"för hennes av hög idealitet burna författarskap, som med plastisk åskådlighet skildrat livet på hennes fäderneö och med djup och värme behandlat allmänt mänskliga problem"
Deledda, född och uppvuxen i Nuoro på Sardinien, har öns natur och enkla obemärkta människor som huvudmotiv. Hon debuterade med en novell redan som 15-åring, och kom att skriva över 250 noveller förutom 26 romaner. Hennes internationella genombrott kom redan 1903 med Elias Portolù, varpå hon översattes till många europeiska språk, bl a svenska. Wahlström & Widstrand var så snabba att den utgavs redan samma år i Sverige.
Glädjande nog återutgavs denna roman 2018, i en svensk satsning att motverka glömskan av det fåtal kvinnliga nobelpristagare vi fått. Jag har nu läst Elias Portolù, och finner den lika levande och allmänmänsklig idag. Visst handlar det om fåraherdar och lantbefolkning på Sardinien för över hundra år sedan, men Deledda skrev enligt italiensk verism, dvs den realistisk stil som strävade efter att beskriva sanna människor i samtiden, och på Sardinien var Deleddas samtid mycket jordbunden. Och hennes naturnära stil blir aldrig omodernt eftersom det pratar om vårt ursprung.
Lättläst och välskrivet, om Elias öde, tydliggör för mig den befrielserörelse för individen som inleddes vid förra sekelskiftet och tagit hundra år för att slå igenom och bli en självklarhet, och inte ens det för alla. För mig är temat individens känsla inför livet i motsats till omgivningens krav, krav som internaliserats tills vi inte klarar av att gå emot dem, hur än mycket hjärtat värker. Kärlek vs plikt. något människan kanske alltid brottats med, men 1900-talet känns som en lång och plågsam befrielsekamp för detta.
Individualisering, hur vi ska kunna följa vår inre intution, det hjärtat säger är rätt för oss själva, när samhället och våra närmaste ställer upp fasta regler och plikter som de anser att vi ska lyda i första hand. Elias rådfrågar Zio Martinu, skogsmannen, som representerar livsvisdomen, mannen som vet att lyssna på sitt inre samvete. Han känner att Elias bör lyssna på sin kärlek, trots att det är broderns fästmö Maddalena som Elias fäst sig vid. För det är uppenbart att även Maddalena älskar Elias tillbaka. De är som gjorda för varann. Deras kärlek är den sann och ren. Maddalenas förlovning med brodern Pietro, handlar bara om ekonomiska förhandlingar, det materiella, och som sådant inte förankrat i själen och därmed inte varaktiga.
Men Elias äger inte självkänsla nog att följa sitt hjärtas röst, han vill inte såra sin bror, och friar därför inte till Maddalena innan hon och brodern begår misstaget att gifta sig. Broderns äktenskapet bär inte frukt, relationen blir svår. Men kärleken mellan Elias och Maddalena lever vidare, som ett lidande, eftersom de försöker att förneka den. Att förneka sin inre äkta känsla och intution gör den bara starkare och starkare. Vi får fler chanser, men vägen dit blir mer och mer komplicerad. Och priset till samhället blir högre och högre.
Visst är det lätt att vara efterklok. Zio Martinu såg och rådde redan i början, men Elias vågade inte följa rådet. I stället följde han prästens råd, dvs tradition och pliktkrav, och studerade till präst, men precis som Martinu sagt honom, var det inte 'rätt orsaker' som gjorde Elias till präst. Livet fortsätter som ett lidande. Allt beroende på att människan försöker reglera sitt samhälle, hellre än lära sig lyssna till själen. Vi har glömt bort hur vi kan lyssna till vår egen inre röst, intutionen, vägen till vår egen lycka, vad som är rätt för oss själva. 1900-talet har sett rader av kollektiva katastrofer, när människor försökt inordna sig i kollektiva krav, där alla skall vara lika, hellre än att lyssna efter sin egen lycka och rena glädje.
Detta är den enda boken jag funnit på svenska i dagsläget. Men jag har läst en del på italienska, bland annat en samling blandade noveller, Racconti sardi, varav en, Il mago, finns översatt till svenska (Magikern) i En bok för allas antologi Fler nobeller (2012). Deleddas italienska texter har en vacker klarhet, åskådligt gestaltat och är lättläst även för mig som bara lärt mig språket i andra hand via böcker. Med tanke på hur många noveller hon skrivit är urvalet i den jag läst litet, men antagligen representativt, för de speglar olika vinklar av Sardiniens natur och människor, om vidskepelse och tro, problem och smärtsamma känslor när kärleken pockar.
Jag har också läst en roman hon skrev tio år efter genombrottet, Canne al vento (1913) som lär finnas på svenska som 'Rö för vinden'. Den läste jag första gången för åtskilliga år sedan när jag höll på att lära mig italienska, och hade då lite för bråttom för att riktigt sjunka in i den. Nu har jag läst om den och finner den ännu skönare än Elias Portolù.
Canne al vento är en meditativ livsbetraktelse, mycket stämningsfull och uppfylld av Sardiniens natur och jordnära kultur, och speglar med episk bredd en mängd människor i en by en bit från huvudorten Nuoro (alltså Grazia Deleddas barndomslandskap).
Huvuddelen av histrorien berättas via den gamle mannen Efix, som hela sitt liv tjänat tre systrar, från den stolta markägande släkten Pintor, men den har nu sjunkit ner i fattigdom, vilket dock inte får systrarna att svälja sin stolthet. Efix är och förblir deras 'tjänare', odlar frukt och grönt på den lilla plätt jord som återstår. Trots att systrarna är för fattiga för att kunna betala honom, vill han dem allt gott och stannar i sin önskan att stödja och skydda. Han har också ett mord, eller 'vållande till annans död', att sona, men håller denna plåga hemlig in i det längsta.
Han betraktar sig själv och omgivningen som 'rön för vinden', livsödet blåser och vi böjer oss, blir redskap för så väl oss själva som andras, oavsett om vi förstår det eller inte. Det tjänar inget till att motsätta sig sitt öde, går vi emot vinden går vi av. Återigen tolkar jag det inte som omoderna katolska ideal, utan ett sätt att försöka lära sig att lyssna på sin intution och känslan för den underliggande meningen med livet.
Men det finns också en hel del humor i Deleddas texter, som med värme visar på mänskliga svagheter, som fattigadelns improduktiva stolthet, och svårigheterna att hantera pengar och alkohol och avundsjuka. Hennes historier rör brott och skuld, realistiskt gestaltat med åskådliga starka känslor. Det som känns allmänmänskligt bestående, är att hennes romaner hyllar vanliga enkla människor, som brottas med svåra etiska problem, de blir utstötta och utmanar majoritetens värdenormer. Men deras strävan är att komma till harmoni med sitt livsöde, utan att ge avkall på sitt eget inre. Något vi alla har behov av i livet.
Som sagt är Deleddas italienska vackert och rent, och passar mig som inte har det som modersmål. Inser att det var ju faktiskt inte heller Deleddas modersmål, Hon växte upp i en liten ort på Sardinien där man talade Logudorese, en lokal latinsk dialekt. Där gick hon endast fem år i vanlig folkskola. Därefter lästa hon i hemmet, där en släkting ärde henne italienska, latin och franska. Sedan fördjupade hon sina litteraturstudier på egen hand, samtidigt som hon skötte hushållet. Hon var alltså länge autodidakt hemmadotter.
Grazias Deledda var idogt verksam författare från 1886, livet ut. Hennes far dog 1892, när hon var endast 21 år. Hennes bror blev familjeöverhuvud och lär ha supit upp familjeförmögenheten. Grazia flyttade 1899 till Calgari, huvudort på Sardinien, där hon träffade Palmiro Madesani,. De gifta sig året därpå, 1900 och bosatte sig i Rom, där de stannade livet ut. Maken var ämbetsman vid Finansdepartementet. Grazia skötte hushållet, födde två söner, och gav ut i genomsnitt en roman om året. Och som sagt från 1903 internationellt firad. Men någon utlandsresa gjorde hon inte förrän 1927, när hon reste till Stockholm för att ta emot Nobelpriset.
Grazia Deledda är väl värd att läsa - en värdig nobelpristagare. De två romaner jag läst är episka och poetiska, med bredd i frågeställningarna, alltifrån klassmotsättningar, individens fria vilja, känslors livsavgörande kraft, hur våld och ondska drabbar. Och frågan hur brott kan sonas eller ej. Och i synnerhet i Canne al vento är naturen och landskaået en mycket levande spegel för den jordnäre Efix.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar