Det första jag tänker på varje gång jag hör titeln Herr Arnes penningar, är att man gjorde stumfilm av den redan 1919. Letar jag mer info ser jag att den bearbetats till skådespel i Tyskland redan 1917 av 1912 års nobelpristagare Gerhart Hauptmann och regissören Max Reinhardt. En annan lustighet är att Lagerlöf ändrat slutet i den tyska upplagan jämfört med den svenska. I den svenska kommer kvinnor från Marstrand och hemtar hem Elsalills döda kropp, medan hon i den tyska hämtas hem av sina döda anförvanter. Det är väl en smaksak vad man föredrar, den tyska trycker alltså mer på det övernaturliga och spöklika i historien.
När Herr Arnes penningar dykt upp i brev av Lagerlöf som jag läst, skriver hon att den var mycket lätt att skriva, fantasin flödade lätt, men Sophie Elkan och kritikerna var inte lika roade. Men uppenbarligen blev den populär hos läsare och filmpublik. En klassiker. En spökhistoria? I alla händelser en thriller, kanske den första på svenska? Återigen är Lagerlöf förnyare.
Antar att Herr Arnes penningar har tolkats på många olika sätt, så som det blir med klassiker. För mig är temat djupt psykologiskt, som alltid är Lagerlöf psykolog. Det är en mordhistoria, med fiskhandlaren Torarin och den föräldralösa Elsalill som huvudpersoner. Båda två får intuitiv kontakt med de döda, som vill tala om vilka som är förövare och alltså förväntar sig att dessa straffas, medan Torarin och Elsalill i det längsta blundar inför sin intution, det som kommer från hjärtat, och i stället försöker lyssna till egot, hjärnans kohandlande. Torarin känner sig för svag för att anklaga soldater med macho image, och Elsalill förförs av kärleksfraser och tanken på att kanske få lämna sillrenserskornas liv och återkomma till ett mer privilegierat liv hon en gång föddes in i, innan hennes föräldrar dog.
Att våga lita på sin intution, hellre än på vad andra säger åt oss, är en allmänmänsklig fråga, något alla måste lära sig. Vägen till vår egen livsväg. En svag självkänsla låter sig utnyttjas.
Viktigt vad gäller Lagerlöfs utförande av intrigen, är hur hon använder vädrets makter. Iskylan och frånvaron av normalt vårväder, blir som en huvudkaraktär, en gudskraft. För nr människorna inte lyssnar till sin intution hårdnar kylan och håller fast de skyldiga tills sanningen börjar gå upp för det motvilliga psyket. Vårstormen ligger på lur och börjar bryta isen när insikterna växer hos Elsalill, men stoppas åter när hon ångrar sig. Först när kaptenen i det infrusna flyktskeppet, inser att det år brottslingar som han skall forsla, och då inte tvekar utan agerar kraftfullt enligt sin känsla - då först frigörs mer normalt vårväder, som gör att livet kan återgå till det normala med normala vårtidsväxlingar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar