Att uppfinna ensamheten - Paul Auster (1982)

Paul Auster (f.1947) började som poet, och försörjde sig framför allt som översättare. Men 1982 kom prosadebuten, en bok skriven i två delar:

Del 1 - Porträtt av en osynlig man (skriven 1979) - är ett motsägelsefullt porträtt av Austers far, Sam, som dog hastigt och oväntat i januari detta år, bara 67 år gammal. Auster skriver för att försöka få grepp om sin oåtkomlige far, hans svala ytlighet. Texten är skriven på en klar, avskalad 70-talsprosa, en undersökande och ifrågasättande realism. Auster kommer sin farfars mystiska död på spåren, en av faderns 'välbevarade' hemligheter, även om både domstol och tidningar hade sitt att säga när det hände 1919 (Pauls farmor sköt ihjäl farfadern). Är det förklaringen till Sams emotionella tomhet? Men Paul upptäcker också att en av hans kusiner, den enda fasterns son, är den som sörjer Sam mest. Varför betydde Sam mer för sin systerson än för sin egen son? Men faderns visar sig också ha varit mycket respekterad i sin funktion som hyresvärd, uppskattad av hyresgästerna för sin sociala etik.

Del 2 - Minnets bok (skriven 1980-81). Här försöker Auster i stället betrakta sig själv, som 'A' i tredje person. Efter faderns död har livet komplicerats både av att hans eget äktenskap spricker, hans smärta att inte få dela varje dag med sin 2-årige son. När sonen dessutom plötsligt drabbas av en livshotande 'lunginflammation med astmatiska komplikationer', parallellt med att det är Pauls 85-årige morfars tur att lämna livet - och tvärtemot Pauls far är det en långdragen och smärtsam sjukdomsprocess - där Paul blir huvudansvarig för dagliga besök och all praktisk hjälp som behövs - då ställer sig allt på sin spets.

Men hur än smärtsamt 'A' upplever allt detta, så blir min upplevelse som läsare betydligt svalare, när huvudpersonen distanseras som en bokstav. Undersökningen har också blivit 'akademisk', med en rad 'parallella' livsberättelser och analyserade texter. Texten har trätt in i det postmoderna 80-talet, den mångdimensionella genreblandningen. Dessutom vill den färdiga texten ge sken av att vara skissartad, stilen som oavslutad, genom att t ex beskriva några foton som skulle kunna illustrera avsnittet. Liksom de inledande meningarna i olika avsnitt får något skissartat över sig, med illusionen av något oavslutat. Eller är det insikten om att detta filosoferande aldrig blir färdigt. Detta är inga sanningar som kan få en avgörnade analys ... varje liv har sina funderingar, och de ändras efter hand.

Auster saknar sin son mer än sitt äktenskap och för att bearbeta sina känslor, söker han efter tecken, synkroniciteter, upprepningar, metaforer, och paralleller i andra far och son relationer. Och så filosoferar han över det mänskliga minnet och dess dynamik. Hur vårt psyke skapar och omskapar ...

Mot slutet av boken kommer Auster också till insikt om att sonen inte kommer att minnas någonting av dessa småbarnsår, alla de tusentals timmar han lägger ner på sin son de tre första åren, för att ge honom 'allt' han kan. Jag som läsare kan dra mina egna slutsatser om detta spelat in för Pauls egen känsla av fadern som frånvarande. (Föräldrarna skilde sig först när Paul var 17). Vi minns enstaka händelser som bryter av mer,  än det som pågår i åratal, då överlagras det äldre med det färskare.

Boken som helhet heter Att uppfinna ensamheten - något psyket skapar själv i backspegeln. Berätta eller dö, är Austers egen diagnos av livet, via Tusen och en natt. Och naturligtvis drivkraft för allt författande.

Boken är helt klart tankeväckande. Och det finns helt lysande avsnitt, såväl rent språkliga ordlekar, som textanalyser. Lysande är tolkningen av inledningssagan i Tusen och en natt. Med Sheherazads sagor om sagor för att hålla döden på avstånd. Att frammana en sanning, inte genom argument och bevis, utan genom parallella sanningar. Och för att få oss att glömma döden och varje besatthet. Besatthet, av vad det än vara må, är det som skapar vår ensamhet, som skiljer oss från andra, liksom kungen i Tusen och en natt är besatt av att få hämnas.

Lika lysande är tankar kring Collodis klassiska fader-son-saga Pinocchio, med paralleller till Bibelns Jona i valfiskens buk, eftersom även Pinocchios far hamnar i buken på en fisk och behöver räddas av sin son. Jag blir genast sugen att läsa Pinocchio, trots att jag varken är far eller son. Auster menar att Pinocchio egentligen är en minnesbok över Collodies egen barndom, den mogne mannens saga om sin egen barndom, bilden av sig själv som livskraftig buspojken som förförde alla med rövarhistorier. Utan den 50-årige Collodis sökande efter sin försvunna barndom, hade Pinocchio inte blivit den klassiker den är.

Så Pauls besatthet av att inte avskiljas från sin son, är en ojämn kamp. Sonen kommer inte att minnas. Och likt inledningssagan i Tusen och en natt lära oss, är allt i livet kluvet mellan kött och ande. Vi kan aldrig äga en annan människa. Vi kan krama vårt barn, och ha tankar om det. Men bara barnet kan äga sitt eget liv. Livet tillhör den som lever det. Det spelar ingen roll vad vi andra tänker om personen. Men Sagor är ett grundläggande behov för allt människor, för vår förmåga att uppfatta livets mångfald.