NP 1968 - Yasunari Kawabata

 "för hans berättarkonst, som med fin känsla uttrycker japanskt väsen i dess egenart"

Yasunari Kawabata (1899-1972) blev den förste japan som fick Nobels litteraturpris. Han debuterade på 1920-talet, och den samling jag nu läst av honom är kortare texter, från just denna period: 

The Dancing Girl of Izu and other stories (1923-1929) - i engelsk översättning naturligtvis. Det är främst korta texter, 'palm-of-the-hand-stories', idealet var alltså att texten ska vara kort, klar, enkel, vilket gör att texterna genast intresserar mig, och det psykologiska innehållet gör att jag tar till mig texterna. Det är realism, kombinerat med psykologiska 'visioner', liknande magisk realism, som känns mycket moderna, men som lika gärna kan handla om ett nedärvt buddhistiskt tänkesätt, från det klassiska japanska. 

Titelnovellen från 1926 blev hans genombrott. och lär vara självbiografisk, och handlar om en föräldralös 20-årig student, som under ett skollov är ute på vandring och slår följe med några 'vandrande underhållare', som tar de jobb de kan få, efterfrågade vid fester, men också hånade som de lägsta på samhällsstegen. 

Nästa text, Diary of My Sixteenth Year, är också självbiografisk, och är en återfunnen dagbok från 1914 (han förklarar att 16 kommer av ett gammalt japanskt sätt att räkna barns ålder, men att han fortfarande var 14 när han skrev den) och handlar om hur han, som redan som 4-åring hunnit förlora båda sina föräldrar, därefter levde med sina 'grandparents', och nu när han är 14 dör även morfar/farfar, och dagboken tar upp just dennes tilltagande kroppsliga förfall, så att pojken måste hjälpa den gamle, och besväras av att väckas flera gånger om natten för att hjälpa den gamle att kissa i en urinflaska.

Texten berättar också hur han återfann dagboken 1924, och då renskriver och fyller i förklaringar för läsaren. Och fortsätter att diskutera minnets problem, varför minns han inte den gamle mannens skröplighet, har minnet senare skönmålat honom? Eller ändrade han i texten för att fiktionalisera händelseförloppet. Han har inget svar. 

Samlingen består av två delar, där första delen fortsätter med det självbiografiskt inspirerade, och handlar om en föräldralös pojkes erfarenheter och aversioner och förträngningar som han lär sig förstå först senare i livet. Dessa texter är lite längre än de i del två.

Den andra delen består helt av hans korta 'handflate-noveller', realistiska, men också psykologiskt intressanta bilder av relationerna, i synnerhet mellan man och kvinna, i det japanska 1920-talet. Och det finns alltså en själslig andlig nivå av tankeläsning mellan personerna. I 1920-talets Japan ingick han i något man kallat 'den nysensualistiska skolan', som ville förnya japansk skönlitteratur. Och Kawabatas stil är helt klart frisk och känns modern än idag. 

Texterna gör mig sugen på att läsa mer. Senare i livet, efter andra världskriget började han skriva romaner, som jag blivit nyfiken på, men där han tydligen fortsatte med handflate-idealet, men då inom varje kapitel. Men detta tyckte jag var tydligt även i Första delen i boken ovan jag läst, där alla texter, om än fristående, anknyter till den föräldralösa pojken (alltså han själv mer eller mindre). 

PS. 2026-07-25

Upptäckte idag att En Bok för Allas antologi Fler Nobeller : Noveller av Nobelpristagare (2012) också har en kort novell av Kawabata. Den heter "Födelsemärket", daterad 1940. Det är inte samma födelsemärke som i romanen jag just läst, Tusen Tranor, och snart lägger upp här på bloggen. För första gången i det jag hittills läst, är jag-berättaren kvinna, och det är definitivt en psykologisk utredning, djupt tankvärd, om kärlekens vägar och spänningar i relationer. 

NP 1960 - Saint-John Perse

 "för den höga flykten och den bildskapande fantasien i hans diktning, som visionärt avspeglar tidsläget"

Saint-John Perse är en författarpseudonym för diplomaten Alexis Léger (1887-1975), född på den tropiska ön Guadeloupe i franska Västindien. Hans föräldrar, som varit godsägare där, valde dock att återvände till Frankrike 1899, där Alexis kunde fullfölja sin skolgång. Han studerade till jurist och började 1914 arbeta inom den franska diplomatkåren. Han var åren 1916-1921 stationerad på den franska ambassaden i Peking, Kina, vilket blev en inspiration till hans mest kända diktbok, Anabase.  Han använde pseudonymen hela livet, från början för att skilja på diplomatkarriären och sitt diktande. 

Hans debutbok Éloges (1911; Hyllningar) hyllar hans barndoms tropiska hemö. Att naturen och dess makt är viktig för honom märker jag i Anabase (1924; Anabasis), som är den enda av hans böcker jag har läst. Den delar titel med Xenofons Anabasis, men det enda gemensamma är det grekiska ordets grundmening, 'att ta sig från kusten in i landet', vilket känns både metaforiskt och konkret i St-John Perses fall.   

Jag fann den i en tvåspråkig utgåva, alltså både det franska originalet, parallellt med nobelpristagaren TS Eliots engelska tolkning, vilken kom redan 1930. Inte två flugor, men väl två nobelpristagare i 'samma smäll'. Intressant. Eliot skriver i förordet att han vägrat låta trycka sin översättning annat än tillsammans med det franska originalet. Och det är viktigt att påpeka, för dikter kan inte översättas, bara tolkas.  

Poesi är ett barn av sitt språk, och sin diktare. Språk har oftast dubbeltydigheter och annat typiskt för sig själv, som är omöjliga att översätta. Jag kan ge ett litet exempel från Anabasis, avsnitt IX.  Rad 3 inleds med 'perissables?' vilket också är sista ordet i den mening som löpt hela rad 1 och 2. TS Eliot översätter det till 'perishable?', vilket naturligtvis är den korrekta glosan, direkt översatt. Det som inte framgår är att andra halvan i den franska glosan också innehåller ordet för 'sand', sables, en dubbelhet som det engelska ordet inte får med.

För de föregående två avsnitten, VII och VIII, har beskrivit 'ces terres jaunes' - 'these yellow lands', och frammanat en öken, bilden av det gula, via ord som svavel, honung, torra löv, hö, blek glöd - en mängd uttryck som jag associerar till den torra högplatån i Kinas och Asiens inre.  Öknen, som trots sin skönhet, sina färger, är en fara för allt levande, som lätt riskerar att torka och tyna bort. 

Det franska originalet blir en begränsad mängd detaljer, både exakta och drömlika, som metaforer av människans undran inför naturen och därmed livet, det sköra, men också ett sammanhang, som frågor inför vår väg på jorden. Men viktigast är det franska språket, den melodiska skönheten, de skarpa bilderna av en sorts ensamhet och utanförskap, en förundran inför livet.

Samtidigt kan jag alltså läsa TS Eliots tolkning, som genast får mig att associera till hans öde landskap i The Waste Land (1922), trots att innehållet i den franska och den engelska dikten är detsamma, blir min känsla inför dem något avvikande, som varianter. Det engelska språket och dess diktare skiljer sig, hur än skicklig i sak, ger ett annat språk en annan melodi, och en annan känsla. 

Men som sagt, det är två nobelpristagare, även om Perse, fick vänta betydligt längre än TS Eliot, så räknas de båda till 'förnyarna' som man börjat belöna efter kriget från 1946 och framåt. Och de tillhör samma generation, formade av samma strävan efter förnyelse, att spränga gamla bojor, att slippa rim och meter. Saint-John Perse skriver något som liknar prosalyrik, men som ändå bryter meningar och rader på ett melodiskt poem-vis. Lättförståeligt är det inte, man behöver ta in bilderna, utan att 'förstå'. TS Eliot menar att bara man läser 'the poem' - som han kallar diktcykeln - tre gånger om, så blir den begriplig, Och det är sant att jag hittar fler ingångar vid omläsning, men nog behöver jag läsa den fler än tre gånger. 

Men det viktigaste är känslan, och jag uppskattar språket och de drömlika bilderna de ger mig. Hur vi både känner livet och är främlingar inför det. Språket är harmoniskt och lyriskt, men mångtydigt, vidgat till en svårtydd allmängiltighet, vilket ger ett modernistiskt bildspråk av episka drömmar. 

Alexis Léger fick en lysande karriär inom franska UD, men så kom andra världskriget. Och när han vägrade samarbeta med Nazityskland, avskedades han av Vichy-regeringen, och tvingades fly landet,  varpå han även miste sitt franska medborgarskap. Han flydde till USA och övergav politiken, och övergick till författande på heltid, och stannade i USA till 1963, trots att han fått tillbaka sitt franska medborgarskap så snart Vicky-regimen föll.  

NP 1948 - T.S. Eliot

Thomas Sterns Eliot (1988-1965), ännu en av 'förnyarna' som fick nobelpriset efter andra världskriget. Motiveringen löd: "för hans märkliga insats som banbrytare inom nutida poesi"

Är inte det en 'märklig' motivering? Vore inte 'nyskapande' ett naturligare ordval? I den engelska översättningen står det i alla fall 'outstanding' (framstående). Även i sina essäer om litteratur ville  han omvärdera gamla sanningar. Tror att Eliots tidiga dikter var mitt första möte med modernism i ungdomen. Han känns så 'engelsk' att jag lätt glömmer bort att han faktiskt föddes i Missouri, USA. Men redan 1914, som 25-åring, återvända han till släktens rötter i England och stannade livet ut, med  brittiskt medborgarskap från 1927. 

Hans första uppmärksammade dikt var The Love Song of J. Alfred Prufrock (1915), var också det första jag som ung läste av TS Eliot, vilket grundlade mitt intryck av 'modernism', när den bryter mot alla traditioner vad gäller dikter. Den kom också att ingå i Eliots första diktsamling i bokform, Prufrock and Other Observations (1917), som även innehåller en rad kort dikter, som alla varierar mycket till formen. Samlingen är en modernistisk klassiker. 

Prufrock, de fria verserna, får mig genast att tänka på 'scream of consciousness', medvetandeström, den filmiska bildkavalkad som uttrycker t ex J Alfred Prufrocks psykologiska hämningar, som neurotisk nutidsmänniska, vilket verkar vara TS Eliots favorittema. Denna bildkavalkad är så skickligt utförd att jag nästan missar att dikterna - den fria formen till trots - faktiskt kryllar av rim. De smälter in så skickligt i bakgrunden. Viktigt är också upprepningarna, som vävs in likt musikaliska teman. 

Metaforerna hör till höjdpunkterna, nyskapande - men lär ha irriterat samtiden just genom att de var så okonventionella, som inledningen där kvällen ligger utbredd som en nedsövd patient, "Like a patient ethereised upon a table". Dikten lär ha skrivits redan 1910, alltså flera år före första världskriget, men hela diktsamlingen domineras av intryck som dimma, smog, färgerna är gul, brun, grå, klockslag. Den materiella människan har förlorat sin själ, ja hela meningen med livet. 

Det förvånar mig lite att personerna i text främst är kvinnor ... 

Den poetiska 'imagismen' inom engelsk och amerikansk poesi från 1910-talet, var en reaktion mot samtidens bekymmerslösa romantiska optimism. Ezra Pound definierade imagismen som anti-romantism, koncentrerad och exakt, hård och klar, med nya rytmer och fritt ämnesval. Och där passade TS Eliot helt klart in. Han är mycket rytmisk, texten blir en blandning mellan tankar och musik, som tar om teman och rytmer. Pound fick läsa hans dikter innan han började publicera sig, och de blev genast vänner.  

Diktsamlingen Poems (1920) innehåller tolv dikter, som alla gör lika stort intryck på mig som Prufrock. Tror att jag tidigare bara läst inledningsdikten, 'Gerontion', om den gamle mannen som summerar sitt liv och inser att det varit helt meningslöst. Livet gav varken plats åt andlighet, hjältedåd eller ens politisk idealism, allt smulas sönder till ingenting ju äldre vi blir. Det är tydligt att världskriget krossat alla illusioner, människan har förlorat sin själ, sina ideal, kvar finns bara 'djuret', egoisten, det strikt materiella. Dikterna återger ofta brutal satir, sockrat med litterära referenser, alltifrån antiken.  

Att två av dikterna har namnet 'Sweeney' i titeln (och omnämns i en tredje) är ingen tillfällighet.  Allt sedan 1840-talet hade Sweeney Todd varit en välkänd symbol för känslokall mördare. I dikten 'Sweeney Erect' är han apmänniskan (homo erectus?), vars utveckling snarare går bakåt än framåt, kroppen skall tillfredsställas. En egoistisk bordellkund med avstängt känsloliv. Men i sista dikten "Sweeney Among the Nightingales" (nattens kvinnor) är det dock hans egen tur att råka illa ut på bordellen, när han blir nerslagen och rånad. 

Mycket av satiren inriktar sig på människans lättvindiga sätt att göra sig av med själen och all medkänsla. I dikten 'A Cooking Egg' dagdrömmer diktjaget om en teosofisk himmel där han får välja sitt eget himmelrike, avpolletterar sin hustru och hellre roar sig med Lucretia Borgia, och så vidare.  

'The Hippopotamus' (Flodhästen) är en bedårande jämförelse mellan dess jordiska liv och 'Kyrkan', som religiösa institutionen. Hur än aningslös det stora djuret är, grå och bastant som en sten, men trots allt av 'kött och blod', alltså sårbar, medan kyrkan tycks stå immun, osårbar. Där får flodhästens ande i slutet vingar och evigt liv, medan kyrkan står kvar i den jordiska tåredalens gyttja. Det är fritt att tolka dikten på olika sätt, men jag ser det som satir. Den fredliga flodhästen kommer nog ändå till 'himlen'. 

Flertalet dikter är skrivna i  rimmade fyrradiga strofer. Fyra av dikterna är dessutom skrivna på franska! Två av dem känns mer som lek med franska språkets ljudkvaliteter, experimentell frigörande lek. Men så finns också 'Lune de Miel' (Smekmånad), besviken över äktenskapet. Paret reser från plats till plats, men intim kontakt uppnår de inte. Man kan behöva tänka efter lite, men gör man det stiger dikterna fram som mäktiga tanke-bilder, gestaltningar som helt klart hör hemma på tröskeln till 1920-talet och modernismen.

Bedrövad över förödelsen efter världskriget och de vänner han förlorat, fick TS Eliot ett sammanbrott 1921 och begav sig till ett sanatorium i Schweiz för att vila upp sig. Där skrev han The Waste Land (1922). Det är länge sedan jag fördjupade mig i denna modernistiska milsten, i original. Nu har jag även hittat Bakhålls tvåspråkiga utgåva, full av lärda noter som förklarar alla referenser till äldre litteratur. Trots sin modernism, var TS Eliot klassicist, med Shakespeare och Dante som husgudar, och många andra vars ord han vrider och vänder på.  

Man har kallat det klassicerande modernism, för alla anspelningar på klassisk litteratur. Men blankversen, stilen, ironin, innehållet, allt är yppersta modernitet. Klassiska element blandas med jazz och trivialkultur, tänjer på gränsen mellan det allvarliga och det absurda. Alla dolda klassiska referenser behöver man kanske inte ... Texten väcker känslor ändå. Det är så uppenbart att 'Det öde landet' är världen efter första världskriget, den stora konflikten som upplöste riken och värderingar, och inte minst fick folk att tappa all tro på mänsklig andlighet och moraliska hänsyn till varandra. 

Många olika röster får visa upp sin nya kalla världsbild, där allt bara är Darwinism, och rå sexualitet. Gud ansågs död. Eliot såg kvinnor drabbas värst, om inget annat finns än fortplantning, om livet bara är vägen till gravens mull. När Gud är död återstår bara vidskepelse, och etisk utarmning. TS Eliot är obehaglig när han ironiserar och vägrar se någon lösning på problemen. Men han grubblar vidare. Dikt för dikt. 

Den kristna kyrkan hade förverkat sin trovärdighet. Buddhas 'Fire Sermon' får dock avsluta samlingen. En lång filosofisk dikt, försök att släppa alla passioner, tysta sina sinnen och tankar för att uppnå Nirvana, blev ändå för svårt, leder bara till lidande. 

Så diktsamlingen slutar med de hinduiska etiska reglerna: att ge, hysa medlidande och styra sin båt med glädje. Allt annat var honom omöjligt - just då. De krävde inga gudar, men är en väg ut ur den splittring som rådde tidigt 1920-tal. 

När jag nu läst om The Waste Land, måste jag även läsa om The Hollow Men (1925), som kanske är den mest oförglömliga av TS Eliots dikter. Vem har inte hört de sista raderna citeras?

"This is the way the world ends / Not with a bang but a whimper."

Dikten, skriven tre år efter The Waste Land, tycks ha samma tema, men mer koncentrerat. Hans samtid är 'hollow', tom, andefattig, människor är stoppade med hö, som fågelskrämmor, utan förmåga att tänka eller känna.

Att TS Eliot blev brittisk medborgare 1927 sammanföll med att han gick med i den anglikanska kyrkan, vilket väckte skandal även i de radikala konstnärskretsar han hittills vistats i. Hans konserativa ideal väcktes och bekändes öppet, då han sa sig vara "classicist in literature, royalist in politics, and anglo-catholic in religion".

Jag har ännu inte läst något från denna andra period, som tillkom efter denna vändning, t ex Ash-Wednesday (1927), eller dramer som Murder in the Cathedral (1935) och andra religiösa verk. Inte heller Four Quartets  (1936-1942) som TS lär ha ansett vara sitt mästerverk, och tydligen ansågs vara anledningen till att han fick Nobelpriset. Så jag är nyfiken nog att leta upp de i framtiden. 

Men en favorit till finns, Old Possum's Book of Practical cats (1939; De knepiga katternas bok). En härlig text. Jag älskar den. Det märks att TS Eliot roar sig grundligt. Här har han alla chanser att få rimma och allitterera, hitta på dubbeltydiga namn åt katterna. Rytmen är jätteviktig, så jag förstår hur frestande det var att tonsätta dikterna och göra en musical där dans och rörelse är viktiga för att få fram rytmen i orden, i textraderna. Jag läser dikterna och känner rytmen genomgående, och det är befriande, inte begränsande som så många andra rimmade dikter (av andra författare) kan få mig att känna. 

Och han leker med skilda sätt att tala, ibland beroende på personlighet, ibland på sociolekt, alltså  samhällsklass. Sista dikten är på cockney-dialekt. Näst sista dikten vill uttryckligen förklara

"That Cats are much like you and me / and other people whom we find /possessed of various types of mind." /.../  "A CAT IS NOT A DOG."

Dikterna roar mig, jag njuter av ordval, rim och rytm, men jag funderar också över, är detta människor som typifieras utifrån katter, eller katter som typifieras efter människor? Och kommer fram till - bägge delarna. Jag är själv en 'kattmänniska', och uppskattar att katter har en mer komplicerad personlighet, att man måste närma sig dem försiktigare, till skillnad från mer lättroade hundar. Det uttrycks också i dikterna. Detsamma gäller människor. 

NP 1947 - André Gide

André Gide (1869-1951) fick 1947 års Nobelpris i litteratur:

"för hans vittomfattande och konstnärligt betydelsefulla författarskap, i vilket mänsklighetens frågor och villkor har framställts med oförskräckt sanningskärlek och psykologisk skarpsyn"

Ett långt liv, en lång författarbana. Nobelpriset kom sent, efter andra världskriget, när Akademin försökte förnya sig genom att belöna litterära förnyare. Svaret på frågan varför Gide inte kommit i fråga tidigare, blev att hans texters ständiga förnyelse, krävde ett långt perspektiv för att se helheten.  

Nåväl, mitt första möte med André Gide skedde redan på gymnasiet, när vi läste Pastoralsymfonin (1919; La symphonie pastorale) i original. Delar av den fastnade i mitt minne. Den är tacksam för tidiga läsare för sin klara okomplicerade franska, när man är mer eller mindre nybörjare. Men det mest bestående för mig var att prästen, berättaren, tog med den blinda flickan Gertrude på en Beethoven-konsert för att med olika toner ge en analogi till vad som menas med olika färger. Jag fann det lysande.  Vid den tiden hade jag också läst och sett film om den dövstumma Hellen Keller (1880-1969) och hennes kamp för att lära sig språk och att kommunicera med teckenspråk. André Gide nämner i sin bok engelskan Laura Bridgeman (1829-1889), också döv och blind, med en liknande kamp, men alltså 50 år tidigare. 

Jag läste om boken ett par gånger, och varje gång var det jämförelsen färg-ton, mina egna största intressen, som bestod. Men när jag nu läst om den på äldre dar, inser jag att jag förträngt det jobbiga i texten, som innehåller så mycket mer. Gertrudes utveckling är inte det centrala, och den är inte realistisk, utan är en problematiserad gestaltning av Bibelns kärleksbud. Hur ska det tolkas? Människans svårighet med att skilja på romantisk kärlek och själslig entusiasm i största allmänhet.  

Man kan inte bortse från att André Gide föddes i en protestantisk familj, i det övervägande katolska Frankrike. När jag nu läst om flera av hans verk på kort tid, ser jag ett gemensamt tema av religiösa funderingar. Berättaren i Pastoralsymfonin, den protestantiske 'pastorn', församlingens Herde, är ju faktiskt utskriven i själva titeln, början av ordet.   

Beethovens pastoralsymfoni, representerar glädjen inför 'Guds sköna natur', men är också orkestrerad av pastorn, så att den blinda flickan får ta till sig Kristus kärleksbud, men utan Paulus dogmer. Måste man bekämpa sina impulser? Ett tema är att prästen är blindare inför sina känslor, än den blinda flickan inför sina. Vilket väcker obehagligt stråk av pedofili - han måste vara minst 25 år äldre än Gertrude, som var ca 15. Den blinda flickan lär sig snart att känna in folks känslor, men saknar ändå en dimension, vilket gör även henne till offer för fantasier. 

Men som sagt, boken är inte realistisk, att Gertrud på bara ett år går från stum 'idiot' ur omgivningens synvinkel, till ett religiöst filosoferande underbarn, som genomskådar det mesta. Men kärlekstemat är aktuellt än idag, i vår djupt sexualiserade värld. Där livsglädje och entusiasm, skaparlusten, ofta kan förväxlas med sexuella känslor, i synnerhet om man inte kan finna den glädjen i sig själv, utan vill (eller kräver) att få den tillgodosedd via någon annan människa. Och det problematiska i boken är just ett lärare-elev-förhållande, vilket naturligtvis är väldigt riskabelt på många sätt. Det blir aldrig jämställt. Vilket också Gertrud förklarar för prästen i slutet, när hon efter en operation har fått synen tillbaka och inser att den seende mannen fört henne bakom ljuset... ja även sig själv, i sin svaghets blindhet.

Men Pastoralsymfonin skrevs alltså mitt under författarbanan. Debuten redan 1891 var påverkad av symbolismen, en ung mans funderingar, men redan 1895 hade han övergått till att hävda 'formens' betydelse. Och så dog hans mor, och Gide gifte sig med sin kusin Madeleine, 'madonnan'. Ett äktenskap  som aldrig 'fullbordades'. I stället skrev han:

Les Norritures terrestres (1897, De jordiska frukterna) är det de undermedvetna drifterna som fått huvudfokus. De väckte tydligen uppståndelse. De har jag läst, och det är ganska korta, glesa prosalyriska texter och fri verk, som hyllar frihet och livets sensuella aspekter. Lev i nuet och av naturens frukter. Känn, lukta, smaka. Rör på kroppen. De lär ha inspirerat en sorts ungdomsrevolt, men  funkar inte för mig, idag. Det är mer ett klassiskt förkunnande av skönheten från en annan tidsålder, hur än omvälvande de sågs i samtiden.  

André Gide träffade Oscar Wilde vid flera tillfällen på 1890-talet, och är känd för det eftersom han skrev ner sina tryck tätt inpå mötena. Jag har läst både Oscar Wilde : a Biography (bok tr.1910) som består av In Memoriam, 1901, och en senare del 1905. Det är fantastiska minnesbilder, som visar Wildes skiftande livsbana, och och känns rörande äkta och stämmer med känslan man får när man läser Wilde. 

Jag har också läst Den omoraliske (1902) - en idéroman, inspirerad av Gides eget liv och motstridiga känslor. Huvudpersonen Michael är sjuk i lungsot när han nygift far på bröllopsresa, där hustrun tvingas vårda honom i stället. När han i Nordafrika slutligen återfår hälsan, börjar han dyrka ungdom och hälsa, och det blir i stället hans unga hustru som insjuknar och dör av lungsot, medan Michaels egoism blir allt vildsintare. 

Gide utforskar alltså motsatserna i förra sekelskiftets övermänniskotankar. Först genom att ta avstånd från det instängt akademiska, och hylla den fria naturen och den fria människan. Under Afrikas sol väcks hans nyfikenhet av kroppens sinnen, de frigjorda barnen, ungdomarna - så långt från Gides egen religiösa uppväxt. 

Men allt når en gräns, där egoismen tar överhand på bekostnad av omgivningen, då blir gestaltandet obehagligt. Allt väcker tankar kring dessa motsatser - kanske i en förhoppning om att hitta en medelväg. Kan vi hejda oss vid den gyllene medelvägen?

1909 kom La Porte Étroite (den trånga porten) som en pendang till Den omoraliske - en ytterlighet åt andra hållet. När jag sjunker in i Jerômes beskrivning av sin morbrors hus på den normandiska landsbygden, där han tillbringade somrarna, och beskriver köksträdgården och de två promenadvägarna, den 'glada' åt söder längs alla blommor, och den mörka åt norr, skuggad av täta trädkronor, börjar jag genast associera till Marcel Prousts På spaning... och hans två olika promenadvägarna ut genom trädgården, åt Méseglise eller åt Guermantes, den långa vs den kortare. Och jag undrar om Proust läste den här 1909? och inspirerades att väva egna minnen från somrarna i Normandie. Likheterna i övrigt är inte stora, förutom djupdykningen i karaktärernas psyke.  

Apropå Proust, så noterade jag senare i Gides memoar, som alltså också har Normandie som bas, att han nämner ett ortnamn där - Saint-Loup. (!) Så då vet vi var Marcel Proust fick Roberts dubbeltydiga efternamn ifrån. Den heliga vargen. 

Den trånga porten är kort och kan vara snabbläst, men känns tät och tung. Historien tilldrar sig på 1880-talet och rör religiös överspändhet, försakelse för att nå andlig lycka. Kärleksbudskapet förvanskat av religionen. Jerôme och hans kusiner Alissa och Juliette utgär triangeldramat där alla försakar sin egen lycka för varandra, och inte blir de lyckligare för det. Lidandet leder till mer lidande, inte mer kärlek. Jerôme missförstår kvinnorna omkring sig, och även Alissa känner efter åratal av brevväxling att de alltid pratat förbi varandra, att de skrivit till sig sjölva, med varandra som bollblank. 

Med tanke på Gides förkärlek för motsatser, var 'egoismen' i Den omoraliske, lika skadlig som den överdrivna 'försakelse' i Den trånga porten. Gide brottas med idéer, filosoferar, ställer upp allegorier på den vägen. Egentligen menade han inte att han skrev romaner - utom i ett undantagsfall, vilken har blivit min mya favorit! 

Falskmyntarna från 1925. Helt lysande i mina ögon, och inte så konstigt eftersom det är en 'metaroman', alltså en roman om skapandet av en roman. Den har genast hamnat i min hylla för romaner att spara och läsa om. Gides språk är lika klassiskt kristallklart och levande som någonsin. Levande dialoger mellan levande karaktärer. Och samtidigt är allt mångfacetterat och motsägelsefullt, en pågående skapelseprocess. 

Temat 'falskhet', ungdomars lek med falska mynt finns där, men är främst symboliskt, om människors falskhet, hur de falska utnyttjar de som försöker vara ärliga. Ännu ett av problem är människors svårigheter att förstå varandra, att de oftast talar förbi varandra, ofta av rädsla inför att vara ärlig, men lika ofta när man är mer intresserad av sina egna tankar än på att verkligen lyssna på andra. 

Och naturligtvis temat 'roman', vad är en roman? Hur tillkommer den, hur 'ärlig' är en roman, hur konstruerad? Kan en roman komma tätt inpå livet? 

En rolig detalj är att Alfred Jarry, skaparen av Kung Ubu, får vara med som sig själv. Och säkert finns det fler referenser till det nya avantgardet (på 1920-talet) i samma scen, även om jag inte kan bevisa det. 

På 1920-talet sammanställde Gide även memoaren Om inte vetekornet dör (1926), som jag nämnt ovan, som till huvuddelen rör hans barndom och uppväxt, alltså i Normandie. Och då har vi alltså ramlat tillbaka till 1870-80-talen, dubbelmoralens tidsålder. Marcel Proust var bara två år yngre, och där finns både likheter men också stora skillnader. 

André Gide varnar själv för att han inte kan hålla isär kronologin, han tycks främst ha bildminne, och hoppar i tiden mer tematiskt, främst barndom och ungdomstrauman. Tydligen hade han mycket problem med hälsan, ända sedan unga år. Finns mycket intressant om man är intresserad av uppväxthistorier, dock är boken lite väl nyckfull och delvis otillförlitlig. Delar var skrivna redan på 1910-talet.

Mot slutet omnämns några av hans tidiga verk, men främst rör sista tredjedelen resor i Nordafrika och framför allt möten med Oscar Wilde, som uppenbart var viktiga för André Gide. 

Naturligtvis var André Gides skrivarbana mycket mer varierad än det jag läst enligt ovan, och jag har även läst Theseus (1946), en moderniserad allegori över den grekiske hjälten som sägs ha grundlagt Aten och dödade monstret Minotaurus på Kreta. Här är temat materiell makt. Och pjäsen Oidipus (1942) som naturligtvis är dess motsats, då Oidipus för en kamp med det andliga och den obegripliga gudomliga rättvisan, och sticker ut ögonen på sig själv och avsäger sig kronan. För visst är Oidipus livshistoria, odödliggjord inte minst av Freud, en mycket märklig historia.  

NP 1946 - Hermann Hesse

Efter andra världskriget, en period när Nobelpriset lagts på is, beslöt man att lämna det populistiska draget på 1930-talet, med pristagare som nått ut till många läsare, ville man tänka om och hitta förnyare, de som vågade bana nya vägar. Först bland dessa blev Hermann Hesse (f.1877-1962)  med motivation:

"för hans inspirerade författarskap som i sin utveckling mot djärvhet och djup tillika företräder klassiska humanistideal och höga stilvärden"

Hermann Hesse tillhör de författare jag mötte redan på gymnasiet, i form av Siddharta (1922). en sorts tänkt biografi, som en parallell till Buddhas väg, upptäckten av livet och besvikelser, det livslånga sökandet. Den är så fylld av visdom genom livserfarenhet. Avskalat skönt och visst är basen 'humanistideal'. När jag läste om den nyligen grep den mig ännu djupare än som ung, och ändå tillhör den böcker jag aldrig glömt. Och här finns som alltid kloka ord, till exempel:

"Nej, en lära kunde en allvarlig sökande, en sanningssökande, inte anta. Men den som själv hade funnit en, kunde godkänna varje lära, varje väg, varje mål; ingenting skilde honom längre från tusende andra"

"En människas skatt och visdom låter alltid löjligt i en annan människas öron."

Nu när jag på senare tid läst fler böcker av Hesse blir det uppenbart att huvudintresset är individens utveckling till självkännedom, och visst finns det 'andliga' stråk, eftersom det tidigare oftast var den vägen sökandet tagit genom människans historia. Men Hermann Hesse hör till 1900-talet, och mer allmänt humant, att pröva och blanda efter eget huvud. 

Brunnsgästen (1925) börjar som självbiografisk introspektion. Men även om Hesse säger sig skriva om sina egna erfarenheter, så är det snarast betraktelser över den lilla människans kval, 'egots' fruktlösa frustrationer, den futtiga livskampen med sina krämpor. Och inte förrän i slutet kan han börja skratta åt 'eländet'. Och eftersom jag efter Siddharta antar att han känner till meditation, så är texten för mig ett exempel på just meditation. När det betraktande medvetandet lösgör sig från 'egot' som ischias-patient på en brunnsort, tar ett steg tillbaka, och betraktar egots fruktlösa kamp. Och börjar skratta. 'Skratt-terapi lär ha används av indiska gurus sedan länge. Och det är också vad som frigör Hesse. Skrattet. Texten innehåller en behaglig grad av självironi. 

Min upplaga har dessutom ett efterord som hävdar att texten aldrig var menad att publiceras offentligt.  Han hade problem i sitt äktenskap, och skrev som en sorts själv-terapi - och jag tänker att antagligen fyllde hans skrivande ofta en sådan roll. Han hade tydligen visat delar av den här texten för sin hustru, men hustrun upplevde inte hustrun samma 'Aha!' och förlösning som Hesse själv. De skilde sig. 

Men samtidigt är texten samhällskritik, av överflödet, sysslolösheten på brunnsorten, den meningslösa underhållningen, han blir passiv, tappar sin kreativitet när han motas in i fållan, att bli en typisk patient. Och dessutom är mathållningen där inte rätt för patient. Patienten blir en trogen kund, en inkomstkälla för brunnsorten. I slutet är Hesse olycklig för att hans text misslyckats med att vara tvåstämmig, och visa både det ljusa och det mörka, både ont och gott, önskan att fläta samman ytterligheterna. 

Som författare och musikintresserad tar han gärna upp skapandeprocesser, här fanns en vacker beskrivning på sid. 58:

"Jag är ingen arbetets hjälte och har aldrig gjort mig förtjänt av några belöningar för flit, men när jag väl har kommit igång med någonting, fångats av en vision eller en tankekedja och låtit mig förtrollas, när jag en gång har stretat emot tillräckligt och ger mig in på försöket att form mina tankar till något, då är jag som fastlåst vid min uppgift och förmår inget annat som skulle varit viktigare. Det fanns ögonblick då hela Holland kunde ha spelat revy i rum 64 utan att jag höjt på ögonbrynen, jag var förtrollad och hänförd av mitt ensamma, fantastiska och farliga tålamodsprov som höll mig fången, jag rusade som en besatt med ett krampaktigt tag i pennan för att fånga mina tankar i flykten, byggde meningar, valde bland alla tillströmmande associationer, fiskade hårdnackat efter de rätta orden. Läsaren får skratta hur mycket han vill, men för oss skrivande människor är skrivandet en galen och berusande verksamhet, en färd i bräcklig farkost på det vida havet. En ensamflygning genom världsalltet. Att medan man söker ett enda ord bland tre som erbjuder sig på samma gång hålla fast hela meningen i känslan och örat, att medan man smider frasen färdig finslipar den utvalda konstruktionen och drar åt bultarna i byggnadsverket, och samtidigt på något gåtfullt sätt behålla den inre känslan för tonen och proportionerna obruten i hela kapitlet, hela boken samtidigt - detta är en sublim uppgift."

Så långt allt väl. Men tyvärr fastnade jag inte för hans kanske mest kända 'roman': Stäppvargen (1927) Jag som väntat med denna 'klassiker' alldeles för länge, som på något gott, så risken att bli besviken. växte. Stäppvargen var inte alls vad jag förväntat mig. Tankegodset är viktigt, men inte genomfört på ett för mig lyckat sätt. 

Det inleds med för mycket filosoferande, ord ord ord, som Hamlet säger, och utmynnar sedan i livet som absurd teater. Det senare ligger i linje med det oroliga 1920-talet. Så jag förstår idégodset bakom. Men läsningen gav mig inget, lyfte inte för mig, hade ingen karaktär jag kan identifiera mig med, i synnerhet inte kvinnobilden. Varje människas splittring i multipla personligheter, det är jag helt inne på (har till och med gått kurser på det temat). En viktig kunskap inte minst om sig själv. Men som roman är det för mycket 'telling' för min smak. Om man ens ska kalla det en roman? Njä, idé-roman? Knappt ens det, då det mesta är 'resonemang'. 

Då blev jag desto gladare av att läsa: Österlandsfärden (1932), som avslutas med följande två meningar:

"Vi hade talat om diktens gestalter, att de ofta var mera levande och verkliga än diktarna själva. 

Ljusen hade brunnit ner och slocknat, jag greps av en gränslös trötthet och såg mig om för att hitta en plats där jag kunde lägga mig ner och sova."  

Det här är den Hermann Hesse som jag gillar! Den symboliska inre resan, som varje läsare kan tolka efter eget önskemål. I texten nämner H.H. både medeltiden och 'det stora kriget', som jag tolkar som första världskriget, som fortfarande var så aktuellt i samtiden. En tid med många skiftande tankebanor som stöttes och blöttes, och skapade både tro och vilsenhet. Men som sagt, texten nämner också medeltiden, vilket skapar en sorts känsla av världshistorisk vandring om än i kortkortformat. Alltifrån Hermann Hesses ideal, Franciskus av Assisi. 

Texten väcker tankar, kanske att känna igen sig själv eller tankegångar från annat håll. Öster, Asien, stod länge för det andliga, medan väst stod mer för teknik och materialism. Där kan man börja, men det är inte nödvändigt. Man kan också se det sagolika, folksagornas "Östan om Sol, västan om Måne". Många referenser av olika slag finns i texten, men man behöver inte bry sig om man inte vill. 

Jag gillar det metaforiska, nästan prosalyriska.

Hur än korta hans romaner ovan kan tyckas, det finns längre, som jag dock inte gett mig i kast med. Däremot har jag även funnit två intressanta kortnoveller. Den första i en gammal antologi från 1950-talet, som inte angav när novellen 'Diktaren' skrevs, men jag tänker mig att motivet hör till någon period på 1920-30-talet. Huvudperson är en ung kinesisk skald, Han Fook, och hans inre kamp och personliga utveckling. Vilket som alltid med Hesse han ha handlat om honom själv, eller vilken annan skapande människa, eller andlig pilgrim som helst, hur man än vill läsa historien. 

Som 20-åring har Han Fook, allt han kan önska i den materiella världen, är studerad och kultiverad, har en anständig förmögenhet och en vacker dygdig trolovad med ansenlig hemgift. Inget saknas. Han är redan berömd, så ung han är, ör sina harmoniska dikter, men hans hjärta fyllt av äregirighet att bli en fulländad diktare. Han vill spegla världens skönhet i formfulländade dikter. I livet är han bara åskådare, främlingen utanför. Han kan inte njuta av livet direkt, utan vill omskapa det till strofer. 

Då möter han den vördnadsbjudande främling, De fullkomliga ordens mästare, som erbjuder sig att lära Han Fook allt han kan - om ynglingen reser till mästarens avlägsna "hydda vid den stora flodens källa i bergen". Han Fook önskar så hett få fullkomna sin skaldekonst, att han skjuter upp bröllopet och reser till mästaren. Ett år till att föja sin dröm - blir fler och fler år. 

Hos mästaren börjar han skämmas över sina egna dikter, känner sig värdelös i diktkonsten, och lär sig i stället att spela instrument, tills han genomsyras av musik, och utplåna gammal diktkunskap. Efter två år längtar han hem till släkt och sin trolovade. Mästaren förklarar att Han Fook alltid varit fri att gå när och hur han vill. Men när Han hemma ser sin trolovade kamma sitt hår, ångrar han sig, han vill spegla hennes skönhet i fulländat välljud, inte brottas med det materiella livet.  Så han återvänder till mästaren och diktkonsten. Grips emellanåt av hemlängtan och drömmer om hustru och barn och trädgård, och börjar då hata mästaren, som vemodigt förklarar att att Han Fook alltid varit fri att göra vad han behagar.

Åren går, mästaren försvinner, och Han Fook beger sig hem, åldrad, släkt och trolovad är redan döda. Men andra unga förtrollas av Hans välljudande luta. Han Fook har nått sin själ, som inte längre kan skilja på nu och då. Han har blivit ett med sin själ, med sin musik och dikt. 

Hela novellen skildrar alltså livets ständiga kamp för och emot andliga och materiella önskningar. Här vann det själsliga. 

Ännu en av Hesses noveller återges i En Bok för Allas antologi Fler Nobeller : noveller av nobelpristagare (2012), och heter 'Staden' (1945).  Det är en riktigt kort en, i rasande fart, en fantasi över världens utveckling, via hur en stad växer fram på Prärien, vinner ryktbarhet, växer med människors produktivitet, möten med bidrag från många kulturer som möts där. Först associerar jag till USA, via prärien och oljan, osv. Allt möts där, tills den blir så ryktbar att även ficktjuvar, soutenörer, tjuvar dras dit. Allt av trä förstörs av en jordbävning, men människan envisas och bygger upp allt i sten. Novellen började med en ingenjörs entusiastiska 'Det går framåt!'

Men århundradena går, ja årtusenden, så USA passar inte längre i cirkelgången, när staden hamna rpå efterkälken, andra rikens städer tar över stafettpinnen. Slum växer fram, fattigdom, allt nöts ner, först till lärdom för yngre generationer att bekämpa slum, sedan till attraktiva ruiner som turistattraktion, mer och mer överväxta. Slutligen tar naturen över igen, skogen täcker ruinerna alltmer. Och hackspetten i trädtoppen ropar: 'Det går framåt!" Nu ser djuren åter belåtet på den växande skogen och den härliga, gröna utvecklingen på jorden. 

Hermann Hesse försöker inte ge några entydiga svar, han noterar och fantiserar kring storskaliga utvecklingslinjer för människan och mänskligheten. 

NP 1939 - Frans Eemil Sillanpää

På randen till ännu ett världskrig, riktade Nobelkommitén åter sina blickar mot Norden, och 1939 års Nobelpristagare blev Finlands hittills ända pristagare,

Frans Eemil Sillanpää (1888-1964), med motivering:

"för den djupa uppfattning och den utsökta stilkonst, varmed han skildrat sitt hemlands allmogeliv och natur i deras inbördes sammanhang"

Han debuterade 1916, men förutom en rad noveller, har jag bara fått tag på hans mest kända roman The Maid Silja, (Nuorena nukkunut, 1931) som blev hans största framgång. Som ung uppmuntrades Sillanpää att studera naturvetenskap vid Helsingfors universitetet, men föredrog andra ämnen. Efter fem år återvände han till sin agrara hembygd, utan examen, men med en modern naturvetenskaplig världsåskådning. Därav menar man att han kom att se den mänskliga individen som en kugge i ett biologiskt maskineri. 

Totalt utgav Sillanpää sju romaner och tio novellsamlingar om livet på landsbygden i västra Finland. Novellerna översattes i snabb takt till svenska. Han gifte sig 1916 och fick åtta barn. Familjen levde kringflackande av hårt trängs ekonomi, och att hustrun dog 1939 blev ett slag som Sillanpää aldrig hämtade sig från. Hösten 1939 utnämndes han alltså som litteratur-pristagare och reste till Stockholm med sin sekreterare och tre av barnen för att ta emot det. Och familjen kom att stanna kvar i Sverige o samlade in pengar till Finlands krig genom sina framträdanden tills vinterkriget var över.  

Först läste jag novellsamlingen Hiltu och Ragnar och andra berättelser, tryckt på svenska 1939, och jag antar att det var nobelpriset som gjorde att man ville samla en bukett kända noveller, då just dessa tidigare utgivits vid olika tillfällen 1919-1930.  Titelnovellen är längst och handlar om en rik höns-mammad  pojke, som brottas med romantiska och erotiska drömmar. Jag uppfattar i synnerhet att Sillanpää koncentrerar sig mycket på känslor, hur de rör sig i vågor fram och tillbaka, hur ungdomen styrs av sina känslor, som det tar lång tid att begripa sig på. Andra noveller handlar om hur söner som alltid varit trogen familjen, skakas om av uppror och kommunism, men återgår till familjen, att se sina barn som meningen med livet. Nieminens Kalle har först ett dödsstraff hängande över sig, men benådas, varför han får som två helt olika hemkomster för den förlorade sonen, en som innebar död och en annan som en uppståndelse. Novellen 'En man', som gifter sig och vill ge sin hustru en livförsäkring som överraskning, men missförstånd uppstår, kommunikationsproblem leder till svartsjuka, hustrun lämnar honom och han dör i ensamhet. 

Bara som några exempel. I svensk översättning är det vardagsspråkligt med många naturlyriska inslag. Det är livsfragment, där känslor brottas med drömmar och realiteter. Ofta kommer det sårbara barnet i förgrunden. För mig var den allra starkaste novellen "Salig mors spinnrock" (1928), den spinnrock som försnillats efter moderns död, den spinnrock som var det mest typiska för henne och hennes dagliga arbete, den spinnrock han minns sin mor genom, hantverksskickligheten, som gav hela familjen, och särskilt sonen, mjuka varma kläder. Hennes livsverk. Mycket gripande. 

En annan novell av Sillanpää, "Sista akten" fanns med i en tidig samling 'Nobelnoveller', utgiven ca år 1960.  I den började allt elände med revolutionen, och fortsatte med inbördeskriget. De fattiga blev allt fattigare, i synnerhet änkor med barn. Ju fattigare, desto mindre behövde man ge dem för handräckning. Avlagda kläder åt barnen dög. Sjuka barn skulle man vara tacksam om de fick dö unga. Så cyniskt, det jag läser, smärtsamt. Till slut börjar de fattiga bedra varandra, för att själv ta sig fram längs vägarna i letandet efter fängslade eller döda. 

Även En Bok för Allas samling Nobeller, har en novell av Sillanpää. Titel: "Lögner", som inleds med att förklara att det är Jag, Sillanpää själv, som berättar, att han inte tänker dölja sig bakom något falskt namn. Och sedan kommer ett naturlyriskt avsnitt, där han sörjer att han alltid velat fånga naturens mystik och lyrik, men aldrig tycker sig ha lyckats. Därefter kommer erkännande två, att han som barn inspirerats av sin religiösa folkskolelärarinna, till att skriva psalmer, lillgammal och förhoppningsfull, men aldrig fick någon tryckt. Och de förvecklingar med förväxlade initialer, som ledde till livslögnen att han själv skrivit, det som trycks av någon annan. En önskedröm.

Och nu senast har jag alltslå läst Sillanpääs mest berömda roman, The Maid Silja : the last offshot of an old family tree (1931). Jag kan ju inte finska, men försökte göra en google-sökning på originaltiteln som lyder Nuorena nukkunu, som uppenbarligen inte nämner Silja. Och får fram att det kan betyda ungefär 'När de var unga sov de". I Engelska upplagan heter även den inledande prologen "Fallen Asleep While Young". Och för mig verkar det handla om naivitet, en sorts blindhet, att kastas runt av omständigheter, utan att själv agera och ta tag i problemen. De har inte fått med sig tidigare generationers klokskap. Ungdomen går på, livet händer. De råkar illa ut. 

Jag upplever hela tiden Sillanpääs texter som mycket moderna, som hans egen variant av modernism, inriktad på känslor. Texten visar genast på 'det ordlösa', människor fylls av känslor de inte riktigt vet ad de ska göra med, minnen upprepas. Människorna förvandlas ordlöst. Vi får alltid i förväg veta hur det slutar, det är inte huvudsaken.

Romanen börjar i den gamla bondebygden, där man både får klara sig själv, och riskerar att bli utnyttjad. Historien börjar med 'Fadern', Siljas far Kuusta, lika naiv han, när hans föräldrar dör, när han som ende sonen måste ta över som inte stort mer än en tonåring. Han blir själv kär, och gift med Hilma och far till flera barn, men Silja (döpt Cecilia) den underbara flickan, född i slutet av 1890-talet, den enda som har gry nog att överleva, blir meningen med Kuustas liv. De lever ensamma när hon blir sjuk och han vårdar henne, tills hon blir frisk igen.

Men även Silja blir föräldralös redan som tonåring, just som hon ska konfirmeras, och livet skuffar runt henne. Hon har ett litet arv efter fadern, när han sålde deras gård, då pengabrist gjorde att den inte kunde hållas igång. Men förmyndarna gör vad de kan för att knappa in på den bit för bit. 

Och sen utbryter krig, revolution och påföljande inbördeskrig - här kommer verkligen den moderna tiden in, med allt det nya omstörtande. Allt bara svänger, inget att hålla sig till. Vända kappan efter vinden för att överleva. Mycket bra skildrat. Men Silja har hela tiden gott gry i sig, trots att vi vet att hon ska dö - det sägs på första sidan - å andra sidan ska alla dö. Och hur än mycket sladder runt henne och olycklig kärlek, då slipper hon rollen som  den vanliga offerhjältinna, ödet som ensam mor.

Boken är full av annat elände, men Silja är hela tiden en frisk fläkt.

Bergtagen - Thomas Mann (1924)

Ett mästerverk! Jag har dock läst den på engelska, The Magic Mountain, vars titel mer liknar den tyska, Der Zauberberg, där 'zauber' betyder magi. Den svenska titeln får stå i rubriken, mer som en påminnelse om vissa kulturella skillnader. Bergtagen får mig att tänka mer på sagor om Bergakungens sal, troll som kollrar bort oss. Något av det finns även här, för vi befinner oss i Davos i Schweiz, sanatoriet högt upp i alperna med tunn luft. Ett sorts limbo, mellan himmel och jord, mellan liv och dö. Nästan som ett skärseldsberg hos Dante. 

Redan i början, när huvudpersonen Hans Castorp åker dit för att hälsa på sin kusin Joachim i tre veckor, refererar Herr Settembrini, den italienska humanist-pedagogen, till två ställen i Odysséen, både till Odysseus besök i underjorden, men i synnerhet till hans sju år långa vistelse hos Kalypso, som i en sorts opiumdröm får honom att glömma tiden. Tiden som både står stilla och försvinner. Så upplevde Mann sanatoriet, när han besökte sin hustru där. Så blir det också för Hans Castorp, men utan att han egentligen reflekterar över saken, han har accepterat sakernas tillstånd i världen utanför tiden, och blir liksom Odysseus kvar där i sju långa år. 

Thomas Mann är berättaren, och han filosoferar över Tiden som relativt fenomen, vilket gör boken även till en metaroman, lyfter berättandets magi till ytan. 'Time' måste vara det mest frekventa ordet i romanen. Långa stycken dyker det upp minst en gång per sida. Mann talar själv i efterordet om musikaliska teman som inspiration, att låta vissa teman dyka upp gång på gång, som hos Wagner. 

Sjunde och sista 'kapitlet' inleds dock med en utredning att man inte kan skriva en roman om 'tid', som går och går, det är bara själva takten, rytmen, i det som berättas:  

"It would be as though one held a single note or chord for a whole hour, and called it music. For narration resembles music in this, that it fills up the time. It 'fills it in' and 'breaks it up', so that 'there's something to it', 'somthing going on' "

Det här är en tegelstensroman, där Thomas Mann med virtuos detaljrikedom lyckas hålla  mig intresserad av varje ord, trots det nästan sega insisterandet på varje detalj. Jag vill ha mig varje ord till livs, trots att jag ibland känner att jag borde skumma igenom vissa saker, som diskussionerna mellan jesuiten och frimuraren. Men jag kan inte. Mann är för skicklig att dra mig in i den värld som rådde strax före första världskriget. Och alla invånare i detta alp-limbo är olika speglingar av olika liv, som strax därefter skall drabba samman i kriget som skulle 'göra slut på alla krig', som man trodde då. 

Så det är en mycket intressant överblicksbild av det oroliga samhället, fullt av tillförsikt, för drygt hundra år sedan, och liknar också mycket vad vi upplever nu 100 år senare, även om schismerna tog över den gången, och den här gången måste vi verkligen sansa oss och lyssna till varandras olika synsätt, och inte bara gräla förbi varandra. 

Författaren själv skriver i sitt amerikanska efterord, att roas man inte av boken ska man lägga den ifrån sig. Men jo, den roar mig enormt, det finns mycket hos karaktärerna jag ler åt - den är ett mästerverk, väl värd ett Nobelpris, även om det var Buddenbrooks som utpekades i den motiveringen - men den är lång, och har tagit mig mycket längre tid att läsa än jag väntat mig. Min storpocketupplaga från Vintage har orsakat en hel del smärta i tummarna att hålla den uppslagen långa stunder, så det har krävts pauser. 

Enligt efterordet började den som en humoristisk pendang till tragedin Döden i Venedig, lika kort skulle den vara, men fick eget liv och växte sig allt större, och tog därför 12 år att skriva och kom alltså inte ut förrän 1924, när författaren fått ett sorts facit på en mängd mänskliga omvälvningar, inte minst världskrig. 

Passande nog kommer patienterna från hela Europa, och även andra delar av världen. Så när krigets åskmoln sprider sig mot slutet, visar sig detta även i atmosfären i Davos. Till slut vill alla gräla, som i kapitelavsnittet 'Hysterica Passio', passionerna börjar piskas upp. Även hos Hans Castorp, som länge var den lugnaste civilisten, med alltid gott humör, blir deprimerad och kitslig. En 'demon' har släppts lös i det stillastående vacuumet. Så boken visar främst upp 'den gamla världen' som aldrig återkommit, men samtidigt på alla tendenser som ledde till upplösningen. 

Boken är Hans Castorps utveckling från ung (ca 20 år)

Bokens längd handlar alltså om den stora mängden karaktärer utmejslade i detalj. Det är Hans Castorps utveckling från ung (ca 20 år) i mötet med alla dessa människor med olika synsätt. Och här finns många kulturella referenser, som Odysséen nämnd ovan, men också mycket annat. Hans Castorp hinner förälska sig - finns inte så mycket annat att göra - men hon försvinner direkt efter 'Karnevalsfesten' som inleder fastan. Hennes återkomst blir inte som Hans väntat sig och hoppats, för då har hon en ny kavaljer, en äldre 'personlighet' som reskamrat med sig till Davos. Jag berättar detta för att Hans är så skönt fri från jobbig svartsjuka (jämfört med Marcel Proust), och blir nära vän till sin 'rival'. Hans Castorp börjar  också associera till Carmen, zigenerskan som först dårar den unge soldaten José, men sedan flyttar över sitt intresse till den flaschiga Toreadoren Esqamilio. Men just som Hans börjat berätta detta för sin 'rival', och kommit till att José mördar Carmen, då hejdar han sig, ruskar på sig och utbrister 'vilken meningslös historia'. För Hans skulle aldrig kunna tänka sig att mörda hans kära Mme Chauchat, som har en make långt bort i Kazakstan, som ingen någonsin träffat. 

Sanatoriets matsal är centrum, där alla äter många rika måltider varje dag, för att skaffa sig energi till hälsa. Där finns sju långbord, där patienterna delas in, och verkar begränsas av att bli bekant bara med sina bordsgrannar. Hans C. sitter i början med sin kusin, med andra tyskar, men under de sju åren har Hans flyttats runt, tills han suttit cirka ett år vid varje år. Från börjar refereras till två av borden som "the 'good' Russian table" respektive "the 'bad' Russian table'. Och Mme Chauchat sitter vid 'the good table'. Inte förrän i slutet säger berättaren: 

"Our hero had sat at all seven of the tables in the dining-room, at each about a year, the last being the 'bad' Russian table, and his company there two Armenians, two Finns a Bokharian, and a Kurd."  

Och förklarar att även om bordet kallas 'bad', så finns inga skillnader i fördelar och nackdelar, eller människorna i sig själva. Allt började bara med att ett gift ryskt bara, som satt där, var mycket störande vad gällde ljudnivå. 

 När jag läste tänkte jag då och då på Edith Södergran. Hon var patient i Davos i 480 dagar, från januari 1912 till våren 1913, alltså fanns hon där när Thomas Mann besökte sin hustru 1912 och inspirerades till sin roman. Jag undrar ibland om hon satt vid ett av de ryska borden? Hon som var lika hemma i Sankt Petersburg, som i Finland. Och om hon gjorde det, satt hon vid 'the good table or the bad table'. I alla fall genomgick Södergran den punktering av lungan, som den berömda läkaren i Davos utförde, och som beskrivs i Manns roman. En av de unga kvinnorna kunde 'vissla' med denna punkterade lunga, vilket upprörde Hans Castorp i början av sin vistelse i Davos. 

När jag läser böcker så här kronologiskt hittar jag hela tiden associationer som binder dem samman. 

Anna Svärd - Selma Lagerlöf (1928)

Tredje delen kring ätten Löwensköld, vidgar bilden till dalkullan Anna Svärd, en av mödrarna till sjätte generationen. Boken är en direkt fortsättning av andra delen, och börjar 1832,  går till 1842, med ett snabbt skutt till 1850 i sista kapitlet. Men här är vi tillbaka i vidskepelsen från första boken. För de tre oskyldiga som avrättades på 1700-talet, utkrävs en hämnd, Marits förbannelse kräver tre offer ur Löwensköldska ätten. Men den förklaringen kommer inte förrän i slutet. 

Dessförinnan sker många tragiska ting, Annas och Karl-Arturs äktenskap är alltför omaka. Det går aldrig att sympatisera med fattigprästen Karl-Artur, han drivs större delen av livet av Högmod och andra dödssynder. Den Malvina Spaak som en gång försökte hjälpa gossen Adrian Löwensköld utav kärlek, avvisades av aristokratiskt högmod. Hennes dotter, Thea Sundler, är lika förvriden som Karl-Artur, och därför lika svår att ta till sig. Men det är mångdimensionella karaktärer, som dock förvrängs av hämndens svarta magi. 

Den ljusa sidan är dalkullan Anna Svärd, rättfram, händig och företagsam. Hon som alltid kan klara sig själv, genom att vandra med kramsäcken på ryggen. Hon tar godhjärtat hand om de tio fosterbarn som Karl-Artur ropar in på fattigauktionen - även han av godhet - men en god gärning han inte klarar av att föra i land. Många barn far illa i det skildrade 1800-talet.  

Första intrycket är episodiskt, kanske för att den först gick som följetong, innan den blev bok till Selmas 70-årsdag. Men det är inget fel på det episodiska, det ger många intressanta scener med inblickar ur olika synvinklar, som vidgar denna släktkrönika. För det är en släkt med många generationer vi måste ta till oss, och där finns fullt av utmejslade olika personligheter. 

Till exempel kan vi se att i Thea Sundlers inre dialog, uttrycker hon sig hellre som 'man' än som jag-berättare. Hur än självsäker, så är hon ett redskap i det undermedvetna. Å andra sidan är Anna Svärd, med sin folkliga dialekt, lite kluven inför sitt äktenskap med den omaka prästen, varför hon ser sig själv både som 'prästfrun' som hon drömmer om, men ändå inte riktigt kan tro på, samtidigt som hon mycket väl vet att 'Anna Svärd' det är hennes verkliga jag, och därför talar i sitt inre om sig själv som just 'Anna Svärd'. 

Charlotte Löwensköld - Selma Lagerlöf (1925)

Efter tre generationer Löwensköld med omgivning i del 1, som var en spökhistoria från 1700-talet, parallellt md den framväxande Upplysningen, rör sig denna andra del, som är en mer traditionell roman, via en fjärde generation - överstinnan Ekenstedt, född Löwensköld på Hedeby - till att främst fokusera på femte generationen på 1830-talet. 

Charlotte själv tillhör en fattig sidogren av släkten Löwensköld, men nog har hon skinn på näsan, där känns hon ha släktskap med såväl Sara i CJL Almqvists Det går an (1839) som med Fredrika Bremer, även om jag ännu inte läst särskilt mycket av Bremer. Vi rör oss alltså nu från romantik till tidig realism.

Charlotte lever, i brist på egna medel, som sällskapsdam hos ett äldre par, prost och prostinna, dit överstinnan Ekenstedts bortskämde son Karl-Artur fått tjänst som hjälppräst åt den gamle prosten. 

Viktigare än romantiken är i synnerhet pietismen, en stark andlig rörelse i tiden, som delar människorna i för och emot. Historien har en så pass snirklig intrig, att trots att det är tredje gången jag läser den - om än med ca 20 år mellan varje gång, så är det så många turer fram och tillbaka att jag faktiskt inte mindes hur hur historien slutade för Charlotte. Pietismen är som sagt en vattendelare som påverkar relationer både mellan barn och föräldrar, och mellan sockenbor i det sociala livet. Så också mellan Charlotte och Karl-Artur som förlovat sig, men som trots fem långa år av förlovning ännu inte kommit äktenskapet närmare. 

Charlotte vill stödja honom på alla sätt, i hans karriär, medan han själv oroar sig för att inte få leva sitt liv i Jesu fotspår, fattig och dygdig, utan söker stöd från annat håll, vilket leder till förtal och intriger. Men trots avundsjuka och förtal, försökte Charlotte leva minst lika, för att inte säga mer osjälviskt än sin fästman. Men inte är det lätt. 

Som så ofta hos Selma Lagerlöf, problematiseras kärleks-begreppet. Boken är full av levande utmejslade karaktärer, som brottas med kärlekens irrvägar. Dödssynder som avundsjuk och girighet, finns där men i synnerhet 'dygderna', som så lätt stupar på sitt eget högmod. Mycket läsvärt. 

Lagerlöf låter motsatserna spela mot varandra, och det är åter psykologi och sociala intriger, som har huvudrollen, spöket i del 1 ligger lugnt i sin grav, ostörd av pietismen. 

Löwensköldska ringen - Selma Lagerlöf (1925)

Det finns mycket av Selma Lagerlöf  som passar bra som julläsning. I år beslöt jag att läsa om trilogin om Löwensköldska ringen. Dessutom har jag har jag många av hennes böcker i rött skinnband, vilket också får mig i julstämning. 

Första delen, som heter just Löwensköldska ringen, är en spökhistoria från 1700-talet. Men för mig känns den annorlunda mot hennes tidigare spökhistorier. Vilket inte är så märkligt. Förutom sin egen stil, följer hon med sin samtid, 1920-talets gryende socialrealism. 

Första delen är en kortroman, cirka hundra sidor, som följer tre generationer Löwensköldar på Hedeby, och andra gestalter i trakten, som alla påverkas av 'ringen'. Historien börjar under karg efterkrigstid, då efter Karl XII, liksom i Selmas samtid - med allt vad det innebär av att bearbeta trauman. 

Trots att general Löwensköld 'spökar' hela texten igenom, så upplever jag alltså texten mer modernt socialrealistisk. Avskald, helt utan romantisk spiritualism. Det är ju också upplysningstidens 1700-tal, då andar började ses mer som skrock än som spiritualism. Och det är grått och hårt, med andra ord 'själlöst', spöket till trots, i alla fall för mig. 

Men den sista tredjedelen har vi hunnit till 1780-talet och då ljusnar det mot förromantik, inleder den gustavianska eran, när konflikten äntligen får sin lösning efter tre generationer av mänskligt lidande. Den förfrusna kärleken har äntligen börjat att smälta. 

Men detta är alltså bara en kort inledning. Därefter följer två romaner av normallängd, att förgylla min julstämning. 

Swan Song : Forsyte saga 6 - John Galsworthy (1928)

Sjätte delen om släkten Forsyte, men också tredje och sista delen i Trilogin 'The Modern Comedy', där Galsworthy har koncentrerat sig på sin samtid, 1920-talets förvirring och ytlighet, modernismen efter första världskriget desillusion. Denna del, utgiven 1928, inleds med Generalstrejken i maj 1926, som  pågick i nio dagar i ett försök att stödja kolgruvearbetarna, som hotades med sänkta löner. Den var över på nio dagar, under vilka flera personer ur Forsyte släkten ställer upp och stödarbetar.

Gruvarbetarna fortsatte i flera månader, och den segdragna kampen omnämns då och då under boken, som en suck, från Soames Forsyte. Osäkerheten i tiden. Kol var värme källan för många britter vintertid. Gruvstrejken ebbade ut till vintern, men den brittiska kolindustrin lär aldrig ha  hämtat sig därefter, utan var på ett allmänt nedåtsluttande plan.

Hur än mycket variant på Romeo & Julia, när det gäller Fleur och Jon, så fortsätter ändå Soames Forsytes  att vara den mest gripande karaktären. Första delen i Forsyte Sagan bullade upp en stor släkt, men i slutänden snurrar det mesta runt Soames, i synnerhet denna andra trilogi, The Modern Comedy (del 4-6). Soames har vunnit livsvisdom genom trägen kamp genom livet, och framför allt genom att bli far, och skämma bort sin dotter. Passionen alltid väl undanstoppad, men en desto hetare glöd. 

Fleurs historia är en variant på fadern i allt. Hon försöker att vinna sin passion, personifierad i Jon, den blonde unge mannen, skönheten hon vill dra till sig. Ändå tvingas hon dölja den för omvärlden, men det går inte. Lika lite som för fadern. Soames känner precis allt Fleur känner, de har samma gener, liksom Irene och Jon delade samma gener. De är oförenliga på ett praktiskt plan. Drömmen är en illusion som föder desillusion.

Det är inte bara Soames Svanesång, utan i främsta rummet kharma, desillusionen,från släktled till släktled, som får spela ut sin Svanesång, sin dödskamp. Hur skall mänskligheten gå vidare, i oron efter det stora kriget. Någon nämner Mussolinis maktövertagande i Italien, oron i Tyskland. Ändå fortsätter de att hoppas på britternas 'karaktär'. I backspegeln vet vi hur börskrasch och 30-talets sociala omvälvningar ännu finns kvar att spelas ut, författaren visste inte, men kände på sig. 

Soames har verkligen växt från bok till bok, i Galsworthys gestaltning, den muttrande gamlingen, fördomsfullt envis, men ändå hjärtegod i det fördolda. Svårt att inte fästa sig vid honom. Väl värd nobelpriset, för detta levande porträtt. 

The Silver Spoon : Forsyte Saga 5 - John Galsworthy (1926)

Del fem av Forsyte Sagan, främst om man ser den som Soames Forsytes liv, även om dottern Fleur och hennes make Michael Mont är mest i blickpunkten här, i det som också är del två i andra trilogin, som egentligen kallades The Modern Comedy. En mycket talande samlingstitel, inte minst här, i del 2. Utgiven 1926, handlar den om åren 1924-1925. Precis som i del 4 (Modern Comedy 1), ville Galsworthy beskriva sin samtid. Modern Comedy är de omedelbara intrycken av det 'glada, ytliga' 1920-talet, oron efter första världskriget, ekonomin är fortfarande i gungning,  en berg-och-dalbana med ökande arbetslöshet och många förändringar i samhället. Krigsgenerationen känner sig för alltid förändrad av Världskriget, det Stora, det förändrade allt, vände på de invanda värderingarna, väckte nyfikenhet på nyheter. 

The Silver Spoon rör 'Societen', en blandning av pengar och övre medelklass med kulturella intressen för att de inte längre kan finna några andra värden att lita till. Desillusionen råder, men också en förhoppning om 'frihet' från tvång. Men vägen dit är ännu lång. Galsworthy poängterar också 'Pressens' nya makt, där skvallret flödar, och kan påverkar människors liv, med sina  endimensionella pikar, samtidigt som Galsworthys roman hela tiden fördjupar karaktärernas mångdimensionella tankebanor. Men huvudpersonerna är födda med 'silversked' i mun, med eller utan pengar. I synnerhet de adliga landägarna har brist på pengar, men hankar sig fram på sina ärvda titlar. Gräsrötterna har dock desto svårare att överleva arbetslösheten, några söker sig till Australien, andra till Amerika. 

Fleurs make Michael Mont äger en titel, som 10e baronet, och har redan en liten arvinge, Kit. vill dock göra en insats för 'England', utnyttja sin adliga plats i Överhuset, få folket och ekonomin på rätt köl, propagerar för att sprida ut 'unga britter' till det världsvida samväldet, i boken kallat 'foggertism'. Men inte många hoppar på tåget, han blir uthängd i pressen, och engagemang att försöka skapa arbete till några krigsoffer - genom att öppna en hönsfarm - leder till ännu mer negativ 'press', då en av hönsfarmarna hänger sig. Michael känner sig dock och närmast maktlös. 

Fleur själv hamnar i schism med Marjorie, som tillhör det hippa innefolket, som vågar utmana den gamla viktorianska moralen, och gå sin egen väg. Som dotter till en markis, med oftast skuldsatt, som klättrar i societetslivet, genom att syssla med teater och konst. Alla vill vara moderna och frigjorda, det är ändå fortfarande skillnad på jordägaradel och fastighetsägare som Forsytes, med säkra ränteinkomster. Samhället håller på att omdanas.

Marjorie eggas att stämma Fleur i domstol, trots att det var Marjorie själv som baktalat Fleur först, vid en salong i Fleurs eget hem. Men trots att Fleur 'vinner', förlorar hon, för att den 'nya moral' som Marjorie förespråkar,  och som fäller henne i domstolen, ändå är den som 'Societén' föredrar att tillhöra, förespråka. Öppna och dolda moraliska regler skiljer sig. Galsworthy är skicklig på att balansera klichéer till komplexa nät som hela tiden motsäger varandra. Karaktärerna har mer än en sida, ingen är bara ond eller god, eller bara egoist. Så hur än deprimerade människorna känner sig, så är det lätt att se det nya moderna livet som en enda komedi.   

Och fortfarande är porträttet av Saomes det mest lysande, oförglömliga. Soames som hela livet varit så strikt, försöker trappa ner och njuta av livet som pensionär. Muttrande och motsträvig, blir han förärad golfklubbor, och försöker sig på det, och börjar växa som människa, utöver sin gamla yrkesroll, även om familjen fortsätter att stödja sig på honom, inte minst när det gäller att klara sig ur domstolsaffären. Hans hjärta slutar aldrig blöda för dottern.

Så även om alla läsare inte kan ta till sig det politiska spelet i den här romanen, så är det Galsworthys vakna blick på sin samtid, som gör att även denna roman är värdig det kommande nobelpriset, 1932. Och fortsätter att väcka mitt intresse, tack vare sitt fokus på 'tidsanda'. 

The White Monkey : Forsyte Saga 4 - John Galsworthy (1924)

Fjärde boken, en sorts fortsättning på Forsyte-Sagan. Nu med Soames dotter Fleur och hennes generation i blickpunkten. Skriven 1924, handlar den om 1922-1923, när fransmännen invaderade Rhur och proppen gick ur den tyska ekonomin. Och hur det påverkar den brittiska ekonomin, naturligtvis. Soames är fortfarande en viktig kugge, främst i sina omsorger om dottern. Och han blir allt mer sympatisk i mina ögon, hans iakttagelser, 'Old Forsyte'-generationen inför den nya förvirrade tiden. Och den unga generationens likgiltighet inför 'alla gamla värden' så här några år efter första världskriget. 

Oron. Försöken att blunda för realiteter, och hänge sig åt konstnärliga 'poser'. Galsworthy är skicklig, i sina dialoger, och karaktärernas svårigheter att hitta ett nytt fotfäste i tillvaron. Skriven redan 1924, utan facit i hand, är det helt briljant. Här ställer han alltså sina frågor mitt i samtiden, till skillnad från tidigare Forsyte-böcker som såg tillbaka på den Viktorianska eran och dess nedmontering. 

Den Vita Apan, är en tavla i kinesisk stil - som Soames köper till dotterns lilla salong inredd i kinesisk stil - 'novelties' är högsta mode. Apan som symbol för människan och hennes djuriska natur. Att äta livets frukter, kasta skalen omkring sig, och inte inse vad hon gör för fel, men ändå straffas. Men boken berör också några gräsrötter, som har små möjligheter att överleva, drabbas av  arbetslöshet, och drömmer om Australien som ett nytt paradis. Och ärlighet vs att sko sig på andras bekostnad. 

Man har lämnat förkrigstiden bakom sig, evolutionen, apmänniskan, är i centrum. Själen tror man inte på längre, så vad ska man tro på i stället? Det undermedvetna, vilket blir en ny tro, Viljan räcker inte, eftersom det omedvetna gömmer sig, man måste hypnotisera sig själv med affirmationer, österländska andliga ting i kombination med Freud?  Den franske psykologen och hypnositören Émile Coués metoder att försöka styra sitt eget undermedvetna utövas av såväl Fleur och hennes mor - och Soames i hemlighet. Det franska är ju inget Soames vill annat än gnälla på, trots att hans egen dotters gener är 50% franska. 

Motsägelserna finns boken igenom, och hur karaktärerna brottas med sin tid, sin omgivning, och alla motsägelser. 1920-talets virvlar. Väl åskådliggjord mitt i Galsworthys samtid. Nobelpriset 1932 räknade säkert in den här boken också i utmärkelsen. 

The First Forty-Nine Stories - Ernest Hemingway (1939)

Den här samlingen noveller utgavs redan 1939, och samlar alla noveller Ernest Hemingway hade låtit trycka på olika sätt åren 1921-1938. Samlingen är kronologiskt ordnad, med undantaget att han placerade de fyra kronologiskt senaste novellerna först. Antagligen för att läsaren först ska få bita i dessa fyra oförglömliga noveller, som ett incitament att hålla läsningen uppe även sedan samlingen börjar om med den unge Ernest första stapplande texter, fram mot ett allt större 'mästerskap'.

Hemingway lär ju ha påverkat sin samtid, och sina efterkommande, rent stilmässigt. Han beskriver vad han ser, scener ur liv han mött, sett, upplevt. Det som når mig känslomässigt är främst scener ur krigserfarenheter. själv tillhörde han ambulanspersonalen i Italien under första världskriget. Men i övrigt är det för mig personligen för mycket jakt, fiske, tjurfäktning, bråk mellan män. Kvinnor saknas till största delen. Det mest rör män i männens värld. Klyftan över till kvinnorna är oöverstiglig.

 Han registrerar dialoger och skriver ner dem. Ofta med irriterande upprepningar, livet visar upp alla sina absurda sidor. Och det är väl inte så konstigt. I denna den hårda krigstid, och mellankrigstid som rådde. En oöverstiglig livsklyfta.

Stämningen är desillusionerad, andefattig. Som väl kan illustreras av en medelålders kypare i novellen "A Clean, Well-Lighted Place", när han har gått av sitt pass mitt i natten och funderar över meningen med livet:

"It was all a nothing and a man was nothing too. (...) he knew it all was nada y pues nada y nada y pues nada. Our nada who art in nada, nada be thy name, thy kingdom nada thy will be nada in nada as it is in nada. Give us this nada our daily nada and nada us our nada as we nada our nada and nada us not into nada but deliver us from nada; pues nada. Hail nothing full of nothing, nothing is with thee."

Han ler, tydligen road av sig själv mitt i sin nihilistiska tomhet. 

Förutom att novellerna med krigstema känns avskalade på ett sätt som gör mig mottaglig, är min favoritnovell "Bag Two-Hearted River: Part I", som beskriver hur en äldre man envist släpar på sitt tunga tält och all packning, förbi  en brandhärjad skogssluttning, uppåt, och beskriver hur han reser sitt tält helt själv, slår läger, och lagar sin mat i ensamheten - hans frihet. Här kan jag relatera. men redan i nästan novell, 'Part II' av en novell med i övrigt samma namn, börjar jag gäspa, mannen ska fiska och kämpar med en öring som är för stor och stark för honom. 

Rent språkligt kan jag bli road, där är "Wine of Wyoming" ett mästerstycke av tvåspråkigt samtal  mellan en amerikan och två franska invandrarna, där många meningar blandar engelska och franska. Det är nog den enda text jag kan tänka mig att läsa om - för språkblandningen i varje mening i hela dialogen.

NP 1945 - Gabriela Mistral

 "för den av mäktig känsla inspirerade lyrik, som gjort hennes diktarnamn till en symbol för hela den latinamerikanska världens ideella strävanden"

Gabriela Mistral är en pseudonym, för Lucila Godoy y Alcayaga (1889-1957), poet från Chile, den första latinamerikan som fick Nobelpriset i litteratur. Gullberg skriver i sitt förord att hon särskilt uppskattat den provencalske skalden Frédéric Mistral (som fick dela på 1904 års Nobelpris), vilket styrks av att hon tog hans efternamn som pseudonym. 'Mistral' är också namn på den starka nordanvinden i Frankrike.  

1945 avslutades andra världskriget. Inget Nobelpris hade utdelats krigsåren 1940-44. Men nu var det äntligen fred, men troligen gjorde kriget att kommittén vände sig långt ut i världen, och hamnade alltså hos en skollärare i en bergsby i Chile. Och när jag nu läst en del av hennes dikter är min känsla att efter krig och elände stödde man sig åter på ordet 'ideal' i Nobels testamente.

Gabriela Mistral hade 1914 vunnit en diktartävling med 'Dödens sonetter', och då genast blivit berömd. 1922 kom första diktsamlingen Desolación (Förtvivlan), med djupa spår av hennes olyckliga kärlekshistoria i ungdomen, att han dog i förtid och att hon inte fått bli mor till hans barn. 

I stället kom hon att ägna sitt liv åt sitt arbete som lärarinna, och överhuvudtaget att ägna sin omsorg åt fattiga barn. År 1922 fick hon dessutom i uppdrag av Mexiko, att reformera deras undervisningsväsen (!). alltså parallellt med att författandet tog fart. I efterhand lär hon ha beklagat att hon kanaliserat så mycket bitterhet in i första samlingen. Men den innehöll hennes kanske mest kända dikt, "Sången om en son", om den barnlösa kvinnans moderslängtan. 

En gång, för åtskilliga år sedan, höll jag i min hand, en utgåva med Gabriela Mistrals samlade dikter. Men den var mig övermäktig. Så nu har jag bara läst det tunna urval av dikter som Hjalmar Gullberg översatte 1945-46. De flesta är från första samlingen, men också ett par ur andra samlingen, Ternura (Ömhet, 1924) och tredje diktsamling Tala (Kalhygge, 1938). 

Efter att i början ha utgått ur konstfullt rimmade dikter, kom hon att alltmer övergå till fri vers och prosadikter. Och även om prosadikterna är enklare att ta till sig, så är svårigheten med översatta dikter, frågan om 'vems' dikt jag läser? Jag läser Hjalmar Gullbergs ord och tolkning, om än Gabriela Mistrals tankar?

Jag tänker och minns i bilder, men de här dikterna känns mer som tankar av 'ord', begrepp av något tänkt. De målar inte av livet. Hon drömmer om det barn hon aldrig fick, hon håller andra barn i sina armar. I synnerhet dikterna om moderskap är det lättare att ta till sig, när de uttrycker känslor, som några av oss kan relatera till, som prosadikter kring graviditet. Visst kan man i tankarna byta ut 'son' mot 'barn', eller kanske något annat man vill skapa, en passionerad längtan av något slag. 

Så några av dikterna uttrycker känslor som kan gripa tag i mig. Men som svensk, tror jag att det kan vara svårt att relatera till det andliga innehållet. För någonstans finns hela tiden Madonnan och barnet/Sonen i bakgrunden. Ser man inte den dubbelheten, som  Mistral hämtat ner i vardagen, blir dikterna svårare att ta till sig. 

Romanen om Olof - Eyvind Johnson (1934-37)

"för en i länder och tider vittskådande berättarkonst i frihetens tjänst"

var motiveringen när Eyvind Johnson tilldelades Nobels litteraturpris 1974. Jag har tidigare läst flera av hans sena mästerverk, så i mina ögon var han värd det. Men jag hade inte väntat mig att detta skulle visa sig redan i denna kvartett böcker från 1930-talet. Det var årtiondet för de autodidakta arbetarförfattarnas självbiografiska uppväxtskildringar. Men de fyra romanerna om Olof är så mycket mer än så. Visst tar  han avstamp i egna erfarenheter, men han nöjer sig inte med realism och arbete, utan Olofs vidgade fantasi, via möten och berättelser, till att omfamna både norrländsk kultur och litterär. 

De fyra romanerna tilldrar sig från 1914 till 1919, och eftersom Olof är född år 1900, är både bokserien och första världskriget parallellt med hans tonårs väg in i vuxenblivandet. Även om Olof har många likheter med Eyvind Johnson, så är detta inte självbiografier, utan romaner - skicklig berättarkonst!

Första delen heter Nu var det 1914 (1934). Olof har sedan hans far dog, levt i fosterhem hos sin barnlösa moster med make. Nu vill han inte längre ligga dem till last, hur än välmenande snälla. Han vill göra rätt för sig, försörja sig själv, bli man. Han vill ta sig ur sin rädslan för mörker och ensamhet. Hans mantra att 'Gud finns inte, men de döda finns' visar hans osäkerhet om det mesta. Den späda pojken har svårt att fylla upp den vuxnes roll han tvingas ikläda sig, först som lärling bland timmerflottare, och senare på ett tegelbruk. Det är ett hårt liv med tungt arbete 10-11 timmar per dag, nästan all vaken tid, resten sover han utmattad bort i arbetarbaracker med andra utslagna män.

Han intalar sig att han 'kan inte stanna', han måste skapa sig liv annorlunda än de andras. Ändå klamrar han sig fast, in i det sista som potatisplockare åt tegelbrukets disponent, ensam i baracken om nätterna, när hösten löser upp arbetslagen. Ännu är pojken osäker om hur han ska ta sig fram genom livet.  Johnsons skildrar 14-åringens närvaro i sitt nu, ett osäkert medvetande, med känslig hud, en kamp för att bli vuxen, en rädsla att vara barn. 

Titeln säger läsaren att första världskriget står för dörren, förändringens mörker, men för Olof, barnet långt upp i Norrland är kriget mycket avlägset, något han bara hör talas om via de äldre arbetarnas prat. Hur många månader pågår krig? Vem vinner? Tyskland, Frankrike, Ryssland? För Olof är 1914 året då han fyller 14 år och känner ett inre tvång att börja försörja sig själv. Även om hans fostermor gärna låter honom stanna hos dem, så stålsätter sig Olof. Han ska ut i livet. 

Undergångsstämningen gestaltas via gamle krokige August, timmerflottaren som tycks leva på övertid, krökt mot marken, ser denne inte längre någon anledning att leva. Sommaren 1914 är härvan av timmer i älven värre än någonsin, en oupplöslig timmerbröt som hindrar flottningen. Symbol för den internationella politikens härva. August vet hur man lägger dynamit bland stockarna när inget annat hjälper. 1914 får han göra det gång på gång, inget tycks hjälpa. Efter krigsutbrottet väljer han medvetet faran och låter sig sprängas i luften med timret. Fickuret, det enda av värde hans livsarbete tjänat ihop, har han lämnat kvar på väggen i baracken. Timmerbröten är symbol för krigets politiska härva, som leder till den gamla världens undergång. 

Varje roman innehåller en Saga, som utgår ur Olof och utvidgad gestaltning av hans verklighet bortom det materiella. I första boken är det 'Sagan om dimman och lungsoten". Den kändes som en feberfantasi, som snirklar sig fram, och nästan ryckte mig ur berättelsen om Olof. Nu när jag läst alla fyra historierna förstår jag bättre helheten. Olofs berättarkreativitet ökar för varje år, med varje roman, Och utvidgar hans norrländska verklighet. I första boken är världskriget så avlägset, i Olofs norrländska verklighet är det lungsoten som är det närliggande hotet, liksom överallt där undernärda hårt arbetande människor riskerar att drabbas. 

Andra delen, Här har du ditt liv! (1935) tilldrar sig andra krigsvintern, alltså 1915-1916, även nu är kriget bortom horisonten. Olof arbetar på ett mindre sågverk, där livet är ett enformigt helvete, slitigt och tungs i ömsom snö och is, ömsom kall väta. Svordomar är arbetsspråket, så frustrationen kan pysa ut ord för ord. Jag älskar att varje ord är genuint, Olofs medvetandeström, allt han hör nedtecknat så att jag hör hur det låter. Och han funderar hela tiden vad det som sägs betyder, t ex varför svordomar är så viktiga, och hur de uppkommit, och skiljer sig mellan olika personer, och olika faser i livet.

Olof är den nästan osynliga pojkvaskern, egentligen för ung och spinkig, men som gett sig tusan på att försörja sig och vara solidarisk. Samtidigt som han hela tiden registrerar allt omkring sig, i synnerhet vad som berättas och hur. Hela romanen är en gestaltning av Olofs växande medvetande, strömmen av intryck, vad som sägs, fantasier, andras och egna. Orden är en parallell verklighet, bortom kroppens slit, där han kan drömma sig bort. 

Olofs medvetande är hela tiden öppet, sväljer allt. Kunskap är makt, så Olof läser allt han kommer över. Autodidakt efter folkskolan, lär han sig till och med språk på egen hand, glosor och grammatik.  Han söker hela tiden mer, ett sammelsurium av spridda kunskaper snurrar i hans huvud under det enahanda arbetet. Allt vad andra berättar stannar i hans medvetande, bygger upp hans fantasivärldar. Inte så att han strävar efter att bli författare, men orala berättelser växer hela tiden fram i hans tankar. 

I romanen blandas sagoelement med Olofs egna varianter. Sagor med tre söner som skall ut på äventyr, blir här skogshuggare, rallare, eller emigrerar till Amerika. I denna del är skillingtryckens melodramatiska visor huvudtemat. 'Visan om Johanna', syster till de tre sönerna som gav sig ut på äventyr. Förförd och övergiven, blir hon tidigt mor. Och får också ge sig av, för att tjäna till brödfödan och barnet, blir kocka och städerska åt rallare. Och fler barn blir det, till olika fäder. 

Kvinnolivet är inget äventyr, det är hårt. Men det är också en kvinnlig styrka som det är skönt att läsa om. Kvinnor saknas ofta i manliga texter, så jag är tacksam att de finns här, realistiska både i styrka och det obarmhärtiga ödet, ty styrkan räcker inte livet ut. Visst kan Johanna-visan kännas lång, men boken handlar inte bara om pojken Olof, utan om hela hans bakgrund och omgivning, Rallarnorrland. Skogsavverkning. Järnvägens offer. 

Tredje romanen, Se dig inte om! (1936) tilldrar sig fortfarande 1916, men nu är det sommar. Livets horisonter vidgas så sakteliga. Fortfarande formar hans medvetandeström orden. Ordens äkthet borrar sig in i mig, den växande ynglingen. Han får sina första vänner, men fortfarande pratar de mer än Olof själv. Han gör också några första försök med flickor, men de samtalen är ännu fåordigare. Han får sitt första fasta arbete, på en biograf, även om en del drängarbete ingår, som att hugga ved. Men han får också mer tid att läsa. Även filmerna vidgar hans horisonter. Han prövar alla sina tankar för att bekanta sig med livet. Rastlöst vandrar han längs tågspåren, glest bebyggd, hjälper en smed när han har 'semester'. Han söker arbete, vill bli delaktig i samhället. Än är allt osäkert, även om möjligt, men det mesta är vagt. Och  ett rastlöst sökande att komma ut i livet. Boken slutar med att Olof börjar läsa Homeros Odysséen.

Den sista, fjärde romanen, Slutspel i ungdomen (1937) är lite längre än de tre första och inleds sommaren 1917, då han sagt upp sig från sitt fasta jobb på biografen, för att vidga sina vyer. Och han hinner säga upp sig åtskilliga gånger fram till slutkapitlet våren 1919, varje gång är det ett sätt att hävda sin egen mänskliga värdighet mot godtyckligt översitteri. Förutom när han försöker sig på strejk, och blir avskedad. Under perioder av arbetslöshet känner sig Olof som en belastning för sin mor, änkan med flera barn att försörja.

Huvuddelen av boken är benämnd 'Mänskans värdighet', och rör outbildade ungdomars bottenläge, den bristande självkänslan, 'värdigheten', parallellt med drömmen om revolutionen, att följa Rysslands exempel, som väckt förhoppningar om att sprida sig och förbättra villkoren i alla länder. Parallellt med detta fortsätter Olof att sluka allt läsbart, 'bildar sig', blir självlärd, av iver, hur än vildvuxet och osorterat. Det är bara när han fått arbete på en elektrisk firma, och försöker läsa en EL-handbok, som det går trögt.  

Sista romanens saga, 'Sagan om de själiska nöjenas och den andliga flärdens land eller Mötet med spanjorskan', infaller i mitten av romanen när Olof av hög feber, troligen Spanska sjukan (som skördade många offer vid den här tiden). Under nära två dygn av feberdrömmar, tar han oss igenom en 45 sidor lång litterär fantasi, genom alla hans läsefrukter av historisk och litterär art, från äventyr på 1800-talet, bakåt via Goethe, Shakespeare, isländska sagor, till Xenofon och Homeros Odysseus, blandat med kungar och drottningar. Alla samtalar med Olof, som själv är med i äventyren, tillsammans med två återkommande personer, Olivia, Olovs sexuella dröm och olyckliga kärlek, och Lunte, en arbetsledare som drunknat i lera vid en arbetsolycka. Dessa tre lever i alla tider och epoker, i rasande fart, gott och ont, ofta med falskhet under ytan, som ger feberyran djupverkan. Det är helt lysande sammanfogat.

Författaren har tillfogat ett efterord, där han förekommer kritikernas, med att förklara att avsnittet "bör inte uppfattas som ett försök att skildra en feberdröm", han ser det "snarare som ett avsiktligt nyckfullt komponerat musikstycke" - vilket jag helt håller med om. De olika instrumentstämmorna är mycket skickligt flätade in i varandra. 

Feberdröm eller inte, inom Olof brottas hormoner, kärlek, död och sjukdom som ofta följer i spåren på de usla arbetsvillkoren. Olof försöker finna logiska sammanhang i livet, men allt blir ett sammelsurium. 

Det är fri flykt i Eyvind Johnsons sätt att uttrycka allt detta, och det är lika berusande att läsa om det.

Fjärde romanen inleddes med att Olof 'tänkt skaffa sig hatt', hösten 1917, som symbol för att han känner sig vuxen och fri, men han avstår. Han har ont om pengar, är arbetslös, och fortfarande osäker. Han vill vidga sina vyer, men det är vinter och kallt, då behövs varmare huvudbonader. Bokomslagets blå hatt skaffar han sig på en av de sista sidorna, våren 1919, på väg till Stockholm, glad och fri, men också med lurande ångest. Första världskriget är äntligen slut! Nu ska det aldrig mer bli krig! Sa man. Men Olof vet att man fortfarande slåss både i Finland och i Ryssland. Så ogripbart komplicerad är världen.

NP 1932 - John Galsworthy

 "för den förnäma skildringskonsten, som i The Forsyte Saga uppnått sitt högsta uttryck"

Engelsmannen John Galsworthy (1867-1933) dog relativt tidigt, han var 65 år, bara två månader efter att ha fått 1932 års Nobelpriset i litteratur. Som motiveringen ovan visar, var det främst Forsyte-sagan som priskommittén föll för. Men han skrev också mycket dramatik, liksom noveller och essäer. Den dramatiska ådran är uppenbar i de tre romaner jag just läst, trilogin kallad The Forsyte Saga (1906, 1920, 1921). Dialogerna är som gjorda för teater, och böckerna har filmatiserats för TV två gånger, och jag läste nyligen att man tydligen börjat med en tredje version i år, 2024, trogen originaltexten, men denna gång mer fokuserad på kvinnorna. Det låter mycket intressant.  

Första trilogin om släkten Forsyte, gestaltar framväxten av engelsk medelklass i takt med den viktorianska erans expansion. Bönder som vandrat till London och byggt upp staden i centrum av det brittiska världsimperiet. Förfadern Jolyon 'Dosset' Forsyte, med bonderötter, byggde staden och fick tio barn och rejäl avkastning på sitt arbete. Det är ett myller av människor, som Galsworthy på ett enastående sätt lyckas gestalta, alla med separata personligheter, alla med egna sätt att uttrycka sig och tänka och bete sig. De ser sig själva som en enhet, ett eget släkte, av trygghet och stabilitet. Trots att de helt klart är individer. 

Romanerna är så realistiskt trovärdiga, i all sin mångfald av karaktärer, att jag blir varm i hjärtat av dem alla, lika mycket av deras svagheter och brister, som deras styrkor. Det är lätt att känna igen sig själv och andra, såväl unga som gamla, allt är trovärdigt. Familjenamnet Forsyte betyder 'framsynthet' om det stavats 'forsight'. Det är den viktorianska borgerligheten, fokuserad på att äga - egendom och människor, såväl hustrur och barn inom äktenskapet, som andra folk i brittiska kolonier. Det är kärnan i  John Galsworthys kritik av sin samtid. Ha-begäret. Ofriheten. 

Första boken, The Man of Property (1906) rör 1880-talet, den Viktorianska tidens krön, ges snabba inblickar i hela 1800-talet. Familjeband och ekonomisk trygghet är kittet som hållit dem samman. Men  tidigt i första boken avlider Aunt Anne, född 1799, äldst av Dossets tio barn. Det är den allra första sprickan i fasaden. Insikten att de alla nu är åldringar och inte odödliga. Deras barn och barnbarn har redan tagit över. 'Dosset' Forsytes äldste son, Old Jolyon, är än så länge släktens huvudman. Han blev förmögen på hederlig te-handel, lukrativt, när te-drickandet blev oumbärligt för alla britter. Men Jolyons gren kommer steg för steg att avvika från övriga familjen genom sin humanistiska och tillåtande inställning. 

Den som klamrar sig fast vid ägandet, som trygghet, för sig själva och släkten, det är James och hans son Soames, advokaten och fastighetsägaren Soames, the 'Man of Property', både i betydelsen fastighetsägare och upprätthållare av anständighet, ärbarhet, 'to be proper'. När han lockat till sig den sköna, men fattiga och föräldralösa Irene, med falska premisser, och hon inser att deras äktenskap aldrig kan fungera, blir det en långvarig lidandets väg av motgångar. 

Old Jolyons äldste son, Jolyon jr, kallad Jo, väljer kärleken, trots att han då blir utfryst ur familjen, och måste leva på dåligt betalt kontorsarbete. Jo valde varandet, framför ägandet. En stenlagd väg som trots kampen det innebär, ändå leder fram till ett gott liv, i sin tillåtande inställning till det mesta. 

Förlovningsfesten i första kapitlet är först ett förvirrande myller av människor, att jag tänkte att jag måste rita mig ett släktträd för att hänga med. Men snart blir det onödigt. I fortsättningen får vi lära känna en person i taget, så vi får lära känna deras respektive familjer, egenheter och igenkänningstecken. 

När jag som barn såg TV-serien var det lätt att sympatisera med vackra Irene. Men när jag nu läser texten är det betydligt lättare att sympatisera med 'alla', inklusive Soames, trots hans tjurskalliga oförmåga att se till något annat än sitt eget bästa, sina egna behov. Han har också känslor, hur än förvrängd hans passion blivit, i sin oförmåga till sympati. Hans far, Uncle James upprepar irriterat, "I don't know. Nobody tells me anything!", som ett mantra när världen inte stämmer med hans livsideal. 

Galsworthy skriver med godmodig ironi. Texten flyter lätt i dialoger, men historien flyter också lätt mellan de olika personerna, via deras inre monologer, flyttar från den ena till den andra, deras inre frågor, sanningar vi undrar över, men som inte reds ut förrän mot slutet - eller? Livet har ju inga enkla lösningar. Bara en mängd upplevelser, som det är meningen att man ska dra lärdomar av.

Dessa 'nyrika' Forsytar som kämpat sig fram till rikedom åt sig själva och sina barn, allt som verkar så förnuftigt och ärbart och bestående - men är det verkligen bestående? Många känner sig instängda, Irenes bur är närmast förgylld, men vad hjälper det?  Vi anar hela tiden att moderniteten redan håller på att bryta ner vad de byggt upp.

Även ett antal av Galsworthy noveller handlade om episoder ur familjen Forsytes liv. Indian Summer of a Forsyte (1918) är därför ett kort mellanspel (eller långnovell i fem kapitel), som utgavs tolv år efter första romanen. Vi är nu ca 1896, och får fördjupa oss i den 85-årige Old Jolyons sista år i livet. Han är nu äldst av syskonen Forsyte av vilka sex ännu lever. Det är en meditativ inre dialog när livsviljan flammar upp vid mötet med döden. Livsviljan personifierad av Irene, separerad från Soames. Old Jolyon vill återupprätta hennes livsvillkor. Han har köpt det hus Soames byggt åt sig och Irene, Robin Hill, men dit de aldrig hann flytta. 

Jolyon har också tagit sonen Jo, änkling för andra gången, till sig. Jo har kunnat lämna sitt arbete, och reser omkring och målar akvareller, medan fadern tar hand om sina tre barnbarn. Denne har försonat sig med livet i stort - men inte med döden. Novellen är som en prosalyrisk betraktelse, där Irene speglar såväl hans längtan efter skönhet, som kontakten med den gamle mannens anima och livsvilja. Men i sin skepnad av 'the lady in gray' blir det också Jolyons möte med själen i slutet av livet.  

Liksom sin son, har Jolyon släppt behovet av Egendom och Anständighet, släppt det pragmatiska, han vill Leva, ägna sig åt Skönhet, passion. Även om hans höga ålder gör honom 'löjlig' i andra människors ögon. Old Jolyon är lättast att ta till sig, han har den tunnaste huden över känslorna. Redan i början redan i början representerade 'te-handeln' behovet av det enkla njutningsmedlet.  

In Chancery (1920), andra romanen i trilogin,  kom alltså fjorton år efter första delen, och nu är det sekelskiftet, och Andra Boerkriget 1899-1902 som är bakgrunden, kolonialism och dödskamp, det första verkliga nederlaget - men på ett så stort avstånd att britterna försöker ignorera det. Några unga Forsytes blir dock involverade, och Jo förlorar en son. -- Parallellt har jag läst tredje delen av Marcel Prousts serie På spaning efter den tid som flytt. Också utgiven 1920, och tilldrog sig kring sekelskiftet, då Dreyfus-skandalen delade Frankrike för och emot. Oro och tvister, dubbelmoral och hierarkier. Två nationer, och ändå liknande strömningar i tiden. 

'In Chancery' är såväl en juridisk term, som inbegriper omyndigförklarade personer (som vid den här tiden gäller varje gift kvinna), men är tydligen även en brottningsterm, där den ende brottaren håller fast sin motståndares huvud under sin armhåla. En mycket talande liknelse för att hamna 'i knipa'. Och där befinner sig Soames. Han och Irene lever åtskilda, men Soames har aldrig ansökt om skilsmässa. Problemet är att han vill ha en arvinge för sin förmögenhet. Trots Soames alla brister, oförmågan att förstå sin hustrus känslor, så kan jag sympatiserar jag med Soames. Han har fel, och jag skulle vilja skaka loss honom, från kraven. han får aldrig det han 'vill' ha. Men till slut verkar han trots allt få precis det han mest 'behöver' få. Även om han själv inte förstår det med detsamma. 

Denna andra roman om släkten Forsyte, är än mer fokuserad på kusinerna Soames och Jolyons ömsesidiga avsky, pga sin motsatta syn på livet. Släkten är här vid sekelskiftet, tydligt splittrad mellan  HA-grenen vs att VARA-grenen. Materialism står mot Idealism. Motsättningar. tser som leder till motsättning. Frågan är om de kan lära sig något av varandra?

Boken pågår 1899-1902, förutom Boerkriget i det avlägsna Sydafrika, uppkom upplopp på gatorna i London, vilket skrämmer medelklassen. Och 1901 dog drottning Victoria, vilket väckte än mer känlsla av instabilitet. Skilsmässor, som bryter upp familjer, hör till det mest oanständiga, men den viktorianska tiden är oåterkalleligen över. Nedtystad olycka kan inte pågå hur länge som helst. Ju yngre generation, desto större längtan efter en friare livsstil. 

Som ännu ett mellanspel, kan man läsa novellen Awakening (1920), i vilken vi får träffa Jon, den son som föddes åt Jo år 1901, i hans tredje äktenskap. Nu är det 1909, och han är ensam hemma med barnflicka och guvernant. Han ska snart fylla åtta år, men längtar efter föräldrarna som rest till Irland. Han är ofta mycket ensam, eftersom föräldrarna tycks ägna sig åt upprepade bröllopsresor. Jon är ensam och osäker om världen omkring sig. Han har ett rikt fantasiliv, som främst får näring ur de böcker han får att läsa. Hela novellen ses ur Jons synvinkel, hans vilda lekar i naturen, på deras stora tomt. När föräldrarna äntligen återvänder, vaknar han till insikt om sin mor, som en egen person han vill vara nära, och låter henne personifiera allt han inte förstått, idealen av skönhet och konst som de vuxna talar om, men som han själv har svårt att greppa. Någon sorts freudiansk längtan. 

I tredje romanen To Let (1921) gör Galsworthy ett skutt fram till sin egen samtid, den tilldrar sig 1920, bara ett drygt år efter världskriget. Timothy är nu 104 år, senil, den siste av 'första' generationen Forsyte. Nu är det Soames och Jo's generation tur att vara äldst. Jo är glad att hans son var för ung för att dras in i kriget, och Soames att Forsyter på sin ö, klarat sig bättre än många andra folk. Men moderniteten ligger över dem, 'ungdomen' hotar att gå sin egen väg, vilket oroar de äldre. Titeln antyder att om ungdomen inte längre vill vara bundna av 'egendom', utan vill vara fria att resa och byta bana, då blir hyresmarknaden desto större, friheten större. 

Alla tre romanerna har motton från Shakespeare. Del 1 ur Köpmannen i Venedig, om omöjligheten att betala med sin egen kropp, det slaveri som då uppstår. Del 2 och 3 har motton ur Romeo och Julia, vilket är den uppenbara schismen mellan de två släkterna, som i del 3 intensifierats genom barnen, som inget vet om det förflutna, men som ändå drabbas av det. 

Men som Irene säger till sin son i slutet av serien: 

"Admiration of beauty and longing for possession are not love."

Galworthy kan dra in oss i Shakespeares romantik, där de unga försöker gå emot sina föräldrars vilja. Men alla föräldrar vill sina barns lycka, men endast ett helt liv av erfarenheter kan lära oss något om kärleken. sina  eller inte. Bara erfarenheten av ett helt liv kan lära oss något om kärlek. Galsworthy gestaltar frågeställningarna, men besvarar inte frågorna, annat än med en mångfald exempel. Och det är en skön läsning. 

Det finns fler böcker som jag ännu inte har läst, men gärna vill läsa. Två trilogier till. A modern Comedy (utgiven 1924-1928), som lär ta avstamp i Soames dotter Fleur, men sedan vidgas synfältet till att röra även andra personer längre utanför Forsyte-släktens kärna. Och de sista tre, End of the Chapter i slutet av Galsworthys liv, som toppades av Nobelpriset. Han gör nedslag här och där i sin egen samtid, och det intresserar mig. 

Intressant är också att veta, att han var en av dem som instiftade den Internationella PEN-klubben och var dess första ordförande 1921.