Jag hann inte mer än blogga om Kawabatas Nobelpris 1968 via hans 1920-tals-noveller och önska att jag även kunde läsa någon av Kawabatas senare romaner, så var det precis vad jag fann i Myrornas butik för begagnat. Boken var översatt till svenska och utgiven 1970! Visserligen översatt via en tysk översättning från 1952, men av en auktoriserad översättaren med japanskt namn, så allt bådade gott. Och romanen Tusen tranor har varit en minst lika skön läsupplevelse som tidigare kort-noveller. Språket lika lätt och klart. Ämnet eftertänksam och psykologisk.
Att psykologin genast tycktes öppna sig för mig, handlar säkert om att jag just nu parallellt även råkar läsa Siegmund Hurwitz bok om Lilith, The First Eve : Historical and Psychological Aspects of the Dark Feminine. (2:a rev. uppl. 1999). Den boken är en tankeväckande upplevelse i sig. Utgiven första gången 1992, inleder författaren, som kan läsa de ursprungliga källorna i original, med att påminna om att de här myterna "skrevs av män för män under en patriarkal era". Detta även som en kommentar till det stora intresse som Lilith väckt hos tredje vågens feminister på 1970-80-talen.
Så Hurwitz skriver därför sin bok i förhållande till hur patriarkala män upplevt mötet med Lilith som skrämmande. Men hur det i psykologisk termer även är vägen till mannens internalisering av sin Anima, sin inre kvinnliga sida. Rädslan för förförerskan, och dualismen mellan den Goda Modern (Eva) och den Onda Modern (Lilith), som även skrämmer kvinnor, för att hon försöker döda deras spädbarn.
Och jag upplever verkligen Tusen Tranor som just precis det, den unge mannen Kikuji Mitani, efter att ha förlorat sina biologiska föräldrar, upplever sig själv oförskyllt ha hamnat mitt i ett nav omgiven av fyra kvinnor, som om de vill tvinga honom att välja, men han vet inte hur. Två äldre kvinnor som kan representera en ond och en god moder, liksom två unga kvinnor, som kanske kan spegla hans blivande inre Anima.
Lilith-figuren Chikako Kurimoto, en äldre kvinna med ett stort mörkt hårigt födelsemärka över ena bröstet, som Kikuhi råkat se när han var en liten pojke och följt med sin far till henne. Ju äldre hon blir, desto mer könsligt neutral, vilket hon själv uttrycker i termer av psykologi, när hon vill hävda sin intuitiva begåvning:
"De vars kön inte är så ensidigt har i alla fall lika lätt att förstå sig på kvinnor som på män. Det kallas psykologi." (sid.108)
Vilket också kan läsas som en anspelning på att även män skulle vinna på att vara 'mindre ensidiga'.
Inte så att jag vet om Kawabata verkligen läst om Lilith så tidigt som 1940-tal, men även Indien har en mörk modergudinna, Kali. CG Jung kanske var välkänd även för Kawabata, inte vet jag. Japansk andlig kultur finns där i alla fall i större grad, än i Väst vid denna tid när behaviorismen gjort sig av med själen och varje uns av 'intuition' som något verkligt. Jag var tvungen att läsa CG Jung i slutet av 1900-talet för att återfinna tron på att människan är mer än en biologisk maskin.
Romanen rör naturligtvis främst Japansk kultur i en brytningstid, där mycket rör 'teceremonin' i dess andliga, och därmed också psykologiska form, den äldre japanska kulturen, som den yngre generationen tycks bryta upp ifrån. Efterkrigstidens Japan med telefoner, tåg, bilar, lätta bomullsklänningar ställs i skarp kontrast till kimono, teceremoni, och vördnaden för förfäder, och hemmets 'Tokonoma', ett sorts högtidligt altare i en nisch, undantagen allt profant bruk, och hur allt detta hela tiden kombineras med ett typiskt japanskt sparsmakat bruk av växter/blommor, som följer årstiderna, som ett sätt att förhöja kontakten med livet, inte minst dess själsliga sida.
Hur det går tänker jag inte avslöja. Texten är väl värd att läsas och tolkas som man själv vill. Kawabata förenar sin äldre japansk kultur med psykologiskt djup. Med hjälp av några avslutande förklaringar får vi också lära oss lite om den äldre keramik, som gått i arv i århundraden, i några fall kanske tusen år, och därmed också bibehåller traditioner och associationer som kans kännas som ett snärjande nät så länge man inte funnit sin egen inre själsliga sida, sin intuitiva anima, resp. animus hos kvinnor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar