Odödligheten - Milan Kundera (1990)

Professor Avenarius frågar sin vän vad exakt han skriver just nu och författaren svarar:

 "Det går inte att berätta" och förklarar vidare: "Nuförtiden kastar man sig över allt som skrivits för att förvandla det till film, till tv-dramatik eller tecknade serier. Eftersom det väsentliga i en roman är det som kan sägas endast genom romanen återstår bara dt oväsentliga i varje adaptation. Den som är tillräckligt galen för att ännu i dag skriva romaner måste, om han vill skydda dem, skriva dem så att de inte går att adaptera, med andra ord så att man inte kan berätta dem." (sid. 266)

Vilket är precis vad Kundera har gjort. Jaha, tänkte jag lite stött. Boken är fylld av lösryckta scener, så postmodernt det bara kan bli.  Han fortsätter att beklaga att nästa alla romaner slaviskt följer regeln om handlingens enhet. 

"Dessa romaner liknar en trång gata längs vilken personerna jagas fram med piska. Den dramatiska spänningen är romanens sanna förbannelse för den förvandlar allt, även de vackraste sidorna, de mest överraskande scenerna och iakttagelserna, till endast en etapp mot den slutliga upplösningen, där meningen i allt som föregår koncentreras. Romanen slukas likt en kärve halm av elden i sin egen spänning." (sid. 266)

Professor Avenarius befarar att vännens roman är tråkig, och läser den aldrig. Synd, för Kundera luras så klart. Eller snarare han gör både och. Han både fascinerar mig, som det lösryckta liv livet synes vara, all slump utan mening - och ändå lyckas Kundera knyta ihop hela säcken, alla lösryckta karaktärer, som dessutom tycks transcendera tid och rum, för att under den sista avdelningen, de sista sidorna få allt att hänga ihop! 

Alla karaktärer har korsat varandras vägar, utan att själva veta det, inte heller läsaren har fått veta det - förrän nu, i slutet. Så trots att jag länge funderade på om boken verkligen var så bra eller inte - visar den sig i slutänden vara en fulländad fullträff!

Ack Ja, trots att jag inte gillat allt med boken, så bugar jag - He did it again!

Kleopatras syster - Penelope Lively (1993)

Det jag läst av Penelope Lively hittills visar alltid på helhetsperspektiv, vidvinkel, panorama. Så också i den här romanen. Första halvan av boken följer tre spår, den manliga huvudpersonen Howard, den kvinnliga huvudpersonen Lucy och den fiktiva staten Callimbia i Nordafrika 'mellan Egypten och Libyen'. 

Howards liv från barndom till 30-årsåldern, som han främst ägnat åt sin paleontologiska forskning, Lucys snirkliga väg från fattig barndom till journalist, och Callimbias historia i snabba kliv genom årtusendena, varvas vart tredje kapitel, flyhänt, medryckande. 

Romanens titel kommer sig av att Callimbia sägs ha grundats av den kända Egyptiska drottning Kleopatras syster Berenike. Meningen är inte att man ska leta efter en faktisk förebild, det räcker att det fanns många Kleopatra, och att det är möjligt att Berenike 'inte mördades' som källor sägs påstå, utan flydde och grundade en egen liten stat med sin prinsgemål. 

Kan väl tycka att titeln är lite lös i kanterna, men ska väl symbolisera den syskonrivalitet som kan strula till folks psyke, kanske? Eller överhuvudtaget mänskligheten som en enda familj, men som ändå vägrar att se varandra som annat än fiender och rivaler. 

Andra halvan av romanen handlar om hur dessa tre huvudspår möts. Både Howard och Lucy, som ännu inte känner varandra är med på samma flygplan, på väg till Nairobi. Planet får dock tekniska problem och tvingas nödlanda i Callimbia. Besättning och passagerare hamnar mitt i ett politiskt kaos, efter en statskupp i Callimbia. Oron ökar från sida till sida av bristen på information om vad som pågår och kan väntas ske.

Till saken hör att den militär som tagit makten i Callimbia, hade en brittisk mor, även om hon numera är död och begraven, och långt dessförinnan blivit helt naturaliserad Callimbier, och tappat alla sina band till Europa. Hon var barnflicka i Egypten, innan hon gifte sig med en Callimbier och förlorade kontakten med sina föräldrar, som vägrade acceptera dotterns äktenskap. Hon fick flera döttrar och en son, denne son minns några engelska barnkammar-ramsor, men inte mycket mer. 

Utgiven 1993, kan jag tänka mig att diverse krig, statskupper, Libyen, nerskjutna flygplan, och en lång rad gisslandraman, som användes som politisk utpressning mellan olika stater, har varit inspirationskälla till romanen. En brittisk författare har naturligtvis  den vidare brittiska erfarenheten, med globala trådar sedan århundraden, och den hotbild som då kan utnyttjas.

Apropå Penelope Lively som var det första jag läste av henne en barnbok när min dotter var liten, som hette Ett hus ut och in. Den har olika kapitel ur olika synvinklar, hur olika insekter och smådjur upplever huset och dess mänskliga invånare. Alltifrån spindel till familjens egen hund. Den boken var så inspirerande för mig att jag lade författarens namn på minnet, och alltså nyligen hittade Kleopatras syster i snyggt begagnat skick hos Myrorna. 

Tony och Susan - Austin Wright (1993)

Austin Wright (1922-2003) var professor i engelska och kreativt skrivande, och lär ha fått lysande recensioner för den här romanen, Tony och Susan. Men som så många böcker i bokfloden, kom den först att glömmas bort. Tjugo år senare återutgavs den, och jag hittade den som pocket på svenska. Men nu först fått tid att läsa den. 

Omslaget  med en ensam husvagn i ett mörkt skogsbryn, väcker en viss molande oro. Frågan är vilken genre historien kommer att tillhöra? Bokens ambition är utan tvekan att skriva något 'annorlunda' som faller utanför genregränserna, vilket för mig hör hemma i 1980-talets postmoderna genre-blandningar. Är det här en kriminalroman eller inte? Förväntningarna både gäckar läsaren och inte. 

Premissen är där från början i ramberättelsen om Susan, en mamma i övre medelåldern, lärare i engelska språket och litteraturen, som får ett bokmanus från sin ex-man, Edward, de skilde sig för 25 år sedan. Han vill att hon läser och säger vad hon tycker om hans skrivalster. De författar-ambitioner han hade som ung, som hon inte trodde på då - och kanske en av orsakerna till skilsmässan - nu visar han upp dem. Kommer hon att komma över sin tveksamhet? Har han utvecklat sitt livs dröm?

Och så sätter hon sig att läsa, vad som först verkar vara en roman om ett dubbelmord, en obehaglig historia, där Tony är huvudperson, en professor i matematik, som prejas av vägen av ligister, som sedan kidnappar hans fru och dotter. Mycket obehagligt, tycker jag, medan den som förväntat sig en vanlig kriminalroman ganska snart kan känna sig lurade på konfekten när förväntningarna inte infrias. 

Någon meta-roman är det inte heller, eftersom det handlar mer om Susan som läsare, än om Edward som författare. Susan grips visserligen genast av historien, lite positivt överraskad att henne ex-man verkar ha utvecklats som författare, men samtidigt blir hon orolig. Vad är Edwards underliggande motiv till att be sin ex-fru läsa manuset? Vad är budskapet mellan raderna? Har Edward dolda motiv eller inte? Eller är det ren fåfänga från hans sida?

Ett huvudtema blir Läsaren som medskapare av texten. Susan börjar dessutom fundera över sina egna mer eller mindre omedvetna önskningar att få se sina egna tankar i tryck, något hon övergav tidigt, när 'livet' som mamma och lärare tog över. Hon tog den breda vägen, och slapp allt arbete kring utgivning, slapp att bli bedömd, kritiserad. Men förlorade också de möjliga skriftliga samtal som kunde ha uppstått med läsare och andra författare. 

Susan funderar under sin läsprocess över 'minne', och hur 'livet' aldrig är så välordnat som berättelser vill få det att framstå. Här känner jag att den här spretiga historiens kärna ligger, att ifrågasätta en välordnad intrig. Romanen gör ett försök att skildra livets 'splittrade kaos', när vi inte spaltar upp det i en snygg intrig, så som tankar och det vi kallar 'minne' försöker göra. Här följs inte bara en röd tråd, utan det ganska tjocka garnet delar upp sig i allt flera olika fibrer, trådar, trasslar sig. 

Och minnet visar sig vara en illusion, en konstruktion, allt sker inuti Susan, hennes berättelse om sin skilsmässa för 25 år sen, hennes liv idag, och hur hon idag kan både återuppliva det som hon trott var dött, men också förvirringen inför uteblivna möten, som lika snabbt dödar förväntningar. 

Ramberättelsen med Susan består främst av hennes inre monolog, det är det sega, mer eller mindre kaotiskt, det som skall härma livet.  Och är därför 'inte tillfredsställande', livet är inte en snygg historia.

Kriminalhistorien om Tony är som sagt obehaglig, men den har dialoger som gör boken mer lättläst, lästempot ökar, man blir nyfiken likt Susan, men ibland orolig över vart historien ska leda. Men det är alltså inte en utgiven bok, det är ett manus, där finns lite brister här och där. Och så ger sig historien iväg åt oväntade håll. Kriminalromanen om Tony är inte förutsägbar.

För en deckarläsare är den 'inte tillfredsställande', då den visar sig mer handla om Tonys känslomässiga, psykologiska resa, den egna oförmågan inför våldet, och moraliska funderingar kring sorg, depression, moral, skam, skuld. Så när jag väl nått sista sidan, sitter jag här som läsare och funderar likt Susan, om manuset håller eller inte? Och hur hon, och jag som läsare, eventuellt påverkats av texten?

Så ja, premissen gör den här boken till ett möjligen intressant 'samtal' om litteratur, så jag förstår att man ville återuppliva den här boken tjugo år efter dess tillkomst. Men då mer som idén om livets ofullgångenhet ... än som tillfredsställelse efter en 'god historia'. 

Jesus' Son - Denis Johnson (1992)

Psykedelisk text, liknar inte något jag läst. Texten griper tag, suger in mig. I synnerhet första avsnittet, 'Lift med krock', upplevelsen av en krock, med dödsfall och blodiga skador när det upplevande jaget är utspejsad av droger. Och texterna fortsätter, relationernas ytlighet och bristande kontakt. Utanförskap, frenesi, beroendet som förnekas.

En 'modern klassiker' jag inte kände till. Det är tydligt att författaren själv, Denis Johnson (1949-2017) varit både heroinist och alkoholist, och därför ger oss en realistisk inblick i den världen, vad gäller såväl begränsade synfält, drömska visioner och klarsyn. På en skala från hårdkokt till det bitvis transcendentala. Ett mörkt samhälle, en hårdkokt botten med droger, skottskador, USA på botten. 

Där befann han sig på 1970-talet, när han var i 20-årsåldern. Men hade debuterat med dikter redan 1969, men trots universitetsbetyg och skrivarkurser i botten (bl a för Raymond Carver), måste han hitta ut ur drogerna innan hans skrivarliv utvecklades. Han skrev såväl dikter, som noveller, romaner och dramatik, och vann för detta en rad priser. 

Jag kan inte säga varför boken heter Jesus' Son, jag kan bara gissa att det är den psykedeliska drog-upplevelsen, som också senare ledde till en sorts 'omvändelse' som åsyftas. Drogen må öppna upp en andlig dimension, men den leder inte vidare, utan bara ner i mörker och känslokyla.

Boken har kallats 'novellsamling', men jag ser den inte så. De elva mer eller mindre korta texterna har samma jag-berättare, Fuckhead. De är hans minnen, samlade, men inte kronologiskt, utan mer som glimtar ur heroinistens oftast ofokuserade minne. Människor kommer och går, bråkar, ger upp, oftast avskärmade, dör. 

Bara sista texten är mer kompakt skriven, vaken, när han börjat vakna upp, avgiftad, går på antabus och AA-möten. Och fått ett deltidsjobb som mest liknar 'arbetsträning', att skriva ihop Beverly Home News, ett internt nyhetsbrev för ett sjukhem. Själv har Fuckhead blivit fönstertittare, nyfiken på 'vanliga' människors liv. På sjukhemmet Beverly Home hade han fått möta senila och handikappade, knäppskallar som han själv, de marginaliserade, undanstoppade - dem han aldrig annat "att det kunde finnas en plats för".

The Volcano Lower : A Romance - Susan Sontag (1992)

Första gången jag läser Susan Sontag (1933-2004) så jag visste inte vad jag hade att vänta mig. Jag har alltid varit svag för historiska epoker, och den här skulle utspela sig kring Vesuvius vid Neapel, från senare halvan av 1700-talet och gå fram till Napoleonkrigen. Jag visste inte att huvudpersonerna var verkliga kända personer, vilket jag brukar bli misstänksam mot - i synnerhet om det gäller författare, kändisar - då föredrar jag fiktiva karaktärer där det står författaren fritt att fantisera.

Men detta är verkligen en roman, som i synnerhet väcker tidsandan - vilket alltid intresserat mig - från Upplysningstiden  via Franska revolutionen till Napoleonkrigen. Det är stämningsmättat, intelligent, ett konstverk med sitt eget universum, tydligen för att undvika att upprepa allt som redan skrivits om dessa kända personer - vilket jag inte alls kände till, för mig är endast namnet Lord Nelson känt. Amiralen som gav britterna segern mot fransmännen vid sjöslaget vid Trafalgar, men samtidigt miste livet.

Bokens baksidestext meddelar att de tre huvudpersonerna är Lord Hamilton, brittisk diplomat förlagd till riket 'De Två Sicilierna' med Neapel som huvudstad, hans hustru Emma, och så Lord Nelson.  Dessa tre blev tydligen en omskriven kärlekstriangel, eller snarare ett 'menage à troi', under Napoleonkrigen. I börjar av boken noterar jag därför med viss förvirring att Lord Hamiltons hustru heter Catherine, som visar sig vara hans första hustru, och hinner bli sörjande änkling, innan han och Emma - med en åldersskillnad på 35 år - slutligen gifter sig år 1791.  

Jag tycker mycket om att Susan  Sontag egentligen aldrig nämner personernas verkliga namn, mer än enstaka förnamn. Ambassadören Lord Hamilton kallas hela tiden the Cavaliere, och Lord Nelson är the Hero (hjälten), ibland Amiralen. Emma är naturligtvis kort och gott Emma, så som kvinnor oftast tilltalas, bara med förnamn, och beskrivs länge i romanen som oskuldsfull flicka, som levde på sin charm och skönhet, även om eftermälet blev 'kurtisan'.

Sent i texten får vi veta att Emmas far var smed, som dog när Emma bara var två månader, så hon kom från fattigdom, men var sin mors ögonsten, och de åtföljdes i stort sett hela livet. Emma började som piga i London som tolvåring, men visste tidigt att ta sig vidare, blev dansös och beundrad modell åt konstnärer, för att slutligen gifta sig till titeln Lady Hamilton. 

