Charlotte Löwensköld - Selma Lagerlöf (1925)

Efter tre generationer Löwensköld med omgivning i del 1, som var en spökhistoria från 1700-talet, parallellt md den framväxande Upplysningen, rör sig denna andra del, som är en mer traditionell roman, via en fjärde generation - överstinnan Ekenstedt, född Löwensköld på Hedeby - till att främst fokusera på femte generationen på 1830-talet. 

Charlotte själv tillhör en fattig sidogren av släkten Löwensköld, men nog har hon skinn på näsan, där känns hon ha släktskap med såväl Sara i CJL Almqvists Det går an (1839) som med Fredrika Bremer, även om jag ännu inte läst särskilt mycket av Bremer. Vi rör oss alltså nu från romantik till tidig realism.

Charlotte lever, i brist på egna medel, som sällskapsdam hos ett äldre par, prost och prostinna, dit överstinnan Ekenstedts bortskämde son Karl-Artur fått tjänst som hjälppräst åt den gamle prosten. 

Viktigare än romantiken är i synnerhet pietismen, en stark andlig rörelse i tiden, som delar människorna i för och emot. Historien har en så pass snirklig intrig, att trots att det är tredje gången jag läser den - om än med ca 20 år mellan varje gång, så är det så många turer fram och tillbaka att jag faktiskt inte mindes hur hur historien slutade för Charlotte. Pietismen är som sagt en vattendelare som påverkar relationer både mellan barn och föräldrar, och mellan sockenbor i det sociala livet. Så också mellan Charlotte och Karl-Artur som förlovat sig, men som trots fem långa år av förlovning ännu inte kommit äktenskapet närmare. 

Charlotte vill stödja honom på alla sätt, i hans karriär, medan han själv oroar sig för att inte få leva sitt liv i Jesu fotspår, fattig och dygdig, utan söker stöd från annat håll, vilket leder till förtal och intriger. Men trots avundsjuka och förtal, försökte Charlotte leva minst lika, för att inte säga mer osjälviskt än sin fästman. Men inte är det lätt. 

Som så ofta hos Selma Lagerlöf, problematiseras kärleks-begreppet. Boken är full av levande utmejslade karaktärer, som brottas med kärlekens irrvägar. Dödssynder som avundsjuk och girighet, finns där men i synnerhet 'dygderna', som så lätt stupar på sitt eget högmod. Mycket läsvärt. 

Lagerlöf låter motsatserna spela mot varandra, och det är åter psykologi och sociala intriger, som har huvudrollen, spöket i del 1 ligger lugnt i sin grav, ostörd av pietismen. 

Det går an - CJL Almqvist (1839)

Efter enhel del funderade beslöt jag att skriva min terminsuppsats om ett av svensk realisms pionjärverk: Det går an (1839). Många har sagt 'den första svenska realistiska romanen'. Men det var nog innan Fredrika Bremer dammades av. Inte desto mindre, Det går an är fräsch, ett levadne mästerverk. Minns att jag tyckte om den redan som ung. Så det fick bli den, trots att Jane Austens Stolthet och fördom frestade mer. Men eftersom jag ville gå på djupet ville jag har en mer hanterbar text.

Närläsning - skulle jag ägna mig åt. Det är lustiga med närläsning är att man alltid finner mängder med detaljer att notera, som man tidigare bara svischat förbi. Vet ju att Jane Austen är full av underbar ironisk humor som är svår att konkurrera med. Men det finns humor i Det går an också, men också mycket annat intressant. Berättarvinklar, syften, de otroligt väl genomförda metaforerna. Huvudpersonerna är Albert och Sara, två människor inom samhällets 'mellanlager', liksom en fönsterruta, ett mellanting, mellan den lilla inre världen och den stora yttre. Sara är glasmästardotter, upplärd i yrket. Och har otroligt radikala idéer för sin tid - samvetsäktenskap. Naturligtvis för att hon ser det som den enda vägen till kvinnlig jämliket. I äktenskapet blir kvinnan bara beroende, omyndigförklarad, förlorar rätten att försörja sig, osv.

Saras sinne, idéer, är likt glasrutan, släpper in Ljus men skyddar samtidigt från den yttre världens fördomsfulla kyla.

Almqvist håller sina metaforer huvudsakligen kring glas, kristall, diamanter att skära i glaset ... osv. Det är elegant gjort. Det finns även ett Stolthet och Fördoms tema, precis som hos Austen. Alberts manliga stolthet som blir stött i kanten när Sara vill vara så självständig och betala sin halva av allt. Å andra sidan Saras yrkesstolthet, det som gett henne det för en kvinna så ovanligt starka självförtroendet, men också så jordbunden att hon inte tilltalas av titlar, utan fördömer på förhand de som stoltserar i uniform: "Krås och kragar, tomma magar", os hon uttrycker det. Samtidigt som Albert hör till de som strävat uppåt, skulle önska att bli officer, och därför ser ner på jordnära hantverkare.

Bägge är stolta, båda hyser fördomar. Båda får ändra sig. I synnerhet Albert. Vi läsare skall identifiera sos med Albert och ändra ståndpunkt i samma takt med honom. Men 130 sidor är lite kort för en sådan helomvändning. Det tog nog minst 130-150 år innan samhället omvandlades så pass att det blev helt accepterat med samvetsäktenskap. Men ännu har vi inte löst hur vi gemensamt tar hand om barnen, i lika mått. Det hade inte Almqvist heller. Tyvärr.

Dramatisk april-maj, inkl. 1800-tals-dramatik

Kursstress har gjort att mina inlägg uteblivit i två månader. Förutom att vi varit på bröllop, tango, varpå jag blev dunderförkyld i två veckor och vännens förlossning krånglade till sig, så vi blev hundvakt för en 80 kilos Rottweiler i en dryg vecka. Inte heller visade det sig så enkelt att installera solelement som komplement som alla sa. Och manualer - when everything else fails, read the fucking manuel! - var tydligen något som bara vi amatörer läst ...

På kursen har det handlat om 1800-tal. Allt från mjukstart med lyrik - via drama - till de stora tjocka 1800-talsromanerna. En saftig bit att tugga sig igenom.

Lyriken gick från Baudelaire över symbolisterna Rimbaud och Verlaine, till Amerikas nyskapande Walt Whitman och Emily Dickinson. Även Sverige hade sina giganter vid denna tid, i synnerhet Fröding och Karlfeldt i mina ögon, men även Rydberg och Heidenstam är intressanta, även om tidssbrist gjorde den biten en aning ytlig. Positiv upptäckt för mig blev Rilke. En gigant jag aldrig hade läst. Tyska är inte mitt område, men jag blev klart intresserad. Tänker söka efter bra svenska översättningar. Sympatiserar med hans syn på skapandet som framkom och har därför skaffat mig en liten bok med hans brev till en ung man som själv ville bli poet. Rilkes råd är insiktfulla och medkännande. (Letters to a Young Poet; skrivna 1903-1908). Intressant är också att Rilke förälskat sig i Ryssland, naturen, utrymmet - till skillnad från sin tid i Paris, där han skrämdes av larmet och trängseln.

Dramatiken började med något för mig okänt - Büchners Woyzeck. En mycket egensinnig modernistisk stil, skriven redan på 1830-talet, men inte publicerad under författarens korta livstid, utan först sent 1800-tal, men fick då desto mer uppmärksamhet för sin nyskapande stil. En stil som passade betydlig bättre in i den då nyvaknade experimentlustan.

Ibsens Ett Dockhem är naturligtvis obligatorisk läsning. Jag har sett den i olika versioner och läst den flera gånger tidigare, men den förlorar aldrig sin fräschhet. Samhällskritiken. Läste den nu som alltid på norska, men blir lite sugen på Klas Östergrens översättningar som nyligen kommit i tryck.

Strindbergs pjäser tillhör också det omistliga. Dialogen i Fröken Julie är rapp och lättflytande. Synd bara att slutet är så nattståndet, patriarkalt, klasshierarkiskt. Ett Drömspel är desto mer förnyande. Inte bara för Sverige, utan för hela världsdramatiken vid den tiden. Strindberg var enormt mångsidig, om än fast i sin patriarkala samtid på många sätt. Strindbergs språkbehandling är alltid en lisa för själen - Om än inte hans kvinnosyn.

Vår fördjupning ägnades i första hand Tjechov, i synnerhet Körsbärsträdgården (1904). Tjechov har en alldeles egen stil, som jag upplever som symbolisk, även om han själv kallade det realism. Han menade att människor agerar betydligt mer irrationella i sina dialoger, än vad vi får uppleva i traditionella pjäsers noggrannt utmejslade intriger, vilka Tjechov alltså inte upplevde som realism. Hans pjäser spelas också ofta som tragedier, trots att han själv benämnde dem komedier. Mest komiskt är personteckningen, alla karaktärers idiosynkrasier, svagheter, svårigheter att komma till skott. Mycket kan bli farsartade slapsticks.  Jag kan känna ett starkt släktskap mellan Molièrs karaktärskomedier i detta.

En intressant jämförelse var dialogformen hos ovannämnda tre dramatiker. Ibsens kritik av det patriarkala omyndigförklarandet av kvinnor är så tydlig, där Torvalds repliker klappar trebarnsmodern Nora på huvudet som om hon vore en oförståndig liten flicka. Dialogen hos Strindberg är det ständiga könskriget. Rapp och taggig. Medan Tjechovs karaktärer hela tiden pratar förbi varandra, där uppstår aldrig något verkligt utbyte. Alla är inne i sin egen värld och har svårt att förstå sig på andra människor. Vilket naturligtvis är lika tragiskt som komiskt.

Mot slutet dök den extremt surrealistiske Alfred Jarry upp, med sin Kung Ubu (Ubu Roi, 1896). En enda lång djupdyckning i våld, smuts, avföring. Påverkad av Kasper och annan dockteater, själlöst våldsamt, med avsaknad av all medkänsla. Mer svidande samhällskritik än så kan det knappast bli.

Diverse : satir och romantik

Ännu en intensiv månad har rusat förbi. Naturligtvis mest studieläsning, där vi avslutat romantiken och sedan haft sluttentamen på Klassicism - Upplysning - Romantik, dvs från Molières 1660-tal till Gogols 'fantastiska' kortroman Näsan 1836.

Det som pågår är en idémässig glidning från det hierarkiska och kollektiva, till en allt starkare individualism. Det är den naturvetenskapliga utvecklingen som får människor att tvivla på själen och undra om människan inte trots allt är en sorts maskin ...

Och sedan hur romantiken förtvivlar och vill försöka få ihop den splittrade människan igen, kropp och själ ... men det tycks mig som det är en ännu pågående splitring som vi än idag har svårt att lösa.

ETA Hoffmann sägs vara den som skapade den fantastiska berättelsen, tidigt 1800-tal, och visst var det han skrev fantastiskt. Allkonstnär som han var, musiker, tecknare, berättare, så är hans texter mycket mångfacetterade, fantasin rik. Vi koncenterade oss denna gång på Sandmannen (1817), dvs en vuxen-vinkling av barnsagan om John Blund, men fylld av demoni. Romantikerna tror inte längre på Upplysningens och Förromantikers, som Rousseau, tankar om att människan i grund och botten är god. I stället laborerar man med tankar om demoni. Vi får aldrig veta om upplevelserna (av demoni m.m.) är verkliga eller snarare psykiska eller drömmar. Det får inte huvudpersonen heller veta. Kanske är det inte viktigt. Upplevelen finns där i alla fall.
Huvudpersonens flickvän Klara är oskuldfullt positiv likt Upplysningen själv. Men Nathanael själv är kluven. Hans lärare, en professor av något slag, är fascinerad av mekanik, och har skapat en docka som verkar alldeles levande. I den blir Nathanael ohjälpligt förälskad. Hans vänner förstår inte hur han kan tycka om någon som verkar så stel, tyst och 'död'. Men det retar Nathanael att de inte förstår hennes skönhet och hans kärlek.

Kärlek är trots allt något som kommer inifrån oss själva, oavsett föremålet för den. Å andra sidan handlar nog den episoden mer om rädsla inför den inträdande industrialismen. En större fascination inför maskiner, dockor som kan verka levande, i en kapitalism som tenderar att inte ta hänsyn till levande människor och deras behov, utan låta maskinerna gå före.
En rädsla av samma slag finns i en annan variant, romanen av Mary Shelley, Frankenstein från 1818.

Men vi började alltså med Den Girige av Molière, lika klassisk som Racines Faidra. Den girige dock inte på vers, vilket Molières komedier dock brukar vara. Jag fascinerades faktiskt av Racines replikväxling, hur versraderna klövs för att öka tempot. Något jag aldrig tänkt på, men här visade sig mästerligt som teknik. Molière ska naturligtvis ses på scen. Jag minns Den inbillade sjuke på Dramaten på 1970-talet. Lena Nyman spelade den kluriga tjänsteflickan enastående roligt. För att inte tala om Parkteatern på 1980-talet när Åke Cederhök spelade Don Juans vapendragare (Leporello?), och fick oss att skratta så vi låg och vred oss på gräsmattan. Han visste precis när han hade publiken i sin hand och kunde börja spåna utanför manus. Jag tror inte Molière hade haft något emot det.

