En dejlig Dag og andre noveller - Herman Bang (1890-1907)

Herman Bang ville först bli skådespelare - men misslyckades, och blev författare i stället. Det märks, de sju novellerna i den här samlingen bygger helt på dialog, som alltid hos Bang, filmiskt bildligt återgivet via dialog - inte en enda beskrivning som bromsar upp händelseförloppet. Dialogstilen får mig att associera till Hjalmar Bergman, som också hade nära anknytning till teatern via sina svärföräldrar, och som helst ville skriva dramatik, och också har en lätt flytande impressionistisk dialog. 

Min favorit bland Herman Bangs verk har alltid varit Tine (1889), som utgår från hans barndomsminnen från dansk-tyska kriget 1864, och helt speglas ur Tines medvetande, vardagen,  de enkla orden, samtalen, den impressionistiska närheten till 'hör och nu', långt från all politik, som egentligen inte rör den vanliga människan. 

Nu har jag skaffat mig en samling med sju av Herman Bangs noveller, på danska, (med de äldre skrivregler, som rådde på Bangs tid). Tre av de sju novellerna har jag tidigare läst på svenska, i samlingen De fyra djävlarna - jag är glad att jag slipper den titelnovellen här, jag har aldrig kunnat relatera till den historien, tragedin, att betrakta människan djuriskt känslostyrd.

Titelnovellen En dejlig Dag (Sv.övers. En underbar dag) är smärtsamt ljuvlig. Smärta oro hopp, mänskliga svagheter. Jag sitter med hjärtat i halsgropen hela novellen igenom- Hur ska niobarnsmodern med små medel lyckas genomför en representativ middag för den utländska pianisten, Fru Simoni, med flera gäster, bara för att hennes make känner det som en ära och inte kan tacka nej. Denna och de två följande novellerna, Irene Holm och Fröken Caja, är alla tre från 1890, och ger känslan att kika in i 1880-talet som i ett tittskåp. Där är smärtsamma känslor och  hopp och besvikelser kring konst och kärlek, musik och dans, där människorna vill finna något att förgylla sina grå begränsande liv, där man måste vända på varje mynt. 

Ravnene (Korparna) och Julegaver skrevs 1902, och här stiger sekelskiftet in. Folk beskärmar sig över den nya osedligheten på teater och i böcker, den nya tiden där 'skilsmässa' verkar ha blivit ett nytt 'sakrament' i tiden. Men man skrattar och koketterar, medan en av kvinnorna vidhåller att det borde vara en självklar frihet. 

I övrigt rör Ravnerne främst snikenhet, när ARvtanten säljr sina tillgångar för at kunna fortsätta att hålla överdådiga middagar åt yngre släktingar, i hopp om att få ett gott eftermäle, då konspirerar dessa om att få henne omyndighförklraad för att rädda sitt 'arv'. Viktigast är dock ett ofläckat rykte, så de kan låna pengar med förespeglingen om sitt 'troliga framtida arv' som säkerhet. Man smyger bak ryggen på varann. 

I Julegaver pratar personerna hela tiden förbi varann, lyssnar bara till hälften, fastnar i sina egna tankegångar, snarare än att stanna i nuet. Den  unge mannen Sigvald vill som julklapp bjuda sin unga fru och i allt aviga svärmor på en upplevelse. De ska resa in till den stora staden och se 'Aladdin' (En balett?) Ett oroande äventyr för Sigvald, som är van att vara bunden till deras butik i småstaden. Men när de kommer dit är repertoaren utbytt på grund av sjukdom, 'Aladdin' kan inte uppföras, i stället får de se två äldre stycken som inte lever upp till drömmen de haft. En besvikelse, grått, trist. Svärmodern hade räknat med att Sigvald alltid misslyckas. Men det här är ju inget han kunnat råda över, det förstår hans hustru. Men varför kan det aldrig lyckas för det, undrar de, hur än de planerar...?

Bokens sista novell, "Barchan är död" - från 1907. Tilldrar sig i Petersburg, vid gränsen till Karelska näset och Finland. Iwan Iwanowitz bor vid tågstationen som går mot Finland, mellan vilka vännen Waldheim pendlar varje vecka. Så historin är full av förvirrande ryska dubbelnamn. Petersburg var ett viktigt metropol vid förra sekelskiftet, en viktig platrs även för Alfred Nobel och hans fabriker. 

Novellens tema är spännande: Hur Fantasin kan påverka. Jag tänker genas tpå tanskens skapande kraft, och andra historier där författaren skriver en historia, och sedan får uppleva den upprepa sig i vekrliga livet. Här är det en dyster historia där Iwan Iwanowitz, som av ett hugskott fantiserar ihop att vännen Barchan dött, plötsligt oväntat, i sin ytliga konversation med Barchans barndomsvän Waldheim, som då chockas. 

För mig är texten lika spännande, som för Iwan som inte vill få sin lögn avslöjad. Jag undrar hela tiden hur lögnen kommer att avslöjas, och om vänner då ska hämnas på Iwan? Ska de spela honom samma spratt? Eller var Iwans förryckta lögn en föraning? Vem kommer att dö? 

Tyvärr slutar hela novellen mer som en Edgar Allan Poe-kopia. Waldheim, som trott på lögnen om Barchans död, dör själv när han trorsig möta Barchans gengångare, inte dne livs levnade Barchan. Det är inte trovärdigt för mig att inte kunna skilja på en livs levnade människa och ett spöke, så jag tappar intresset för texten. 

Iwan berättar historien fem år senare för novellens berättare, som mitt i historien vill stoppa Iwan med orden: "fortael mig ikke mere. Det er jo altsammen Indbildninger, og man skal ikke opsöge Indbildninger men forjage dem..."

Börjar Herman Bang tvivla på legitimiteten att fantisera ihop historier?

Barchan känlner sig skyldig till vänens död, trots att han inte förstår hur hans åsyn kunde skrämma ihjäl vännen? Iwan vet, men avslöjar sig inte, men kan inte heller släppa tanken på sin skuld. Är han en mördare? Skulle det kunna göra en författare till mördare?

Iwans sista fråga är: "Hvorfor kan ikke viljen beherske ogsaa vore Drömme?"

(Varför kan inte viljan också behärska våra drömmar?)

Järnkronan : Jernbanan 5 - Sara Lidman (1985)

 Var det här tänkt som en epilog? Men blev ett mellanspel? Över tio år senare utgavs del sex och sju i Jernbane-eposet, och då kring den yngre generationen. De ska jag också snart läsa. 

'Järnkrona' kallades tydligen en fånges kedjor förr i tiden. Didrik Mårtensson, f.d. Olförarn, har som mellanhanden kommit i kläm mellan överhetens ekonomiska intressen och sina utnyttjade sockenbor, och har dömts för förskingring av nödhjälp. Trots att man kan säga att nödhjälp alltid varit det han ägnat sig åt, då han sålt mat och utsäde på krita. Nödhjälpen efter oåret 1893 kom för sent, åkrarna var redan sådda. Alltså listas de som redan fått köpa på krita, och kallas 'fattiga' enligt reglerna som medföljde 'nödhjälpen', vilket visade sig vara en oförlåtlig ärekränkning bland de utblottade sockenborna. Och så gick det som det gick. 

Så här efter femte boken är jag inkörd på stilen, jargongen och vill gärna veta mer. Lidman strävar vidare med sin historia, och hur än viktig boken är i serien, känns den något svagare för mig, spretigare, lite för lös i kanterna. Men man kan säga att den är lika rörig som livet, med alla olika motsatta åsikter och intressen. Det är svårt att få ihop människors väl och ve. Sara Lidman behåller dock sin alldeles egenkomponerade epos-stil, även om den inte känns lika prosalyrisk här.

Boken pågår de nio månader då Didrik sitter av sitt straff på Långholmen i Stockholm. Där vägrar han, eller försöker, att ta till sig fånglivet. Han lever i stället i sina tankar, resonerar med kungen och överheten, om alla missförstånd, och hur hans socken skadats i hanteringen, och hur de skall kunna få ersättning och han själv rentvås. Lika mycket har han en sorts tankeläsande kontakt med hustru och barn, lämnar dem aldrig själsligen. 

Hustru Anna-Stava är ju också en av socknens mest andliga kvinnor, med en närmast medial kontakt med de döda, och har även hon hela tiden maken i sina tankar. Alla deras ägodelar har sålts på exekutiv auktion, själva sitter de kvar på nåder i ett av husen och svälter,  medan det mesta av gården rivits för att förflyttas till den nya järnvägsstationen, med nya ägare att bedriva järnvägshotell. Didrik missade kungen, någon verklig invigning av Jernbanan blev det inte. Så viktig var inte deras ort. Krass verklighet och dröm gick inte ihop. 

Två av döttrarna, Hanna och Siri, svälter ihjäl. Men i Anna-Stava växer ett nytt barn, just dessa nio månader. Graviditeten gör Anna till lugnet i stormens öga. Anna är stolt över att Didrik inte nekat till beskyllningarna, utan tog sitt 'straff', trots att det var ett missförstånd. Hon ser det som ett andligt reningsbad. Anna älskar Didrik mer än någonsin, medan många i byn ser Didrik som en missdådare, som hon måste skilja sig ifrån. 

Samtidigt tiger man om fakta, säger att Didrik rest bort 'i Fjärran', för att  tala med kungen och ordna så socknen får upprättelse och skadestånd. Men allt är som en dröm, en rad motstridiga energier som stöts och blöts. Vems verklighet som är den rätta, beror på vems blicken är. Annas kusin Ludvig, till förståndet svag, har köpt Månliden för att få gifta sig med sina drömmars tilltänkta Anna-Stava, men vet inte hur han skall komma till skott - och hela tiden växer Annas mage. Aldrig att hon ger upp sin make, hur än många som slår sina lovar ikring henne. 

Nabots sten : Jernbanan 3 - Sara Lidman (1981)

 I Jernbaneeposets tredje del växer bilden. Lidmans språk vkäver och målar fram skogsbygden i Lillvattnet, människorna som fortfarande väntar på 'Jernbanan', många förhoppningar går i stöpet, när den smarta eliten lurar till sig skogens rikedomar. I synnerhet språket målar, det norrländska, hur pass korrekt det gestaltas vet jag itne, men känslan stämmer för mig. Man brukar prata omd en norrländska ordknappheten, och för mig representeras denna av alla uteblivna bisatser. Att många meningar slutar med 'att.' eller 'som.' eller 'men.' Mer behöve rinte sägas. Jag som läsare förstår ändå det osagda, tänkta bisatser. 

Tio år har gått sedan Didrik friade till Anna-Stava, åtta år sedan bröllopet slutligen blev av, alltså borde vi befinna oss ca 1890, även om inget årtal skrivs ut. De har tre döttrar, som Didrik knappt lägger märke till, för som fjärde barn föds nu hans stolthet över allt annat, Storsonen, Söndagsbarnet. Men det är en svår förlossning, så svår att Anna-Stava sinat, men då dyker Hagar upp, som en skyddsängel, ett ymnighetshorn, för amning och matlagning. Och beskäftighet. Hon blir kvar i sex månader, centrum för intriger och misstankar och skuld och svartsjuka. 

Även alla dessa bibliska namn tillhör färgen som Lidman målar med, alla referenser till det bibliska, men utan att egentligen hålla sig till Bibeln. Visst är Hagar tjänsteflicka, likt Abrahams Hagar, men hon föder inte sin husbondes barn, i alla fall inte Didriks. Barn har hon fött, två stycken, eller hur kan hon annars ha så mycket mjölk att ge bort? Denna Hagar drivs inte heller ut (i öknen), hon är stark och obändig, och går sin egen väg, när hon själv vill. 

Nabot, Didriks fosterbror, som var förälskad i Hagar och far till hennes första barn, Otto, är i Bibeln en man som stenas till döds, oskyldig. Men i Jernbanan är det en helt annan sten det rör sig om, en symbolisk alltför stor sten, som Nabot lämnat kvar i marken och grävt runtikring, och som Didrik då lyfter undan för att stoltsera och visa sig på styva linan, trots att den även för honom varit för stor, så att han fick ryggproblem och i framtiden valde lättare arbete, handelsbod och gästgiveri - Och socknens ordförande blev han, som länsman 'planerat', när han hörde att Didrik hade talets gåva, förmågan att tala till det enkla, 'grova' folkets om fördelar med Jernbanans införande. Även om åren går och det är trögt att få myndigheterna på sin sida.

Fyra delar kvar - när blir det järnväg?

Om Elsa Beskow

 Har nyligen läst ut en tjock biografi över Elsa Beskow som skrev sagor och illustrerade både sina egna och andras barnböcker. Biografin heter Solägget : Fantasi och verklighet i Elsa Beskows konst, skriven av Stina Hammar, utgiven 2002. Den är så tjock att den stått några år i min bokhylla innan jag satte igång. 

Namnet Solägget kommer från titeln till Elsa Beskows saga från 1932, en av mina favoriter. Inte minst för sina bilder. Stina Hammar har ett fantastiskt öga till Elsa Beskows symbolvärld. Hur hon blandar realism, naturtrogen återgivning av växter och barn, men ändå alltid har bakat in mer eller mindre tydlig symbolik, att ta till sig för den som kan se förbi ytan. I boken citeras Tove Jansson, som menar att Elsa Beskows sublimt ärliga bilder, kanske på ytan kan synas enkla, men ändå ger barnen 'en bred marginal för egna funderingar och fantasier'. Så sant.  Jag är tacksam att boken börjar med närgångna bildanalyser, för det är mycket givande. Bokens inledande analyser rör också främst de lit senare verken, av den mogna konstnärinnan. 

Det är härligt att läsa, genast vill man läsa om böckerna och detaljgranska bilderna. Så det blev Solägget, Tomtebobarnen, och Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin. 

Biografin är mycket bra, men ändå tog det lite stopp för mig, när de inledande analyserna byttes ut mot en mer ingående kronologisk redogörelse för Elsas liv, plötsligt har vi kastats in i slutet av 1800-talet. I synnerhet fastnar Hammar lite väl länge i en i mitt tycke alltför ingående granskning av breven mellan Elsa och hennes fästman, Nathanael Beskow, under deras långa förlovning. Djupdykningen klargör inte tillräckligt för mig, relevansen för Elsas konst. Visst är det bra att få veta vem Nathanael var, och deras relation. Men hundra sidor som mest tycks röra hennes samvetsbetänkligheter inför att ta nattvarden för att kunna avsluta sin konfirmation för att få gifta sig kyrkligt (enligt de regler som fanns då, men som senare försvunnit), det känns överdrivet. Även om det hade betydelse för Nathanael, som läste till präst, och hans föräldrar, då fadern var statskyrklig präst. 

Men jag hade hellre sett ännu fler exempel ur Elsas böcker och bildvärld. Bokens sista tredjedel är dock åter koncentrerad på sagor och bilder. Sex söner hann hon föda och vårda vid sidan av den barnboksskatt hon skapade - naturligtvis delvis just genom erfarenheten av sina barn. Vilket för hundra år sedan inte uppskattades efter förtjänst. Barnböcker ansågs väl inte som 'riktig konst'. 

Åh så fel de hade på den tiden ....

NP 1931 - Erik Axel Karlfeldt

Nobels litteraturpris 1931 fick en unikt kort prismotivering. "Erik Axel Karlfeldts diktning". 

Lika unikt är att han tilldelades priset postumt. Karlfeldt (1864-1931) erbjöds priset redan 1919, men avböjde, vilket låter sunt eftersom han själv satt i Svenska Akademin sedan l904 och ingick i Nobelkommittén som utsåg pristagarna. Men Akademin var uppenbart envist ihärdig. När Karlfeldt avlidit och inte kunde protestera, korades han. Undrar ifall Akademin kände ett behov av att höja statusen på sina egna medlemmar, med tanke på sin Nobelprisuppgift? (Priset 1919 gick i stället till Carl Spitteler, Schweiz.)

Efter af Wirséns död 1912, övertog Karlfeldt uppgiften som Svenska Akademiens ständige sekreterare och insåg att det fanns försummelser att åtgärda. Bara sex av de aderton var författare eller litteratur-forskare (vilket skulle kunna förklara raden tveksamma val bland de tidiga nobelpristagarna). Redan 1912 invaldes Verner von Heidenstam, 1913 litteraturhistorikern Henrik Schück, och 1914 Selma Lagerlöf. 1931 hade andelen ledamöter med skönlitterär anknytning ökat från en tredjedel till två tredjedelar.  

Karlfeldt var erkänd nationalskald, som fick tala direkt till folket vid högtider, respekterad för metrisk yrkesskicklighet, estetiskt lärd, passade in i tidens provinsiella nationalideal och konservativ poetisk estetik. Han målar med ordklanger, assonanser och alliteration, rimkonsten är mästerlig - i en tid när modernismens fria dikt stod för dörren. Någon har sagt att Karlfeldt brukade nynna när han diktade. För mig blir hans dikter aldrig lika uppenbart sångbara, som t ex Frödings dansanta rytmer, han är tyngre.   

Karlfeldt växte upp i en tid när Bibeln var viktig inspiration, oavsett om man var religiös eller inte, det påverkade språk och bilder, vilket idag kan göra Karlfeldt storvulen och svårtillgänlig. Bondepraktikans visdom låg än närmare hans hjärta, vilket kan tyckas än avlägsnare för de flesta idag.    

Karlfeldt är ingen enkelt skildrande naturlyriker. I stället binder han samman människa och natur mer mystiskt, psykologiskt och sensuellt, och den biten kan jag ofta ta till mig. Han lever med i årets kretslopp, med väder och vind, och intim växtkunskap. Även växterna hör till de lärda kunskaper som bara ett fåtal besitter idag. Så mycket går mig förbi, även om naturkänslan ofta väcker genklang i mig. Naturen som symbol för känslor och själstillstånd.

Karlfeldt avslöjar inte sina personliga känslor, allt blir omskrivningar via årstider och växter och lärda symboler och referenser. Han är i naturen. När jag kan följa med honom i den naturen, då väcks mitt intresse, men alltför ofta kan jag inte associera med hans lärda bilder, de blir då en vägg som avvisar mig, och den musikaliska klangen i orden ljuder då inte lika starkt i mig.   

Ordens musik finns där, rytmen - om än mer kyrkotung än livligt dansant som hos Fröding. Konsonanter och vokaler och rim går igen, upprepas likt musikaliska toner i ackord. Rimen går aldrig på slentrian, ofta känns de originella. Strofernas uppställningar och upprepningar, paralleller och kontraster, liknar också hur många tonsättare arbetar. 

Jag har senaste året läst alla Karlfeldts diktsamlingar och anar hans livsutveckling. Den första samlingen, Vildmarks- och kärleksvisor (1895) är ljust stämda naturdikter, där jag känner och sympatiserar med naturkontakten. Kanske inbillar jag mig, jag som har släktband till Dalarna, känslan att jag 'känner igen naturen', jag lägger väl in mina egna minnen i kombination med den omedelbara glädjen i naturens närhet. Dessutom var han ung och kärlekstörstande. Även om debuten inte är tekniskt fulländad, känns den innerligare och mer äkta än många senare, tekniskt virtuosa dikter. 

Andra samlingen, Fridolins visor och andra dikter (1898), gav mig inte vad jag väntat mig av titeln, något dansant och musikaliskt enhetligt, i stil med Bellmans typgallerier. För mig blev totalintrycket 'splittring'. Jag saknar den närhet till skogen som jag fann i debutsamlingen tre år tidigare. Enstaka dikter griper mig, men jag glömmer dem snabbt. Alla utom näst sista dikten, 'En fader', om en man som har en son i lönndom, en son han aldrig erkänt och nu har dåligt samvete över. Siar Karlfeldt om sin framtid, och de utomäktenskapliga barn han senare fick, eller fanns det fler tidigare?

Tredje samlingen, Fridolins lustgård och Dalmålningar på rim (1901) ger mig åter naturbilder jag kan relatera till. Karlfeldt är bäst när han lyfter fram natur och växter och låter dessa måla människan och livet via myter. Som 'Mikrokosmos', med temat de fyra elementen - jord, vatten, luft och eld. Den lärde Karlfeldt döljer sina känslor, bakom symboler och idéer från äldre tider. Det kan bli tungt. Hellre då lite humor som i dikten 'Fridolins dårskap', där jag anar en fejdigare självsyn. Karlfeldt lär ha haft en vinnande humor i levande livet, men visar inte så mycket av det i dikterna. 

Minnesvärda dikter för mig är 'Längtan heter min arvedel', 'Dina ögon äro eldar', 'Äppelskörd' och 'Kom i lunden'. Men samlingens andra del, 'Dalmålnignar på rim', i sin anda av kurbitsmålningar att lyfta fram vardagen i det lantliga Dalarna till biblisk höghet, trodde jag skulle ha fler minnesvärda dikter, men det var bara en som levde för mig, övriga känns föråldrade, svårtillgängliga, för att ge något vardagsnära idag. Den enda jag minns som levande är 'Jungfru Maria', som inleds: 

        "Hon kom utför ängarna vid Sjugareby 

         Hon är en liten kulla med mandelblommans hy 

         ja, som mandelblom och nyponblom långt bort från väg och by"

Flora och Pomona (1906) visar tydligt att Karlfeldt nu är medelålders, livet är inte längre bara en blomstrande lustgård, där finns också titelns fruktgudinna 'Pomona', när erfarenheterna mognat har de tyvärr börjat kasta långa mörka skuggor över hans tidigare positiva sinnlighet. Jungfrun tycks nu alltmer som en illusion och överlagras av kvinnliga demoner. Men mycket döljs bakom 'lärda'  symboler och växtkunskap och myter. Samling innehåller många demoner och svarta hemliga känslor. 

Dikter som 'Nattyxne', 'Hjärtstilla' och 'Jordanden' visar fräna paralleller mellan växter och hans nya bild av kvinnan och erotiken, som mer förrädisk, ett subtilt hemlighetsmakeri kring passion, som inte chockerar läsarna, men väcker bittra skuggor, som när sinnligheten drar med sig veneriska sjukdomar. Därefter 'Beckblomster', svarta och fyllda med ångest, s.k. tjärblomster som enligt kommentaren i min upplaga folkligt associerat till 'helvetets straff'. Del 1, 'En frälst' tar jag till mig genom sin enkelhet, åter om medelålderns besvikelse ('min ungdom har torkat hän', osv). I del 2, 'En förtappad', ökar ångesten. 

Efter dessa kommer 'Häxorna', Karlfeldts mest originellaste och mest svårtolkade, det flammar och osar av demoni. Ytligt sätt lär han skildra häxprocessernas tid. Som alltid, svårtolkat blir omtalat, och har fått en rad tolkningar, alltifrån kampen mellan sinnlighet och social konvenans, till personliga relationer och jagets kluvenhet. Om jag struntar i de lärda referenserna och bara tolkar via min egen känsla, handlar den för mig om förra sekelskiftets demonifiering av kvinnor som bejakade sin sexualitet. Samtidigt känner jag det som om Karlfeldt lagt in mycket av sin egen blick i djävulen, han vet att kvinnor inte saknar sexuella känslor, nästan som om han skuldbelägger sig själv för att ha lockat fram dessa känslor i en tid när det fördömdes. Minst två kvinnor födde hans barn i hemlighet. Flera andra dikter handlar om hur modern, som fött sitt barn i skam/hemlighet, ändå hoppas på att hennes 'oäkta' barn ska kunna 'försona allt' och stiga till sin rättmätiga plats i livet. 

Jag har svårt att relatera till förra sekelskiftets dekadenta demoni. Så min favorit i denna samling är en ren översättning Karlfeldt gjort av en norsk folkvisa, som demonstrerar fasta könsroller som ett socialt spel, som sedan uppdagar att så behöver det inte vara, man kan råka ett gott ärligt hjärta och då slippa detta spel. Alltså ett ljusets bloss i allt det mörka.

    "Ja, när de rätta mötas,         Ungdom och fägring vika, 

      är allt i sitt rätta lag.            men hjärtat slår friska slag,

     Troget på väg de följas         kärleken håller sin värme

     i sämja och gott behag.        och varar till dödens dag."

Arbetet i Svenska Akademien blev alltmer betungande, Karlfeldt satt i Stockholm och längtade tillbaka till jorden i Dalarna. Då, 1913, drabbades han av svår lunginflammation som varade i två månader och krävde påföljande lång konvalescens. Och sen utbröt första världskriget 1914 och rysk revolution. 

Så i femte samlingen, från krigsslutets år, Flora och Bellona (1918), har Flora fått sällskap av krigsgudinnan Bellona. Själv kan jag med tanke på den förra demoniska samlingen, även associera till den giftiga växten Belladonna, känd inom häxkonsten, eftersom den ger hallucinationer. 

Karlfeldt har åldrats märkbart. 1918 var också det år då han slutligen gifte sig med sin trogna älskarinna (sedan 1901), Gerda, med vilka han redan hade fyra barn (äldsta sonen född 1903), som nu slutligen blev 'legitima'. Han har lämnat sin kvinnotjusande persona bakom sig, sent omsider stadgad som familjefar. Så här finns inga kärleksdikter. Temat är mörkt: sjukdom, åldrande och död. Behållningen är de sprickor i den blanka ytan som sjukdomstiden åstadkom, som i dikten 'Sjukdom' som relaterar till Karlfeldts egen sjukdomstid, vilket gör att även jag kan känna igen mig.

Att jag saknar positiv samhörighet med naturen, är under omständigheterna inte konstigt. Några få finns, som 'Klagosång till en lantman' som skrevs redan 1909, men innehåller medelålderns höstkänsla. En resa till Öland 1917 ledde till en rad dikter till Ölands natur, men också ärar Stagnelius. Och några från Roslagen, men jag kan inte relatera. Jag saknar personliga referenspunkter. Varför vill nationalskalden skriva om häxors färd till blåkulla? Inte som häxorna i Flora och Pomona, utan nu mer ... barnvänligt? Lika ytliga tycks en del samhällskommentarer, som känns obegripliga, det ända som får mig att le är slutraderna i "I marsvind" (alltså 1917, när ryska revolutionen avsatte tsaren):

    

    "Vad bryr vi oss om tsaren? / Se staren, se staren."

Ett fyndigt rim, tolkar han den svenska opinionen eller sin egen önskan att hellre gå ut i naturen och fågelskåda, än prata politik? "Poeten och sångmön" inleds: "Ett dårhus och ett bårhus / är människornas krigande värld." Så poeten flyr till ungdomsminnen. Fridolin får tala för Karlfeldt, men även hos "I Fridolins spår" råder höst och förödelse: "O Fridolin, din borg är stängd / och skum och stum också."  Mot mitten kommer raderna "... frost och fukt förhärja fritt / din lustgård, Fridolin!"  

Med de dystra slutraderna:

                  "O Fridolin, din sång är tömd

                   och dömd och glömd också."

I dikten 'Testamente' tycks Karlfeldt vilja lämna över diktarmanteln till en yngre eldsjäl. Nog kände sig Karlfeldt förbrukad.

Karlfeldt sista samling, Hösthorn (1927), får dock se en nytändning, 1920-talet återvänder åter glädjen, 1921 köpte han Ollasgården i Sångs i Dalarna, och kunde åter njuta av naturen. Dikten 'Höstens glädje' visar redan med sin titel att livet inte är slut bara för att åldern stiger. och döden närmar sig, även den gallko som sinar kan glädjas. Oavsett om det nu är ironiskt eller inte, så finns en ålderns visdom som mjukar upp livets plågor.  

Naturen höst och vinter är allmängiltigt meditativ. Mognad, fullbordan, fäbodskulturens vallhorn som en variant av ymnighetshornet.  "Vandring" tycks tala till den yngre generationen: "Här är din väg, där spenslig björk / mot åsen byggt en ljus portik." och jämför med sig själv, åldrad: "Min väg går bort åt en annan trakt. / Den dunklar in i valv av gran". 

Det känns mer insiktsfullt än dystert. Även "Sub luna" om kärlek, dryck och sång, liv och död. Och "Aftonbön" (Sjugare den 6 april 1925)

    Jag vill till ro mig lägga

    i nattens svala sköt

    och stilla tankar dägga 

    ur allt vad jag led och njöt. /.../

   

"Eriksgata" tycks ta det historiska begrepp för en nyvald kungs riksresa, och göra Karlfeldts egen variant, hans förnamn var ju Erik, och talar här om sin kontakt med naturen 

    "Jag tar dig i ägo, du gamla skog, 

     och all din mystiska värld. 

     Jag hälsar dig, höjd över gångarens bog, 

     på denna min Eriksfärd. /... /

"till vildmarkens hemliga slott"... där tronen länge stått tom.

Den raden ger många möjliga tolkningar vid livets slut.

Och samlingens sista dikt "Vinterorgel" - är en värdig avslutning, naturens sömn i frostig kyla, väcker många bilder, som minner om livets kretslopp, likaväl som årets. Och trots sin skickliga rimväv känns den modern och fri och rörlig som en sommargardin. Trots att Karlfeldt alltid avvisade modernisimen Värd att läsas igen.  

Osynliga länkar - Selma Lagerlöf (1894)

Novellsamlingen Osynliga länkar plockades samman 1894, alltså några år efter debuten med Gösta Berlings saga. Min utgåva från 1960 med totalt 20 noveller, men jag misstänker att flera av dem tillkom i någon senare upplaga. Och många av novellerna hade redan varit tryckta på annat håll i tidskrifter. Det verkar vanligt vid sekelskiftet 1900. Har nyligen läst mer om Hjalmar Söderberg och där sägs att han, som utgav flera novellsamlingar, ofta bara skrev ett fåtal nya och fyllde på med redan tryckta alster, när det var dags att ge ut en samling.

Tre av Lagerlöfs historier rör ett par av Gösta Berlings kavaljerer sedan de lämnat majorskans flygel. Men i övrigt är det vitt skilda teman, ofta med en historisk lutning tillbaka. Samlingen har egentligen inte någon röd tråd - det gemensamma draget är Lagerlöfs psykologiska skärpa och rena läsvärda stil, oavsett om där finns spår av saga, så är psykologin realistisk. Och därför för mig mycket itnressant att läsa. Hon är en sådan stark författarpersonlighet. 

Intressant när jag läser biografier över Lagerlöf, är att hon uppfattade novellskrivandet som energikrävande, något som tog tid ifrån hennes 'verkliga' målsättningar, att skriva större mästerverk. Noveller var för att skaffa inkomster, ett brödskrivande. Men å andra sidan så var ju trots allt det speciella med debuten, Gösta Berlings saga, att närmast är en novellsamling - en lång rad skilda öden i sina egna kapitel, även om Värmland och Gösta Berling är navet de rör sig kring. Även Antikrists mirakler (1897) har detta drag av novellsamling, med alla sidohistorier.

Novellsamlingen sålde bättre än debutromanen, men verkar ändå ha ignorerats en hel del. Bara det att jag inte läst den förrän nu, säger sitt. Det är som om nästa storverk, Jerusalem, kom kritikerna att nedvärdera dessa tidigare verk.

En herrgårdsssägen - Selma Lagerlöf (1899)

En herrgårdssägen känns som relativt bortglömd historia av Selma Lagerlöf, men den är ljuvlig. Och när jag nu läste den, förefaller den mig mer giltig än någonsin. Visst har den inslag av saga och gotiska skräck, men den andliga symboliken handlar om valet mellan att följa sin egen inre sanning, eller den yttre plikten. Fallgroparna när man lyssnar mer till andras övertalning, hur än välmenande, än sin egen inre övertygelse. 

Gunnar Hede, en av huvudpersonerna i historien, övergav sin kära fiol, övertalad av plikten, och tappade så bort sig själv. Selma Lagerlöf själv stred för att få följa sin inre lust att författa, författandet väckte minnen inom henne, både gott och ont, och upprorsvilja, hellre än anpassning. Säkert identifierade hon sig med Hede, och fann stöjande vänner i omgivningen om orken tröt.

Även Ingrid, flickan med de kärleksfulla stjärnögonen, velar om vad som är hennes väg och plats i livet. Dessa två, Ingrid och Hede, möts och skiljs. Och mellan dem utspelas dramat mellan den fria viljan och plikten. I värsta fall kunde 'fri vilja' i det gamla patriarkala samhället uppfattas som en osund frestelse, eftersom 'plikt' länge var den allenarådande ledstjärnan. Något Lagerlöf, som kvinna i en tid då kvinnor ansåga omyndiga om inte underställda en man. Kvinnors plikt handlade (då som nu) om plikten att ta hand om nära och kära. 

Ingrid saknar föräldrar, men tog redan som litet barn hand om sin blinde morfar. Dessa stöddes visserligen av cirkuspar, herr och fru Blomberg, ett harmoniskt äkta par som alltid stödde varandra. De ville gärna ta hand om Ingrid, men trots hennes utstrålning lyckas de inte göra någon lindansös av henne. Inom Ingrid strider 'drömmen' och det 'verkliga livet', precis som inom Hede. 

Ingrid och Hede blir symboler för samma strid inom varje människa, mellan de intuitiva önskningarna, vägen till skapandet, kampen för att rädda själen undan alltför tunga plikter och destruktiva skuggor, som väcker känslor av maktlöshet. Egot lamslås av fasor.

Hede gör allt för att tjäna pengar och räddasin fädernesgård undan konkurs. Och försätter sig då i en omöjlig situation att valla hundra getter genom en oväntad snöstorm, som leder till getternas död, en fasa som stressar Hede till att förlora sitt förstånd. När Cirkusparet inte kan ta hand om Ingrid hamnar hon hos en prästfamilj. Men hur än välmenande, hör hon inte hemma där, likt Hede förlorar hon sin själ, sin självkänsla, och får så svår feber att hon ger upp livet. Skendöd begravs hon.

Men det finns ett djupt undermedvetet, hemligt samband mellan deras själar, Hede och Ingrid (s.85) - än en gång visar Selma Lagerlöf sig vara en närmast psykoanalytisk författare (en strömning i tiden) , i sitt bruk av skapande myter. Oro och stress, det omöjliga i att få fantasi och verklighet att samsas, har gjort Ingrid och Hede sjuka. Men de hjälper varandra, undermedvetet, men det tar sin tid. 

Ingrid och Hede har båda en dal av dödsskugga att ta sig igenom, en själslig vandring. Hede som känner sig ansvarig för alla oskyldiga getters död, Ingrid som begravs levande, skendöd, en riktig skräckhistoria, som får omgivningen att tro att hon är ett spöke. Hennes dröm om Fru Sorg, i form av en falddermus, får mig att associera till vampyrtemat som växt sig allt starkare under det sena 1800-talet.

I början av historien fanns gycklarparet Blomberg med när Hede och Ingrid möttes. I slutet möts alla fyra igen. Blombergs försöker klä sig som 'borgare' för att på landsbygden visas 'konstnärsfolk' ingen respekt. Men deras själ och hjärta styrs av glädje, inte plikten. En smittsam hoppfullhet.

"Ingenting, som var tungt och bekymmersamt fanns till för dem, utan allting var lätt och förhoppningsfullt. De hade just inga mått för att mäta verligheten, därför voro de svåråtkomliga för dess strävhet." (s.89)

Så de vill trösta Ingrid med hjälp av alla sagors lycklig slut. Ingrid räddades visserligen av Hede ur sin skendödhet, likt Törnrosa, men Hede är för psykiskt sjuk för att inse att det är vad han har gjort. Och i slutet är det Ingrid som kysser Hede för att väcka honom hur hans själsliga skendödhet. Historien är därför uppfriskande jämlik mellan dem.

Hede behöver sin fiol för att spela sig tillbaka till sin själs rofullhet. Det blir en tidsresa, där glömskans mörker sakta viker undan. Och inte fullbordas förrän Ingrid vågar se honom och acceptera honom, helt med både ljus och mörker, och han själv inser det. Men hon måste fräsa argt innan han verkligen vaknar upp: "så karlaktigt att bli tokig för att slippa litet ångest. Du bryr dig varken om mig eller din mor. Har inte hjärta för någon a nnan än dig själv." (s.100)

Kan man inte älska sig själv, är man inte heller till hjälp för någon annan, för man kan inte älska dem heller. Känns som om Lagerlöf visserligen prpagerar för den vria viljan att hitta sin egen väg till skapandet. Men inte utan att förankra den i verkligheten. I slutänden behövs en syntes.

Hede ser upp till Ingrid för hennes styrka, det får honom att vakna upp, och åter landa i sin verklighet. Selma Lagerlöfs 'saga' är grundad i verklighetens gyttja och smuts. Skaparkraftens drivkraft är inte bara kärleken, de behöver också förmågan att se sina egna skuggor. 

John Hall - Sophie Elkan (1899)

Sophie Elkan (1853-1921) koncentrerade sitt författande på historiska romaner, men är idag mest känd som Selma Lagerlöfs väninna. Eva Helen Ulvros har skrivit en fantastisk biografi som heter Sophie Elkan : hennes liv och vänskapen med Selma Lagerlöf (2001) som jag verkligen kan rekommendera. Den är mycket bra, varsam och djupgående på samma gång, med mycket inkännande kunskap både om Elkan och Lagerlöf, och för att ge en tidsbild från förra sekelskiftet. 

Johan Hall : en historia från det gamla Göteborg är en historisk roman av det dokumentära slaget, som återberättar en verklig familjs historia, centrerat kring John Hall d.y. vars far tillhörde Sveriges rikaste män, grosshandlare och exportör av svensk järnproduktion, och hur denna rikedom rann bort genom sonens händer. Detta hände ytterligare ett sekelskifte tidigare, alltså ca 1790-1810. 

Historien är mycket intressant gestaltat, om en godtrogen mans livstragedi, alltifrån hans barndoms fria uppfostran i Rousseaus anda, till bristande förmåga och kunskaper att fortsätta faderns verk. Romanen fick modern språkdräkt för ca 20 år sedan, och är mycke läsvärd. Historien är levande gestaltad, med flyt i skildring och dialog. 

Vad jag förstår av biografin över Elkan, ägnade hon sig mycket åt utforskande av de ämnen hon skrev om, i arkiv och bibliotek, så jag antar att hon eftersträvade att få skilringen dokumentär. Jag kan inte verifiera det, men skildringen känns trovärdig, och jag undrar naturligtvis hur mycket som är 'sanning'. 

Historien om 'rike Hallen' tillhörde tydligen de mest kända rykten och legender för göteborgare, Sophie Elkan var själv uppväxt och boende i Göteborg. Romanen visar att rikedomen i hans fars handelshus försvann lika mycket pga intriger och lurendrejerier bland konkurrerande  handelshus, som pga sonens envishet men främst okunnighet, som lätt utnyttjades av andra. 

Därmed lär romanen ha 'upprättat' John Hall d.y:s rykte, och visat att hans 'överdådiga slöseri' främst var en yttring av hans goda hjärta och givmildhet, förutom hur konkurrenterna satte krokben på honom. 

När jag dessutom läser Selma Lagerlöfs brev till Elkan - de offentliggjordes för 30 år sedan och ett urval finns utgiven i bokform - som visar att väninnorna skickade sina texter till varandra för kommentarer och tips, kan jag även undra hur mycket Lagerlöfs dramatiska intrigbyggande förmåga kan ha hjälpt Elkan med just denna roman? 

I ett brev från december 1896 skrev Lagerlöf till Elkan apropå John Hall, som hon sa att hon i sin barndom läst en tioöres folk bok om. "Jag antar att det är något i hans historia, eftersom jag minns den ännu. Jag tror riktigt att den kan bli bra, om du kan bli nog opolerad för den tidens lif. Jag tycker alltid att det är det, som brister oss båda att vi ha så svårt att var alika tarfliga som de förgångna och äfven de närvarande tiderna äro." /.../ "... jag vet ju att ett bra ämne är mä ktigare än vi själfva och kan alldeles skapa om oss. et skall bli riktigt roligt att få höra ditt material, lycka till med sanningen. Det är nog inte alls farligt att Hall blir lik Säfve..." (med utgivarens kommentar att Elkan börjat samla material till sin mest ansedda dokumentäroman om Göteborgsköpmannen John Hall.)

Lagerlöf har fullt upp med att färdigställa Antikrists mirakler som utkom 1897, och Elkan knåpade vidare på John Hall. Så plötsligt i början av 1899 väntar Lagerlöf med nyfikenhet på att få läsa Elkans pågående arbete, 'Hall'. "Jag är mycket öfvertygad om att den är bra, nog skulle jag bli bra glad om jag tyckte om den". Och ett par brev senare skriver hon: "Hela förra natten surrade din John Hall omkring i min hjärna så jag fick ej sofva ..." Nästa dag fick hon tandvärk när hon tog en långpromenad och "... tog ett par droppar opium för att söka sofva från värken. I stället för att somna har opiatet gett mig idéer". Och så skriver hon ner sina idéer till komposition av viktiga scener och karaktärer. 

Allt är mycket intressant.

Antikrists mirakler - Selma Lagerlöf (1897)

Gösta Berlings saga (1991) blev ingen omedelbar framgång, dess stil kändes för ny och ovan för samtiden. Selma Lagerlöf slet med sitt lärarinnejobb och drygade ut kassan med noveller. Hon skulle behöva skriva ett större verk för att befästa sin ställning som författare. Till det behövdes idéer. Till inspirationen hörde hennes nyfunna vän, Sophie Elkan. I synnerhet deras långa bildningsresa från oktober 1895 till sommaren 1896, större delen av tiden i Italien, varav ett par vårmånader på Sicilien.  

Selmas huvudperson, donna Micaela, är skissad utseendemässigt efter Sophie, finlemmad, svartklädd och svårmodig. Även hennes kärleksbekymmer finns först med i romanen. Men Selmas skrivkramp släppte inte förrän Selma släppte den tråden. Den verkliga huvudpersonen är Sicilien och vulkanen Etna med dess invånare. 

Helt klart var det en inspirerande resa, se läste också tidningar och böcker på italienska, och blev mycket intresserad av landets legender. Parallellt med Antikrists mirakler (1897) har jag läst ett urval brev från Selma till Sophie som finns i boken Du lär mig att bli fri, utgiven av Ying Toijer-Nilsson på Bonniers 1992. I breven efter hemkomsten diskuterar de sina författaridéer. Hon samlar på sig fler böcker om Italien och absorberar legender och stoff av olika slag. 

Lagerlöf vill samla stoff och dikta kring sina erfarenheter från Italien och Sicilien, och ungefär som hon gjort med Värmland i Gösta Berlings saga skapa en mängd novell-histsorier, enhetliga i sig själva, som sedan ska vävas ihop till en enhet. För detta möblerar hon om i geografin och använder platser de varit på till att skapa den fiktiva lilla fattiga staden Diamante, på Etnas sluttning, med inspiration från Paterno, och Taormina och andra ställen.. 

Utgångspunkt och röd tråd blir två legender. Den ena är historien om hur man i kyrkan Santa Maria Aracoeli, ett tag av misstag tillbett ett förfalskat 'Jesusbarn', så förväxlande likt att det kallas Antikrist, för att tillbe det leder bara till kaos eftersom Antikrist inte har någon makt i det överjordiska. Antikrist skänker endast jordiska materiella gåvor. Det andra är legenden om hur den romerske kejsar Augustus under den heliga Julnatten (Jesus födelse), får en syn och Sibyllan spår att en gång skall både Kristus och Antikrist dyrkas på Kapitoleum. 

Lagerlöf blir entusiastisk, när hon känner att hon kan väva ihop de två legenderna för att åskådliggöra sina funderingar kring den framväxande socialismen. Alla orättvisor och fattigdom hon sett omkring sig, blev så mycket tydligare på Sicilien, inte minst Kyrkans makt, med likheter och skillnader vad gäller det sociala arbetet, vad gäller sjuka och fattiga, där socialismen tycks så mycket effektivare. 

Selmas blick är en utomståendes fantasi, men försöker förankra sin berättelse i nutiden, med Italiens krig mot Abessinien och betydande förlust i slaget vid Adua 1 mars 1896. Alltså sådanat som de kunde läsa om i italienska tidnignar under sin resa. Socialismen skulle entusiasmera arbetarna till en ny stolthet och sammanhållning bland arbetarna. 

Romanen myllrar av olika historier med problem av olika slag, alltifrån svält, exploaterade textilarbeterskor och barnarbete i gruvor, till nerlagda kyrkor och kloster, vidskepelse och rövare (som väl kan ses som maffiavälde, en stat i staten) som satt käppar i hjulet för alla framsteg. På ytan representerar Donna Micaela kristendom och barmhärtighet, hon ber om hjälp från Jesusbarnet, utan att veta att den har en inskription son säger att dess makt 'endast är av denna världen', alltså inte handlar om ett himmelskt paradis. Gaetano, hennes kärlek med förhinder, som en gång själv tillverkat helgonbilder, får en uppenbarelse att kämpa för fred och frihet och bli en förespråkare för Socialismen, vilket gör att han fängslas på falska indicier, till livstids fängelse.

Där tycks kärlekshistorien rinna ut i sanden. Därefter handlar romanen om Micaels väg till styrka och handlingskraft. Varje gång hon ställs inför problem, hämtar hon styrka hos Antikrist (som hon tror är ett undergörande Jesusbarn), med sin brinnande tro lyckas hon kuva vidskepelse om 'onda ögat', hjälpa blinda, samla pengar till järnvägsbygge, och kuva de rövare som vill hindra bygget. Bara som några exempel. Micaela växer till en stark kvinna, likt majorskan i Gösta Berlings saga,  hon lär sig överlevnad och företagsamhet som ensam kvinna. 

Det var romanen Antikrists mirakler som blev Lagerlöfs genombrott, med den i ryggen kan hon bli författare på heltid. Den fick god kritik, trots att de flesta bara njöt av språket och alla exotiska legender, och inte förstod att detta handlade om allegori som vill göra gemensam sak med socialismen och bekämpa samhällets orättvisor. En del tolkade den snarare som ett förnekande, som om Lagerlöf tog avstånd från socialismen å kyrkans vägar.  Detta trots att hon själv inte uppfattade sig som kristen.

Hon såg den gemensamma idévärlden, om att kämpa för gemenskap och jämlikhet. Omgiven av krig och fatttigdom, finns det ingen anledning att vänta på livet efter detta. Det är här och nu vi måste sluta att bekämpa varandra, och i stället hjälpas åt och modernisera oss till hälsa och välmåga. Till exempel genom att bygga järnväg. Donna Micaela blir först grovt mobbad, men får till slut folket att börja samarbeta, och gör det genom att enas kring tron på mirakler, med den i ryggen orkar de kämpa, jämlika som fattigmunkar. Bekämpar kyrklig hierarki... 

 Men med alla otaliga historier på vägen som slutar lyckligt, känner Selma Lagerlöf att hon skapat en en begfull, luftig och ljus historia. Och kanske var det det som fick människor att köpa slut denna roman mycket snabbare än någon av de tidigare två böckerna. Men trots detta fanns det en misstänksamhet kring boken, som gjorde att den snabbt föll ur modet, trots att den hör till det modernaste hon någonsin skrev. Den har inte studerats och analyserats tillnärmelsevis så mycket som hennes övriga böcker. I slutet av 1970-talet kom hennes 'främsta' verk i nya fina skinnband, omen där fick inte Antikrists mirakler vara med. Men jag är glad att jag hittat originalutgåvan från 1897 på antikvariat, helt underbar papperskvalitet och halvfranskt skinnband. 

Selma lär i efterhand ha noterat att visst är det bra att inspireras av legender och symboler, men att det hade varit bättre att inte visa upp dem, det ledde bara till läsares förvirring och motstånd. På svenska bidrar titeln 'Antikrist' till denna förvirring. Är det djävulen? Kyrkan blir naturligtvis ett offer för sin egen bristande förmåga, ifall socialismen bättre på att sköta omsorgen om människorna. I slutet av boken finns en progressiv påve som försöker förklara att Antikrist inte skall hatas och bekämpas. Påven säger: "Ni har då glömt att sibyllan räknar honom som en af världsförnyarna." Och med slutmeningen: "Ingen kan frälsa människorna från deras sroger, men den förlåtes mycket, som föder hos dem nytt mod att bära dem." (Påven Leo XIII lär ha varit förebild, berömd för sitt itnresse för socialismen.)

Micaelas kärlek, Gaetano, benådas vid en amesti som utlyses efter förlusten i kriget mot Abessinien, för att lugna folket, får de några av sina mildaste socialistiska hjältar åter. När Micaela återser honom inser hon att de kämpat för samma sak - hon och han - den andliga och socialisten.

Selma Lagerlöf är en djärv författare. Antikrists mirakler känns mycket modern. Antagligen låg den i framkant, var före sin tid. Det återstod minst 50 år av krig och elände, där tro stått mot tro. Kanske är vi äntligen beredda att ta emot idén idag, att förankar en positiv jämlikhet, redan här på jorden, grundad på pacifism. Bara vi samarbetar och kan tolerera att inte alla ser och tycker lika om allt. 

Förvillelser - Hjalmar Söderberg (1895)

Hjalmar Söderberg hör till de som har romaner jag läst om flera gånger. Förutom vissa noveller, i synnerhet romanerna Martin Bircks ungdom och Den allvarsamma leken. Men jag tror inte att jag tidigare läst hans första roman, Förvillelser. Att den ändå känns bekant handlar antagligen om hans stil som är karaktäeristisk redan i denna. 

Ungdomens författare, som han kallats, passar in extra bra på denna, vars tema är borgerskapets ungdom, deras vilsenhet inför livet. Vad är kärlek? Var kommer pengar ifrån? När föräldrar inte har mer pengar att dela ut, fortsätter man att låna kors och tvärs, tills de hamnar i en ockrares garn. Trots bristen på pengar, och oförmågan att skaffa dem själv via arbete, kan huvudpersonen Tomas inte låta tänka sig att ekonomisera, att spara på det han 'tvingas' låna, utan skänker gärna bort och köper presenter. Vilekt visar både på ett sympatiskt drag och oansvarighet på samma gång. 

Jag tänker på Ellen Key som vid denna tid förespråkade vikten av äkta kärlek, och att den var viktigare än vigsel. Tomas är lika tanklös med sina kärlekspartners som med sina pengar, men i grunden ligger behovet att bli älskad, att få känna närhet. Att hitta meningen i livet via kärleksrelationer. Han uppfylls av någon sorts ideal, men de glider honom genom fingarna, precis som pengarna.  

Ungdomarna tycks mig aningslösa, medan de omges av allenarådande dubbelmoral. Som alltid myllrar Söderbergs roman av människor, de tar sig en promenad och tycks känna alla de stöter på. Vill de ha tag på någon bekant kommer de säkerligen att stöta på varann på stan, som om Stockholm vid sekelskiftet, var en småstad, liet i en ankdamm. Suggestivt.

På ett sätt vet alla allt om varann, men det mesta ligger under ytan - dubbelmoralen. Så hur ska ungdomarna undgå att upprepa fädrens synder? Samtidigt känns alla ensamma och isolerade från varann, dolda bakom konventionerna. Paradoxerna.

"Allt som syftar åt att förlöjliga kärleken är moraliskt." (s.141) "Faust är omoralisk. Den är ägnad att inge unga människor den föreställningen, att kärleken är någonting." (s.142)

Utan kärlek och pengar är livet endast grå tristess. Vem känner inte igen säg?

Tomas mor läser den kriste filosofen Tomas a Kempis, matas med tankar om att ett långt liv inte borgar för att en människa ska förbättra sig, utan snarare ökar på skuldbördan. Så Tomas köper en pistol (hur han nu har råd med det, när han inte har pengar att betala av sins kuld?) för att ta livet av sig. Men klarar inte ens det, han siktar så dåligt att han bara får en skråma.

Åt detta suckar Konsul Arvidson, vars namnteckning Tomas förfalskat på skuldsedeln. Han har betalat Tomas skuld utan att blinka, suckar över ungdomens dårskaper. 

Som vanligt är det flickorna som kommer i kläm. Tomas stora kärlek Märta, som försökt på lita på deras kärlek, och likt Ellen Keys lära (även om den inte nämns i romanen) litat på deras kärlek som det högsta, viktigare än vigsel, så är det hon som måste fly när hon 'drabbats' av graviditet. Det är ett problem, som fått kärleken att  rinna av Tomas, och Märta. För dem är leken slut.

Men varför är det bara Märta som måste fly till Norge, gömma sig och sin skam?

Ingen har några svar. Annat än att de behöver en ny livsinställning. Vakna upp. Göra något gott som skänker mening. 

The Turn of the Screw - Henry James (1898)

Det här är en av de mest omtalde historierna av Henry James, som analyserats och granskat otaliga gånger ur alla möjliga vinklar. Men jag har alltså inte läst den förrän nu. Spökhistorier är egentligen inget för mig. Och här blir jag så irriterad på att allt bygger på att folk inte vågar säga vad de menar rakt ut. Alltså typiskt viktorianskt hämmat. 

Eftersom jag nu lever på 2000-talet, så blir känslan för mig att det som ligger under ytan och inte uttalas, handlar om 'pedofili'. Det är den enda förklaring jag kan ge. Oförmågan att få barnen att 'berätta' och bete sig 'normalt'. Tolkas texten så blir det mycket tungt ödesmättat att läsa.

När historien skrevs trodde man fortfarande på 'hysteri' som en kvinnlig åkomma, men historien som påhittad av guvernanten, hysterisk eller inte, blir inte begriplig för mig. ... En annan kanske möjlig tokning som kunde vara populära idag, skulle annars vara tron på 'spöken' mer åt 'alien'-hållet.

The Awakening - Kate Chopin (1899)

The Awakening, Uppvaknandet, är en ganska kort roman, som blev totalt utskälld 1899, och därefter bortglömd ända tills den återupplivades av feministiska omtolkningar mot slutet av 1900-talet. Sedan dess har den tydligen blivit ett populärt analysobjekt. 

Jag slogs genast av textens 'Virginia Woolf' känsla, och med det menar jag att texten flyter fram, huvudsakligen i ett kvinnligt medvetande, en inre monolog som känns modern. Detta 16 år innan Woolfs debut. Alltså var hon föregångare. 

Född i Missouri, med franska rötter, läste Kate Chopin (1850-1904) även fransk litteratur, bland annat Flaubert, Zola och Maupassant, men ändå är det de gigantiska kvinnorna, som Jane Austen och systrarna Brontë, som är det stora arvet som både Chopin och Woolf lutar sig mot, när de tolkar kvinnans kamp att hitta sig själv i en inrutad 'kvinnlig' värld, hemmet som enda scen, där alla kvinnor inte kan få utlopp för sin kreativitet. 

Jag tänker också på de berättelser i slutet av 1800-talet som jämför USA och Europa, ser skillnader, i synnerhet hur amerikanska flickor/kvinnor är frimodigare, ser det som en självklarhet att ta för sig och tro på sig själva. Inte så viktorianskt inrutade. Så känns det när huvudpersonen Edna Pontellier beslutar sig för att skaffa egen mindre bostad, som en väg ut ur det inrutade högborgerliga kvinnolivet med det stora huset med alla hushållskrav, alla tjänare som gör att hon saknar privatliv. Alla krav på att representera och ta emot alla som kommer på visit, mer som Goodwill för makens ställning i företagsvärlden, än för att hon själv skulle se dem som vänner av intresse.  

Edna vill inte ge upp sin själ, utplåna sig, för någon, inte ens för sina barn. Idag hoppas jag alla vet att inga barn mår bättre av att modern hämmas. Men 1899 var det chockerande att uttrycka en sådan tanke. Men här startar den Nya Kvinnans period, dekadensen, som börjar experimentera mot traditionella könsroller. Därför blir det först en stor besvikelse när historien tycks sluta på traditionellt manligt vis, där den fallna kvinnan alltid går under, tar livet av sig. Varför inte fortsätta att tro på sig själv? Hon verkade ju ha chansen, eftersom de amerikanska männen, hur än fast i det patriarkala, ändå låter henne ha en hel del 'amerikansk frihet'. 

Tills jag inser att hela romanen är ett starkt exempel på Symbolismen kring sekelskiftet 1900. Det är möjligt att gräva ner sig djupt i alla symboler i denna roman, inte konstigt om den blivit populär bland litteraturhistoriker. Jag behöver inte se Ednas nedstigande i havsvattnet i slutet som deprimerande, inte om jag läser den symbolisk. Då blir hela intrigen en mytisk cirkelhistoria.

Ednas uppvaknande skedde på semesterorten vid havet, när Edna äntligen lär sig simma. Då föds hon ur vågorna likt Afrodite, så det är dit hon återvänder i slutet, till sitt eget ursprung, havet.

Dracula - Bram Stoker (1897)

Vampyrer och skräck har väl aldrig hört till mina favoriter. Visst läste jag Dracula när jag var ung, utan att det gav mig mersmak. Men nu har jag läst om Bram Stokers klassiker från 1897, och inser att den är ett genialt uttryck för sin tillkomsttid, det sena 1800-talet. 

Abraham Stoker, född 1847 i Dublin, Irland, var statstjänsteman, med skrivande som hobby. Han hann skriva många böcker, men Dracula (1897) är den enda som eftervärlden minns. Och det med besked, för det finns ett otal efterföljare både i bokform och på film. Han fångade den viktorianska tidens rädslor och visade fram dem på ett minnesvärt groteskt sätt. 

1800-talets tro på teknik och vetenskap stod ännu på en bräcklig grund, därav rädslan för att tekniska haverier skulle låta vidskepelsen vinna i långa loppet. Liksom mängden emigranter från östeuropa, när krig och förföljelser fick folken att röra på sig, många på väg till Amerika.  

Vampyrer tillhör de blodsugande andevarelser som funnits i folktron sedan urminnes tider, något som sedan upplysningstidens 1700-tal plockats upp i den litterära världen, för att roa och skrämma. Men hur än positivistiskt samhället blev, hur än mycket man ville utrota vidskepelser, tycktes det finnas mycket som inte kunde förklaras bort, utan väckte frågor. Dessutom blev psykologin en ny vetenskap, som likt hypnos tycktes magisk. 

Bram Stokers vampyr Dracula kommer från Östeuropa och visar sig förvånansvärt intresserad av den Brittiska kulturen och London, dit han vill för att insupa nytt fräscht blod. För att uppnå detta mål har han lärt sig vad han kan om brittisk kultur, med jurister, kontrakt och telegram. Allt för att ostört kunna förflytta sig och sina kistor med helig transylvansk jord till en ny bostad i England.  

Teosofi, andeseanser med mera var på modet. Romanens huvudpersoner vägrar i det längsta tro på dessa 'odöda' varelser som likt spöken går igen och suger deras blod, dvs vill stjäla livskraften från den moderna civilisationens medborgare. De som byggde detta samhälle var jurister, psykiatrer, medicinska pionjärer och forskningsresande. 

Vampyrbekämparen Van Halen, som fortfarande har tillgång till gammal kunskap om dessa onda andliga väsen och hur man skyddar sig mot dem, tillsammans med hans team av yngre moderna förmågor: juristen, psykiatern, medicinska pionjärer, och den modige forskningsresande amerikanske vännen.  

Först drabbas juristen som besökt greve Dracula i Transylvanien, ditkallad som konsult. Sedan drabbas hans blivande hustru Minas väninna Lucy, och sist Mina själv. 

Sexualiteten skrämde många vid denna tid. I slutet av 1800-talet växte en dekadent rörelse fram, parallellt med den nya synen på kvinnan. Kvinnorna skulle vara oskuldsfullt charmiga, men riskerade att förföras och stjälas av utländska män, som 'saknade hämningar'. Dessa kvinnor ansågs 'fallna' och associeras med syfilis, könssjukdomarna, som gjorde sexualiteten än mer skrämmande. 

Greve Draculas kvinnor i hemlandet är sådana blodsugande vålnader som skrämmer viktorianska män. När madame Minas väninna Lucy drabbas, hjälper det dock inte hur än många blodtransfusioner de ger henne. Hon kan inte räddas. Hon var för okunnig om livets 'realiteter'. Mina själv är dock en modern kvinna, vars intellekt och effektivitet beundras lika maycket som henne friska charm. Hon blir inte bara sin makes, juristen, perfekta sekreterare, maskinskriverskan, som lär sig alla tågtidtabeller utantill, för att alltid vara förberedd. Hon skriver rent alla dagböcker och psykologens fonogramrullar, så att eftervärlden själv kan döma sanningshalten i deras upplevelser i kampen mot det onda. 

Intrigen flukturerar mellan att Mina, likt andra kvinnor, skall skyddas och undanhållas alla otäckheter, till att männen slutligen inser att om kvinnan lämnas okunnig, blir hon bara mer utsatt som offer inför vampyrens hypnos. Mina är inte rädd, hon är okuvligt envis och hjälper männen i kampen mot Dracula. Den hypnos Dracula utsatt henne för, blir också Draculas undergång, när hon via den kan hitta tillbaka till honom när han väl flytt, så de kan hitta och förgöra honom.  

Under den jakten hanterar Mina inte bara skrivmaskiner och telegram, utan även revolver och kör häst och vagn i full fart på bergsvägarna. Den Nya Modern kvinnan ger aldrig upp - hon segrar. Det kan låta patetiskt, men stilen Stoker skriver i, en detaljrik 1800-talsengelska, som gör allt för att vinna vår tilltro med något som liknar realism, är lätt att sjunka in i.

Att romanen är skriven som utdrag ur de inblandades dagböcker, kan känns föråldrat, eftersom det var en vanlig metod på 1700-talet. Förklaringen är dock att Stoker vill skapa trovärdighet och realism åt sin groteska skräckhistoria. Alla inblandades samstämmiga återberättande av händelseförloppet, ska borga för sanningshalten, även om sammanställaren i slutet suckar över att så många originalhandlingar förstörts, och att det mesta som återstår är madam Minas maskinskrivna kopior. Idag har vi väl lite svårare att inse att en 'handskriven' dagbok skulle vara mer trovärdig än en maskinskriven?  

Mitt slutomdöme blir att tidsandan fångats skickligt av Stoker, trots att hela romanen är allt annat än gråvädersrealism. Det sena 1800-talet är en brytningstid mellan vetenskap och äldre vidskepelser, men också med nya medicinska upptäckter som blodtransfusion, liksom den nya psykologin, där hypnos kan tyckas magiskt oförklarlig. Teknik som ångbåtar, telegrafer, skrivmaskiner och fonografrullar (som en tidig föregångare till skivinspelningar) är visserligen nytt och spännande, men riskerar alla att fallera, de hinner inte alltid fram i tid, det misslyckas som så mycket annat. Och så länge Dracula har Mina i sin makt bränns hennes hud vid kontakten med oblater, dvs Kristi kropp vid nattvarden. För kristendomen var trots allt den största faran mot vampyrens hedendom. Mina kan dock nå honom via hypnotisk tankeöverföring.

Stokers slutomdöme tycks vara att modern vetenskap måste balanseras mot gammal kunskap, och att mekanik inte är allt, människan har också en djupare andlig/psykologisk dimension. 

The Yellow Wallpaper - Charlotte Perkins Gilman (1892)

En fantastisk novell. En klassiker. Ett påträngande symbolistiskt psykodrama. 

Så det irriterar mig att en manlig litteraturhistoriker jag läst, betraktar den som 'rent självbiografisk'. Oavsett att författaren själv drabbats av postpartum depression, så är denna novell ett intrikat konstverk, skickligt uppbyggd. Märkligt att så fort en kvinna använder sina egna erfarenheter (vilket de flesta författare gör), så betraktas det som 'ren självbiografi', underförstått som enklare typ av litteratur, som att 'bara återge' egna erfarenheter. 

Den novell jag läser är ett medvetet konstverk. Charlotte Perkins Gilman (1860-1935) var helt klart en mycket begåvad och driftig kvinna, med fattig uppväxt i en svår tid i USA:s historia. Hon skrev även mycket om kvinnors ekonomiska och arbetsförhållanden. Den mest berömda är Woman and Economics (1898). 

Berättaren i novellen 'Den gula tapeten, är en kvinna som nyligen fött ett barn, men nu skilts från sitt barn av sin 'välmenande' make, som också är läkare och känner sig överlägsen på det rationella området. Han menar att 'vila', dvs isolering och inaktivitet ska bota hustruns 'hysteriska tendenser'. De hamnar i ett hus med slitna, ja vämjelika tapeter.

Hon stirrar på tapeten, tills hon når in i sitt djupaste omedvetna om hur inlåst hon är av sin 'välmenande' make. Han som vägrar hennes sitt rätta jag, mannen som ser kvinnan som ett menlöst osjälvständigt barn, som skall lyda sin make. 

Men inte blir hon bättre av att skiljas från sina barn, inaktiv, isolerad. Mönstret i tapeten, är samlivets och samhällets tvångströja som hindrar henne att leva. Ett galler hon mot slutet ser sitt inre jag gripa tag i och skaka, men det fortsätter att förkväva henne. Länge betraktar hon sitt inre som något yttre, en bild i tapeten. Men mot slutet flyter inre och yttre personligheter samman, och hon tar över rodret, slutar att lyda. 

Men då har hon redan förlorat den kontroll hon så länge som ett lydigt barn, kämpat för att upprätthålla, och i stället uppslukats av något som mest liknar psykos. 

Novellen har även klassats och lästs som 'skräcknovell'. Och visst är det fasansfullt vad makt och underkastelse och könsmaktsordningar kan ställa till.

An Outpost of Progress - Joseph Conrad (1897)

Först några ord om The Lagoon (1897), en kort ödesmättad novell, i vilken Conrad experimenterat vidare med berättarperspektiv. Och här är första gången han har både berättare och lyssnare i berättelsen, vilket blev en så viktig ingång för de senare historierna med Marlow som berättare av sina erfarenheter. 

I början paddlas en vit man i en stor kanot av flera malayer, alltså i sydostasien, och ger order om att de ska övernatta i en lagun de når fram till i kvällningen. Malayerna tycker inte om det, för där bor Arsat långt från samhället, lever som paria i ett gammalt hus, sedan han rymt med en kvinna han förälskat sig i. Att stanna där är som att beblanda sig med onda makter, sånt kan bara vita män nedlåter sig till: "the unbelievers", "in league with the Father of Evil".

Den vite mannen känner Arsat sedan tidigare. När de kommer visar det sig att hans kvinna är döende i hög feber. Arsat behöver lätta sitt hjärta, så den vite mannen lyssnar. Arsat känner att kvinnans förestående död är ett straff, för att Arsat svek sin bror, som alltid stött honom i allt. Brodern som dog för att stödja Arsats vilja att rymma med kvinnan. Arsats dåliga samvete gäller brodern, inte kvinnan. Alltså en psykisk etisk historia, omgiven av fuktigt djungelklimat.

An Outpost of Progress från samma år, är längre och skriven i en helt annan stämning och stil. Denna gång excellerar Conrad i avståndstagande ironi över okunniga kolonisters dumheter. Novellen behandlar samma tema som i kortromanen Mörkrets hjärta, det är Conrads erfarenhet och avsky inför de dårskaper och den utsugning som pågick i Kongo. Och han gör det öppet inför sin samtid, som aningslöst gått på propagandan om att den vite mannen var en civilisationens apostel, men visar helt öppet att resultatet är det totalt motsatta. 

Två belgiska underhuggare, byråkraten Kayerts och ex-soldaten Carlier, har placerats i djungeln för att bygga upp en handelsstation, rättfärdigad som en civilisationens yttersta utpost. Men de är där  enbart av ekonomiska skäl. Men utanför det europeiska skyddsnät de uppfostrats i, är de helt viljelösa inför naturen och omvärlden, okunniga om allt. Utan fruar och tjänare lyckas de inte ens hålla rent i sin bostad, än mindre bygga upp och förmedla 'civilisation'.  

På papperet ska de 'styra' sin lilla del av kolonin, men inte ens Handelsbolagets chef tror att de ska lyckas bygga något. De är marionetter i storföretagens trådar, vilket Conrad visar upp i varje mening, fram till den magnifikt grotesta slutbilden. 

Det är en mycket effektiv samhällskritik mitt i hjärtat av kolodialismen vid sekelskiftet 1900. Läs den.

Till Damaskus (del 1) - August Strindberg (1898)

1898 kom Strindberg med glädje tillbaka till dramatiken. Efter många år i Europa och ännu en skilsmässa efter sitt andra korta äktenskap med Frida Uhl, flyttade han till Paris, där han skrev Inferno, inspirerad av Dante, och samlade sin Ockulta dagbok. 1890-talet såg en allt starkare framväxt av andliga vindar, t ex teosofin.

Tillbaka i Sverige, först bosatt i Skåne, skriver han sin pjäs Till Damaskus, med förnyad skaparlusta. Här börjar också Strindbergs kreativt nya dramatik, en modernisering förbi hans tidigare realism. 

Titeln anspelar på Saulus omvändelse i Nya Testamentet. Huvudpersonen, Den Okände, inser att han varit en 'ryslig lymmel' (dålig människa vägrar han att kalla sig). Karaktärerna har inga namn, utan enbart allegoriska beteckningar. Det är ett andligt sökande som utspelas, i det som tycks vara realistiska scener blandas drömscenarier, dvs inre psykiska/andliga upplevelser som omvandlar karaktären. 

Ofta tycks 'Den Okände' möta sig själv, att karaktärer som 'Tiggaren' och andra är som dubbelgångare, en inre aspekt av honom själv. Pjäsen börjar och slutar på samma ställe, däremellan är en andlig resa, från en offermentalitet där han känner sig förföljd av satan själv, till att i slutet inse att det är hans egna mörka tankar som blivit självuppfyllande. Alltså beslutar han att börja tänka positivt, för att skapa ett positivare liv.

I pjäsen nämns också den 'hålväg' som Strindberg bodde närheten av, när han vistades hos Frida Uhls morföräldrar av och till åren 1893-96, den hålväg som fick Strindberg att tänka på nedgången till Dantes Inferno. I Till Damaskus ramlar han visserligen ner och skadar höften, men verkar denna gång klara sig undan helvetet och mer röra sig i Skärselden, och klara sig därifrån.

Strindberg hann dock skriva flera historiska dramer som gick för utsålda hus, innan Till Damaskus fick sin premiär på Dramaten år 1900 - med Harriet Bosse i rollen som 'Damen'.  Harriet Bosse som blev Strindbergs tredje fru, då bara i början av 20-årsåldern.

Jude the Obscure - Thomas Hardy (1895)

 Jude the Obscure är Thomas Hardys sista roman, till stor del för all kritik den fick utstå, inte minst för sin sexuella frispråkighet. För den som läst flera av Hardys romaner känner man sig hemma i Wessex, landskapet han 'skapade' och stilen, tragedierna som utspelar sig i denna parallella värld, som ofta tilldrog sig i Hardys ungdom i mitten av 1800-talet.

Jude the Obscure känns lite anakronistisk för att den rör sig ute i ett avlägset lantligt landskap som tills tor del känns som 1850-talet, men samtidigt rör 'den nya kvinna' och dekadensen från 1890-talet. Romanens berättare säger också att Jude Fawley och hans stora kärlek, Sue Bridehead, och deras nya sätt att tänka ligger femtio år i framtiden. Och med tanke på hur mycket kritik den fick utstå så stämmer det. Idag, 125 år senare, är boken inte chockerande. Äktenskap är inte längre en förutsättning för att accepteras av samhället i stort. 

Berättelsen kom först i den amerikanska månadstidningen Harper, och var då nertonad för att inte chockera de konservativa läsarna. I bokform, november 1895 i både USA och Storbritannien, plockades dock alla strykningar och sexuella konsekvenser tillbaka in i texten. 

Jag hittade titeln i svensk översättning, som Jude Fawley : en själ på djupet (utg. 1900). 'Obscure' kan översättas 'i skymundan', i romanen används ordet om de enkla människor, som ingen lägger märke till, de går under radarn så pass att de kan få igenom sin skilsmässa i domstolen. Redan 1851 flyttades skilsmässomål från kyrkan till vanlig domstol, men i romanen tycks de ändå behöva ange orohet som skäl, ena partnern måste smutskastas. Men fattiga människor behandlades likgiltigt, de förväntades inte ha bättre etik och moral. 

Det ledde också till att de fördömdes av samhället och förlorade sina respektabla arbeten. Livsvillkoren sjunker. Hardys vindlande relationsintriger fram och tillbaka, som börjar med logik och ansvar och samvete, trasslas in i en blandning av omgivningen krav och urgammal vidskepelse och ekonomiska realiteter för att få arbete och överleva. 

Människorna kämpar för sina ideal och samveten, med fastnar i ett mönster av tragedi à Shakespeare eller de antika grekerna. Att barnen dör får mig att tänka på Medea, även om intrigen inte stämmer, mer än att barnen dör till följd av föräldrarnas synder. 

'Obscure' i romantiteln rör inte bara att det är en historia om enkla människor, som genom sin fattigdom är utestängda från högre utbildning - Jude lär sig ändå latin och grekiska helt på egen hand - eller kvinnors underordning som inte tillåts tänka själva - Sue tänker ändå själv och vägrar gifta sig år ut och år in, för att inte förlora sin självständighet och rätt att tänka själv.  

Det är så mycket mer som rör sig i skymundan, det gäller själen och samvetet, som måste pressas ner och gömmas undan. Men också att samhällets tryck och religiösa åsikter rör till det i deras tro och det uppstår en skuggsida i psyket, som verkligen rör till det, till karaktärernas liv blir allt mer absurd. Så å ena sidan är Hardys stil realistisk, ett tydligt samhällsmönster utforskas, men å andra sidan skriver han stilistiska tragedier, som inte kan sluta annat än med en djupdykning utan hopp. 

Ändå finns där svart humor, frustrerade sarkasmer, över mänsklig dårskap. 

A Shropshire lad - A E Housman (1896)

 Vackert illustrerad diktsamling, min upplaga från 2012 har återanvänt bilder av Agnes Miller Parker, skapade till 1940 års upplaga, vackra, men mycket svarta träsnitt. Flyhänt bunden vers, rytmisk, smekande. Men innehållet ... Man måste nog vara engelsman, med betoning på 'man' för att uppskatta helheten. Uppenbarligen  uppfattar engelska läsare 'man's helplessness against an achingly beautiful countryside'. 

För mig är titeln missvisande, det var inte heller författaren själv som tänkte ut den. En helt klart säljande titel, med en lantlig känsla, men texten är för mig så nedslående, genom den ständigt närvarande döden. Naiva unga män går ut i kriget, förväntas utföra hjältedåd, men dör. Och då trycktes den ändå 18 år före första världkriget. Men blev en storsäljare tydligen redan till Boerkriget 1899-1901, och detta fortsatte vid flera krig. Som nämnt ovan även 1940, i början av andra världskriget. En tunn skrift att stoppa i bröstfickan och läsa när man längtar hem. Men dystert. 

Där finns även självmord och dikter som pratar om fängelse och avrättningar. Visst finns naturen närvarande, men mest som myllan under vilken den unge mannen snart skall sluta sina dagar, eller under vilken en flickväns f.d. fästman, redan begravts. Jag hoppas vi aldrig mer kommer tillbaka till en så dyster värld, bakom så 'heroiska' ideal.

Men visst är det tydligt så heroiskt och symboliskt 1890-talet var, bland klassikerna från det årtionden tycks diktsamlingarna dominera, så även i Sverige, med Heidenstam, Fröding, Karlfeldt. Manliga idealister. 

The Nigger of the 'Narcissus' - Joseph Conrad (1897)

Visst reagerar jag idag, på titeln till den här kortromanen. Det är inte längre politiskt korrekt att använda benämningen 'nigger', ett ord skapat under slaveran. Den svenska titeln är Negern på Narcissus, vilken jag läste som ung, och då aldrig förstod annat än att negro kommer av det spanska ordet för 'svart'. Nå, titeln för oss tillbaka till 1800-talets rasism, trots att historien inte alls berör det ämnet, utan är betydligt mer allmän om människans livsvillkor och dödsrädsla.

Joseph Conrad lade i denna kortroman ner många av sina egna erfarenheter från tiden som sjöman. När Conrad tvingades överge sin karriär till sjöss 1894, pga ohälsa, var ångbåtarna på väg att ta över efter segelfartygens långa era. När Narcissus i slutet närmar sig England beskrivs dessa "smoking steamboats" som "hugging the coast, like migrating and amphibious monsters, distrustful of the restless waves." De vågor som Narcissus och dess besättning nästan förlorat sig i när de rundade Sydafrika.

Conrad nedtecknar alltså på papper sjömännens kollektiva vardag, livet på världshaven. En snart döende era, segelfartygens höst, liksom den Victorianska erans höst. Som utgångspunkt tar Conrad skeppet Narcissus, som han själv arbetade på som andre styrman från Bombay i Indien, hela vägen runt Afrika, till Dunkirk i England, 1884, en resa som tog ett halvår. Inte så att han behandlar arbetsuppgifterna i sig annat än indirekt.

Huvudbetoningen ligger på de psykologiska spänningarna inom kollektivet, och naturligtvis närvaron av en hierarki, även om Narcissus som ett brittiskt handelsfartyg, betraktas som betydligt mer 'jämlikt' än militärskepp, men även ansågs sjömän på brittiska skepp ha det betydligt behagligare jämfört med 'amerikanska' skepp som beskrivs som inhumana som arbetsmiljö. En av männen på Narcissus, Donkin, kom tomhänt för att han rymt från ett amerikanskt skepp, och då inte lyckats få med sig några pengar eller ägodelar.

Conrad beskriver skeppets resa över havet rent filmiskt, med mycket levande 'rörliga' bilder. Skeppet med sina segel är skönt, men lider av bristande stabilitet. Conrad beskriver så skeppet med manskapet som ett samhälle i sig själv, utlämnat inför elementen på världshavet, likt jorden med mänskligheten ensam och utlämnad i världsrymden. Allt männen kan göra är att klamra sig fast och ta sitt öde så som det kommer.

Manskapet är en blandning av nationaliteter, förutom från England och Skottland, även bland annat skandinaver, "a Russian Finn" vilket jag tolkar som Same, och naturligtvis berättaren som måste tolkas som Conrad, som vi vet föddes av polska föräldrar i Ukraina, men som tidigt blev föräldralös och därefter utbildades i Frankrike. Och i centrum av historien befinner sig också James Waitt, en ståtlig västindier, huvudet högre än de flesta, en neger som utstrålar oberörd överlägsenhet.

Om man vill kan man se skeppet med sitt heterogena manskap, som symbol för det världsvitt splittrade brittiska handelsimperiet. Donkin försöker vinna poäng genom att så split så snart han öppnar mun, en fattig trashank som hela tiden utbasunerar att han vet vilka deras rättigheter är. Han blir dock genast illa omtyckt, som en osolidarisk smitare, eftersom hans prat mest är munväder, och aldrig visar någon verklig solidaritet. Mot Donkin står manskapet enat.

James Waitt är däremot den som mest rubbar balansen på skeppet. För trots sin ståtliga fysik, har han en våldsam hosta med sig ombord och redan en vecka efter att de lämnat Bombay, får han allt svårare att utföra sina sysslor. Hans verkliga tillstånd förblir en gåta större delen av resan. Manskapet har delade meningar ifall hans sjukdom verkligen är livshotande eller bara ett sätt att smita ifrån sina sysslor. Inte minst Donkin känner sig förfördelad, varför alla gnäller på att Donkin 'inte vill jobba ihjäl sig, men låter Waitt vila sig igenom hela resan.

Den vanliga sjömansglädjen lugna dagar har kvävts i sin linda. Ingen spelar längre dragspel. Alla tassar omkring undrar om Jimmy, som dom 'kärleksfullt' kallar James Waitt, verkligen är dödssjuk eller inte. Kommer han att dö? Det är deras egen dödsrädsla som stigit upp. Jimmy själv är en dubbelnatur, för han pratar hela tiden om hur 'dödssjuk' han är, för att få respekt och bli ompysslad, så blundar han samtidigt för sanningen om sin egen sjukdom. Jimmy ljuger även för sig själv, säger att han bara lurat de andra, för att få lata dagar. Jimmy är dock hela tiden vid gott mod, tar inte än åt sig av Donkins elaka gliringar. Läsaren vet inte vad som är sant.

Under den värsta stormen när Narcissus får svår slagsida på grund av sin obalanserade konstruktion, blir Jimmy instängd i det 'sjukrum' de inrett åt honom, instängd tror han sig bortglömd, i ett sjunkande skepp. Då börjar plötsligt halva besättning med fara förs ina egna liv, att slå sönder den vägg in till honom, som de kan nå fram till. Den chocken ökar Jimmys skräck, varefter han inte längre vill vara ensam, efter det blir han också än mer allas maskot, aldrig behöver han vara ensam, alltid sitter någon vid hans sidan, kommer med något ätbart ur de nu mycket begränsade matransonerna, pysslar med sitt samvete. Och är nästan beredda till myteri om inte Jimmys behov tillgodoses.

Den svarta mannen blir en symbol för mänsklighetens skugga, den omedvetna dödsrädslan, nu sedan naturvetenskapen tagit ifrån dem alla tron på saligheten efter döden. Och naturligtvis den rasistiska skuld man hela tiden blundar för. Kocken är glödande 'frälst', och skäller hela tiden på alla, hur 'syndiga' de är. Han får plötsligt för sig att omvända Jimmy, och börjar hota med helvetet. Kaptenen stoppar kocken, men nu har Jimmys dödsrädsla slagit rot ordentligt. Och den motar han bort med än större förnekelse, samtidigt som han avmagrar, förlorar sina muskler och får allt svårare att andas.

Han dör när bara någon vecka återstår av den långa resan. Han dör under Donkins hatiskt avundsjuka utgjutelser. Hur kan negern få lata sig och ha en hel kista full med ägodelar.

Hela historien är möjlig att tolka utifrån en rad mer eller mindre omedvetna symboler. Eller bara betraktas som en levandegjord psykologisk historia från sen viktoriansk tid. Och naturligtvis är det en skön beskrivning av havets obändiga mystiska element, liksom mänsklighetens vilsenhet i universum. Havets blinda rörelse i filmiskt panorama.

The Idiots - Joseph Conrad (1896)

Conrads första tryckta novell, skriven när han var nygift och på smekmånad i Bretagne. Levande, lättläst, tankeväckande - men ändå svår - att kalla människor, i synnerhet barn, för 'idioter', gör den till en tragedi för mig. Påverkad av naturalismen ville Conrad åskådliggöra den unga moderns problem, fast i ett skruvstäd mellan samhället och kyrkan och tidens okunnighet.

Man kan alltid ana dubbeltydigheter i Joseph Conrads titlar. Här naturligtvis, att de som kallar barnen 'idioter', är de verkliga idioterna. Ja, att hela samhället var sjukt, så som det såg ut, det omöjliga i situationen, inte minst för modern själv. Överhuvudtaget kvinnors beroendeställning som börjat debatteras i slutet av 1800-talet.