Redan på sidan 58 finns två formuleringar som sätter tonen i hela boken: "Like his century, the Cavaliere was less rational than he has been reported." Vilket gäller hela upplysningstanken. Medan frasen "The sleep of reason engenders Mothers." mer symboliserar förhållandet mellan Emma och hennes mor, 'förnuftets sömn framkallar mödrar', moderskärleken i nuet är det enda som kan skapa en bättre framtid för barnet, även om samhället länge motarbetade döttrarnas möjligheter. Inget av detta uttalas öppet i romanen. Läsaren måste tänka själv. 

Men, som sagt, vi möter inte en historisk dokumentär, utan en rad roller som tydliggör det stora Melodram som var på väg, som präglade tiden. Först högadelns lyxliv skvalpande på vågtopparna av Upplysningstankar, omedvetet nyfikna på vulkaner, omedvetna om 'folket' som skulle explodera som en vulkan i Franska Revolutionen, men också nästan omgående  slås tillbaka, av Napoleonkrigens blodbad när överklassens makt restaurerades. Även om årtal sällan nämns tycks Emmas livstid (1765-1815) vara ramen, men Sontag själv finns med, med enstaka reflektioner som för in texten i 1900-talet, så vi inte glömmer att det här är en rekonstruktion, en roman med senare erfarenheter att utöka reflektionen med.

Minst halva boken handlar om the Cavaliere, diplomaten som önskat sig en mer ärorik placering, än Neapel, huvudstad i 'Kungariket de två Sicilierna' (fortfarande 100 år innan Italien kom att enats till ett rike). Men förutom att smöra för det depraverade kungaparet i Neapel, påtar han runt med sina egna intressen, vulkaner, och posera som 'samlare och kännare av antikviteter', det lyxliv han finansierar genom att köpa urnor, tavlor, antikviteter billigt, att fraktas till London där han kan sälja dem dyrt.   

Så invaggas vi i överklasslivet, med männen i centrum. Tidsandan beskrivs mycket övertygande, så pass att Lord Hamiltons liv både gör mig nyfiken och tråkar ut mig. Så dör hans första hustru, barnlös, han sörjer, tills han träffar Emma, 35 år yngre, 'den charmanta' kurtisanen det hyschas om. Men hon glider genom livet, på moderskärleken, vars strålglans bedårar en rad män. Modern Mary, sprungen ur enkla förhållanden, har hon alltid nära, men hon ignoreras av de flesta, som någon av 'tjänstefolket'.

Invaggad i det patriarkala systemet, det segt småtråkiga manliga överklasslivet, växer långsamt fram insikten om att alla kvinnoroller är marginaliserade, även de kungliga. Ha charm eller inte. Föda barn eller inte. När så Hjälten Nelson kommer, den allt mer krigsstympade (arm, öga, tänder), bara sex år äldre än Emma, förälskar hon sig, önskar energi att leva upp och komma vidare. De får ett barn, som döljs tills Hamilton dör ett par år senare, men då är revolutionen redan kväst, av såväl Napoleon och Nelson. Emma, kväst av förtalet, lyckas inte uppamma samma moderskärlek som hon själv fick från sin mor. Emmas liv har åter nått samhällets botten. 

Det är först i slutet av romanen som alla marginaliserade kvinnoröster träder fram, de beskriver alla samma händelseförlopp kort och koncist, alla ur sina olika perspektiv de är kören kring dramat - och betydligt intressantare än männen - naturligtvis för att de här tas ner från piedestalen av de kvinnliga erfarenheterna. 

Den sista rösten, den mest marginaliserade av dem alla, får plötsligt sitt namn utsatt: Eleonora de Fonseca Pimentel, journalisten som likt vulkanen ivrat för revolutionen, men hängdes som förrädare vid restaurationen, en ensam kvinna bland en rad revolutionära män. Hon ville inte nedlåta sig till att bli 'feminist', likt Wollstonecraft, hon ville inte skilja ut kvinnans öde från mannens, hon ville se alla som människor. Och visst har hon själv av medelklass, fascinerad inför folkets brinnande lava, den Utopi hon såg och anammade - men blev hängd som förrädare, en ensam kvinna bland männen. 

Som sagt, Sontag själv finns emd, också i den italienska skriftställaren Eleonoras slutord på sid 419: "Sometimes I had to forget that I was a woman to accomplish the best of which I was capable. Or I would lie to myself about how complicated it is to be a woman. Thus do all women, including the author of this book. But I cannot forgive those who did not care about more than their own glory or well-being."

Så ja, det är en roman med många lager att vakna upp till. Olika röster med olika vinklar att stöta och blöta i detta romanbygge. 

Timmarna - Michael Cunningham (1998)

 Virginia Woolfs roman Mrs Dalloway transponerade till 1990-talets New York. 

Jag är glad att jag 'sparade' den här romanen, tills jag hade Mrs Dalloway i friskt minne. Den har jag läst två gånger nu i början av januari, så jag ser alla referenser klart. Jag har flera favoriter i den genren, när en författare lyfter upp en roman, till en liknande, men ändå 'modernare' version av det generella. Man kan förstås fråga sig var gränsen går mellan att utnyttja ett tidigare mästerverk, lite gratis, till att verkligen göra den till sin egen. 

I New York på 1990-talet är det Hiv och aids som skapar den depressiva slagskuggan, inte världskriget som i Mrs Dalloway. I Europa var Balkankrigen uppslitande vid Jugoslaviens upplösning på 1990-talet, men kanske lite väl långt från New York. Cunninghams roman har dock tre trådar, alla precis som förlagan tilldrar sig en junidag. Förutom NY i nutid, så följer en tråd Mrs Woolf själv, när hon börjar skapa sin roman om en junidag 1923. Och en annan tråd följer Mrs Brown år juni 1949, vilket alltså är precis fyra år efter nästan världskrig. 

Mrs Brown älskar Virginia Woolf och tycks precis lika obekväm med livet som sin idol. Jag har dock svårt att relatera, och tycker inte om den delen av romanen. Hon är också mor till Richie. För mig är det klart från början att han vuxit upp till Richard, nära vän till Clarissa, båda sedermera öppet homosexuella.

Behållningen är alla transponerade detaljer från roman till roman, tyvärr är boken som helhet alltför deprimerande för mig, men var i sin samtid naturligtvis en mångfacetterad partsinlaga. Den blev film redan efter några år - jag har dock inte sett den. Det är dock roande att den bil med fördragna fönster, i Mrs Dalloway spekuleras dölja Drottningen. Avgasröret smäller till likt ett pistolskott. I 1990-talets New York är motsvarande en filmbuss, som döljer någon filmstjärna, som spekuleras vara Meryl Streep (!), så det roar mig att det blev hon som fick spela Clarissa i filmen. Även i New York väsnas det, och man ojar sig över filmteam som väsnas och skräms. 

I Cunninghams roman har de flesta bytt namn, och roller, men det är oviktigt. Desto viktigare är självmordet, som  här blir mycket pregnant. I Mrs Dalloway blir nämner någon det på hennes 'party', som en sensationellt skvaller, och hon är rädd att det ska förstöra hennes partyt. I Timmarna förstör det verkligen festen, det blir ingen fest. 

Återigen har jag läst en deprimerande 1990-talsbok. Var 1990-talet så deprimerande?

Det var ur munnarna orden kom - Mirja Unge (1998)

 Mirja Unges debut, som gav henne katapultpriset för bästa debut 1998.

Det är en mycket egenartad liten bok. Allt verkar ses ur flickan Minnas synvinkel, även om allt inte känns som ett barns sätt att uttrycka sig. Men det är barnets kroppsliga känslovärld, sensoriskt, hud och kropp, smak och dofter. Hennes iakttagelser. Hon kan inte värja sig, hon känner smärtan i omvärlden. Och orden som kommer utan förvarning, och som sedan inte kan glömmas bort.

Utan all smärta, all elakhet, all mobbning, alla cynismer och kärleksbrist, människor emellan, skulle det ha kunnat vara en prosalyrisk bok. Men det är för mycket smärta. Vi får inga förklaringar. Allt blir gissningar. Boken är disparata minnesbilder av allt som sårar, all nedlåtenhet, bristen på medkänsla. Ibland är vi i skolan, ibland verkar det vara sommarlov, när eller hur mycket tid som går sägs inte. inte heller var. Men jag får en känsla av landsbygd, norrut, det plockas hjortron. Eventuellt kring 1980? 

För mig är den obehaglig, i synnerhet genom Johannes, den aggressive mannen, Kristins man, antagligen far till hennes döttrar Maja och Minna. Hans dubbelhet består i att han despotiskt tar på sig en 'offerroll' - som inte existerar - men använder som förvändning för att använda våld, i synnerhet mot sina flickor och sambo/hustru, för att hävda sig. Det är mycket obehagligt, och gör att jag aldrig vill läsa om denna bok. 

Det saknas positiva motbilder, allt är hotfullt i barnets värld. Mamman verkar avtrubbad. Så kallade vänner och skolkamrater mobbar. Lärarinnan verkar sakna emotionell kompetens. Och de vuxna förebilderna gör att barnen börjar bete sig likadant systrar emellan och i samhället i stort. Mycket deprimerande. 

De sju timmarna i paradiset - Theodor Kallifatides (1997)

Det här är en roman, där Theodor Kallifatides inte har sig själv i centrum, men däremot finns han med i en liten biroll, där han kan retas med sig själv, sitt kändisskap, landsmäns kritik av hans livsstil och annat. Det roar mig alltid när författare stoppar in sig själva, med en utifrånblick. 

Annars hade jag lite svårare för den här romanen än vad jag brukar ha med Kallifatides filosoferande. Romanen har så många stickspår, att den blir som ett fasettslipat prisma. Men det blev inte en diamant. Ändå är romanen vacker i vissa vinklar, men mindre skimrande i andra vinklar. Slutet är otillfredsställande plötsligt, närmast onödigt, nästan en nödlösning. 

Kanske är det för att jag inte finner någon karaktär att identifiera mig med, eller sympatisera med. 

Romanen är tragisk. Sju timmar fick tydligen Adam och Eva i Paradiset, innan de slängdes ut av Gud - resten är saknad, mörker, brister, kamp, beroende och tvång. Var 1990-talet så mörkt? Välfärden hastigt urholkad ... Kärleken urholkad. 

Men känslan som romanen lämnar efter sig, blir trots allt ett sorts prisma över sin samtid.

Den dagen kastanjerna slår ut ... - Bodil Malmström (1994)

Titeln är lång, får inte plats ovan, den ska vara: Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån. Men aj vad hon är skicklig, Bodil, med språket, med texten, med djupen i berättelsen. Och efter många år med dikter och andra kortare texter, blev detta debutromanen. Fulländat. Nästan som prosalyrik, men så mycket mer.

Men först förhöll jag mig undrande. Varför ville Bodil Malmström skriva denna ganska långa text om en självupptagen manlig skådespelare, en egoist utan självkännedom. Han som snabbt blev kändis, genom sin skönhet och charm, som levt på sin självklara 'tveklöshet'. Maurice Lind.

Hela texten är kryddad med olika språk, främst franska - Maurice har fransk morfar. Men också med citat från kända poesi och prosa, för att inte tala om musik, och främst av allt skådespel. Allt flyter lätt förbi, och inramar skådespelarens hela liv, men också hans generation, fyrtiotalisterna som växte upp på 1950-talet, och hade sin storhetstid i brytningen mellan 1970-talets solidaritet, som snabbt förbyttes i 1980-talets Yuppie-era. En rik text, som passar mig perfekt, att sjunka in i.

Och jag tänker, är detta en generationsroman? Rör detta 80-talets ytliga flärd, avståndstagandet från allt utom jaget? Men texten utvecklas ständigt, rör konstnären, som 'måste vara egoist', skapandets krav och privilegium och nödvändighet. Eller?

Men Maurice åldras, förlorar sin tveklöshet, alkohol dövar och försvårar, sårbarheten växer, dottern som förnekas honom är viktigast. Texten fördjupas, får allt fler möjliga bottnar. Mitt intresse ökar för varje sida, människan så full av motsägelser, historien om ett liv, med alla dess komplikationer.  Att alltid kräva jagets frihet, och samtidigt alltid sakna någon att höra samman med. . 

För mig var Bodil Malmsten främst 'poeten', såväl folkligt rak som sofistikerat och subtilt mångbottnad. Men så läste jag att hon även sysslat med teater, bland annat i radio. Inte konstigt att allt känns så autentiskt. Hennes beläsenhet visar sig ständigt, utan pekpinnar. Skönhet i smärta! 

Afrodites tårar - Theodor Kallifatides (1996)

Ack, ack. Jag som läst så mycket grekisk mytologi denna vår/sommar, inte hade jag räknat med att denna bok av Kallifatides skulle upprepa allt en gång till! Vet inte om det är bra eller dåligt att jag nu känner igen det mesta, men jag tror att det är en fördel, för när författaren besöker sin mor och syskon, och passar på att besöka mytologiska platser i Grekland, så väller alla berättelser om gudar och hjältar fram, kortfattat, men behållningen är i synnerhet att det är en grek som ser på sin egen kultur. Vilket gör att berättelserna får en del nya ingångar och detaljer, folkliga alternativ till de mer uppslagsliknande verk jag läst efter Iliaden och Odysséen. Att läsa Kallifatides är berikande, som alltid. Som tur är, finns i slutet av boken ett register på ca 230 namn, gudar och hjältar, så att även denna bok blir till en uppslagsbok om man vill hitta tillbaka och jämföra berättelser.

Några citat: 

"Den grekiska himmelen är till stora delar en avspegling av det jordiska livet." (s.127) Jo, det är väl uppenbart, och som Kallifatides själv skriver "full av torterade själar". Men på sid 136, ser han också på den erotiska frispråkigheten, och gudarnas kopulerande till höger och vänster, som ett sätt att få skratta, och "omintetgöra avstånden mellan människorna, och mellan människorna och gudarna." Men att vi i nutiden glömt detta och slagit oss till ro "med avstånden mellan varandra, och mellan oss och gudarna." Vilket tål att tänka på...

Något mer förvånande är Kallifatides plötsliga 'insikt' apropå Apollon, ljusets och musikens gud, att han så ofta bar olyckan med sig. Känslan att "Apollon i den grekiska mytologin är vad djävulen är i bibeln. Han var den grekiska djävulen. Egocentrisk, lysande, hämningslös och motsägelsefull var han en riktig djävul, inte en parodi på det onda." (s.167)

Jag tänker vidare, på Satan hos Miltons 'Det förlorade paradiset', alltså den fallne ängeln Lucifer? som förbinder ljus och mörker i sig. Apollon blev en allt viktigare gud med tiden, när den grekiska gudavärlden avlägsnade sig från de äldsta, indoeuropeiska naturgudarna: Åska och Fruktbarhet. Apollon skiljer sig, innebar något nytt, mer rationalistiskt, kanske? Vad kom sig denna skillnad av? Nu blir jag nyfiken igen, på ännu ett stickspår ...

Mänsklig krocket - Kate Atkinson (1997)

Eftersom jag älskade Kate Atkinsons debut, I museets dolda vrår, såg jag fram att få läsa nästa roman, men det kom mycket emellan ... Men nu har jag slutligen läst den och visst är hon duktig att skriva, men detta är verkligen en dystopi. Precis som i debuten har personerna mycket svårt att komma överens. Så jag sitter mest med en knut i magen hela läsningen igenom. I debuten fanns den klarögda Ruby som inkarnerade acceptans och gott hopp. Så inte här. Det är återigen en släkthistoria, och hopp fram och tillbaka i kronologin, men med en betydligt vagare verklighetskänsla. 

Det är ett modigt försök till en 'kvantfysisk' roman. Livet en dröm. 

Feberfantasier, mardrömmar under Coma, som i slutet leder till att berättaren blir författare.

"Är detta på riktigt? Eller är det bara fantasier? Vad är skillnaden? (...) Hur kan man skilja en hopfantiserad jul från en ihågkommen?" (s.253)

"Verkligheten är förmodligen relativ, precis som tiden. Det finns kanske mer än en version av verkligheten - hur man uppfattar saker och ting beror på ur vilken synvinkel man ser det." (s.293)

Det är intressanta frågeställningar, såväl för livet i stort, hur olika personer tolkar samma sak olika, som för allt skapande, särskilt litteratur. Illusionen av verklighet/sanning. Men det är svårt. Den här romanen är fullpackad med info, möjliga varianter, som gör mig som läsare lika förvirrad som när huvudpersonen emellanåt börjar fråga sig om hon är galen, eller?

Rövarbruden - Margaret Atwood (1993)

 Besviken att det tog över 211 sidor innan den här romanen väckte något intresse i mig. Det är en stor besvikelse, som var helt oväntat, eftersom det jag tidigare läst av Atwood har varit så lysande. Det här är en tegelsten, en mycket kompakt text med ett otal karaktärer. Den har material till minst tre ordinära romaner, som hon hade kunnat spinna ut till en mer gripbar text. Nu är det mängder av karaktärer och släktförhållandens om svischar förbi i ett insisterande 'telling' och föga 'showing' - bara mal på ett berättande, som egentligen inte riktigt hänger ihop, och inte alltid är trovärdigt.

Vad är det här? Det forsar som livet själv, ogripbart. Eller som det står om 'Zenia', den sammanhållande länken. "Historien om Zenia saknar substans" (s.495). För egentligen handlar det om det osystematiska livet, historien, så som vi berättar våra liv för andra, våra sorger och smärtor, blir ett sammelsurium, där vi försöker rättfärdiga våra svagheter. Och i den här romanen är det i synnerhet männen som är svaga.

När jag kommit till sista sidan är det klart att det här är en krigsroman. "Gulfkriget är över [...] Båda sidor påstår sig ha vunnit och båda sidor har förlorat." (s. 499) Zenia, titelns 'Rövarbrud', är den som hela tiden sår split. Hon börjar med att förföra, kvinnor som män, är narcissistiskt trevlig, men slutar alltid som 'mansslukare', stjäl kvinnornas män. Och utbrister i hatiska anklagelser och avslöjar sin svarta sida. Hon ljuger ihop den ena historien efter den andra, en mytoman, som kan skapa lögner på löpande band för att vinna fördelar. Och i minst 30 år lyckas hon, men dukar slutligen under. Historien pågår från andra världskriget till 1991.

En av de tre huvudpersonerna, Tony (smeknamn för Antonia), som inleder boken är krigshistoriker, en liten nätt kvinna som tagit sig in på männens akademiska område. Och specialiserat sig på krigsstrategi. Och i slutet är jag inte säker på om Zenia finns, eller om det bara ingår i Tonys fantasivärld. Hon beslutar att Zenia, efter hennes död, hela romanens död, måste få ett avslut. Så det får bli "Den 11 november, 1991, klockan elva på morgonen, den elfte timmen den elfte dagen i den elfte månaden."

Alltså samma tidpunkt från vilken som krigsstilleståndet för första världskriget gällde. Fast alltså 73 år senare. Zenias aska skall strös i sjön vid Toronto, Kanada. Och den brutala Zenia, är symbolen för vårt eget krigiska inre. För allt split börjar inom oss, i det lilla personliga, när vi skor oss på andra, anklagar andra för våra egna brister. Vilket sedan växer ut till allt större områden. Vi måste börja fredsarbetet med oss själva, i oss själva. 

Men med en så här tät text, finns det naturligtvis många fler lager att gräva i. Även det som har svårt att hänga ihop, har åtminstone symboliska motsvarigheter, i samhällets utveckling. Där Tony kan sägas vara kvinnornas inbrott på den akademiska arenan på 1960-talet, och Charis är den flummiga hippie, tillbaka till naturen andliga sidan av det tidiga 1970-talet, med Billy som Vietnam-vapenvägrare, som utnyttjar henne. Och Roz är 1980-talets Yuppie-era, företagsledaren, som tjänar gott om pengar, men också representerar den Backlash som åter vill pressa in den nya jämlika kvinnans i reklambilden med smink och bröstimplantat. 

En nyckel i romanen är när Roz tvillingflickor som barn, kräver att alla roller i godnattsagorna alltid skall innehas av 'flickor/kvinnor', Nalle Puh, Peter Pan med flera skall alla vara 'hon'. Och det är också vad huvudpersonerna Tony, Charis och Roz får vara, genderbenders. De tar sig in på manliga områden, men inte hjälper det. Så nog finns det mycket att fundera över i romanen, även om det tog tid för mig att väcka mitt intresse. För allt kändes väldigt mycket cliché. Och det är ju just dom Atwood lekar med. Varför hela texten känns konstruerad. De tre vännerna Tony, Roz och Charis är så osannolika som vänner. Och det verkar vara så sällan de träffas, så hur ska jag få ihop det?

Det som väckte mitt intresse var Charis barndomshistoria - hennes mormor lantbrukaren, bondmoran som klarar sig själv som änka, och lever med sina djur och 'lite skit rensar magen'-attityd. Vilket dottern inte klarar av, men som för dotterdottern Charis slutligen blev en överlevnadsstrategi. Och det är också den okonventionella Charis som fortsatte att intressera mig. Det är ett ovanligare ämne, som inte är utnött, jämfört med Yuppies och krigiska kvinnor. Charis självaklara andliga synsätt på livet, att hon hela livet ser 'auran' på alla hon möter - självklar trots att vänner bara stönar och ignorerar det - ger en dimension jag gillar i texten. Den fick mig att läsa vidare, och så fram till slutet, och den bredare förståelsen för vad Atwood ville med sin roman. 

I museets dolda vrår : en familjesaga - Kate Atkinson (1995)

 Kate Atkinsons sensationella debut, den läste jag när den var ganska ny, och greps genast av den geniala stilen att berätta denna släkthistoria i fyra generationer, full med karaktärer, som ändå är gripbar, karaktärerna försvinner inte som träd i skog. Och inte tvärtom heller, landskapet är tydligt, trots alla 'träd'. 

Det geniala är de tydliga kapitlen, med årtal, från fjärde generationen från 1951-1970 (plus lite till fram till 1992). Mellan dessa kapitel figurerar föregående tre generationer i s.k. Fotnoter, men som är lika utvecklade och intressanta kapitel från 1880-talet och framåt, där viktiga händelser (naturligtvis första och andra världskriget, och annat), skildras som familjemedlemmarnas öden. Dessa kapitel hoppar fram och tillbaka på tidslinjen, alltefter de 'blänkare' (minnen kallade fotnot) som som skickar oss tillbaka till någon av karaktärernas livsavgörande tidpunkter, bakåt - från den strikta moderna tidslinjen.

Allt berättas med en kristallklar barnröst, huvudkaraktären Ruby Lennox, oskuldsfulla accepterande av 'livet'. Och det blir dråpligt och humoristiskt, hur än mycket tragik jordelivet består av. Hon gråter inte över den familj hon hamnat i, det är hennes livsvillkor. Man överlever. Eller tja, genom generationer, med krig och andra olyckor, överlever ju ingen i slutänden. 

