The Awakening - Kate Chopin (1899)

The Awakening, Uppvaknandet, är en ganska kort roman, som blev totalt utskälld 1899, och därefter bortglömd ända tills den återupplivades av feministiska omtolkningar mot slutet av 1900-talet. Sedan dess har den tydligen blivit ett populärt analysobjekt. 

Jag slogs genast av textens 'Virginia Woolf' känsla, och med det menar jag att texten flyter fram, huvudsakligen i ett kvinnligt medvetande, en inre monolog som känns modern. Detta 16 år innan Woolfs debut. Alltså var hon föregångare. 

Född i Missouri, med franska rötter, läste Kate Chopin (1850-1904) även fransk litteratur, bland annat Flaubert, Zola och Maupassant, men ändå är det de gigantiska kvinnorna, som Jane Austen och systrarna Brontë, som är det stora arvet som både Chopin och Woolf lutar sig mot, när de tolkar kvinnans kamp att hitta sig själv i en inrutad 'kvinnlig' värld, hemmet som enda scen, där alla kvinnor inte kan få utlopp för sin kreativitet. 

Jag tänker också på de berättelser i slutet av 1800-talet som jämför USA och Europa, ser skillnader, i synnerhet hur amerikanska flickor/kvinnor är frimodigare, ser det som en självklarhet att ta för sig och tro på sig själva. Inte så viktorianskt inrutade. Så känns det när huvudpersonen Edna Pontellier beslutar sig för att skaffa egen mindre bostad, som en väg ut ur det inrutade högborgerliga kvinnolivet med det stora huset med alla hushållskrav, alla tjänare som gör att hon saknar privatliv. Alla krav på att representera och ta emot alla som kommer på visit, mer som Goodwill för makens ställning i företagsvärlden, än för att hon själv skulle se dem som vänner av intresse.  

Edna vill inte ge upp sin själ, utplåna sig, för någon, inte ens för sina barn. Idag hoppas jag alla vet att inga barn mår bättre av att modern hämmas. Men 1899 var det chockerande att uttrycka en sådan tanke. Men här startar den Nya Kvinnans period, dekadensen, som börjar experimentera mot traditionella könsroller. Därför blir det först en stor besvikelse när historien tycks sluta på traditionellt manligt vis, där den fallna kvinnan alltid går under, tar livet av sig. Varför inte fortsätta att tro på sig själv? Hon verkade ju ha chansen, eftersom de amerikanska männen, hur än fast i det patriarkala, ändå låter henne ha en hel del 'amerikansk frihet'. 

Tills jag inser att hela romanen är ett starkt exempel på Symbolismen kring sekelskiftet 1900. Det är möjligt att gräva ner sig djupt i alla symboler i denna roman, inte konstigt om den blivit populär bland litteraturhistoriker. Jag behöver inte se Ednas nedstigande i havsvattnet i slutet som deprimerande, inte om jag läser den symbolisk. Då blir hela intrigen en mytisk cirkelhistoria.

Ednas uppvaknande skedde på semesterorten vid havet, när Edna äntligen lär sig simma. Då föds hon ur vågorna likt Afrodite, så det är dit hon återvänder i slutet, till sitt eget ursprung, havet.

The Nigger of the 'Narcissus' - Joseph Conrad (1897)

Visst reagerar jag idag, på titeln till den här kortromanen. Det är inte längre politiskt korrekt att använda benämningen 'nigger', ett ord skapat under slaveran. Den svenska titeln är Negern på Narcissus, vilken jag läste som ung, och då aldrig förstod annat än att negro kommer av det spanska ordet för 'svart'. Nå, titeln för oss tillbaka till 1800-talets rasism, trots att historien inte alls berör det ämnet, utan är betydligt mer allmän om människans livsvillkor och dödsrädsla.

Joseph Conrad lade i denna kortroman ner många av sina egna erfarenheter från tiden som sjöman. När Conrad tvingades överge sin karriär till sjöss 1894, pga ohälsa, var ångbåtarna på väg att ta över efter segelfartygens långa era. När Narcissus i slutet närmar sig England beskrivs dessa "smoking steamboats" som "hugging the coast, like migrating and amphibious monsters, distrustful of the restless waves." De vågor som Narcissus och dess besättning nästan förlorat sig i när de rundade Sydafrika.

Conrad nedtecknar alltså på papper sjömännens kollektiva vardag, livet på världshaven. En snart döende era, segelfartygens höst, liksom den Victorianska erans höst. Som utgångspunkt tar Conrad skeppet Narcissus, som han själv arbetade på som andre styrman från Bombay i Indien, hela vägen runt Afrika, till Dunkirk i England, 1884, en resa som tog ett halvår. Inte så att han behandlar arbetsuppgifterna i sig annat än indirekt.

Huvudbetoningen ligger på de psykologiska spänningarna inom kollektivet, och naturligtvis närvaron av en hierarki, även om Narcissus som ett brittiskt handelsfartyg, betraktas som betydligt mer 'jämlikt' än militärskepp, men även ansågs sjömän på brittiska skepp ha det betydligt behagligare jämfört med 'amerikanska' skepp som beskrivs som inhumana som arbetsmiljö. En av männen på Narcissus, Donkin, kom tomhänt för att han rymt från ett amerikanskt skepp, och då inte lyckats få med sig några pengar eller ägodelar.

Conrad beskriver skeppets resa över havet rent filmiskt, med mycket levande 'rörliga' bilder. Skeppet med sina segel är skönt, men lider av bristande stabilitet. Conrad beskriver så skeppet med manskapet som ett samhälle i sig själv, utlämnat inför elementen på världshavet, likt jorden med mänskligheten ensam och utlämnad i världsrymden. Allt männen kan göra är att klamra sig fast och ta sitt öde så som det kommer.

Manskapet är en blandning av nationaliteter, förutom från England och Skottland, även bland annat skandinaver, "a Russian Finn" vilket jag tolkar som Same, och naturligtvis berättaren som måste tolkas som Conrad, som vi vet föddes av polska föräldrar i Ukraina, men som tidigt blev föräldralös och därefter utbildades i Frankrike. Och i centrum av historien befinner sig också James Waitt, en ståtlig västindier, huvudet högre än de flesta, en neger som utstrålar oberörd överlägsenhet.

Om man vill kan man se skeppet med sitt heterogena manskap, som symbol för det världsvitt splittrade brittiska handelsimperiet. Donkin försöker vinna poäng genom att så split så snart han öppnar mun, en fattig trashank som hela tiden utbasunerar att han vet vilka deras rättigheter är. Han blir dock genast illa omtyckt, som en osolidarisk smitare, eftersom hans prat mest är munväder, och aldrig visar någon verklig solidaritet. Mot Donkin står manskapet enat.

James Waitt är däremot den som mest rubbar balansen på skeppet. För trots sin ståtliga fysik, har han en våldsam hosta med sig ombord och redan en vecka efter att de lämnat Bombay, får han allt svårare att utföra sina sysslor. Hans verkliga tillstånd förblir en gåta större delen av resan. Manskapet har delade meningar ifall hans sjukdom verkligen är livshotande eller bara ett sätt att smita ifrån sina sysslor. Inte minst Donkin känner sig förfördelad, varför alla gnäller på att Donkin 'inte vill jobba ihjäl sig, men låter Waitt vila sig igenom hela resan.

Den vanliga sjömansglädjen lugna dagar har kvävts i sin linda. Ingen spelar längre dragspel. Alla tassar omkring undrar om Jimmy, som dom 'kärleksfullt' kallar James Waitt, verkligen är dödssjuk eller inte. Kommer han att dö? Det är deras egen dödsrädsla som stigit upp. Jimmy själv är en dubbelnatur, för han pratar hela tiden om hur 'dödssjuk' han är, för att få respekt och bli ompysslad, så blundar han samtidigt för sanningen om sin egen sjukdom. Jimmy ljuger även för sig själv, säger att han bara lurat de andra, för att få lata dagar. Jimmy är dock hela tiden vid gott mod, tar inte än åt sig av Donkins elaka gliringar. Läsaren vet inte vad som är sant.

Under den värsta stormen när Narcissus får svår slagsida på grund av sin obalanserade konstruktion, blir Jimmy instängd i det 'sjukrum' de inrett åt honom, instängd tror han sig bortglömd, i ett sjunkande skepp. Då börjar plötsligt halva besättning med fara förs ina egna liv, att slå sönder den vägg in till honom, som de kan nå fram till. Den chocken ökar Jimmys skräck, varefter han inte längre vill vara ensam, efter det blir han också än mer allas maskot, aldrig behöver han vara ensam, alltid sitter någon vid hans sidan, kommer med något ätbart ur de nu mycket begränsade matransonerna, pysslar med sitt samvete. Och är nästan beredda till myteri om inte Jimmys behov tillgodoses.

Den svarta mannen blir en symbol för mänsklighetens skugga, den omedvetna dödsrädslan, nu sedan naturvetenskapen tagit ifrån dem alla tron på saligheten efter döden. Och naturligtvis den rasistiska skuld man hela tiden blundar för. Kocken är glödande 'frälst', och skäller hela tiden på alla, hur 'syndiga' de är. Han får plötsligt för sig att omvända Jimmy, och börjar hota med helvetet. Kaptenen stoppar kocken, men nu har Jimmys dödsrädsla slagit rot ordentligt. Och den motar han bort med än större förnekelse, samtidigt som han avmagrar, förlorar sina muskler och får allt svårare att andas.

Han dör när bara någon vecka återstår av den långa resan. Han dör under Donkins hatiskt avundsjuka utgjutelser. Hur kan negern få lata sig och ha en hel kista full med ägodelar.

Hela historien är möjlig att tolka utifrån en rad mer eller mindre omedvetna symboler. Eller bara betraktas som en levandegjord psykologisk historia från sen viktoriansk tid. Och naturligtvis är det en skön beskrivning av havets obändiga mystiska element, liksom mänsklighetens vilsenhet i universum. Havets blinda rörelse i filmiskt panorama.

Gösta Berlings saga - Selma Lagerlöf (1891)

Parallellt med annan läsning har jag närläst Selma Lagerlöfs debut, Gösta Berlings saga. En milstolpe i svensk litteraturhistoria, en knalldebut, där Lagerlöf skapar sig en egen röst, som är berättartekniskt och psykologiskt avancerad. Till en början förvirrade det förståsigpåarna. Vad hade den lilla skollärarinnan skrivit?

Första gången jag läste den, hade jag svårt att hålla isär myllret av personer och sidohistorier. Ovant var också retrokänslan i det högtidliga alluderandet på det tidiga 1800-talets romantiska idealism. "O forna tiders kvinnor!" Men tilltalet riktar sig både bakåt och framåt, till oss "sena tiders barn" som förlorat livskänslan under 1880-talets 'gråväders'-realism. Det minner om Heidenstams och Levertins Renässans-manifest 1889.

Men Lagerlöf fick sin idé 1881, när hon insåg att hon hade ett rikt stoff i sin hembygds Värmland, som kunde gestalta hennes litterära idéer. Tio år tog det, men sedan hade hon skapat något som saknade motsvarighet i svensk litteratur. En krönika från en heroisk tid, full av originella människor. (Jfr Cervantes? Gogol? García Márquez?)

Genom Ekeby kavaljerer, de manliga dagsländorna, hyllas en gången livskänsla. Hon plockar också fram alla 'spökhistorier' hon själv matades med som barn, om onda och goda krafter, i kampen med den yttre naturen. Allt som den framväxande psykologin tycktes vilja vända ut och in på, till en kamp i vårt inre, med den hämmande inre kritikern. Lagerlöf bildar brygga mellan dessa olika synsätt, en syntes mellan modern yttre realism och en ny inre psykologisk symbolism.

"Äntligen stod prästen i predikstolen..." Den berömda inledningen syftar på Gösta själv, en ung alkoholiserad präst på väg att avskedas. Värmlands egen Lord Byron, romantikens konstnärsmyt, vars vilda leverne ännu inte satt några yttre spår. Lord Byron dog ung (1824) och är berömd för sin episka satir Don Juan (1819-24) som vänder på legenden, så Juan blir en antihjälte som lätt förförs av kvinnor. Gösta Berling enleverar tre olika sköna damer med hjälp av hästen Don Juan, Ekebys häst, som majorskan senare i intrigen är beredd att skänka honom bara han ger sig av.

Göstas kärleksäventyr rinner varje gång ut i sanden. Den strålande charmiga Gösta verkar närmast manodepressiv, ständigt självmordsbenägen efter varje avbrutet kärleksäventyr. Majorskan på Ekeby hade räddat Gösta, avsatt försupen präst, ur en snödriva utanför en krog, när han just för att få ännu ett glas alkohol, sålt en svältande flickas sista mjöl.

Majorskan identifierar sig med Göstas smärta, minns sin ungdoms plågor och depression, och ger honom en fristad i sin kavaljersflygel, ihop med elva andra herrar på dekis. Majorskan och Gösta är både lika och motpoler (kön, ålder, makt). Majorskan är också en antihjälte, allt vad en kvinna inte ska vara, aktiv, produktivt arbetande, rent maskulint kraftfull svär och dominerar hon, röker pipa och tar gärna en sup med kavaljererna. 

De är sagans kung och drottning. Den unge strålande guden, inspirationens förkunnare, missköter sitt värv att vårda sin församling, och avsätts, får inte längre predika. Majorskan, som vid sin passive makes sida, varit den verklige kungen i Värmland, härskarinna över sju järnbruk och samtidigt den vårdande kungamodern, som alltid sett till hela bygdens bästa, skall snart skällas för trollpacka, förvisas från sitt rika hem att sluta som tiggare, när det förflutna hinner ikapp henne.

Majorskans förenande kraft, som i årtienden fyllt landskapet med både arbete och fest, mals ner av kavaljerernas revolt, när elake patron Sintram, en folklig variant av Mefisto, förvänt deras blick att förneka sin välgörarinna, det goda livsfrämjande arbetet, till förmån för dagsländans kortsiktiga nöjen. Att Gösta likt Faust signerar kontraktet till den onde med sitt eget blod, ges en psykologisk förklaring. Sintrams intriger gör att Gösta sopar sina egna svagheter och skuldkänslor under mattan och anklagar majorskan för att ha vilselett  honom och unga Ebba Dohna. 

Lagerlöf skapar synteser. Hon letar fram sina karaktärers djupt omedvetna motiv, vad som på ytan kallas grymma öden, gestaltar hon psykologisk trovärdigt, parallellt med ett rikhaltigt nät av symboler ur legend och myt. Kavaljererna är tolv, likt olympens gudar, asagudar eller kung Arthurs riddare, kontrakt skrivs i blod med den onde under den magiska julnatten, allt stammar ur moderns förbannelse cementerat av dotterns iskalla förnekande, människors rädsla visar sig som slagbjörnar och blodtörstiga vargar.

Likt Lord Byron och Cervantes, är Lagerlöf satirisk. Hur än storvulna superlativer som beskriver Gösta, och hur än mäktigt majorskan härskar över Värmland, så är hennes vasaller bara tolv gubbar på dekis. En gång identiferade de sig med såväl franska revolutionen, som Napolen. Men hela gudatablån står på Värmlands urberg, smidd av järnmalm. Dess mänsklig kärna kommer alltid att få sprickor och rostangrepp.

Mängden möjliga symboliska nivåer är så rikhaltiga att Gösta Berlings saga aldrig slutar att fascinera. Huvudintrigen utspelas under ett år, från julnatt till julnatt, hela provinsen genomlider ett omvälvande år, med majorskans fall och förlösning, och Göstas fall och försoning, en reningsprocess under naturens cykliska växlingar, där kvinnliga och manliga själskrafter söker balansen lika mycket inom sig själv som i dansen med varandra. 

Boken är full av rörelse och förvandlingar, full med färgstarka personligheter. Det idealistiska 1820-talets kvardröjande känslokult efter franska revolutionen och Napoleon, blir en färgstark fond av naturkraft mot berättarens skeptiska samtid, som bleknat och tagit ifrån oss tron på dröm och fantasi som kreativa krafter.

Den natt Gösta enleverar Anna Stjärnhök förföljs deras släde av vargar. Det är en talande symbolisk färd, frågan är vad den säger? Gösta och Anna grubblar själva boken igenom om det var djävulen som förföljde dem, eller gud själv som ville varna och få dem att byta livsväg? För att skrämma vargarna används bland annat ett grönt skärp som får fladdra bak vagnen utan större verkan. Finns det någon metafor i skärpet? eller den gröna färgen? Jag vet inte. Tydligare är då symboliken kring den roman av madame Staël, Corinne ou l'Italie (1807), som Gösta slänger i gapet på ledarvargen som hinner upp deras släde. Ändå är det mångtydigt, för romanen slits sönder men blir inget större avbräck för vargarnas framfart.

Vad symboliserar Corinne för Lagerlöf? Germaine de Staël gifte sig med den svenske ambassadören i Paris tre år före franska revolutionen, var anhängare av revolutionens progressiva ideal och höll välbesökt litterär salong, där det intrigerades mot Napoleon, vilket gjorde att hon från 1803 drevs i landsflykt (varav ett år i Stockholm 1812-13). Jag har själv inte läst Corinne, men blir sugen att göra det för att försöka tolka Lagerlöfs inställning. Tyckte hon att den var värd att slitas sönder av vargar? Eller är det en allmän metafor för kritiken mot kvinnliga nytänkare? Madame de Staëls romaner och filosoferande fick betydelse för den följande romantiska perioden inom fransk litteratur.

Under sitt år vid makten, sedan majorskan förvisats, har kavaljererna utmanat allt småskuret och förkvävande, utmanat samhällets normer. Men de demonstrerar inte bara mot överheten, i form av spratt mot dumme greven och girige prästen, deras tanklöa spratt kan även slå hårt mot enkelt folk.
Kavaljerernas övermodiga lyckorike blir inte mer än en överreklamerad skrytvärld. Det blir parodi, som bryter sönder de goda krafterna. Lagerlöf är realist nog att se hur slöseri och brännvin skapar sociala problem, förvärrar missväxt och torka, tills folket ställer kavaljererna till svars.

Glädje och arbete måste återgå i en fruktbar syntes, behöver nya förebilder, en man och kvinna som på jämställd fot kan arbeta för kärleken och skönheten i livet.

Gösta är föga realistisk. Han inkarnerar en inspiration som överallt tänder glädje och sprider lycka över gråväderslivet. Han är vild, lyster som den störtade ängeln Lucifer, av både mörker som ljus. Han är 'poeten' som aldrig lyckas skapa något hållbart av sin uppflammande livsglädje. Han enleverar damer med sin svarta häst Don Juan. Kärleken blossar upp, men förbyts lika hastigt i förlust. De unga kvinnorna som Gösta känner sig förförd av, tycks representera olika kvinnoideal:
Förhistorien med unga Ebba Dohna, den orörda jungfrun, Kristi brud som hellre tar livet av sig än hemfaller åt vanlig jordisk kärlek. Hon väcker Göstas skuldkänslor, varefter en aspekt av handlingen frågar hur Gösta ska kunna räddas ur djävulens grepp och återintegreras i samhällslivet.

Anna Stjärnhök, fri för att hon är föräldralös med ärvda pengar, men bunden för att hon redan lovat bort sig, både till en ung fattig man, men sedan övertalas att godta en rik men gammal man. Gösta väcker kärleken och hindrar det misstaget. Men han vill att hon håller sitt löfte till fattige Ferdinand för att hjälpa den livsglada familjen ur sin fattigdom. Hon lovar först att följa hans råd, samtidigt som hon beslutar sig för att vara hans skyddsängel i kulissen. Svartsjuka från hennes sida eldar på intrigen, men hon resignerar till slut, släpper sin självpåtagna börda att vara guds redskap att leda Gösta, något som bara hämmat hennes frihet. 

Marianne Sinclaire, balens drottning bland grevar och baroner, sin fars stolthet, en hustrumisshandlaren som höjt sin dotter till skyarna, vaktar henne med brutal stränghet. Psykologiskt granskad balanserar hon mellan firad och stukad. En alltför sträng inre kritiker hindrar henne att våga ta till sig kärlek. En enda natt öppnas muren. Gösta hjälper henne nära ihjälfrusen ur snön när fadern (tillfälligt) förskjutit henne. Men hjälper också till att stöta henne ifrån sig när han inte längre upplever hennes känslor som äkta, dvs när den inre kritikern stukat henne. Hennes exempel visar vilket obarmhärtigt fängelse hemmet i en patriarkal familj kan vara för kvinnor. Efter att hon återvänt till fadern ingår hon med tiden ett resonemangsäktenskap med Adrian, som ytligt liknar en kavaljer, men som i grunden är en praktisk arbetsmänniska. Därmed har Marianne slutgiltigt resignerat.

Anna och Mariannes resignation omvandlas med tiden till socialt ansvar, vilket är Elisabet Dohnas, unga grevinnans, starka sida, den tredje unga kvinna Gösta rövar bort detta omstörtande år. Men denna gång är det mot kvinnans vilja. I oskuld liknar hon Ebba Dohna, trots att hon är gift. Den här gången är enleveringen dock ett spel för att reta hennes urbota dumme make, greve Dohna, och samtidigt i villervallan frita majorskan ur häktet, Elisabets krav på de ansvarslösa kavaljererna. När hon senare inser att den vilda slädturen bara var lösa skott, som trots allt räddat majorskan, blir hon ett kort tag bästa vän med Gösta, som beslutat att vara hennes underdåniga slav resten av livet.

 Elisabets etiska barometer ställer krav åt alla håll, inklusive på sig själv. Hon blir dock offer för illvilliga rykten och lämnar make och svärmor när hon inser att de saknar allt det moraliska adelskap hon förutsatt dem äga. Denna gång är Göstas förälskelse beständig, för att han fascineras av hennes 'sköna själ'. När de skiljs åt, känner sig Gösta än en gång förskjuten, deprimerad beslutar han att gifta sig med den mest förskjutna, den fattiga halvtokiga kvastflickan. Vem skulle passa bättre åt en galen avsatt präst? frågar han sig självförnedrande. Elisabet inser att detta är en stor försyndelse, både mot den stackars vanlottade kvastflickan, liksom mot Göstas egen andliga förmåga att skänka människor glädje. Hon lyckas hindra detta dåliga skämt.

Efter många turer blir de också man och hustru, även om det inte är den uppblossande passionen som slutligen förenar dem, utan deras gemensamma förmåga att se livet som ett praktiskt utövande av godhet, där de kan förena sina förmågor till medlidande och socialt ansvar. Elisabet är praktisk och klok. Hon är den idealbild Gösta hela tiden sökt. Inte så världsfrånvänt förandligad som Ebba, eller rent mentalt frånvarande som kvastflickan. Inte rik och behängd med den sociala kulturfernissan, som Anna och Marianne, eftersom Elisabet fråntogs allt anseende och redlighet när greven lät annullera deras äktenskap (på falska grunder). Alltså möts de på gemensam ursprunglig naturnivå. Anna visste aldrig om hennes känslor var den rätta vägens intuition, eller bara djävulens lockelser. Marianne vågade aldrig lita på sina känslor. Elisabet äger dock en osviklig, praktisk inre barometer, och kan därför försona Gösta med både Gud och samhället. Hon ställer krav på Gösta, ifrågasätter hans bristande besinning och dåraktiga hjältefasoner. Hon är inte världsfrånvänt och kravlöst uppoffrande. Gösta finns dock också där för att moderera hennes tendenser till extrem självkritisk botgöring. 

Som sagt,  glädje och arbete måste åter ingå en fruktbar syntes, och det är Gösta och Elisabet, som blir samhällets nya förebilder, men i all anspråkslöshet. Berättelsen avlägsnar sig från det heroiska.
Majorskan har gjort sin botvandring åter till sin mor och löst förbannelsen, och har därmed också nått försoning i slutet av sitt liv. Hon som inkarnerat hatet hos en kvinna som tvingats gifta sig mot sin vilja, vilket ledde till en snedvriden förening, där kvinnan blev stark och mannen likgiltig, i stället för en god arbetsgemenskap. Hon tog sig en älskare, som berika hennes liv med njutning, därför höjde hon honom till skyarna.

När hon ser att Elisabet och Gösta funnit en god själslig balans, kan hon välsigna Gösta. Ingen av dem tänker ta upp majorskans kungamantel. Gösta vill inte längre leva som en självisk livsnjutare.  Han tänker sprida glädje till folket betydligt mer anspråkslöst, som bondespelman och äppelodlare.

När romanen når sin fullbordan har samtliga karaktärer bytt roller, tagit på och av masker, och förvandlats och kommit till ro. Prästen som blev tiggare och kavaljer, kan fortsätta att sprida glädjens evangelium via musik och frukt. Majorskan hade i sin hårdföra maktposition känt sig mer död än levande, hon får nu somna in i mild förtröstan.

Trots Lagerlöfs rikliga symboliska bildvärld, som talar till läsarens själ, om människors brister och längtan efter att finna sin egen ursprungliga innersta kärna. Så var hon lika mycket psykolog i en realistisk tradition. Majorskan hade som ung oskuldsfull flicka, Margareta Celsing, tvingats in i ett förhatligt giftermål. Hon tycktes då ta sitt öde i egna händer, skaffade sig både älskare och makt. Men det visade sig att hon lika lätt kunde förlora allt. Hur än många bruk hon ärvt efter sin älskare, såg lagen det inte som hennes, utan som hennes makes, majorn. Trots att han inte arbetat för det som hon, så kunde han förvisa henne till tiggare, med den patriarkala lagen på sin sida.

Margareta Celsings mor förbannade dotterns revolt, men dottern slog tillbaka. Det växte till en psykologisk skuld i hennes djupaste undermedvetna. Ända tills hon beslöt att vandra sin via dolorosa tillbaka till förlösning, för att utplåna den kulturfernissa hon levat med. Hon innesluter alla kvinnorna i berättelsen, deras roller. När hon förvisades blev hon profetisk och siade hela traktens fall, att alla skulle tvingas förändra sina liv, att en omvandlingens storm skulle komma att brusa fram. Hennes mor krävde ingen botgöring. Allt modern ville var att bli sedd. Däremot kunde Margareta återfinna sin ungdoms rena själ. Livets etiska värdesystem är återställt. Ont och gott, ljus och mörker, har förenats till vanlig mänsklighet. Ragnarök har bedarrat.

Inte konstigt att Selma Lagerlöf (1858-1940) fick Nobels Litteraturpris 1909, även om motiveringen
"på grund av den ädla idealitet, den fantasins rikedom och den framställningens själfullhet, som prägla hennes diktning", inte uttrycker den fulla storheten i hennes litterära förmåga. Hon är än idag respekterad, även internationellt. Böckerna står orörda av tidens tand. Även Gösta Berlings saga, trots sitt bitvis storvulna tilltal. Allt är organiskt och logiskt sammanfogat.

Lagerlöf vann tidskriften Iduns litterära tävling 1890, med fem kapitel ur sitt ofärdiga manuskript av den blivande Gösta Berlings Saga (utgiven 1891). Hon valde ut historien om Anna Stjärnhök. Vilket ledde till ett stipendium, så hon kunde ta tjänstledigt från sitt lärarjobb och färdigställa romanen. Det är vi evigt tacksamma för.

Byggmästare Solness - Henrik Ibsen (1892)

Ibsens drama Byggmästare Solness utgavs december 1892, samtidigt på såväl norska som engelska, tyska och franska. Världspremiären skedde i Berlin januari 1893. Men den blev ingen scenisk framgång, utan lades snabbt ner. Ibsen som huvudsakligen vistats ute i Europa åren 1864-1891, hade nu återvänt till Norge.

Ibsen hade bytt stil, lämnat sin tidigare utåtriktade samhällskritik bakom sig för ett mer inåtvänt psykologiserande. Psykologi och symbolism låg i tiden, även om många menar att det också handlar om att Henrik Ibsen (1828-1906), nu 64 år och tillbaka i fosterlandet, börjat grunna på målet med sin egen livsgärning.

Titelpersonen Byggmästar Solness är en medelålders erkänd byggmästare, som börjat tvivla på sitt eget livsverk. Han som alltid trott på sina egna inneboende krafter, och inte skytt några medel för att nå sina egna mål, något av en nietzscheansk övermänniska, börjar få dåligt samvete och tvivlar på meningen, och i synnerhet de uppoffringar som hustrun tvingats till av hans egen framfart.

Solness känner av sin ålder och är rädd att bli omsprungen av yngre förmågor, till exempel Ragnar, son till hans egen läromästare, Knut Brovik, begåvad arkitekt som Solness dock kunnat utnyttja, eftersom denne saknat Solness skrupefrihet. Sonen Ragnar, vars självförtroende Solness gör vad han kan för att hämma, vill öppna eget och det skrämmer Solness till att nedvärdera Ragnars begåvning. Solness fruktar och förtrycker de yngre, i ett desperat försök att behålla dem hos sig, för att ta del av deras vitalitet.

Unga Hilde Wangel (som var yngsta dotter hos familjen Wangel i Frun från havet) är fortfarande uppnosig och nu även förföriskt manipulativ. Tio år tidigare, då Hilde var 12-13 år, träffade hon Solness och fascinerades. Det blir aldrig klart om hon då blev utsatt för hans manipulationer, och tog efter honom, eller om den bild hon nu bär på är hennes egna fantasier. Men trots åldersskillnaden tycks de dela visioner och egenartad psykologi. Solness och Hilde, båda strävar efter 'det omöjliga', övermänniskoideal. De söker spänning, nästan 'outhärdlig' spänning.

Solness existentiella dilemma, som kan jämställas med varje konstnärs kreativa dilemma, och här symboliseras av byggnader. Solness började med visionära ambitioner, byggde höga kyrktorn att ringa ut över världen. Men sedan ändrar han sig och börjar bygga familjevillor, för att befrämja familjelycka hos andra, men menar att han bara kunde uppnå detta genom att avstå från sin egen familjs lycka.

Nog är det möjligt att se Peer Gynt som ett storslaget kyrktorn, och sedan de samhällskritiska pjäserna som en mer jordnära villor. Att Solness fru ärvt det hus de bodde i som unga nyblivna föräldrar, medan han själv hoppades att det skulle brinna ner, så de skulle få möjlighet att börja om och bygga nytt, också för andra, genom att stycka den stora tomten - är också mycket symboliskt för flammande retoriska pjäs-byggen. Att huset sedan brinner ner av andra skäl, minskar inte Solness skuldkänslor - trots att han skapar en samling familjevillor åt andra unga familjer. Deras nyfödda tvillingsöner dog efter branden och hustrun hämtade sig aldrig från sina förluster.

Solness ser det som ett straff han dragit på sig själv: "För att kunna bygga hem åt andra måste jag avstå - för alltid avstå från ett eget hem. Jag menar ett hem åt en barnaskara." Att avstå den egna lyckan blir i Solness ögon priset på hans 'konstnärskap'. Kände Ibsen det så på gamla dar? När han satt ensam i Norge, medan hans hustru försökte lindra sin gikt i Italien.

Hustrun Aline verkar dock sakna sitt ärvda hus, mer än tvillingarna. Deras död är en 'högre skickelse' som hon inte vågar ifrågasätta. Eller blev hon sinnessjuk av hela tragedin? Samtidigt är det Solness som oroar sig, dels för sitt eget förstånd, dels för att hustrun ska misstänka honom för att vara sinnessjuk. Ja, det blir som ett triangeldrama av misstänkt sinnessjukdom.

Hilde menar att Solness samvete är för 'skröpligt'. De behöver 'robusta' samveten, som de härjande vikingarna hade tusen år tidigare. De enas om att för att våga det man helst vill behövs 'ett riktigt rymligt samvete'. Hilde och Solness hustru Aline låtsas vara vänner, men kommer egentligen inte överens. Alines har dödat sin egen livskraft genom att alltid hemfalla åt pliktkänslan. Hon gör aldrig vad hon själv vill, bara vad plikten kräver. Det skapar en kvävande tyngd, som får alla att må dåligt.

När Hilde lirkar med Solness, och får honom att motsträvigt välsigna Ragnars önskan om att starta ett eget byggföretag (Hildes goda gärning?), då får det mig att tänka på Strindbergs Fadren, hur hans gamla amma lirkar på honom tvångströjan när han tycks ha förlorat förståndet.

Hilde driver slutligen Solness i döden, omedvetet? För att hon får honom att våga mer än han vågar. Att trots svindel klättra högst upp på tornet till det nybyggda huset. Själv är hon inte förankrad på jorden, utan liknas vid en 'skogsfågel som inte vill sitta i bur' (ännu en av Ibsens fågelsymboler). Och tillsammans hade de börjat drömma om att 'bygga luftslott - med stengrund'.

Hur motsägelsefullt är inte det?  Och världsfrånvänt...

Ett litet välsignat folk - Runa Brar (1982)

Runa Brars debutroman är mycket speciell, annorlunda. Den liknar inte något annat jag läst.
Och blev mycket uppmärksammad när den kom. Jag fick inte tag på den då, när den var ny, kanske sålde den slut. Men titeln levde kvar i mitt minne, och till min glädje hittade jag den begagnad många år senare. Och den lyser lika klart idag, som när den var ny.

För mig inleder denna bok de kvinnliga författarnas 80-tal, för att den bryter av så totalt och egensinnigt, efter 1970-talets socialrealistiska s.k. bekännelselitteratur. Runa Brar kom med en djupdykning i något närmast ogripbart.

Runa är själv huvudperson, och boken kan sägas beskriva hennes uppväxt, och familj och deras hus 'med hörntorn och gårdshus'. Men det är omöjligt att kalla det en 'självbiografi'. Den befinner sig så långt ifrån realism, som man kan komma. Det som beskrivs är en alternativ, närmast eterisk andlig känslovärld.

Både hus och personer kan känns märkliga, för att romanen stiger fram för mig - inte som uppbyggd av 'ord' (vilket den naturligtvis är) - utan genom att den fångar ett pulserande känsloliv på ett alldeles eget sätt, på en alldeles egen svävande nivå. Jag vill inte ens kalla det symboler och metaforer - stilen går djupare än så. 

När Runa refererar till 'gårdshuset', så verkar ingen förstå vad hon menar - bara 'Syster Blå' ser samma byggnad i trädgården som ett 'gårdshus'. Så här efteråt undrar jag lite om Syster Blå kanske inte är en biologisk syster, utan kanske bara en annan aspekt av Runa själv? Jag har inte kollat upp det i texten. Bara en möjlig tanke. Hur som, så kan läsaren tolka själv, vad man vill lägga in i berättelsen - som alltid.

Bokens baksidestext talar om en 'förtrollad barndom'. Jag ser romanen snarare som ett andebarns försök att förstå sig på vår märkliga jordiska värld, och att hon har helt andra referensramar och bilder att uttrycka det med, än gemene mans gängse tänkesätt. Det är oerhört fascinerande.

A House of Pomegranates - Oscar Wilde (1891)

Oscar Wildes sista samling konstsagor utgavs året efter Dorian Grays porträtt, och saknar helt de humoristiska inslag som annars är så vanligt hos Wilde. Som han själv påpekade var historierna inte ämnade varken för barn eller ens 'allmänheten'. Det är estetiska experiment i sagoform. Han använder det magiska tretalet rikligt, men också allegorier och symboler som genomsyrar texten med moraliska och etiska budskap.

Den mörka ominösa stämningen från Dorian Gray dröjer kvar. Alla fyra sagorna spelar på dualiteter som gott och ont, kärlek och grymhet, stolhet och ödmjukhet, synd och botfärdighet. girighet och osjälviskhet - som framstår som idealistiska kristna budskap.

I synnerhet The Young King, som börjar som en tungfotad katalog över konstverk och rikedomar, övergår snart till en Kristuslegend - där andlig styrka utvinns ur konstlös enkelhet. Sonen till en ogift prinsessa, förskjuts av sin morfar kungen, som låter honom uppfostras i fattigdom hos en getherde, men återkallas till sin 16-årsdag då annan arvinge saknas. Först förtrollas han av palatsets rikedom, all skön konst, men natten före kröningsdagen drömmer han om de fattiga som sliter och dör för att framställa de rikas lyx. Så han avsäger sig all rikedom, återgår till sina enkla herdekläder, med törnekrona och herdestav i stället för kungaspira. Men då får han såväl adel, präster och bönder emot sig. De nöjer sig inte med andlig styrka, de vill ha gyllene kungaregalier att se upp till. Men när ärkebiskopen vägrar kröna honom, sänder Gud själv in solstrålar genom kyrkofönstret, och omvärver honom med heligt gyllene ljus, som kröner honom till ängel, som genast lyfts upp att regera i himmelen.

The Birthday of the Infanta börjar också som en långrandig beskrivning av spansk kunglig lyx (ca år 1600?), men utvecklas till en hjärtskärande historia om en dvärg som förälskar sig i prinsessan, utan att förstå att hela hovet skrattar åt honom, till och med blommorna hånar hans yttre. Han har levt i skogen och aldrig sett sin spegelbild. Så snart han får syn på sig själv i en spegel, inser han hånet som omger honom, och dör av brustet hjärta. Eftersom allt börjat som en saga på slottet, kanske vi väntar oss att prinsessan skall förbarma sig över dvärgen. Men Wilde ger inget lyckligt slut. I stället är det prinsessan som levt hela sitt liv i det skönt smyckade slottet, som fått ett hjärta hårt som sten. När  dvärgen dör från sin uppgift, blir hennes kalla slutreplik: "For the future, let those who come to play with me, have no hearts."

Hur än vacker konst vi omges med, kan den inte ge oss ett gott hjärta. Men jag tänker också på att historien innehöll en lång inledning, innan slottets vackra konst beskrevs, om Kungens sorg, att han blev änkling redan 18 månader efter bröllopet, och därefter isolerat sig, otröstlig. En psykologisk fingervisning, om hur den så tidigt moderlösa prinsessan berövats den kärlek varje barn behöver, oavsett lyx eller inte.

The Fisherman and His Soul får mig att tänka på HC Andersens Lilla Sjöjungfrun, även om Wilde har vänt på intrigen, och låter en fiskare bli kär i jungfrun och får veta att han måste skiljas från sin själ för att kunna leva med henne i havet. 1. Prästen förfasar sig och förklarar att själen är det högsta människan äger, men 2. köpmännen anser den värdelös, 3. men en häxa förklarar att den sitter i hans skugga och kan avskiljas med rätt rit och trollformel. Häxan lyckas, och själen måste bege sig ensam ut i världen, medan fiskaren flyttar ner i havet och älskar sin sjöjungfru. Men själen återvänder en gång om året och försöker locka honom tillbaka, med utlovad visdom, och sedan rikedom. Tredje året lyckas han fresta med tanken på danserskor med vackra fötter (något sjöjungfrun saknar), varpå de återförenas. Men själen håller inte vad han lovat, han lurar fiskaren att 1. stjäla, 2. slå ett barn, 3, mörda en gästfri man.

Förvirrad undrar jag vad fiskarens själ är för Wilde. Den frestas av världsliga nöjen och rikedom, och säger att allt beror på att fiskaren behöll sitt hjärta (nödvändig för kärleken till sjöjungfrun) medan själen fick ge sig ut i världens utan detta känslomässiga stöd, och därför blev samvetslös. Medan fiskaren själv aldrig förlorar sin förmåga att älska. Han vill återvända till sin sjöjungfru, men en själ kan aldrig avskiljas en andra gång, även så blev fiskaren lurad. Men aldrig mer ger han efter för den känslokalla själen, utan stannar på stranden - och låser därmed även själen till stranden - i suktan efter närheten till sjöjungfrun. Tre år senare flyter hon iland död, och fiskaren dör av brustet hjärta. Prästen vägrar begrava dem i vigd jord, men ytterligare tre år senare växer de mest underbara blommor fram över deras grav, vilket omvänder prästen som därefter välsignar 'alla varelser' utan diskriminering.

Wilde predikar alltså kärlekens kraft, en kroppens kärlek, som tycks klara sig helt utan själ. Hos  Wilde sitter inte samvetet i själen, utan i kärleken. Kärleken står över alla andra frestelser. Och ändå är Kärleken ändå inte räddaren i nöden.

Sist, men inte minst, The Star-child, om hur en skogshuggare ser ett stjärnfall och hittar ett litet spädbarn i skogen, som om det just fallit från en stjärna. Fattig är han, men tar hand om barnet, beundrat för sitt vackra yttre, men fåfäng, grym torterar han djur och ser ner på varje fattiglapp, i tron att han själv är av ädlare härkomst. Tills en dag en tiggarkvinna som i åratal letat efter sitt förlorade barn, har vägarna förbi och visar sig vara hans mor. Menhan finner henne motbjudande och stöter henne föraktfullt ifrån sig. Genast förvandlas han yttre, blir paddlikt, fjällgit som en orm, varpå han genast förlorar alla sina vänner och beundrare. Pojken ger sig iväg på jakt efter den avvisade modern, för att få be om förlåtelse. Tre år söker han. Han ber djuren hjälpa honom leta, men  de kan inget göra, vingklippta och skadade av hans hårda behandling. Slutligen blir han såld till slav åt en trollkarl, av vilken han får tre uppdrag att leta upp guld dolt i skogen. Han lyckas med hjälp av en hare som han en gång befriat ur en snara. Men varje gång förbarmar han sig över en leprasjuk tiggare, och ger denne guldet, och kommer därför tomhänt till trollkarlen som pryglar honom, värre för varje gång. Tredje gången gillt har han fått sitt sköna ytre tillbaka och tiggarkvinnan visar sig vara hans mor, en förklädd drottning, liksom den leprasjuke, hans far, likaså förklädd kung.

Denna saga predikar alltså osjälvisk medkänsla, men inte heller denna kärlek skapar något himmelrike här på jorden. Hans sköna yttre återställdes och han återfördes till sitt kungliga ursprung, men något långt liv fick han inte, och inget himmelrike på jorden. "Yet ruled he not long, so great had been his suffering, and so bitter the fire of his testing, for after the space of three years he died. And he who came after him ruled evily."

Kärleken tycks aldrig få något djupare effekt på det jordiska livet. Detta är mörka sagor, som inte roar, men som intellektuell utmaning får de oss att fundera över det mänskliga livets villkor och de andliga och känslomässiga band som snor sig kring oss. Saker vi kan fundera över än idag.

The Picture of Dorian Gray - Oscar Wilde (1890-91)

Oscar Wilde (1854-1900) skrev bara en roman, The Picture of Dorian Gray, men i gengäld är den unik på flera sätt. Gräver jag lite i symboliken, finns det så många bottnar att jag associerar till en postmodern genreblandning. Den är värd en omläsning då och då, nya vinklar kan infinna sig.

Wilde blev snabbt en frontgestalt inom den estetiska rörelsen, som tröttnat på sedelärande socialrealism och istället propagerade l'art pour l'art, att låta konsten vara sig själv nog. Å ena sidan kan det betyda att konsten skall ge oss skönhet och flykt från vardagen. Eller så kan man låta konsten vara ett amoraliskt gestaltande, där betraktaren får dra sina egna slutsatser. Det senare är vad Wildes roman gör för mig.

Dorian Grays porträtt har, som titeln antyder, en målning i en av huvudrollerna, och utforskar konstens betydelse på ett minst sagt spektakulärt sätt. Romanen trycktes första gången 1890 i en tidskrift, och utsattes genast för mycket hård kritik, anklagad för omoral och farlig dekadens. Helt uppenbart fick Wilde sina viktorianska läsare att reagera och moralisera över vad de läst.

Oscar Wilde valde då att revidera och utöka sitt manuskript med scener och aforismer som skulle lätta upp hans budskap, inför bokutgåvan 1891. Hans raljerande kvickheter driver naturligtvis med belackarna, med hjälp av humor som skall locka över oss på författarens sida. Budskapet är dock mer ogenomträngligt än det vid första anblickan kan tyckas. Än idag känns romanen djärv och oroande.

Boken fick också ett förord, i form av än fler aforismer, som förklarar och försvarar, bl a det välkända
 "There is no such thing as a moral or an immoral book. Books are well written, or badly written. That is all."  Vilket också kan sägas vara Wildes konstnärliga credo.

Wildes roman är en moderniserad version av den urgamla Faust-myten, om mannen som i pakt med djävulen offrar sitt samvete (själen) för att uppnå makt, kortsiktigt. Miljön i Wildes historia är 'modern', ingen djävul dyker upp och förhandlar om Dorians själ. I stället blir han bekant med en estet, den amoraliske Lord Henry, som sjunger ungdomens och skönhetens lov. När Basils är klar med sitt porträtt av den fläckfrie 18-årige Dorian, förtrollas denne likt Narcissus inför sin egen spegelbild.

Dorian, som hittills varit omedveten om sin egen charm, förlorar denna oskuld inför konstverket i kombination med Lord Henrys cyniska världsbild. Detta utlöser en önskan i Dorian, att få byta plats med tavlan, för att få leva i evig ungdom. Dorian tänker att han gärna skulle offra sin själ för att låta tavlan åldras i hans kropps ställe.

Lord Henrys livsinställning är alltså frestelsen, Dorians förebild. Den unge Dorians önskan är så genuin att den går i uppfyllelse, och han lever resten av livet som en fläckfri oskuldsfull 18-åring, på  ytan. Porträttet har tagit över hans själ, alla ålderstecken dyker upp på porträttet.

Dorians själsliga liv, instängt i tavlan, är mycket effektiv skräckromantik, Wilde har alltså förnyat 'the gothic tale', inte bara genom att ge en tavla ett övernaturligt liv, utan även genom den mångbottnade tolkning den erbjuder. Rent ytligt tycks Dorian nu kunna göra allt, från att lura och bedra, till att mörda, utan att åka fast. Men Dorian känner sig aldrig fri att njuta sin makt, så som Faust, eftersom Dorian har tavlan i sin ägo, och oupphörligt påminns om sin själs ständigt nya ärr och avnötta kanter, redan i detta liv. Dorian Grays liv blir precis så grått och trist som hans efternamn antyder. Ja, hela hans agerande är rent psykopatiskt känslokallt.

Även om omgivningen blir misstänksam med åren, och säger att han "sold himself to the devil for a pretty face." (s.240-241), så blir de osäkra inför hans yttre. Som Lord Henry undervisar Dorian i början av romanen: "Beauty is a form of Genius - it needs no explanation" och "The true mystery of the world is the visible, not the invisible." (s.34). Dorian får aldrig något 'straff', vad än han gör, Wildes roman moraliserar inte. Däremot får vi försöka inse att 'yta' - hur än elegant - säger ingenting om innehållet. Motsäger inte detta hela den estetiska rörelsens inställning?

Viktigt är att Dorians liv blir en jakt på sensuella upplevelser, men som hela tiden lämnar honom oberörd, likt en narkomans tillvänjning behöver han hela tiden starkar kickare för att få känna något. Utan sin själ har Dorian helt enkelt förlorat sin förmåga att 'känna', när hans själ tillfångatogs i tavlan.

Konstnären Basil insåg aldrig vad hans tavla satte igång, han försöker vara Dorians goda samvete, men misslyckas, utan egentlig anledning mördas han slutligen av Dorian. Lord Henry är som sagt frestaren, ögonöppnaren. Dorian kallar honom 'Prince of Paradox', vilket gör honom till Wildes alter ego, som var aforismernas paradox-mästare. När Dorian anklagar Lord Henry för att vara alltför fäst vid skönhet, värjer han sig dock, nog sätter han skönhet högre än godhet, med godhet är då bättre än fulhet. Hmm, nog skorrar det i själen ...

Är romanen en sedelärande fabel om estetens sköna liv? Nej. Romanen tycks fråga 'Vad händer om man säljer sin själ för att få behålla en vacker yta?' Är inte det en variant på viktoriansk dubbelmoral? Det är inte nödvändigtvis bara den dekadente som blir så själlös. Ett liv utan moraliska värden förlorar sin mening. Erfarenheter som görs enbart för sin egen skull, utan andlig dimension, upplever ingen lycka. Moraliska dimensioner ignoreras på egen risk.

Att Dorian Gray helt saknar känsloliv, gör honom till den mest gåtfulla karaktären jag stött på. Han saknar personlighet. Han går snabbt från oskuldsfull till oengagerad psykopat. Hans skönhetsdyrkan  är en mask. Till slut orkar inte Dorian längre, utan sticker kniven i porträttet, och eftersom porträttet är hans egen själ, dör Dorian. Det är inte ett 'straff'. Kniven i duken släpper fri själen, som åter förenas med Dorians kropp, som åldras som i ett trollslag. Han är hel igen.

Lord Henry säger en hel del kloka saker trots allt, för han var aldrig lika själlös som Dorian blev. En tänkvärd sats finns på sidan 33, insikten att man kan "cure the soul by means of the senses, and the senses by means of the soul." Engelskans 'senses' har visserligen flera betydelser, men jag tänker närmast på att ett sätt att hitta tillbaka in i själen, är att meditera kring sina fem sinnen, lika väl som kring sina känslor, eller varför inte genom sina tankar ...

Rosmersholm - Henrik Ibsen (1886)

Med Vildanden (1884) svängde Ibsen av från realismen mot symbolismen. Och än mer fördjupas psykologin i nästa pjäs, Rosmersholm (1886), ett mörkt drama han skrev efter ett besök i Norge 1885. Ibsen hade huvudsakligen levt och arbetat utomlands, främst i Tyskland, ända sedan 1864. Tydligen blev återkomsten till Norgen en besvikelse.

Inflationen i sjävmord fortsätter. Just nu tycks allt jag läser från 1800-talet rör sig kring självmord. Redan 1867 skrev Zolas i Thérèse Raquin, om skuldkänslor inom en parrelation som gör det omöjligt för dem att leva samman och leva vidare. Ibsen är i Rosmersholm inne på samma linje. Men här är skuldbilden mer komplex, finns på såväl medvetna som omedvetna nivåer.

1880-talet sjuder politiskt, nya grupper kräver makten att bestämma över sina liv. Ibsens Rosmersholm utspelas på en herrgård, ett gammalt säte för makteliten. Prästen Rosmer är senaste arvtagaren, men vill nu göra sig av med fädernas tro. I Vildanden drömde idealisten om att få förädla människors sinnelag. Rosmer gick ett steg längre, när han och vännen Rebekka möts i samtal så djupa att de förändrar varandra på djupet. Rebekka är den föräldralösa gräsroten som ihärdigt strävat uppåt, medan Rosmer kommer till insikt om att han vill kliva ner från parnassen, ner till gräsrötterna, och ta till sig vänsterns nya idéer. Men då uppstår motstånd från såväl höger som vänster.

Rektor Kroll, konservativ agitator och Rosmers svåger, förfäras av beskedet att Rosmer övergett såväl högerpolitik som barnatro. Om Rosmer inte kan tjänstgöra som konservativ symbol måste han genast bekämpas med smutskastning. Även vänsterpolitikern slår ifrån sig. En avfallen präst är kyrkans fiende, och då rakt ingen hjälp. För att värva röster åt vänstern krävs oförvitliga medborgare som inte skrämmer nya väljare med radikala idéer. Man tonar bort sina ideal i hopp om del i makten. Ett politiskt spel för gallerierna. Intrigerna ställs i främsta ledet. Sanningen anpassas efter de egna syftena, oavsett vilken politisk sida man tillhör.  

Rosmersholm sattes upp på Dramaten så sent som 2014. Jag såg den inte, och undrar om regissören fångades av just dessa politiska intriger som ett intressant tema även i vår tid.

Prästen Rosmer önskade dock aldrig agitera. Han ville bara leva sitt liv i all enkelhet enligt sina ideal. När han inte längre tror på en gudomlig makt som ser och dömer, måste han och Rebekka själva ta ansvar för sina handlingar - och alltså döma sig själva för sina avsteg.

Nej, vänta nu här. Avsäger han sig sina fäders dömande Gud, för att genast sätta sin egen inre kritiker i högsätet? Ja, så till den grad att de två huvudkaraktärerna tar livet av sig, uppfyllda av skuldkänslor. Men Rebekka tycks plötsligt mer hänförd över detta nya 'martyrskap', än sina tidigare ideal. Det gör mig beklämd. Rebekka, en gång stark och självständig, vänder som på en femtioöring och går i döden. Det gör dramat unket för mig. I synnerhet att inget sägs öppet och ärligt, att intrigerna får regera ostört.

Eller blev hon upphunnen av 'fädrens synder'? Vaga antydningar väcker misstankar om incest. Ska hon verkligen ta på sig skulden för halvkvädna halvsanningar, när ingen avslöjat vem hennes biologiske far är? Kan det väcka en sådan ångest? Så där på ett ögonblick?

Rosmer har lidit, uppgiven, alltsedan sin hustrus självmord 18 månader tidigare, passiviserad av smärta och skuldkänslor. Att Rebekka bor kvar hos honom efter hustruns död, eldar på förtalet i omgivningens ryktesspridning. Rosmer erbjuder det giftermål, som både höger- och vänsterkrafterna nu kräver. Men Rebekka kan inte acceptera den eftergiften. Hon känner att den ändå aldrig kan tvätta bort smutskastningen. Det resonemanget kan jag köpa.

Men det som sägs öppet, att Rebekka erkänner sig skyldig till hustruns död, att hon påverkat henne fram mot självmordet - ja då växer det där unkna 1800-talet fram igen. Menar Ibsen verkligen att jag ska se Rebekka, fritänkaren, som en falsk intrigmakare, som duperat sina närmaste vänner? Efter åratal av målmedveten kamp för ett modernare samhällsklimat, skulle hon plötsligt ha svängt bort från alla ideal för att glatt ta livet av sig?

Det har jag svårt att köpa. Att ingen sanning är helig, att låta förljugenheten regera. Eller skall jag tolka det som om hon är en sorts anarkistisk självmordsbombare? Ibsen lär ha hyllats som anarkist i Frankrike vid denna tid ... Att vid självmordet går båda under - både Rebecka, symbol för kvinnors frigörelse, och Rosmer, symbol för en kraftlös manlig överklass.

Ibsen ger inga svar. Karaktärerna ljuger både för varandra och sig själva. Vi är fria att tolka själva. Men ingenstans hittar jag något hoppfullt halmstrå ...

Tillägg 2017-08-02: Läste just i Victoria Benedictssons Stora boken, dagboksanteckningar från 24 november 1886, att hon just läst Rosmersholm, och att den grep henne djupt. Hon känner igen sig, alltså känslorna. Det var ju hennes samtid. Först protesterar hon dock mot de vita hästarna och andra sådana symboler som Ibsen drog till med i dramat, och som hon kände som "överflödigt och till skada". Det håller jag med om, nämnde de inte ens i min betraktelse ovan. Men hon kunde identifiera sig i Rebekka. -- Men det känns plågsamt att veta att Victoria, också, tog sitt eget liv, mindre än två år senare.

The Secret Garden - Frances Hodgson Burnett (1911)

Jag fortsätter i ungdomsgenren. Titeln The Secret Garden (1911) tillhör de fantasieggande, som väckt idéer,  långt innan jag läste den, men utan att komma i närheten av originalet. En bra titel gör mycket för att hålla en berättelse i klassiskt minne. För att läsaren själv skapar en stor del av läsupplevelsen.

Jag var inne på Narnia-spåret, att ta sig igenom en hemlig dörr, för att nå ett fantastiskt sagoland. I stället är historien skriven i en mycket realistisk stil. Det är en helt 'vanlig' trädgård, utan annan magi än naturens egna under. Det är där livskraften ligger. Karaktärerna är psykologiskt sanna, barn som lider känslomässig brist slår tillbaka med frustrerad ilska. Endast vänskap sinsemellan och inspirerade av vänner som vuxit upp i en positiv omgivning, kan hela dessa brister. Och miljön för detta är naturen själv, med sin energi och regenerativa förmåga.

Under historiens yta ligger en rad idéer, basala symboler som bygger upp en mer magisk, livgivande kraft än hela Narnia-sviten tillsammans. Det realistiska blir alltmer magiskt fantasieggande för varje sida som går. Berättelsen handlar om transformationer, att vi alla har tillgång till kraften i positiva tankar, bara vi tar den till oss.

Och jag tar till mig hela historien, med lärdom och allt, genom dess narrativa kraft. Författaren kan allt om att skapa inlevelse, spänning, frågor som läsaren läser vidare för att få besvarade.

The Portrait of a Lady - Henry James (1881)

Ett mäktigt verk, 800 sidor i min upplaga (antagligen 600 sidor i standardstorlek), och med mycket hög densitet i texten. Man måste ha tid att låta sig sjunka in i texten på ett sätt som vårt liv idag sällan ger utrymme för. Jag har avnjutit ett kapital om dagen i snart två månader. För det är en njutning, bara man har tålamod.

Romanen har ytligt sett inte mycket till intrig. En ung amerikansk kvinna, Isabel, vars föräldrar inte längre finns i livet, reser till Europa med sin moster, träffar hennes familj och fler välbärgade sysslolösa amerikaner i Europa, gifter sig med en av dem, Osmond, som hon finner mest behaglig, men tvingas inse att hon blivit förd bakom ljuset, fastnat i fel omgivning, men anser sig inte kunna bryta upp, då det viktigaste är att leva konsekvenserna av sina val, hur än kärlekslöst äktenskapet är.

Språket vindlar sig fram i långa långsamma meningar, som minutiöst noggrant noterar varje skiftning i de beskrivna karaktärernas tankeliv. Noggrannheten för mina tankar till den samtida naturalismen, om än inte Zolas granskning av den sociala miljön, utan är mer Flaubertsk, rör - kanske inte 'psykologi', för Henry James förmedlar inga analyser av sina karaktärer - utan redogör bara för skeendet, varje relationer, beteende, tankarnas vindlingar och bevekelsegrunder. Berättaren finns där hela tiden och kliver emellanåt fram för att förflytta oss längs tidslinjen, eller påminna om vad han tidigare berättat, som vi nu skall komma ihåg och återkomma till, osv. Men under större delen av texten rör sig Henry James inom och mellan de olika karaktärernas tankar. Vi får veta hur alla betraktar varandra och tolkar situationerna, med olika betoningar, med eller utan tankemässiga misstolkningar - författaren själv verkar inte analysera vad som sker. Inget moralisernade, inga omdömen, inga domar. Läsaren får 'betrakta'.

Vad som tycks inledas som en uppvaktningshistoria med komplikationer då tre 'goda' friare är inblandade, inleds nästan lika förförisk som hos Jane Austen (även om humorn saknas), men glider alltmer över i de obehagskänslor som Choderlos de Laclos' roman Farliga förbindelser (1782; filmad i flera versioner) väcker hos mig, inför den ondsinta manipulationen.  När jag som ung läste The Portrait of a Lady blev jag djupt besviken över historiens negativa utveckling, där min romantiska identifikation med den frihetstörstande huvudpersonen Isabel, tvingas följa henne in i en för mig klaustrofobisk situation. Idag kan jag ta ett kliv bakåt och intressera mig för alla symboler i denna så mångbottnade historia. Henry James text är närmast en önskedröm för en närläsande litteraturvetare intresserad av att nysta i symboler. Enda problemet är att romanens längd och densitet gör det till ett jättejobb.

Att Henry James rör sig främst bland amerikaner som återvänt till Europa, öppnar upp temat om spänningen mellan den Gamla och den Nya Världen, liksom gamla och nya värden. Den naiva puritanska Isabel ställs mot det depraverade Europas sedesförfall, hur än fernissat och övermålat. Men bästa väninnan, Henrietta, likaså amerikanska, är allt annat än naiv. Hon tillhör de nya frispråkiga, yrkesarbetande kvinnorna, som inte låter sig låsas in som sköra porslinsfigurer. För romanen är en estetisk skönmålning av Isabel, ett estetiskt Porträtt, där samtliga karaktärer bara ser hennes yttre, vilket bara leder till att hon blir ett tillplattat, tvådimensionellt, inramad, instängd i den passiva kvinnans hämmande miljö. Den make hon väljer vill ha henne som sin privata porslinsfigur, utan egna åsikter och önskningar. Ett av alla de konstverk han samlat på sig. Eftersom den aktiva frispråkiga Henrietta finns med i historien, väcker Henry James tankar kring kvinnans frigörelse, den som just kring 1880 gick in i en första aktiv fas.

Mångdimensionellt skriver Henry James. Isabel blev ju faktiskt själv förförd av just den estetiska ytan hos sin blivande make Osmond. Hon gick själv frivilligt in i sitt öde, oerfaren som hon var, uppfylld av substanslösa illussioner om sig själv och livet. Hon såg Osmonds passivitet, hans medvetna val att ställa sig vid sidan av livet och karriären, som något positivt. 1880 var i Europa en brytningstid mellan den samhällstillvända Realismen (och Naturalism) och den idealiserande Symbolismen. Vilket Henry James här tycks vilja varna oss för att svälja med hull och hår. Hur än intresserad man kan vara av skönhet och ideal, så krävs det innehåll, att man har en konkret uppgift i livet, för att människan skall må bra. Osmond har visserligen sitt samlande, men även en dotter. Isabel fick ingenting.

Isbjörnen - Henrik Pontoppidan (1887)

Åter till nobelpristagaren Henrik Pontoppidan (1857-1943). Han tillhör Selma Lagerlöfs generation och är helt klart lika läsvänlig. Han debuterade i början av 1880-talet med noveller och var redan från början en skicklig människoskildrare. En bok för allas antologi Nobeller (2008) har med hans novell "Idyll", men där saknas uppgifter om ursprung, en besvikelse för mig som alltid vill sätta in en text i dess kronologiska kontext. Men idag finns ju webben för detektivarbete, och där fann jag novellen med danska namnet "Bonde-Idyl", som ingick i hans samlingen Landsbybilleder (1883; Från landsbygden).

Novellen är helt klart en landsbygdsbild och tekniken känns nyskapande. När jag läser associerar jag (kanske lite förvånande?) till dogma-film. Eller varför inte doxa? Denna novell har ingen egentlig intrig eller händelseförlopp. Den registrerar i stället människorna i en bondby under ett par höstdagar vid mickelsmäss, som om författaren går omkring med en kamera på axeln och ger oss en lite skakig bild à la dogma. Riktar in sig på en person i taget och går sedan vidare. Texten har ingen berättare, men läsaren har alla chanser att läsa mellan raderna och på dessa 14 sidor få fram befolknings historia och brist på utveckling. Och det som på ytan skall vara en idyll, med en glad fest efter bärgad skörd, är under ytan en hård verklighet (som en doxa-dokumentär?), där människor sitter fast i de förhållanden de fötts in i. Storbönderna bjuder på 'kalas' och känner sig storsinta, men småfolket är lika utnyttjade som någonsin.

Pontoppidan nytrycks på danska. Hans storverk Lykke-Per, en tegelsten på cirka tusen sidor som kom i åtta delar åren 1898-1904, kom i nyutgåva 2012 som en (1) storpocket. På svenska får man leta på antikvariat, där jag funnit några av hans kortare verk, i utgåvor från 1920-30-talen. Pontoppidan gav nämligen ut vad man kallar Smaa romaner parallellt med sina tegelstensverk. Längdmässigt kanske vissa kan betraktas som långnoveller, men innehållsmässigt känns de två jag läst som romaner med hela livshistorier, till skillnad från stämningsbilden i "Idyll" jag nämnde ovan.

Pontoppidan tillhör gräddan av Nordens moderna genombrott på 1880-talet. Rent stilistiskt är han naturalist, språket flyter lätt, har driv i handlingen och dialoger med stor äkthetskänsla. Han har även den naturalistiska ambitionen, som funnits sedan Balzacs dagar, att skildra 'hela' samhället, men han gör det utan författar-kommentarer, vilket ger ett 'objektivt' intryck. Men man ska inte låta lura sig av den lättflytande prosan, texten kan innehålla åtskilliga symboliska lager och antydningar mellan raderna, om man önskar tyda dem.

Jag har läst Isbjörnen : ett porträtt  (1887) och Nattvakt (1894), men på danska, och haft stor behållning av det. Isbjörnen är en berättande text som omfattar ett helt liv på 60 sidor. Thorkild Müller, en outsider tidigt faderslös, utbildas till präst trots hans svårigheter med det bokliga. Man godkänner hans studieresultat med den enkla baktanken att 'bli av med honom', sända honom till Grönland. Men där finner han sin rätta livsmiljö - naturen. Isvidderna. Bland inuiterna blir han en uppskattad själasörjare, eftersom han följer med dem och jagar och fiskar - lever deras liv. Han gifter sig med en kvinna av befolkningen och får barn med henne och lever ett mycket tillfredsställande liv. Men som gammal söker han sig tillbaka till sitt barndoms Danmark och ungdomens studiekamrater. Församlingen chockas först av grovheten hos sin nye präst, den en gång utstötte, björnen kallad, upplevs nu som en än grovare isbjörn, då livserfarenheten gett honom auktoritet. Men församlingens småfolk tar honom strax till sig, känner sig jämlika. Men det kan inte det trångsynta prästerskapet tåla, de manövrerar och får honom avsatt. Varpå han med glädje återvänder till sitt älskade Grönland.

Berättelsen behandlar alltså symboliskt motsatserna mellan instinktiv natur vs. intellektuell kultur, en konflikt som kom upp på dagordningen i och med darwinismen, som jämställer människan med andra djur. Prästen Thorkild är en positiv bild av människan i samklang med naturen, till skillnad från den mobbande eliten, som vill avskilja sig från naturen, ett hyckleri som alltså skiljer dem från skapelsen, utan att de inser det.

Nattvakt (1894) är längre, ca 110 sidor, och ändå nästan helt byggd på dialoger. På mig ger den intryck av Ibsenskt drama med sina relationsgräl. Konflikten är här en annan, det inleds med äktenskapet mellan två motsatser, där kvinnan visar känslor och livsglädje, som den stelbente ångvälten till man, Jörgen, inte kan ta till sig. Konflikten utvecklas till att handla om konflikten mellan tidens Naturalism vs. framväxande Symbolism. Jörgen ser bara eländet i livet, alla fattiga som han vill kämpa för, och anser att alla konstnärskollegor som går över till den ljusa fantasifyllda Symbolismen är förrädare som ägnar sig åt verklighetsflykt. Jörgen kan försvara anarkisternas våldsdåd, att några få dör, ändå känna mänskligheten i slutänden. Denna inställning chockar de konservativa som skräms av anarkister och socialister.

Denna konflikt var dagsaktuell på 1890-talet. Pontoppidan pratar dock inte om symbolister, då den antagligen ännu inte fått denna beteckning. Jörgen får i stället ondgöra sig över allt prat om 'Renässansen' ljus, vilket han tycker är struntprat. Renässansen var inget att se upp till i jämförelse med 1800-talets alla sociala och tekniska framsteg. Lustigt i detta sammanhang är att Heidenstam 1889 gett ut en liten skrift kallad just 'Renässans', där han bryter med 1880-talets realism, till förmån för fantasi och livsglädje, och talar om det svenska folkkynnet som oförenligt med naturlaismen. Något Pontoppidan alltså låter Jörgen gå i svaromål mot. Och när kortromanen Nattvakt tar slut, sitter Jörgen ensam där i mörkret. Medan övriga danskar jublar och pratar om den danska naturen som gemytlig och alls inte förenlig med det hårda revolutionära.

Denna berättelse är dock mer 'objektiv' så tillvida att det inte är självklart att vi skall hålla med Jörgen. Hans unga välmenande hustru blev ett offer för hans oförsonlighet. Pontoppidan visar upp båda sidornas både fördelar och nackdelar. Konflikten är inte löst.

Solivro - Hjalmar Bergman (1906)

Hmm, egentligen har jag inte tid med annat än litteraturkursen jag läser, ... men när jag är på biblioteket och hämtat ut eller lämnat in fjärrlån (till studierna), då passerar jag en mängd frestande hyllor. 

Så jag fick med mig en 'sidoläsningsbok', som jag har nosat på en bit i taget innan jag somnar, som ren avkoppling, har jag sagt mig. Det som frestade var Hjalmar Bergman, minnet av att jag läste hans debutroman när jag var 12 år, den med det vackra namnet Solivro.

1906 skedde den debuten, alltså ett år före Elin Wägners novelldebut. De är samma generation. Elin född 1882, Hjalmar Bergman 1883. Hjalmar Söderberg lite äldre (1869) var redan i full gång sedan minst tio år. Så jag är alltså fortfarande och snurrar kring sekelskiftet.

Solivro, prins av Aeretanien är dock helt väsensskild från Elin Wägner. Detta är en romantisk saga så långt från realism man kan komma. Och också långt från hur han skrev sina kommande romaner. Han har skapat en egen myt, som säkert kan tolkas symboliskt på olika sätt. Vi hamnar i en sorts 'Fantasy-värld', med folk som inte liknar kända folkslag.

Först är det folket aeretanierna. De är väl vad vi kan kalla 'civiliserade'. Och så är det deras vildsinta fiender, matretterna. Först är de bara fiender, men kompliceras av att Solivros döda mor troligen var matrett själv, trots att hon var ett milt väsen. Fientligheterna ligger dock där och pyr. Matretterna beskrivs som vildar, först mest som rovdjur, men när Solivro finner sin kärlek, som med tiden avslöjas som matrett, och får barn med henne då mjuknar bilden. De må vara ociviliserade, men inte känslolösa. De är konkurrenter om marken i gränsområdena. Men det finns ett folk till, soregnerna, som skymningsfolk i ett drömland där tiden inte kan mätas. Kanske var det soregn Solivros moder var, inte matrett? Vi får inte alla svar.

Boken är skriven före världskrigen, berättelsen befinner sig i ett avlägset fantasy, med långa klädnader, mantlar, pilbågar, gördlar. Matretterna verkar mest vara klädda i skinn och använda sina tänder mer än vapen. Gränsen mellan människa och djur verkar flytande. Soregnerna för dock in ett sorts psykologiskt omedvetet. Innan dess handlade berättelsen för mig främst om främlingsfientlighet... (är detta kanske hellre inspirerat av Freud?)

En symbolisk händelse äger rum just den natt när prins Solivro föds. Då visar sig två jättelika fåglar på himlen och börjar strida med varandra. Där uppe i luften börjar de slita fjädrarna av varandra, så blodregn faller över jorden, men när solen gick upp var de jättelika fåglarna försvunna. Av striden syntes inga spår. Endast en tvekluven fjäder, röd av blod låg dold i grönskan. En konstfärdig vapensmed finner den och smidde en pil att bära fjädern. Han smyckade pilen och ristade orden: Solivro prins av Aeretanien.

"Om Solivros födelsestund ... intet av allt det jag hört har tyckts mig tydligare teckna ett liv, fyllt av stora och fruktlösa strider, än dessa väldiga fåglars kamp med en blodröd fjäder som minne och märke."

När man når bokens sista sida, inser man att det är fruktlösa som är huvudordet. Hela inledningen syns stor och stark, en myt, det förebådar något enastående ... men så mynnar allt ut i ett intet. Solivros goda föresatser går om intet. Han blir ingenting.

"Du vet att jag kände furst Solivro rätt nära. Han var en man. Han hade en mans känslor, en mans vilja, en mans kraft. Och livet bjöd honom sådan rikedom, så stora möjligheter.
Och likväl brusto alla hans företag och blevo till någonting litet och löjligt. Någonting, som i bästa fall andra fingo utföra och draga fördel av."

Det växer fram en snopen känsla i mig. Är det den snopenhet vi känner när våra liv aldrig blir vad vi tänkt oss?

"Har Skaparen samma nöjen som okynniga barn: att riva sönder sina vackraste leksaker. Eller var han sin egen fördärvare, furst Solivro? Kanske han aldrig förmådde glömma leken? Han lekte och märkte icke, att dagen skiftade färg. Men plötsligt blev leken hårdhänt, ... Då häpnade han och förskräcktes lik ett bortskämt barn."

Hjalmar Bergman var 23 år när han gav ut denna berättelse. Våndades han över att behöva bli vuxen? Att motas in i de vuxnas ramar, att tvingas bli något, inte bara leka, fantisera, skriva ...?

NP 1911 - Maurice Maeterlinck

Maurice Maeterlinck, 1862-1949, franskspråkig belgare, fick Nobels litteraturpris 1911. Han skrev mest dramatik, men även lyrik och essäer. Akademiens prismotivering är mångordig och poängterar både hans "mångsidiga litterära verksamhet" och att  hans dramatiska skapelser är fantasirika med "en poetisk idealitet".  
Genom musiken har jag mött hans drama Pelléas et Melisande (1892), som tio år senare blev opera till Debussys musik. Jag förtränger dock oftast texten när jag hör musik, till förmån för rytm, melodi och röstkvalitéer, som tar över mitt medvetande. Eftersom jag bara hört Debussys opera via skivinspelning, är min upplevelse endast rent musikalisk, utan uppfattning om det litterära innehållet.

Pjäsen Pelléas et Melisande blev i alla fall Maeterlincks internationella genombrott och gjorde honom till affischnamn för Symbolismen. Jag har läst hans Fågel blå (L'Oiseau bleu, 1909) i engelsk version. NE beskriver den som ett allegoriskt teaterfeeri och jag vet inte hur representativ den är för hans pjäser, men nog är symbolismen tydlig. NE menar att hans dramatik från 1900-talsdramatik är mindre pessimistisk, mindre stiliserad, än det han skrev på 1890-talet.

Jag läste alltså The Blue Bird (även om jag hellre velat uppleva den på scen). Två små barn får i uppgift att söka reda på Fågel Blå, den enda som kan leva i dagsljus - *symbol för hemligheten med glädjen*. En fédrottning behöver den till sin sjuka dotter. Men jag får aldrig helt klart för mig om det är sant och uppriktigt, eller en förevändning ... kanske ett ont uppsåt mot barnen? När jag läser pjäsen måste jag själv vara dess regissör och här vacklar jag ...

En av rollfigurerna heter LJUSET. Hennes repliker stiger fram för mitt inre som den Goda Fén i Trollkarlen från Oz. Godheten, nästan helt aningslös om svårigheter: - 'Mitt kära barn! Visste du inte? Det enda du behövde göra var ...' osv.
Sjukdomar, spöken, olyckor, krig, allt är inlåst, besegrat av Människan som vägrar bli rädd.
Var det så man såg livet vid förra sekelskiftet? Med de nya vetenskaperna som skulle ta död på all vidskepelse, utvecklandet av medicinsk kunskap, hoppet om att människan utvecklats så långt att krig inte längre var ett alternativ - detta alltså fem år före första världskrigets utbrott.
Men djuren gör uppror, både tama och vilda. Endast hunden är evigt trogen människan.

Akt 5 tilldrar sig i Landet Framtiden, med de *Blå Barnen, de som väntar på att födas*. Där finns en intressant idé att barnen i väntan på att födas färdigställer olika uppfinningar, funderar ut hur man kan förädla frukter till större sorter, olika kunskaper att ta med sig till livet på Jorden, för mänsklighetens bästa.
Mindre rolig är idén att inte alla har något positivt att ta med sig. Att en del bär på brott, eller sjukdomar, förutspådda att dö unga. Sens moralen blir att Ingen kan välja sitt liv. Livet är förutbestämt. - Något som alls inte stämmer med min egen synvinkel.

Mitt totala omdöme om pjäsen är mycket splittrat. Å ena sidan är symbolerna i féeriet som en frisk fläkt. Jag kan tänka mig den som en ballett. Bitvis uppskattar jag den .... men så tar det tvärstopp med tanken att vissa föds onda - NEJ!

Fågel Blå lär dock vara ett gammal tema, en folksaga från tidig medeltid, där en prins av en elak fe förvandlats till en blå fågel, men återfår genom sin älskades försorg sin egen gestalt. Första svenska versionen är ett skillingtryck från 1794. Detta inspirerade Atterbom att 1814 skriva ett versdrama, dock oavslutat. Senare tog Topelius upp motivet, och slutligen alltså även Maeterlinck. Blått känns som en allmän symbol vid sekelskiftet 1900, som kanske stannat och vridits något i vår tids 'feeling blue' (känna sig nere), och den blå blomman var redan 1800 inom poesin symbol för själens evighetslängtan, inte minst i Novalis version. 1907 skrev Hjalmar Bergman sin andra roman - Blå blommor. Inte mycket omtalad idag, anses väl vara ett ungdomsverk.

Martin Bircks ungdom, av Hjalmar Söderberg 1901, innehåller i den inledande barndoms-skildringen en mardröm som Martin har, där modern säger att han bara får plocka de blå blommorna, men hur han än försöker plocka bara blå blommor, så förvandlas varje blomma han håller i handen till illande röd. Det skrämmer honom.
- Och jag tänker att det blå representerar det rena, oskuldsfulla, det själsliga, det som är så långt som möjligt från det röda köttet.

PS. 2012. Har nyligen fått lära mig att rosa färg tidigare ansågs vara krigiskt manlig, medan blått var kvinnlig, för att Jungfru Maria brukade avbildas i blå mantel. Alltså personifieringen av det rena oskuldsfulla. På 1800-talet skulle ju också den borgerliga kvinnan vara så rent oskuldsfull.