Vredens barn : Jernbanan 2 - Sara Lidman (1979)

I del två av Jernbaneeposet har den impressionistiska dimman lättat. Texten har övergått till ett mer realistiskt gestaltande av det hårda livet i Lillvattnets socken, beskriver en rad arbetsområden, inte lika noggrant som Kerstin Ekman, men samhället och livet på 1880-talet lever upp. I början av boken nämns årtalet 1880, så tre år har gått från början av första boken. 

Parallellt med gräsrötternas bekymmer, blir Didrik alltmer inblandad i länsman Holmbergs och konsul Lidstedts planer. De behöver Didrik som mellanhand, för att få samhället, dvs deras ekonomi att utvecklas. För att utvinna landskapets rikedomar behövs järnvägen, att den byggs ut och förbinder dem med resten av landet. Och Didrik är hederlig och därför förtroendeingivande för att med lån binda upp nätet av arbetskarlar som ska göra grovjobbet. Didrik sprider känslan krig sig att järnvägen och allt hårt skogsarbete är något positivt, men läsaren anar redan, efter intriger under ytan som oskadliggör de som inte fogar sig i överhetens regler, men läsaren anar att i problemen kommer att växa i det långa loppet. 

'Vredens barn' är också det tröga, flytande, tveksamma förhållandet mellan Didrik och Anna-Stava som han fann i slutet av första delen, och började drömma om att fria till. Men han är obeslutsam, hon är den fromma och sköna, och klokheten säger att i deras hårda liv kärvs starka arbetsamma kvinnor, skönhet är inte något som talar 'för' ett produktivt partnerskap. Osäkerhet leder till att 'vredens barn' blir det som driver, i slutet av boken beskrivna som de ofödda barnen, brånaden, lusten. Känslan av ett förhållande med förhinder. 

Detsamma gäller parallell-historien om Annas mormor, Catarina, den gamla änkan med skadad höft, som väntat förgäves på sin kärlek, Gusta'Paulus, den religiösa separatisten, som tvingats lämna trakten, och inte kommer tillbaka förrän alldeles i slutet av livet, så de kan försonas, vilket de gör i seniliteten i slutet av livet, och inte förrän i döden kan de förenas, vilket sker symboliskt på Annas och Didriks bröllopsdag, vilket dock hemlighålls, för att inte skjuta upp bröllop med ett halvårs sorgetid. 

Även ett spädbarns död bromsar deras vigsel, då föräldrarna kräver begravning av babyn samma dag. Liv och död vävs samman. En svart slagskugga faller över livet i det kalla nordliga skogslandskapet. 

Vreden finns där hela tiden, pyr under ytan, mellan samhällsklasser, mellan byar, mellan könen. 'Arg' används i betydelsen arbetsam, stark. Arga kvinnor är de starka och idoga, kunniga i tillverkning av olika slag. Arga blir hästarna först om de får havre, dvs energirik mat som ger 'ursinnig arbetslust', så de orkar dra tunga lass. En 'arg' kvinna ger mer plus i familjeekonomin, än en from och vacker. Männen ser gärna att kvinnor och hästar 'tiger och lider', kvinnor som arbetshästar, men sanningen är att det är de som kan läsa och skriva, de sitter inne med en rad kunskaper för produktion, medan männen tvingas lita mer till råstyrka. 

Men Didrik vill inte längre förlita sig på slitet, han har romantiska drömmar om en skön och skör hustru, och köper henne en kristallkaraff som fästmansgåva. Han vill att Anna ska vara något enastående och avskilt, precis som länsmans hustru, omgiven av status vad gäller kläder, hår och prylar. Medan gräsrötterna själva kallar sig för 'groft folk', de som kan hugga i och klösa sig fast och bita ifrån sig. De arga. Som Annas 'fula' syster Ida, som har stora meriter, bl a som salpeterkokerska, och får sig en välbeställd make, trots att alla trott att hon skulle förbli ogift. Även roddarmadammerna är arga, men riskerar att förlora när ångbåtslinjerna byggs ut. 

Annas fromhet har dock en intuitiv andlig sida, 'han vet inte hur hans häst räddats till livet' - bilden av hästen som höll på att gå ner sig i kärret och en av de utslagna, Hård, kallad Hårding, försöker rädda honom, blir denne själv nedtrampad, en bild dom etsar sig fast, och tillhör det som Anna får se i sina ångestladdade drömmar. Medan Didrik mest 'skäller' på det avlägsna Schwärje, och skrattar åt vidskepelse och helvetestron i dåliga samveten. 

Nå, får se om historien tar fart i del tre?

Leo Tolstoj (noveller 1853-1912)

Tolstoj var som vi vet en gudabenådad berättare,  med storverk som Anna Karenina och Krig och Fred. Man sugs in i historierna, människoöden i mängd passerar revy, och alltid lika levande gestaltat. Men han skrev även kortare texter. Nu har jag just läst en novellsamling på engelska, "The Death of Ivan Ilyich and other stories", med texter av olika längd, samlade på temat 'döden', och vill poängtera Tolstojs 'besatthet' av döden. Alla historier är skickligt gestaltade - och väcker en hel del obehag i läsandet. Novellerna spänner från krigserfarenheter 1853, fram till 1905 - det misslyckade revolutionsåret - så samhällskritiken växer fram motståndslöst.  

Pengar och makt korrumperar. I titelnovellen, "The Death of Ivan Ilyich" från 1882, står om Ivan Ilyich far att han tillhörde de statstjänstemän vars karriär gör att de inte kan 'sparkas' på grund av status och trogen tjänst, "... so they end up being given wholly false and fictitious jobs to do for which they receive salaries that are anything but fictitious (...) and this enables them to live on to a ripe old age."

Till skillnad från bönder och enkelt folk, som slet för småpengar och dog i unga år. Samlingen inleds med några tidiga noveller, "The Raid" (1853), "The Woodfelling" (1855) och "Three Deaths" (1859), som utifrån Tolstojs erfarenheter av de krig som pågick i det exanderande Ryssland, kritiserar såväl den materialistiska godsägarklassen, som den naiva tron på hjältedåd, som bara leder till förtidig död. De som överlever är de som ser kriget som ett rent jobb. ett känslomässigt avtrubbande yrke. Krig och erövring som en obegriplig materiell sjukdom. "Three Deaths" är en kort betraktelse över hur tre personer av olika samhällsklass möter döden på olika sätt, med mer eller mindre acceptans. 

"Polikushka" (1869) är en lång hjärtskärande historia, om en fattig alkoholiserade 'hästdoktorn' (kvacksalvare) vars arbetsgivare, en mindre vetande överklassdam inte vill att han skall sändas ut som soldat. Historien innehåller ett väldigt schackrande över vilka som ska tvingas sändas till kriget, som ständigt pågår, man vill skicka 'uslingar' att bli av med, inte familjefäder i små hushåll, men snikenhet är ett problem, pengar korrumperar, det går att köpa sig fri, men få vill ställa upp. Polikushka får chansen att göra sin matmor en tjänst, hämta hem hennes pengar. Både Polikushka själv och vi läsare får en lång och orolig färd, som slutar i elände så klart. Och det gör ont i magen. 

Ivan Ilyich  i titelnovellen, trodde sig leva rättfärdigt, lyckönskar sig till sitt välpolerade liv, men inser inte att hans materiella ytlighet, utan värme och kärlek, gör hans liv meningslöst, en kopia av alla andra i hans samhällsklass. Men den välpolerade ytan får alltfler skavanker i brist på själslig intimitet. Så i honom börjar en böld växa, som blir allt större och smärtsammare, ju mer han  fokuserar på den. Livets meningslöshet, utan äkta kärlek och omtanke. Ivan som domare har försökt döma brott efter bokstavsregler och tyckt om sitt välordnade arbete, som gott som på räls. Men nu, i mitten av sitt liv, 41 år gammal, står han slutligen själv anklagad av sjukdomen, hans inre tomhet som biter sig allt aggressivare fast, och dömer honom till döden. Han vill förneka döden, men våndas in i det sista. Detta är den obehagligaste av historierna.

Samlingen avslutas med två noveller från tidigt 1900-tal, den korta 'After the Ball' (1903), som verkligen visar på dubbelmoralen inom en och samma person, den grånade patriarken som dansar en sentimental vals med sin undersköna dotter, och sedan går till tjänst i gryningen och ser till att låta piska en 'desertör' till döds. Här hårdnar verkligen samhällskritiken. Avskyn inför detta får berättaren att helt tappa sina känslor för den sköna dottern.

Och sist långnovellen 'The Forged Coupon', med sina kaosartade ringar på vattnet, från det 'lilla enkla bedrägeriet', skolpojken som med en '1:a' ökar checkens värde från 2 rubler till 12, och hur detta påverkar den ene efter den andra, som luras och vill freda sitt eget skinn, vilket leder till allt grövre brott. Novellen, skriven 1905, tycks visa oss en allmänt korrumperad samhällsmoral, redo at bädda för ryska revolutionen. 1905 var också året för det första försöket till revolution, när ryssarna gick man ur huse för att vädja till 'lillefar' tsaren, vädjade om bröd till de svältande, men motades bort med våld och blev desillusionerade. Kanske låg denna text alltför nära i tiden, och att det är därför den inte trycktes förrän 1912, två år efter Tolstojs död.

I novellen är det en nådeansökan som sänds till tsaren, nåd till massmördaren som omvänts till Kristus icke-våld. Tsaren lider som alla andra av en inre strid mellan sin plikt som förlåtande medmänniska, och sin officiella plikt som tsar, och det är inte Kristus som vinner. Del två av denna novell visar tydligt på Tolstojs tro på andlig omvändelse, som lösning. Att han hoppades på att den skulle sprida sig som ringar på vattnet, lika väl som brotten och eländet hade spritt sig. Hur än rätt han hade, så riskerar denna lösning att stå lite för nära 'falsk rättfärdighet', att fortsätta tro på dualiteten rätt/fel, och ändå inte riktigt tagit till sig medmänsklig kärlek på djupet. Vilket gör att novellen kan läsas som en moral-kaka. 

Det är svåra filosofiska frågor det här. Om man inte kan släppa hjärnans eviga dividerande, och bara ta till sig medmänskligheten, med likhet för alla.

NP 1927 - Henri Bergson

Den franske filosofen Henri Bergson (1859-1941) fick 1927 års Nobelpris i litteratur (uppskjutet till 1928), och motiveringen löd: "som ett erkännande åt hans rika och livgivande idéer och den glänsande konst varmed de framburits".

En stilist, som skrev klart och tydligt om svåra ting. Han sa själv att filosofi är både oerhört komplicerat och mycket enkelt. Så känns det utan tvekan att läsa hans texter. Jag har läst de tre texter jag hittat i svensk översättning, inte bara för att jag gärna nosar på nobelpristagare, utan lika mycket för att jag som student lärde mig att hans filosofi var mycket viktig för fransk litteratur i början av 1900-talet. 

Henri Bergsons tid som professor vid collége de France i Paris 1900-21, gjorde honom till superkändis. Hans föreläsningar bevistades inte bara av studenter utan av hela den intellektuellt intresserade samhällsgräddan, och påverkade såväl filosofer som författare. Och snart spreds intresset ut över världen. 1911 föreläste han i Storbritannien och 1913 i USA. Själv ville han slippa berömmelsen, så 1921 sa han upp sig och drog sig undan. Men så fick han alltså nobelpriset, utdelat 1928.

Hans doktorsavhandling, Essai sur les données immédiates de la conscience (1889) heter i  svensk översättning: Tiden och den fria viljan. Den var inte lång, men som ett första möte med Bergson hade jag först svårt att komma in i tankebanorna. Han låg i framkant av de strömningar som låg i tiden, när symbolismen stod för dörren i protest mot den deterministiska materialismen som brett ut sig. 

Bergson visade upp helt egna insikt på det metafysiska området som växte sig starkt kring sekelskiftet 1900. Symboler och begrepp hindrar intutionen och skapandet i Bergsons teorier. Allt han skrev tycktes nytt och radikalt för det framväxande modernistiska avantgardet. 

Ofta tänker vi rumsligt om tid, som en tidslinje med början och slut utmärkta på linjen. I tanken 'ser' vi tiden, oftast som något som redan förflutit. Vi rör oss fritt i rummet, men vi kan inte röra oss fram och tillbaka i tiden. Bergsons huvudtes blir: "Tid är inte rum". Vilket kan tyckas självklart. Ändå är våra tidsenheter, sekunder minuter timmar dagar etc, härledda ur jordens rörelse runt solen. .  

Vår erfarenhet av tiden, upplevelsen att den rinner ifrån oss, kallar Bergson la durée réelle, verklig varaktighet. Att tidens sanna natur är en omätbar kvalitet, kan vi bara fatta via intutition. En insikt i ögonblicket. Som att jämföra Tid och Musik. Båda är en odelbar mångfald. Visst kan musiken studeras och delas upp i enheter och begrepp, och nedtecknas med not-symboler på linje, men är egentligen en mångfaldig helhetsupplevelse, unik för varje musiker och varje åhörare. 

Bergsons nuflödet (la durée réelle) skiljer sig från det praktiska livets kvantitativa, klocktid. Nuflödet  kan inte beskrivas med logik, endast uppfattas via intuition. Vårt psyke bärs upp av nuflödet, endast i detta skapande flöde finns Jagets fria vilja. Oftast är vi inrutade i rutiner och samhällsnormer, som riskerar att göra oss till marionetter för omständigheter. 

Den mest lättlästa av Bergsons texter jag läst är Le rire (1900; Skrattet) som undersöker vad som roar människor. Han  jämför tragedi och komedi och finner att tragedi bara finns i det unika enskilda ödet, medan komiken (narren, clownen, marionetten) alltid är ett schematiserat mekaniskt gruppbeteende, ett beteende som förlorat sin indivdualitet, som stelnat i brist på kontakt med det djupare inre självet. Bergson menar att omgivningens skratt verkar som en korrigerande kraft. En lärdom som ska väcka den sovande till insikt, tillbaka till äkthet och intuitiv äkthet. 

Först var jag undrade, jag har själv aldrig varit särskilt road av clowner, då jag tycker alltför synd om den som ramlar och slår sig. Jag har sett det tragiska. Och eftersom min egen kunskap om skrattet, grundar sig på insikten om att vi oftast skrattar mest åt det som ligger på gränsen till det tabubelagda. Men ju längre Bergson resonerar ju mer vinner han mig över och jag börjar se sambandet. Samhället har ändrats en hel del dessa 120 år. Men gränsen för det tabubelagda, som växer skratt, är naturligtvis även det en varning, ett sätt att korrigera när vi närmar oss något otillåtet som kan behöva kokrrigeras. 

Bergsons bild av vårt psyke, vår personliga identitet, blir ett Själv i konstant förändring, likt tiden i nuflödet samlas alla våra erfarenejter och smälter samman till en varaktig, odelbar medvetandeström. Om vi inte lyssnar till vårt inre, vår djupaste intuition, riskerar vi att bli marionetter, styrda av andra, och förlorar vår möjlighet att agera fritt. Vår fria vilja har därför sitt ursprung i vårt djupaste varaktiga själv. Bergson vägrar se psyket som en karta över hjärnans olika delar, att mätas och vägas. Vi bär vårt förgångna inom oss i vårt väsens odelbarhet, där varje ögonblick kan skapas fritt på nytt. 

Introduktion till metafysiken (1903) har i min upplaga från 1993 en utmärkt inledande essä av Asbjörn Aarnes, som ger mig en tydlig bild av sammanhanget, vad Bergson vände sig emot från tidigare filosofer, och vart han syftade. Här vidareutvecklar Bergson klart hur 'intuitionen' är den verkliga vägen till kunskap, eftersom människans inre är av samma art som det skapande utvecklingsflödet. Vår känsla och meditativa förståelse ligger närmare sanningen, eftersom så snart vetenskapen börjar mäta och väga så splittras verkligheten, och kan inte längre nå kunskap om helheten. hur än mycket statistik vi samlar in, blir bilden bara alltmer splittrad och ogripbar.  

När jag läste denna kom jag genast att tänka på Marcel Proust och På spaning efter den tid som flytt, och förstod 'intuitivt' sambandet mellan Bergson och den samtida litteraturen.  Proust uttrycker Bergsons tidsuppfattning, där madelene-kakan är det oförglömliga 'intuitiva' ögonblicket, som väcker hela nuflödet, det varaktiga tidlösa. Det skapande minnet. Som gav mig en liknande intuitiv insikt angående Bergsons filosofi. En lycklig stund. 

Ett par dagar senare läste jag att Bergson dessutom gifte sig med en kusin till Marcel Proust, och att Proust var med på deras bröllop. Då blir det nästan självklart, att de känt varandra och talat ingående, inte bara via föreläsningar, utan som vänner delat erfarenheter. 

Men få som hamnar på parnassen får sitta där för evigt. Många filosofer av facket menade snart att Bergson inte var en 'riktig' filosof, utan mer diktare, en stilkonstnär som gestaltar sin vision av tillvaron.

Intresset för Bergsons idealistiska, anti-intellektuella filosofi minskade efter att han fått nobelpriset. 

Men inte så att hans betydelse försvunnit, allt tycks mig pendla fram och tillbaka. Nya upplagor på 1990-talet, och ännu senare. Francesco Alberoni (1993, Värden) menar att Bergons teoristruktur är en 'teologi', den enda som uppstått på 1900-talet, och var en viktig grund så sent som under 1968-rörelsen Vilket får mig att tänka på Flower Power som inledning till 'New Age', som fortfarande verkar i vågor när vi upplever att vi vist har en inre skaåarkraft, en själ, något mer än summan av våra atomer.  

Bergson sa att vårt inre samlar upp det oupphörliga skapande livsflödet, livsimpulsen. Intuition är medvetandets instinkt. Konst är intuition, konstnären kastar sig in i livsflödet. Intuitionen är livets utvecklingsdrift som bryter sönder det gamla och låter nytt uppstå i kontakt med det absoluta varat.

Thomas Hardy - noveller (ca 1888-1894)

Hittade en bok med ett urval av Thomas Hardys noveller, från tre olika samlingar: Wessex Tales (1888), A Group of Noble Dames (1891) och Life's Little Ironies (1894). Jag älskar allihop. Hardy är främst känd för sina romaner, men novellerna ger mig alla Hardys bästa egenskaper - oförglömliga karaktärsteckningar, vackert språk och skickligt byggda  intriger - i koncentrerad form.

Äldst är 'The Distracted Preacher', publicerad 1879. En historisk Wessex novell, som blickar tillbaka till 1830-talet, en rustik och vidskeplig lantlig era före Hardys födelse. I centrum står Lizzy, en självständig ung änka, djärv och engagerande, i den manliga världen. Den unge prästen Stockdale beundrar henne 'mot sin vilja'. Hon deltar nämligen i smuggelaktiviteter, iklädd manskläder. Det går tvärsemot prästenes moral, vilket Lizzy inte förstår. Smugglandet är en del av överlevnadsstrategin i hennes trakter, hon är uppvuxen med det och ifrågasätter inte den inkomstkällan.

Hur än överndrivna händelserna kan tyckas, som smuggelgömman under ett 'falskt äppelträd', så har Hardy betonat att allt är baserat på sanna historier och personer han minns från sin barndom. Texten beskriver hur håligheterna i marken, som en gång gömt otaligt smuggelgods, kan beskådas än idag. Dessutom klagar Hardy i 1912 års utgåva över att konventionen 1879 tvingat honom att ge historien sitt 'lyckliga' slut, dvs att Lizzy till slut ändå får prästen till äkta make. Själv hade han velat para ihop henne med smugglaren Jim, en 'kusin'. Märkligt kan tyckas då Jim knappat förekommer mer än som en skugga i skymundan. Men Hardy har nästan alltid föredragit det tragiskt mest sannolika.

Lyckliga slut är mycket ovanliga hos Hardy. Han skriver inte romantiska historier, där kärleksparet ska övervinna svårigheter för att få varandra. Alla individer får offra lycka och förväntningar vid livets vägval. Så trots den ömhet som genast uppstod mellan Lizzy och Stockdale, vilken hindrade honom att följa sitt samvete och skvallra på Lizzy och smugglarna, så trodde Hardy inte på att en man ur prästeståndet skulle 'sänka sig' till att äkta den frisinnade Lizzy. Hela historien har en lättsam ton som helt emanerar ur Lizzys okuvligt goda humör.

De lättsamma tongångarna saknas helt i 'The Melancholy Hussar', vars storhet ligger i dess lyriska stil, en suggestivt trånande frasering. Stammande ur detta evigt oförändrade landskap, följer vi unga naiva Phyllis, som tidigt förlovas bort till en arrogant, opålitlig man, som mestadels befinner sig på okänd ort. Omgivningen anser dock att hon haft tur, eftersom han befinner sig snäppet högre i social rang. Han symboliserar därmed en modernare, flyktigare livsstil som närmare sig horisonten. Men under hans långa frånvaro, förälskar sig Phyllis i en enkel soldat. Men den romansen omintetgörs tragiskt då förste friaren långt omsider återkommer. Han är dock där endast för att meddela att han under mellantiden gift sig med en annan, på en impuls. För sent  inser Phyllis att hon är fri att följa sina känslor och den unge soldaten. Då hon redan meddelat honom att hon måste hålla sitt ord, har han gett sig av, deserterat, anhållits och avrättas strax därefter.

Hela Hardys författarskap tycks bygga på varianter av detta tema: ett svårt val mellan två friare. Det är en inre kamp, psykologisk eller andlig. Hardy koncenterar sig på en tvehågsenhet mellan lycka och tragik, en ambivalens som inte på något sätt är enkel, antingen på grund av omgivningen yttre krav eller psykets internaliserade ideal. Ibland, som i Borgmästaren i Casterbridge, är det en karmisk väg till rening, medveten eller omedveten.

'An Imaginative Woman' består också av en serie osannolika sammanträffanden, som binder personerna till deras tragiska öde. Ella är gift och har tre barn, men äktenskapet saknar intimitet. Makarna växer ifrån varandra. I sin ensamhet börjar Ellas poetisk ambition som ett frigörelsebehov. I sin kreativa längtan jämför hon sig med poeten Trewe, som själv känner sig oförstådd. Av en tillfällighet får hon låna hans logi under några sommarveckor. Han är bortrest, men Ella förälskar sig i hans saker och porträtt. Trewe tar dock livet av sig - känner sig oförstådd och oälskad - varpå Ella tynar bort av brustet hjärta, och dör vid fjärde barnets födelse. De fick aldrig träffas - i livet.

Novellen blir dock än dystrare, genom Hardys oefterhärmligt prosaiska slutkläm. Ellas make Will hade aldrig känt svartsjuka, det saknades känslor för det. Men efter två år som änkling hittar han porträttet av Trewe, och får plötsligt för sig att yngste sonen liknar Trewe mer än honom själv, och fattar genast avsmak för barnet. Barnet blir ovetande offer för föräldrarnas brist på kommunikation. Sonens födelse gjorde Will till änkling, plötsligt saknar han den närhet han tidigare inte uppskattat nog. Såväl den döda hustrun som sonen får agera retrospektiva 'förövare', mot vilka Will kan uttryck ilska.

Mitt under arbetet med Tess of the d'Urbervilles, som är ovanlig genom att även nämna aristokratiska kretsar, skrev Hardy novellerna i A Group of Noble Dames (1891), som utgör Wessex än avlägsnare förflutna, landskapets fiktiva aristokratiska ursprung. I min bok finns 'The First Countess of Wessex', också en stark kvinnlig centralkaraktär, som söker frigöra sig från omgivningens sociala och sexuella krav. En udd av revolt, som fick utstå mycket kritik och rejält nedkortad text.

'The First Countess of Wessex' har en för Hardy annorlunda ton för Hardy, som även om den inte är daterad ger en medeltida saogkänsla, med månbelysta nätter, hästar rids i galopp, hemliga uppdrag, trogna tjänare, giktbrutna män. Hardy roar sig med friare äventyr än tidigare. Och man får säga att upplösningen blir 'lyckligare' än någon annanstans, då hjältinnan Betty, redan som 12-åring gifts bort i lönndom när föräldrarna har olika önskemål om friare till dottern. Fadern,av lite lägre rang än sin rikare hustru, vill att dottern skall få välja sin make av kärlek. Modern tänker mer på framtida maktpositioner. Äktenskapet ingås, men skall inte konsumeras förrän sex år senare, och innan dess kantas intrigen av oväntade vändningar, där Betty med åren blir allt aktivare på vägen till sin egen lycka. Båda föräldrarna hinner ångra sig ett antal gånger, men i slutändan blir det precis som Betty själv vill. Hon blir dessutom landskapets första Countess (hertiginna), med position vid hovet.

Från Life's Little Ironies (1894), Hardys sista novellsamling, kommer fyra berättelser som skrivna tidigt 1890-tal, rör sig bort från landsbygden, in mot staden, ofta London. Järnvägen är etablerad, industrialiseringen i full gång, utbildningsnivån i ständigt tilltagande. En ny social ordning grundas och med den nya sociala konflikter, som Hardy utforskar. Klassamhället verkar outplånligt.

'The Son's Veto' och 'A Tragedy of Two Ambitions' utforskar hur svårt det är för folk i enkla lantliga miljöer att kasta av sig sin bakgrund, hur än hårt de strävar. Barnet i 'The Son's Veto' studerar i Eton, och pojkarna i 'A Tragedy of Two Ambitions' arbetar hårt för att bli respektabla präster och präster. Men deras sociala bakgrund hämmar dem gång på gång. De två världarna försonas inte, deras klassresa leder bara till skuld och elände. 'To Please his Wife' är också social satir med lika olyckligt slut. Hela tiden anspelas på det ihåliga i sociala ambitioner, och i synnerhet på hur misslyckade äktenskap och utbildning blir som ingås enbart utifrån social hänsyn, utan djupare känslor och ambitioner.

'The Fiddler of the Reels' är den mest symboliska skissen av detta sociala slagfält. Den tilldrar sig kring världsutställningen 1851, alltså precis på den avgörande gränsen mellan jordbrukskultur och industrialism. I centrum står en ovanligt naiv och maktlös ung kvinna, Car'line, som slits mellan tradition och modernitet, symboliserade av två väsensskillda män.

Den fiolspelande Mop Ollamoor, 'hästdoktor', en urgammal demonisk karaktär från den vidskepliga landsbygden. Mops yrke ansågs stå magin nära och hans hypnotiska fiolspel kan liknas vid Näckens dragningskraft. Han har närmast magisk makt över naturen och kvinnorna.

Mot detta ställs Neds stoiska modernitet. Ned är respekterad ingenjör, symboliserar framsteg och teknologi, erbjuder trygghet och fasthet, men ingår samtidigt i industrialismens ansiktslösa massa, de namnlösa arbetsmyrorna som bygger Kristallpalatset. Han kan inte spela fiol och göra kvinnornas själar fogliga. När Car'line flyktigt ser Mop vid the Great Exhibition, lämnar hennes själ hennes inre. Mop lockar bort deras gemensamma barn, som Ned uppfostrat. Car'lines skört hopfogade modernitet splittras. Barnet är förlorat för alltid, får dansa och sjunga för levebrödet med Mop på marknader.
Ned ensam, slutar aldrig att söka sin förlorade styvdotter, som troligen fått följa med Mop till Amerika.

Någon har sagt att här segrade hedendomen över framsteg och utveckling. För mig är det oroande att kvinnan tecknas så maktlös. Car'line representerar människans som slits mellan viljan till frihet och viljan till trygghet. Så här 125 år senare, ser jag inte utvecklingen som problemet. Den behöver vi.
Alla andra av Hardys kvinnoporträtt har jag uppskattat. Car'line är den enda jag haft svårt för, hennes kraftlöshet. Ingen utväg...

The Mayor of Casterbridge - Thomas Hardy (1886)

Har läst om ännu en roman av Thomas Hardy, lika känd som den om Tess, The Mayor of Casterbridge (1886), med undertiteln the Story of a Man of Character. Casterbridge är en lantlig köpstad central i Hardys fiktiva Wessex. Huvudperson är borgmästare Michael Henchard, och som författaren själv skrev i sitt förord, är denna roman mer än något annat han skrev, centrerat just kring sin huvudperson.

Hardys intresse för lokalhistoria, fördjupades till arkeologi, då det på den tomt i Dorset där han höll på att bygga sitt nya hem, dök upp en romersk begravningsplats. Regionens historia blev en frodig grogrund för hans författande, i synnerhet lantarbetarnas villkor satte han i centrum. Romanen om borgmästare Henchard är dessutom en 'historisk' roman, som inleds på 1820-talet, och inspirerades av tidningsnotiser från 1820-talet, som Hardy utforskat, om hur fattiga lantarbetare auktionerat bort sina hustrur.

Hardys romaner handlade inte bara om att bevara minnet av den lantarbetarkultur som höll på att försvinna, när samhället och ekonomin moderniserades. Hardy hade ett lika starkt litterärt intresse. Hans litterära ideal var inte samtida naturalism, eller ens den viktorianska melodramen - utan den klassiska tragedin. Detta är särskilt tydligt i The Mayor of Casterbridge, ett karaktärsdrama kring 'hybris', men placerat i Hardys lantligt idylliska 'Wessex' (Dorset).

Historien om Michael Henchard, som Hardy beskriver som 'mycket vidskeplig', gestaltar vad jag vill kalla en starkt karmisk livssyn. Att Henchard, i fyllan säljer sin fru och deras spädbarn Elizabeth-Jane, för fem guineas, sätter igång ett karmiskt ödesdrama som han aldrig kan tvätta av sig. Vad han sår får han skörda. Han måste ta konsekvenserna av sitt handlande. Liksom arkeologiska lämningar alltid dyker upp förr eller senare, återkommer resultatet av våra egna handlingar. Det karmiska livet är ett dualistiskt spel, där vi får granska hela skalan från ytterlighet till ytterlighet.

Huvuddelen av historien utspelas på 1840-talet, när de sädestullar som sedan 1815 skyddat det inhemska jordbruket, avskaffades 1846, vilket förändrar landsbygden för all framtid. Gamla seder och bruk utplånas på gott och ont. Henchards eget livsöde symboliserar konflikten mellan tradition och modernisering. Det förgångna spökar, och återkommer för att bearbetas.

Henchard, som 21-årig utblottad daglönare, sålde alltså fru och dotter för en liten slant. Så slapp han sin försörjningsbörda och kunde starta en framgångsrik karriär, där han handlade med säd och andra jordbruksprodukter. Men han slutade aldrig känna skam. Hustrun insåg aldrig att det var olagligt och ogiltigt. Men Henchard visste och skyllde sitt handlade på spriten han druckit. När fru och barn försvunnit lovade han därför dyrt och heligt att avstå från alkohol följande 21 år. Som helnykterist med stoiska karaktär, blir han en stark förebild i samhället, som han leder till ny framgång. Med tiden gör det honom inte bara välbärgad med tjusigt hus, han får också ett stort inflytande och utnämns till Casterbridges borgmästare.

Men Henchard har inte bara goda sidor. Som försäljningen av hustrun visar, kan han vara lynnig och negativt motsträvig. Hans envishet är både till fördel och nackdel. Nitton år senare hinner hans förflutna ikapp honom och kräver återbetalning. Hustru, och vad han tror är dottern, återvänder och för att dölja sanningen om hur de skildes åt, låtsas Henchard uppvakta sin ex-fru tills de kan gifta om sig. Detta trots att hustrun snart inser att hans humör inte blivit ett dugg bättre med året, och att kärleken är lika frånvarande nu som när de var unga.

Henchard tycks likgiltig inför kvinnor, som om kärlek är mer besvär än behov, ett besvär som ofta utvecklas till irritation och hat. Han tycks kalra sig bättre utan kärlek. Han är karriäristen som visar att 'ensam är stark', ända tills han möter den unga skotten Farfrae, och övertalar honom att bli hans anställde förman. De är varandras motsatser, men kompletterar varandra i yrkeslivet. Hellre manlig vänskap än kärlek till fru och barn. Han går så långt att han avslöjar sina innersta hemligheter för Farfrae, något som han senare kommer att ångra. Inte för att Farfrae någonsin tänkt utnyttja detta övertag, utan för att Henchard själv aldrig kan sluta oroa sig över sina egna felsteg.

Allt är frid och fröjd, tills ödet börjar kräva betalning för gamla oförrätter. Eftersom han dolt sanningen är det inte försonande nog att han gifter om sig med sin fru. Det dyker upp personer som känner till Henchards forna relationer. Och alla de tillfälligheter som bryter sönder hans livspussel bit för bit, visar att denna historia är allt annat än en realistisk roman, utan en symboliskt uppbyggd tragedi. Henchards nedgång och fall är lika oundvikligt som det grekiska dramat om Oidipus, och hans försök att undvika sitt förutsagda öde. Henchard var drabbad av hybris, övermod,

Han gifte sig alltså med Susan två gånger, men andra gången blev inte mer lyckat eller kärleksfullt än första gången. Första gången förlorade han Susan via sin dumdristighet, till sjömannen Newman, som hade det bättre ställt. Andra gången förlorade han henne till döden. Däremellan stod Henchard på gränsen att trolova sig med unga Lucetta, där han förlorade henne genom att Susan återuppstått som från döden. Trots att Henchard mest tycks glad för att han slapp gifta sig med Lucetta, gjorde de ett nytt försök efter Susans död. Men då Lucetta genast insåg att Henchard var en betydligt lynnigare och negativare man än hon tidigare insett, lämnar hon honom genast för Farfrae, som av ödets och vädrets makter plötsligt blivit hans affärsrival. Farfrae inser aldrig att de även varit rivaler om Lucetta.

Den enda verkliga kärleksgnistan i Henchards liv gäller dottern Elizabeth-Jane. Men även den är svår att gräva fram, och utsätts hela tiden för ödets ironier. Han sålde henne kallblodigt, men bar på en nedgrävd skam. När Susan återvänder med en ung kvinna med samma namn som dottern, vill han gottgöra, men mer rädd om sitt rykte än flickans bästa uppträder han som 'styvfar', och kämpar inte för att hon åter ska få hans efternamn. Däremot tänds genast en kärleksgnista mellan Elizabeth och Farfrae, vilket Henchard inte kan acceptera, då väcks istället en tveeggad svartsjuka i Henchard, han vill varken dela Farfrae eller dottern med någon annan, inte ens med varandra. Inte ens sedan Farfrae blivit hans ekonomiske överman kan han se det positiva i en sådan allians. Istället undanber han sig all uppvaktning från Farfraes sida gentemot dottern

Inte förrän Susan dött och Henchards egen ensamhet blir tydlig, ber han Elizabeth flytta hem till honom och ta hans efternamn, och för att övertala henne, berättar han (halva) 'sanningen', att de skillts åt och inte vetat att de fortfarande var i livet. Det chockar Elizabeth, som dock accepterar och gör sitt bästa för att förstå.

Men med ödets ironi, får Henchad bara timmar efter att Elizabeths 'nya' efternamn annonserats, reda på att hans egen dotter dog som spädbarn, och att 'styvdottern' verkligen är Newsons dotter och inte hans egen. Han har alltså fått en rivals bastard på halsen, vilket gör att han börjar känna hat och avsky, och vägrar glädjas över 'styvdotterns' omsorger. Vilket gör Elizabeths liv än mer obegripligt och omskakande. Efter ytterligare en tid när Henchard slutligen vill bli av med 'bastard-dottern', skriver han till Farfrae att han kan få återuppta uppvaktningen, men det är alldeles för sent påtänkt.

Vid det laget är Farfrae passionerat förälskad i Luccetta, och gifter sig med henne. Henchard har vid det laget själv gått i konkurs och förlorat sin rörelse. Elizabeth klarar sig själv med små medel och eget arbete. 21 år har gått och Henchard har börjat dricka igen, av ren motsträvighet. Och förlorar därmed hela Casterbridges tidigare tilltro. Henchards hybris, hans överdrivna stolhet, hans envisa övermod, har lett till hans kamp med ödet. I början lyssnade han inte utan kämpade emot. Egentligen lär han sig aldrig ödmjukhet, i stället är den enda väg han själv kan följa att stoiskt utstå sitt öde. Han böjer sig inte, men accepterar ändå stoiskt sitt öde. Acepterar världens dom. Vilket är ett sorts försoning.

Han förlorade alltså även sin 'dotter' två gånger, först genom att sälja henne, och sedan genom att få veta att den han trott vara sin återvändande dotter, egentligen är hans rivals. När han slutligen  inser att det biologiska inte är viktigare än mänsklig omtanke, då vägrar han berätta sanningen, utan ljuger för den slutligen återvändande Newson, säger att dennes dotter avlidit, vilket försenar Elizabeths återförening med sin biologiska far Newson, och gör att hon själv avvisar Henchard.

Henchard, som förlorat alla sina pengar, sin position som borgmästare, sin familj, genom sin hybris, som satt ödets verkningar i rullning, dör slutligen ensam och övergiven. Nästan. Abel Whittle, en före detta anställd har beslutat sig för att ta hand om Henchard, och detta trots att denne varit hård mot Abel. Henchard hade däremot tagit hand om Abels fattiga mor. Ett tecken på att den osjälviska godhet som Henchard själv gett uttryck för - om än inte stor - faktiskt kom honom till godo i slutändan, genom en annan av ödets nycker.

Lord Arthur Savile's crime and other stories - Oscar Wilde (1891)

Den här samlingen av av Oscar Wilde, består av fyra gåtfulla historier med mer eller mindre komiska inslag. Alla fyra publicerades först i tidskrifter, redan 1887, men samlades inte i bokform förrän 1891.

I titelberättelsen, Lord Arthur Savile's crime, rör vi oss i Lady Windermeres mondäna salong,
Och handlar om hur människor kan bli offer för självuppfyllande profetior. Lady Windermere vill alltid ha exentriska personer omkring sig som hon kan roa sina gäster med, i det här fallet Mr Podger, som spår människor i deras handflata. mysteriet i denna historia är att vi aldrig blir helt klara över vad som är hönan eller ägget. Lord Arthur blir spådd att han kommer att begå ett mord. Själv vill han ha det gjort innan han gifter sig, så han försöker hitta ett lämpligt offer att göra sig av med utan att personen ska behöva lida. En sorts absurd komik. Inget lyckas, förrän han träffar på spåmannen själv, som skrämts av sin egen profetia. Vad är sens moralen? Att man inte kan gå emot sitt öde, eller att man skapar sitt eget öde?

The Model Millionaire, handlar om hur den godhjärtade, men inte särskilt framgångsrike, Hughie Erskine, som inte kan gifta sig med sin käresta, eftersom han saknar inkomster att tala om. Den inledande sens moralen är att romantik är ett privlegium för de rika. De fattiga bör vara praktiska och prosaiska. En dag besöker han en välbeställd konstnärsvän som målar av en eländig tiggare. Erskine tycker synd om mannen och menar att modellen borde få en del av inkomsten av tavlan. När konstnären protesterar kans inte Erskine låta bli att ge tiggaren de sista slantar han har kvar den månaden. 'Tiggaren' 'r dock en stormrik baron som själv betalar för att få målas som tiggare - bara på skoj. Han imponeras dock av Erkines generositet, får höras om hans förhindrade bröllop, och ger honom en stor summa pengar som hemgift, så han får sin kärestas faders tillåtelse. - Alltså en solskenshistoria!

The Sphinx without a Secret är dock ett mysterium utan lyckligt slut. Om Lord Murchison som blir kär i en änka, men inte vågar fria eftersom hon tycks ruva på en hemlighet hon vägrar avslöja. Han skuggar henne och ser henne besöka ett okänt hus. Vem besöker hon i hemlighet? Efter att änkan plötsligt dött i lunginflammation, går Lord M till hyresvärdinnan och frågar. Hon saknar kvinnan, som betalat bra, och inte begärt mer än att få sitta i rummet och läsa då och då. Varför? Lord Murchisons vän menar att Änkan försökt fylla sitt tomma liv genom att fantisera ihop ett mysterium att vara hjältinna i. Lord Murchison har dock svårt att acceptera en sådan enkel lösning. Han var ju själv förälskad i 'kvinnan som ett mysterium'.

Boken avslutas med den underbara The Canterville Ghost. Den tillhör de barnvänliga historier jag läste redan som barn, och även sett filmatiseringar av. Men historien i sig är lite av en kameleont. Den börjar i sprudlande komisk anda. En prosaisk amerikansk familj köper ett gammalt engelskt herresäte, inklusive spöke, just för att de inte tror på spöken. Temat för första halvan blir den i slutet av 1800-talet populära kontrasten mellan de nyrika materialistiska amerikanerna versus det gamla Englands gamla traditioner och i detta fall andliga fördomar. Spöket är 300 år gammalt och får ingen ro för att han mördade sin hustru, och sedan tvingades svälta ihjäl. Familjen använder moderna uppfinningar, tvättmedel för att få bort blodfläckar och olja att smörja spökets rasslande kedjor. Allt för att få ett rent hem och lugn och ro. Vilket sårar spöket som 'bara sköter sina traditionella sysslor'.

Andra halvan övergår i sentimental andlighet. Den amerikanska familjens dotter Virginia, den oskuldsfulla, beslöt, till skillnad från sina busfrön till bröder, som spänt upp snubbeltrådar, kastat kuddar och skjutit med ärtrör på spöket, att i stället hjälpa spöket till ro. Först försöker hon tala honom till rätta, men chockas slutligen till medömkan av att han svultit till döds och sedan inte fått sova och aldrig fått ro på över 300 år. Och hon lyckas. spöket Sir Simon ber henne slutligen om hjälp, att befrias. "Death must be so beautiful ... To have no yesterday, and no tomorrow. To forget time, to forgive life, to be at peace."

Genom Virginia, som fick ett rubinhalsband till tack, hittar familjen Sir Simons skelett, kedjat i en undangömd fängelsehåla i huset, och låter begrava honom. Virginias slutord: "Poor Sir Simon! I owe him a great deal ... He made me see what Life is, and what Death signifies, and why Love is stronger than both."

Bikungskupan - Lars Andersson (1982)

Lars Andersson (f.1954) skriver som ingen annan, och gör min läsning till en ren njutning, trots att jag ibland känner att Bikungkupan (1982) nästan är som att försöka gripa i luft. Eller vatten, boken kom sedermera att ingå som del ett i trilogin Vattnets bok (2005).

Via huvudpersonen Emil Thorelius, en ung orosande i det radikala 1880-talet, en ung man med stort pathos som söker sin väg i livet, och några andra personer, som alla tycks vara tagna ur verkligheten, lyckas Lars Andersson med en genuin språkkänsla mana fram en gången tid i hela sin ogripbara bredd. När Emil söker sin väg, får vi också leva med på alla möjliga facetter av livet i slutet av 1800-talet. Han studerar anatomi, söker sig till sjukgymnastiken, rör sig bland radikala verdandister och socialister, och försöker sluligen bli pånyttföd via Frälsningsarmén.

En själs utvecklingshistoria, som med träffsäker dialekt gör blod och märg åt allt det lösryckta. Det måste vara tidsandan Lars Andersson var ute efter, det är i alla fall den jag får mig till livs, från det moderna Sveriges brytningstid från 1870-talet och fram mot sekelskiftet.

Ensam - Alfhild Agrell (1886)

Snubblat över en skicklig kvinnlig dramatiker från 1880-talet. Alfhild Agrell (1849-1923) årsbarn med Anne Charlotte Leffler och August Strindberg. Men enligt förordet var hon mer spelad och hyllad än någon kollega på sin tid. Och dessutom spelades nästan alla hennes pjäser på Dramaten, den mest prestigefyllda teatern i Stockholm, målet för alla strävande dramatiker på den tiden.

Ensam hade premiär på Dramaten den 3 februari 1886, och var helt utsåld. Sin tids snackis. Alla var nyfikna och ingen blev besviken. Ensams urpremiär var en succé, som grep tag i publiken. Kritikerna applåderade. Dialogen är ledigt skriven, med snabba replikväxlingar som känns moderna och trovärdiga. Intrigen är väl sammanhållen, laddad med den ena vändningen efter den andra på väg mot upplösningen. Jag läser nyfiket och förstår att publiken satt på helspänn 1886.

Agrell var som så många Åttiotalister, inspirerad av Georg Brandes idéer, om att sätta problem under debatt. Hon tog tag i dubbelmoralen och ifrågasatte kvinnors villkor. Ensam handlar om ogifta Thora och hennes dotter Yngva, vars far hemlighöll att han var gift, tills Thoras graviditet var ett faktum.
En ogift mor stämplades som 'fallen kvinna' och barnet som 'oäkting', obarmhärtigt skandaliserade för resten av livet. Men Thoras kämpaglöd har aldrig sviktat. Hon flydde till en relativ anonymitet i Stockholm, och har klarat sitt och och dotterns uppehälle och nu efter 18 år har hon lyckats skapa en ganska trivsam tillvaro åt sig.

Om det inte vore för att omgivningen aldrig låter Yngva glömma sitt oäkta ursprung. De har dock en nära vän i den frimodige Dr Sandén som vill hjälpa Thora och Yngva. På besök hos doktor Sandéns syster blir Yngva förälskad i en ung löjtnant. Skammen får henne att förtiga sitt faderslösa ursprung, men när Allan friar måste hemligheten avslöjas. Thora våndas och ber vännen Sandén skonsamt omtala sanningen och tala för Yngva. Men Allans principfaste fosterfar, vägrar se Yngva som möjlig sonhustru.

Dock visar det sig att Allans fosterfar är bror till Yngvas far och själv medskyldig till att Thora 18 år tidigare inte i tid fick veta sanningen om broderns äktenskap. Thora vädjar till honom, att godkänna äktenskapet, som för att gottgöra Yngvas grymma öde. Först är han obeveklig, men eftersom brodern hunnit bli änkling, ändrar han sig och ställer som villkor att Thora och brodern gifter sig, vilket alltså sent omsider skulle göra Yngva legitim. Allans fosterfar lockar också sin bror med höjt underhåll.

Men Thora är en kvinna med stolt sanningspatos, hon vägrar gifta sig på sådana premisser. Hon har alltid vägrat ljuga om vad som hänt, utan kräver bara sina mänskliga rättigheter, varken mer eller mindre. Hon blir därigenom en helt modern människa, tänker så som vi tänker idag. Till skillnad från  Allans fosterfar, som håller fast vid dubbelmoralen och vill köpa sig till konvenansen.

Thora är hederlig och rak, och vet att hon som ung blev dåraktigt förälskad i en ohederlig bedragare, om än charmig. Men gjort är gjort. Att hon skulle ingå äktenskap, och alltså därmed ställas under en makes förmynderskap (så som det var på den tiden), och just den man som svek  henne för så länge sedan, och fortfarande efter 18 år är en lika oförbätterlig spelare och drinkare, som lever på sin brors pengar, är ju en rent horribel tanke, men som alla i pjäsen - i synnerhet männen - blir förvånade över att hon tackar nej till.

Dubbelmoralen var basen för samhället. Det man mest chockerades över 1886, var att Thora därigenom svek sin egen dotters lycka. En mor skulle 'offra allt' för sitt barn. Man ville inte se att ett sådant offer bara bibehöll orättvisor och dubbelmoral. Agrell insåg att den måste brytas. Och det var den debatten pjäsen satte igång. Konflikten mellan mor och dotter sågs av samtiden som ett fulländat sorgespel.

Slutet i pjäsen blir också något helt nytt. Ett brott mellan generationerna, till förmån för en förnyad etik. Den unge mannen Allan, väljer trots allt kärleken. Han bryter med sin fosterfar, avsäger sig arvet, och Yngva bryter upp från sin mor, så att hon och Allan kan bege sig ut i anonymitet och skapa sitt eget liv, slita ihop till brödfödan på egen hand. Thora blir visserligen ensam kvar, men med bibehållet människovärde och vetskapen att dottern och hennes blivande make har mod och kraft att gå sina egna vägar.

Med Ensam,1886, stod Agrell på höjden av sin finlitterära karrirär, hennes prestige som dramatiker på modet var orubbad. Hon hade framgångsrikt utmanat sina kollegor och spelades för fulla hus på Kungliga Dramaten, med opinionsbildande inflytande. Men det var en brytningstid i både samhället och litteraturen. Vinden vänder och motståndarna börjar kritisera Agrell hårt. Hon hade gestaltat ett genuspolitiskt strängstoff, och drabbades nu av en hård backlash. Trots att Ensam blev en dundrande succé, sattes inga fler av hennes pjäser upp på Dramaten. Trots sin dramaturgiska kompetenes och orädda repliker - eller antagligen just därför - förvisades Agrell snabbt till den litterära marginalen, motarbetad.

Dramatikern Agrell var tystad., men gav inte upp. Hon fortsatte skriva under pseudonym i nya genrer, texter som applåderades i pressen, ända tills det avslöjades att Agrell hållit i pennan. Efter sin död glömdes hon bort, hamnade aldrig i litteraturhistoriska verk. Förrän nu på 2000-talet.

Alfhild Agrell var dotter till en konditor i Härnösand. Sin litterära talang och förmåga att skapa debatt, var oerhört talangfull för att vara självlärd. Men den framgångssagan var för sensationell för att inte motarbetas. Hon upplevdes som kontroversiell, ju mer framgångsrik, desto mer motarbetades hon. Men hon tystnade inte. Även om Dramaten inte längre satte upp Ensam och andra pjäser, så spelades de i utlandet, och kom ut i tryck på både tyska och ryska.

För även om motståndarnas kampanjer påstod att Agrell var manshatare, eller imitatör, osv. Så är sanningen att hon hon skrev om allmänmänskliga problem, på ett nyanserat sätt med många olika vinklar att grubbla över. Hon ville pröva de existentiella val vi kan utsättas för, och spegla dem i en kvinnas val. Och hon lät kvinnan, i sin utsatta position, stå fast vid sina egna moraliska värderingar. Det gör dramat levande än idag.

Hjärtblad - Aino Trosell (2010)

Den förra roman jag läste av Aino Trosell, En gränslös kärlekshistoria, beskrev kvinnorna historia i hennes släkt under 1900-talet. I Hjärtblad har hon tagit ett steg bakåt och skildrar vandringskullornas liv under andra halvan av 1800-talet. Den utpräglat realistiska stilen, så långt från romantik man kan komma, känns igen även i denna. Stilen är närmast 'naturalistisk', vilket dessutom hade sin storhetstid just under den tidsperiod hon skildrar.

Huvudperson är Hulda, från Malung, en mycket driftig flicka, som vi får följa från missväxt och svält 1866-67. Hulda, som de flesta på den tiden, fick börja arbeta redan som barn. Huvuddelen av berättelsen rör sig under 1870-talet, Huldas arbetsliv under den tid vi idag skulle kalla 'tonår', men som då var ett hastigt påkommet vuxenliv. Ett mer eller mindre enahanda arbetsliv, som i sin naturalistiska stil kunde ha blivit långrandig med allt arbete och slit...

Om det inte vore för alla bihistorier, via karaktärernas strida ström av skvallerhistorier och andra mer eller mindre drastiska historier ur livet. Trosell infogar allt detta muntliga berättande på ett lysande sätt. Historier om död och olyckor och missär, och ett och anant skråck och skrömt, allt som människorna i bygden mött eller bara hört talas om.

Jag får en känsla av äkthet i dessa  berättelser, att Trosell måste ha inämtat just vad folk brukat berätta, på den tid radio och TV ännu inte existerade, och i en miljö där böcker var en lyx. Allt detta berättande, verkligt eller sagor, eller många gånger medvetna skräckhistorier, bräddar romanen till ett djupare intresse. En närvaro i den tid som då var, livet i den stora tystnaden, fylld av endast arbete.
Jag kan tänka mig att Trosell har samlat på gamla hörsägen, eller läst gamla tidningsnotiser, eller hur hon nu skapat dem. Men äkta känns det.

Romanen skildrar härmed också samhällsutvecklingen, som alltså börjar i skogsjordbrukstrakter, och länge förblir sådan, med bara folkskolan som en kil in av kunskap. Hulda blir också så pass vän med skolläraren, utskrattad på grund av sin ofärdiga kropp, som låter henne låna romaner. Och hon läser och börjar drömma. Hon förälskar sig och tror i det längsta på sin kärlek, trots alla svårigheter att hålla liv i den på distans, så som deras arbetsliv tilldrog sig, med ständigt kovallande och vagabonderande.

Men så hamnar Hulda i Stockholm i ett välbeställt hushåll, och som den arbetsamma kulla hon är, van att ta i sedan barnsben, får hon jobba nästan dygnet runt med ett otal arbetsuppgifter under deras vintersäsong i staden. Att hon sedan efter bara något år mirakulöst avancerar till husfru, redan innan hon lämnat tonåren, känns inte längre lika realistiskt. Inte heller att hon snart också blir gift med 'Herrn' (efter en tid som älskarinna), sedan hans hustru, medelklasskvinnan som aldrig fått lära sig laga mat eller sköta några tyngre sysslor.

Denna stora omvälvningen i Huldas liv kommer 1879, samtidigt som Eldkvarn brann på Kungsholmen. Trosell har plötsligt lämnat den kullornas värld hon är så insatt i, coh velat vidga romanen, med en mer pramatisk skildring av den större samhällsutvecklingen, med 1880-talets feminism och socialdemokratiska framväxt. Men eftersom det inte är huvudtonvikten i romanen, fördjupas den inte heller tillräckligt, utan romanen känns plötsligt splittrad.

Hulda blir olycklig i staden, instängd i hemmet, under 1880-talet, utan meningsfullt arbete. En romantisk verklighetsfrånvänd historia blir den dock aldrig. Men kortfattat beskrivet.

Och en än mer kortfattad slutkläm, blir det när Hulda så lämnar Stockholm och maken (som redan funnit en ny älskarinna att roa sig med), för att börja arbeta inom Wilhelmina Skoghs framväxande hotell-imperium. Henne kan man läsa om på wikipedia, återigen något som bottnar i verkliga förhållanden, och vilket också låter Hulda återvända till Dalarna, låter henne kavla upp ärmarna och vara med att bygga upp det nya Sverige, med tåg och hotell och så småningom industrier.

Tschandala - August Strindberg (1888-89)

Efter att nyligen ha läst Strindbergs roman I havsbandet (1890), backade jag två år till långnovellen Tschandala. Det roade mig att åter få läsa en av Strindbergs historiska berättelser, denna tilldrar sig 1688 i Skåne, trettio år efter att provinsen erövrats från danskarna. Först myser jag belåtet över hur Strindberg levande miljö, men snart bleknar denna känsla, när jag inser att han bara använder Skånes 1600-tal som en kuliss för sina egna erfarenheter i Danmark 1888. Berättelsen kom också först ut på danska, 1889, men inte på svenska förrän 1897.

Att jag nämnar I havsbandet i samma andetag beror på att även Tschandala sysslar med idéer om mänskliga hierarkier. Den märkliga titeln refererar till den lägsta klassen, parian, inom det indiska kastsystemet. Men Strindberg är här - inom den nya Nietzschevågen - på väg bort från sitt tidigare sociala synsätt, och övergår till en intellektuell rangskala av över- och undermänniskor.

Det stör mig. Liksom känslan att Strindberg trasslar bort historien i ett försök att fäkta i egen sak.  egen sak. 1888 hyrde han nämligen, med Siri och barnen, ett nedgånget slott, och blev där anklagad för olika oegentligheter, och försvarade sig med diverse anklagelser. Med andra ord en obehaglig röra. Å andra sidan skriver Olof Lagercrantz att Strindberg just utnämnt Edgar Allan Poe, som sin litterära idol. Poe som uppfann mästerdetektiven - och nu fått Arthur Conan Doyle som en mästerlig arvtagare (1887).

Vet inte om Strindberg alls tänkte i termer av den nya deckar-genren, men i så fall ett misslyckande. Mer uppenbart är hans psykologiska intresse. Huvudpersonen, magister Törner, representerar det svenska herrefolket, och får ett sommaruppdrag att hålla koll på några av de erövrade danskarna, som för varje sida framstår som alltmer degenererade, och snart går under beteckningen 'zigenare'. Redan här har han alltså helt tappat sitt historiska spår.

Berättelsen blir i stället en alltför detaljerad, virrig, redogörelsen för familjen Strindbergs vedermödor i Danmark. Det psykologiska temat handlar om hur Törner gräver en grop åt sig själv när han försöker använda sitt överlägsna intellekt till att undervisa tattaren Jensen, som är listig nog att till sin egen fördel använda sig av de juridiska varningar som Törner strör omkring sig. Törner å sin sida känner sig alltmer nedsmutsat till kropp och själ av samröret, han försöker vara listig tillbaka, men hamnar bara i sin egen grop, och lyckas aldrig frigöra sig.

Kampen mellan dem blir dock mycket jämn. Skollärare Törner lyckas aldrig framhäva sin auktoritet, övermänniskoidealet. När Törner får besök av en gammal vän, som hävdar överhetens självklara privilegium att styra och piska, då invänder Törner att han betvivlar att det alltid är de moraliskt mest högtstående som sitter överst - Törners demokratiska tendens lyser igenom. 

Kampen mellan Törner och tattaren Jensen blir mycket jämn, deras psykena färgar av sig och glider över i varandra. Törner drömmer om att slippa ta ansvar, hans psyke vacklar. Men tvärtemot andra psykiskt känsliga karaktärer, som 'Ryttmästaren' i Fadren eller 'Fröken Julie', går han inte under. Vännen Bureus lyckades övervinna Törners betänkligheter, väcker Törners övermod, som gör att han tar sig rätten att låta döda sin motståndare. Låter hundarna bita ihjäl sin herre - den ultimata skymfen. Ett slut utan minsta tragiska storhet, det väcker enbart min avsmak. 

Denna yttre seger, innebär den inre moralens sönderfall.

Familjelycka : komedi i tre akter - Anne Charlotte Leffler (1891)

Lefflers drama Sanna Kvinnor (1883) blev ett av 1880-talets mest spelade och diskuterade. Ett paradexempel på tidens tydliggörande av kvinnors bristande rättigheter. En lag från 1874 hade gett kvinnor rätt att förvalta egen lön och egendom - vilket fortfarande tio år senare inte möttes med blida ögon. TV-versionen på 1970-talet gjorde att jag fick upp ögonen för 1880-talets kvinnliga genombrott. Jag såg också filmatiseringen på 1990-talet. Viktigast av allt är Lefflers förmåga till fräsch trovärdig dialog. Ett verkligt modernt genombrott.

Jag har tidigare skrivit om Lefflers pjäsdebut 1873. Och nu har jag läst hennes komedi Familjelycka, (1891), som hade premiär bara ett år före hennes förtidiga död pga brusten blindtarm. En borgerlig familj med tre döttrar och en son, samt deras mormor munhuggs livligt och medryckande. Döttrarna drölmmer om utbildning, självständighet och kärlek med män de själva valt. Så de gör vad de kan för att ta sig förbi sina föräldrars konservativa hinder. Faderns auktoritet undergrävs genom att de går bakom ryggen på föräldrarna för att få igenom sin vilja.

Humorn ligger inte bara i gnabbet, utan främst i att föräldrarna också frisserar verkligheten och döljer obehagliga sanningar, för att anpassa livet till tidens konventioner. Döttrar skall hållas i okunnighet (t ex att många män har utomäkteneskapliga barn - i hemlighet). De inser inte att deras döttrar vet mer om det mesta, än föräldrarna vill. Döttrarna tillhör en ny generation som inte tänker låta sig duperas. De söker en ny familjenorm där man och hustru respekterar varandra på lika villkor. Dottern Hilma har till och med hittat en ung man som inte döljer att han, ogift, har en dotter - och dessutom ämnar ta hand om dottern själv, inte hemlighålla och sända bort.

Det är allmängiltig komik, som när föräldrar och barn kommer i konflikt, och inte känner isg förstådda av varandra. I Lefflers pjäs känner även mormodern sig missförstådd och åsidosatt. Generation efter generation, samma sak.

Naturlig dialog och utmanande idéer gjrode att Lefflers pjäser spelades flitigt och översattes till flera språk redan av hennes samtid. Och fler med henne. Kvinnornas oerhörda genomslagskraft under hela 1880-talet, ledde till Baklach redan under 1890-talet, maskuliniteten hade hamnat i kris och männen slog tillbaka genom att nedvärdera kvinnornas texter, en effektiv härskarteknik, som sorterade bort kvinnorna ur litteraturhistorien, länge, ända till nästan våg av kvinnorörelse - på 1970-talet.

Jag har nu även läst Lefflers novell, resp. kortroman Kvinnlighet och erotik I resp II. Texterna har samma namn och huvudperson liksom vissa bipersoner. Novellen utgavs 1883 och fick alltså en fortsättning som kortroman 1890. Här har jag svårare att känna igen mig, svårare att förstå den unga kvinnans 'kamp', här har samhällsklimat och könsroller ändrats betydligt. 

Alie, en föräldralös ung kvinna, tackar nej till giftermål, för att hon inte vill bli en black om foten för mannen hon älskar. Hon vill bli åtrådd och älskad - på lika villkor. I novellen är föremålet, den manlige Rikard, mer intresserad av hennes vänskap än hennes passion - alltså kan han överse med att hon är för fattig. Men det räcker inte för Alie. I synnerhet som hans moder blir besviken, trots att Alie är hennes bästa vän och inneboende.

Nästa friare, i kortromanen, är en feminin aristokrat, som själv vill bli älskad passionerat, men inte tror att passionen överlever bröllopsnatten. Här är Alie återigen för fattig, men saknar också de rätta aristokratiska anorna. Många krångliga turer pågår, där de båda vill överge varann och gå vidare, men inte klarar det - och slutligen övervinner Alie hans motstånd. Alie får spela den aktiva rollen hela tiden, och mannen den passiva.

Båda dessa konflikter känns 'fel' för mig - även om delar av dem är tänkvärda. Men för mig känns det inte tillräckligt allmängiltigt tidlöst för att hålla mitt intresse uppe. Men det är en möjlig bild av kampen mot 1880-talets konventioner.

Three Men in a Boat - Jerome K Jerome (1889)

Ett humoristiskt mästerverk som måste läsas på engelska. Three men in a Boat : To Say Nothing of the Dog. Författaren lär ha blivit ekonomiskt oberoende genom endast denna bok. På de nära 130 år som gått sedan första upplagan 1889, har boken kommit i otaliga upplagor - och aldrig blivit föråldrad. Han skrev på sin tids vardagsspråk bland majoriteten unga människor. Så hur än mycket de litterära kritikerna förfasade sig över det konstlösa språket, så är det just det som överlevt ända till våra dagar.

Jerome, som tillsammans med två vänner hade båtturer på Themsen som ett av sina favorit-nöjen, föreslog ett förlag att han skulle skriva en guidebok om Themsen och dess naturlandskap, samt historiska och kulturella notiser kring orterna längs floden. Sagt och gjort, Jerome lämnade in ett manus där han klämt in lite humoristiska avbrott.  Redaktörens omdöme blev genast, att Jerome skulle skippa korvstoppningen med alla historiska fakta och i stället koncentrera sig på sina humoristiska scener.

Ett klokt upplägg, eftersom det är humorn som är Jeromes starka sida. Inspirerad av sina vardagliga upplevelser med vännerna, visar han upp den lilla människan i alla sina brister och aningslösa  självblindhet. Jerome är både berättare och en av deltagarna i den långa kedja av farsartade situationer vännerna hamnar i - för att inte tala om hunden, en foxterrier vars ordlösa kommentarer fördjupar intrycket än mer.

Och det är ju tur att de är vänner, för endast vänner accepterar man fullt ut, hur än galet vi emellanåt uppträder. Därav den godmodiga tonen rakt igenom texten. De ser inte sina egna brister, men läsaren får oupphörliga chanser att flina snett åt situationer - som vi trots allt kan känna igen oss i. Det är så tidlöst alltihop. Hur vi människor ständigt lurar oss själva och förskönar våra egna tilltag i förhållande till andras. Men läsaren tillåts skratta gott i all godmodighet.

Ta som ett litet exempel, när vännerna i roddbåten njuter av att vara i vägen för alla ångbåtar, njuter av att låtsas att de inte hör ångvisslorna, låtsas omedvetna om de hinder de utgör. För att ett antal kapitel senare berätta den omvända situationen, när de själva åkt ångbåt och förfasat sig över hur hopplöst ouppmärksamma folk i småbåtar är, som inte kan hålla sig ur vägen för ångbåten som måste fram.

Det här är alltså inte en roman upplagd kring någon intrig. Det är endast floden Themsen som håller ihop alla skilda scener. Jerome kan göra ständiga utflykter till diverse anekdoter han kommer på apropå diverse situationer, och sedan snabbt återvända till roddbåten. På det sättet tappar han aldrig bort oss läsare, vi låter oss tryggt följa med upp och ner länge Themsen.

Jeromes stil är mycket visuell, allt han skriver frammanar mycket tydliga bilder för våra inre ögon. Det mesta är härligt frejdigt. Det här är faktiskt den sorts bok man kan ta fram och slå upp var som helst för att få sig ett gott skratt. Jag har naturligtvis mina favoriter. Till exempel när Jerome i kapitel 13 försöker förklara skillnaden i hans egen syn på katter och hundens upplevelse.

"The only subject on which Montmorency and I have any serious difference of opinion is cats. I like cats; Montmorency does not.
    When I meet a cat, I say, 'Poor Pussy!' and stoop down and tickle the side of its head; and the cat sticks up its tail in a rigid, cast-iron manner, arches its back, and wipes its nose up against my trousers; and all is gentleness and peace. When Montmorency meets a cat, the whole street knows about it; and there is enough bad language wasted in ten seconds to last an ordinary respectable man all his life, with care."

Och så naturligtvis den eviga allmängiltig kommentaren i början av kapitel 15, en morgon när de vaknat sent och beslutar äta en så enkel frukost som möjligt.
"Then we cleaned up, and put everything straight (a continual labour, which was begining to afford me a pretty clear insight into a question that had often posed me - namely, how a woman with the work of only one house on her hands manages to pass away her time), ..."

Som campare på floden tvingas de tre männen ta hand om mat och disk och alla andra göromål, och inser plötsligt att kvinnor kanske inte är så sysslolösa som de föreställt sig.

Semester innebär inte sysslolöshet, bara andra sorts sysslor - om man har tur.

Pinocchio - Carlo Collodi (1881)

Le avventure di Pinocchio : Storia di un burattino, så lyder den italienska originaltiteln. Jag har faktiskt läst den på Italienska, min favorit bland främmande språk ända sedan barndomen.

Är ju uppväxt med Disneys Pinocchio, även om jag bara sett den versionen ett fåtal gånger. Men intryck gjorde den från början. Och visst återfinns mycket av originalet i den animerade filmen. Men inte allt. Den är verkligen värd att läsas i originalversion.

Pinocchio är en av de stora italienska klassikerna, som tillhör det fåtal böcker som aldrig dör utan ges ut i nya utgåvor om och om igen. Originalet förmedlar en härlig livskänsla. Marionett-dockan - den oförvägne buspojken - som minsann inte tänker överge livets goda eller låta sig uppfostras. Han envisas med att lära sig sina läxor den hårda vägen. Hela tiden med gott humör.

En frisk fläkt, både språkligt och innehållsmässigt.

Tine - Herman Bang (1889)

En dansk klassiker, som i den upplaga jag har från 1976, är vackert illustrerad av Svend Otto S. Är det någon som tar sig tid att illustrera romaner idag? Förordet oroar sig för att Herman Bang skall glömmas bort. Men har man väl läst Tine, är det svårt att glömma såväl henne som Herman Bang.

Claude Monet, pionjär inom impressionistiskt måleri, uppfattade sin konststil också i Herman Bangs roman. "Den enda impressionistiska roman jag känner till", sa Monet. En tavla av Monet ger ett färgmässigt realistiskt helhetsintryck - på håll - men ju närmare man granskar, desto mer splittrad blir bilden i en mängd olika färgklickar och penseldrag.

När jag börjar läsa Herman Bangs text, är det splittringen som först slår mig. Utan några som helst beskrivningar eller förklaringar rör sig en mängd personer och levererar korta, vardagliga repliker sinsemellan. Vardagen pågår, och det är mycket filmiskt, bildrikt. Detta flera år innan de allra första rörliga filmbilderna skapats. Men i Herman Bangs huvud rör sig Tine och hennes omgivning. Bang låter oss kika in i denna laterna magica, fylld av rörelser. Men förklara vill han inte, bara visa.

Vi ser karaktärerna, hur deras kroppar rör sig, och hör deras ord, som ofta är få. I synnerhet Tine själv säger inte ett ord för mycket. Och inte förrän mot slutet, smyger Bang in några korta öppet redovisade tankar, så att läsaren inte ska missa vilka insikter som drabbar huvudpersonerna. Men innan dess har jag tvingats läsa texten med vidöppet sinne, leta efter tecken på vem som kan vara släkt med vem, söka efter betydelser och undra hur allt hänger ihop.

Efter sista sidan vill jag genast börja om från början - och gör det. Nu känns texten inte längre splittrad. Nu vet jag vem som är vem och hur saker hänger ihop. Jag har flyttat in och lärt känna karaktärerna - inte inifrån, på djupet, utan mer utifrån, som en av grannarna som 'tror sig förstå' utifrån vad vi sett och upplevt gemensamt.

Tine är ännu ett av det sena 1800-talets tragiska kvinnoporträtt. Inte så att jag förstår varför även denna historia måste sluta med självmord. Alldeles för många författare tycks ha saknat andra utvägar för kvinnor i den tidens patriarkala samhällsklimat. Men det som gör den annorlunda är Herman Bangs sätt att helt osentimentalt, okommenterat, visa fram det han ser. Så det blir aldrig melodramatiskt, det blir en sorts 'naturalistisk' realism.

Romanens historiska ram är dansk-tyska kriget 1864, då Danmarks kung, genom nederlaget vid Dybböls skansar 18 april, förlorade hertigdömet Slesvig, ett gränsområde på södra Jylland med blandad dansk och tysk befolkning. Bismarck jobbade på sitt projekt att ena alla tysktalande områden under Preussens krona. Danmark återfick norra Slesvig först efter första världskriget 1920.

Herman Bang ivrade inte i någon riktning, utan åskådliggör krigets negativa inverkan, inte genom att slagfälten, utan genom pigan Tines vardag. Först avskedet när jägmästarens fru och barn flyr sitt hem i område som riskerar att invaderas. Tine måste stanna och ta hand om huset. Soldater tågar förbi, trakteras, på jakt efter 'äran'. Men återvänder sedan, sårade och döda, tillsammans med mängder av civila flyktingar, som söker skydd. Smutsen invaderar det tidigare så ståtliga jägmästarhemmet. Allt förfaller. Uppgivenheten breder ut sig. Några få pigor kan inte hålla stånd ...

Och som prosten undvikande uttrycker det, förlägen efter Tines självmord:
   "... även kvinnorna har Gud givit en prövningens tid ... en riktigt mödosam tid."

Tine suktade efter kärlek, mitt i kaoset. Men krig är ingen frisk jordmån. Madam  Henrichsen, som äger traktens krog suckar uppgivet efter Tines död, "Ja, hon var det friska trädet ..."

Inte ens det friska överlever. Kvinnornas medlidande gör dem till lättfångade byten. Tine inser slutligen själv att hon blev ett tidsfördriv i krigskaoset. Möjligen kan man se detta symboliskt, Tine som det förödda, övergivna danska landskapet, nedsmutsad och övergiven - inte i första hand av Preussen - utan av Danmark själv.

Anna Branting - Lena Svanberg (1987)

Detta är en brevbiografi som stått i min bokhylla i många år, och alltid kommer att stå där. Den är helt enkelt en fantastisk inblick i ett kvinnoliv från mitten av 1800-talet och framåt första världskriget. Boken har även många fotografier av i synnerhet Anna själv, men även hennes närmaste, med alla bylsiga kläder och hår och mustascher som förankrar personerna i sin samtid, samtidigt som Annas egna brev till stor del är en frisk fläkt - beviset på att kvinnan är på väg in i en ny tid - det moderna genombrottet. En kvinnas liv i stort sett parallellt med Strindbergs liv - skriftställarnas gnetande stretande familjetillvaro.

Anna (1855-1950), född Jäderin, förlovade sig i hemlighet 1874, med en prästson och läkarstudent. Hon visar tydligt att hon vägrar anpassa sig efter gamla konventioner och hela tiden hävdade rätten att vara sig själv. När det spricker och hon gifter sig med en ung löjtnant, blir det dock uppenbart att ännu en ung man inte kan möta henne på lika villkor i denna öppenhjärtiga livsinställning. Han misshandlar fru och barn - försöker han få henne att anpassa sig?

Tills slut rymmer Anna 1882 med sina barn och lyckas 1883 skilja sig, med samma metod som Siri von Essen ett antal år tidigare, genom att 'förlöpa hemmet' och ta sig till Köpenhamn.  I onödan, kan man nästan säga, då hennes make inte långt senare dör i tuberkulos. Följden blir ett oförtjänt dåligt rykte - skilsmässa sågs inte med blida ögon, inte ens av hennes närmaste släkt. Tydligens kulle man hellre acceptera misshandel. Dottern Vera kom senare i livet att skriva om sina barndomsupplevelser.

Hjalmar Branting (1860-1925) stod dock över sånt, och gifte sig redan vid 23 års ålder med den 5 år äldre frånskilda tvåbarnsmamman. En livslång kärlek uppstod, den intima närhet hon måste ha sett som sitt rätta öde redan från början. Även om Hjalmars politiska arbete gjorde att han ofta var på resande fot, så gick inte en dag då de var ifrån varann, utan att Hjalmar skrev hem till Anna.

Anna blev brödskrivare, skrev teaterrecensioner och kåserier för att dra in det hon kunde till hushållskassan, som alltid var knaper, som för så många skriftställare. Hon kallade sig René i tidningarna och sägs ha varit kvick och frispråkig. Hon skrev även några romaner, men tycks aldrig ha kommit helt överens med romangenren, då de konventionella populära äktenskapshistorierna tråkade ut henne.  Jag har inte läst något av hennes texter, men hennes brev Lena Svanbergs biografi är en omistlig tidsbild.

Stäppen - Anton Tjechov (1888)

Hittade nyligen Stäppen (1888) i Alduspocket från 1966, där den är 133 sidor lång i svensk översättning. Längden gör att den ibland kallas 'kortroman', trots att den saknar traditionell romanstruktur. Känslan är novellistisk.

Tjechov bekostade sina studier till läkare bland annat genom att skriva noveller för tidningar, under hela 1880-talet, och utvecklade alltmer en ny modern novellkonst, med öppna slut, utan sens moral, och främst visar fram karaktärernas i sitt känslomässiga sammanhang. 1887 kom Tjechovs stora genombrott, när han vann Pusjkin-priset.

I Stäppen färdas den unge pojken Jegorusjka över den ukrainska stäppen, för att börja skolan långt hemifrån. Han färdas i en enkel häst-trilla ihop med sin morbror köpmannen och en präst, båda på väg att sälja stora partier fårull. Morbrodern tycks känna ansvaret för pojken, mest som ett extra besvär, varför han snart lämnas över till de långsammare, oxdragna fororna, där han visserligen kan vila liggande, men också snart drabbas av tristess.

Långnovellen beskriver främst Jegorusjkas känslomässiga äventyr, osäkerheten när han färdas från sin trygga barndom mot en okänd osäker skoltid och uppväxt. Han träffar mängder av egensinniga karaktärer, och när morbrodern och prästen försvinner i flera dagar, börjar mardrömmar krypa inpå tills han känner sig övergiven. Förutom väderleken, alltifrån julihettan till ett våldsamt åskoväder, innehåller berättelsen inte några naturbeskrivningar att tala om. Det är genom de olika människorna vi lär känna stäppen, genom människorna, antydningarna som frammanar deras hårda livsöden.

Pojken upplever allt nytt med energisk glöd, men mycket fort övergår njutningen i leda. Livet är inget paradis på jorden. Pojkens naturliga tillstånd är att uppfatta det njutbara, men omgivningen strör hela tiden smolk i hans bägare. Så uppfattar jag historien, och det är realism, utan all sötma.

Skärkarlsliv : berättelser - August Strindberg (1888)

Så har jag läst lite Strindberg igen, novellerna i Skärkarlsliv. De skrev han i Danmark, när livet var som rörigast, med grannosämja och äktenskapet med Siri på väg mot upplösning. Hemsöborna  (1887) hade börjat sälja bra, så Strindberg och hans förläggare satsade på Stockholms skärgård igen. Säkert var det också en skön 'flykt' att få koncentrera sig på ett svenskt sommarlandskap, skärgården, där han trivts att vistas.

Strindberg har en enorm styrka i sin förmåga till levande miljöskildringar. Han behöver inte många penseldrag för att mana fram översiktsbilder som hjälper oss att zoma in från helheten ner till den enskilde karaktären och dennes känslor. Skärkarlsliv inleds med en faktaartad introduktion till landskapet, men sen är hisetorierna fyllda av mänskliga svagheter och kiv och slit.

Den första berättelsen, "Den romantiske klockaren på Rånö" är svår att sätta någon etikett på, den är ca 50 sidor lång och indelad i nio kapitel, och känns därför mer episk än novellartad. Den beskriver också huvudpersonen Alriks hela livshistoria. Det är en egendomligt kameleontisk historia, som sliter och drar åt olika håll, den har inte novellens sammanhållna stil. Vad som verkar börja komiskt rör sig i stället mot den tragiska ruinens brant.

Men när Strindberg väl skrivit ur sig dessa motstridiga känslorna, som säkert färgats, symboliskt, av hans egen krokiga livsväg, återkommer hans kreativa balans steg för steg när han riktar in sig på en rad mänskliga dårskaper och svagheter. Så även om jag gäspat mig igenom de första historierna, så växer mitt intresse berättelse för berättelse. Dårskapen leder till misär, som gör att man vill slå sig för pannan. Störst läsnjutning ger dock Strindbergs elaka humor när han trycker fingret mitt i prick på mindre tragiska svagheter. Hela tiden med klasshierarkin som bakgrund.

Till exempel Höjer, som saknar det som krävs för att förvalta den gård han ärvt. Eller Skräddaren som gärna vill yvas och bjuda till dans trots att han inte har medel till det, utan hamnar i sin tids Lyxfälla. "Uppsyningsmannen", Skärgårdens 'flygande holländare', tullaren som började sin yrkesbana i ivrig jakt på skatter och förtjänster, men det ledar bara till en splittrad själ. Han blir den evige sökaren som helt glömmer sin målsättning. Han får aldrig ro, resan blir målet. Trött på att segla längtar han upp på land, men genast längtar han åter ut på sjön igen.

Och siste, men inte minst, "Flickornas kärlek", i mitt tycke en pärla, där Strindbergs blick för helhet beskriver könsrolls-spelet i sin samtid. Båda könens osäkerhet och bristande tillit, och de strategier som då skapas inom olika samhällslager. Och denna gång är Strindberg på tillräckligt gott humör för att vara opartisk, Han förklarar hur folk är snabba att skälla en kvinna för 'hora', utan att ha någon grund för det. Han till och med noterar att det bara drabbar kvinnan, så som dubbelmoralen såg ut. Och att kvinnorna långtifrån är så lättfotade som männen tar för givet. Ja, den historien känns äkta, naken, utan slagsida. Ren realism.

The Happy Prince and Other Tales - Oscar Wilde (1888)

Har läst om några av Oscar Wildes tidigaste sagor - oh så smärtsamma. Alla är parabler på temat uppoffrande kärlek, som kolliderar med halsstarrig egoism.

Den Lycklige Prinsen fick jag redan som barn som tecknad serie. En förgylld staty med ädelstenar, gråter över all fattigdom han ser. Då hjälper en svala honom att plocka loss ädelstenar och bladguld och lämna bit för bit till stadens fattiga, att köpa mat för. Svalan blir så upptagen av detta uppdrag att han stannar för länge och fryser ihjäl under vintern.

Stadens styrelse beklagar sig över att statyn förlorat all glans och dessutom smutsats ned av fågellik.
Motiven känns inspirerade av HC Andersen, med is och snö, näktergal och ankor, och evigt ståndaktig kärlek. Men allt är med Oscars Wildes omisskänliga salta humor, när blind egoism möter vördnaden inför livet.

Detsamma gäller i The Nightingale and the Rose, där näktergalen sjunger sig till döds med en törntagg genom hjärtat, för att med sin sång och sitt hjärteblod skapa en blodröd ros - mitt i vintern - men gåvan blir försmådd av den  unga damen som hellre vill få beständiga juveler. Hon kan inte ana vilket offer som lagts för hennes fötter. Denna liksom andra historier symboliserar även konstnärens otacksamma uppoffringar.

De nästan förutspår Oscar Wildes egen undergång. Estet uti fingerspetsarna, elegant i varje formulering, inledde han sin karriär som en firad underhållare, men övergavs efter några bejublade år när hans homosexualitet uppdagades. Då kom den dubbelmoral han hela tiden skrivit om, ikapp Wilde i hans eget liv.

The Selfish Giant (Den själviske jätten) är en liknelse med kristna förtecken, om jätten som bygger en mur kring sin vackra trädgård, för att hindra barn att leka i den. Men då drabbas trädgården av evig vinter. Man kan varken vara egoistisk eller stänga ute barnasinnet, ostraffat, då försvinner livsglädjen. Flera år senare hittar barnen dock en spricka i muren de kan ta sig in igenom igen. Då återvänder våren och jätten inser sitt misstag och river åter muren och skänker den åt barnen.

The Devoted Friend gestaltar egoismen och dess motsats genom vännerna Hans och Hugh, vilka får mig att associera till La Fontaines fabel om den nöjeslystna Syrsan som bara lever för dagen och den strävsamma Myran, som samlar i ladorna för att klara vintern. Wilde har dock vänt på historien. Mjölnaren Hugh besöker sommartid sin vän blomsterhandlaren Hans i hans vackra trädgård. Men eftersom Hans arbete är säsongsbetonat har han betydligt svårare att överleva vintertid, får han allt svårare att överleva, ju längre vintern varar. Mjölnare Hugh som har stadig inkomst året runt, undviker dock Hans vintertid, när dennes fattigdom blir uppenbar.

Hughs tycker om att filosofera över vänskap och lojalitet, men enbart teoretiskt. Så vintertid när Hans tvingas sälja av alla ägodelar för att överleva, håller sig Hugh undan för att 'inte väcka vännens avundsjuka'. Efter en extra lång svår vinter har Hans inte ens en kärra kvar att köra till marknaden med sin första vårskörd av påskliljor. När Hugh kommer förbi på årets första vårbesök och får höra om Hans problem skänker han honom sin gamla skottkärra, 'mot ett par gentjänster'. Problemet är att Hugh aldrig tycks få nog. Hans blir slav under tacksamhetens gentjänster, så pass att han inte längre hinner sköta sitt eget arbete, utan drunknar en stormig natt när Hugh bett honom hämta doktorn till Hughs insjuknade son.

Hugh anser att sensmoralen är att generositet alltid leder till lidande - för nu när vännen är död har han åter fått sin gamla trasiga skottkärra på halsen, den står åter på Hughs gårdsplan och är i vägen.
Jag har nog aldrig stött på en hårdare gestaltad egoism. 

Den avslutnade berättelsen, The Remarkable Rocket, gestaltar en annan typ av självupptagenhet, självbedrägeriets storhetsvansinnet, genom en fyrverkeriraket som helt saknar självinsikt. Idén påminner starkt om Granen av HC Andersen. Drömmen att få stå i centrum och bli älskad och beundrad, utan insikt om att 'underbart är kort'.  Wilde är dock på gott humör i denna historia, och brer på med många satiriska epigram, vilket skulle bli hans storhetstids signum.

En dåres försvarstal - August Strindberg

Så har jag till slut läst Strindbergs 'sorgebarn' - skandalskriften han satt och skrev på franska 1887-88, Le Plaidoyer d'un fou, och vägrade översätta till svenska. Länge tänkte han bara behålla den privat, då den var för intim för allmänheten. Tjänstekvinnans son hade inlett Strindbergs självbiografiska analyser, men när han nu fått äktenskapliga problem träder analyserna i bakgrunder och ersätts av egots vilda kamp mot livets svåra känslor.

För mig är hela boken ett Egos frenetiska kamp mot sig själv - utprojicerad på allt och alla i omgivningen. Han har ett rent symbiotiskt behov av sin hustru. Hans egen osäkerhete växa till gigantiska mörka moln. Såväl kvinnor som män, upplevs som intränglingar. År ut och in kräver han 'bekännelser' som skall besanna hans 'farhågor'. Han säger att allt han önskar är 'ärlighet', för då ska han 'förlåta'. Efter åratal i samma stil är det inte märkligt om hon slutligen tog till vilken bikt som helst bara för att få slut på pressen.

Och självklart förlät han ingenting. De måste skiljas. För att få över vännernas sympatier på sin egen sida visar Strindberg sitt svartsjukemullrande manuskript för en rad vänner. Efter att förhandlingarna om skilsmässa inletts 1890 blir Strindberg allt piggare på att trots allt få sin roman utgiven, ett försvarstal eller ett 'grymt' vapen i skilsmässokampen. Det är Strindberg själv som kallade den 'en grym bok'.

1893 kom den i tysk översättning, och blev åtalad som 'sedlighetssårande'. Den domstolsprocessen pågick i två år. Den frikändes 1895 men hade redan skadat Strindbergs goda rykte i Tyskland. En svensk veckotidning hade genast inlett en följetong i smyg efter denna tyska förlaga, mot Strindbergs vilja. 1895 publicerades boken på sitt originalspråk, franska, men då kraftigt reviderad av Strindbergs franske litterära kontakt. Redigeringen hade goda avsikter, men gav ett bitvis missvisande resultat.

Ett fyrtiotal franska tidningar anmälde denna äktenskapsroman och var överlag positiva. Det var också denna redigerade upplaga som låg till grund för den första auktoriserade svenska upplagan, 1914, detta två år efter Siri von Essens och Strindbergs död, Hans originalmanus, återfanns inte förrän 1973, då bland Edvard Munchs kvarlåtenskaper i Oslo. Först därefter kunde en fullständig svensk översättning göras. Och det är den som sedan 1976 återfinns i Nationalupplagan av August Strindbergs Samlade Verk, och är den upplaga jag själv just läst.

Frun från havet - Henrik Ibsen (1888)

Frun från havet är en pjäs av Ibsen som jag varken sett eller läst tidigare. Det första som slog mig var att den känns modern, och då menar jag inte 1880-talets modernitet, utan att den har allmängiltiga anslag som skulle kunna förläggas i vår tid.

Första konflikten är mellan halvvuxna döttrar och en ung styvmor. Kanske inget nytt, men aktuellt i dag när familjer ofta byter form, oftare blir storfamiljer med flera mödrar och fäder och bonusbarn.

Sen finns det en 'främmande man', som känns som en stalker. Ellidas make Wangel vill skydda henne, men själv känner hon att detta skrämmande även lockar. Hon vill inte bli skyddad, hon vill vara fri nog att ta egna beslut om sitt eget liv, inte gömma sig bakom någon annan.

Huvudtemat är varje människas rätt till fri vilja; oavsett vilka beslut som skall fattas i livet. Vigsel är inte nödvändigt, det egna samvetet, överenskommelsen mellan två individer, är det som bör styra. Samvetsäktenskap, dvs sambo-relationer, som idag även funnit stöd i senare lagstiftning (även om det gått trögt där, och full jämlikhet ännu inte råder).

Men även andra frågor diskuteras, som relaterar till jämlikhet - Ska en kvinna leva för sig själv, eller genom sin man. Kan både hustrun oh maken vara kreativa konstnärer på lika villkor? Som talesättet är idag: "Bakom varje man finns en framgångsrik kvinna."

Tyngdpunkten ligger på individens frihet - något vi brottas med än idag. För trots att vi försöker skapa ett samhälle där alla ska få valfrihet på alla områden, alltifrån husläkare till fondbolag för tilläggspensionen, så har människan visat sig vara väldigt liten och sårbar när vi slåss och tävlar, snarare än samarbetar och stödjer varann.

Man kan tro att Ellida ska välja passionen, framför att fortsätta sitt resonemangsäktenskap. Dock visar det sig att resonemangsäktenskap inte utesluter passion. Allt bygger på båda parters fria vilja.
Den delaktighet Ellida saknat, kan hon bara skapa själv, genom att vara helt fri vid sina egna vägskäl. När Wangel vågar släppa henne, återvänder hon. Och då fungerar även plastmoderskaper på en helt ny nivå.

En parallell-historia rör äldsta dottern, Bolette, inte så mycket yngre än sin styvmor. När hennes f.d. informator plötsligt förälskar sig i henne, blir hon först förskräckt. Att gifta sig med sin lärare känns först otänkbart. Ändå resonerar hon sig fram till, att eftersom hennes kunskapstörst gör att hon drömmer om att få resa världen runt och studera alla möjliga upptänkliga fakta, så kan hon tänka sig att dela sitt liv med denne medelålders lärare.

Frågan är hur frivilligt hennes val är? Fadern stödjer inte hennes önskan att studera, alltså tar hon en annan utväg. Är det ett passionslöst resonemangsäktenskap? Har hon varit helt fri att välja? eller slussas hon in i en obekväm fålla?  Även för Bolette, finns en konstnär som önskar henne som musa, utan att lägga ner sin själ i deras relation

Sens moral: "I frihet acklimatiserar sig människan."