Rand - Jan Kjaerstad (1990)

För ganska många år sedan var den norske författaren Jan Kjaerstad (f. 1953-) med i ett svenskt litteraturprogram (kanske Babel?). Jag blev intresserad av hans sätt att beskriva sitt skrivande och strax därefter hittade jag Rand på rea. Men boken hamnade långt in i en hylla bakom andra böcker, återfann den inte förrän vid en omsortering av just den hyllan för två veckor sedan.  

Först blir jag besviken, att det handlar om en seriemördare, och att historien är så meningslös och splittrad. I början är enda behållningen att historien tilldrar sig i Oslo, och att jag som var i just Oslo för ett drygt år sedan, kan känna igen mig. Tänker att lokalkännedom brukar höra till vissa deckarförfattares signum. Boken tilldrar sig från sommar 1989 till Påsk 1990, som omtalas som den snöfattigaste i mannaminne. Jag minns den också, jag var nybliven mamma, och i Stockholm kom inte en snöflinga på hela vintern. Sedan dess har klimatet varit ovanlgit milt.

Enligt bokens omslag utbildade sig Jan Kjaerstad först till Teolog, vilket inte tynger boken i sig, men man kan ana sig till en djupare filosofisk ådra. Boken är varken en deckare eller en polisroman. Utan en postmodern blandskapelse som hör hemma i det sena 1980-talet. Jag inser att en (av många) uppslag till romanen är den hysteriska mördarjakten i Sverige efter mordet på Olof Palme. Ju längre utredningen på går desto mer uppgiven blir utredningsledaren, Zakariassen. De saknar ett 'huvudspår', utredningen blir som 'ett lokomotiv utan skenor'. Medan utredningens databas av tips sväller och blir allt vidare, till att snart nog inbegripa det mesta.

För mig är det framförallt en 'metaroman' alltså en roman om att skriva romanen, eftersom berättaren är mördaren själv, som försöker berätta allt som händer och hur morden uppfattas av media och polisen. 

Boken är full av tre-punkts-pauser (...) och kommentarer i parenteser. Jag tröttnar fort på detta, på det ofullgångna. Men det är antagligen ett medvetet stildrag. Mördaren/berättaren verkar ha svårt att se sig själv, och slutför därför inte de tankar som kan avslöja något djupare om honom själv. 

Vilket också är berättarens dilemma. "Till och med det moderna är förgängligt" säger berättaren på ett ställe, vilket tycks vara en blinkning åt Postmodernismen. Romanens universum försöker också förstå sig på 1980-talets nya filosofier som Kvantfysik och holografiska paradim. Att inget är en slump, att varje del innehåller helheten, att allt hänger ihop, hur än slumpmässigt mördandet verkar.  

Det går så långt att berättaren/mördaren, som är dataexpert, själv blir anlitad i utredningsarbetet, polisen hoppas få nya infallsvinklar från hans 'helt utomstående' (!) sätt att tänka 'utanför boxen'. Alltså en paradox i sig själv, vilket polisen inte vet. Berättaren inser snart att det inte finns några gränser för människans inbillningskraft. 

Och hans dator hittar hela tiden samband i det som verkar helt meningslöst, och splittrat, överallt finns gemensamma tentakler, som kan binda samman alla olika offer för seriemördaren, även om det bara är födelsedatum eller matvanor.  

Paradoxen är sambanden i meningslösheten, att döden kommer plötslig, men inte tycks ha något alls med ondska att göra. Som läsare är det svårt att se annat än meningslöshet. Men berättaren/mördaren får kunskaper om de han dödar först efteråt, genom utredningen, och börjar genast uppskatta alla deras förtjänter, vad de uträttat, vad som intresserat dem, liksom varje författare som fördjupar sina karaktärer inför sina läsare. Samhället växer fram och berikas med globala förbindelser av olika slag.  

Theo Zakariassen, som polis, letar hela tiden ledtrådar i fragment, och menar att nyckeln till heten alltid 'ligger i fragmentet'. Berättaren/mördaren upplyfts av alla uppslag och infall som tycks öka meningen. Vid ett tillfälle tycker sig berättaren uppleva en epifani (uppenbarelse): "Han ser en miljard vintergator i ett hölje med namnet människan".  Människans obegränsade fantasi. 

Men han känner också att sinnenas upplevelser ligger bortom språket. Han förmår inte skriva ner dem. Han tycker sig finna meningen bara i en verklighet som saknar språk. Ord räcker inte till. Endast hela databasen är lösningen, en grandios design som inte kan reduceras. Symmetrin kan vi inte uppfatta när vi står mitt i den, den kan bara upplevas utifrån, som vid flygfotografering.  

Romanen inleds och avslutas med märklig oläslig text, och kartor över vårt solsystem, med pilar mot Jorden, och in mot Oslo. Har någon utomjording läst texten och redigerat? Vissa avsnitt tycks censurerade, i synnerhet berättarens tankar som rör sig mot en gudsupplevelse. Vid textens inledning och avslutning, på obegripligt språk, finns stämplar som om texten bemyndigats av något slag. Så blev det även något slags Science-Fiction av romanen.

Förklaringen till romanens titel, Rand, finner jag på sidan 157: "Jag tycker om den låga, bländande solen. Jag tycker om att man så ofta ser allt i motsljus, bara i silhuett så att säga, eller bara som form. Till oh med människor reduceras til ett slags randfenomen (som om alla människor vore marginaler?)"

Polisen Zakariassens förnamn är Theo, jag associerar till 'teo' i betydelsen 'gud'. 

Andra namn som lyfts fram är Mont Blanc, Montesquieu, Montaigne, Montezuma, och kanske fler, alltså en anknytning till höga berg, som man kan fundera över. Men romanen är för splittrad som helhet för att jag ska vilja läsa om den eller gräva ner mig i den.

På sidan 191 säger berättaren. "Jag är absolut ingen beudnrare av det moderna, det nya, i sig. För mig är det inte nytt. Det är något som har funnits där hela tiden, som potential."

Letters to Alice : On First reading Jane Austen - Fay Weldon (1984)

Denna bok blev en stor överraskning. Jag köpte den för att Jane Austen i titeln. Jag minns Fay Weldons storhetstid på 1970-80-talen med 'En hondjävuls liv och lustar', som även blev film. Och här skulle hon uppenbarligen kommentera min största idol: Jane Austen. 

Och visst kommenterar hon Jane Austen, i brev till Alice, ett syskonbarn, troligen fiktiv sådan. Boken blir mer en djupdykning i en författares mödor, såväl idag (Fay själv) som Jane Austens undanskymda tillvaro. Men så börjar även familjeschismer anas i breven, något som absolut inte hör hemma i rena litterära essäer. 

Då går det upp för mig att detta är en postmodern roman, ett år innan Julian Barnes kom med sin 'Flaubert's Parrot'. En genreblandning som gör vad den kan för att flyga under radarn, och lura läsaren, eller snarare roa oss, genom att blanda nutid och dåtid och på det sättet lyfta fram kvinnors villkor inom den litterära sfären, genom århundraden. Hon mixar den gamla 'brevformen', brevromanen, skapad av kvinnor redan på 1700-talet, eller kanske tidigare, med privata kommentarer, blandat med intriger och litterära essäer. Jane Austens första romanförsök, Lady Susan, var i brevform. 

I denna 'roman' vill aunt Fay både råda och avråda Alice skrivambitioner. Hon försöker få Alice att läsa Jane Austen, som ligger i klass med Shakespeare när det gäller romanformen. Men det är svårt, dagens generation vill inte läsa gamla klassiker, bestsellers skapas idag mer via reklam än litterära ideal. Å andra sidan är vi idag inte så trångsyn t inställda på 'finkultur', att litteratur måste vara 'krånligt' och svårt att förstå. Vi vill ha äkta känslor, något Jane Austen var expert på, vid sidan av all ironi och samhällssatir. 

Fay Weldons bok ger alltså både intima insikter ur hennes egen erfarenhet, om än Fiktivt med stort F. Hon inleder boken med att introducera 'The City of Invention', dit varje person med författarambitioner kan dra sig undan och skapa sina egna världar. En författgare behöver aldrig vara 'sanningsenlig', även om just kvinnliga författare, ända sedan Jane Austens tid, alltid fått rådet att vara sanningsenliga vittnen, snarare än nyskapande kreatörer (det skulle förbehållas männen). Att skapa alternativa verkligheter, helgedomar att dra sig undan till när världen går emot en. Men läsare, i synnerhet kritiker, kommer ändå alltid att 'tro' att författaren berättar om sitt eget liv, inte skapar, bara återger.

Så boken inleds med en rad litterära essäer, och blir i växande grad en partinslaga i opposition mot kulturelit och kritiker. Visst vill hon medvetande göra att vad hon själv skriver, bara är en åsikt av många. Men det betyder också att även alla andras åsikter är bara 'en röst' av många. Var och en må ste välja sin egen väg. man kan bara skriva det man själv vill skriva. 

Så här har jag sent omsider hittat en typisk postmodern 1980-talsroman, med avsteg från alla invanda genre-indelningar, ett postmoderns regeltrots. Men skriven av en kvinna så har den inte heller fått samma uppmärksamhet, och inte hamnat i medias centrum som till exempel Julian Barnes. 

Sexing the Cherry - Jeanette Winterson (1989)

Wintersons roman från 1989, är ett sorts postmodernt klimax. Prislönt. Jag har läst den på engelska, men den finns på svenska med titeln Skapelsens kön. Romanen innehåller bland annat metafysiska meditationer över Tid, som fenomen, och gestaltar detta samtidigt, genom att hela tiden hoppa i tid och rum, lika lätt som människors tankegångar.

Tyngdpunkten ligger dock på 1600-talet, med drömmar om upptäcktsresor, motstånd mot puritanernas revolt, och senare pestens fasor och slutar med den stora branden i London 1666. Språket i dessa avsnitt har en viss arkaisk ton som ger extra tidskänsla. Sista delen har dock beteckningen "1990", som vid utgivningen alltså var en mycket nära förestående framtid.

Winterson är inte svårläst på det rent ytliga planet, där finns många goda historier att ta till sig.
Men texten är full av hugskott och möjlig tolkningsvägar att fördjupa sig i. Och på postmodernistiskt vis blandas genrer och uttryckssätt, med allt från omtolkade sagor, magisk realism, och surrealistiska inslag, till intermediala referenser till tavlor, många intertextuella referenser och rent metafysiska spekulationer.

Med i romanen finns den faktiska historiske upptäcktsresanden Tradescant, som på 1600-talet hämtade hem växter från andra världsdelar till England, t ex Magnoliaträd, dittills okända i Europa. Romanen tar dock bara upp nyheten i tropiska frukter som bananer och ananas, som jag inte vet om Tradescant var inblandad i.

Huvudpersoner är en jättelik kvinna, kallad Dog Woman, som lever på att föda upp hundar. Hon är närmast heroisk med många 'manliga' attribut, som sin storlek och styrka, och att hon mördar utan hämningar. Men hon räddar det spädbarn hon finner flytande på floden Thames och döper honom till Jordan (som floden) och blir hans fostermor, som Jordan är stolt över. 

När Jordan vuxit upp, börjar han resa runt i världen, men finner med tiden att de mest fantastiska underverken skapas i hans egen fantasi. Märkligast av allt är fenomenet Tid, som hela tiden upptar hans funderingar. Finns den? Vad är skillnad mellan Jordan på 1600-talet och Nichola Jordan på 1900-talet? Marinsoldat då eller nu? Den flygande ön får mig att associera till Gullivers fjärde och sista resa, skriven tidigt 1700-tal.

Glidande tidsperceptioner, men också rumsperspektiven, med människor som bryter sig loss ur gravitationens grepp. Hela verkligheten uppstår ur karaktärernas egna upplevelser, bara de bryter sig låss ur tradition och vana, uppstår nya möjligheter. Allt blir ett kalejdoskop av olika möjliga identiteter. Ett symboliskt sökande efter Självet, och individens identitet, som tycks vara ett huvudtema genom hela 1980-talets romanvärld.

Filosofiskt behandlas könsroller och jaguppfattning, vad är en man, vad är en kvinna? Vem är hjälte? Varför måste kvinnor gifta sig? Könsrollerna utforskas inte minst genom omtolkningen av sagan om de Tolv dansande Prinsessorna. Fantasterier och gräsligheter blandas, liksom myt och jordnära vardag. Prinsessorna är som tagna ur Tusen och en natt, medan Dog Woman snarare är groteskt överdriven, likt Rabelais historier skrivna i början av 1600-talet, men som också återspeglas i en av Gullivers resor, den till jättarnas land. Det groteska är motsatsen till samhällets traditionella kvinnlighetsnorm. De revolterar också mot puritanism och skenhelighet.

De tolv dansande prionsessorna, upptecknades av bröderna Grimm 1812, men omtolkas av Winterson, att exemplifiera kvinnlighetens subbersiva natur i patriarkliska samhällen. De har blivit bortgifta, utan sitt eget medgivande, men det betyder inte att de kuvas, med tiden lyckas de alla göra sig av med sina självupptagna män, tolv olika möljiga varianter pekar på mångfald. Varefter de återfinner varann och skapar ett eget bättre liv på egen hand. Det traditionella sagoslutet undergrävs.

Dessa sagor blir parallella motiv till huvudkaraktärernas historia, som också brottas med de begränsade könsroller som samhället erbjuder.

Romanen innehåller så mycket, på relativt få sidor, sparsmakat återgivet, men som ger läsaren möjlighet att fundera vidare lång tid framöver. Att försöka sammanfatta denna mångfald känns omöjligt. Läs själv!

A History of the World in 10 1/2 Chapters - Julian Barnes (1989)

A History of the World in 10 1/2 Chapters liknar inget annat jag läst. Inte ens om jag jämför den med Flaubert's Parrot (1984) trots att  Julian Barnes naturligtvis har en gemensam idébas, som utmanar romanen som form. Han ifrågasätter hela tiden om det finns någon skillnad mellan fakta och fiktion, de skillnader samhället förutsätter finns och bygger sig själv på.

Barnes tycks motsätta sig allt, ner till vedertagen kapitel-indelning, då ett avsnitt är en filosofisk 'parentes', som får anses hänföras till titelns 'halva kapitel'. I den träder berättaren Julian Barnes fram, oavsett om det är författaren själv eller bara en fiktiv namne.

På 1980-talet växte en svårgripbar postmodernism fram. Förtruppen dolde sig länge i en dimma, en vall jag själv idag upplever som mer allmänt uppluckrad och nedbruten. Jag träder in i en annan verklighet. Myten som gestaltad realitet.

A History... är följaktligen inte en roman i vanlig mening. Bokens tio avsnitt (de hela kapitlen), varav ett innehåller tre olika historier, kan alla läsas fristående ... jag vacklar mellan att kalla kapitlen för 'noveller' eller 'essäer' - det är varken renodlad fiktion eller renodlade fakta - även om fakta plockats fram ur bortglömda hörn av vår historia. Barnes skriver fragment av så vitt skilda ämnen som myt, religion, filosofi, konsthistoria, juridik, terrordåd, skeppsbrott, kannibalism... och än mer ...

Texten saknar enhet vad gäller karaktärer, tid och rum, det som alltsedan antiken varit stommen i litterär fiktion. Texten tycks i stället inspirerad av klassisk musik, som tema med variationer. Men det finns flera teman, och inte alltid så uppenbara. Varje kapitel (utom det halva) har någon typ av anknytning till vatten och flytetyg. Men i olika tonarter, rytmer, genrer, med mikroskopisk närgångenhet, ofta humoristiskt, en blandning av kvickheter och satir.

Allt startar med översvämning och Noaks ark, men sedd ur de minst privilegierade djurens perspektiv. Ett viktigt tema är att människan inte är skapelsens krona i centrum. Noak och hans familj ses inte som lämpade för uppgiften, om man får tro berättaren i första kapitlet, en av trämaskarna som smugit sig ombord som fripassagerare, eftersom de tillhör de 'orena' djuren som inte utvalts att få följa med.

Trämaskarna är för mig också ett humoristiskt tema som dyker upp i varje kapitel, i någon form, om än ibland bara i en bisats. Huvudpersoner är de bara i ett kapitel, det juridiska, då de urholkat en predikstol så en biskop fallit och förlorat förståndet, vilket leder till en kyrklig rättegång på 1500-talet om bannlysning, trämaskarna mitt i den juridiska stridselden för och emot utvisning. Trämaskarna finns där genom hela boken, vi kan ana oss till dem som eviga fripassagerare i diverse inredning och träbyggen. Människan lyckas aldrig utvisa dem.

Det är en idéroman, trots att människorna i berättelserna sällan tycks göra annat än kämpa för att överleva, i den ena katastrofen efter den andra, via skeppsbrott, kannibalism, till radioaktivt nedfall från Chernobyl. Ändå tycks alla dessa katastrofer resultera i olika konstverk, som Gericaults målning av en flotte med skeppsbrutna efter skeppet Medusas skeppsbrott 1816. Tavlan finns med som färgfoto på ett utvikbart blad i mitten av boken, ett grepp som vanligtvis bara förekommer i konstböcker. Men här är konstverket bevis för att flotten tillhör ett historiskt fakta, även om ingen vet hur flotte och passagerare såg ut, men de inspirerade till ett konstverk.

Mänskligheten är en vandrande varelse, vår historia består av resor och upptäckter, men vi drabbas också ständigt av katastrofer, översvämningar, skeppsbrott, våra liv liknar små jollar på öppna havet, som ofta tappat styråran, på drift förlorar vi vårt mål ur sikte - om vi någonsin haft något mål, annat än att överleva. Vi försöker förgäves ta kontroll över händelserna.

Efter ursprungsmyten om Noaks ark, men ur trämaskars perspektiv, om de fångna djuren (gisslan?), varav många blev mat åt människorna, kastas vi till 1985 års kapning av kryssningsfartyget Achille Lauro. En historiker bland passagerarna tvingas tala i terroristernas sak, att förklara för gisslan varför de skall avrättas en efter en. En ironisk liknelse för hur historien alltid nedtecknats av vinnarsidan. Och resten av oss är gisslan.

En kvinna flyr ensam i en liten båt, för att likt Robinson starta om, chockad efter nyheterna om radioaktiviteten från Chernobyl, oron över alla radioaktiva renar som grävs ner, å andra sidan flyr hon också från ett havererat äktenskap, en make som inte lyssnar till hennes oro över vad som sker i världen. Och hamnar alltså på en öde ö.

Sedan får vi en krönika om Medusas skeppsbrott 1816, som övergår till konsthistoria om Guericaults målning från 1819, skapelseprocessen, konstnärens behov att förvränga fakta till fiktion. Även Titanics skeppsbrott finns med i en liten historia. Och det metaforiska 'skeppsbrottet' med de judar som flydde Hitler 1939 på St Louis, som sedan vägras tillträde av en rad regeringar på båda sidor Atlanten, de lurade passagerarna bollas runt i ett limbo, hemlösa, rådlösa. Flykting är också Jona i valfiskens buk.

En filminspelning längs Amazonas ska rekonstruera en historisk resa, en kulturkrock mellan missionärer och Amazonas-indianer, som slutade med dödsfall. Filmteamet drabbas också av dödsfall, chockade vet de inte vad de ska tro. Förbannelse? Är indianerna så naiva att de inte kan skilja på fakta och fiktion? Passar de på att hämnas för händelsen århundraden tidigare, återberättade i deras mytologiska historia? Eller är det en rent kolonial nedvärdering av andra kulturer? Läsaren får dock veta denna historia bara som en kuliss i bakgrunden av en självupptagen skådespelare i hans brev hem till sin flickvän, obesvarade brev, där han vägrar inse att hon inte vill ha någon fortsatt kontakt dem emellan.

Tillbaka till berget Ararat, där Noaks ark antas ha strandat, rör sig två historier, en om en viktoriansk kvinna, som vägrar gifta sig och viger sitt liv åt att hitta resterna av arken på berget. Ursprungsmyten i första kapitlet talar om flera skepp, varav flera gick under innan de nådde Ararat. Är arken en myt eller inte? Arken led i alla fall skeppsbrott! Passionerade forskare söker efter rester av förlista skepp, hittar små stycken av Medusa. Skall kvinnan finna en relik från arken på Ararat? Hon ger inte upp, utan dör i en grott på bergssidan. Förknippad med denna, är historien om en astronaut som fått en andlig upplevelse på väg till månen, tycker sig få ett uppdrag, att 'söka efter arken'. Han tycks lyckas bättre än kvinnan - endast vi läsare kan ana oss till att reliken snarare hör till den viktorianska kvinnan än från Noaks tid. Sambandet blir snarare mänskligt än andligt.

Julian Barnes text kan omöjligt summeras, likt mänsklighetens historia är det en väv av intrikata trådar. Trots att allt först tycks splittrat, katastrofer och elände, händelser som flammar upp för att snabbt blekna, visar sig allt hänga samman, även det vi inte vill se. Fiktion fylld med fakta och fakta gestaltat kreativt. Likt den framtid vi går mot. Överlevare är vi, likt trämaskarna. Det rena och det orena kan inte silas isär. Barnes ifrågasätter all dualism, all uppdelning, inte bara mellan fiktion och icke-fiktion.

I slutkapitlet, 'Drömmen', uppenbarar sig himmelriket, som den mest perfekta dröm. Så perfekt och friktionsfritt att livet efter detta riskerar att bli innehållslöst. Alltså har kapitlen fört oss från Skapelse och översvämning till Paradiset. Gränsen mellan liv och död är utsuddad, liksom realitet och drömmar. Alltså är Barnes himmelrike avsaknad av dualism.

Genom att slänga in ett 'halvt' kapitel, poängteras avsaknaden av realitet. Hur kan ett kapitel vara  'halvt', antingen finns det eller inte. Även om bara som 'parentes'. Och efter alla katastrofer, är det meditationen i det 'halva kapitlet' som utgör textens diamant för mig, tankeställaren som höljer idén från Historiens kaotiska nyhetsrapportering kring död och elände, psykiskt och fysisk.

Denna parentes är en meditation kring Kärlek - det som gör vår 'kamp att överleva' värt besväret. Varför vi fortsätter. Hur än olycklig kärlek kan göra oss, hur än mycket vi tvivlar, fortsätter kärlek att göra livet värt besväret att överleva. Någon 'Sanning' kan vi aldrig finna, trots att människor lägger ner enorm energi på att söka efter 'sin sanning', vare sig det är reliker från Ararat, eller rester av Medusa utanför Afrikas kust, osv. Det är passionen som driver människan.

Berättaren menar att historien vore löjlig utan kärlek, självupptaget högfärdig. Kärlek låter sig inte imponeras av något annat än passionen själv. Aldrig är vi så ärliga om oss själva som när vi möter kärleken i en annan människa. Då blir ärlighet en moralisk plikt. Historia är berättad av andra, en väv av fiktioner, som tillrättalägger vad vi inte vet eller inte förstår eller inte vill se.

Passion kan återfinna sanningen - om Titanic, om Medusa - eller inte. Kärlek väcker nya insikter, breddar vår synvinkel. Hjärnan är dualistiskt uppdelad. Det kan hjärtat aldrig bli. Kärlek är emot allt mekaniskt, all materialism. Kärlek gör oss mänskliga, skänker oss mystik, får oss att inse att vi är mer än bara materia.

Materialisten vill göra om kärleken till feromoner, blundar för visionär och etisk klarhet, allt som uppstår när någon viskar 'Jag älskar dig'. Än sen, en violins toner blir inte mindre extatiska för att de frambringas på en skapelse av träbitar, fårtarmar och hästtagel.

Den som inte tror på kärleken är förlorad. Om universum uppstått av en ren tillfällig slump, kan det inte göra annat än strula till sig. Vi måste tro på kärleken, på vårt osymmetriska hjärta. Det som strular kan vi alltid skylla på vår hjärnas fiktiva vävar.

"When love fails ... blame it on the history of the world."

Imamens fall - Nawal El Saadawi (1988)

Författarinnan berättar i sitt förord till Imamens fall om upprinnelsen till denna mycket egenartade roman. Hon berättar att hon som barn brukade se Gud i drömmen, och att han då liknade hennes mycket rättvisa mor, eller hennes fars vänliga anletsdrag. Men när hennes skolkamrat drömde om Gud såg hon en mycket grym och orättvis person. Alltså menar hon att det osynliga kan vi bara se i drömmen och då liknar Gud "dem som står oss närmast", ofta ens mor eller far.

Hon fick alltså idén till Imamens fall redan som ung flicka, figurerna och stämningarna fanns i hennes huvud mycket livfulla i årtionden, men lät sig inte fångas i ord, på papper. Inte förrän på 1980-talet började berättelsen flöda ut över papperet, hela skaran av karaktärer började uttrycka sig själva och tvingade den som höll i pennan att foga sig.

Och det som uppstod var ett egenartat formexperiment, som för mig verkligen hör hemma i det postmodernistiska 1980-talet, med alla sina dissekerande brottningsmatcher med människans identiteter.

Romanens absolut vanligast ord är "ansikte". Människorna är ansikten, som om det är det enda man ser. När en människa dör faller hennes ansikte mot marken, och man ser det inte längre. Ansikten kan vändas mot himlen, eller bara bortåt, för att undvika att se en annan människa. Imamen som är den mest undflyende karaktären, den enligt förordet mest svårfångade, döljer sig bakom ett gummi-ansikte, och hans bodyguards har samma gummiansikte, för att ingen ska veta vem som är vem och därför bli svårare att mörda. Om någon med Imamens gummiansikte dör, forslas den snabbt bort och ersätts av en person med ett likadant gummiansikte. Människor är bara ansikten som faller och byts ut.

Romanen består av många korta kapitel med förtydligande titlar, så vi vet vem som talar, eftersom hela romanen nästan är som en samling prosadikter, olika karaktärers upplevelse av samma ögonblick, en explosion vid en nationell tredubbel festlighet, under folkets jubel, då ingen riktigt vet vad som händer. Uppblandat med nuet är minnen, stämningar, livsinställningar, personernas inre monologer. Allt glider mellan drömlik vaghet eller feberyra, framsipprande intuitioner och instinkter.

På s.133 står det "deras ansikten lossnar från huvudet", och jag undrar om det beskriver effekten av en bomb eller är mer symboliskt? Antagligen bådadera. Ja, berättelsen flyter i en medveten vaghet som gör att jaget flyter, som om samma monolog kan gälla flera karaktärer, som om det är ett universellt kollektiv som kommer till tals, i ett evigt tidlöst nu. Detta uttrycks också på ett par ställen mot slutet av romanen, som att
"hans ansikte blev ansiktslöst eller blev allas ansikte som smälte samman till ett så att det inte längre var möjligt att skilja den ena från den andra..." (s.184)

Grundtema är både dubbeltydighet och dubbelmoralen, i en icke namngiven muslimsk diktatur. Ett patriarkat där allt som är självklart tillåtet för män, är förbjudet för kvinnor. Männen kan alltid förlåtas allt, de ber ständigt Allah om förlåtelse, likt ett mantra, och tröttnar de på sina hustrur uttalar de 'skilsmässofrasen', så kan de skaffa sig en ny. Men kvinnorna kan aldrig göra annat än fel, alla regler gör att de alltid kan dömas för något. Den gör också att alla har "två ansikten"(s.189), ett milt och vackert och ett annat mörkt som djävulen.

Två kärnhändelser upprepas, ur lite olika vinklar, genom hela romanen. Det ena är explosionen när imamen håller tal under jubelfesten Stora Bairam, ett försök till attentat - som inte verkar fungera eftersom det bestående tycks motstå det mesta. För även om en man dör, så ersatts han alltid av precis samma symbol igen. Den andra händelsen är hur Binth Allah (Guds dotter) jagas av förföljare och dödas av de som våldfört sig på henne. Vagheten gör dock att samma scen lika gärna kan handla om hennes mors våldsamma död, eller andra kvinnors våldsamma död. Precis som attentatet mot imamen kan gälla alla imamer, som med tiden byts ut.

Att kalla en flicka för Guds dotter anses vara en hädelse. Allah har inga barn. Eftersom flickans mor var ogift och dottern alltså oäkta, gör det hädelsen än värre. Å andra sidan känns det helt legitimt att kalla föräldralösa barn för 'Guds barn', och det var på barnhemmet hon fick sitt namn/smeknamn, där en annan flicka kallades 'Guds välsignelse', och en pojke 'Guds rikedom'.

Det här är en intrikata funderingar, som handlar om en frågeställning som dök upp under arbetet med romanen, att Kristendomen kallar Jesus för 'Guds son'. Men ingen har hört talas om 'Guds dotter'. Frågan gäller ifall Jungfru Maria fött ett flickebarn i stället, hade hon då blivit en Messias? Båda dog i alla fall våldsamt, han på korset och hon stenad till döds. Ja, mängder av kvinnor har stenats till döds, oskyldiga knivhuggits i ryggen av sina förövare, men aldrig upphöjts till Messias.

Nawal El Saadawi ställer alltså upp en motbild mot 'Fadern, Sonen och den Helige Anden'. På sid 184 står: "I världsalltets speglar såg man bilden av tre kvinnor som stod med högburet huvud..."
Dessa är en död mans Hustru, Älskarinna, och Oäkta dotter, som möts vid hans bår. En treenighet.  Likaväl som den ogifta Jungfrun som föder en Dotter, som också föder en oäkta dotter. Alla 'Jungfruliga' barnaföderskor, minderåriga våldtäktsoffer som föder oäkta barn, åt förövare som vägrar erkänna dem.

"Innan jag föll, innan orden och bokstäverna hann blekna bort frågade jag dem: Varför låter ni alltid brottslingen gå fri och bestraffar offret? Jag är ung. Min mor dog som jungfru, och det kommer jag också att göra. De sa: Du är ett syndens barn och din mor stenades till döds. Men innan bokstäverna bleknade ur min hjärna, innan den blev tom, sa jag: jag är inte syndens barn, jag är Bint Allah."

'Glädjeflickan', kvinnan i bordellen, hon som mördas, är det närmaste en kvinnlig helig ande vi kommer. Ty alla är rädd för henne, tål inte hennes blick, den enda som inte känner sig skyldig inför henne är hennes egen mor. För i glädjehuset tar till och med imamen av sitt sitt gummiansikte, "det var bara hon av alla människor som hade sett dem  utan kläder /.../ och de såg alla likadana ut och luktade likadant och gjorde samma rörelser" (s.189)

Mot slutet står också att hennes röst var musik, hennes kropp kärlek. "Hon brydde sig inte om ifall hugget kom bakifrån eller framifrån ty hon fortsatte att dansa. Hon oroade sig inte inför tanken på döden /.../ hon var inte man och inte kvinna, och hon var inte människa och inte djävul utan alltsammans på en gång och även om en del av henne skulle råka falla av skulle helheten alltid finnas kvar och fortsätta dansen." (s.189)

På bokens baksida står att Bint Allah är utomäktenskaplig dotter till Imamen, men det är bara en misstanke, det kan lika väl vara Imamens vän, den Store Skriftställaren, de som förälskar sig i samma kvinnor och gick till bordellen ihop och skrattar åt minnet, när de 'delade på samma glädjeflicka', Bint Allahs mor. Men som sagt, allt i denna roman generaliseras för att gälla 'alla'.

sid 190: "... inga spår fanns kvar av det som gjorde det möjligt att skilja det ena ansiktet från det andra eller skilja en person från en annan..."

PS. Vid några tillfällen refereras till 'kulturarvet', och det är Tusen och en natt. En självklarhet. Och där finns kung Shahriar, som med vällustigt hämndbegär dödar oskyldiga jungfrur natt efter natt ... Det är naturligtvis en viktig betydelsebärande symbol.

Raymond Carver (noveller 1982)

Den amerikanske författaren Raymond Carver (1938-1988) är mest känd för sina noveller som man utgav på 1970-80-talet. Jag har just läst samlingen What we talk about when we talk about love (1982) som innehåller 17 korta noveller. Andra kända samlingar är Will you please be quiet, please? (1976) och Cathedral (1984)

Novellerna är minimalistiskt gestaltade scener, vardagsrealism hos fattiga och lägre medelklass. Texten fokuserar främst på människornas korthuggna sätt att uttrycka sig. Deras liv är tomt och andefattigt, till synes meningslöst, fragmentariserat. Ångesten ruvar runt höret, ett möjligt hot om våld som karaktärerna försöker ignorera. Det stammar ur kontaktlöshet och emotionell avstängdhet och lyfts aldrig upp ur det omedvetna. Vi serveras ingen sens moral eller förklaring, bara scener, dialoger, att ta in. En postmodernistisk kontaktlöshet.

1993 gjorde Robert Altman sin film Short Cuts, byggd på nio noveller och en dikt ur Carvers produktion. Altmans film är en tolkning, och fritt återanvändande av en mängd karaktärer, som han flyttar till Los Angeles gråa förorter. Filmen är sprängfylld av duktiga skådespelare som vävs samman, går ut och in ur varandras liv, som en grov väv, utan att någonsin komma i någon emotionella kontakt med varann.

Jag minns filmen mycket tydligt - fascinerades av vandrandet mellan scenerna, att jag som tittare såg samband som ingen av karaktärerna någonsin själva blev medvetna om. Hur allt hängde ihop och hur de ändå aldrig samarbetade, helt saknade gemensamt mål. I stället är de alla offer för slumpen, ett helt obegripligt öde, ett postmodernt andefattigt liv.

Jag förstår att Altman ville göra film av alla dessa gestaltade karaktärer, för dialogerna är filmiskt återgivna, liksom talet mer ljudenligt än litterärt. Ändå är film och noveller inte samma sak. Carver skrev korta noveller, lätta att läsa en munsbit i taget. Med möjlighet att trots all tomhet fundera över ett bakomliggande etiskt dilemma, hur än svårt karaktärerna har att medvetet ta in detta. Altmans film däremot skapar en hel samhällsväv av personer som tycks sakna egen vilja eller kreativ förmåga.

Novellerna ger en deppig återblick på ett tomt samhälle som tappat tro och mening.

Oranges are not the Only Fruit - Jeanette Winterson (1985)

Jag har läst om ännu en favorit, Jeanette Wintersons Det finns annan frukt än apelsiner (1985), lika bra idag som första gången jag läste den. Den har kallats självbiografisk, men författaren själv protesterar och menar att när manliga författare som Milan Kundera och Paul Auster sätter sitt eget namn på en fiktiv karaktär, då "kallas det 'metafiktion', när jag gjorde det kallades det självbiografi. /.../ kvinnor förväntas fortfarande inte ha några litterära ambitioner eller hysa en vilja att leka med formen.", skriver Winterson i förordet till 2005 års nyutgåva.

Det finns annan frukt än apelsiner är Wintersons debutroman. Den är uppfriskande humoristisk och förförande lättläst. Men det finns mycket lek med form och mytologiska symboler, som det står läsaren fritt att ta till sig. Temat är den fiktiva Jeanettes uppväxt i en pingstkyrklig missionsmiljö, som först innebar trygghet och inympat självförtroende, men som med tiden sätter allt strängare begränsningar. Och när hon inte låter sig tämjas, förkastar henne.

Att romanens olika delar bär namn efter olika böcker i Bibeln, förankrar den bibeltrogna miljö flickan växer upp i. Modern vill först inte låta Jeanette gå i vanlig skola, utan lär henne läsa med hjälp av Bibeln, hemmets enda bok. Bibeln med dess våldsamma historier och hämnande Gud, blir därför hennes referensram, så väsenskild från övriga klasskamraters.

Så förutom övergripande gammaltestamentliga referenser (som att kalla kapitlet om barndomen/livets början för 'Genesis' och låta 'Exodus' symbolisera de första stegen bort från hemmet, alltså när hon börjar kommunal skola, osv.), så finns mer specifika, som bl.a. Paulus. Viktig är också graal-legenden och andra symboliska sagor. Lewis Carrolls 'Alice i Underlandet/Spegellandet' ger dessutom perfekta referenser när galenskapen breder ut sig.

Denna roman hör till 1980-talets kreativa förnyelse av romanskrivandet. Det är inte en subjektiv bekännelseroman (som de såg ut på 1970-talet) utan en lek med form och perspektiv, samtidigt som den unga flickans identitet utforskas.

Stad av glas - Paul Auster (1985)

Med Stad av glas, som var Paul Austers stora genombrott, inledde han den postmoderna romansvit som senare kom att kallas New York-trilogin. Läsaren luras in i historien med förespeglingen om att historiens genre är någon typ av hårdkokt deckare. Huvudpersonen får i uppdrag att skydda en person, genom att skugga och bevaka den person som uppdragsgivaren känner sig hotad av.

Huvudpersonen, Daniel Quinn, är deprimerad redan från början, eftersom han förlorat hustru och son. Vi får aldrig veta 'hur'. Har de dött i en olycka? I alla fall känner Quinn att hans liv förlorat sin mening. Så vad han gör eller skriver tycks inte längre spela någon roll för honom.

Men ju längre vi läser, desto mer absurd blir historien. Huvudpersonen är en utbränd författare, Daniel Quinn, som tröttnat på de ambitiösa skrifter han ursprungligen ägnat sig åt, och i stället börjat livnära sig på att skriva deckare. Han tråcklar habilt ihop en deckar-intrig halva året och är sedan ledig ett halvår. Men han gör det under pseudonymen William Wilson. Han kan alltså gömma sig bakom ett abstrakt alias, men identifierar sig med den detektiv han skapat, Max Work. Han ger en rolig liknelse där pseudonymen William Wilson liknas vid en buktalare, där Quinn själv bara är dockan, medan den fiktive detektiven Work är själva rösten som ger hela föreställningen mål och mening.

Det egentliga temat för romanen är en invecklad härva av författar-identiteter. Boken låtsas vara en 'sann' historia, lite som historien kring Robinson Crusoes använder minutiösa detaljer, för att 'bevisa att det som berättas har hänt'. Huvudvikten ligger på det metafiktiva, dvs frågan om hur synvinkeln skapas och skiftar i en litterära text. Hur man ljuger ihop en sanning som läsaren kan acceptera.

Även Paul Auster själv dyker upp som en bifigur, genom att Daniel Quinn av en 'slump' får ett telefonsamtal där personen frågar efter Paul Auster, och när detta upprepats ett antal gånger, beslutar han att ta på sig rollen som just den efterfrågade detektiven Paul Auster. I historien sker allt av en slump, trots att vi som läsare vet att det är författaren som valt ut varje detalj - vilket är allt annat än av en slump.

Paul Auster är inte detektiv, utan författare, och mest av allt intresserad av de tilltrasslade berättar- synvinklarna i Cervantes klassiska roman Don Quijotes äventyr (1605). Att Daniel Quinn har samma initialer som Don Quijote, är en fingervisning om att samma problematik nu tas upp i New York 380 år senare. Paul Auster säger sig beundra författaren Daniel Quinn, och saknar de dikter och essäer som denne skrev innan han gick under jorden som William Wilson, deckarförfattaren.

Cervantes påstår att han hittat manuskriptet om Don Quijote som slogs mot väderkvarnar, och utger det som en avskräckande historia, för att polemisera mot villfarelserna i gamla romantiserande riddarromaner. Eller egentligen som en väntjänst, att hjälpa Don Quijote att vakna upp ur sin villfarelse. Den måste vara 'sann', eftersom fantasier inte kan bekämpas med hjälp av fantasier, utan bara via fakta.

Paul Auster är författare till Stad av glas, men inte berättare, utan bara en biperson, som visar sig vara bekant till den verklige berättaren, som aldrig presenterar sig. Denne har varit bortrest under hela historien, och får bara ta del av Daniel Quinns röda anteckningsbok, ur vilken han rekonstruerar händelseförloppet.

Vi kan alltså säga att Paul Auster eller den icke namngivne förläggaren är utgivare, likt Cervantes, och att det är Paul Auster som med denna absurda deckarhistoria skall försöka avskräckas från sin vurm för hårdkokta deckare. Förutom skuggandet och bevakandet, finns det ingen vettig deckarhistoria, bara en besatthet som blir en fara för hans liv och hälsa.

Och så vidare, i en oändlig rundgång. Har alltså vännerna konstruerat hela den här historien, för att få Daniel Quinn att bli en 'riktig seriös' författare igen, i stället för att gräva ner sig i billiga deckare  under pseudonym?

Som en extra knorr, menar Paul Auster att man kan vrida Don Quijote-historien ett varv till. Att det egentligen var Don Quijote själv som förställde sig och lurade på Cervantes historien, för att han ville se hur många lögner en läsare kunde acceptera. Svaret på det är oändligt många, så länge vi blir roade.

"Auster hade roligt, men Quinn kunde inte riktigt avgöra vari det roliga låg."

New York på 1980-talet var en storstad i sönderfall. En ensamhetens och brottets högborg. Mörk som en Kafka-roman. Där finns inget rum för 'humor' Quinn ser inte det roliga. Han behöver verkligen väckas ur den hårdkokta deckargenren ...

Förhoppningsvis för att få syn på en mer positiv värld ?

Flaubert's Parrot - Julian Barnes (1984)

Om man sitter och funderar över vad 'postmodern' betyder kan man läsa Flaubert's Parrot av Julian Barnes. Termen dök upp på 1980-talet och jag hade svårt att få grepp om termen. Det tycks lite lättare i backspegeln.

Denna har också ingått i min semesterläsning, men är mycket svår att kategoriera. Och det var väl en av Julian Barnes målsättningar. Det är svårt att kalla det för en 'roman', trots att det finns en fiktiv berättare, den pensionerade läkaren Geoffrey Braithwaite, besatt av sitt intresse för den franske författaren Gustave Flaubert, som skrev Madam Bovary (1857). Men boken i sig är uppbyggd nästan som 15 essäer, kring nästan lika många frågeställningar, sällan litterära, utan mer biografiska funderingar kring författaren.

 Frågan jag inte kan svara på är ifall alla fakta som dyker upp i 'boken', är kända 'fakta' eller mer eller mindre fritt uppfunnen fiktion. Under läsningen av de första kapitlen känner jag mig närmast överfallen av detta sammelsurium av en mängd plock och pinn fakta. På ett sätt känns det som om Julian Barnes 'rasar' mot allt närgånget navelskådande i författares egna liv. Privatlivet må vara en inspirationskälla för många litterära skapelser, i alla fall kan personliga erfarenheter inspirera det litterära gestaltandet, likaväl som det hjälper skådespelare att bygga karaktärer på teaterscenen. Det kan utgöra basen till mästerverk.

Men att samla författarens privata fakta in absurdum, har inget att göra med det slutliga litterära verket. Litterära mästerverk blir klassiska genom sin allmängiltighet, att många kan finna symboler som talar till dem själva.

Jag började läsa i tron att det var någon typ av roman, men finner en hybrid, en blandning av genrer. Fakta och fiktion, essä och roman, en okonventionell biografi över Gustave Flaubert, men också en fiktiv självbiografi över denne Braithwaite. Kanske är det även en deckar-gåta, när han letar efter den 'rätta' uppstoppade papegoja, som en gång inspirerat Flaubert. Och slutligen inser att antagligen behöver Flauberts beskrivning av papegojans färgspel inte ha varit exakt återgivet, som ett fotografi, utan Flaubert hade trots allt konstnärlig licens att att beskriva den helt fritt ur sin egen fantasi, för att den skulle passa hans litterära skapelse på bästa sätt.

