Ett oväntat fynd, när dottern städade ut sina gamla böcker. Russell Hoban (1925-2011) verkar ha skrivit mycket för barn. Just Musen och hans barn (1967) känns dock mycket vuxen, för texten är inte lättläst, utan har ett rikt språk och tät text i 200 sidor, men kan fungera från bokslukaråldern, även om intrigen och ironin antagligen roar vuxna mer än barn. Inte många tonåringar skulle väl ta i en bok om plåtleksaker (utom möjligen den som är intresserad av mekanik, leksaker som rör sig när de skruvas upp). Men det är bara det ytliga temat. Intrigen i denna bok är så mycket djupare.
Russel Hoban föddes i USA men kom senare i livet att flytta till Storbritannien. Britterna har en lång tradition av talande djur, som får exemplifiera alla möjliga och omöjliga mänskliga tokigheter. Hobans bok känns på det sättet som en blandning av Alice i Underlandet och Nils Holgerssons underbara resa. I stället för tomtar och pysslingar är det mekaniska plåtleksaker som är prisgivna åt skogens djur och fåglar. Har ännu inte läst 'Det susar i säven' så jag vet inte om det finns fler likheter där än att det förekommer en padda och möss och andra smådjur.
Förutom det avancerade språket är intrigen full av våld och död - plåtleksakerna överlever bara just för att de är av plåt och inte kan slukas av hungriga djur. Men historien är spännande även för äldre läsare, från första till sista kapitel. Och som sagt full av vuxnas sätt att tänka. Som ett exempel, inledningen till kapitel 8.
"Manny Råttas invigningsfest var mycket lyckad. han hade bjudit alla de förnämsta i råttsocieteten och alla hade kommit, kvittrande och pipande av gott humör medan de klättrade uppför snörstegen till dockhuset. Gamla gråsprängda kämpar och deras mulliga, respektabla fruar nuddade morrhår med råttherrar som blivit släta i ansiktet av pur listighet och slanka unga skönheter med obestämbar anknytning till teatern. Flickråttor som nyss varit på sin första bal och flotta unga playboy-råttor, soptippens hela gyllene ungdom anlände i små skrattande grupper som tycktes stråla till och med i mörkret, medan darriga gamla änkeråttor kom i sällskap med magra konstnärsråttor med tovig päls, brinnande ögon och enorm aptit. Sist uppför stegen kom ett gäng enklare folk, hyrda lymlar, ljusskygga banditer och skumma affärsmän som det var klokt att hålla sig väl med."
Ett av många exempel på textens fyllighet, som skapar rika bilder åt vuxna läsare. Historien handlar om mekaniska leksaker som sålts från leksaksbutik som julklapp, men inte blivit långlivad utan gått sönder och hamnat på soptippen och där domineras av en tyrannisk råtta. Och hur dessa med hjälp av diverse smådjur och fåglar rymmer och jagas och slutligen skapar sig en egen familj och ett eget territorium och får hjälp att bli mer eller mindre 'självuppdragande' så de får ett 'visst' oberoende. Vi har ju trots allt ännu inte uppfunnit någon evighetsmaskin.
Efter mycket gående och arbetande hade Musfar "börjat gå allt långsammare utan att märka det, och nu stannade han häpen då de båda fjädrarna som dragit upp varandra slutligen rullades ut helt, eftersom de för varje dag förlorat en smula energi på grund av friktionen. 'Jag är inte självuppdragande längre!' sa han. 'Nå', sa Groda, 'jag skulle inte tro att det finns någon som är helt och hållet självuppdragande. Det är sånt man har vänner till.' Han sträckte ut handen mot faderns nyckel för att vrida upp honom igen. 'Inte riktigt än', sa fadern. 'Det är skönt att vila en liten stund. Det har varit en lång väg."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar