The Awakening, Uppvaknandet, är en ganska kort roman, som blev totalt utskälld 1899, och därefter bortglömd ända tills den återupplivades av feministiska omtolkningar mot slutet av 1900-talet. Sedan dess har den tydligen blivit ett populärt analysobjekt.
Jag slogs genast av textens 'Virginia Woolf' känsla, och med det menar jag att texten flyter fram, huvudsakligen i ett kvinnligt medvetande, en inre monolog som känns modern. Detta 16 år innan Woolfs debut. Alltså var hon föregångare.
Född i Missouri, med franska rötter, läste Kate Chopin (1850-1904) även fransk litteratur, bland annat Flaubert, Zola och Maupassant, men ändå är det de gigantiska kvinnorna, som Jane Austen och systrarna Brontë, som är det stora arvet som både Chopin och Woolf lutar sig mot, när de tolkar kvinnans kamp att hitta sig själv i en inrutad 'kvinnlig' värld, hemmet som enda scen, där alla kvinnor inte kan få utlopp för sin kreativitet.
Jag tänker också på de berättelser i slutet av 1800-talet som jämför USA och Europa, ser skillnader, i synnerhet hur amerikanska flickor/kvinnor är frimodigare, ser det som en självklarhet att ta för sig och tro på sig själva. Inte så viktorianskt inrutade. Så känns det när huvudpersonen Edna Pontellier beslutar sig för att skaffa egen mindre bostad, som en väg ut ur det inrutade högborgerliga kvinnolivet med det stora huset med alla hushållskrav, alla tjänare som gör att hon saknar privatliv. Alla krav på att representera och ta emot alla som kommer på visit, mer som Goodwill för makens ställning i företagsvärlden, än för att hon själv skulle se dem som vänner av intresse.
Edna vill inte ge upp sin själ, utplåna sig, för någon, inte ens för sina barn. Idag hoppas jag alla vet att inga barn mår bättre av att modern hämmas. Men 1899 var det chockerande att uttrycka en sådan tanke. Men här startar den Nya Kvinnans period, dekadensen, som börjar experimentera mot traditionella könsroller. Därför blir det först en stor besvikelse när historien tycks sluta på traditionellt manligt vis, där den fallna kvinnan alltid går under, tar livet av sig. Varför inte fortsätta att tro på sig själv? Hon verkade ju ha chansen, eftersom de amerikanska männen, hur än fast i det patriarkala, ändå låter henne ha en hel del 'amerikansk frihet'.
Tills jag inser att hela romanen är ett starkt exempel på Symbolismen kring sekelskiftet 1900. Det är möjligt att gräva ner sig djupt i alla symboler i denna roman, inte konstigt om den blivit populär bland litteraturhistoriker. Jag behöver inte se Ednas nedstigande i havsvattnet i slutet som deprimerande, inte om jag läser den symbolisk. Då blir hela intrigen en mytisk cirkelhistoria.
Ednas uppvaknande skedde på semesterorten vid havet, när Edna äntligen lär sig simma. Då föds hon ur vågorna likt Afrodite, så det är dit hon återvänder i slutet, till sitt eget ursprung, havet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar