Ack, jag blir så inspirerad varje gång jag läser en text av Eyvind Johnson (1900-1976). Jämngammal med seklet satt den unge Eyvind på 1920-talet i Paris, staden för nyskapande konstnärer och författare. Han skrev oupphörligt artiklar och noveller i hopp om honorar för att hålla ekonomin på rätt köl, men han drömde om en stort upplagd roman, av ett inre behov av att få skapa, använda nya idéer och tekniker, en vilja att visa upp sin samtid på ett nytt sätt.
1927 har han gift sig och första barnet är på väg, de har flyttat till den lilla staden S:t Leu-la-Forêt en bit utanför Paris, för att få en billigare hyra. Och mitt i allt slitet får han vet att hans yngre bror, som emigrerat till Amerika, avlidit under eländiga livsförhållanden. Det tog Eyvind mycket hårt, han känner skuld och skam, att han brytt sig mer om sin egen skrivarlust än sin brors livsmöjligheter.
Herr Clerk Vår Mästare, är det lite märkliga namnet på denna stora roman om livet han var mitt uppe i, medvetandeström av mänskliga upplevelser, svårgripbara drifter och tankar, känslor av ofrihet, att vara bunden i ett ekorrhjul omöjligt att ta sig ur. Men när han skickat manuset till förlaget, refuseras den som helhet. Tydligen för experimentell för svenska läsare? Han tvingades skära ner romanen till nära hälften - och gjorde det med vånda, men han behövde honoraret. Så den lilla roman som utgavs 1928 fick heta Minnas.
Det jag nu har läst är däremot det fullständiga manus han skickade in, och som Svenska Akademin plockade ihop först sjuttio år senare, 1998. Och jag älskar varje rad i den. Eyvind Johnson hade många inspirationskällor i Paris, både Proust och James Joyce, även om det bara var via hörsägen, eftersom han ännu inte hunnit läsa dem innan han skrev sin egen roman. Men han förstod det stora i deras idéer, och i mitt tycke skapade han en betydligt njutbarare roman kring 'minnet' än Prousts mastodontverk.
Eyvind Johnsons formexperiment flyter lätt och lekande, med medvetandeström och de inre röster som visar upp samtliga karaktärer i ett prisma av psykologiska nivåer. Inget är entydigt, allt är en blandning av verklighet och idéer som stöts och blöts. Det han tvingades ta bort var det s.k. Himmelrik, avsnitt där Gud och olika änglar betraktar Jorden och människorna med förundran och besvikelse. Dessa partier innehåller också korta sidohistorier, berättelser, som är olika vinklar på samma teman som nere på Jorden, i romanens huvudberättelse. Gud har dock tappat bort Jorden resp. somnat ifrån sitt projekt. En typisk upplevelse av all ondska och mörker som finns i människors liv.
Det är en stor roman, med många teman, om än ungdomligt och lättläst, som rör svårigheterna att hitta mening i livet, när fattigdom, alkoholism, otrohet, svartsjuka och yttre samhälleligt tryck, är allt vi dagligen möter, det vi fångas av och trasslar in oss i. Det mesta flyter fram i lättsmält dialog eller invirade tankebanor i karaktärernas osäkerhet över hur de ska ta sig an livet. Visst kan det finnas något av Freuds psykologi i bakgrunden, driftslivet, Detet, Överjaget, men mest är det Eyvind Johnsons egen förståelse, via författarens sammanställning av bilder och språk, på flera nivåer, som flera instrument och stämmor, mer eller mindre harmoniskt samsas i samma melodi.
Samtidigt som författaren brottas med sina tvivel, speglat i romanens berättelser, om vart författandet skall leda, alla historier, borde han inte hellre ta sig ett arbete med fast lön? Kanske hade hans bror då överlevt? Och nu för fru och barn? Men driften till skapandet är störst, hur än mycket det går emot tidens revolutionära strömningar, det kollektiva, hans egen anarkistiska grundsyn. Det var när han tröttnat på intrigerna inom partier och rörelser, som han äcklad gav sig av till Paris.
Individen skulle vara det viktigaste, individens frihet - i motsats till allt maktmissbruk han ser omkring sig i olika former. Men vem är fri? Varken den 'hedervärde' Herr Clerk, eller alkoholisten J A Galén, kuvad av sina perioder och mardrömmar. Allt har mer än en sida.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar