Väggen - Marlen Haushofer (1963)

 Österrikiskan Marlen Haushofer (1920-1970) är mest känd för romanen Väggen, och detta främst postumt, på 1980-talet, när kvinnliga författare återupplivades via ny forskning. Jag kände inte till den förrän ganska nyligen. Det är en kontemplativ bok som jag haft i handväskan och läst i olika väntrum. 

Ramberättelsen är dystopisk, någon typ av sjukdom eller miljögift, kanske någon typ av krigföring, tycks ha dödat alla utom huvudpersonen, kvinnan som berättar om sin situation, när hon om omständigheter lämnats ensam i en jaktstuga och en glasvägg växt upp mellan henne och omvärlden - där allt och alla verkar ha dött. 

Huvuddelen av text är i stället en 'robinsoniad', ur en kvinnas perspektiv. Och robinsoniader har alltid intresserat mig, sedan jag som barn lärde känna Robinson Crusoe (1719) på den öde ön, och hur han fick skapa sitt uppehälle på egen hand. Haushofers roman utgiven 1963 tillkom alltså mitt i en tid av industriell tillväxt, parallellt med allt större miljöförstöring, mot bakgrund av kalla kriget. Berlinmuren hade uppförts 1961, för att hindra öst och väst att mötas. 

Så den ensamma kvinnan måste närma sig naturen för att överleva, hitta mat och förnödenheter, i den fuktiga kitteldal där hon isolerats. Precis som Robinson hade ett vrak att hämta vissa grundläggande förnödenheter i, har Kvinnan de få ting som hon och hennes man och två jägare de skulle möta i skogen hade tagit med sig, eller lämnat i stugan sedan tidigare år. Men inget räcker för evigt. 

Utifrån detta noll-läge transformeras hon steg för steg från en robotlikt arbetande, stressad storstadsbo, till en allt lugnare naturmänniska. Men det tar flera år och det börjar när hon redan är i övre medelåldern. En gång mor, nu med vuxna barn hon aldrig skall återse. Men i skogen var hon satt att vakta en jägares hund, som nu utvecklas till hennes närmaste vän, där dyker även upp en halvvild katta, och en dräktig ko betande i skogen. Dessa djur blir avgörande för hennes välmående, men också en plikt att ta hand om, ge mat och skydd. Livet är fortfarande fullt av 'måsten', men saknar 'mänsklig stimulans', som böcker, musik, godsaker, teknik, till att närma sig ett mer ursprungligt ur-läge i kontakt med djur och natur. 

Visst blir texten repetitiv, av alla dagliga sysslor, långt från den yttre stimulans vi är så vana vid idag, när vår uppmärksamhet splittrats av datorer och mobiler, saker som ännu inte fanns på 1960-talet, när allt gick så mycket långsammare, i synnerhet att nå varandra och ta reda på saker. Men ändå finns det mycket bränsle för samhällskritiken, som puttrade under ytan. Hippies och tillbaka-till-naturen rörelsen rörde sig sakta men säkert genom 1960-talet. Borde vi inte alla flytta ut i skogen och föda upp får och getter, och tillverka får och getost på gammalt naturligt vis?

Så Haushofter fokuserar överlevnad, men också mänskliga känslor av depression inför det okända hotet ute i den osäkra naturen, den stadsmänniskan lämnat, skilt sig från, det okända hotet. En ensamma kvinna kommer att släppa den osäkerheten steg för steg när hon upptäcker allt större förmåga hos sig själv, även om hon blir äldre och får krämpor, så lär hon sig ekonomisera med krafterna, och släppa på tidigare krav. Med djuren är det viktigare hur hon luktar och låter, än hur hon ser ut i sina trasiga paltor.

Samhällskritik och psykologi. Öst och väst, eller höger och vänster hjärnhalva, representerade också länge människans kluvenhet i känslor och intellekt, ibland sa man kvinnligt och manligt. Kvinnan med sin omsorg om djuren verkar alltmer bli en livgivande motvikt till ett manligt hot. Ändå måste hon själv döda vilda djur för att överleva, men så lite som möjligt. Ofta blir det skadade djur. Hon odlar även potatis och bönor, från en liten mängd som växer år från år med sparat utsäde. Och den livgivande kon med sin viktiga mjölk och i synnerhet smöret, det oundgängliga fettet. 

Men på djupet i texten finns även en dold andlig sida. Stjärnhimlen, som staden tidigare aldrig låtit henne se i sin stora prakt, den lugnar. Hon rör sig också mellan den fuktiga hösten och vintern i kitteldalen med jaktstugan där hon känner sig trygg, och den soliga sätern högt upp i bergen, där kon får beta under högsommaren. Solen som där borde ha upplivat kvinnan, som det gör med kon och tjurkalven, känns ofta tryckande för kvinnan. Hon bävar inför den vida utsikten och framtiden. 

Kitteldalen känns för mig som det 'omedvetna', skuggan, det hon måste gräva upp ur sitt inre, nästan som en symbol för livmodern, nere i dalen, hitta tillbaka till den kvinnliga skaparkraften. Medan den soliga sätern, där mjölken skummas och kärnas till smör, så viktigt - men som ändå blir som ett manligt överhängande hot, okänt, men intuitivt. Det är på väg. Är det manlig överhöghet? Borttappad själ i det ateistiska 1960-talet?

Det kommer, det dystopiska hotet, och ger oss inga svar. Men kvinnan både förlorar och vinner, hon går vidare med än större tillförsikt. Hon har släppt på den mänskliga depressiva oron, fogat sig till naturen. Eller? Människan tycks ha försvunnit, kvinnan vill att naturen ska ta över - den eviga. I så fall försvinner tiden och mänskligheten med henne själv. Men gör den det? Eller är detta bara ett själsligt symboliskt scenario?

Kensington Gardens - Rodrigo Fresán (2003)

Kan man hitta en mer perfekt 'postmodern' roman? Att blanda biografi och filosofi och fiktion. I ett sökande efter identitet, och ett försök att gripa den ogripbara verkligheten.

Rodrigo Fresán, född 1963 i Argentina, men är sedan 1999 bosatt i Spanien. Han skrev för tjugo år sedan en för mig närmast perfekt bok. Jag köpte den när jag hittade den på engelska för femton år sedan. Men har inte läst den förrän nu, efter att slutligen ha läst JM Barries originaltext "Peter and Wendy" (1911). Disneys film Peter Pan läste jag som serie redan som barn, men förväntade mig inte att den skulle följa originalet så nära som den gör. Jag visste inte att Barrie var en mycket populär pjäsförfattare under årtionden, ja större delen av sitt liv. Jag visste egentligen ingenting om Barrie, för Peter Pan är den som blivit levande myt, viktig för hela det ungdomsdyrkande 1900-talet. Vill man veta allt om J M Barrie och ursprunget till  myten ska man läsa Kensington Gardens av Rodrigo Fresán.

En närmast perfekt bok för mig, att den både utforskar barndomslandskapet i sig, liksom filosofiska och psykologiska landskap såväl kring sekelskiftet 1900, som 1960-talet, men även dess arvtagare idag. Men jag kan förstå om alla inte 'orkar' ta emot denna glödande passionerade lavaström av ord, ordbilder, som återskapar i stort sett hela 1900-talets populärkultur, böcker och pop/rock som strålade ut från London på 1960-talet.

Författaren lyckas helt fantastiskt smälta samman tidsåldrarna - alltså JM Barries Peter Pan i slutet av den Victorianska eran och det psykedeliska sena 1960-talet - och kanske är det som han själv skriver i sina förklarande slutord, är det vi som var barn på 1960-talet som uppfyllts mest, fascinerats mest av den tiden, det färgglada, kortkorta, nyvakande vägran att 'bli vuxen'. 

Fresán studerade mängder av material JM Barrie och London, såväl då som senare, främst 1960-talet, så att jag själv 'känner igen mig' om så bara genom alla uppräkningar av musiker och författare och böcker. Det var världen jag växte upp i, och tvärtemot författaren har jag varit i Kensington Gardens, tillbringade sommaren 1988 i dess närhet, och allt stiger levande inför mitt inre, genom Fresáns förmåga att återskapa, gestalta. Och inte minst då hur beläst han är på Peter Pans författare JM Barrie. Jag kan inte låta bli att le åt utbrottet i romanen, när berättaren Peter Hook kritiserar filmen 'Finding Neverland', för att inte hålla sig till sanningen utan alltför mycket Hollywood-aktigt stuvar om och klipper bort och låter stjärnskådisar förvanska verkligheten för publiken.

Läs hellre den här boken om ni vill veta något om Barrie och Peter Pan. Texten är oerhört beläst, och är därför mer biografi än roman, men med ett modern flytande lätt språk, och spänningsfaktorer. Men på postmodernt vis befinner den sig i det litterära landskapet, med fiktivt pusslande av jämförelser, som skapar aha-känsla. Fiktion och fakta flyter samman i ett perfekt pussel.

Och så kom jag att tänka på Michael Jackson och hans Neverland Ranch, uppkallade efter Peter Pans Neverland. Fresán började skriva boken 2001, om jag förstår det rätt utgavs den 2003 på spanska, och översattes till engelska 2005, samma år som Michael Jackson beslöt att aldrig återvända till sitt Neverland. 2006 stängdes den som privat nöjespark. Det står inget om detta i romanen. Inget om de likheter som går att hitta även här, med Peter Pan och Neverland som levande legend som står fram i människors medvetande, vårt kollektiva omedvetna medvetande?

Hur mycket identifierade sig Michael Jackson med JM Barrie? Den lille mannen som gick miste om sin barndom, och slutade växa i sitt beslut att aldrig bli vuxen. Peter hette tredje sonen i familjen Llewelyn Davies, spädbarnet som gav Barrie idén till Peter Pan som flög bort. Men fjärde sonen hette Michael, och blev den främsta förebilden för Peter Pans utveckling till pjäs och bok, och också den som levde med mardrömmar livet ut (han drunknade redan vid 20 års ålder). 

Kollektiva myter kan vara oerhört inflytelserika, i synnerhet om omedvetna...

Musen och hans barn - Russell Hoban (1967)

Ett oväntat fynd, när dottern städade ut sina gamla böcker. Russell Hoban (1925-2011) verkar ha skrivit mycket för barn. Just Musen och hans barn (1967) känns dock mycket vuxen, för texten är inte lättläst, utan har ett rikt språk och tät text i 200 sidor, men kan fungera från bokslukaråldern, även om intrigen och ironin antagligen roar vuxna mer än barn. Inte många tonåringar skulle väl ta i en bok om plåtleksaker (utom möjligen den som är intresserad av mekanik, leksaker som rör sig när de skruvas upp). Men det är bara det ytliga temat. Intrigen i denna bok är så mycket djupare.  

Russel Hoban föddes i USA men kom senare i livet att flytta till Storbritannien. Britterna har en lång tradition av talande djur, som får exemplifiera alla möjliga och omöjliga mänskliga tokigheter. Hobans bok känns på det sättet som en blandning av Alice i Underlandet och Nils Holgerssons underbara resa. I stället för tomtar och pysslingar är det mekaniska plåtleksaker som är prisgivna åt skogens djur och fåglar. Har ännu inte läst 'Det susar i säven' så jag vet inte om det finns fler likheter där än att det förekommer en padda och möss och andra smådjur. 

Förutom det avancerade språket är intrigen full av våld och död - plåtleksakerna överlever bara just för att de är av plåt och inte kan slukas av hungriga djur. Men historien är spännande även för äldre läsare, från första till sista kapitel. Och som sagt full av vuxnas sätt att tänka. Som ett exempel, inledningen till kapitel 8.

"Manny Råttas invigningsfest var mycket lyckad. han hade bjudit alla de förnämsta i råttsocieteten och alla hade kommit, kvittrande och pipande av gott humör medan de klättrade uppför snörstegen till dockhuset. Gamla gråsprängda kämpar och deras mulliga, respektabla fruar nuddade morrhår med råttherrar som blivit släta i ansiktet av pur listighet och slanka unga skönheter med obestämbar anknytning till teatern. Flickråttor som nyss varit på sin första bal och flotta unga playboy-råttor, soptippens hela gyllene ungdom anlände i små skrattande grupper som tycktes stråla till och med i mörkret, medan darriga gamla änkeråttor kom i sällskap med magra konstnärsråttor med tovig päls, brinnande ögon och enorm aptit. Sist uppför stegen kom ett gäng enklare folk, hyrda lymlar, ljusskygga banditer och skumma affärsmän som det var klokt att hålla sig väl med."

Ett av många exempel på textens fyllighet, som skapar rika bilder åt vuxna läsare. Historien handlar om mekaniska leksaker som sålts från leksaksbutik som julklapp, men inte blivit långlivad utan gått sönder och hamnat på soptippen och där domineras av en tyrannisk råtta. Och hur dessa med hjälp av diverse smådjur och fåglar rymmer och jagas och slutligen skapar sig en egen familj och ett eget territorium och får hjälp att bli mer eller mindre 'självuppdragande' så de får ett 'visst' oberoende. Vi har ju trots allt ännu inte uppfunnit någon evighetsmaskin. 

Efter mycket gående och arbetande hade Musfar "börjat gå allt långsammare utan att märka det, och nu stannade han häpen då de båda fjädrarna som dragit upp varandra slutligen rullades ut helt, eftersom de för varje dag förlorat en smula energi på grund av friktionen. 'Jag är inte självuppdragande längre!' sa han. 'Nå', sa Groda, 'jag skulle inte tro att det finns någon som är helt och hållet självuppdragande. Det är sånt man har vänner till.' Han sträckte ut handen mot faderns nyckel för att vrida upp honom igen. 'Inte riktigt än', sa fadern. 'Det är skönt att vila en liten stund. Det har varit en lång väg."

Lagt kort - Joan Didion (1970)

En kort och lättläst roman, någon kanske kallar det en 'bagatell'. Men den är onekligen välskriven. Intressant upplägg, den inleds med små monologer av huvudkaraktärerna som både gör läsaren nyfiken på vad som ska hända, och en känsla för karaktärernas 'karaktär', så krävs inga beskrivningar och pekfingrar i resten av boken. Sedan återges handlingen i ganska korta munsbitar med lite hopp fram och tillbaka i tiden. 

Men tyvärr är boken sååå deprimerande. Utgiven 1970, ger boken dock en 1960-talsbild av meningslösa liv i Hollywoods omgivning. Otrohet och sexuellt skvaller tycks vara huvudsysslan för de flesta. Den plastiga livsmiljön är kärlekslös och verkar ännu inte ha hört talas om Flower Power och 'Make love, not wars'. 

Kreativiteten inriktas på ytliga B-filmer, kvinnorna är brickor och barn oönskade, olagliga aborter vardagsmat. Huvudkaraktären, Maria, orkar inte lyssna på skvaller och ytlighet, utan flyr ut i tystnad. Hon tvingas till abort när hon inte vet vem som är far till hennes andra barn. 

I en villrådig och maktlös längtan till förändring, börjar hon köra fram och tillbaka på motorvägen, irrande utan mål och mening. Så hon blir kvar i detta meningslösa liv, även om (periodvis) på vårdhem, fortsätter spelet, patiensen som aldrig går ut ...

En tidsbild, som läsaren själv får tolka, för mig kritisk. Och för mig intressant för att den är från 1970 och inte bortglömd.

Herr Gustafsson själv - Lars Gustafsson (1971)

Jag har tidigare bara läst en bok av Lars Gustafsson (1936-2016), en samling berättelser från sent 1980-tal. Den sa mig ingenting. Därför har det dröjt innan jag hittat denna pärla. 

Herr Gustafsson själv har varit njutbar för mig att läsa. Den kom att bli första delen i en romansvit om fem böcker, som brukar kallas 'Sprickorna i muren'. Så nu har jag även dessa fyra påföljande romaner i sviten att se fram emot och vara nyfiken på. 

Som titeln visar placerar Lars sig själv i berättelsen, och hans dåvarande hustru finns med under eget namn, samt andra svenska kulturpersonligheter. Den poetiska nyenkelheten från 1960-talet växer här till 1970-talets samhällskritik. Språket är enkelt, men symboliken är djup. Delar av texten är rena prosalyriken, med en mörk ton.

Inspirerad av Dantes Gudomliga komedi, inleds den med huvudpersonen som i mitten av sin levnads bana står inför, inte en mörk skog, men mycket grå betong och kolrykande smog. En individs medelålderskris, författaren som tappat bort sig själv i förlagsvärldens krav på självcensur,  speglas här i kalla krigets samhällskris, med utflykter såväl till svensk byråkarti, det totalitära förtryck i Östeuropa och krig i Mellanöstern. Som om vi befinner oss i Dantes Helvete.

Motbild är Gustafssons barndoms Västmanland, avfolkningsbygd år 1969-70 som är romanens nutid. En uppgiven ödslighet, men också något sorts gröna-vågen-dröm, tillbaka till naturen, men en avskild "annan värld", som inte vill anpassa sig till Gustafssons arbetsliv. 

"Dessa människor var inte resignerade, inte beredda att liknöjda acceptera sitt öde, men de var förlamade av en känsla att ingenstans i den skinande muren fanns den spricka där ett bräckjärns udd hade kunnat rymmas. // Jag tyckte mig se ett bortträngt, ett undre samhälle, befolkat av människor vilkas värden var hotade på samma oklara, på samma paralyserande och oåtkomliga sätt som mina egna värden kändes hotade." (s.153)

Mot slutet har ett kapitel fått titeln "Sprickorna i lögnens vall"

"Den brast aldrig, det var ett alltför mäktigt bygge, men där fanns någon spricka, omärklig för ögat, som inte hade funnits där nyss. Skulle den vidgas?" (s.197)

Dante hade Vergilius som guide. Herr Gustafsson möter en revolutionär filosofidocent från Berlin, en moderligt stark kvinna, Hanna von Wallenstein, vars famn han vill sjunka ner i. För mig tycks där även finns löften om Beatrices moderliga trygghet hos ett hägrande paradis. Men Gustafsson har svårt att tro på kärleken som en möjlighet i den värld han lever i.

Men mot slutet skuggas han även av en 'sefardisk dam', som han avslöjar som sin egen 'Anima', som CG Jung benämnde  mannens egen inre kvinnliga sida. "Du är freden, kärleken, lyckan. Du är mänsklighetens bättre framtid, utopiernas mening. Att du visar dig för mig är ett gott tecken." (s.225) "Men lura mig inte är du snäll!" (s.226)

Men än har han inte full tillgång till sin Anima. Hon vinkar, de skiljs, Gustafsson sätter sig på planet till Berlin, trött, desillusionerad, med en känsla av att han måste summera och analysera 1960-talet, med sina försök till revolutioner i olika riktningar. Kan de vändas till något positivt? 

Så träffar han som sagt kloka docent Hanna, och fortsätter till ett ödsligt torn i Italien, där han sätter sig att skriva romanen vi just läst. En cirkelkomposition, med flera hopp i tiden, för att minnena grupperar sig i olika tankar och känslor, som har svårt att formulera sig linjärt.

Hur än mycket författaren lånar ur sitt eget liv, så är det inte självbiografiskt i ordets mening, det är en av många skärvor till en samtidsanalys, ett försök att förstå. 

För mig, så här 50 år senare, blir det en minnesbild av det förgångna, som känns bred och inkluderande, trots det modesta formatet. Mycket läsvärd. 

Grisjakten - PC Jersild (1968)

1960-talet har många annorlunda böcker med spännande formexperiment. Det manifest "mot formens tyranni" som PC Jersild skrev under på 1960, följer han uppenbart lika troget 1968. Grisjakten är skriven i dagboksform, en kusligt skickligt genomförd illusion av en persons helt privata dagbok, aldrig ämnat att visas för någon utomstånde. Texten är privat idiosynkratisk med privatpersonens egna förkortningar och splittrade anteckningar. En blandning av problem på jobbet och i privatlivet, med barn och familjelivets sysslor, summering av bankkontotillgångar och avskrivna menyer vid bjudningar, osv. Någon röd tråd, intrig, saknas annat än dagbokens kronologi.

Byråchefen Lennart Siljeberg har en bekväm lugn position som avdelningschef när han får i uppgift att utrota Sverigs alla tamgrisar. En absurd uppgift som han dock inte ifrågasätter. De beslutar att på prov börja med Gotland, eftersom det är ett praktiskt avgränsat område. Vi som bara tjuvläser hans dagbok undrar naturligtvis Varför? grisarna skall utrotas, vilket han själv inte verkar göra. Själv verkar han inte ha något övergripande perspektiv utan beskriver oreflekterat svårigheterna med att organisera slakten och hantera de människor som hellre försöka rädda grisarna än följa bestämmelser. Byråkraten är först och främst ute efter befordran till en lugn position med bättre lön.

Själv associerar jag genast till folks massiva kritik av byråkratin som rådde vid denhär tiden. Liksom miljöförstöringen, med kvicksilver som skadade fåglar, fiskar och annat levande. Vid något tillfälle nämns kvicksilver, som om det är orsaken till att grisarna inte längre får ätas. Och hur några tillkallade polska jägare, som dödat förvildade grisar som rymt ut i naturen, stoppas mitt i en 'barbecue' på spädgris. Byråkraterna är i panik och försöker få de som ätit att kräkas, medan läkare man frågat inte tar incidenten lika allvarligt. Allt känns mycket absurt. Inget är klart och entydigt.

Lennart Siljeberg noterar i dagboken diverse kunskaper han tycker är intressanta, saker han hört på föredragningar, eller läst i tidningar, ett mischmasch av fakta utan sammanhang. En sak jag själv noterar är talet om radioaktiv renlav, som renarna äter, där man skyller på sovjetiska kärnvapenprover (obs! 18 år innan kärnkraftsolyckan i Chernobyl), samtidigt som det i en bisats står att kinesernas kärnvapenprover inte har någon betydelse. Varför? Avståndet? Idag vet vi, och antagligen redan 1968, att på vår snurrande glob tar det inte många timmar innan allt spridit sig till alla vrår av vår värld.
 Eller är detta egentligen en metafor för kommunisthotet som kändes starkare från det närliggande Sovjet, än Kinas maoister, som man hellre beundrade.

En annan association är till George Orwells fabel Animal farm (1945), som kritiserade Stalin-eran via ett gäng gris-karaktärer. Även om grisarna i Grisjakten snarare påminner oss om alla människor som misste livet både på grund av nazister och stalinister. Och att det finns privatpersoner som försöker hjälpa grisarna att fly. Jag tänker bl a på scenen med den vitmålade bilen, som vill likna ambulans, som döljer nedsövda griskultingar (Jfr de vita ambulanser som hjälpte judar att fly).

Så även om det går att skratta åt vissa absurditeter, så är boken i det stora hela obehaglig, just för att den påminner om aningslös brist på eftertanke när det gäller grisars och människors liv. Hans tonårige son representerar 60-talets ungdomars försök att protestera, utan större resultat.

Problemet med utrotningen gör att man tagit hjälp av värnpliktiga, som inte heller vet vad de sysslar med. Varför ska de vakta grisar? Viljan att förtiga heller än informera, förvirrar mer än lyckas. Det viktiga är dock bristen på eftertanke och medkänsla.

Allt slutar med att byråkraten Lennar Siljegren går vilse, och slår följe med en förirrad griskulting, frågan är varför han försöker hålla den vid liv? Bara för att föra den till en säker död, eller finns det något inre frö av medkänsla i honom, trots att han själv inte kan sätta ord på det. Han lyckas dock inte hålla liv i grisen, då han inte hittar någon naturlig mat för grisar i den sommarstuga han brutit sin in i där det bara finns choklad och vällingpulver, som han blandar ut i läskedryck.

Boken går mot en allt absurdare upplösning... När han begraver den avlidna grisen vid kyrkan med en egenhändidgt skissad religiös akt, där han tycks använda olika bibliska 'ramsor' erkänner att han stakat sig på Israels stammar ... Kan det bli mer absurdta. Han verkar ha förlorat förståndet helt.

P C Jersild - Calvinols resa genom världen (1965)

P C Jersild, född 1935, son till en baptistpastor, debuterade 1960 med novellsamlingen Räknelära. Samma år publicerade han ihop med Sonja Åkesson och några fler ett manifest "mot formens tyranni", att låta innehållet styra formen, inte tvärtom. 60-talets första hälft blev också en tid för lekfulla formexperiment. Jersilds fjärde bok, Calvinols resa genom världen (1965) excellerar i olika stilar och formexperiment - den verkar helt ensam i sitt slag i Sverige. Utan Modernistas nyutgåva 2003 skulle jag nog ha missat denna pärla. Jersilds genombrott kom först tre år senare, och Calvinol lämnades med sin udda stil åt sitt öde.

Calvinols resa genom världen har som motto ett citat från Rabelais: "Vår världsbild är en skepparhistoria". Den har också undertiteln Rövarroman, alltså synonym till skepparhistoria, likt skröna, fabel, lögn. Redan bokens andra mening förklarar att berättelserna om Calvinol kommer att innehålla "Direkta motsägelser, tveksamheter, överdrifter, understatements, fel- och vantolkningar, muntliga hörsägner och skrivna krönikor på många språk, där översättningsfelen är talrika..." - tydligare än så kan nog inte författaren ta ställning för fantasteri och absurdism hellre än realism.

Boken består av 13 åtskilda episoder skrivna i helt olika stilar, alla med den märkliga doktor Calvinol i huvudrollen. Han rör sig hela tiden obehindrat genom tid och rum, så jag frestas att kalla det en pikaresk, en skälms resa genom sitt samhälle. På ytan kan det tyckas vara ren uppsluppen underhållning, men jag skrattar inte. Texten ger genast ett allegoriskt djup för mig att sjunka ner i. Texten kan verka vildvuxen, men den är lättläst och relativt kort.

Överallt dyker Calvinol upp, i olika roller som läkare, psykolog, kvacksalvare, mirakeldoktor, ja som charlatan allt efter historisk epok. Det obehindrade resandet i tid och rum, skapar den allegoriska miljön, och jag sväljer det lättvindigt. Antagligen för att Jersilds fantasteri skrivs med kliniskt rena detaljer, och ger ett intryck av vetenskaplig exakthet.

Jersild själv har själv förklarat sin text som "en självbiografisk resa genom en världsbild". Jag ser genast texten framför mig som ett förtätat konglomerat av idébilder, ett sammanfogande av de idéer som 1900-talsmänniskan manglats igenom. Vi stöttes och blöttes alltifrån vår födsel i dessa skilda stoltheter och fördomar, en föreställningsvärld med trådar tillbaka till såväl 1600-talets protestantism som medeltidens katolisism.

Boken är alls inte andligt grubblande - texten tycks mig renskalat ateistisk - men myterna i vårt kulturarv kommer vi inte ifrån. Just därför noterade jag inledningsvis att Jersilds far var frikyrklig baptistpastor. Första kapitlet heter också Genesis, likt bibelns första Mosebok, och innehåller tre lika skabrösa som omöjlig födelsemyter kring Calvinol.

I den första är modern barnmorskan, stor lång bred djup, som "hade inga andra gudar jämte sig än sig själv" - alltså närmast Moder Jord själv. Calvinol föds på jordgolvet i potatiskällaren med dubbel segerhuva och bet själv av navelsträngen. Dia fick han inte, utan kom att för alltid sakna symbiosen med modern. Någon far hade Calvinol inte - "Ingen förundrades över detta då ingen jordisk man någonsin vågat komma Calvinols moder närmare än armlängds avstånd." - men sin syfilitiske morfar idealiserade han som en general större än både Alexander den store och Napoleon.

I den andra är modern däremot så obetydlig att Calvinor föder sig själv, genom att helt vända ut och in på moderns kropp, varpå Calvinol stiger fram som en färdig femåring - utan navel, likt Adam, den första människan. En sorts gudafödsel. Och i den tredje är Calvinols fader en avdankad soldat som vandrat runt världen på krigståg, förfört kvinnor och burit hem trettio barn av dem han avlat, även om inte alla överlevt. De tre yngsta (äalla med olika mödrar) döps till Calvinol 'för enkelhetens skull', då fadern var gammal och fått dåligt minne. Alkohol och tilltagande gråstarr gjorde dock att fadern glömde att de var tre och tog dem för samma en, vilket gör att Calvinol fick problem kring sin identitet, sitt jag och yttre och inre verklighet - en psykologisk allegori. Jag tänker på t ex Freuds tredelade psyke - Detet, Jaget & Överjaget. 

Så här jobbar Jersild boken igenom, samlar och blandar och ger av alla möljiga västerändska myter.
Andra berättelsen om barnet Calvinol som under medeltiden tänker att han skall ansluta sig till något av barnkorstågen, men sedan kommer på avvägar, får mig att associera till söndagsskolor och barnatro som med tiden ebbar ut, Jersild som antagligen haft en uppväxt i baptismens famn, kom att som vuxen ägna sig åt helt andra 'egna' korståg.

Tredje - rör småskoleåren i skuggan av andra världskriget, då alla lekar blir krigslekar, ett försök att bearbeta hot och våld. Äldre mobbar kallas 'tyskar'. Alla lekar och gängkrig rör krig mellan dom och vi. Rent allegoriskt kan man se alla krig som vuxnas omogna oförmåga att lösa konflikter utan våld.

Fjärde - för samman de arkeologiska storhetsdrömmarna, från Europas vagga i Troja, Mykene och på Kreta, allt grävande möda liknar mest första världskrigets skyttegravar i Flandern, jord och gegga, en tid av krig mellan samhällsklasser, hierarkin mellan de på bottnen som bara gått folkskola, till skillnad från de som tagit studenten, men också lättnaden att ha sluppit ifrån överklassens pennalism och att den idoge trots allt kan göra karriär som autodidakt.

Femte - Belgiske kung Leopolds privata utnyttjande av Kongo, blir ett konglomerat av överklasesns chauvinism, kolonialism i Afrika, rasism, slavhandel och patriarkalt kvinnoförtryck, allt i ett på några få sidor. Vuxenblivandets många chockerande insikter.

Sjätte - Calvinols doktorsavhandling 'Om de akustiska mikroberna', hur orden, ljuden, blir till levande mikrober, oralt överfört berättande, poesi, blir som ett virus, sprids och förökar sig. En roande absurdism, som dock kan sägas stamma ur vår kristna skapelsemyt - 'Ordet blev kött'.

Sjunde - Sveriges Protestantiska krig på Tysk grund, en fars, där Gustav II Adolfs för tidiga död döljs, genom att liket balsameras och Calvinol ställer upp som utklädd stand-in, och fortsätter att vandra runt med i dimman, tills ett politiskt lämpligare tillfälle infinner sig (vid Lützen). Detta blir väl jämförbart med otaliga politiska intriger och krig. Många människor dödas för att vinna obetydlig areal mark.

Åttonde - 1947 köper Calvinol en bensinmack, där han vid sidan av kränger antibiotika, som botar gonorré på promiskuösa lastbilschaufförer. Det står inte 'var', men livsstilen känns så amerikansk, lättvindiga drugstores i stället för statlig kontroll och doktorsgrad.

Nionde - 1937 cyklar han i Baltikum, och finner åter medeltida bilder på en falsk frälsare. Det enda han kan ge alla som söker hjälp, är att hugga av händerna och sy ihop dem alla till en enda långdans av personer som visserligen lever men samtidgit fortsätter att vara handlingsförlamande, intvingade i symbiosen. Också en mycket mångtydig symbol med många möjliga tolkningar.

Tionde - Calvinol är överklassens uppburna psykolog i Schweiz. Diskret. Jag associerar till Freud. . Plötsligt kommer Baron von Münchhausen (alltså 1700-talets roligaste bok) och klagar över sin melankoli. Münchhausen menar att de har mycket gemensamt, men Calvinol är hårdnackad, han anser att baronens flygande 'på kanonkulor' är en ren oansvarig verklighetsflykt. När baronen tigger recept mot melancolin får han till slut ett 'sockerpiller', med viss tillsats av 'sanning' och en liten aning 'ansvar', att intas 3 ggr dagligen -- Nästa patient, Sovjets partisekreterare, som blivit gigantisk och fallit ihop helt med huvudet i Ukraina och fötterna ända borta i Vladivostok, är en politisk satir över kommunismen som en stor handlingsförlamad klump, inom vars kropp Calvinol tvingas resa omkring i, via strupe mage tarmar. Allt verkar olösligt, tills en brasa i näsan får patienten att nysa och då hamnar i sittande ställning i stället. Calvinols belöning blir att omvandlas till medalj och hänga på partisekreterarens bröst, för evigt fäst vid 'kommunismen'. -- Taiwan blir dock nästa uppdrag, där mysteriet är att ju fler soldater de skaffar sig, ju mindre blir dem, tills dom inte blir större än tennsoldater och inte duger till annat än leksaker i Disneyland.

Elfte - Calvinol personifierar en kombination av Idoldyrkan och Charaltaneri i ohelig allians, genom att både vara en 1600-tals inspererad obducent/forskare, samt 1800-talets Idolläkare som skar i sina levande patienter utan att bry sig om 'baciller' eller renlighet utan fortsatte att sprida död omkring sig.

Tolfte - Calvinol hamnar på danskt dårhus 1929, när han inte kan hålla isär sina olika personligheter under olika tidsåldrar, utan gång på gång er olika besked om när och var han föddes, då spärrar psykiatrikerna in honom, och där får han stanna till sin död 1934.

Trettonde - Sista delen, Exitus Calvinol, sjöslaget vid Lepanto 1571, mellan osmanska muslimer och kristna.(berömt för att galeaser, som då var nya snabbarseglande krigsskepp, övertog ledarposition från de traditionella galärerna med roddare,) gjorde att de kristna vann en förkrossande seger, dock tog osmanerna snabbt till sig den nya tekniken och seglade snart Medelhavets främsta galeaser.
-- Jersilds berättare heter här Amiral, undersåte till osmanske sultanen. Det skepp han erövrar från de kristna är ett mycket märkligt skepp (ubåt) som flyter trots att den är av järn. Kapten och besättning talar 'någon sorts plattyska'. Amiral döper om den till 'Allahs ögonsten' och bygger om den. Smeder får öppna upp hyttventilerna så åror kan träs ut där, och periskopet förlängs till en mast. Denna järnbåt är den som klarar sig bäst mot de kristna skeppen, som inte klarar att ramma skrovet och där innuti sitter besättningen skyddad. Men när kristna skepp förtöjer sig vid järnbåten och sänder smeder att öppna upp innandömet, då visar en plattysk krigsfånge hur ubåten kan sänka sig under vattenytan. Tyvärr gör de öppnade hyttventilerna att ubåten sjunker och alla drunknar. Och med den ned i djupet dras de galeaser som man bundit vid 'ubåten'. Alltså lika stor katastrof för båda sidor. Allegoriskt återgivet på sitt eget absurda vis.

Så vart tog Calvinol vägen? Var han den plattyske ubåtskaptenen som hallshöggs? Å andra sidan var det här osmanen Amiral, som börjat som skeppsläkare, ... kan ha bytt sida och namn? Det berättas inte. Allt slutar som ett mysterium när skeppen sjunker och erövringsdrömmarna dränks.

Som sagt, denna fabulerande skröna, innehåller mycket allvar under ytan, med symboliska trådar ända in i vår nutid. Alltså förstår jag att Calvinol tar avstånd från Baron von Münchhausen, vars äventyr jag själv läst som ren underhållning. Rabelais är det så länge sedan jag läste att jag mest kommer ihåg de barockt svulstiga katalogerna. Frågan är om det finns mer allvar i historierna om Gargantua än hos Münchhausen? Det får jag ta reda på i framtiden.

Jersild är i alla fall lika ymning i sin ordbilder och språkliga svada, utnyttjar samma överflödande kataloger vid sina beskrivningar. Den burleska stilen mångdubblar sig gång på gång.

Det absurda blir vapnet mot den reaktionärt fastlåsta föreställningsvärlden som omger oss.

Magnetisörens femte vinter - Per Olov Enquist (1964)

En historisk roman från 1790-talet, alltså de extrema åren direkt efter franska revolutionen. Temat är dock inte revolutionen i sig, utan rör försöken med 'magnetism', inspirerad av idéer från läkaren Franz Anton Mesmer (1734-1815), som väl kan sägas vara en föregångare till hypnos som behandlingsmetod.

Huvudpersonen i boken, Meisner, vill bota sjuka genom att 'magnetisera' personerna, dvs försätta dem i hypnos. Ibland lyckas det, och då börjar människor se upp till honom, han blir deras 'hopp', någon att förslita sig till. Läkaren Steiner är envis motståndare, ur hans vetenskapliga synvinkel förkroppsligar Meisner charlatanens groteska svindleri. För honom existerar bara det han kan ta på.

En av bokens berättare är läkaren Selinger, vars dotter förlorat synen genom ett psykiskt trauma, när hon var tio år. Sju åtta år senare lyckas Meisner ge henne synen tillbaka, genom lygnande tal under hypnos. Meisners är medicinskt helt olärd, han använder enbart sin intuition, och en vision om att kunna förmedla en vision av alla goda möjligheter för att bli av med hämmande blockeringar.

Att dottern återfår synen, gör hennes far, läkaren Selinger, som själv inte lyckats hitta någon för dottern, till en entusiastisk följeslagare, som börjar agera kontrollant vid Meisners seanser. Men samtidigt är han 'läkare' och vän med Steiner, med vilken han diskuterar kring om detta osynliga helande är möjligt eller inte. Vilket får honom att ständigt vackla, och ha svårt att bestämma sig för om han kan lita på Meisner eller inte. Hans dotter är utan tvivel botad, men hans samvete oroar honom ständigt, den inre rösten som säger att man inte får inympa hopp i naiva människor, hopp som inte kan garanteras. Det är utan tvekan ett förräderi. Alltså slutar det med att Selinger trots allt anger Meisner som charlatan.

Men vad är det största förräderiet? Att låta sjuka människor få ta del av en vision, som kan fungera som 'placeboeffekt'? Eller att ta ifrån människorna detta sista hopp.

Jag frågar mig varför Enquist skrev just denna bok? I sina memoarer Ett annat liv (2009), där han berättar om sig själv i tredje person, nämner han Magnetisörens femte vinter som sin övergång från experimentell 'ordknådare', till att bli 'storyteller'. Romanen inleds utan tvekan med en rafflande jakt på Meisner, en lynsch-mobb som han dock klarar sig undan med stora umbäranden. Men Meisner ger sig aldrig.

Men sedan övergår den alltså till att bli en idéroman för och emot rationalism, för och emot hypnos.  Är det bara en födkrok för Meisner? Eller en frestelse när han känner den makt han får över sin omgivning? Eller har han en djupare andlig vision han tror på?

Vi vet att Enquist växte upp i en starkt kristen väckelsemiljö i Västerbotten, och har berättat om sin barndoms tankar om att få resa ut i världen som missionär. I memoarerna skriver han att när han väl hamnat i Uppsala för akademiska studier, där -- "tunna tron ut. Hans fasta trosförvissning, hans ångest, hans tillit, hans syndamedvetande, allt glider mycket långsamt ner i världslighet och poesi och blandas upp och nästan försvinner. Det som en gång varit så viktigt känns nu avlägset. Det är inget dramatiskt uppbrott, det glider bara bort. Han studerar bort tron. Det sker egendomligt smärtfritt, särskil tmed tanke på hur stark smärtan tidigare varit.  Det bara glider bort" (s.157-158)

Men Magnetisörens femte vinter rör helt klart balansgången mellan ytterligheter som -vetenskap och beprövad erfarenhet' versus 'handligt helande'. Vad händer om någon har en 'beprövad erfarenhet' av just helande, det vetenskapen vill kalla 'placebo' - tron som kan försätta berg.

Mitt liv så här långt - Jane Fonda (2005)

Om man som jag är intresserad av kultur- och samhällshistoria, då är Jane Fondas första memoar, Mitt liv så här långt, ett lyckokast. Även om man glömt det, så inser man strax hur ikonisk hon var under de tre årtionden hon filmade 1960-1990. Inte bara för sina filmer, utan även för sina protester mot hemlandet USA's agerande i Vietnam-kriget, och skapandet av Work-out videos och mycket annat, vilket tydligen satte igång folks intresse för att skaffa sig en 'video', som då (1980) tillhörde de nya mediala uppfinningarna.

Hon förskönar inte, slår sig inte för bröstet, tvärtom. Boken utforskar på djupet hur hon påverkats av sin omgivning, och hur hon till långt in i medelåldern hade svårt att stå upp för sig själv. En sextioårig kamp.  Hon analyserar och visar upp för att dela med sig till alla som kan ha hamnat i samma situation.

Från sina första roller som oskyldig flicka i romantiska komedier, hamnade hon i Frankrike, mitt i den franska filmgräddan och 'Nya Vågen', vilket i slutänden gav henne en möjlighet att i Europa se USA utifrån, när protesterna mot Vietnamkriget växte sig allt starkare. Tills Jane Fonda tog på sig uppgiften att resa tillbaka och protestera på hemmaplan. Hon intervjuade mängder av amerikanska soldater om deras erfarenheter och betraktades av många som förrädare och utreddes av FBI, osv. Trots att boken är en tegelsten på 600 sidor lång, är allt så elegant skrivet, att texten känns lätt och luftig, fördelad i lagom munsbitar.

Jag har aldrig sett kultklassikern 'Barbarella' (1968), eller 'Klute' (1971), men minns mycket väl 'Det shoot Horses, Don't they? (1969) om förödmjukande maratondans under den stora Depressionen. Liksom 'Julia' (1977; med Vanessa Redgrave), 'Coming Home' (1978; med John Voight, om Vietnamveteraner), och 'The China Syndrom' (1979; om kärnkraftshaveri, samma år som det även kom att hända i Harrisburg), och den fantastiska 'Sista sommaren' (1981; där hon spelar mot sin far, Henry Fonda, hans sista film, och Katherine Hepburn.), bara för att nämna några. "9 to 5" (1980) med Dolly Parton och Lily Tomlin, gick på TV härom veckan, den var kul att se igen.

Två Oscar vann hon, förutom ytterligare fem nomineringar. Många av filmerna vill åskådliggöra underliggande sociala problem, även om en film som '9 to 5' ytligt sett är en komedi, så är ämnet sexuella trakasserier på arbetsplatsen, ett ämne som åter är uppe i hetluften nu 40 år senare.

Efter 15 års uppehåll i filmandet, satte dock filmkarriären åter igång, 2005, nästan samtidigt med denna utgivningen av självbiografin. Hon har kommit in i andra andningen, helt enkelt, eller som hon själv säger, 'sin tredje ålder/fas' i livet. Förhoppningsvis så mycket tryggare i sig själv, vilket hon kämpat livet igenom för.

Per Wästberg - Luftburen (1969)

Per Wästberg (född 1933) debuterade med en novellsamling redan som 15-åring, och har varit produktiv ända sedan dess. Men inte förrän nu har jag läst min första Wästberg-roman, Luftburen från 1969, som jag snubblade över på antikvariat i en fin pocket från 1972. Det var ofta hög kvalitet på pockets på den tiden. Jag föll för det, men också eftersom det är en 1960-tals roman, en spännande era på många vis.

Det blir genast tydligt att Wästberg är en Stockholmsskildrare, liksom andra med honom samtida författare som Fogelström, Stieg Trenter och Sjöwall/Wahlöö. Romanen rör sig i ett mycket konkret stadslandskap med exakt angivna gator med mera. Tänker att det kanske hängde samman med att Stockholm just på 1960-70-talen förändrades så hastigt, revs och byggdes om och planades ut.

Inser så fort jag börjar läsa, av en inledande kort sammanfattning, att romanen knyter an till en tidigare roman, Vattenslottet (1968), som jag alltså inte läst. Men författaren säger att det "inte är nödvändigt" att man läst den". Men halvsyskonen Jan och Gertrud, som var huvudpersoner i den, är i centrum även i denna. I Luftburen (1969) förälskar sig Jan i Jenny, byråchef på Naturvårdsverket. (!)

Observera att på 60-talet blev folk plötsligt medvetna om att miljön inte var osårbar, plötsligt fanns en hel rad problem som ville sätta sig på tvären i halsen. Allt som 'ingen hade tänkt på' flöt upp till ytan. Men hur än konkret och livsbejakande den här boken är, så befinner vi oss i en byråkratisk övre medelklassmiljö. Inga miljöaktivister på gräsrotsnivå inom synhåll. Utan en byråchef och syster Gertrud, som forskar kring ormbunkar (?), får representera miljömedvetandet.

Boken igenom är Jan och Jenny 'luftburna', dvs befinner sig i en extatisk känsla av förälskelse. Självklart finns det komplikationer. Båda har andra partners de inte vill skada. Kan man älska flera? Kan man dela med sig? Fungerer fri sexualitet? Filosoferandet från sida till sida liknar en fransk Nya Vågen-film, med svartsjuka som en borgerlig avart man skulle avhända sig

Tankarna tangerar 60-talets visioner om storfamiljer. Så romanen är en tydlig barometer för tidsandan, om än begränsad till övre medelklass, och därför välpolerad. Dessa människor har tappat bort sitt själslig djup, genom att försöka ignorera jobbiga känslor. Rent teoretiskt borde ovillkorlig kärlek, agape som inget kräver, vara ett fullt möjligt ideal. Men försöken går på grund.

Vad jag däremot har svårt att ta till mig, det är att halvsyskonen Jan och Gertrud lever som gifta, det är deras 'hemlighet', eftersom de har samma far är det olagligt. För att förstå den biten borde jag väl ha läst den tidigare romanen. Varför i all sin dar? Jag kan inte ta till mig 'syskonkärlek' som så viktig, att den gör incest till något 'naturligt'? Där skiljer sig verkligen 60-talet från dagens debattklimat.

Allt filosoferande kring den fria sexualiteten, där allt skulle undervisas som naturligt, att vara öppen för 'allt', ledde till att alltför många gränser revs, individen uppgick i kollektivet och i synnerhet kvinnors 'jag' suddades ut, till förmån för 'kollektivet'. Enda möjligheten för en kvinna att lyckas var att 'bli man', ta till sig manliga ideal.

Jag kan inte låta bli att må dåligt för Gertruds skull, att hon känns inlåst i hemmet, med sin forskning, att hon aldrig nått utanför hemmets vrå, hur än intelligent och kapabel, är hon fast i hemmet med brodern och i dammiga akademiska bibliotek. Tack och lov tar hon steget ut och bort i slutet av boken, för att äntligen skapa sig ett eget liv - hoppas jag.

Jenny, den effektiva 'byråchefen', hade innan kärleken till Jan drabbade henne, varit nöjd med köttslig kärlek, i ett långdistansförhållande, till engelsmannen John. Så länge de inte diskuterade saken, utan bara tog varandra för givet, så fungerade det. Men så snart Jan uppstod som rival, då utbröd svartsjukestormen, och den visionen gick i kras.

Doftande trädgårdar för de blinda - Janet Frame (1963)

"Galenskap är bara Öppet Hus i själsfabriken." - Denna nyckelmening i Janet Frames roman   Doftande trädgårdar för de blinda, dyker inte upp förrän i kapitel 10, dvs senare halvan av denna roman.

Vad som hela romanen igenom verkar vara en maximalt dysfunktionell mamma-pappa-dotter-familj,  där alla tre har mentala problem, får mig att tänka på de trippel-statyetter med apor som var populära när jag var yngre: en apa håller för ögonen, en annan håller för munnen och en tredje håller för öronen. Alltså symboler för självförvållad blindhet, stumhet och dövhet.

Modern Vera har dragit sig tillbaka, hon flyr in i självvald blindhet, en tydlig ångest får henne att vägra se: Hennes dotter Erlene vägrar tala trots lock och pock. Och fadern Edward övergav dem tidigt, flydde till andra sidan jordklotet där han alltså inte kan se fru och barn, utan stänger in sig i sitt maniska intresse, släktforskning, av den slumpmässigt valda släkten Strang, och därför ett meningslöst tidsfördriv.

Efter lite sökande på Wikipedia, visar det sig att den Ap-metafor jag associerat till - trots att den inte omtalas i romanen - kommer från Japan, och är ett  buddhistiskt motto om att medvetet undvika alla onda tankar, att inte bidra till förtal och skvaller. I väst lär den dock oftast förknippas med mentala skygglappar och önsketänkande. Frågan är väl hur Frame skulle ha sett på den saken? I romanen finns en kort passage om Erlenes ungdoms drömmar, att bli student och buddhist eller ateist. Hon skall lösa filosofiska paradoxer kring varandet, för att slutligen drunkna i Medelhavet, likt en romantikens idealist. 

Janet Frame håller tyst om sina intentioner ända fram till slutkapitlet. Då får vi plötsligt veta att Vera är 60 år, saknar familj, och vistats på mentalsjukhus i 30 år. Och hela tiden vägrat tala. Allt tyder alltså på att Vera hör inre röster, eller har multipla personligheter, men utåt tycks autistiskt avskärmad. Erlene och Edward är röster i Veras inre. Hennes enda yttre kontakt är medpatienten Clara Strang, därav släktforsknings-fantasin. Erlene är den som i hennes inre pratar med en skalbagge på fönsterbräden. Skalbaggen berättar historier för henne, bland annat en fabel om vådan av att lämna sin familj åt sitt öde, när man uppslukas av 'skattjakt' (uppslukande arbete).

Som så ofta i Frames romaner, rör sig temat i botten kring språkförbistring, symboliserad av en 'splittrad familj'. Vera känner att orden befinner sig i sönderfall, att snart blir hela världen stum och hon är den enda som fortfarande kan tala. Att alla kastar bort orden som värdelösa "... utan tanke på det sanitära, stanken och sjukdomarna som uppstår av högarna med sönderfallande eller döda ord."

Denna paradoxala analys kommer alltså från Vera som själv inte talat på 30 år. Men i slutkapitlet byts läkaren ut och metalvården moderniseras. De är övertygade om att det ska ta max tre månader att få Vera att börja tala igen. Och så kommer den abrupta slutklämmen, att exakt en vecka efter att en atombomb utplånat England (!), då börjar Vera verkligen tala. Dr Clapper hör hennes 'nya' språk:
"Hu-u-Hu. Ohhh Ohh. Huu."

Tja, hur ska man tolka det? Kan det bli mer tvetydigt...

En annan paradox är Veras avundsjuka, inför att Edward börjat höra röster i vänster öra. Vera som vet att "luften är full av röster som uttalar floskler och visdomsord" önskar att hon - inte Edward - kunde få tillgång till denna "extra källa till information, förströelse, inspiration, förtret och rädsla". Rösterna förmedlar alltså inte bara det positiva, intuition och klarsyn, utan kan lika gärna leda till rädsla, som inför en larmande kakofoni.

Erlene, å sin sida ser Vera som "ett tomt rede, nedsolkat av lämningarna efter människor som flugit iväg". Eftersom Erlene är barnet, kan hon tolkas som Veras inre sårbarhet. Och Erlene ser Vera som en övergiven spillra. När Vera dragit sig tillbaka från det världsliga larmet, fortsätter striderna i hennes inre, uppdelat i olika röster, som troligen internaliserats i ung ålder från omgivningen. Så även om rösterna nu kommer inifrån, så har de inte alltid gjort det.

Ansikten i vattnet - Janet Frame (1961)

Janet Frames andra roman, Ansikten i vattnet (1961), skrevs medan hon befann sig i London på sin stipendie-resa. Det är en renskalat realistisk berättelse om, Istina Mavet, patient på mentalsjukhus. Där använder Janet Frame många av sina egna erfarenheter från sina åtta år på mentalsjukhus, med felaktig diagnos, godtycke och ren vanvård. Men det bygger även på medpatienternas erfarenheter, så det är inget självporträtt. Dessutom har hon förklarat att hon tonat ner mycket av galaneskaperna i de s.k. vårdmetoderna, för att det inte skulle verka 'trovärdigt' för läsaren.

Det är tydligt att hon behövde skriva av sig, ur sig, rakt upp och ner. Här finns inget rum för litterära modernistiska experiment. Inget får skymma erfarenheten, den får inte ifrågasättas, kollras bort. Här behövs inga metaforer.

Denna roman är alltså en unik vittnesbörd inifrån en psykotisk värld. Mentalsjukdom var behäftat med skam i betydligt högre grad då än idag. Och att vårdinstitutionen i hög grad skapar sina patienter utifrån sina egna ramar.

Sakligt och djuplodat, solidariskt med patienterna, skildras trotsiga överlevnadskonster i deras maktlösa kaos.

Vid alfabetets gräns - Janet Frame (1962)

Denna roman är en sorts fortsättning från romanen Ugglor gråter (1957), men nu bara om brodern Tobys fortsatta liv. I Vid alfabetets gräns (1962) är det Toby som får genomföra den långa båtresan från Nya Zeeland till London i Europa, som författarinnan själv gjort några år tidigare. Toby är epileptiker och kan personifierar hennes osäkerhet och känsla av sjukdomsstämpling. Men han har också planer på att skriva en roman, 'Den försvunna stammen', men tvärtemot Janet Frame kommer han aldrig till skott.

På båten får han bo ihop med irländaren Pat, och så blir han bekant med Zoe Bryce, en engelsk f.d. lärarinna som besökt Nya Zeeland men nu återvänder hem, men vägrar att återgå till sitt yrke. Hon funderar ett tag på om hon också borde 'skriva en roman', som så många tycks vilja. Men Zoe själv, tar enkla arbeten och gömmer sig bakom frasen att hon 'bedriver privat forskning'.

"Ska jag skriva? Ska jag ägna mig åt privata forskningar om identitet?" funderar Zoe (s.89). Alltså ännu en aspekt av Janet Frames eget öde. Väl framme i London utnämner Pat sig själv till Zoes beskyddare, precis som den irländare som dominerade Frames första tid i London.

Boken har dock en annan officiell berättare, Thora Pattern. En inledande anmärkning säger att manuskriptet hittats bland hennes papper efter hennes död, och lämnats till förlaget av Peter Heron, "expedit på Hyrköp". Peter är en av bipersonerna i romanen, en konstnär, som alltså gett upp sitt kall, för att bli expedit. Vilket alltså är ännu en möjlig skärva av 'fraktalen' Janet Frame och hennes erfarenheter.

Det 'upphittade manuskriptet' är en gammal litterär konvention för att skapa närkontakt med berättelsen, och undkomma ett svävande allvetande berättaren. Men sättet hon figurerar i boken bryter mot konventionen, och hör snarare hemma i ett modernistiskt experimenterande med just svävande berättaridentiteter. Hela temat för boken blir utforskandet av identitet. Och insikten om den flytande gränsen mellan vad som är skapat, fantiserat, eller upplevd erfarenhet.

På sid 88 står det "Jag hör dina tankar, Zoe. Jag är här och där, där-här Matua, där-här rummet också vid alfabetets gräns, också i södra London där floddimmorna stiger om hösten /.../ Håll fast vid dina intressen, fortsätt din privata forskning. Mitt intresse gäller vägkartor, underjordiska kablar, den hemska dammsugaren som rengör trapporna här, drar i sig identiteter i stålröret så att jag måste se på hur de människor som jag har känt - Toby, Zoe, Pat, och andra som du inte känner än - glider undan och förgäves griper efter pinnarna och krokarna och nischerna av luft, och jag själv också"

Och mot slutet, s.240, "Jag, Thora Pattern, har valt Toby Withers, Zoe Bryce, Pat Keenan och alla andra som jag har känt, drömt, eller skapat av trädormbunkshjärnor [...] om arvtagare till mitt testamente, som om jag testamenterade delar av mig själv till dem, vilka jag inte kan bjuda in som gäster till detta ensliga hus".

Thora Pattern är Janet Frame som romanförfattare och utforskare av identiteter. I slutet av romanen tar Zoe livet av sig och Toby återvänder till Nya Zeeland. "Jag måste sluta någonstans och börja mitt eget liv", säger Thora Pattern och funderar kring "Vilket matematiskt konststycke har delat helheten i summan av så många personer [...] Och tänk om den person som möter oss jämt är vi själva. Tänk om vi träffar oss själva vid alfabetets gräns". (s.257)

Hennes romanskrivande är som den allseende världssjälen, splittrad i ett oändligt antal olika personer och erfarenheter, som alla kan smälta samman till en enda individ - det egna Jaget. Frames romaner undersöker 'verkligheten', där människorna tycks isolerade och kontaktlösa, splittrade i en splittrad värld - bortom alla konventioner. En blindhet inför insikten att universum är enhet och helhet.

"Vid alfabetets gräns där orden faller sönder och alla former av kommunikation mellan de levande är meningslös. En dag ska vi som bor vid alfabetets gräns hitta vårt språk." (s.259)

Allt jag läst av Janet Frame visar att hon alltid hade ett eget språk, en unik poetisk energi, och uppfattar tillvaron helt okonventionellt. Bortom språkets yttersta gräns, finns det som inte går att uttrycka. Janet Frame utforskar gränsområdet, använder den symboliska, metaforiska, poetiska bildspråket för att uttrycka ett alternativt sätt att se på världen - vilket för mig känns som ett tidigt utforskande och balanserandet mellan det mänskliga egots kamp i materien versus det medvetna betraktandet på en själsligare nivå.

Rapport från en skurhink - Maja Ekelöf (1970)

När jag läste Karin Thunberg nu nyligen, om hennes 1970-tal, blev jag påmind om Rapport från en skurhink, som Thunberg läste i samma veva hon gifte sig 1970. Även denna bok blir som en introduktion till 1970-talet, trots att den består huvudsakligen av Maja Ekelöfs dagboksanteckningar från 1965-1969. Textens dokumentära omedelbarhet gör att man genast förflyttas tillbaka till det sena 60-talet, vars händelser - t ex atombombsprover, sjudagarskriget i Mellanöstern, Vietnamkrigets upptrappning och studentrevolter världen runt - bäddade för 1970-talets mentalitet.

Maja Ekelöf (1918-1989) jobbade hela livet som städare, hon fick fem barn, men dagboken berättar kortfattat att hon och två av väninnorna alla är skilda ensamstående föräldrar. Maja Ekelöfs liv är tungt och det är svårt att få det ekonomiska att gå ihop. 1965 fyller yngsta barnet 15, så nu är barnen stora, och ömsom studerar och har däremellan svårt att få jobb i det sena 60-talets hårdnande ekonomiska samhällsklimatet.

Maja Ekelöf läser ideligen och menar vid flera tillfällen att utan böcker skulle hon inte orka leva. Han har nu i övre medelåldern fått chansen att komplettera sin utbildning med kvällskurser. Hon hänger hela tiden med i nyhetsflödet, och beskärmar sig över krig och elände, uppfyld av brinnande solidaritet med de unga och de svaga i samhället, liksom flyktingar och studentupproren.

Enligt dagboken kom en väninna, Bojan, till henne med en annons att Rabén & Sjögren, 1969 utlyst en romantävling, att det borde passa henne precis att skriva en 'politisk roman', som man alltså tydligen frågade efter, och att Alva Myrdal och (Lars) Gyllensten skulle sitta med bland bedömarna. Ekelöf började grunna på idén och gjorde till slut utdrag ur sin dagbok, huvudsakligen funderingar kring alla oro som rådde ute i världen, all oro som detta skapade hos henne själv, för hur det skulle gå för hennes barn, samtidigt som ekonomin hårdnar och jobben försvinner.

Ekelöf vann, och boken trycktes 1970. Det är alltså mer dokumentär än roman - typiskt för 1970-talet - om hennes vånda över världsläget. Böckerna är hennes tröst. "Varje författare, liksom varje människa man möter har något att ge", konstaterade hon 17 september 1968.

Himmel och Helvete - Kirsten Thorup (1982)

Jag saknar 'En bok för alla's vuxenutgivning, deras förmåga att plocka fram lite bortglömda böcker, eller författarskap som man annars skulle ha missat i det allmänna mediabruset. Jag har just läst en bok som 'En bok för alla' återutgav 2003. Och när jag nu googlar på Kirsten Thorup ser jag att hon just denna höst, 2017, belönats med Nordiska Rådets litteraturpris för en roman som ännu inte översatts till svenska, Erindring om kaerligheden.

Den roman jag just läst, Himmel och helvete (1982), visar sig vara del tre av fyra som via en rad skilda karaktärer speglar Danmarks samhälle under efterkrigstiden (ca 1945-1980). Boken innehåller inga årtal, men via en rad referenser till händelser som känns bekanta för mig, är det tydligt att handlingen i del 3 landat i slutet av 1960-talet (Flower Power, månlandning, 68-rörelser etc) och slutar med gatustriderna i Köpenhamn 22 september 1970 då en Världsbankskongress pågick där. Det sista kände jag inte till specifikt, men det gick att googla fram det också. När boken var ny på 1980-talet var alla dessa händelser naturligtvis mer närvarande i samhällets 'närminne' än vad de är idag.

Jag har alltid fäst mig vid böcker som vill skildra olika tidsperioder, tänkesätt och förändrade sådana. Och gäller det perioder under min egen livstid så blir jag alldeles extra nyfiken, och söker stämningar att känna igen mig i.

Thorup låter mig sjunka in i några karaktärer som till en början kan kännas mycket udda - vad det gäller deras livsöden. Hon analyserar inte, ger inga översiktsbilder, bara sjunker in i en karaktär i taget, det dagliga livet, och när jag väl tragglat mig igenom personens vardag under hundratals sidor, köper jag det oreserverat. Och känner att jag vidgat min egen vetskap om den tiden.

Stilen känns detaljrik, nästan omständlig, men det är inte den materiella ytan som beskrivs, utan rör sig helt inom karaktärernas psyken. Vi får uppleva den av karaktären upplevda sanningen, någon annan finns inte - tills karaktärern själv har ändrat sig, kupplevt något nytt och därigenom knådat fram en ny syn på vad som är 'sant'. Allt från barfota Flower Power, den bisexuelles kluvna könsidentitet, patriarkatet upplösning, kvinnors underordning och utbrottsförsök i olika varianter, en ökad europeisk rörlighet, knarket inmarsch, förnuft vs intuition, eller vad man nu vill kalla alla de skilda tendenser karaktärerna nosar på.

Helt klart läsvärt och minnesvärd läsupplevelse.

San Camilo 1936 - Camilo José Cela (1969)

Nu har jag läst Celas mästerverk San Camilos afton, dag och vecka år 1936 i Madrid (1969). Och det var ett rent nöje. Att det dröjt beror inte på boken, utan för att mitt liv saknat tid för läsning. Denna roman är en sorts 'prequel' (förhistoria) till Bikupan som Cela skrev 18 år tidigare. Men denna drabbades aldrig av censur.

Hela romanen är en enda lång medvetandeström, den mest perfekta jag träffat på, vilket vittnar både om Celas stilistiska förmåga, och eftersom jag läser den i svensk översättning, måste jag säga detsamma om vår översättare, Irmgard Pingel. Denna roman är värdig ett nobelpris i sig själv.

Romanen behandlar det spanska inbördeskrigets utbrott, veckan som krisen växer och exploderar. Ett väldigt epos inifrån ett medvetande, ett Du, den tjugoårige Cela, som författaren försöker fånga i den avlägsna spegel, som det är osäkert om han någonsin ägt. Vilket måste ses symboliskt. Hur ska man kunna återfånga sitt eget förflutna? Mot slutet av romanen säger han sig själv att alltid lånat andras speglar. Hittills har han alltså varit andra bilder han matats av,a ndras sanningar.

Det jag känner som så äkta med den inre medvetandeströmmen, är att trots att det är sida upp och ner som aldrig kommer till punkt, så känns texten ändå aldrig övermäktig. Och det är inte bara ältande över det egna jaget, tvärtemot. Visst dyker den inre kritikern upp ibland, antagligen Celas egen, men huvudsakligen är det dialoger mellan ett myller av personer. Och det myller av personer som i Bikupan kändes som om jag tjuvkikade i en övervakningskamera, känns nu verkligen som om jag läser och kan följa med och tänka över.

Liksom i min egen inre monolog, i mitt eget medvetande, dyker alla möjliga dialoger up, saker jag sagt, hört eller på annat sätt stött på, de kommer i repris, men även andra, möjliga, troliga, sanna reflektioner mitt i den kaotiska krisen som flammat upp. Så som våra tankar hela tiden bearbetar verkligheten, försöker göra den begriplig.

Och som inbördeskrig är det naturligtvis en sorgesång. Celas svartsyn var ju etablerad sedan tidigare. Faktiska personer namnges, inte så att jag har kunskap nog om att följa med på den scenen, säkert hade det varit berikande, men min upplevelse är ändå total, oavsett vad soim är fakta eller fiktion. Jag upptäckte att sidorna 209-216 saknar kommatecken, då krisen når kulmen, då staplas satserna på rad helt utan åtskillnad. Ändå hänger jag med.

Flugor är ett av de symboliska teman som förstärker eländet, svartsynen, I stället för binas mekaniska sociala dans är det nu flygor som surrar runt och drunknar i kaffekopparna, flugor som blir allt talrikare, allt galnare. Och jag känner verkligen att de ökar i takt med den intensifierade revolten, med allt fler dödsfall. Människorna kan inte ta till sig krisen, skjuter den ifrån sig, folk dödas och försvinner, andra tar livet av sig och saknas inte. Inte ens när liket ligger bortglömt och stinker. Det viftas bort som 'död katt, som gömt sig på vinden'. Man vill inte granska eländet på nära håll, man vill vända på teaterkikaren och få människor att försvinna, bli små som flugor, luktlösa.

Hela tiden flyr människor in i sexualiteten, som om hela m änskligehten bara bestod av torskar och prostituerade. Men trots svartsynen finns där en epilog, med ett nytt hopp om livet. Farbror Jerónimo försöker tala förstånd med den unge Cela, försöker få honom att ta till sig doktrinen om Tro, Hopp och Kärlek. Menar att ungdomen måste 'revoltera', att det är ett brott att kväsa de unga männens medfödda passion. Och menar att förutom tro och hopp så är sensualismen den viktigaste biten för att behålla vår mänsklighet.

Och även om det tillhörde huvudtemat under 1960-talets sexuella frigörelse (make love, not war), så var det inget nytt tema för Cela, men han uttrycker det hela tiden på sitt eget sätt. Och det gör också farbror Jerónimo, när han förklarar skillnaden mellan patriotens fosterlandskänsla versus nationalistens nation, uppfunnen på papper, via dekret, bojor och omgärdad av kulsprutor, till skillnad från det organiskt framväxta fosterland, naturligt mångsidig, skapat rent andligt av naturen, träd och floder, och den språkliga och sociala gemenskap som skapar en rent organisk naturlig mångfaldig.

Denna roman är helt klart ett mästerverk som går att läsas om och om igen för fördjupad känsla.

Bra folk från landet - Flannery O'Conner (1955-65)

En novellsamling av Flannery O'Connor (1925-1964), en av mycket få kvinnor utgivna i förlaget Atlantis serie "Atlantis väljer ur världslitteraturen". Atlantis utgåva kom 1981 och består av femton noveller i en njutbart ren prosa (övers: Caj Lundgren).

Hon mejslar ut tydliga karaktärer som alla stammar ur den amerikanska söderns hierarkiska landskap, det eviga, som dock är på väg att brytas upp på 1960-talet. Ingen berättare leder oss; läsaren är lika utlämnad åt det torra, soldränkta, landskapet med öde avstånd mellan människor, som karaktärerna själva. De strider ständigt i sina tankar, armerar sig med hierarkiska strukturer, men står ändå maktlösa mot rostangreppen som hastigt bryter ner allt de byggt upp.

Rasismen är naturligtvis stötande. Liksom föräldrarnas okänslighet inför sina barn. Som läsare kan man stundvis dras med i karaktärernas hårdnackade övertygelser, för att strax få bevittna varje berättelses oundvikligt avslutning, den svarta undergången, där varje övertygelse mals ner till intet.

Den klarsynta framställningen av människors fördomar, inskränkthet och övertygelser om sin egen rättfärdighet, gör att berättelserna får en sorts strålkastarbelyst humor. Men även en sorts värme, när jag inser det oskuldsfulla i varje människa, som slåss inom sin egen lilla ram. Jag önskar att de kunde lära av sina misstag, uppnå insikter, och slippa möta sitt öde så obarmhärtigt. Nästan alla historier får ett våldsamhet slut, där all humor rinner av och utmynnar i en sorts "gothic tales", den tradition som uppstod på 1700-talet, med våldsamma tragiska slut.

Författarinnan lär ha varit övertygad katolik, vilket kanske märks tydligast i bokens siste berättelserna. I "De lama skola gå som de första", för en välvillig ateistisk övervakare via psykologiska förklaringar, en ojämn kamp mot sin oförbätterlige ungdomsbrottslings föreställningar kring himmel och helvete.

Läsaren erbjuds inga snabblösningar, inga lyckliga slut. Däremot är berättelserna oförglömliga, klart lysande bilder av människoliv som kanske tillhör det förgångna, men som också tycks återuppstå i nya varianter i det mänskliga dramat.

Sveket - Birgitta Trotzig (1966)

Birgitta Trotzig mutade in dy, kladdig jord, vattensjuka stränder, smuts och orenheter till sitt specialområde. Det fanns i Levande och döda (1964), och blev minst sagt huvudtema i Dykungens dotter (1985).

Ibland kan det kännas för mycket. I Sveket blir det ett landskap att sjunka in i. Sveket saknar 'handling', eller agerande. Allt är känslor, det svarta, dyiga runt människors känslor och behov av varandra. Problemet - ja omöjligheten  - att nå fram. I synnerhet mellan Man och Kvinna, främst Far och Dotter. Svek är bland annat att inte låta barnet växa, leva, att hålla i det alltför hårt.

Tobits och Toras dotter (Tora-Greta) föds som en 'välsignelse', men glider snart ner i en obestämd vaghet, som börjar likna en anklagelse. Det står mot slutet "att livet bestod i att leva samman med sin anklagare" (s.125) och "icke förneka anklagarens ansikte [...] Sveket var redan begånget". Människornas känslor pulserar mellan liv och död, mellan att tappa tron och återfå den, som en cirkelgång mellan död och återuppståndelse i olika former.

Trotzigs språk glider, kärnorden finns där, men saknar artiklar och partiklar, saknar stadga. Tiden är också obestämt glidande, 1913 nämns, liksom krigstid, 1930, Arbetslöshet, 1939, Krig. Det är en mörk tid som berövat människorna hoppet.

Tora-Gretas man Läjf är "detta nystavningens offer", blir som brännmärkt av sitt namn, ständigt jagad av sin far, upplever han allt annat som vänlighet. Människorna når inte fram till varann, upplever bara varandras ansikten som anklagelser. Livet vacklar mellan fångenskap och frihetslängtan. Vad smärtar mest? Att bli innesluten eller utesluten?

Men det är tung läsning, när kärleken upppfattas så svårbegriplig, så svår att ta till sig. Att se människor så bundna till obarmhärtiga öden.

Kväll efter kväll - Gerda Antti (1965)

Novellsamlingen Kväll efter kväll var Gerda Anttis prosadebut - en lysande njutbar sådan. Lika mycket för texternas sensuella kontakt med landsbygden, som den levande nerven i varje uttryckt bild. De beskriver en idag avlägsen vardag, i sin norrländska utbygd, där det var långt mellan människorna. Smärtsam är den känslomässiga och sensuella ravin som tycks skilja män och kvinnor. Ändå lägger texten alla undanstoppade känslor bultande synliga - hur än undanstoppade.

Slutnovellen, "Författarinnan", har en förlösande humor, i sin hämningslösa naivitet, efter alla illusionslösa hämningar. En fantastisk gestaltning av en ung litteraturförälskad människas drömmar och fördomar kring skrivandet. Jag tror alla kan känna igen sig i illusionernas spänningsfält. Samtidigt som det säger mycket om fördomarna mellan 'bildad' och 'obildad', vad som är värt att skriva om eller inte. På den tiden, mer än idag kanske, var litteraturen reserverad för något utanför vardagen.

Kanske är det därför deckarboomen blev en boom, för där får vardagen dominera. Och vara sämre än vår egen vardag. Men hos Gerda Antti är vardagen sensuell, även när den är hämmad. Vi ser att skönheten finns där, och kan vara vår bara vi tillåter den att finnas. Vi medvetandegörs.

Livsnerven gör texten allmängiltig - väggen till klassisk.

'Harpsundsmordet' - Bo Balderson (1969)

Apropå deckare från sent 1960-tal, är det omöjligt att gå förbi den än idag hemliga pseudonymen Bo Balderson. Serien inleddes 1968 med Statsrådet och döden, en traditionell pusseldeckare i Agatha Christie-stil, men baserad helt på humor - alltifrån slapstick till samtidssatir. Det var en politiserande epok med hätsk debatt, varför det var ett genialt drag för sin samtid att låta en politisk och på andra sätt oskuldsfull person 'av misstag' få en statsrådspost, sedermera alltid benämnd 'Stadsrådet', som huvudroll och deckarpusslare. Det unika är de möjligheter till politisk samtidshumor som därmed uppstår och även är den behållning det ger mig, genom igenkänningsfaktorn.

Statsrådets svåger och kumpan och krönikör à la Watson är den pensionerade adjunkten Vilhelm Persson, en lite knarrig äldre herre som balanserar upp Statsrådets alla ansvarslösa drag. I en sen intervju med författaren, fortfarande under hemlig status, som man kan hitta på nätet från 2008 (SvD) ansåg han själv att första boken var hans bästa, och detta då för att deckargåtan i sig där mördaren befinner sig mitt framför näsan på oss - 'utan att läsaren förstår det' (men det kan ju diskuteras) - samt att han själv bryts ner av vad han gjort.

Jag själv upplever den alltför mekanisk med överdrivet maniska misstankar åt alla håll av standard-slaget, dvs tanken att folk är snikna nog att mörda för pengar, skynda på ett arv. Problemet är att handlingen inte gestaltas utan att allt är bara prat kring misstankar. Det blir tjatigt, och det räcker inte att slutet vrids 'rätt', dvs bort från gnidighet och arv, till mer mänskliga känslor.

Samtidshumor finns, men befinner sig i bakgrunden i första boken. Jag kan också irritera mig på den högreståndsmiljö vi hamnat i, med 'generaler' och nobelpristagare osv, vilket avlägsnar oss från den samtidsrealism boken ville anknyta till. Andra boken i serien, 'Harpsundsmordet', är dock ett rejält lyft. Här sitter inte Statsrådet fast i en klunga misstänkta, utan rör sig mer i det politiska rummet, med mer gestaltad humor, situationshumor som väcker skratt. Mysteriet visar sig även här ha betydligt mänskliga känslor som grund,  mer 'omtanke' än snikenhet, även om brottet inte försöker väcka någon eftertanke i övrigt.

Men för mig är det alltså inte deckargåtan i sig som intresserar, utan tidsanknytningen, den godmodiga driften med samtiden. Kritiken är en blandning av strålkastare mot olika igenkännliga politiker versus de rikas gnöl över skattetrycket. Första bokens miljö var isolerad till ett överklassreservat i Stockholms skärgård, medan andra boken visserligen fortfarande håller sig ute i Sörmlands grönskande trakter, så finns dock viss anknytning till Harpsund och 'riksekan' som vid tiden var känd plats för 'politiska samtal mellan öst och väst', bortom mikrofonernas räckvidd.

Alltså huvudsakligen oförarglig humor ...