Three Men in a Boat - Jerome K Jerome (1889)

Ett humoristiskt mästerverk som måste läsas på engelska. Three men in a Boat : To Say Nothing of the Dog. Författaren lär ha blivit ekonomiskt oberoende genom endast denna bok. På de nära 130 år som gått sedan första upplagan 1889, har boken kommit i otaliga upplagor - och aldrig blivit föråldrad. Han skrev på sin tids vardagsspråk bland majoriteten unga människor. Så hur än mycket de litterära kritikerna förfasade sig över det konstlösa språket, så är det just det som överlevt ända till våra dagar.

Jerome, som tillsammans med två vänner hade båtturer på Themsen som ett av sina favorit-nöjen, föreslog ett förlag att han skulle skriva en guidebok om Themsen och dess naturlandskap, samt historiska och kulturella notiser kring orterna längs floden. Sagt och gjort, Jerome lämnade in ett manus där han klämt in lite humoristiska avbrott.  Redaktörens omdöme blev genast, att Jerome skulle skippa korvstoppningen med alla historiska fakta och i stället koncentrera sig på sina humoristiska scener.

Ett klokt upplägg, eftersom det är humorn som är Jeromes starka sida. Inspirerad av sina vardagliga upplevelser med vännerna, visar han upp den lilla människan i alla sina brister och aningslösa  självblindhet. Jerome är både berättare och en av deltagarna i den långa kedja av farsartade situationer vännerna hamnar i - för att inte tala om hunden, en foxterrier vars ordlösa kommentarer fördjupar intrycket än mer.

Och det är ju tur att de är vänner, för endast vänner accepterar man fullt ut, hur än galet vi emellanåt uppträder. Därav den godmodiga tonen rakt igenom texten. De ser inte sina egna brister, men läsaren får oupphörliga chanser att flina snett åt situationer - som vi trots allt kan känna igen oss i. Det är så tidlöst alltihop. Hur vi människor ständigt lurar oss själva och förskönar våra egna tilltag i förhållande till andras. Men läsaren tillåts skratta gott i all godmodighet.

Ta som ett litet exempel, när vännerna i roddbåten njuter av att vara i vägen för alla ångbåtar, njuter av att låtsas att de inte hör ångvisslorna, låtsas omedvetna om de hinder de utgör. För att ett antal kapitel senare berätta den omvända situationen, när de själva åkt ångbåt och förfasat sig över hur hopplöst ouppmärksamma folk i småbåtar är, som inte kan hålla sig ur vägen för ångbåten som måste fram.

Det här är alltså inte en roman upplagd kring någon intrig. Det är endast floden Themsen som håller ihop alla skilda scener. Jerome kan göra ständiga utflykter till diverse anekdoter han kommer på apropå diverse situationer, och sedan snabbt återvända till roddbåten. På det sättet tappar han aldrig bort oss läsare, vi låter oss tryggt följa med upp och ner länge Themsen.

Jeromes stil är mycket visuell, allt han skriver frammanar mycket tydliga bilder för våra inre ögon. Det mesta är härligt frejdigt. Det här är faktiskt den sorts bok man kan ta fram och slå upp var som helst för att få sig ett gott skratt. Jag har naturligtvis mina favoriter. Till exempel när Jerome i kapitel 13 försöker förklara skillnaden i hans egen syn på katter och hundens upplevelse.

"The only subject on which Montmorency and I have any serious difference of opinion is cats. I like cats; Montmorency does not.
    When I meet a cat, I say, 'Poor Pussy!' and stoop down and tickle the side of its head; and the cat sticks up its tail in a rigid, cast-iron manner, arches its back, and wipes its nose up against my trousers; and all is gentleness and peace. When Montmorency meets a cat, the whole street knows about it; and there is enough bad language wasted in ten seconds to last an ordinary respectable man all his life, with care."

Och så naturligtvis den eviga allmängiltig kommentaren i början av kapitel 15, en morgon när de vaknat sent och beslutar äta en så enkel frukost som möjligt.
"Then we cleaned up, and put everything straight (a continual labour, which was begining to afford me a pretty clear insight into a question that had often posed me - namely, how a woman with the work of only one house on her hands manages to pass away her time), ..."

Som campare på floden tvingas de tre männen ta hand om mat och disk och alla andra göromål, och inser plötsligt att kvinnor kanske inte är så sysslolösa som de föreställt sig.

Semester innebär inte sysslolöshet, bara andra sorts sysslor - om man har tur.