"för hans berättarkonst, som med fin känsla uttrycker japanskt väsen i dess egenart"
Yasunari Kawabata (1899-1972) blev den förste japan som fick Nobels litteraturpris. Han debuterade på 1920-talet, och den samling jag nu läst av honom är kortare texter, från just denna period:
The Dancing Girl of Izu and other stories (1923-1929) - i engelsk översättning naturligtvis. Det är främst korta texter, 'palm-of-the-hand-stories', idealet var alltså att texten ska vara kort, klar, enkel, vilket gör att texterna genast intresserar mig, och det psykologiska innehållet gör att jag tar till mig texterna. Det är realism, kombinerat med psykologiska 'visioner', liknande magisk realism, som känns mycket moderna, men som lika gärna kan handla om ett nedärvt buddhistiskt tänkesätt, från det klassiska japanska.
Titelnovellen från 1926 blev hans genombrott. och lär vara självbiografisk, och handlar om en föräldralös 20-årig student, som under ett skollov är ute på vandring och slår följe med några 'vandrande underhållare', som tar de jobb de kan få, efterfrågade vid fester, men också hånade som de lägsta på samhällsstegen.
Nästa text, Diary of My Sixteenth Year, är också självbiografisk, och är en återfunnen dagbok från 1914 (han förklarar att 16 kommer av ett gammalt japanskt sätt att räkna barns ålder, men att han fortfarande var 14 när han skrev den) och handlar om hur han, som redan som 4-åring hunnit förlora båda sina föräldrar, därefter levde med sina 'grandparents', och nu när han är 14 dör även morfar/farfar, och dagboken tar upp just dennes tilltagande kroppsliga förfall, så att pojken måste hjälpa den gamle, och besväras av att väckas flera gånger om natten för att hjälpa den gamle att kissa i en urinflaska.
Texten berättar också hur han återfann dagboken 1924, och då renskriver och fyller i förklaringar för läsaren. Och fortsätter att diskutera minnets problem, varför minns han inte den gamle mannens skröplighet, har minnet senare skönmålat honom? Eller ändrade han i texten för att fiktionalisera händelseförloppet. Han har inget svar.
Samlingen består av två delar, där första delen fortsätter med det självbiografiskt inspirerade, och handlar om en föräldralös pojkes erfarenheter och aversioner och förträngningar som han lär sig förstå först senare i livet. Dessa texter är lite längre än de i del två.
Den andra delen består helt av hans korta 'handflatenoveller', realistiska, men också psykologiskt intressanta bilder av relationerna, i synnerhet mellan man och kvinna, i det japanska 1920-talet. Och det finns alltså en själslig andlig nivå av tankeläsning mellan personerna. I 1920-talets Japan ingick han i något man kallat 'den nysensualistiska skolan', som ville förnya japansk skönlitteratur. Och Kawabatas stil är helt klart frisk och känns modern än idag.
Texterna gör mig sugen på att läsa mer. Senare i livet, efter andra världskriget började han skriva romaner, som jag blivit nyfiken på, men där han tydligen fortsatte med handflate-idealet, men då inom varje kapitel. Men detta tyckte jag var tydligt även i Första delen i boken ovan jag läst, där alla texter, om än fristående, anknyter till den föräldralösa pojken (alltså han själv mer eller mindre).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar