Solivro - Hjalmar Bergman (1906)

Hmm, egentligen har jag inte tid med annat än litteraturkursen jag läser, ... men när jag är på biblioteket och hämtat ut eller lämnat in fjärrlån (till studierna), då passerar jag en mängd frestande hyllor. 

Så jag fick med mig en 'sidoläsningsbok', som jag har nosat på en bit i taget innan jag somnar, som ren avkoppling, har jag sagt mig. Det som frestade var Hjalmar Bergman, minnet av att jag läste hans debutroman när jag var 12 år, den med det vackra namnet Solivro.

1906 skedde den debuten, alltså ett år före Elin Wägners novelldebut. De är samma generation. Elin född 1882, Hjalmar Bergman 1883. Hjalmar Söderberg lite äldre (1869) var redan i full gång sedan minst tio år. Så jag är alltså fortfarande och snurrar kring sekelskiftet.

Solivro, prins av Aeretanien är dock helt väsensskild från Elin Wägner. Detta är en romantisk saga så långt från realism man kan komma. Och också långt från hur han skrev sina kommande romaner. Han har skapat en egen myt, som säkert kan tolkas symboliskt på olika sätt. Vi hamnar i en sorts 'Fantasy-värld', med folk som inte liknar kända folkslag.

Först är det folket aeretanierna. De är väl vad vi kan kalla 'civiliserade'. Och så är det deras vildsinta fiender, matretterna. Först är de bara fiender, men kompliceras av att Solivros döda mor troligen var matrett själv, trots att hon var ett milt väsen. Fientligheterna ligger dock där och pyr. Matretterna beskrivs som vildar, först mest som rovdjur, men när Solivro finner sin kärlek, som med tiden avslöjas som matrett, och får barn med henne då mjuknar bilden. De må vara ociviliserade, men inte känslolösa. De är konkurrenter om marken i gränsområdena. Men det finns ett folk till, soregnerna, som skymningsfolk i ett drömland där tiden inte kan mätas. Kanske var det soregn Solivros moder var, inte matrett? Vi får inte alla svar.

Boken är skriven före världskrigen, berättelsen befinner sig i ett avlägset fantasy, med långa klädnader, mantlar, pilbågar, gördlar. Matretterna verkar mest vara klädda i skinn och använda sina tänder mer än vapen. Gränsen mellan människa och djur verkar flytande. Soregnerna för dock in ett sorts psykologiskt omedvetet. Innan dess handlade berättelsen för mig främst om främlingsfientlighet... (är detta kanske hellre inspirerat av Freud?)

En symbolisk händelse äger rum just den natt när prins Solivro föds. Då visar sig två jättelika fåglar på himlen och börjar strida med varandra. Där uppe i luften börjar de slita fjädrarna av varandra, så blodregn faller över jorden, men när solen gick upp var de jättelika fåglarna försvunna. Av striden syntes inga spår. Endast en tvekluven fjäder, röd av blod låg dold i grönskan. En konstfärdig vapensmed finner den och smidde en pil att bära fjädern. Han smyckade pilen och ristade orden: Solivro prins av Aeretanien.

"Om Solivros födelsestund ... intet av allt det jag hört har tyckts mig tydligare teckna ett liv, fyllt av stora och fruktlösa strider, än dessa väldiga fåglars kamp med en blodröd fjäder som minne och märke."

När man når bokens sista sida, inser man att det är fruktlösa som är huvudordet. Hela inledningen syns stor och stark, en myt, det förebådar något enastående ... men så mynnar allt ut i ett intet. Solivros goda föresatser går om intet. Han blir ingenting.

"Du vet att jag kände furst Solivro rätt nära. Han var en man. Han hade en mans känslor, en mans vilja, en mans kraft. Och livet bjöd honom sådan rikedom, så stora möjligheter.
Och likväl brusto alla hans företag och blevo till någonting litet och löjligt. Någonting, som i bästa fall andra fingo utföra och draga fördel av."

Det växer fram en snopen känsla i mig. Är det den snopenhet vi känner när våra liv aldrig blir vad vi tänkt oss?

"Har Skaparen samma nöjen som okynniga barn: att riva sönder sina vackraste leksaker. Eller var han sin egen fördärvare, furst Solivro? Kanske han aldrig förmådde glömma leken? Han lekte och märkte icke, att dagen skiftade färg. Men plötsligt blev leken hårdhänt, ... Då häpnade han och förskräcktes lik ett bortskämt barn."

Hjalmar Bergman var 23 år när han gav ut denna berättelse. Våndades han över att behöva bli vuxen? Att motas in i de vuxnas ramar, att tvingas bli något, inte bara leka, fantisera, skriva ...?