag läser den i engelskt original. Men den översattes till svenska som Anne på Grönkulla, redan 1909, ett år efter det kanadensiska originalet. I bokslukaråldern läste jag Kulla-gulla om och om igen, Anne frestade mig inte, men jag hade en väninna som läste hela serien. Men när jag, nu i övre medelåldern, läser den, inser jag dess kvaliteter för både unga och vuxna, även om den för mig som svensk inte överträffar Kulla-Gulla. Men den är definitivt läsvärd som inspiration för kvinnlig integritet, inte minst när den utgavs 1908, i en tid då barn och kvinnor inte skulle ta sig ton. 

Anne har en mycket uppfriskande livsgnista och personlig integritet. Hon står på sig vid minsta oförrätt. Men personifierar också vänskap och positivt tänkande. Anne charmar alla. Hon adopteras av ett äldre syskonpar i huset 'Green Gables', ett jordbruk drivet av Matthew och Marilla, där Marilla uppträder med en sorts frostig puritanism. Tänk jag läste hela boken utan att inse att de var syskon, och inte bara ett barnslöst äldre par. Jag vet inte om det är meningen att man ska lista ut det bara genom att berättaren aldrig refererar till henne som Mrs någonting, bara Marilla Cuthbert. Övriga kvinnor är antingen Mrs eller Miss.  

Boken idag, över 100 år senare, är historiskt intressant, inte minst för vuxna, även om man undrar om det verkligen kunde gå så lättvindigt att adoptera? The Cuthberts behöver hjälp i jordbruket så de vill ta till sig en föräldralös 11-årig pojke att fostra. Med andra ord - gratis arbetskraft! Att Anne är en flicka var ett misstag. Anne har dessförinnan redan arbetat i andra familjer med att sköta barn (alltså precis som Kulla-Gulla), ett eländigt liv. 

Anne förälskar sig i naturen redan under resan till sin nya familj. Naturen är viktig för Anne, ur den hämtar hon kraft, liksom i sina fantasier. Det är mycket naturbeskrivningar i det engelska originalet, som ihop med andra avsnitt tydligen har redigerats ner i den svenska översättningen. Kan man läsa boken på engelska, så är det väl att rekommendera, i synnerhet om man vill ha allålders-varianten.  

Anne fick stanna, för Marilla och Matthew är trots allt vänliga med kännande människor, och antagligen i större mått än många i sin samtid. Anne är dock i stora mått en virrpanna, där fantasierna bubblar upp i henne, och kan bli påfrestande långrandiga. Så i det avseendet kan man förstå att de svenska barnboksupplagan kortades. Men Anne växer och mognar, klarar sig ypperligt i skolan. Det är en annan egenhet med boken, ovanlig för en 'flickbok', att redan den första boken i serien löper över fem år, och alltså blir till en utvecklingsroman. 

I slutet av boken, som 16-åring, är Anne och hennes vänner redan utbildade till småskollärare. Anne måste nu försörja sig själv. Också en ovanlighet i vår tidsålder, så jag undrar hur mycket som är realistiskt? men Montgomery skrev om sin samtid, så även om det är romantiserat, så antar jag att det förekom. Kanada var ju en stor glest befolkad immigrantnation. Kanske förekom det. 

Mycket av boken rör relationen mellan Anne och fostermodern Marilla, där fantasi och puritanism stöts och blöts mot varann, och med känslan dem emellan gör att de båda utvecklas till en allt större medmänsklighet. Vi är på väg mot en modernare tillvaro, med större frihet för unga och kvinnor, även om det är långt kvar än. Som äldre läsare går det alltså att ta till sig även Marillas synvinkel, vilket förhöjer allålderskänslan. 

Anne må vara sentimental och melodramatisk, men berättarrösten är det inte. Berättaren ser nyktert på samtliga karaktärer. Anne har brister likaväl som kvaliteter, tydligt gestaltat för läsaren, liksom alla outtalade missförstånd mellan olika karaktärer. Alla kommer de att utvecklas. Anne är känslig, inte konstigt med den barn dom hon har, och hon tänker inte låta sig kväsas, vilket leder till impulsiva utfall, som dock reder ut sig när hon väl lugnat sig och kommer på sina egna genuina lösningar till hur man ber om 'förlåtelse'. Allt är mycket lyckat, och inget skadar hennes integritet. 

Svåraste knuten gäller dock pojken Gilbert, klasskamraten som redan vid första mötet gör misstaget att dra i hennes röda hårfläta. Den relationen knöt sig genast, och de blev därav rivaler, med en knut som det tar fem år att lösa upp. För Anne är mycket känslig för sitt utseende. Fräknar och morotsrött hår, det försöker hon hela tiden fantisera bort, och vill inte påminnas av genom yttre kommentarer. Vilket naturligtvis är helt rätt. Men det största problemet är naturligtvis att hon inte kan acceptera sig själv, sitt eget yttre. 

Genast jag började läsa om denna okuvliga, fräkniga rödhåriga flickan, började jag som svensk genast att associera till Pippi Långstrump. Så beläst som Astrid Lindgren var måste hon ha läst Anne på Grönkulla. Och inför Annes avsky inför sitt eget utseende, måste Astrid Lindgren (vi vet ju hur human och medmänsklig hennes grundsyn var) - medvetet eller omedvetet - ha grunnat på att skapa en motbild. Pippi förklarade frankt att hon 'Lider inte av fräknar'. Visst är hon fräknig, men hon LIDER INTE av dem! Även när Gilbert (vid deras första möte i skolan) drar i hennes morotsröda fläta så den står rakt ut, tänker jag på Pippis utstående flätor. Pippi, en generation efter Anne, frigör oss än mer i okuvlighet än vad Anne lyckades med.

Läsning frammanar normalt inte tårar i mig, men en scen i Anne of Green Gables, lyckades fakatiskt med det konststycket. Det är en mycket hjärtknipande scen, efter att den blyge fosterfadern Matthew ansträngt sig enormt för att till julklapp skaffa Anne en moderiktig klänning med 'puffärmar'. Hon har inte dröm och pratat om annat i åratal, och på grund av Marillas puritanska livsinställning, har hon som enda flicka i skolan tvingats acceptera mycket flärdfria klänningar. Inför Matthews julklapp blir Anne så överlyckligt tacksam att börjar gråta. Och att Matthew då i första stund inte förstår hennes lycka utan tror att han gjort något fel - det är hjärtknipande!

Leo Tolstoj (noveller 1853-1912)

Tolstoj var som vi vet en gudabenådad berättare,  med storverk som Anna Karenina och Krig och Fred. Man sugs in i historierna, människoöden i mängd passerar revy, och alltid lika levande gestaltat. Men han skrev även kortare texter. Nu har jag just läst en novellsamling på engelska, "The Death of Ivan Ilyich and other stories", med texter av olika längd, samlade på temat 'döden', och vill poängtera Tolstojs 'besatthet' av döden. Alla historier är skickligt gestaltade - och väcker en hel del obehag i läsandet. Novellerna spänner från krigserfarenheter 1853, fram till 1905 - det misslyckade revolutionsåret - så samhällskritiken växer fram motståndslöst.  

Pengar och makt korrumperar. I titelnovellen, "The Death of Ivan Ilyich" från 1882, står om Ivan Ilyich far att han tillhörde de statstjänstemän vars karriär gör att de inte kan 'sparkas' på grund av status och trogen tjänst, "... so they end up being given wholly false and fictitious jobs to do for which they receive salaries that are anything but fictitious (...) and this enables them to live on to a ripe old age."

Till skillnad från bönder och enkelt folk, som slet för småpengar och dog i unga år. Samlingen inleds med några tidiga noveller, "The Raid" (1853), "The Woodfelling" (1855) och "Three Deaths" (1859), som utifrån Tolstojs erfarenheter av de krig som pågick i det exanderande Ryssland, kritiserar såväl den materialistiska godsägarklassen, som den naiva tron på hjältedåd, som bara leder till förtidig död. De som överlever är de som ser kriget som ett rent jobb. ett känslomässigt avtrubbande yrke. Krig och erövring som en obegriplig materiell sjukdom. "Three Deaths" är en kort betraktelse över hur tre personer av olika samhällsklass möter döden på olika sätt, med mer eller mindre acceptans. 

"Polikushka" (1869) är en lång hjärtskärande historia, om en fattig alkoholiserade 'hästdoktorn' (kvacksalvare) vars arbetsgivare, en mindre vetande överklassdam inte vill att han skall sändas ut som soldat. Historien innehåller ett väldigt schackrande över vilka som ska tvingas sändas till kriget, som ständigt pågår, man vill skicka 'uslingar' att bli av med, inte familjefäder i små hushåll, men snikenhet är ett problem, pengar korrumperar, det går att köpa sig fri, men få vill ställa upp. Polikushka får chansen att göra sin matmor en tjänst, hämta hem hennes pengar. Både Polikushka själv och vi läsare får en lång och orolig färd, som slutar i elände så klart. Och det gör ont i magen. 

Ivan Ilyich  i titelnovellen, trodde sig leva rättfärdigt, lyckönskar sig till sitt välpolerade liv, men inser inte att hans materiella ytlighet, utan värme och kärlek, gör hans liv meningslöst, en kopia av alla andra i hans samhällsklass. Men den välpolerade ytan får alltfler skavanker i brist på själslig intimitet. Så i honom börjar en böld växa, som blir allt större och smärtsammare, ju mer han  fokuserar på den. Livets meningslöshet, utan äkta kärlek och omtanke. Ivan som domare har försökt döma brott efter bokstavsregler och tyckt om sitt välordnade arbete, som gott som på räls. Men nu, i mitten av sitt liv, 41 år gammal, står han slutligen själv anklagad av sjukdomen, hans inre tomhet som biter sig allt aggressivare fast, och dömer honom till döden. Han vill förneka döden, men våndas in i det sista. Detta är den obehagligaste av historierna.

Samlingen avslutas med två noveller från tidigt 1900-tal, den korta 'After the Ball' (1903), som verkligen visar på dubbelmoralen inom en och samma person, den grånade patriarken som dansar en sentimental vals med sin undersköna dotter, och sedan går till tjänst i gryningen och ser till att låta piska en 'desertör' till döds. Här hårdnar verkligen samhällskritiken. Avskyn inför detta får berättaren att helt tappa sina känslor för den sköna dottern.

Och sist långnovellen 'The Forged Coupon', med sina kaosartade ringar på vattnet, från det 'lilla enkla bedrägeriet', skolpojken som med en '1:a' ökar checkens värde från 2 rubler till 12, och hur detta påverkar den ene efter den andra, som luras och vill freda sitt eget skinn, vilket leder till allt grövre brott. Novellen, skriven 1905, tycks visa oss en allmänt korrumperad samhällsmoral, redo at bädda för ryska revolutionen. 1905 var också året för det första försöket till revolution, när ryssarna gick man ur huse för att vädja till 'lillefar' tsaren, vädjade om bröd till de svältande, men motades bort med våld och blev desillusionerade. Kanske låg denna text alltför nära i tiden, och att det är därför den inte trycktes förrän 1912, två år efter Tolstojs död.

I novellen är det en nådeansökan som sänds till tsaren, nåd till massmördaren som omvänts till Kristus icke-våld. Tsaren lider som alla andra av en inre strid mellan sin plikt som förlåtande medmänniska, och sin officiella plikt som tsar, och det är inte Kristus som vinner. Del två av denna novell visar tydligt på Tolstojs tro på andlig omvändelse, som lösning. Att han hoppades på att den skulle sprida sig som ringar på vattnet, lika väl som brotten och eländet hade spritt sig. Hur än rätt han hade, så riskerar denna lösning att stå lite för nära 'falsk rättfärdighet', att fortsätta tro på dualiteten rätt/fel, och ändå inte riktigt tagit till sig medmänsklig kärlek på djupet. Vilket gör att novellen kan läsas som en moral-kaka. 

Det är svåra filosofiska frågor det här. Om man inte kan släppa hjärnans eviga dividerande, och bara ta till sig medmänskligheten, med likhet för alla.

The Wind in the Willows - Kenneth Grahame (1908)

Heter på svenska Det susar i säven. Det är första gången jag läser denna klassiska 'barnbok för alla åldrar'. Men jag valde att läsa den på engelska, för att få originalkänslan. Och den är helt fantastiskt levande, idag som när den var ny 1908. Detta är historien om fyra vänner i form av djur - Råtta (Vattensork), Mullvad, Padda och Grävling. I grund och botten en rak historia om vänskapen mellan fyra helt olika personligheter, de stöts och blöts, men trots dina olikheter vinner alltid toleransen.  

Men trots Beatrice Potters värld med Peter Rabbit och andra djur avbildade med kläder, som gjort att jag trott att detta var en invand tradition i Engelsk litteratur, mötte The Wind in the Willows motstånd och kritik i sin samtid, och fick inte alls den omedelbara genomslagskraft, som författaren hoppats. 

Kenneth Grahame (1859-1932) som främst arbetade som banktjänsteman, hade gett ut några omtyckta barndomsskildringar för vuxna på 1890-talet, och tydligen var hans läsekrets 'för vuxen' för dessa djurhistorier, som tillkom när Grahame blev pappa i början av 1900-talet, och började roa sonen med historier om den skrytsamme Paddan. Historierna utvecklades sedan med den aktive rättrådigt agerande Råttan, den osäkre men bedårande hjälpsamme Mullvaden och den myndigt barske Grävlingen.

Den svenska upplagan 1990 har Ernest Shepards härliga bilder, men tyvärr inte min engelska. Tydligen tillkom de inte förrän 1930, när A A Milne hjälpte till att ge boken ett uppsving. Milne skrev ju om Nalle Puh på 1920-talet, med just Shepards nu klassiska illustrationer. Vid den här tiden ökade bokens popularitet, inte minst på grund av att Milne gjorde en teaterpjäs av den. 

A A Milne skrev ett förord som finns i min upplaga, där han säger att när vi läser 'The Wind in the Willows' (Det susar i säven), ska vi inte inbilla oss att vi är smakdomare, vi kan bara döma oss själva.

 "You may be worthy; I don't know. But it is you who are on trial."  

Låter det hårt? Boken är på många sätt introspektiv, trots att det är en enkel historia om vänskap och tolerans, med roliga incidenter kring de olika personligheter. Och alla har vi väl olika mått av alla dessa ingredienser i vår egen personlighet. Man kan inte annat än värmas och le igenkännande.

En annan lustighet är att jag just nu läser om Norrtullsligan av Elin Wägner, debutromanen som också gavs ut 1908. Och jag påminns om att även den är en pigg och värmade historia, i den är det fyra unga kvinnor, 'kontorsslavar' med olika personlighet, men i sin egen tolerans sinsemellan, en för alla, alla för en, till skydd mot omvärlden. De lyckas dock inte vinna mot mannens sociala regler, och Peggy drar sig undan ut på landet, undan moderniteten.

Den skrytsamme Paddan som älskade fart och fläkt, bilar, motorer, men lärde sig aldrig hantera dem. Hans vänner försöker få honom att ta sitt förnuft till fånga. Kenneth Grahame hade tröttnat på bankvärlden, ville leva på sitt författande, men det var trögare än han hoppats. Han drog sig i alla fall i böckerna undan moderniteten, ut i naturen. 

Kensington Gardens - Rodrigo Fresán (2003)

Kan man hitta en mer perfekt 'postmodern' roman? Att blanda biografi och filosofi och fiktion. I ett sökande efter identitet, och ett försök att gripa den ogripbara verkligheten.

Rodrigo Fresán, född 1963 i Argentina, men är sedan 1999 bosatt i Spanien. Han skrev för tjugo år sedan en för mig närmast perfekt bok. Jag köpte den när jag hittade den på engelska för femton år sedan. Men har inte läst den förrän nu, efter att slutligen ha läst JM Barries originaltext "Peter and Wendy" (1911). Disneys film Peter Pan läste jag som serie redan som barn, men förväntade mig inte att den skulle följa originalet så nära som den gör. Jag visste inte att Barrie var en mycket populär pjäsförfattare under årtionden, ja större delen av sitt liv. Jag visste egentligen ingenting om Barrie, för Peter Pan är den som blivit levande myt, viktig för hela det ungdomsdyrkande 1900-talet. Vill man veta allt om J M Barrie och ursprunget till  myten ska man läsa Kensington Gardens av Rodrigo Fresán.

En närmast perfekt bok för mig, att den både utforskar barndomslandskapet i sig, liksom filosofiska och psykologiska landskap såväl kring sekelskiftet 1900, som 1960-talet, men även dess arvtagare idag. Men jag kan förstå om alla inte 'orkar' ta emot denna glödande passionerade lavaström av ord, ordbilder, som återskapar i stort sett hela 1900-talets populärkultur, böcker och pop/rock som strålade ut från London på 1960-talet.

Författaren lyckas helt fantastiskt smälta samman tidsåldrarna - alltså JM Barries Peter Pan i slutet av den Victorianska eran och det psykedeliska sena 1960-talet - och kanske är det som han själv skriver i sina förklarande slutord, är det vi som var barn på 1960-talet som uppfyllts mest, fascinerats mest av den tiden, det färgglada, kortkorta, nyvakande vägran att 'bli vuxen'. 

Fresán studerade mängder av material JM Barrie och London, såväl då som senare, främst 1960-talet, så att jag själv 'känner igen mig' om så bara genom alla uppräkningar av musiker och författare och böcker. Det var världen jag växte upp i, och tvärtemot författaren har jag varit i Kensington Gardens, tillbringade sommaren 1988 i dess närhet, och allt stiger levande inför mitt inre, genom Fresáns förmåga att återskapa, gestalta. Och inte minst då hur beläst han är på Peter Pans författare JM Barrie. Jag kan inte låta bli att le åt utbrottet i romanen, när berättaren Peter Hook kritiserar filmen 'Finding Neverland', för att inte hålla sig till sanningen utan alltför mycket Hollywood-aktigt stuvar om och klipper bort och låter stjärnskådisar förvanska verkligheten för publiken.

Läs hellre den här boken om ni vill veta något om Barrie och Peter Pan. Texten är oerhört beläst, och är därför mer biografi än roman, men med ett modern flytande lätt språk, och spänningsfaktorer. Men på postmodernt vis befinner den sig i det litterära landskapet, med fiktivt pusslande av jämförelser, som skapar aha-känsla. Fiktion och fakta flyter samman i ett perfekt pussel.

Och så kom jag att tänka på Michael Jackson och hans Neverland Ranch, uppkallade efter Peter Pans Neverland. Fresán började skriva boken 2001, om jag förstår det rätt utgavs den 2003 på spanska, och översattes till engelska 2005, samma år som Michael Jackson beslöt att aldrig återvända till sitt Neverland. 2006 stängdes den som privat nöjespark. Det står inget om detta i romanen. Inget om de likheter som går att hitta även här, med Peter Pan och Neverland som levande legend som står fram i människors medvetande, vårt kollektiva omedvetna medvetande?

Hur mycket identifierade sig Michael Jackson med JM Barrie? Den lille mannen som gick miste om sin barndom, och slutade växa i sitt beslut att aldrig bli vuxen. Peter hette tredje sonen i familjen Llewelyn Davies, spädbarnet som gav Barrie idén till Peter Pan som flög bort. Men fjärde sonen hette Michael, och blev den främsta förebilden för Peter Pans utveckling till pjäs och bok, och också den som levde med mardrömmar livet ut (han drunknade redan vid 20 års ålder). 

Kollektiva myter kan vara oerhört inflytelserika, i synnerhet om omedvetna...

Peter Pan - J M Barrie (1902-1911)

Jag fick Disneys film 'Peter Pan' (1953) som serietidning långt innan jag såg filmen, men serien läste jag om och om igen. När jag nu har läst romanen om Peter Pan inser jag att Disney följde texten bra så nära. Mycket beror säkert på att James Matthew Barrie (1860-1937) skrev den som pjäs, vilket i princip är ett färdigt manus. Den hade premiär 27 december 1904, med omedelbar framgång, gick för slutsålda hus, så 1911 skrev Barrie ner samma historia som roman, för att kunna sprida den till en större läsekrets än pjäsen. Texten är också skriven med en tydlig berättare, Barrie berättar om den Peter Pan som redan är välkänd, pojken som inte ville bli vuxen, den som alla barn känner till. 

 Och sedan dess har den spridits över hela världen och blivit en av grundmyterna i det moderna samhället. Vi vill inte bli vuxna, i synnerhet inte pojkar. För i Peter Pan är det Wendy som får stå för kvinnligheten, moderskapets symbol. Tingeling (Tinker Bell) är avundsjuk och lynnig, men kortlivad  och efemär. Tiger Lily, indianhövdingens dotter, är den stolta, juvelen att rädda från onde kapten Hook.  Wendy är den eviga stora modern, trots att hon bara är en liten flicka. Kärnan till henne fanns i James Barries mor, som blev moderlös redan vid åtta års ålder, och då genast fick bli en lillgammal fostermor åt sin lillebror och skötte framgent hushållet. Så det var den viktorianska kvinnobild Barrie växte upp med. 

Neverland är fantansins rike, utanför tid och rum. Peter Pan är  glad, oskyldig och hjärtlös ('gay, innocent and heartless', och så länge barn är så glada och fria, överlever älvorna (the fairies). Att vara fri från all skuld kan uppfattas som 'hjärtlös'. Peter lever helt i nuet, så han närmast saknar minne, tänker inte tillbaka, helt upptagen av sig själv och sina fantasier och äventyr i nuet. Kärnan till historien är hur Barrie och hans mor försökte hantera sorgen efter den bror som dog på sin 14-årsdag (när Barrie var 6 år), för dem fick han fick leva vidare evigt oförändrad, en själ i landet utan tid och rum. Vilket är Peter Pans kärna.

1898 började Barrie skriva på en vuxen-novell som 1902 trycktes under titeln "The Little White Bird", om en baby som flyger ut genom fönstret, bort från sin mor, till Kensington Gardens. Ännu ett sätt att hantera sorgen efter försvunna/avlidna barn. I slutet av 1800-talet lär 15% av alla barn ha dött före fem års ålder. Efter detta skrevs alltså pjäsen och fick premiär 1904, och därefter skrev han ett antal förhistorier, novellsamlingeln Peter Pan in Kensington Gardens (1906) om spädbarnet Peter som flög iväg och kom att leva ett sorts liv i äventyrens limbo. Barn sägs födas som fåglar, och kan leva ett mittemellanliv, varken barn eller fågel, men är vän med såväl älvor som fåglar i Kensington Gardens. Dessa historier är full av märkliga historier som antagligen roar främst små barn, korta historier fulla av fantasi.

Novellerna är betydligt  oskyldigare än pjäsen, som är för större barn och till stora delar visar upp Peters 'hjärtlösa egoism' som en sorts självklarhet. Romanen efter pjäsen, fick namnet Peter and Wendy (1911) är genial genom att visa upp barnets fantasivärld, i just hela sin hjärtlöshet, så som barn använder fantasin för att hantera de vuxnas hjärtlöshet, våld och krig, blir i barnets värld både självklart och obegripligt, indianer och sjörövare slåss och säger, 'nu är du död'. De följer spelets regler, förloraren får 'spela död'. Sen går Peter snabbt vidare till nästan lek, nästa äventyr, som om ingenting hänt. En självklarhet, det gör ju de vuxna också, fastän många vuxna läsare idag ofta kan ta vid sig negativt av detta. 

När Barrie skriver ner sin pjäs i romanform blir det också en metatext om skapande, då han blir tydlig som berättare, öppet talar om vad han, eller snarare 'vi', berättare och publik/läsare, gemensamt tänker utsätta karaktärerna för. Wendy, John och Michael, de utflugna barnen, tänker återvända hem, men då beslutar berättaren att låta Peter visa sin hjärtlösa avundsjuka och stänga fönstret så att barnen inte kan komma hem till sin mor igen. Han är sårad i sitt innersta, för att hans egen mor hade stängt fönstret, till och med satt galler för fönstret, när han själv ville återvända från sitt äventyr, för då hade hans egen mor redan fått ett nytt barn hon ville skydda. Det kan han aldrig förlåta, därför glömmer han sitt förflutna. Men han är också en osalig ande i limbo, som inte fick komma tillbaka, eftersom han förlorade livet...