Molière sysslar med satir över personligheter. Klassicismen höll på att den gode kungen skulle styra sitt folk på bästa sätt. Man trodde inte att vanligt folk hade förmåga att styra sig själv. Man menade att den styrdes mer av känslor än av förnuft. Och det trodde man inte kunde gå väl.

Voltaires Candide (1759) driver satiren långt, nu har upplysningen börjat att hetta till. Candide tror i det längsta på Leibniz tankar att vi lever 'i den bästa av alla världar'. Men överallt möter han bara våld och krig, människor som är onda mot varandra, men föga godhet. Voltarie ger inga svar, men ställer många frågor. Varför ser världen ut som den gör och vad kan vi göra åt det? Och slutligen blir enda lösningen - att 'odla din trädgård'. Människan behöver sysselsätta sig med hederligt arbete. Vad kan vara mer lenande för själen än att se lön för mödan i form av växande växter? Jag förstår honom, vad gäller den ro i själen man får av en trädgård.

I övrigt har man inte enats om vad Voltaire menar. Jag känner att det mycket handlar om att ta ett steg åt sidan från alla intriger och kiv och schismer. Ta till sig det enkla i livet. Han kritiserar ju faktiskt filosofin lika mycket som allt annat. Den leder också till bråk. Filosofi är ett sätt att 'roa' de sysslolösa. Men det ger inte 'ro' i själen. Vilket en trädgård kan göra.

(på bussen har jag fortsatt att plöja igenom några pocketböcker, men ingen av dem har jag fastnat vid, nog att skriva om.)

CJL Almqvist & Lars Widding

Bellman studierna ledde mig till en gammal bokhylla från tonåren, med några böcker av Lars Widding. Han skrev bl.a. Sångfågeln om Ulla Winbladh och Rovfågeln om Gustav III. Intrigerna för att starta krig trots att ständerna förbjudit allt utom försvarskrig. Och hur detta ledde till allt större missnöje och slutligen mordet på maskeradbalen 16 mars 1792.

Lockfågeln rör sig i andra cirklar men ändå i utkanten av mordet. Börjar året innan mordet, Bellman skymtar, men blir mest en burleks historia om hur man får en ung flicka gift till rikedom med en så gammal man att han trillar av pinn på bröllopsnatten. Jag känner mig osäker här hur mycket som har autentisk bakgrund, elle rom det bara är Widdings fria fantasier. Jag vet ju att han nitiskt granskade Årstafruns dagböcker, Märta Reenstierna. Bellman tillhörde stamgästerna på Årsta gård. Årstafrun skrev dagbok ända från Bellmans dagar till sin död 1844. En fantastisk källa till kunskap om dåtidens vardag.

På kursen har vi glidit över i romantiken, via en rad förromantiska poeter och likt Widdings fjärde bok (som visserligen skrevs först av 'fågel-böckerna') hamnat på 1820-30-talet, Galgfågeln. Widding läste helt säkert Carl Jonas Love Almqvist likaväl som Årstafrun.

Drottningens juvelsmycke (1834) är ett mycket egenartat verk av Almqvist. Jag minns delar av den som TV-film när jag fick på lågstadiet i slutet av 1960-talet. Den svartvit film med den undersköna Mimmi Wållander som Tintomara, och Ing Tidbladh som hennes sjuka mor. Det var oerhört suggestivt för mig att se i den unga åldern, även om jag ine förstod allt. För mig blev Tintomara den sköna unga kvinnan, oförstådd, snärjd i spindelnät.

Att läsa den nu som vuxen gör naturligtvis att verket växer fram i en helt annat komplexitet och fullhet. Diskussionerna kring denna roman, som enligt romantikens ideal vill vara ett allkonstverk, med dramatiska dialoger, prosa, dikt, musiknoter, pantomim och balett. Många diskussioner kring verket har berört frågan om kön, eftersom Tintomaras kön rör sig som en gåta genom hela verket, men aldrig klarläggs. De tär naturligtvis en fråga som bedrör nutida queer-tankegångar. Var Almqvist den förste queer-filosofen? Nja, an var en man av sin tid och ville skapa ett allkontverk. Symboler var viktiga.

Centralpersonen har många namn, Azouras Lazuli Tintomara la Tournerose. H*n är den fullständigt fria själen, som inte kan fångas i några ramar och regler. H*n byter kön efter betraktarens öga. Ibland efter behov. Manskläder och manskön är en fördel för att röra sig fritt nattetid på Stockholms gator.
Azours är dock det sociala namn h*n har i samtal med maktens personnager efter (och kanske före) mordet på Gustav III, där hennes rena sanna natursjäl vill bekämpa det onda och förespråka det goda - vilket naturligtvis skär sig. Ja, Almqvist ville skriva en historisk roman i Walter Scotts anda, Scott som uppfann genren. Mordet på Gustav III blir är en historisk verklighet med utdrag ur förhörsprotokoll.
Tintomara är de kvinnliga egenskapernas namn.
På ett ställe kallar man henne Lockfågel! (var det därifrån Widding fick titeln till sin roman?)
Hon avskyr det, att ses som ett lockadne kön i stället för sitt sanna inre jag. I egenskap av hennes lockande skönhet kan de sammansvurna få kungen att befinna sig på rätt plats vid rätt tidpunkt för mordet. Tintomara själv är inte medvetet inbladnad. H*n är ett redskap för Hegels Världssjäl, som drar fram och styr den hsitoriska utvecklingen oavsett vad enskilda mäniskor tycker.
Lazuli är de manliga egenskaperna och ofta en god täckmantel. Oavsett kön väcker hon kärlek i betraktarens öga, utan att h*n själv någonsin upplever vill ta del i kärleksspelet. H*n är sig själv nog. H*n är la Tournerose, ett smeknamn som klingar likt Almqvists eget livsverk: Törnrosens bok. I den samlade han större delen av sina verk inom ramverket Jaktslottet där några vänner samlas och berättar historier för varandra. Därigenom blir Azouras Lazuli Tintomara la Tournerose i sig själv symbolen, den inkarnerade dikten, skaparanden, som har alla fasetter inom sig.
Det är mycket effektfullt och oerhört fascinerande. Dialogen flyter roande och sann i större delen av boken. Lättläst text, om man kan hänga med i att det dyker upp lite franska här och där bland 1700-talets högreståndssamtal. Han leker med ord och likaljudande förväxlingar, som t ex Tristan, triste âne. Den mytiske älskaren Tristan låter alltså i vissas öron som 'den ledsne åsnan', en skymf? Helt klart en dubbeltydighet. Är den kärlekskranke en dum åsna?

Det är klart att man kan hävda att Almqvist förespråkade jämlikhet mellan könen. Han tillhörde de radikala unga romantikerna, som upprörde med sina okonventioenlla idéer. Han skrev Det går an (1839) om Sara Videbäck, som önskade förbli ogift, för att fortsätta sin fars rörelse och ha sitt eget levebröd. På hennes tid var gift kvinna omyndig. Samvetsäktenskap förespråkas. Visst låter det radikalt. På 1970-talet var vi radikala. Då såg jag en version av Det går an, med bl a Per Ragnar och Christina Schollin. En version med ett tillägg som problematiserasr vad som händer där barn kommer till. För visst är det enkelt att prata om fria relatioenr så länge det inte är barn inblandade. Men så snart kvinnan blir mor blir hon också mer sårbar. Jag minns inte vad slutsatsen blev då.

Intressant är dock att Lars Widdings bok Galgfågeln, som flyter mellan olika människoöden åren 1829-33 - och därför blir mer splittrad än enhetlig - ger mig känslan att han funnit intressanta incidenser i slutet av Årstafruns dagbok, som han velat förmedla. En mentalt svag pojke avrättas för tidelag, hans mors elände och senare upphöjelse pga en 'uppenbarelse' från en ärkeängel som vill trösta, och sist men inte minst. Mamsell Leufstedt (33 år) på Årsta gård, önskar starta ett trädgårdsmästeri, i samvetsäktenskap med en sju år yngre dräng.
Ingenstans sägs det 'varför' hon inte vill gifta sig. Men jag antar att huvudsaken borde vara just att hon då skulle bli omyndig och inte längre få ta hand om sitt eget företag.
Men livet är inte lätt, det sätter käppar i hjulet. När ett lämpligt torp dyker upp, skall mamsellen få överta det enligt löfte från Årstafrun, men krogägaren som är granna ställer sig i vägen. Han påstår sig ha första 'tjing'. Saken manglas sedan i domstol under två år. Vilket för mig är ett indicium på att det är verkliga fall Widding tar upp. Mamsellen fick rätt, men då hade hennes käre Grönberg redan insjuknat i någon sjukdom som ledde till döden mindre än ett år senare. Så livet slutade där för henne. Det blev inget av planerna. Hon stannade hos Årstafrun till hennes död.