Herr Clerk Vår Mästare - Eyvind Johnson (1928; utg. 1998)

 Ack, jag blir så inspirerad varje gång jag läser en text av Eyvind Johnson (1900-1976). Jämngammal med seklet satt den unge Eyvind på 1920-talet i Paris, staden för nyskapande konstnärer och författare. Han skrev oupphörligt artiklar och noveller i hopp om honorar för att hålla ekonomin på rätt köl, men han drömde om en stort upplagd roman, av ett inre behov av att få skapa, använda nya idéer och tekniker, en vilja att visa upp sin samtid på ett nytt sätt. 

1927 har han gift sig och första barnet är på väg, de har flyttat till den lilla staden S:t Leu-la-Forêt en bit utanför Paris, för att få en billigare hyra. Och mitt i allt slitet får han vet att hans yngre bror, som emigrerat till Amerika, avlidit under eländiga livsförhållanden. Det tog Eyvind mycket hårt, han känner skuld och skam, att han brytt sig mer om sin egen skrivarlust än sin brors livsmöjligheter.  

Herr Clerk Vår Mästare, är det lite märkliga namnet på denna stora roman om livet han var mitt uppe i, medvetandeström av mänskliga upplevelser, svårgripbara drifter och tankar, känslor av ofrihet, att vara bunden i ett ekorrhjul omöjligt att ta sig ur.  Men när han skickat manuset till förlaget, refuseras den som helhet. Tydligen för experimentell för svenska läsare? Han tvingades skära ner romanen till nära hälften - och gjorde det med vånda, men han behövde honoraret. Så den lilla roman som utgavs 1928 fick heta Minnas. 

Det jag nu har läst är däremot det fullständiga manus han skickade in, och som Svenska Akademin plockade ihop först sjuttio år senare, 1998. Och jag älskar varje rad i den. Eyvind Johnson hade många inspirationskällor i Paris, både Proust och James Joyce, även om det bara var via hörsägen, eftersom han ännu inte hunnit läsa dem innan han skrev sin egen roman. Men han förstod det stora i deras idéer, och i mitt tycke skapade han en betydligt njutbarare roman kring 'minnet' än Prousts mastodontverk. 

Eyvind Johnsons formexperiment flyter lätt och lekande, med medvetandeström och de inre röster som visar upp samtliga karaktärer i ett prisma av psykologiska nivåer. Inget är entydigt, allt är en blandning av verklighet och idéer som stöts och blöts. Det han tvingades ta bort var det s.k. Himmelrik, avsnitt där Gud och olika änglar betraktar Jorden och människorna med förundran och besvikelse. Dessa partier innehåller också korta sidohistorier, berättelser, som är olika vinklar på samma teman som nere på Jorden, i romanens huvudberättelse. Gud har dock tappat bort Jorden resp. somnat ifrån sitt projekt. En typisk upplevelse av all ondska och mörker som finns i människors liv. 

Det är en stor roman, med många teman, om än ungdomligt och lättläst, som rör svårigheterna att hitta mening i livet, när fattigdom, alkoholism, otrohet, svartsjuka och yttre samhälleligt tryck, är allt vi dagligen möter, det vi fångas av och trasslar in oss i. Det mesta flyter fram i lättsmält dialog eller invirade tankebanor i karaktärernas osäkerhet över hur de ska ta sig an livet. Visst kan det finnas något av Freuds psykologi i bakgrunden, driftslivet, Detet, Överjaget, men mest är det Eyvind Johnsons egen förståelse, via författarens sammanställning av bilder och språk, på flera nivåer, som flera instrument och stämmor, mer eller mindre harmoniskt samsas i samma melodi. 

Samtidigt som författaren brottas med sina tvivel, speglat i romanens berättelser, om vart författandet skall leda, alla historier, borde han inte hellre ta sig ett arbete med fast lön? Kanske hade hans bror då överlevt? Och nu för fru och barn? Men driften till skapandet är störst, hur än mycket det går emot tidens revolutionära strömningar, det kollektiva, hans egen anarkistiska grundsyn. Det var när han tröttnat på intrigerna inom partier och rörelser, som han äcklad gav sig av till Paris. 

Individen skulle vara det viktigaste, individens frihet - i motsats till allt maktmissbruk han ser omkring sig i olika former. Men vem är fri? Varken den 'hedervärde' Herr Clerk, eller alkoholisten J A Galén, kuvad av sina perioder och mardrömmar. Allt har mer än en sida. 

Jesus' Son - Denis Johnson (1992)

Psykedelisk text, liknar inte något jag läst. Texten griper tag, suger in mig. I synnerhet första avsnittet, 'Lift med krock', upplevelsen av en krock, med dödsfall och blodiga skador när det upplevande jaget är utspejsad av droger. Och texterna fortsätter, relationernas ytlighet och bristande kontakt. Utanförskap, frenesi, beroendet som förnekas.

En 'modern klassiker' jag inte kände till. Det är tydligt att författaren själv, Denis Johnson (1949-2017) varit både heroinist och alkoholist, och därför ger oss en realistisk inblick i den världen, vad gäller såväl begränsade synfält, drömska visioner och klarsyn. På en skala från hårdkokt till det bitvis transcendentala. Ett mörkt samhälle, en hårdkokt botten med droger, skottskador, USA på botten. 

Där befann han sig på 1970-talet, när han var i 20-årsåldern. Men hade debuterat med dikter redan 1969, men trots universitetsbetyg och skrivarkurser i botten (bl a för Raymond Carver), måste han hitta ut ur drogerna innan hans skrivarliv utvecklades. Han skrev såväl dikter, som noveller, romaner och dramatik, och vann för detta en rad priser. 

Jag kan inte säga varför boken heter Jesus' Son, jag kan bara gissa att det är den psykedeliska drog-upplevelsen, som också senare ledde till en sorts 'omvändelse' som åsyftas. Drogen må öppna upp en andlig dimension, men den leder inte vidare, utan bara ner i mörker och känslokyla.

Boken har kallats 'novellsamling', men jag ser den inte så. De elva mer eller mindre korta texterna har samma jag-berättare, Fuckhead. De är hans minnen, samlade, men inte kronologiskt, utan mer som glimtar ur heroinistens oftast ofokuserade minne. Människor kommer och går, bråkar, ger upp, oftast avskärmade, dör. 

Bara sista texten är mer kompakt skriven, vaken, när han börjat vakna upp, avgiftad, går på antabus och AA-möten. Och fått ett deltidsjobb som mest liknar 'arbetsträning', att skriva ihop Beverly Home News, ett internt nyhetsbrev för ett sjukhem. Själv har Fuckhead blivit fönstertittare, nyfiken på 'vanliga' människors liv. På sjukhemmet Beverly Home hade han fått möta senila och handikappade, knäppskallar som han själv, de marginaliserade, undanstoppade - dem han aldrig annat "att det kunde finnas en plats för".

Skrattets och glömskans bok - Milan Kundera (1979)

Milan Kundera, idéförfattare, hans böcker fylls av strukturer och liknelser. Tankeväckande som matematiska ekvationer.  Det här är en meta-roman, som öppet diskuterar romanens delar, tanken vid skapandet.  

För mig är det här även det personifierade 1970-talet. Hur än komplicerad romanen kan tyckas vara  uppbyggd, så finns författaren där öppet i texten, involverar sig själv, liksom sitt skrivande och samhället han lever i. 

Boken framstod först som sju noveller - men är sju delar, tema med variationer - alltifrån realism i självbiografisk form till magisk realism och saga. Men allt är tänkt som musik, där temat varieras för att lyfta olika delar av melodin. Och han förklarar själv varför i bokens text, sidan 186:

"Hela den här boken är i variationernas form. De enskilda avdelningarna följer på varandra som enskilda avsnitt i den resa som leder in i temat, in i tanken, in i en enda situation, vars innebörd går mig förlorad i det oöverskådliga. 

Det är en roman om Tamina, och i det ögonblick Tamina lämnar scenen är det en roman för Tamina.  Hon är huvudfiguren och huvudlysnaren, och alla andra historier är variationer på hennes historia och löper samman i hennes liv som en spegel."

En bok om människolivet, om hur vi glömmer, om kärlek och skratt som motsatser. 

Vilket fick mig att tänka på det första jag läste av Kundera när jag var ung, Kärlekens löjen, sju noveller han skrev på 1960-talet, innan han gav sig i kast med romanformen. Noveller om människans svårigheter att få ihop kärlek och sex. Det var en tid fixerad vid sin nya sexuella 'frihet'. 

Skrattets och glömskans bok är  betydligt 'mognare', ställer fler erfarenheter emot varandra, och lyckas levandegöra en rad av karaktärerna. Jag roas av att Kundera återigen verkar förtjust i att kommentera sin egen tidigare bok, eller kanske han aldrig släpper de teman som intresserat honom.  

I 'Femte delen', där en rad författare träffas och dricker på krogen, och alla benämns med en rad kända alias, alltifrån Boccaccio till Goethe, vilket samtidigt blir en litterär allegori i sig. Där de olika namnen står för olika litterära inriktningar, liksom livssyn. Vilket naturligtvis även varieras under livets olika faser. Petrarca, den störste av kärlekspoeter, fyller den unge studenten med extas, samtidigt som han förklarar att "Boccaccio är ett nöt". "Boccaccio förstår inte kärleken. Kärleken kan inte vara löjlig. Kärleken har inget gemensamt med skrattet."

Skrattet är en explosion som slungar ut oss i ensamheten, Skämtet är en barriär, en fiende till kärlek och poesi. Menar Petrarca på sidorna 162-163. Och i 'Sjunde delen' minns Jan hur han och och hans älskarinna vid ett tillfälle varit nära att brista i skratt, inför några löjliga rörelser, och hur Jan kände att han var bara en hårsmån från att brista ut i skratt, och då skulle han inte kunna älska. "Skrattet var som en jättestor fälla som tålmodigt lurpassade" (s.235). Fysisk kärlek förvandlad till löjliga rörelser.  

Three lives - Gertrude Stein (1909)

Gertrude Stein (1874-1946), författarinna född i USA, som antagligen är mer ihågkommen för att hon under sitt långa liv i Paris, samlade tidens modernistiska konstnärer omkring sig.  Och köpte deras tavlor när de behövde mat för dagen. Stein begrundade deras nya stil i avbildandet av människor och världen, och ville göra samma sak för litteraturen. Hon ville bli historiskt nyskapande, och 'inleda' 1900-talet med något väsensskilt från den perfekt ihopsnickrade intrig-romanen à la 1800-talets mästare. 

Alltså arbetade hon på tidiga formexperiment. Debuten, de tre historierna i Three lives, skrivna 1904-1906 hittade hon ingen förläggare till, utan beslöt till slut 1909 att själv betala tryckningen. Nu har jag just läst dessa, som också är det första jag läser av Gertrude Stein. Det är intressant att försöker tänka sig in i hennes idéer, och finner texterna bitvis intressanta, men samtidigt är läsningen nästan en kamp då texterna är närmast olidligt tjatiga. 

Stein ville skriva om 'vanliga' människor (anti-hjältar), och gör det med hjälp av en ordmatta av upprepningar, inspirerad av den moderna konstens grova penseldrag, som inte döljer några skavanker. Paradoxen är att det tjatiga upprepandet både skapar en övermättnad, som inte ger utrymme åt läsaren att tänka och dra slutsatser. Å andra sidan tycke Stein aldrig ge oss sina egna tankar, skriver oss inget på näsan, utan vi måste själva läsa mellan raderna - om man orkar dra efter andan.

Stein var också intresserad av psykologi, så ordmattan var nog avsedd som vägen till en inre monolog, även om jag inte tycker att den är lyckad på det sättet. Däremot blir alla omtjatade fraser ett sätt att gestalta livets enformighet och tröghet. Jag ser inte texterna främst som stream-of-consciouness, inte lyckad sådan, utan mer som en ljudmatta av 'prat', människor som pratar förbi varandra, grälar på varandra, försöker uppfostra varann, på ett sätt som vi alla kan känna igen oss i, och störa oss på, och önska vi slapp. Allt evigt yttre kritiserande (som vi vet oftast omvandlas till inre kritik mot oss själva - även om Stein inte tycks ta upp just den aspekten). Allt ttycks gestalta 'livet' mer naturtroget än elaborerade intriger. Det ständiga upprepandet, livet tycks inte ha någon intrig, och kan därför uppfattas som meningslöst, när det beskådas utifrån.

The första livet som beskrivs är 'The Good Anna', som lär vara inspirerad av den tavla av Cezanne som kallas 'Mme Cezanna' och hängde på väggen vid Gertrud Steins skrivbord. Anna är arbetsam, strävsam, sparsamma, hon hjälper alla hon arbetar åt att spara, för det är det hon ser som det rätta sättet att leva, trots att det hon sparar åt de familjer hon arbetar hos, alltid gör slut på de sparade pengarna på sånt Anna själv tycker är onödigt, så hon har alltid något att gräla vidare om. Även de pengar hon själv sparare, försvinner, för att det alltid finns någon behövande i omgivningen. Sparandets filosofi leder till evig ebb i kassan. Anna är är alltid omgiven av djur, hundar och katter och fåglar, då Anna har ett behov av att vårda och ta hand om. Är Annas liv meningslöst? Den sparsamma, som hjälper slösarna att spara, och aldrig lyckas behålla sina egna besparingar, och slutar sina dagar i fattigdom, innan hon slutligen dör under en operation. 

Andra livs-historien, Melanchta, är den längsta, med lika ihållande upprepningar, nästan hypnotiskt, sida upp och ner, där huvudingrediensen är gestaltandet av en komplicerad kärleksrelation med små förändringar i parets omtjatade argument. I den texten finns dock en förklarande nyckelmening som dock inte upprepas: "... as their minds and hearts always were to have different ways of working."

Hela stycket lyder: "He was silent, and this struggle lay there, strong between them. It was a struggle, sure to be going on always between them. It was a struggle that was as sure always to be gong on between them as their minds and hearts always were to have different ways of working." 

Texten flyter fram med snarlika meningar, gestaltar livets tröghet, människors svårigheter att förstå varandra. Förälskelsen leder korta stunder till att paret försöker förstå varandra, eller lära varandra sin syn på livet, försöker se sitt och den andres inre liv. Steins karaktärer upplever ofta sina 'inre' känslor, men vet ändå inte så bra vad dom ska göra av denna 'inre intuition'. I synnerhet Melanchtas partner 'Jeff' är medveten om sin egen tröghet att hitta in i sina känslor, hur än Melanchta försöker 'lära' honom. 

Tankarna snurrar mellan Melanchta och Jeff, eller snarare är det samtal som går förbi varann. Dessutom drabbas de av skvaller, sruntprat från utomstående, som leder till misstro inom paret, i synnerhet mannen, som inte vågar lite på sina egna känslor, Jeff tänker dessutom länge att det egentligen är Melanchta som tvingar till sig kärlek, och inte är något han vill känna. Det för mig intressantaste i den här texten är Steins kringgående rörelse i gestaltande av Jeff som främst en tanke-människa och Melanchta som en känslomänniska, och svårigheterna för dem att mötas på halva vägen. De respekterar inte sig själva och sina egna känslor, och misstänker därför att motparten är den som inte respekterar dem, trots att de båda är de mer hänsynstagande än någon annan de möter i livet. Melanchta hade en brutal far och lider livet igenom av depressioner, När Melanchta slutligen ger upp tankarna på Jeff, hamnar hon i en huvudlös relation till en spelare som aldrig bryr sig om någon annan än sig själv, och allt går från dåligt till värre, vännerna överger henne,  hon blir sjuk och dör så småningom utfattig.   

Melanchta är en lång text av ständiga upprepningar, så på ett stät skulle texten kunna krypmpas ihop till något mycket kort, men samtidgit skulle den psykologiska dansen då gå förlorad. Stein tänker inte förklara något, vi får själva läsa mellan raderna. Om man orkar läsa alla rader ... ändå måste man det. 

Tredje livshistorien, The Gentle Lena, är den kortaste och mest lättlästa, men också den mest tragiska. Lena är sin tids mest typiska idealet av ung kvinna, hon som inget vet om livet, utan bara leds av sina släktingar utan förklaringar. Hon förs till Amerika av en välmenande släkting, för att giftas bort och förhoppningsvis få ett 'bättre liv'. Men både Lena och den tilltänkte brudgummen har alldeles för svag självbevarelsedrift, de omges av grälande släktingar och vänner, och bara lyder, för att det verkar enklast så. Lena, som så många flickor i slutet av 1800-talet, saknar insikter om vad liv och 'giftermål' innebär. Hon niger, tackar och lyder. Mer eller m indre välmenande människor gnäller, pikar och gräl ar henne genom livets flodfåra, utan att hon har någon egen vilja. 

Brudgummen Herman övertalas att komma till kyrkan och säga ja, med motiveringen att Lena har ingen egen vilja, och kommer inte att vara till något besvär, utan det kommer att reda ut sig i långa loppet. Herman har aldrig varit intresserad av kvinnor, och det förändras inte av äktenskapet. Det är så tragiskt att jag knappt orkar tänka på, att Lena genomgår fyra graviditeter, trots att hennes make Herman 'är helt ointresserad' av sin hustru!!! Det gör ont. Jag vill inte tänka på hur det gick till. Fjärde barnet är dödfött och tar modern, Lena, med sig i döden. 

Det paradoxala är dock att Herman har varit 'vänlig' mot Lena äktenskapet igenom, för han inser att hon inte stört hans liv nämnvärt, och här kommer den paradoxalt positiva avslutningen av historien. Att Herman som inte ville gifta sig, älskar att bli far, han älskar sina barn, att vara far, och ta hand om den. Han sköter den mer än hans deprimerande hustru Lena någonsin orkade. Så när Lena slutligen dött, lever han själv med sina barn, utan hustru och föräldrar, och älskar att ta hand om barnen. Äntligen ett positivt slut på ett av alla gestaltade liv i denna bok.

Så, mitt intryck är en blandning av ett visst spirande intresse, parallellt med känslan att denna text skulle jag aldrig orka ta mig igenom en gång till. En viss misstro om jag skulle läsa Stein igen. Men so slängde jag en blick på hennes nästa verk 'Tender Buttons', utan större entusiasm ... MEN, där finns något helt annat, något jag aldrig väntat mig att jag skulle uppskatta, men verkligen gör!. Men mer om det en annan gång!