Så i slutänden är det inte Flaubert vi lärt oss något om, utan bara vad som intresserar Braithwaite, och hur Braithwaite tolkar det han hittar. Alltså en fiktiv roman om den fiktive Braithwaites intressen.

Ju länge jag läser Julian Barnes 'roman', och försöker se bakom djungeln av fakta, som kan vara helt fiktiva (?), så hittar jag en mängd tankeväckande funderingar som det är helt möjligt att roa sig med i hängmattan. Det krävs gott om tid. På 1980-talet var det naturligtvis ett tydligt ställningstagande. Kanske kan det vara det även idag?

Att uppfinna ensamheten - Paul Auster (1982)

Paul Auster (f.1947) började som poet, och försörjde sig framför allt som översättare. Men 1982 kom prosadebuten, en bok skriven i två delar:

Del 1 - Porträtt av en osynlig man (skriven 1979) - är ett motsägelsefullt porträtt av Austers far, Sam, som dog hastigt och oväntat i januari detta år, bara 67 år gammal. Auster skriver för att försöka få grepp om sin oåtkomlige far, hans svala ytlighet. Texten är skriven på en klar, avskalad 70-talsprosa, en undersökande och ifrågasättande realism. Auster kommer sin farfars mystiska död på spåren, en av faderns 'välbevarade' hemligheter, även om både domstol och tidningar hade sitt att säga när det hände 1919 (Pauls farmor sköt ihjäl farfadern). Är det förklaringen till Sams emotionella tomhet? Men Paul upptäcker också att en av hans kusiner, den enda fasterns son, är den som sörjer Sam mest. Varför betydde Sam mer för sin systerson än för sin egen son? Men faderns visar sig också ha varit mycket respekterad i sin funktion som hyresvärd, uppskattad av hyresgästerna för sin sociala etik.

Del 2 - Minnets bok (skriven 1980-81). Här försöker Auster i stället betrakta sig själv, som 'A' i tredje person. Efter faderns död har livet komplicerats både av att hans eget äktenskap spricker, hans smärta att inte få dela varje dag med sin 2-årige son. När sonen dessutom plötsligt drabbas av en livshotande 'lunginflammation med astmatiska komplikationer', parallellt med att det är Pauls 85-årige morfars tur att lämna livet - och tvärtemot Pauls far är det en långdragen och smärtsam sjukdomsprocess - där Paul blir huvudansvarig för dagliga besök och all praktisk hjälp som behövs - då ställer sig allt på sin spets.

Men hur än smärtsamt 'A' upplever allt detta, så blir min upplevelse som läsare betydligt svalare, när huvudpersonen distanseras som en bokstav. Undersökningen har också blivit 'akademisk', med en rad 'parallella' livsberättelser och analyserade texter. Texten har trätt in i det postmoderna 80-talet, den mångdimensionella genreblandningen. Dessutom vill den färdiga texten ge sken av att vara skissartad, stilen som oavslutad, genom att t ex beskriva några foton som skulle kunna illustrera avsnittet. Liksom de inledande meningarna i olika avsnitt får något skissartat över sig, med illusionen av något oavslutat. Eller är det insikten om att detta filosoferande aldrig blir färdigt. Detta är inga sanningar som kan få en avgörnade analys ... varje liv har sina funderingar, och de ändras efter hand.

Auster saknar sin son mer än sitt äktenskap och för att bearbeta sina känslor, söker han efter tecken, synkroniciteter, upprepningar, metaforer, och paralleller i andra far och son relationer. Och så filosoferar han över det mänskliga minnet och dess dynamik. Hur vårt psyke skapar och omskapar ...

Mot slutet av boken kommer Auster också till insikt om att sonen inte kommer att minnas någonting av dessa småbarnsår, alla de tusentals timmar han lägger ner på sin son de tre första åren, för att ge honom 'allt' han kan. Jag som läsare kan dra mina egna slutsatser om detta spelat in för Pauls egen känsla av fadern som frånvarande. (Föräldrarna skilde sig först när Paul var 17). Vi minns enstaka händelser som bryter av mer,  än det som pågår i åratal, då överlagras det äldre med det färskare.

Boken som helhet heter Att uppfinna ensamheten - något psyket skapar själv i backspegeln. Berätta eller dö, är Austers egen diagnos av livet, via Tusen och en natt. Och naturligtvis drivkraft för allt författande.

Boken är helt klart tankeväckande. Och det finns helt lysande avsnitt, såväl rent språkliga ordlekar, som textanalyser. Lysande är tolkningen av inledningssagan i Tusen och en natt. Med Sheherazads sagor om sagor för att hålla döden på avstånd. Att frammana en sanning, inte genom argument och bevis, utan genom parallella sanningar. Och för att få oss att glömma döden och varje besatthet. Besatthet, av vad det än vara må, är det som skapar vår ensamhet, som skiljer oss från andra, liksom kungen i Tusen och en natt är besatt av att få hämnas.

Lika lysande är tankar kring Collodis klassiska fader-son-saga Pinocchio, med paralleller till Bibelns Jona i valfiskens buk, eftersom även Pinocchios far hamnar i buken på en fisk och behöver räddas av sin son. Jag blir genast sugen att läsa Pinocchio, trots att jag varken är far eller son. Auster menar att Pinocchio egentligen är en minnesbok över Collodies egen barndom, den mogne mannens saga om sin egen barndom, bilden av sig själv som livskraftig buspojken som förförde alla med rövarhistorier. Utan den 50-årige Collodis sökande efter sin försvunna barndom, hade Pinocchio inte blivit den klassiker den är.

Så Pauls besatthet av att inte avskiljas från sin son, är en ojämn kamp. Sonen kommer inte att minnas. Och likt inledningssagan i Tusen och en natt lära oss, är allt i livet kluvet mellan kött och ande. Vi kan aldrig äga en annan människa. Vi kan krama vårt barn, och ha tankar om det. Men bara barnet kan äga sitt eget liv. Livet tillhör den som lever det. Det spelar ingen roll vad vi andra tänker om personen. Men Sagor är ett grundläggande behov för allt människor, för vår förmåga att uppfatta livets mångfald.

Foucaults pendel - Umberto Eco (1988)

Umberto Eco (1932-2016) blev världskändis genom sin första roman, Rosens namn (1980), där han med hjälp av en populär pusseldeckarmall, stoppade in sitt kulturfilosofiska vetande (se mitt inlägg januari 2012). I isolerad klostermiljö på 1300-talet mördas den ena munken efter den andra, lika mystiskt som Agatha Christies isolerade ö-besökare i Tio små negerpojkar. Till detta kloster kommer munken William av Baskerville, och tyder alla tecken lika mästerligt som en Serlock Holmes.

Ecos andra roman, Foucaults pendel (1988) består a 120 kapitel uppdelade i tio avdelningar benämnda enligt den judiska Kabbalan, en andlig kunskapsväg, en gång alkemisternas andliga metod. Problemet är att kunskapssökandet lätt urartar. I romanen säger huvudpersonen Casaubon ibland att han måste tänka och agera som Sam Spade, Dashiell Hammetts skapelse, den första hårdkokta detektiven (förekom i en roman och några noveller). Eco klev alltså ett steg framåt i kriminallitteraturens historien, bort från mästerdetektivens pusslande i att finna den skyldige inom en begränsad miljö där alla tycks ha motiv att döda, frågan är 'vem' som gjorde det. Den hårdkokta deckaren trasslar i stället in sig i ett nät av konspirationer och hemliga grupperingar.

Casaubon i Foucaults pendel försöker ihop med några förlagskollegor finna den gemensamma nämnaren bland en mängd hemliga sällskap. Överallt växer teorierna ut till globala nät, som löper genom den mänskliga historien. I denna eviga jakt på världsherravälde skapas såväl syndabockar som självuppfyllande profetior. Det tycks vara en medfödd mänsklig egenskap att oroa sig för svek och hemliga motståndare - så pass att man vill försvara sig genom att skapa sina egna hemliga sällskap.

Så i stället för roande klurigheter för geniknölarna, skapas thrillern kring dolda mysterier och konspirationsteorier. Ecos roman inleds med gåtor kring medeltida Tempelherrar. I det sammanhanget kan man notera att Dashiell Hammetts klassiska kriminalroman Malteserfalken (1929), med Sam Spade i huvudrollen, alltså redan i titeln anknyter till korstågstidens Tempelriddare genom den för dem utmärkande symbolen 'Malteserkorset'. Redan i början av romanen blir Sam Spades kollega mördad, och såväl dennes hustru som polisen börjar misstänka Sam själv. Polisen som anklagar honom visar sig också bära ett märke i kavajen från ett hemligt sällskap. Genast väcks läsarens misstänksamhet. Var polisens mål verkligen att sätta dit Sam Spade, eller var det är hans eget hemlighetsmakeri som gjorde dem misstänksamma. En ond cirkel, eller en hermeneutisk tolkningsspiral?

I Foucaults pendel försvinner en person och polisen kopplas in och bestämmer sig för att inte lita på de förlästa förlagsmännen. I alla fall känner de sig misstänkta och skuggade av polisen. Frön till misstänksamhet har såtts. Och medlemmar i hemliga sällskap ska man akta sig för.

Umberto Ecos roman är en närmast övermäktig faktasamling av alla slag, från egyptisk alkemi till 1900-talets nazism, som väver sig fram och ihop. Umberto Eco var professor i semiotik (tecken/symboler) i Bologna 1975-2007, kulturfilosof och litteratur-teoretiker. Han menade att den mänskliga hjärnan ständigt knyter ihop och skapar mening av allt vi läser, ser och hör, oavsett om något objektivt sammanhang finns eller inte. Han kallade litterära texter för 'öppna fält', och att ju öppnare texten är desto mer uppskattas den av läsaren eftersom det ger läsaren desto större möjligheter till eget skapande av egna bilder av innehållet. Ecos romaner illustrerar just detta.

En enkel pusseldeckare som följer en smal tråd, överlever max en genomläsning. Texter med bredare och djupare betydelsefält kan läsas om och om igen. Även en smal deckargåta kan naturligtvis breddas med hjälp av annat intressant innehåll (olika läsares intressen skiljer sig naturligtvis; relationer, kulturhistoria, politik, osv). Jag som historienörd kan uppleva Ecos romaner som veritabla guldgruvor, sprängfyllda med kunskaper och fakta. Ändå blir jag emellanåt kluven inför överflödet, riskerar övermättnad. Jag önskar inte läsa om en tegelsten som Foucaults pendel. Jag är definitivt glad att jag läst den, och å ena sidan är den så pass flyhänt skriven att de bitar som väckt mitt intresse hellre leder mig att söka vidare i faktaböcker på området. Å andra sidan har Eco också redan övertygat mig om att någon slutgiltig sanning kommer jag inte att finna, så då kan jag lika bra låta bli att slösa tid på det. Det är inget dumt slutresultat alls!    

Övermäktigt faktaspäckat, men ändå fullt med 'juveler', lysande idéer, konspirationer, ibland får de mig att le, ibland skapar fanatismen en tyngd över bröstet - alltifrån jihad till nazism. När boken skrevs låg 1970-talets terrordåd i mångas tankar. Nu när jag läste den sprängdes flygplats och tunnelbana i Bryssel (22 mars), och IS-terror pågår i Syrien och Turkiet. Eco berättar om medeltida instruktioner för hur man uppfostrar självmordsbombare. En metod som verkar återanvändas än idag.

Trots att fakta kan vara verkliga fakta, är kartan, konspirationen, godtyckligt sammansatt av olika människors hjärnor. De absolut mest uppfriskande avsnitten i Ecos roman står Casaubons kvinna Lia för, mor till hans barn. Hon tar ner honom på jorden, varnar honom från att gå ner sig i konspirations-
träsket. Hon menar att människan alltid utgår från sin egen kropp, alltså visar kroppen hur vi ska tolka numerologi, högt och lågt. Mysterier, helighet och hemligheter är sprungna ur vår tillvaro i kroppen. Och alldeles särskilt uppenbart för henne när hon är gravid. Hennes resonemang ger mig både 'aha'-upplevelser och igenkänningsfaktor.

Casaubon kommer slutligen fram till att alla någon gång i livet får uppleva 'meningen', oftast som ett ogripbart ordlöst tillstånd, fullkomningen, som i brist på språk sällan blir någon insikt, utan bara sporrar oss att leta vidare livet igenom ... i tron att vi ännu inte nått fram till den, gåtans lösning.

Umberto Eco somnade in i februari i år, så fler romaner lär inte komma, men jag har några till kvar att läsa.

(Obs! En av alla konspirationsteorier som Eco tar upp, är den som även Dan Brown lånade 15 år senare till sin Da Vinci koden, 2003, dvs The Holy Blood and the Holy Grail av Baigent, Leigh, Lincoln. Men Umberto Ecos verk är så mycket större och bredare och rikare.)

Den sista cigaretten - Klas Östergren (2009)

Ord för ordens egen skull, var det som först dominerade mina tankar när jag i Julas började läsa Klas Östergrens Den sista cigarretten (2009), en enda lång trög monolog, länge i mina tankar hållen av en knarrig gnällgubbe i övre medelåldern. Han beskrivs till slut som författare med samma förnamn som Östergren, om än stavat med C - om jag minns rätt, för det stod bara på ett ställe, och jag känner inte att jag någonsin skulle vilja läsa om denna motsträviga roman.

Detta är en fortsättningen på föregående inlägg om Ord och Bild i texter. Östergrens roman väckte alltså redan från början en känsla i mig av medvetet vald retro-stil. Jag-berättaren poängterar flera gånger att även om vi som läser upplever hans utvikningar som ovidkommande, så kommer vi längre fram inse att varje detalj kommer att vara avgörande för vår förståelse. Om jag ska vara elak kan jag efter att ha nått sista sidan säga att jag först inte var så säker på det. Östergrens text flyter naturligtvis på bra större delen av tiden, även om jag många gånger undrade varför jag ens försökte engagera mig i något så intellektuellt, pratigt, inbäddat i mängder av ord, ord ord. Det gick så långt att jag kopiera intressanta avsnitt och började stryka onödiga textsjok, för att komma ner till kärnan, det som kunde vara intressant. Längre ner förklarar jag varför just det är lite lustigt i detta fall.

Romanen har en mängd trådar att följa. Handlingen rör sig från 1980-tal fram till nutid. Bland annat tydliggörs att en 'livshistoria' inte kan struktureras ihop till en intrig, att inga sanningar någonsin håller i längden, och i alla fall aldrig är lika för alla, att alla mer eller mindre ägnar sig åt självbedrägeri. En huvudlinje och möjlig intrig rör en konstnär och hans installation, och som sidolinjer finns metatextavsnitt med en fiktiv litteraturvetares teorier. Dessa kan naturligtvis sägas symbolisera varandra, konst som konst, oavsett om det är Ord eller Bild, den kreative håller på med. Författaren är inne i sina svamliga ordmängder, och har svårt att uttrycka vad han vill, tvekar tydligen om han överhuvudtaget vill uttrycka något. Medan hans 'vän' konstnären, med tiden visar sig vara ordblind, ja illiterat. Att han aldrig läst de teoretiska texter han förespeglat att han läst. men trots allt har byggt en installation med djupa dubbeltydigheter. Bland annat spelar han in sig själv när han timme ut och timme in stryker över (!) all text i James Joyce Odysseus, som litteraturhandböcker ofta för fram som ett frontverk för den litterära modernismen. Att detta verk här alltså blir överstruken - obs! inte raderad - under 1980-talets postmodernism, är en symbolisk handling, som kan tolkas alltifrån practical joke, till snobbigt teoretiserande.

Jag styker inte över, jag kortar för att försöka hitta en betydelse, och det är något jag skulle kunna göra med Odysseus också, om jag tyckte att det var mödan värt. Betyder det att jag är postmodernist? Nä ... men jag minns hur förbryllande termen postmodernism var som ny, och hur alla verkade misslyckas med att definiera termens betydelse. Så på ett sätt känns det som om Östergrens roman bara vill illustrera hela mystifikations-processen kring postmodernismen. Något som i slutänden bara tycks upplösas ...

Den tolkning av postmodernism som jag själv tagit till mig, vad gäller litteratur, är att författarna förnyade sig genom att blanda genrer. Det är det jag tycker är lättast att ta på. Östergren tar i stället med alla upptänkliga konstarter (foto, måleri, skulptur, litteratur, musik, film) i den för romanen så centrala konstnärliga installation, som hela tiden framträder som tvetydigt - är det verkligen konst eller bara kitsch? - och som i slutänden tillhör det som aldrig blir av, pga en rad praktiska hinder, utan mer lever i tankevärlden hos de inblandade.

Begreppet postmodernism myntades i en tid när litteraturhistorien fortfarande var strikt indelad i epoker, ett kategoriskt tänkande som idag lösts upp. Att varje ung generation dock önskar förnya sig och bryta med föregångarna, är ett välkänt faktum. Om det de facto blir någon större skillnad är väl desto tveksammare. Så det gör inget att jag aldrig blir helt klar över om det är modernisternas fadersuppror, eller postmodernisternas dito som är huvudtemat i romanen.

Ett tema i metatextavsnitten handlar om Jagets vara eller inte vara. Existerar jaget utan berättelsen, existerar berättelsen utan jaget. Östergrens roman undviker intriger, och försöker sätta Jag-berättaren i bakgrunden, ändå är hans oupphörliga pratande helt dominerande, närmast dränker berättelsen. Som trots allt, på de sista sidorna, som så många andra röriga berättelser, kommer med den sens moral, som åter väcker det intresse i mig som domnat av under läsningen.

Berättaren erkänner att han föredrar sin egen fiktiva idealbild av konstverket, hellre än att ta del av det slutliga fullbordade verket. Tänk om det inte kan leva upp till hans illusioner?

Och så citerar han TS Eliot, modernismens mästarpoet, med stämningsmättade ordbilder.

Låt den rätte komma in - J Ajvide Lindqvist (2004)

Jo, jag har ju faktiskt läst en modern roman till... och sett filmen ... men vet inte riktigt hur jag ska sammanfatta den erfarenheten.

Vampyrhistorier är inte min stil. Jag äcklas av att se blod (andra människors). En hypotes kanske kan förkalra det: att jag som liten såg blod spruta ur min mors spruckna åderbrock. Jag minns det som våldsam fontän-sprut på semesterpromenad. Det kan ha satt spår.

Lite teori om vampyrer känner jag äntå trill. T ex att Lord Byrons livläkare Polidori skrev en novell, The Vampyre, som inspirerade 1800-talets vampyrroman, och var samtida och vän med Mary Shelley när hon inledde sin Frankenstein. (Polidori nämns ju faktiskt 1817 i Jonathan Strange... av S.Clarke, som jag nyss läst)

Jag såg filmen Låt den rätte komma in först. Bildstilistiskt högtstående. Även om jag har min tendens att 'ducka' inför blodet. Visst, filmen har en 'renare' storyline än boken. Det blir ju så. En film kan inte få med allt i en så lång och mångfacetterad text, utan måste välja. Filmen har lagt focus mycket på mobbning. Den ovanligt kalla höstvinterkylan understryker kylan i förorten Blackeberg.

Till skillnad från 'Svinalängorna' i Ystad, vars riktiga namn ironiskt nog var Fridhem (!), är Blackeberg en storstadsförort, men byggd redan på 1950-talet vilket gör att den nu hösten 1981 är lite sjaskigt nergången. Alkoholismen är inte lika framträdande på film. I boken tycks inte någon av de vuxna klara sig utan alkohol. Filmen visar på hur lägenheter och glasrutor blir som barrikader mellan människor, som främst håller sig inom sina egna skokartonger. Isoleringen som gör att man mest sneglar på andra med misstänksamhet, genom kalla glasrutor. Ajvide Lindqvist har mycket medvetet förankrat sin roman vad gäller plats och tid, hösten 1981, med rysk U-båten som går på grund, rysskräcken, Tranebergsbron som försämras i samma takt som förorterna, musik etc.

Ändå blir vampyrhistorien inte begriplig för mig i bildform. Varför? Varför vill man skriva om människor som lever på blod? Så jag läste boken och fick en betydligt fylligare bild. Hur än mycket jag älskar bild och film, så är jag bokmänniska finner mer undermeningar bakom text än bakom bilder. Desstuom råkade jag samtidigt läsa arkeologen Francis Pryors bok Seahenge om religiösa monument från stenålder och bronsålder i England. Trots allt har liv och död under större delen av människans historia varit integrerade delar av varandra. Och mycket av ceremonier forntida människor höll på med, handlade om att hjälpa den döde att utan problem ta sig över till nästa liv. Man var rädd för att onda krafter från den 'andra' sidan skulle passa på att slinka tillbaka hit och ställa till olycka i denna sidas vardag. Samtidigt som man i omsorg om sin döda släkting ville hjälpa denne över till andra sidan. Det värsta som kunde hända en död var att den tvingades leva i ett mellanting mellan liv och död. Inte fick slå sig till ro varken på denna eller den andra sidan.

Där befinner sig också vampyren. Varken död eller levande tvingas vampyren till vad människor alltid fruktat, att hamna mitt emellan, vara varken eller. Är det en symbol för förortslivetes instängdhet i skokartonger? Om mobbning är den enda kontakten mellan ungdomar så befinner de sig också i ett intetsägande mellanrum. Varken inbjudna eller helt utanför.

Inte heller vampyren Eli kan 'bli vän' med Oscar. Ändå blir de vänner. Han bjuder in henne. Att hon väntar på att bli inbjuden är ett märkligt moraliskt drag hos denne 'mördare'. Den enda 'verkliga' vänskapen tycks här vara den mellan de som inte får vara vänner. Vilket kan vara en Romeo och Julia historia, eller något djupare. Romanen bygger en komplex spiral av händelser, och trots att den är mer blodigt våldsam än filmen, så stöter inte texten bort mig så som blodiga bilder kan göra. Jag hinner fundera. Men har ännu ingen 'lösning' på vad romanen egentligen handlar om. Den är så mångfacetterad att var och en kan välja sin egen tolkning.

Låt den rätte komma in är för mig en postmodernistisk blanding. En populärlitterär skräckroman, kombinerad med kriminalromanens mordgåtor, även om ingen deckare löser den, så får vi läsare fördjupad inblick i vad som händer. Samtidigt som författaren stoppar in litterära citat alltifrån Shakespeare till populärmusik av t ex Morrissey (varifrån faktiskt titeln kommer), vilket ökar på min känsla att här finns ganska djupa litterära ambitioner. Detta är alltså en roman som kan läsas på olika plan, och därför kan läsas om.

Rosens namn - Umberto Eco (1980)

År 2011 blev för mig ett 'mellanår', en rejäl svacka med få inlägg. Nu har jag hämtat mig och tar åter tag i min egen nöjesläsning, ... :D

Jag läste Umberto Ecos Rosens namn (1980) redan på 80-talet. Då blev jag lite chockad över de 550 intensiva sidorna. Hur än stor historienörd jag är, hade jag då lite svårt att ta till mig allt. Jag blev övermätt. Så inte nu i höstas, då vi på Populärlitteraturkursen, läste Rosens namn inom kriminallitteratur-avsnittet. Boken är ett paradexempel på postmodernistisk genreblanding. Eco utnyttjar sin stora beläsenhet i medeltida filosofi, och blandar in detta stoff i en alldeles egen lek med deckargenren, där han lekar mästerdetektiv.

Med tanke på hur diger lundan är, tog jag god på mig vid denna inläsning och kunde nu glädjas över mitt nya intryck som fantastiskt positivt. Vet inte om det beror på att jag själv vunnit större mognad, eller om boken i sig vinner på omläsning. Antagligen både och. Under mellantiden har jag hunnit läsa in mig lite i deckargenren och insåg därför denna gång genast att munken William av Baskerville är en sorts parodi på Sherlock Holmes. Om man nu kan kalla en så bedårande sympatisk munk, i det smått hysteriska 1300-talet, för parodi.

Allt tilldrar sig en novembervecka 1327, och raljerar med pusseldeckargenren. Eftersom historien tilldrar sig närmast isolerat inom en klostermiljö, där det ena mordet efter det andra uppdagas, kan man även associera till Agatha Christies Tio små negerpojkar. Men det är ingen slöläsning vi serveras, den historiska kontexten är precis, med späningar som hopar sig mellan såväl Påven som Tysk-Romerske Kejsaren, mot bakgrund av en mängd framväxande sekter.

Och eftersom Eco är den han är, väcker hans mångdubbla betydelselager associationer i mig även till 1900-talets allt mer uppsplittrade vänsterrörelse, i synnerhet på 1960-70-talen, när romanen pratar om sekter och för elelr emot fattigdomsideal.

Romanen är rik nog att läsas flera gånger om, bara man tar sig tid att roas. Kursen tillät inte all tid jag ville ha, så jag har läst om vissa partier under Julledigheten.

Slutet är superbt, hela romanen har byggt en intrig, en deckargåta över sju dygn, som verkar passa som hand i handske med mästerdetektiver och slutna-rummet gåtor, där i den slutna miljön i klostret på klippan. Hela intrigen verkar stämma med undergångstemat i Johannes uppenbarelser. Någon religiös galning mördar efter texten? Allt verkar falla på plats, enda tills vi i slutet inser att så är det inte. Allt bara 'verkade' hänga ihop. men det var en suggererad synvilla.

Vilket kan associeras till den marxistiska, lagbundna samhällsutvecklingen. Länge verkade allt stämma, lagbundet, men finalen uteblir. Förutsägelserna slår inte in.

Vilket också hänger samman med Ecos professionella studier kring Hermeneutik, hur människan bygger teorier i sins trävan att finna sanningen, men ingen slutgiltig sanning existerar.