Lords and Ladies : Discworld 14 - Terry Pratchett (1992)

Inom skivvärlden är det här den fjärde boken med häxor i huvudrollen, alltså främst Granny Weatherwas, Nanny Ogg, och Magrat Garlick. Och dessutom säger Pratchett i början av boken att den hänger ihop med häxornas tredje bok, Witches Abroad', mer än hans böcker brukar göra. Den boken läste jag för ett halvår sedan. Men det var inte därför det kändes som om det tog mig ovanligt lång tid att komma in i historien,  ungefär 90 sidor (!).

Den är spretig. Inte bara för att Pratchett alltid väver med många trådar samtidigt, mixar in alla färger han kan väva in vad gäller tema och associationer. Det brukar vara behållningen. Det gör han även här, men på något sätt känns det 'för mycket'. Så den här gången var jag osäker om temat, ända till slutet. 

Boken är full av 'Elves' (älvor/alver?), och att de är så 'onda' gör mig osäker. Jag brukar inte läsa om älvor/alver, och vet inte om han är ironisk, eller bara gått in för att 'skrämmas'. Och det roar mig inte på samma sätt som ironisk humor. Jag hittar så mycket att skratta åt som i tidigare böcker.  

Men mot slutet knyts allt ihop, allt faller på plats, och mitt intryck blir positivt. Huvudtemat kan sägas vara den Kvantfysiska världsbild som populariserades på 1980-talet. The Multiverse. Att allt finns i alla möjliga versioner - någonstans. Så sensmoralen blir att man vad man än väljer, så behöver man inte ångra sig, alla möjliga val finns någonstans. 

Ett återkommande tema för Pratchett är tanken att det vi fokuserar och 'tror' på växer i styrka, alltså är det viktigt att bara tro på det som är bra, den djupare sanningen, den medmänskliga. Och jag känner i den här boken som om de onda älvorna symboliserar vidskepelse, negativ tro, känslokall ondska. Och häxorna visar på att vi kan förminska detta negativa genom att sluta tro på dem. Människorna är ofta förvirrade, finns dessa fenomen eller inte? Och Granny Weatherwax har kategoriska, men kloka ord: "Klart att de finns, men man ska inte uppmuntra dem genom att tro på dem."   

Det är också uppenbart att Shakespeares Midsommarnattsdröm är en underliggande inspiration. Den pjäsen har både Älvdrottning och Älvkung i rollerna. Och Puck är där som en trixter med förmåga att förtrolla och röra till det för de inblandade. I övrigt är det främst hantverkarna som repeterar sin pjäs att uppföras vid det kungliga bröllopet, som också finns med här hos Pratchett. han låter denna amatörteater öppna portalen till den andra dimensionen, bortom människorna, och släppa in älvorna som de slutat tro på. Och allt tilldrar sig denna evighetslånga midsommarnatt, för även om jag tycker om historien när jag väl tagit mig till slutet, så är den segare än de tidigare Pratchett böcker jag läst. 

Naturligtvis finns det mängder av andra underfundiga tankar instoppade, väl värda att läsa och begrunda. 

Små gudar : Skivvärlden 13 - Terry Pratchett (1992)

 Tredje boken från Skivvärlden jag läst. Den här gången en fristående historia på tema 'religion' och trossatser av olika slag. Själva grunden för skivvärlden är att den jorden är platt och uppbärs av en enormt stor sköldpadda som simmar genom universum. Men i just den här historien, befinner vi oss i Omnia, där prästerna ännu tror att världen är ett klot som snurrar runt solen, och säger sig dyrka guden 'Om'. Omnia styrs av ett hierarkiskt prästerskap, som liknar det mesta ur historiens förtryckande religioner, med (in)kvisition och tortyr i arsenalen. Den stora guden Om har dock krympt ihop till en mycket liten maktlös sköldpadda, eftersom nästan ingen egentligen tror på guden längre.

Som alltid lyckas Pratchett baka in det mesta inom 'ämnesområdet' i sin skapelse i Skivvärlden. Eftersom det är 'fantasy' så känns det mesta som medeltid, även om vi även får besöka filosofer som liknar antika greker. Det mesta rör dock maktkamp och krig mellan män, hierarkier på religiös grund. Och filosofiska tankar kring tro, av alla typer. Det är underfundigt. Men egentligen inte så roligt. Ämnet är för allvarligt. Det är mycket 'patos' i berättelsen. 

Men det finns inte en enda kvinna så långt ögat når. Bara präster, munkar, vakter, militärer. Och gudar så klart. De är viktiga. Frågan är varför gudar är viktiga? Och hur tro uppstår och försvinner. 

Att det inte finns några kvinnor med får mig att tänka på George Merediths essä, "An essay on Comedy and the uses of the Comic Spirit", en föreläsning han höll 1877, och som jag läst tidigare i år.  I den påtalar Meredith behovet av kvinnor, som på jämställd fot vågar säga vad de tycker - för att komedi skall uppstå. Han hade tagit Molière, mästaren i att skriva komedier, och där är det ju oftast de frispråkiga kammarjungfrurna, som är den främsta källan till åhörarnas behov att skratta. 

Nåväl. Terry Pratchett har även denna gång skrivit en söt historia, och tänkvärd. Han försöker plocka fram 'Etik' som ett viktigare begrepp, för att försöka bli av med våldet. Inte för att det är lätt...

Zuleika Dobson : an Oxford Love Story - Max Beerbohm (1911)

Den här boken liknar inte något jag hade väntat mig. Max Beerbohm (1872-1956) njöt av sitt studentliv i Oxford, och tidens Oscar Wilde dandyism, men tog aldrig någon examen. Han tecknade karikatyrer, serier och skrev essäer och kortare humoristiska texter. Zuleika Dobson är hans enda roman. Den utgavs 1911, året efter att han gifte sig med en amerikansk sig med en amerikansk skådespelerska, varpå de genast bosatte sig i Italien för gott. 

Mer än så visste jag inte när jag började läsa och till en början kände jag mig förvirrad över vad det var för text jag läste, lite smårolig, inte mer, efter ett par kapitel höll jag på att ge upp helt. Helt klart drev Beerbohm med det akademiska Oxford, flera kapitel i början känns segdraget ordrika, innan alla karaktärer presenterats, med förhistorier. I början undrar jag om historien sprungit ifrån humorn.  

Men jag är glad att jag inte gav upp, för kapitel för kapitel växte min insikt om storheten i humorn. Det engelska språket är njutbart hanterat av författaren. Kanske är det nödvändigt att man både har en viss uthållighet och en viss kännedom om det sena 1800-talet och sekelskiftets dekadens, för att man ska njuta av humorn. Det som slår mig är att ironin inte är satiriskt hård, snarare är det karikatyrtecknaren som överdriver karaktärerna, som författaren trots allt ser på med med känsla, som med ett skimmer av gamla tider. Hela tiden tycks historien balansera på en egg, mellan sentimental pekoral och mycket medveten ironi. Allt görs trots allt med en paradoxalt mjuk medkänsla. 

Den moderna tiden har brutit in. Alla karaktärer är anti-hjältar, ingen är felfri, snarast är alla groteskt överdrivna, och verkar sakna alla normala känslor, men inte utan mjukhet. Zuleika Dobson själv är den Nya Tidens Kvinna, självförsörjande - hon visar trollkonster på teaterkabaréer över hela världen - men hon är 'oemotståndlig', männen är beredda att dö för henne. Här blir historien allt mer absurd. Och omvänd, just som dekadensens omvända värld. Männen dyrkar Jungfrun, som "the fairest witch that ever was or will be".  Alltså dualismen jungfru/madonna vs häxa/hora. 

Den manliga huvudrollen, the Duke of Dorset, presiderar över en akademisk herrklubb, en 'Junta', som på alla möten hedrat en Jungfru som på 1700-talet tagit livet av sig av olycklig kärlek. Men när Zuleika kommit till Oxford och förvridit huvud på alla studenter, bara genom ett ogripbart charm, hon har 'Det' ett 'det'att existera, byts denna 1700-tals jungfru Nellie O'Mora, ut genom en sorts allmän konsensus och alla är plötsligt beredda att dö för Zuleika, den nya tidens media-gudinna. Alltså omvända roller, männen ska dö för kvinnorna, inte tvärt om. Men de är inga offer, de gör egna aktiva val. 

Därimot kan vi ifrågasätta om det verkligen handlar om kärlek mellan könen. The Duke of Dorset är egenligen fullständigt känslokall, och egentligen är det hans 'föredöme' som får alla andra unga män att följa hans exempel, att ta livet av sig, förutom att de beundrar bilden av Jungfru-kvinnan med 'Det'. 

Jag kan undra hur mycket Beerbohms roman påverkats av att han själv gift sig med en amerikansk skådespelerska. Detta var visserligen redan under stumfilmens dagar, men det var väl än tydligare då, när skådisarna spelade helt på sitt utseende. Inte ens sin röst kunde de dela med sig. En ytans media-gudinna. För allting handlar om yta. 

Dessutom kliver Max Beerbohm själv in i historien. Först nämner Zuleika att hon träffat den där författaren, som gett henne 'tricket' hur hon ska bli litterär, utan att behöva läsa böcker. Författaren pläderar för sig själv, om hur han avslöjar historien för oss, länge förvarnar oss för svåra upplevelser, och förklarar att den fördelen har inte karaktärerna själv när katastrofen inträffar. Han talar också med musorna och guden Zeus själv beslutat att en historiker och en romanförfattare måste besitta helt olika inställningar. Historikern skall vara objektiv och hålla sig utanför texten, inte lägga till och dra ifrån. Under berättelsens gång visas också hur akademikerna är väldigt skeptiska, till den grad av de bortförklarar de sanna förhållandena, katastrofen, in i det sista. Medan en romanförfattare kan likt en ande kan kliva in i varje karaktärs känslor, och låta oss ta del av deras upplevelser. 

Det som väcker fler och fler skratt under kapitlens gång, är förutom den moderna 'absurdismen', är det mästerskap med vilket Beerbohm blandar högt och lågt. Som t ex den högstämda idén, att dö för kärleken, att ett liv utan kärlek är inget värt. Och så börjar det ösregna, och the Duke frågar sig plötsligt hur i allsindar någon vettig människa kan bosätta sig i England, som har så uselt klimat, han blir ju rent av suicidal! Vädret retar Duke mer än det faktum att han redan utsett just denna dag till sitt självmord. Det handlar bara om ära och stolthet. Men hur än mycket både Zuleika och Beerbohm kämpar för det 'eftermäle', de själva önskar få - oavsett vilka de kör över på vägen - så går det aldrig som de försöker planera. 

Likt Oscar Wildes texter, är Max Beerbohm roman fulla av klurigheter i texten, och med en humoristisk insiktfullhet. 

Hans nåds testamente - Hjalmar Bergman (1910)

Efter sina allvarliga ungdomsverk är Hans nåds testamente Hjalmar Bergmans första verk i raljant komediton, och början till hans geniala egenartade stil med komiska karaktärer i hans uppväxts bergslagsmiljö. En lättläst roman, som främst består av replikskiften, vilket också visar på Bergmans talang för skådespel. Och replikerna studsar mellan en rad mycket utpräglade karaktärer. 

När jag första gången, för många år sen, läste romanen, läste jag den för snabbt för att inse hur suverän hans stil och teknik är redan här. Texten kan lätt bli betraktad som en bagatell. Men Bergmans öga för olika karaktärers kroppsliga egenheter och rörelsemönster och framför allt hans öra för deras språk, hans förmåga att individualisera varje replik, gör att man utan minsta tvekan vet vem som säger vad. Alla karaktärer är utpräglade personligheter. De må ständigt vara omaka och tala förbi varandra, men jag som läsare blir snabbt bekant med var och en, och deras egen syn på sina liv - och tar det till mig.  

Allt tilldrar sig i en herrgårdsmiljö på utdöende. Eftersom baronens betjänt bär peruk, och baron själv snusar nyspulver, tänker jag först 1700-tal, men sen omtalas Napoleon, romanen Corinne (1807) och slutligen revolutionsåret 1848, vilket gör att jag antar att allt tilldrar sig under senare 1800-talet, troligen Hjalmar Bergmans egen barndom, där han säkert hämtat inspiration. Även om många av individerna kan uppfattas som karikatyrer, finns det alltid ett allvar och aningar om djup under ytan. 

Den utdöende äldre generationen styrs av sin desillusion inför livet, vilket leder till krampaktiga försök att intrigera sig till fördelar. Detta ställs i motsatts till ungdomarna Jakob och Blenda, som har en friskt förväntansfull oskuld över sig, där intriger inte blivit ett alternativ. Deras framtidstro lever och gror, i alla fall i början. Baron själv har ingen son som kan ärva egendomarna, men väl den 'oäkta' dottern Blenda, som herrgårdens hushållerska, Fru Lovisa Enberg, fått ta hand om, parallellt med sin några år äldre son, Jakob, också 'oäkta', ett kärleksbarn efter att Lovisa blivit änka. Jakobs far finns också bland herrgårdens betjänter, men håller sig på sin kant.

Men det är dessa unga 'oäkta' som är den nya tidens 'Äkta vara' för Bergman, i denna godmodiga satir över den äldre eran. Baron Roger sitter fast i gammalt tänkande, men vill ändå försöka bryta mot allt detta, och sätta käppar i hjulet för sin systers förhoppningar om arv - men han gör det genom en komplicerad intrig. Eftersom han själv inte fått gifta sig av kärlek, men tror sig veta att Blendas känslor ligger hos Jakob, vill han styra om så att de ska få varann. Med sin förvända logik beslutar han att utse Jakob, alltså 'oäkta' son till två av sina tjänare till sin universalarvinge, på villkor att Jakob gifter sig med hans egen 'oäkta' dotter Blenda. 

Men Blenda fungerar inte så. Hon har inte ens vetat, förrän nu, att det är baronen som är hennes far. Visst tycker hon om Jakob, men hon är ung och inte redo för äktenskap. Hon vill leva i nuet, leva ut sina drömmar, lyssna på sin egen själ, sin egen glädje, inte låsas in i vad andra bestämmer, oavsett om det innebär rikedomar. Hon har livet framför sig. Hon oroar sig inte. Hon är barnet, som ska bli den 'Nya Kvinnan' kring sekelskiftet. Den nya friska utopin. Även om männen i boken, liksom senare tiders litteraturkritiker, uppfattar henne som tanklös och nyckfull. Att lyssna till sina egna inre önskningar har sällan prioriterats. Det är något vi än idag behöver lära oss. 

Slutligen, Bergmans språk är så rent och vackert. Man kan förledas att se det som enkelt, men varje ord är noga utvalt. Jag rekommenderar hela boken, för det finns mycket att beundra, bara man bromsar upp och tar sig tid. Jag kan ta ett litet exempel ur högen: När Fru Lovisa Enberg får höra att hennes son i svartsjukan avfyrat ett skott, som skadat hans rival om Blenda, blir Lovisa som förlamad av chocken, och har svårt att finna ord, när Blenda stressar runt henne, och sen rusar vidare.   

s.210 "Lovisa stirrar efter henne. Det var så skönt att stirra. Det var tyst att stirra."

Det ligger psykologi under ytan på de orden. det behövs inte mycket mer för att bilden ska leva i min fantasi. Sådan är Bergmans storhet. 

The Diary of a Nobody - George & Weedon Grossmith (1892)

George Grossmith (1847-1912) studerade juridik och hans bror Weedon (1854-1919) ville bli porträttmålare, men båda hamnade i teatervärlden och var mycket framgångsrika som professionella komiker.

På höjden av sin karriär skapade de ihop denna lilla bok, The Diary of a Nobody. Weedon bidrog främst med illustrationerna, som avbildar alla större karaktärer. Jag kände inte alls till den men den är uppenbarligen en klassisk humor bok i England.

Charles Pooter, är en småborgerlig man som försöker hålla skenet uppe så gott det går i slutet av den viktorianska eran. Charles och hans fru Carrie har när dagboken inleds den 3 April, just flyttat till ett nytt hem, störande nära tågrälsen, och med brister i byggnaden som behöver lagas. Och har förhållandevis knapert med inkomster, i förhållande till hur betydande han känner sig inom sitt lilla område. I dagboken berättar Charles om sina små missöden, förhoppningar och besvikelser, som ofta uppstår just kring hans omedvetna uppblåsthet.

Många skämt är som vanligt i engelskan, språkliga vitsar. Ibland behöver jag få det skrivet på näsan, som när deras stadiga vänner presenteras, det är paret Cummings (cykelfantast) och den lite grovare skämtsamme Gowing - som hälsar på familjen Pooter var och varannan dag. Stavar vi om deras namn så heter de alltså 'Coming' och 'Going' - kommer och går.

Charles och Carrie har en son William Lupin, som just fyllt 20 år och beslutat använda Lupin som tilltalsnamn. Han dyker plötsligt upp i hemmet, när han avskedats från sitt arbete som bankkamrer.
Charles oroar sig för sonens framtid, arbete,  val av vänner och fästmör, just på ett sätt där vi kan känna igen föräldrar från alla tider.

Han representerar den nya tiden, amatörteater och nattligt festande, aktiespekulationer och nya kommersiella begrepp på olika områden, allt tar han med en klackspar, en självklarhet för ungdomen, medan Charles Pooter själv inte är införstådd. Charles ids inte heller fråga, vilket gör att han åker på den ena besvikelsen efter den andra.

Humorn sätter tummen på en rad företeelser som låg i tiden, och visar på brytningstiden, att 1900-talet närmar sig med stormsteg. Och här är det småfolkets vardag, inte dekadens och symbolism som står i centrum.

The Importance of being Earnest - Oscar Wilde (1895)

Oscar Wilde (1854-1900) ägnade sina sista produktiva år, första halvan av 1890-talet, åt teater. The Importance of being Earnest är väl hans mest kända pjäs, och hans sista triumf. En klassisk komedi som fått många att skratta. Jag har sett den i flera versioner och läste den också som ung. Mitt intryck blev dock lite annorlunda denna gång, när jag läste en samling med alla hans fem 90-talspjäser.

1892 hade Lady Windermere's Fan premiär, och blev genast en stor framgång, även rent ekonomiskt för Wilde. Allmänheten verkar ha köat för att få se och höra Oscar Wildes omtalade kvickheter. De fyra 'komedierna' har alla en dandy-roll som excellerar i paradoxala motsägelser, epigram, som säkert kittlade den senviktorianska publikens skrattmuskler.

I övrigt är det förväxlingar som vrider till intrigen. Den som anses vara moraliskt förkastlig, visar sig ha större medkänsla och förmåga att rädda skinnet på omgivningen. Rolig är också the Duchess of Berwick, en äldre dam som ändrar åsikt från mening till mening, från ytterlighet till ytterlighet. Samtidigt som hon hela tiden behåller sitt goda humör. Wilde driver alltså med människorna i den snäva aristokratiska miljön och deras socialmoraliska seder och dubbelmoral.

Ett år senare, 1893, kom A Woman of No Importance, som må ha en hel del kvickheter och epigram värdiga en dandy, men jag uppfattar den betydligt mer melodramatisk, på gränsen till 'tragedi'. Den har nämligen ett betydligt strängare moraliskt tema - hur män och kvinnor behandlas olika vid samma typ av 'synder'.

Ett tidstypiskt tema är också jämförelser mellan amerikaner och engelsmän, det naturliga jämfört med mondän engelsk aristokrati. Enligt dandyn är de självständiga amerikanska kvinnorna uppfriskande men naturligtvis puritanska i överkant. Hela samhällsbiten är paradoxal, är amerikaner mer jämlika? Kvinnorna tycks mer självständiga, men ökat politiskt inflytande är något man ännu är tveksam mot. Kvinnors moraliska inflytande ansågs dock överallt viktigt för att balansera männens 'naturliga' syndfullhet. Samtidigt som kvinnor som halkat från 'moralkoden' straffas hårt, medan männens dito mest verkar skämtas bort.

Dandyn i den här pjäsen är Lord Illingworth, som "doesn't value the moral qualities in women as much as he should". Hans egna cynismer får mig mer att fnysa, än le. Paret Pontefract, lady Caroline och Sir John, är snarare patetiska än roliga. Det jag ler mest åt är Archdeacon Daubenys 'positiva' svar kring sin hustru hälsa, hon som aldrig kommer hemifrån för att hon är såväl giktbruten, döv, blind och antagligen senil, men där han alltid uttrycker att hon har andra positiva aspekter av livet att roa sig med. Antagligen är hennes brist på närminne en välsignelse.

Mrs Arbuthnot, är titelns 'kvinna utan betydelse'. Hennes namn är påhittat för att dölja att hon är ogift mor. Namnet känns överhuvudtaget påhittat, jag tolkar det som Are-but-nothing, att vara nästan ingenting. Hon ser mycket strängt på sitt öde, och tävlar i puritansk livssyn. Sedan fadern till hennes son, vägrat gifta sig med henne, påverkad av sin mors sociala ambitioner, vägrar hon ta någon hjälp från det hållet. Sonen Gerald inser i slutet att han egentligen 'inte har något namn', utan måste skapa sig sitt eget öde. Lord Illingworth, som han trodde skulle vara hans välgörare som arbetsgivare, visar sig vara hans oansvarige far, så honom lämnar han bakom sig, trots att denne nu på äldre dar gärna hade sett sig ha en son att omhulda.

Nästa framgång var An Ideal Husband, premiär 3 januari 1895, men skriven redan i slutet 1893, alltså i nära samband med de två ovan nämnda sociala komedierna. Här har Lord Goring nyckelroll som cynisk dandy. Pjäsen har ett visst politiskt tema, genom att Sir Robert Chiltern, som anses vara rikets mest moraliskt högtstående offentliga person, samtidigt visar sig ha begått ett ekonomiskt insiderbrott för att ta sig till den toppen.

Temat är dubbelmoralen, med fläckfria ideal, som döljer gråskalor av smuts. Hustruns, Lady Chiltern, ideal är så oöverstigliga att hon är nära att överge sin make för detta avslöjande, just när hans karriär verkar helt urholkas av detta. Hon vänder sig till deras vän Lord Goring, en fashionabel dandy-filosof med tveksamt rykte, och hamnar där själv i en tveksam dager, vilket får henne att mjukna i sina ideal.

Vissa har menat att Lord Goring för Oscar Wildes egen talan, att hans vädja om förlåtelse för tidigare synder handlar även om Wilde själv, som just när han uppnått höjden av sin litterära bana, också riskerar hamna i en skandal kring sin homosexuella relation med en ung aristokrat.

Wilde hade också redan 1891 skrivit en tragedi, Salomé, på franska!, vilket ter sig som en sorts förklädnad av de egna känslostormarna. Den var inspirerad av den franske diktaren Stéphane Malarmés version av Bibelns myt kring Salome som krävde Johannes döpares huvud på ett fat, när Herodes vill belöna henne för att hon roat hans gäster med att dansa. Men redan när man började repetera stycket 1892, kom besked att den inte skulle få spelas offentligt i England, pga en gammal regel om att Bibelns historier inte fick spelas på scen, men troligen hade pjäsens erotiska innehåll läckt ut och skapat oro.

I stället gjorde Wilde succé med sina komedier, från 1892, vilka jag upplever som mer eller mindre ansträngda i sin uppsluppenhet. Han tvättar sitt rykte, plagg för platt, samtidigt som han gisslar dubbelmoralen. Men texten till Salomé gavs ut i Frankrike 1893, och översattes till Engelska redan 1894, och fick dekadenta illustrationer av Aubrey Beardsley. Den fick aldrig spelas i England under Wildes livstid, men spelades i Paris Sarah Bernhardt redan 1894. Den spelades också på tyska i Berlin 1902, och tonsättaren Richard Strauss såg dess lyriska potential och lät den utgöra grunden för sin tyska opera, med urpremiär 1905, som ingår i den internationella repertoaren än idag.

Dramat är ett mycket mörkt, symboliskt och dekadent drama, kring makt som korrumperar, blandat med sexuella toner. Hur den gamle Herodes Antipas dreglar över sin vackra styvdotter och önskar se henne dansa de sju slöjornas dans. Hur Salomé likt en dekadent Medusa, vill suga livet ur Johannes döparen, mer för sina egna lustars skull, än för sin mors hämndbegär.

WB Yeats gav tydligen dramat dålig kritik: tom, pretantiös, blodig, bizarr, morbid, motbjudande. Att allt heligt vänts upp och ner. Men så här på avstånd, i vår egen morbida bio-värld, tycker jag att Salomé känns mer sann som Wilde-tragedi, än The Importance of being Earnest, som Wilde-komedi. Detta trots att den senare räknas som hans 'främsta verk'.

The Importance of being Earnest (uppförd 14 februari 1895 ) känns som hans sista publikfriande  anpassning till samhällets krav. Som en 'well-made play', standardformatet i mitten-slutet av 1800-talet. Den typ av elaborerade intriger som GB Shaw avskydde och motarbetade. Den följde en lika standardiserad form som en Eurovision-låt. Vi sjunger genast glatt med, för att den triggar alla de rätta känslomässiga standardknapparna. Allt flyter galant, men tillför sällan något nytt särpräglat konstnärligt. Den innehåller farsartade förvecklingar och borttappade spädbarn och förväxlade identiteter, och vid det lyckliga slutet återfår de föräldralösa sina rättmätiga högreståndsarv.

Visst är Algernon en dandy, men annars återstår inte mycket av de dekadenta poserna. Inför den totala sociala katastrofen ger Wilde upp och miste sin särart. Han har också gett pjäsen undertiteln A Trivial Comedy for Serious People. En oskyldig komedi. Och publiken var i extas. Två Wilde-komedier samma vinter. Men då väcktes åtal. Wilde fängslades, komedierna lades ner.

Hans fall blev därför stort. Lord Queensberry, fadern till hans älskare Lord Alfred, rasade över sina söners öde, där den äldste nyss avlidit av ett vådaskott. Han letade då efter en syndabock att hämnas på. Det blev Oscar Wilde. Processen mot honom kan bara jämföras med Dreyfus-affären i Frankrike, som genomslagskraft, men utan upprättelse. Efter två år i fängelse, 1895-97, var Wilde en bruten man och dog i exil i Paris år 1900.

NP 1925 - GB Shaw

George Bernard Shaw (1856-1950), fick Nobelpriset i litteratur 1925, med motiveringen:

"för hans både av idealitet och humanitet uppburna författarskap, vars friska satir ofta med sig förenar en egenartad poetisk skönhet"

När jag tänker på Shaw är det naturligtvis främst filmatiseringarna av några av hans pjäser, som dök upp på TV när jag var barn. Främst musikalen My Fair Lady, där Julie Andrews lär ha gjort en enastående insats på scen i England, men då var för okänd i USA för att få göra samma insats på filmduken. Musikalen bygger alltså på Shaws pjäs Pygmalion (1912), som satiriserar hur sociala skillnader yttrade sig i språkbruk, alltså hur människor segregeras efter sin utbildning och sitt sätt att tala, hur vi dömer varandra utifrån det yttre, hellre än att se bakom denna yta och finna människors inre förmågor. Ett tema som har sitt värde än idag.

Shaw själv skulle inte ha accepterat musikalens romantiska slut, där språkprofessor Higgins och blomsterflickan i sista akten får varann, i ett 'lyckligt' slut. Det motsäger hans filosofi, att en kvinnan skulle foga sig efter mannen, i synnerhet inte en språkprofessor som anser att han själv har 'skapat' den nya eleganta Eliza, som talar standardengelska, istället för cockney accent. Shaw skrev till ett förtydligande slut i Pygmalion, där Eliza gifter sig med en av bipersonerna.

Shaw började som teaterkritiker på 1880-talet och inspirerades av Ibsens dramer, som ville problematisera samhällsproblem. Vilket är tydligt när Shaw började skriva teater på 1890-talet, inte minst 'den nya kvinna', skapad av kvinnorörelsen i slutet av 1800-talet, kom att stötas och blötas.

Jag har just läst fyra av Shaws tidiga pjäser, Mrs Warren's Profession (1893),  Arms and Man (1894), Candida (1894) och Man and Superman (1902), som alla försöker vända uppochner på stelbenta konventioner. Förutom de rappa replikskiftena, så bygger Shaws satiriska humor främst på ombytta roller. Vi ska skratta åt att kvinnor beter sig som män och tvärtom, och därmed tänka efter och ifrågasätta. Så här drygt hundra år senare, är det mesta redan omkastat, många gamla konventioner är nedbrutna. På det sättet tillhör pjäserna en äldre era, även om det aldrig skadar att bli påmind om det, och se ifall vi fortfarande skrattar. Skratt utlöses oftast av att vi närmar oss en 'känslig gräns', mellan vad som är socialt tillåtet eller inte. På det sättet blir humor en barometer för var vi befinner oss på skalan. De omkastade könsrollerna är i alla fall än idag på agendan, inte minst tydligt genom hbtq och pride.

I Mrs Warren's Profession (1893) är dottern Vivie ett ytterst pragmatiskt mattegeni med universitets- examen, som får träffa sin mor för första gången. Pjäsen uppfördes inte förrän 1902 och rörde det för tiden oroande ämnet prostitution. Vivie får veta att modern aldrig varit gift, utan försörjt dem och dotterns skolutbildning, som prostituerad och bordell-ägare. I stället för att chockeras över detta, beundrar hon moderns födgeni. Vivie ser själv fram emot att få göra karriär inom matematik.. Hennes romans med unge prästsonen Frank Gardner, en slapp ung man som gärna blir försörjd av den idoga Vivie, kompliceras dock av att prästen hör till moderns stamkunder,  så det är möjligt, om än inte säkert att Frank och Vivie är halvsyskon. Samförståndet med modern upphör dock helt när Vivie inser att modern fortsatt med bordellverksamheten fastän hon numera är rik och inte behöver. Vivie krossar då modern hjärta genom att säga upp all kontakt med henne och börjar försörja sig själv med kontorsarbete i London, och bryter också med Frank och svär på att aldrig gifta sig.

Arms and the Man (uppförd 1894) var Shaws första framgång, och driver med den romantiska synen på krig och hjältar. I ett krig mellan serber och bulgarer 1885, gömmer sig schweizarem Bluntschli, legosoldat hos serberna, i bulgariska adelsflickan Rainas sovrum. Han är hungrig, hon ger honom  chokladpraliner och smeknamnet 'chocolate cream soldier'. Den idealistiska Raina intygar att den bulgariska adelns gästfrihet och moralkod gör att han kan känna sig trygg hos dem. Hon chockas dock av Bluntschlis pragmatism och cynism, som mer går ut på att överleva, än att ägna sig åt hjältedåd. Rainas far är major och hennes fästman Sergio ett idealistiskt brushuvud, som kastar sig ut i dumdristiska fältslag. Raina och hennes mor ger dock Bluntschli en av majorens rockar att smyga iväg i. Efter krigsslutet återvänder han med rocken, vid det laget har Raina och Sergio tröttnat på sina romantisk-idealistiska kärlekscharader. Sergio gifter sig hellre ha den jordnära smarta tjänsteflickan Louka, som vill uppåt i världen, och Raina har fastnat för sin Schweizare. Bluntschli friar när han inser att hon inte är så ung som hennes romantiska prat hade tytt på. Själv visar han sig vara en obotlig romantiker på kärlekens område, trots sin pragmatiska livsinställning i övrigt. När Rainas föräldrar vill protestera att dottern står över legosoldaten (trots att deras bibliotek inte innehåller mer än en handfull 25-öres romaner), så visar det sig att Bluntschli just ärvt åtskilliga lyxhotel efter sin far, vilket gör honom till betydligt rikare än hela bulgariska adeln. Och i fortsättningen kommer att ha personal som arbetar åt honom.

Candida (1894), en charmiga prästfrun, 33 år, har visserligen flirtat med den unge poeten Eugene, som fylld av idealistisk kärlek, vill frigöra Candida från hennes tillsynes självupptagne make, prästen Morell, och lösa henne från det ovärdiga smutsiga vardagslivets sysslor. Här har det alltså uppstått en rivalitet mellan en poetisk idealist och en kristen socialist, ständigt upptagen av sin församling, som beundrad föreläsare. Nu tvingas hustrun välja i kampen mellan rivalerna. Prästen, som aldrig tvivlat på sitt äktenskap, utan tagit hustrun för given, ansett sig oumbärlig för hennes beskydd, skakas i grunden när han inser att, hustrun visserligen väljer honom, maken, men gör det för att hon ser honom som den svagare, den som aldrig mött motgångar, och därför behöver hennes fortsatta stöd. 

Om de tre pjäserna ovan varit lättviktiga 'komedier', så är Man and Superman (1903) så betraktar jag denna text, fyra betydligt längre akter, snarare som ett filosofiskt läsdrama, som dessutom avslutas med ca 40 sidor lång text kallad "The Revolutionist's Handbook and Pocket Companion" som uppges vara skriven av huvudpersonen John Tanner, MIRC (= Member of the idle Rich Class). Självklart är det satir. Temat är Don Juan, och var ett önskemål han fått från Arthur Bingham Walkley. Utgåvan jag läst inleds dessutom med ett 30 sidor långt brev till denne Walkley där han förklarar sin tolkning, som avviker så mycket från andra Don Juan tolkare. Texten är otymplig, inte minst för att tredje akten innehåller en lång utvikning, där vi lämnar de nutida karaktärerna, varianter på Don Juan, Dona Ana och hennes far (statyn hos Mozart), och besöker helvetet där Juan, Ana, Djävulen och Statyn, samtalar. I synnerhet Don Juan breder ut sig i långa filosofiska utvikningar. Så det är inte konstigt att man vid premiären 1905 strök detta närapå sega avsnitt, och kvar fick en någorlunda lättviktig komedi. I sin helhet är har tiden lämnat texten långt bakom sig.

Shaw smälter samman tidens idéer från Darwinism (fortplantning med evolutionens urval) och Nietzsches övermänniskoideal (Superman) till att visa på att romantiska ideal aldrig kan vara grundvalen för äktenskapet. Det är en institution för fortplantning och omvårdnad, vilket mannen, Don Juan, försöker fly från. Men eftersom Naturen gör kvinnan till en fortplantningsmaskin, är det hon som jagar männen (Shaws könsrollsparadox). Och eftersom vi strävar efter att utvecklas till 'Superman', så krävs ett fritt urval av partners, inte inavel inom begränsade samhällsklasser.

De tre komiska akterna innehåller viktorianska konventioner som jagad hjälpte, hemligt bröllop i trots mot en dominant far, en försmådd hjälte som offrar sig för sin rival, och en skurkar som står i vägen för det lyckliga slutet. Shaw använder allt detta, men på ett helt eget, ofta farsartat, sätt, ingenting blir vad den viktorianska publiken väntade sig.

Shaws humor förlöjligar det konventionellt stelbenta, som tappat kontakten med sunt förnuft. Den lätta dialogen tuktar oss på en lång rad allvarligt menade områden. Den satiriska udden gör att man inte kan ta varje uttalande ord för ord. Dialogen ska öppnas, vi ska protestera, och tänka vidare.
Ofta leker Shaw med tes och antites, som slutar i syntes.

Man and Superman innehåller också cockney-accent, på ett sätt som förebådar Pygmalion. Både de outbildade, som tappat alla H, och den nya generationen, mekanisterna som lärt sig köra och reparera 'bilar', de nya uppkomlingarna som försöker komma upp i medelklassen och därför uttalar fler H än som ursprungligen ska vara där. Här känner man hur samhällsklasserna ställer sig allt brantare mot varandra. Striden mellan lillebror Irland och storebror England dyker också upp. Shaw var Irländaren som kom till England redan som 20-åring och sedan stannade och gjorde karriär.

Violet representerar bihistorien om den unga faderlösa kvinnan, som gifter sig i hemlighet med sonen till en utvandrad irländare, som nu tillhör de rikaste amerikaner - men helt utan tillräcklig polityr. Irland struntar han numera i. Hans mål är först och främst att hämnas på England genom att köpa upp de finaste slotten. Därför ska sonen Hector inte nöja sig med mindre än en adelsdam. Sonen avsäger sig faderns pengar av ren stolthet. Han arbetar säg hellre upp på egen hand. Violet vet dock bättre och lyckas tukta fadern, hon vet att de gamla slotten oftast är i mycket dåligt skick och inte värt de pengar de kostar. Hon vill inte slita och släpa i fattigdom i onödan.

Men innan vi kommit så långt, redan i första akten, när äktenskapet fortfarande är hemligt, och hon chockerar omgivningen genom att vara 'gravid ogift', då ville Tanner (anarkisten, och moderne Don Juan Tenorio) stödja hennes mod, att bli utomäktenskaplig mor. Att hon blir arg för att alla genast misstänker 'det värsta', något hon aldrig skulle ha 'hemfallit' åt - bevisar alltså att hon hela tiden följt den äldsta mest konventionella av livsstilar. Än idag vet vi behovet av vida sociala skyddsnät för de föräldrar som tvingas ta hand om barn på egen hand. Det är inte så lätt och självklart som man tror.

Saint Joan (1924), om Jeanne d'Arc, bidrog säkert till nobelpriset 1925, men den har jag varken läst eller sett, trots filmatiseringen 1957.  Jag kommer dock att läsa den inom en snar framtid.

Lord Arthur Savile's crime and other stories - Oscar Wilde (1891)

Den här samlingen av av Oscar Wilde, består av fyra gåtfulla historier med mer eller mindre komiska inslag. Alla fyra publicerades först i tidskrifter, redan 1887, men samlades inte i bokform förrän 1891.

I titelberättelsen, Lord Arthur Savile's crime, rör vi oss i Lady Windermeres mondäna salong,
Och handlar om hur människor kan bli offer för självuppfyllande profetior. Lady Windermere vill alltid ha exentriska personer omkring sig som hon kan roa sina gäster med, i det här fallet Mr Podger, som spår människor i deras handflata. mysteriet i denna historia är att vi aldrig blir helt klara över vad som är hönan eller ägget. Lord Arthur blir spådd att han kommer att begå ett mord. Själv vill han ha det gjort innan han gifter sig, så han försöker hitta ett lämpligt offer att göra sig av med utan att personen ska behöva lida. En sorts absurd komik. Inget lyckas, förrän han träffar på spåmannen själv, som skrämts av sin egen profetia. Vad är sens moralen? Att man inte kan gå emot sitt öde, eller att man skapar sitt eget öde?

The Model Millionaire, handlar om hur den godhjärtade, men inte särskilt framgångsrike, Hughie Erskine, som inte kan gifta sig med sin käresta, eftersom han saknar inkomster att tala om. Den inledande sens moralen är att romantik är ett privlegium för de rika. De fattiga bör vara praktiska och prosaiska. En dag besöker han en välbeställd konstnärsvän som målar av en eländig tiggare. Erskine tycker synd om mannen och menar att modellen borde få en del av inkomsten av tavlan. När konstnären protesterar kans inte Erskine låta bli att ge tiggaren de sista slantar han har kvar den månaden. 'Tiggaren' 'r dock en stormrik baron som själv betalar för att få målas som tiggare - bara på skoj. Han imponeras dock av Erkines generositet, får höras om hans förhindrade bröllop, och ger honom en stor summa pengar som hemgift, så han får sin kärestas faders tillåtelse. - Alltså en solskenshistoria!

The Sphinx without a Secret är dock ett mysterium utan lyckligt slut. Om Lord Murchison som blir kär i en änka, men inte vågar fria eftersom hon tycks ruva på en hemlighet hon vägrar avslöja. Han skuggar henne och ser henne besöka ett okänt hus. Vem besöker hon i hemlighet? Efter att änkan plötsligt dött i lunginflammation, går Lord M till hyresvärdinnan och frågar. Hon saknar kvinnan, som betalat bra, och inte begärt mer än att få sitta i rummet och läsa då och då. Varför? Lord Murchisons vän menar att Änkan försökt fylla sitt tomma liv genom att fantisera ihop ett mysterium att vara hjältinna i. Lord Murchison har dock svårt att acceptera en sådan enkel lösning. Han var ju själv förälskad i 'kvinnan som ett mysterium'.

Boken avslutas med den underbara The Canterville Ghost. Den tillhör de barnvänliga historier jag läste redan som barn, och även sett filmatiseringar av. Men historien i sig är lite av en kameleont. Den börjar i sprudlande komisk anda. En prosaisk amerikansk familj köper ett gammalt engelskt herresäte, inklusive spöke, just för att de inte tror på spöken. Temat för första halvan blir den i slutet av 1800-talet populära kontrasten mellan de nyrika materialistiska amerikanerna versus det gamla Englands gamla traditioner och i detta fall andliga fördomar. Spöket är 300 år gammalt och får ingen ro för att han mördade sin hustru, och sedan tvingades svälta ihjäl. Familjen använder moderna uppfinningar, tvättmedel för att få bort blodfläckar och olja att smörja spökets rasslande kedjor. Allt för att få ett rent hem och lugn och ro. Vilket sårar spöket som 'bara sköter sina traditionella sysslor'.

Andra halvan övergår i sentimental andlighet. Den amerikanska familjens dotter Virginia, den oskuldsfulla, beslöt, till skillnad från sina busfrön till bröder, som spänt upp snubbeltrådar, kastat kuddar och skjutit med ärtrör på spöket, att i stället hjälpa spöket till ro. Först försöker hon tala honom till rätta, men chockas slutligen till medömkan av att han svultit till döds och sedan inte fått sova och aldrig fått ro på över 300 år. Och hon lyckas. spöket Sir Simon ber henne slutligen om hjälp, att befrias. "Death must be so beautiful ... To have no yesterday, and no tomorrow. To forget time, to forgive life, to be at peace."

Genom Virginia, som fick ett rubinhalsband till tack, hittar familjen Sir Simons skelett, kedjat i en undangömd fängelsehåla i huset, och låter begrava honom. Virginias slutord: "Poor Sir Simon! I owe him a great deal ... He made me see what Life is, and what Death signifies, and why Love is stronger than both."

Three Men in a Boat - Jerome K Jerome (1889)

Ett humoristiskt mästerverk som måste läsas på engelska. Three men in a Boat : To Say Nothing of the Dog. Författaren lär ha blivit ekonomiskt oberoende genom endast denna bok. På de nära 130 år som gått sedan första upplagan 1889, har boken kommit i otaliga upplagor - och aldrig blivit föråldrad. Han skrev på sin tids vardagsspråk bland majoriteten unga människor. Så hur än mycket de litterära kritikerna förfasade sig över det konstlösa språket, så är det just det som överlevt ända till våra dagar.

Jerome, som tillsammans med två vänner hade båtturer på Themsen som ett av sina favorit-nöjen, föreslog ett förlag att han skulle skriva en guidebok om Themsen och dess naturlandskap, samt historiska och kulturella notiser kring orterna längs floden. Sagt och gjort, Jerome lämnade in ett manus där han klämt in lite humoristiska avbrott.  Redaktörens omdöme blev genast, att Jerome skulle skippa korvstoppningen med alla historiska fakta och i stället koncentrera sig på sina humoristiska scener.

Ett klokt upplägg, eftersom det är humorn som är Jeromes starka sida. Inspirerad av sina vardagliga upplevelser med vännerna, visar han upp den lilla människan i alla sina brister och aningslösa  självblindhet. Jerome är både berättare och en av deltagarna i den långa kedja av farsartade situationer vännerna hamnar i - för att inte tala om hunden, en foxterrier vars ordlösa kommentarer fördjupar intrycket än mer.

Och det är ju tur att de är vänner, för endast vänner accepterar man fullt ut, hur än galet vi emellanåt uppträder. Därav den godmodiga tonen rakt igenom texten. De ser inte sina egna brister, men läsaren får oupphörliga chanser att flina snett åt situationer - som vi trots allt kan känna igen oss i. Det är så tidlöst alltihop. Hur vi människor ständigt lurar oss själva och förskönar våra egna tilltag i förhållande till andras. Men läsaren tillåts skratta gott i all godmodighet.

Ta som ett litet exempel, när vännerna i roddbåten njuter av att vara i vägen för alla ångbåtar, njuter av att låtsas att de inte hör ångvisslorna, låtsas omedvetna om de hinder de utgör. För att ett antal kapitel senare berätta den omvända situationen, när de själva åkt ångbåt och förfasat sig över hur hopplöst ouppmärksamma folk i småbåtar är, som inte kan hålla sig ur vägen för ångbåten som måste fram.

Det här är alltså inte en roman upplagd kring någon intrig. Det är endast floden Themsen som håller ihop alla skilda scener. Jerome kan göra ständiga utflykter till diverse anekdoter han kommer på apropå diverse situationer, och sedan snabbt återvända till roddbåten. På det sättet tappar han aldrig bort oss läsare, vi låter oss tryggt följa med upp och ner länge Themsen.

Jeromes stil är mycket visuell, allt han skriver frammanar mycket tydliga bilder för våra inre ögon. Det mesta är härligt frejdigt. Det här är faktiskt den sorts bok man kan ta fram och slå upp var som helst för att få sig ett gott skratt. Jag har naturligtvis mina favoriter. Till exempel när Jerome i kapitel 13 försöker förklara skillnaden i hans egen syn på katter och hundens upplevelse.

"The only subject on which Montmorency and I have any serious difference of opinion is cats. I like cats; Montmorency does not.
    When I meet a cat, I say, 'Poor Pussy!' and stoop down and tickle the side of its head; and the cat sticks up its tail in a rigid, cast-iron manner, arches its back, and wipes its nose up against my trousers; and all is gentleness and peace. When Montmorency meets a cat, the whole street knows about it; and there is enough bad language wasted in ten seconds to last an ordinary respectable man all his life, with care."

Och så naturligtvis den eviga allmängiltig kommentaren i början av kapitel 15, en morgon när de vaknat sent och beslutar äta en så enkel frukost som möjligt.
"Then we cleaned up, and put everything straight (a continual labour, which was begining to afford me a pretty clear insight into a question that had often posed me - namely, how a woman with the work of only one house on her hands manages to pass away her time), ..."

Som campare på floden tvingas de tre männen ta hand om mat och disk och alla andra göromål, och inser plötsligt att kvinnor kanske inte är så sysslolösa som de föreställt sig.

Semester innebär inte sysslolöshet, bara andra sorts sysslor - om man har tur.

De hängda rävarnas skog - Arto Paasilinna (1983)

En bok för alla utgav för åratal sedan en antologi med finsk humor, Konstiga saker de skrattar åt. Jag kan hålla med om titeln. En lika annorlunda upplevelse är det att läsa Paasilinna, och De hängda rävarnas skog, tillhör definitivt en av hans bästa. Hans böcker brukar kallas skrönor, samtidigt som författaren behåller pokerfacet och betraktar sig som realist. Men hans böcker beolkas av en rad udda existenser, med en alldeles egen frejdig äventyrsinställning som driver dem ut i den ena strapatsen efter den andra.

Men på samma gång ligger vardagen närmast. Självklart måste man le åt stortjuvens moraliserande över sina f.d. kumpaner. Att vakta på sitt stöldgods blir till umbäranden på heltid, långt från den lättja som varit målet. Det är så lätt att missa bjälken i det egna ögat ...

Fullständigt charmerande är 90-åriga Naska, den evigt självständiga vildmarkskvinnan som aldrig kan gå med på att hon skulle ha något behov av 'servicehem' för åldringar. Har hon arbetat hela livet, så tänker hon fortsätta med det - tillsammans med sin katt ...

Mormor hälsar och säger förlåt - Fredrik Backman (2013)

Och så har jag stuckit emellan med en nyskriven bok. Jag gillade Fredrik Backmans En man som heter Ove, så jag ville gärna testa en till, och det ångrar jag inte. Mormor hälsar och säger förlåt är en helt underbart fantastiskt fabulerande historia.

Berättare är Elsa, en flicka som snart ska fylla åtta år, men som är otroligt vuxen för sin ålder, med otrolig mycket bättre koll på allt än någon annan. Det gör inget att det inte känns realistiskt, för det här är ingen realistiskt historia - inte på ytan. Elsa är en helt oslagbar personlighet och representant för den unga datagenerationen, som har mer stöd i wikipedia, än från sin vuxna omgivning, med alla sina mänskliga brister.

Och när livet är tufft, kan man alltid skapa sin egen fantasy-värld. Och söka tröst i en omskapad värld, som i böcker och film. Det är inget nytt, det har människor gjort i alla tider. Men denna berättelse är ändå något helt nytt, med ett helt eget språk och ojämförligt tempo från början till slut, som bara tog ett fåtal kapitel innan den vann över mitt hjärta helt.

Frågan är vilken åldersgrupp boken är skriven för? Det är definitivt en 'vuxenbok', trots den unga huvudpersonen. Men också så mycket mer - en allåldersbok? Skulle en sjuåring hänga med? Tja, frågan är väl om 'mormor' kan hänga med, för det krävs en viss grad av datorisering, tror jag ...

Fru Bengtssons andliga uppvaknande - Caroline L Jensen (2010)

En mycket annorlunda humoristisk historia, som blandar mer allvarliga kommentarer till Gamla testamentets gudstro, med en mer farsartad humor. Fru Bengtsson har beslutat sig (jag avslöjar inte varför) för att försöka bryta mot samtliga Guds tio budor, och det är inte lätt med tanke på hennes i grunden goda natur och vilja att inte skada någon annan än sig själv. Jag får mig en hel del glada skratt, inte minst via bruket av schlagertexter .... läs så förstår ni.

Frågan är om detta är bara lättvindig humor, eller har någon mer allvarligt menad botten?

Tyvärr blir farao Echnatons hustru, drottning Nefertiti, ofta ansedd som 'världens vackraste kvinna' genom en konstnärlig byst som sägs avbilda henne, i denna historia sammanblandad med Ramses II.s drottning Nefertari. Även om fru Bengtsson kan begå misstag, så förefaller det mig inte troligt att det museum i Kairo hon besökt inte skulle klargöra det misstaget. Nefertiti levde minst 100 år före Nefertari och ett mycket annorlunda liv, på grund av hennes make Echnatons religiösa reformation.

En man som heter Ove - Fredrik Backman (2012)

De första kapitlen känns kanske lite tjatiga, en ständigt purken 'gubben' (trots att han bara är 59 år), men det är mest för att läsaren ska vänja sig vid Oves psyke. Därefter djupnar historien betydligt, blir en hel livshistoria, trots att intrigen bara pågår några veckor. Och allt är skrivet med varm humor.

Även om Ove är enkelspårig, så har han sin charm. Man måste inte ha sina känslor utanpå skinnet för att vara mänsklig, trogen, någon att räkna med. Värme uppstår också mellan alla disparata karaktärer, vilket kanske är lite osannolikt - att de står ut med varann o stödjer varann.

Men utopin är fin! Utan att en enda av personerna är perfekt. Alla har sina brister, och det är helt okej och normalt för oss människor.

Ludmila's Broken English - DBC Pierre (2006)

Såg att Ludmila's Broken English ligger med bland reaböckerna i år också. 19 kr för en engelsk pocket, billigt! Jag köpte den för två år sedan. Rea redan då. Det går alltså trögt för 'Pierre' här i Sverige, men så är han ju inte översatt heller. I den engelskspråkiga världen vann han dock mängder av priser vid sin debut 2003, inte minst för sin humor.

Och humor är väl det Ludimila... bygger på, och en mycket drastisk svart humor. Folk faller som käglor, värre än i en deckare om seriemord. Men nej, det är ingen deckare. I början hade jag lite svårt att hänga med i de tvära kasten, storyn är full av frustrerade människor, som möts i en gigantisk kulturkrock, men ju längre jag läste ju mer satte sig humorn på tvären och banade väg för en viss medkänsla med all frustrerad egoism. Mitt i all galenskap öppnade sig oväntade insikte rom vårt samhälle, som man bara kan få när man betraktar det vi tar för 'självklart', ur en ny synvinkel.

I krig och kärlek är väl allt tillåtet, eller...? Där någonstans ligger temat, inklusive en rad märkliga komplikationer.

För alla oss som dansat argentinsk tango, kan jag avslöja att romanen innehåller en häftig scen kring tvillingbrödernas 'fotarbete'. I åskådarnas ögon såväl 'bloody scary' som 'fucking magic'.  Den scenen älskar jag!

24 timmar i oktober - Caroline Giertz (2007)

24 timmar i oktober är en bok med stora mått av humor! Drastisk humor, det var länge sedan jag blev så här skrattsalig av att läsa. 'Frustrofeminism' - hon tar själv upp ordet - kanske man kan säga, men så mycket mycket mer.

Och ibland är det så totalt på kornet. Ett exempel: Jag kände igen mig, och storskrattade, åt att huvudpersonen Eva-Maria, gått så långt att hon inte bara ignorerat sig själv och i åratal satt sina barns och sin mans behov i första hand, utan att hon även är 'snäll mot maskiner'. Just det! Efter att ha tagit hand om ett hem, en familj, och som i mitt fall även ett kontor, en längre tid, då vet man att såväl kopiatorer och faxar, som tvättmaskiner, mår bäst av att man är snäll mot dom. Det uppstår mindre frustration om man pratar snällt med dom och lirkar lite, ungefär som man gör till blommor! Hahaha. Härligt beskrivet. Och jag insåg att jag lärt mig resonera likadant.

Och Eva-Marias make, som alls inte är någon dålig pappa, han älskar så klart sina barn, det är bara det att han har tankarna på annat håll mest hela tiden. Han har inte lärt sig känna in barnets behov, missar sambandet mellan gnäll och hunger/törst/bajsblöjor, ligger inte ett steg före och då blir det kaos. :D

Var det bra så? - Lena Andersson (1999)

Wow, här kan man tala om svart humor. Spridda bilder ur en uppväxt i "mångkulturella" Stensby (Tensta). Fick många igenkännande skratt, men också ilande svärta. Skönmålningen krackelerar bit för bit. Den allenarådande känslolösheten och egoismen i och omkring ungdomarna.

Avancerad samhällskritik, den enkla ytan till trots.

Löpgravsvägen - Kari Hotakainen (2002)

Tog en sväng kring kommunbiblioteket och snubblade av en händelse över en liten bok av Theodor Kallifatides. Den dubbla längtan (1997). En kort bok enkelt skriven i första hand för den som lär sig svenska som andraspråk och använer den som bredvidläsning, övar upp läsförmågan. Inte desto mindre slök jag den. Kallifatides gör alltid kloka iakttagelser och reflektioner. Här kom det även in vissa självbiografiska upplysningar, som t ex att han studerat filosofi. Inte konstigt att det hans kriver är klokt eftertänksamt.

Boken var bara alltför kort och snabbläst. Så jag grep nästan pocketbok att ha på bussen. Denna gång en finsk roman, 2004 belönad med Nordiska årdets litteraturpris: Löpgravsvägen (utgiven 2002 i Finland). Romanen berättas helt i jag-form, men utifrån flera olika Jag. Huvudpersonen Matti är den huvudsakliga. Men ibladn dyker grannar och andra personer han kontronterar upp, så att den bild som vrerkade så klar, helt byter synvinkel.

Temat rör skilsmässa, hur Matti försöker rädda äktenskapet och få sin fru och dotter tillbaka genom att skaffa dem det efterlängtade 'egna huset', ett klassiskt frontmannahus. Idag fallfärdigt som 'Tjernobyl', en osäkrad bomb. Det ger mig även viss insyn i fnisk historia - när soldater som tack för sin uppoffring, liksom karelska flyktingar - tilldelas små tomter och material att bygga sig ett eget enkelt hus att bo i. Och hur Matti menar att denmoralen finns inte längre. Nu vill mäklare köra över sanningen och få ut så mycket pengar som möjligt för det fallfärdiga, bara pga 'läget'. Matti som är arbetslös hemma-man, hävdar dock att han är en 'hemmafrontsman', som satsat på kvinnans frigörelse, stått för hushållet medan frun 'sköter sin karriär'. En som det visar sig mycket 'subjektiv' tolkning av läget - lika subjektiva ur andra vinklar är alla de andra rösterna.

Intrigen utvcecklar sig hämnignslöst i en oväntad riktning. Rekommenderas!
Samhällskritisk humor!

Jean Racine & Molière

Efter två lediga dagar inleddes delkurs 3, som är centrerad kring 1700-talet. Den lediga helgen passade jag dock på att läsa Aristofanes komedi Lysistrate, om kvinnorna som sexstrejkar för att få slut på kriget. Kursen lade tidigare inte någon större vikt vid komedi, så jag tog chansen nu. En antik komedi, som dock varit populär även i modern tid, på grund både av sitt fredsbudskap och att kvinnorna får spela aktiva roller.
Dock ska man vara medveten om att Aristofanes inte var fredsälskare av demokratiska skäl. Han var aristokraten som gjorde allt för att motarbeta det atenska demokratiska experimentet. Han ville sänka det 'demokratiska' styret. Motarbeta de 'enkla' män som tagit plats i senaten, eller vad det kallades då i Athen.

Nåväl. Kurs 3 inleddes alltså med dramatik, men från 1600-talet. Temat är främst Klassicism, men även Förromantik. Och dit hör då tragediförfattaren Jean Racine, men också komedi-skådespelaren Molière. Molière är hur rolig som helst, men motarbetad av renläriga klassicister, men dock beskyddad av kung Ludvig XIV. Idag känns pjäserna dock moraliskt oförvitliga. Jag kommer aldrig att glömma när jag såg Den inbillade sjuka på dramaten (1978?) med Lena Nyman i rollen som den pigga och listiga tjänarinnan, som ställer allt tillrätta. Molière måste ses, det är inte mycket att läsa. I synnerhet inte prosaverket Den girige (1667) som vi började med att läsa.
Snabbläst och schematiskt i överensstämmande med hur en komedi byggts upp sedan romartiden, med det unga kärleksparets förhinder för att uppnå föreningens lycka, och listiga betjänster som klarar ut skivan. Förväxlade identiter, osv.... vi ser att Shakespeare köpte konceptet rakt av i sina komedier, men har så många intressanta nivåer och ett alldeles överväldigande språkbehandling.

Tyngdpunkten låg dock på Jean Racine, tragediförfattaren, och hans Fedra (1677), som bygger på antik grekisk myt och tragedi. Hur Theseus unga fru genast förälskar sig i sin blivande styvson. Och kämpar emot i det längsta. Men så nås kungaborgen av nyheten att Theseus är död, och hon kan inte längre motstå att avslöja sina böjelser. Styvsonen Hippolytos blir förskräckt, han själv älskar in nyintroducerad roll Aricia, rättmätig arvtagerska till Athen, en tron Theseus erövrat genom att döda Aricias bröder. Theseus har hindrat henne från att gifta sig, för att inga arvtagare till henne skall kunna bestrida hans maktposition.
Men Hippolytos som försökt följa sin fars bud, inser att han älskar henne rent och äkta. Det visar sig dock att dödsbudet var falskt. Theseus dyker upp och ställer allt tillrätta. Eller? Snarare uppstår kaos, när alla får dåligt samvete för att de alla så glatt sig över att Theseus bud inte längre behövde lydas. Fedras amma försökte ljuda allt tillrätta och skylla å Hippolytos, men då blir allt bara värre. Amman tar livet av sig och Hippolytos blir dödad av havsguden via faderns förbannelse. Theseus inser till slut att han handlat överilat efter falska anklagelser. Han har förlorat sin son i onödan. Han återsälle rlugnet genom att ta till sig Aricia som sin dotter, så som Hippolytos önskat att få gifta sig med henne.

Den stora skillnaen mellan 1600-tals dramat och det antika grekiska lär vara synen på Fedras 'sexuella' brott. I antiken var hon mer en onaturlig vällustig. I klassicismens Frankrike hos Racine kämpar hon förgäves mot den eld som brinner i henens innersta. Hon har gjort allt, men inget hjälper, slutligen tar on sitt eget liv. Så egentligen har hon adlig gett efter för det 'brottsliga'. Under antiken var synen på incest en annan. Fedra och Hippolytos var ju inte släkt. Dock såg man då kvinnan endast som en bägare som fylldes av mannen. När kvinnan en gång haft samlag med en man så fanns hans blod/safter i henne. Att hon då senare även skulle ha samlag med denne mans son, skulle innebära att faderns och sonens blod/safter blandades i kvinnan. Och det ansåg man sjukt. Den tanken finns inte kvar i 1600-talets Frankrike. Där har konflikten vridit sig till att bli en psykologisk inre kamp.

The Uncommon Reader - Alan Bennett (2007)

Haha, har just läst en rar liten bok av Alan Bennett, (mer känd som filmmakare) om motsatsen till den vanlige läsaren. Vem kan det vara? På svenska heter boken: Drottningen vänder blad. Jodå, huvudperson är Englands drottning. ... Trodde inte att engelsmän fick skiva så där om kungafamiljen ... ?

Skämt åsido, boken är mer som en saga. En bagatell. Men ändå, som den maniska bokmal jag är så innebär den ett ständigt mått av igenkännande. Den handlar om läsandets betydelse, hur det utvecklar oss som människor.

Men även lite sorglig. När Drottningen mot slutet känner att läsandet gjort att hon förlorat meningen med sitt liv. När plikten, att göra det hon brukar göra, inte längre känns som det viktigaste. Läsandet har gjort henne vek, alltför inkännande. Hon börjar fundera på om inte att skriva, vore ett alternativ, något som kunde ge henne styrkan tillbaka ... gå från åskådarplats till att åter bli någon som gör. Och med hennes känsla för plikt, blir det antagligen även gjort ...

PS. Alan Bennett inflikar observationen att många av de bästa böckerna är skrivna av homosexuella författare. Ett faktum som idag är betydligt mer öppet än 'när det begav sig' för många av dessa klassiker. Varför? Kanske ett så enkelt faktum som ungdomars observation, det jag skrev i förra bloggen - att den homosexuella kärleken erbjuder större lidande.

Större lidande leder ofta till större människokännedom, livserfarenhet och alltså mer att skriva om. Antagligen ett allt större uttrycksbehov.