Eftersom livet inte är enkelt, finns här många misslyckade äktenskap och föräldraskap. Så hur än burleskt det kan vara bitvis, kan man också känna igen sig. Först under de sista kapitlen blir berättarrösten 'vuxen', och mer nertonad. 'Visare'. 

När jag läste romanen första gången drabbades jag helt 'oförberedd' på den twist som uppdagas mot slutet av boken, den omkastning som öppnar Rubys ögon och förklarar det oförklarliga i hennes eget liv. Denna twist gjorde boken oförglömlig för mig. Och jag har länge velat läsa om den för att se ifall det verkligen inte fanns ledtrådar som hade kunnat ge mig en aning om vad det handlade om. 

Så nu när jag läst om romanen denna vecka, har jag läst med öppna ögon, och funnit ledtrådarna. Och visst finns de, men inte var det lättare för läsaren än för Ruby, förrän man sitter med facit i hand. Boken är mycket läsvärd, både för humorn, och för den stora livets väv, släkten, utvecklingen, livet och döden. Och inte minst Rubys okuvlighet. 

Det sista ljuset - Theodor Kallifatides (1995)

Sammanträffande, eller? Efter att ha läst en rad med böcker kring Odysseus, plockade jag upp den här romanen av Kallifatides, med 30 år på nacken, för en billig penning hos Myrorna.  Och vad heter en av huvudpersonerna, om inte Odysséas! (modern grekisk form av namnet)

Odysséas både inleder och avslutar romanen, och visst handlar det om hans liv och äktenskap efter att hans 22-årige son dör i en Tunnelbaneolycka. Men berättelsen förflyttar sig hela tiden mellan de personer som kommer i kontakt med varandra genom olyckan - eller är gamla bekanta. Så romanen känns faktiskt som en sorts Odyssé genom det föränderliga svenska invandrarsamhället i början av 1990-talet. Främst greker, men även från andra länder. 

Många greker har redan återvänt, men några stannar och trivs i det 'lugna' och 'trista' svenska samhället. Andra inte. Det är en mycket suggestiv rörelse, under ett halvår, med många tillbakablickar på olika livsöden. Grekerna hade redan en 30-årig närvaro i landet. Och nu har det alltså gått ytterligare 30 år sedan boken skrevs. Tiden flyger ...

Romanen fokuserar på personernas känsloliv, inte bara relationer, utan även hur förlusten av nära och kära påverkar oss, och hur vi tolkar meningen med livet. Återigen 'vårt liv bland människor'. Det är hjärteknipande och och meditativt på samma gång. Mycket läsvärt än idag. 

Ett liv bland människor - Theodor Kallifatides (1994)

Kallifatides inleder den här boken med att säga att han tröttnat på romanskrivandet. I stället funderade han över sina åsikter, efter att han 1992 insett att han var oenig med åsikter som han själv hävdat tio år tidigare.  Varefter han känner ett behov att 'börja om från början'.

Jag kan inte säga mer än rekommendera alla att läsa boken. Kallifatides brottas med sitt Jag och Livet. Han byter ner varje grundläggande villkor för människan och hennes relationer. På ett öppet och fullständigt klart språk vaskar han fram diamanter. Storartat och ärligt i sin enkelhet. Oftast är det geniala enkelt.

Jaget, könstillhörighet, könsroller, föräldraskap, barnatro, kristna värderingar, sexualitet, samhällets normer, etik, social rättvisa, behovet av ensamhet, rasism, åsikter, måttlighet/lagom - vaskas fram i sin mest grundläggande form. 

Det är skön kontemplativ läsning. Utom möjligen kapitlet om 'kärlek', där blir det snårigt. Människans svåraste lärdom ... som sagt, snårigt. Men läsvärt. 

Historien om hunden - Lars Gustafsson (1993)

Den här romanen svajar för mig, mellan att vara bitvis genial, men också bitvis snurrigt pratig. Romanens undertitel är "Ur en texansk konkursdomares dagböcker och brev." En i större delen av boken osympatisk pratkvarn, ah, enligt undertiteln är det ju utdrag ur hans egen dagbok, och i en sån kan man skriva vad man känner för. Svordomar och hat mot djur. Han har slagit ihjäl en hund. Kan det bli värre? Den rev i hans soptunnor, är det verkligen förmildrande? Helt klart är 'dagbokstexten' inte att lita på. Här och där påstår han saker, som han senare återberättar på annat sätt. Alltså kan detta sägas vara en 'realistiskt' fladdrig text. Människor som växer ifrån varandra, förlorar känslan för personer man först tyckt om, relationer kallnar.

Caldwell får dock ett sympatiskt drag när hans styv-barnbarn, Tom, bor hemma hos paret Caldwell en sommar, när styvdottern Nancy just skilt sig. Han känner bandet mellan sig och den lille 6-årige pojken, hans egen sårbarhet kommer nästan upp till ytan inför det sårbara barnet. Innan dess har han stoppat ner allt han inte vill se under sin blanka yta.

Det är inte meningen att vi ska lita på honom. Det går inte att lita på någon i romanen. Romanen visar upp en mycket mörk bild av världen, där alla har mörka sidor och våld på sitt samvete. Djur dör, mördas, människor mördas. Översvämning hotar trakten kring Caldwells tomt vid flodstranden, båtar skadas, träd kommer flytande, bryggor, sedan hela hus/strandskjul. Caldwell börjar funderar över om han måste börja tro på domedagspratet om Global klimatförändring.

Och huvudtemat är frågan om Gud finns eller inte. 'Om Gud inte finns, varifrån kommer det goda? Om Gud finns, varifrån kommer det onda?' Romanen leker med det dystopiska, thrillers och till och med deckare, som ram till många människors virriga tankar kring vad människors livsvillkor innebär. Hans skickliga omtyckta lärare i filosofi och etik, visar sig ha ett förflutet som antisemitisk nazist. och Caldwell själv är jude, men få vet det, och själv visar han inga tecken att ta just det på allvar. Själv får han frågorna kring gudsbegreppet främst från filosofi-undervisning, och senare av att denna professor blir hans granne. Men även genom styv-sonsonens funderingar, och några Sci-Fi romaner. Det är den moderna människans livsram.

Jag känner inte att romanen verkligen har något 'svar' den vill förmedla, eller så förstår jag inte det fina i kråksången. Men jag tycker om det som Caldwell kallar 'ensamhetsproblemet'. Att alla har sin egen världsbild/gudsbild, och vi vet aldrig om det andra ser och upplever är detsamma, eller om vi alla har unika upplevelser. Språkförbistringen är problemet. Vi vet aldrig om vi pratar om samma sak. Här känner jag verkligen igen mig.

Händelser vid vatten - Kerstin Ekman (1993)

Det här är tredje gången jag läser Händelser vid vatten. Men nu var det mer än tjugo år sedan sist. Det är en så rik roman, så uppenbart mycket mer än en kriminalgåta, och som rör sig över nära tjugo år, från tidigt 1970-tal till tidigt 1990-tal, innan karaktärerna får fram en sorts sanning om vad som hände en viss midsommarhelg. Romanen letar sig också ner till flera av karaktärernas rötter, händelser kring åren 1939-1941. Men också minnen kring platsen det rör sig kring, Svartvattnet och Stjärnberg, ända ner till 1920-talet, i kringströdda rester av människoliv.

Och så fort jag ser det nedskrivet - Svartvattnet & Stjärnberg - uppdagas vidden i Ekmans universum. Ett försök att greppa det ogripbara, människors liv, allt ifrån det djupaste omedvetna till de mest andliga ögonblick som kan ha gnistrat till. Och det ogripbaraste av allt, vårt minne. Hur vi minns. Hur olika vi minns. Till och med minnestekniker, och rädslan inför dessa minnen och tekniker, behandlas på olika sätt. 

Jag fascineras alltid över hur enormt mycket stoff Ekman får in i sina romaner. Den här tredje gången började jag faktiskt om när jag läst två tredjedelar av boken, så de första 292 sidorna har jag faktiskt läst fyra gånger. Jag fastnade plötsligt för Annies ljusröda bil, Folkan, den 'lösgomsröda'. När Dan försvann sista gången trodde hon att han tagit bilen ifrån dem. Så hänsynslöst. Men så hade den stått vid Aagots lagård hela tiden? Det väckte frågor i mig. Annie kom ju upp till Norrland via tåg? ... Och så började jag om.  Och hittade den omnämnd fler gånger än jag lagt på minnet. 

Alla detaljer blir en snitslad bana, men det är så många händelser och sidospår, att det knappt märks, inte förrän jag börjar poängtera dem för mig själv. Själva intrigen kring morden sitter inbrända i minnet, men det spelar ingen roll, det går att läsa om den här boken många gånger för allt det andra, alla funderingar och känslor och inte minst Skogen. Alla avsnitt av fördjupningar har jag inte bevarat i minnet, ibland undrar jag hur slarvigt jag läst? Men nej, det är som med Annies pedagogiska lärargärning. Hur än intressant allt är när man läser, så är det omöjligt att minnas allt, i synnerhet utan särskild minnesteknik. Civilisationen är ett kollektivt fenomen, där vi får hjälpas åt att bevara den, men hela tiden faller saker bort, när vi flyttar fokus. 

Skogen, dess växlingsrika historia, människors skiftande synsätt och förhållningssätt till den, är ett huvudtema. Den romantiska bilden av skogen, och hur vi lever i den, och av den. För även om romanen börjar med det tidiga 1970-talets romantiska tillbaka-till-naturen-dröm, så är det något Ekman problematiserar via en mängd olika trådar och karaktärer. Allt är mångfald hos Ekman. Ett kalejdoskop.

Ingrodda tankebanor, hur olika människor upplever och tolkar och fantiserar så olika kring samma händelser. Och den eviga underströmmen av vi och dom, rasismen som tillåter pikar kring judar, lappar, ALLA, som inte är barnfödda på platsen, mobbingen av alla som tänker och beter sig annorlunda. Bitterheten som leder dit. Jantelagen som verkar överleva det mesta. Grupptryck vs individ. 

Boken igenom är det unga kvinnor som 'drabbas' av graviditet, och hur sårbara de blir, och hur de löser sin 'kris' på olika sätt, modersinstinkten för att få barnet att överleva, men hur denna instinkt kan överleva sig själv, och hur den känslan kan gå ut över alla gränser. 

Det som grep mig starkt redan första gången jag läste romanen som ny, var mobbingen inom familjen Brandberg, hur Johan, den yngste och av modern omhuldade, blev nedfirad och lämnad i en djup, men nästan uttorkad brunn. Starkt för att det fick mig att associera till Bibelns historia om brödernas avundsjuka mot Josef, så att de först kastades i en brunn och sedan såldes som slav till en egyptier. Johan lyckas ta sig själv upp ur brunnen, och rymmer till Norge. Och han stannar där, då han inte känner sig höra samman med familjen, han känner sig för olik dem. 

Man kan även hitta en modern variant på Potifars hustrus utnyttjande av Josef/Johan. Och det finns många andra religiösa referenser, som Dan med 'jesushåret', symbolen för frälsaren, som de som på 1970-talet försökte frälsa älvar och skogar. Utan framgång. Men även samiska andliga myter nämns, liksom stråk av New Age esoterika, som lever och förkastas i smältdegeln av mänskligt liv. 

Brunnen är en tydlig referens till det omedvetna, att tvingas gå in i sitt eget mörker, i romanen Svartvattnet. Så det finns mycket symboliskt att gräva i om man är intresserad. Och även om man inte medvetet söker symboler i texten, verkar den berikande i det omedvetna. 

Tiden det tar - Hanne Örstavik (2000)

 Norsk författare, så efternamnet borde haft ett norskt ö, alltså snedtreck över ett O. Det här är andra boken jag läser av henne. Tidigare i höst läste jag Kärlek (1997), som jag tror var hennes debut? En udda historia om en ung ensam mor och hennes son som ska fylla 9 år dagen efter. Boken rör deras parallella liv en kväll-natt i Nordnorsk vinter. Den har ständiga hastiga kameraklipp mellan deras upplevelser/tankar, måste vara allert för att inte blanda ihop dem. 

Hela den historien skildrar kontaktlösheten. Båda längtar efte rnärhet och kärlek men den unga kvinnan söker en man, fantiserar om varje ögonkast hon får. Medan pojken itne når fram till sin mor. Han är en rar unge, full av pojk-fantasier om våld, tortyr, krig, önskan att vara hjälte, orädd. Hans mor har lärt honom att 'alla är snälla innerst inne'. Som läsare oroar jag mig när de båda är ute hela natten på olika håll. Tyvärr är det tung läsning, hopplöshet - och jag kan inte relatera till kvinnans brist på omvårdnad om sitt barn. 

Tre år senare skrev hon alltså Tiden det tar som jag just avslutat. Även denna gång rör det tystnad. Även om det nu rör en familj, Signe och hennes bror och föräldrar, där fadern försöker tvinga fram en kontakt som inte tycks finnas. Vid varje problem ska de hålla familjeråd, och skriva protokoll. Men det hjälper inte. Det finns ett tvång, som bygger murar mellan dem, hur än mycket fadern vill riva ner dem. 

I ramhistorien är Signe 30 år med 5-årig dotter och partner. Hon har börjat ett 'nytt liv', flyttat till landsorten i Nordnorge, men är sjukskriven, utmattad, orkar inte längre hålla skenet uppe. Hon vill skapa sina egna positiva jultraditioner. Hon vägrar - antagligen för första gången - att fira någon av juldagarna med sina föräldrar. Vi vet redan här att föräldrarna numera är skilda, men fortsätter at tumgås, och firar Jul med mera ihop. Modern känns dominant, Signe känner 'kraven' hon avvisar. Fadern beskrivs som mer medgörlig. Denna början - och slutsidorna - är direkt jag-berättad. 

Men större delen av boken berättas i tredje person, om Sign när hon var 13 år, det är veckan före julafton och det ligger något mörkt och kvavt, som ett hot över hela familjen, i det kolsvarta Nordnorge, nära gränsen till såväl Finland som Sovjet. Parallellt invävt är Signes minnen av familjens vandring på fjället sommaren innan. den som inte blev så avslappnad och glad som sommaren brukar vara. Signe är den 'duktiga' flickan, som vill vara glad och tjänstvillig, för att hålla föräldrarna på gott humör, få dem att inte bråka - men hon är maktlös. HOn försöker förstå och förklara hur allt hänger ihop, försöker leva normalt, men här är fadern dominant och krävande, ibland våldsam, medan modern är deprimerad in i ordlös tystnad. Mår hon dåligt av polarnatten? Något Signe inte lider av. För Signe är det de nergrävda känslorna som är värst. Fadern är mentalvårdare, kontroversiell, som verkar populärare bland patienterna, än bland kollegor, än hos sin egen familj, som tycks komma i andra hand. 

Jag finner den här texten i tredje person obehaglig. I grunden är det Signes upplevelse, men det är som om hon tagit ett steg åt sidan, avskärmar sig, för här talas inte om mamma, pappa, bror - de är hela tiden namnlösa, men omtalas i bestämdform - Pappan, Mamman, Signes bror. Jag vet inte om det är meningen, eller om det handlar om översättningen. För jag vet att på norska säger man t ex 'moren min', och då är mamman i bestämd form, följd av pronomenet 'min'. För mig som svensk låter detta som ett avstånd med 'mamman' etc, i bestämd form, som att granska händelsen genom en kikare, och att det kunde ha varit någon annans föräldrar. 

Nåväl, det behövs alltså bara så små medel för att väcka mitt obehag, en minimal språklig avvikelse, oavsett om den känns i det norska originalet eller inte. Jag börjar ifrågasätta texten. Jag saknar information, i synnerhet i början när Signe själv är mor, tar det lång tid innan jag får ngt grepp om hu gammal hennes dotter är i berättande stund. Först tänker jag spädbarn, när hon sover i hörnet av sängen, sedan skolbarn, för att hon frågar varför modern 'ritar så det liknar'. Den repliken tror jag inte på från en 5-åring. Det skaver. 

Men visst kan jag relatera till den 13-åriga flickan som mår dåligt av föräldrarnas gräl, och vill vara medlare, hon vill finnas som skyddande vaddering. Samtidigt som hon fasar för att fadern ska döda modern, på samma sätt som hon fasar för krigshot från Sovjet. (Är detta 1970-tal? 1980?). Hon har samiska vänner, i detta nordnorska sameland. Men inte Signe, eller? Fadern visar ibland förakt för samer? Ändå bygger han själv en kåta, där de kan njuta av sommaren. Inget hänger helt ihop, allt är motsägelsefullt. Och alldeles i slutet, en oväntad info om modern - hon är 'halvt finsk', kan tala finska med ett finskt affärsbiträde. 

Nej det är inte nödvändig infor för historien i sig, även om vagheten i allt som berättas hade kunnat vara mindre oklart. Om berättaren som ser Signe i tredje person, hade haft mer att förmedla om personerna, tydliggöra, så att jag kan fästa mer tilltro till dem. Att jag fått infon tidigare, för att göra mig en bild av dem. Nu är det bara oro och vaghet. Även om det är just det författaren ville föra fram. 

När vi på de sista sidorna är tillbaka hos den vuxna Signe, som fått sina lugna juldagar med dotter och partner, då verkar både hon och modern må bättre - på var sitt håll. Det är i alla fall en text som inte försvinner för att man slagit igen boken. Den finns i mig och gnaver. Vad ville hon berätta? Om det motsägelsefulla livet? Om livets pendlande rörelser? Om ombytta roller?

Lords and Ladies : Discworld 14 - Terry Pratchett (1992)

Inom skivvärlden är det här den fjärde boken med häxor i huvudrollen, alltså främst Granny Weatherwas, Nanny Ogg, och Magrat Garlick. Och dessutom säger Pratchett i början av boken att den hänger ihop med häxornas tredje bok, Witches Abroad', mer än hans böcker brukar göra. Den boken läste jag för ett halvår sedan. Men det var inte därför det kändes som om det tog mig ovanligt lång tid att komma in i historien,  ungefär 90 sidor (!).

Den är spretig. Inte bara för att Pratchett alltid väver med många trådar samtidigt, mixar in alla färger han kan väva in vad gäller tema och associationer. Det brukar vara behållningen. Det gör han även här, men på något sätt känns det 'för mycket'. Så den här gången var jag osäker om temat, ända till slutet. 

Boken är full av 'Elves' (älvor/alver?), och att de är så 'onda' gör mig osäker. Jag brukar inte läsa om älvor/alver, och vet inte om han är ironisk, eller bara gått in för att 'skrämmas'. Och det roar mig inte på samma sätt som ironisk humor. Jag hittar så mycket att skratta åt som i tidigare böcker.  

Men mot slutet knyts allt ihop, allt faller på plats, och mitt intryck blir positivt. Huvudtemat kan sägas vara den Kvantfysiska världsbild som populariserades på 1980-talet. The Multiverse. Att allt finns i alla möjliga versioner - någonstans. Så sensmoralen blir att man vad man än väljer, så behöver man inte ångra sig, alla möjliga val finns någonstans. 

Ett återkommande tema för Pratchett är tanken att det vi fokuserar och 'tror' på växer i styrka, alltså är det viktigt att bara tro på det som är bra, den djupare sanningen, den medmänskliga. Och jag känner i den här boken som om de onda älvorna symboliserar vidskepelse, negativ tro, känslokall ondska. Och häxorna visar på att vi kan förminska detta negativa genom att sluta tro på dem. Människorna är ofta förvirrade, finns dessa fenomen eller inte? Och Granny Weatherwax har kategoriska, men kloka ord: "Klart att de finns, men man ska inte uppmuntra dem genom att tro på dem."   

Det är också uppenbart att Shakespeares Midsommarnattsdröm är en underliggande inspiration. Den pjäsen har både Älvdrottning och Älvkung i rollerna. Och Puck är där som en trixter med förmåga att förtrolla och röra till det för de inblandade. I övrigt är det främst hantverkarna som repeterar sin pjäs att uppföras vid det kungliga bröllopet, som också finns med här hos Pratchett. han låter denna amatörteater öppna portalen till den andra dimensionen, bortom människorna, och släppa in älvorna som de slutat tro på. Och allt tilldrar sig denna evighetslånga midsommarnatt, för även om jag tycker om historien när jag väl tagit mig till slutet, så är den segare än de tidigare Pratchett böcker jag läst. 

Naturligtvis finns det mängder av andra underfundiga tankar instoppade, väl värda att läsa och begrunda. 

Små gudar : Skivvärlden 13 - Terry Pratchett (1992)

 Tredje boken från Skivvärlden jag läst. Den här gången en fristående historia på tema 'religion' och trossatser av olika slag. Själva grunden för skivvärlden är att den jorden är platt och uppbärs av en enormt stor sköldpadda som simmar genom universum. Men i just den här historien, befinner vi oss i Omnia, där prästerna ännu tror att världen är ett klot som snurrar runt solen, och säger sig dyrka guden 'Om'. Omnia styrs av ett hierarkiskt prästerskap, som liknar det mesta ur historiens förtryckande religioner, med (in)kvisition och tortyr i arsenalen. Den stora guden Om har dock krympt ihop till en mycket liten maktlös sköldpadda, eftersom nästan ingen egentligen tror på guden längre.

Som alltid lyckas Pratchett baka in det mesta inom 'ämnesområdet' i sin skapelse i Skivvärlden. Eftersom det är 'fantasy' så känns det mesta som medeltid, även om vi även får besöka filosofer som liknar antika greker. Det mesta rör dock maktkamp och krig mellan män, hierarkier på religiös grund. Och filosofiska tankar kring tro, av alla typer. Det är underfundigt. Men egentligen inte så roligt. Ämnet är för allvarligt. Det är mycket 'patos' i berättelsen. 

Men det finns inte en enda kvinna så långt ögat når. Bara präster, munkar, vakter, militärer. Och gudar så klart. De är viktiga. Frågan är varför gudar är viktiga? Och hur tro uppstår och försvinner. 

Att det inte finns några kvinnor med får mig att tänka på George Merediths essä, "An essay on Comedy and the uses of the Comic Spirit", en föreläsning han höll 1877, och som jag läst tidigare i år.  I den påtalar Meredith behovet av kvinnor, som på jämställd fot vågar säga vad de tycker - för att komedi skall uppstå. Han hade tagit Molière, mästaren i att skriva komedier, och där är det ju oftast de frispråkiga kammarjungfrurna, som är den främsta källan till åhörarnas behov att skratta. 

Nåväl. Terry Pratchett har även denna gång skrivit en söt historia, och tänkvärd. Han försöker plocka fram 'Etik' som ett viktigare begrepp, för att försöka bli av med våldet. Inte för att det är lätt...