Helt klart tillhör Peter Pan sekelskiftet 1900, det viktorianska samhället i Barries barndom lever kvar, världen var mannens. Kvinnor/Flickor är bara där som mödrar, att serva, medan pojkarna leker och inte vill bli vuxna, söker de ändå hela tiden efter en mor, inte kärlek. I sin egoistiska upptagenhet har de för långt till sin egen inre kvinna, för att kunna älska, allt de söker är den omvårdnad de själva inte förmår ge sig själva. 

"Peter and Wendy" är alltså både drastisk och rolig, och tänkvärd på många sätt. Det är uppenbart att den bar på en tidlös myt som kommer att leva kvar länge. 

Joseph Conrad - diverse noveller 1906-1910

Förutom Nostromo, är de flesta av Joseph Conrads verk åt det korta hållet. Nu har jag läst flera noveller, skrivna en bit in på 1900-talet, och det är tydligt att dessa är skrivna av en mogen författare. Alla är mycket läsvärda, psykologiska, med djup för kontemplation och många möjliga tolkningar. 

Det märks att han vill experimentera och bryta ny mark.  Båda vad gäller spänning och nya genrer. 

The Informer (1906) är en tidig mullvadshistoria, och förstudie till kortromanen The Secret Agent (1907).  Il Conde (1908), The Duel (1908) - som med sina 90 sidor är på gränsen mellan långnovell eller kortroman - och The Secret Sharer (1910), utforskar alla olika typer dubbel-gångare, dubbeltydigheter. 

Il Conde är en intrikat historia, som trots sitt korta format har många symboler/dubbeltydigheter värda att notera. The Duel tilldrar sig för ovanlighetens skull under Napoleonkrigen, kring en långdragen (livslång) schism mellan två officerare under Napoleon, som båda är närmast psykologiska motsatser, som därför blir ett utforskande av motsatta livsinställningar. 

I The Secret Sharer, där Conrad återigen utnyttjar och utforskar minnen sina tidiga år som styrman/kapten, sympatiserar berättaren, ung man på sitt första uppdrag som kapten, med en några år yngre styrman, som flyr undan ett oblitt öde. Han sympatiserar så djupt med honom att han strax uppfattar honom som sin  egen dubbelgångare. En intressant psykologisk synvinkel. men som vanligt med Conrad, både etisk och dubbeltydig.

 

The Secret Agent - Joseph Conrad (1907)

Jag har funnit ännu en mycket läsvärd historia av Joseph Conrad, "The Secret Agent". Ju längre in i texten jag kommer desto mer fulländad känns texten. Anarkism och bombdåd  hörde till sent 1800-tal och sekelskiftet 1900. Oron ökade när de revolutionära tendenserna växte sig allt starkare i Ryssland, och krigshetsare runt i Europa. 

Conrad gav sig in på området , som alltid psykologiskt intresserad, vad som styr och skiljer olika karaktärers livsinställningar, och inte minst hur folk pratar förbi varandra, och missförstår. Han för oss runt mellan olika karaktärer för att skapa en mångfacetterad bild, och fördjupa alla möjliga orsaker och livslögner och situationer. 

Och vad som i början kanske kan känns lite segt, växer till nyfikenhet, som växer till allt större spänning, blir psykologisk skräck, invävt i nästan Dickenskt smogfyllda prång i Londons mindre bemedlade kvarter, där såväl orättvisor som fördomar gror. Människor pratar förbi varandra, litar inte på varandra, försöker nysta sig igenom sina svårigheter.  

Conrad är både analytiker och psykolog, som bygger landskap som väcker min nyfikenhet, samtidigt som han försöker förstå sin tid. Conrad gör också hopp i sin tidslinje, för att fördröja den insikt som jag tidigt anat mig till, om vem som blev offret för 'bomben', avslöjandet fördröjs, gör mig kanske lite onödigt förvirrad, men snart är jag tråden på spåren igen, fram till insikten om hur allt hänger ihop. Det finns också några små villospår, signalement som är snarlika för att med fördröjning öka spänningen. Allt är elegant sammanfogat.  

Historien handlar inte bara om anarkister och bomber. Utan även om dubbelagenter, vilket måste vara ett tidigt nedslag i en på 1900-talet allt populärare genre. Det är spännande att se tidiga frön av detta. Och till skillnad från Chestertons skämtsamma variant på samma område samma år (The Man who was Thursday, 1907) så ligger Conrad helt åt spänningshållet.