Tine - Herman Bang (1889)

En dansk klassiker, som i den upplaga jag har från 1976, är vackert illustrerad av Svend Otto S. Är det någon som tar sig tid att illustrera romaner idag? Förordet oroar sig för att Herman Bang skall glömmas bort. Men har man väl läst Tine, är det svårt att glömma såväl henne som Herman Bang.

Claude Monet, pionjär inom impressionistiskt måleri, uppfattade sin konststil också i Herman Bangs roman. "Den enda impressionistiska roman jag känner till", sa Monet. En tavla av Monet ger ett färgmässigt realistiskt helhetsintryck - på håll - men ju närmare man granskar, desto mer splittrad blir bilden i en mängd olika färgklickar och penseldrag.

När jag börjar läsa Herman Bangs text, är det splittringen som först slår mig. Utan några som helst beskrivningar eller förklaringar rör sig en mängd personer och levererar korta, vardagliga repliker sinsemellan. Vardagen pågår, och det är mycket filmiskt, bildrikt. Detta flera år innan de allra första rörliga filmbilderna skapats. Men i Herman Bangs huvud rör sig Tine och hennes omgivning. Bang låter oss kika in i denna laterna magica, fylld av rörelser. Men förklara vill han inte, bara visa.

Vi ser karaktärerna, hur deras kroppar rör sig, och hör deras ord, som ofta är få. I synnerhet Tine själv säger inte ett ord för mycket. Och inte förrän mot slutet, smyger Bang in några korta öppet redovisade tankar, så att läsaren inte ska missa vilka insikter som drabbar huvudpersonerna. Men innan dess har jag tvingats läsa texten med vidöppet sinne, leta efter tecken på vem som kan vara släkt med vem, söka efter betydelser och undra hur allt hänger ihop.

Efter sista sidan vill jag genast börja om från början - och gör det. Nu känns texten inte längre splittrad. Nu vet jag vem som är vem och hur saker hänger ihop. Jag har flyttat in och lärt känna karaktärerna - inte inifrån, på djupet, utan mer utifrån, som en av grannarna som 'tror sig förstå' utifrån vad vi sett och upplevt gemensamt.

Tine är ännu ett av det sena 1800-talets tragiska kvinnoporträtt. Inte så att jag förstår varför även denna historia måste sluta med självmord. Alldeles för många författare tycks ha saknat andra utvägar för kvinnor i den tidens patriarkala samhällsklimat. Men det som gör den annorlunda är Herman Bangs sätt att helt osentimentalt, okommenterat, visa fram det han ser. Så det blir aldrig melodramatiskt, det blir en sorts 'naturalistisk' realism.

Romanens historiska ram är dansk-tyska kriget 1864, då Danmarks kung, genom nederlaget vid Dybböls skansar 18 april, förlorade hertigdömet Slesvig, ett gränsområde på södra Jylland med blandad dansk och tysk befolkning. Bismarck jobbade på sitt projekt att ena alla tysktalande områden under Preussens krona. Danmark återfick norra Slesvig först efter första världskriget 1920.

Herman Bang ivrade inte i någon riktning, utan åskådliggör krigets negativa inverkan, inte genom att slagfälten, utan genom pigan Tines vardag. Först avskedet när jägmästarens fru och barn flyr sitt hem i område som riskerar att invaderas. Tine måste stanna och ta hand om huset. Soldater tågar förbi, trakteras, på jakt efter 'äran'. Men återvänder sedan, sårade och döda, tillsammans med mängder av civila flyktingar, som söker skydd. Smutsen invaderar det tidigare så ståtliga jägmästarhemmet. Allt förfaller. Uppgivenheten breder ut sig. Några få pigor kan inte hålla stånd ...

Och som prosten undvikande uttrycker det, förlägen efter Tines självmord:
   "... även kvinnorna har Gud givit en prövningens tid ... en riktigt mödosam tid."

Tine suktade efter kärlek, mitt i kaoset. Men krig är ingen frisk jordmån. Madam  Henrichsen, som äger traktens krog suckar uppgivet efter Tines död, "Ja, hon var det friska trädet ..."

Inte ens det friska överlever. Kvinnornas medlidande gör dem till lättfångade byten. Tine inser slutligen själv att hon blev ett tidsfördriv i krigskaoset. Möjligen kan man se detta symboliskt, Tine som det förödda, övergivna danska landskapet, nedsmutsad och övergiven - inte i första hand av Preussen - utan av Danmark själv.