Blå blommor - Hjalmar Bergman (1907)

Hjalmar Bergmans verkliga debut var inte en roman, utan en pjäs: Maria, Jesu moder (1905). Den vet jag inget om. Men känslan är att det i början rör sig mycket symboliskt och metafysiskt i denne unge man.

Hans andra roman, Blå blommor, läste jag för första gången för snart 40 år sedan. Och jag var alldeles för ung för att förstå. Kan nog inte säga att jag förstår idag heller. Och inte har jag tid att fördjupa mig,  nu parallellt med Elin Wägnerkursen. Frågan är väl ifall jag vill det heller. Elin Wägner är så totalt närvarande i verkligheten - här och nu. Kvick, rolig. Hjalmar Bergman slåss med ett virrvarr av funderingar kring sjukdom, brottslighet, vad är dröm eller verklighet? Vad är sjukdom eller brott?

Inledningskapitlet till Blå blommor gjorde dock ett mäktigt intryck på mig - som pjäs! Det är inte romanens berättarmetod. Det är dramats. Ingen berättare leder läsaren. Vi möter en rad personer enbart genom vad de säger, och kroppsliga åtbörder. Och det gör mig intensivt närvarande, som om jag satt i en mörk teatersalong och såg personerna träda in en efter en.

Men så efter ett par kapitel dras jag mer och mer in i en blandning av dröm och sinnesförvirring, brott och straff, som inte går att skildra på scenen. Antagligen är det därför detta blev en roman.

Jag vill läsa Novalis, Henrik von Ofterdingen, för att få reda på ursprunget till Romantikens blåa blomma. I Hjalmar Bergmans roman är de blå blommorna både kärlek och dröm, liksom något man nästan fruktar, och som trampas ner. Det första större avsnittet heter Blommor och handlar om fadern Bengt, som verkar sinnesförvirrad, vi vet inte ifall han är skyldig till ett brott eller bara tar på sig skulden, eller var det han som var anstiftaren? Som fick sin dräng att göra det. Men där finns även sexuell symbolik. Bengts vånda inför sina känslor inför den 23 år yngre fosterdottern, hans kamp med sig själv, är han förälskad eller bara beskyddande. Och hur han närmast befrämjar att drängen slutligen tar hennes oskuld. Och hur han då själv kan se på henne som 'en dålig kvinna' och är nära att våldta henne. (ett virrvarr som sagt)

Den mindre avslutande delen heter Vita och handlar mer om sonen Ragnar. Detta är många år senare, när fadern sedan flera år tillbaka redan avtjänat sitt straff. Har ett respektabelt arbete och förtjänar nog med pengar. Sonen är fascinerad av vita krysantemer, säger att japanerna vördar dem som heliga. Han vill täcka moderns grav med dessa, så att gravkullen liknar en vit duva.

Sonen tror på Gud, men det är fadern som inte tror på Gud, som haft en dröm om Jesus. I samma dröm som de blå blommorna förekommer, men som fadern gjorde om till en saga han berättat för sonen. För fosterdottern Ingrid berättade han det som en dröm. När Ragnar tycker att det är orättvist att han itne får drömma om Gud, säger Fadern:
- Det man inte tror på, kan man väl åtminstone få drömma om.

Där finns också funderingar kring om en arbetares liv verkligen är ett liv eller inte. Lättare att sova har han i alla fall, uttröttad som han blir varje dag. "Ty visst är väl arbetaren en lycklig varelse, som får sömn till skänks. Djup sömn. /.../ Man arbetar och äter och dricker och arbetar. Halvdör åtta timmar av dygnet för att kunna leva resten. Lever för att kunna dö helt och hållet."


Pessimistiskt.

I samband med Elin Wägner kursen jag går nu, inkluderas naturligtvis även en vidare syn kring svensk litteratur i början av 1900-talet. Industrialiseringen har tagit fart, moderniteten. I och med detta blev det en tydlig dualitet mellan stad och land, nytt och gammalt. Ofta idylliserades bonden, landsbygden. Så dock inte hos Elin Wägner. Kluven var hon. Om kvinnan inte skulle må bättre av att söka sig tillbaka till det för kvinnan 'naturliga livet', kärleksarbetet. I Norrtullsligan innebär det att Pegg lämnar Stockholmskontoret för att bli hushållerska på landsbygden.

Bergmans Blå blommor befinner sig i första delen Blommor på landet, familjen har övergett byn, flytt till kvarnen, invid skogen. Där finns natur, men allt är naket och spartanskt. Fattigt. Faderns brott handlar om ett desperat försök att försörja familjen genom att tända på huset och hoppas på att få ut fårn försäkringen.

I den mindre slutdelen Vit, färdas vi först med fadern på tåg, från en större stad där han fått något slags kontorsjobb, ganska bra betalt, han har i alla fall råd att hjälpa sin son. Han färdas nu till sin son, som nu bor i ett kallt och rått, mörkt, stadshus. Han bor där med Ingrid. De har det fattigt. Ingrids Sven, drängen, är redan död. Sven försöker vinna anseende, trots faderns brott, som gör folk tveksamma, men lyckas inte så bra. Han får uppskattning för att han räddat en flicka, trots att han eg. var för feg så pass att han fick ett hysteriskt anfall, och att det var det som skrämde bort våldsverkarna. Däremot går han och filar på en plan att stjäla pengar för att ha råd att smycka moderns grav. Ett alls inte oundvikligt brott. Funderingarna ligger alltså mest ikring vad som gör oss till brottslingar, får sönerna lida för fädernas synder? Hur förmedlas det arbet vidare?

Men bortsett från de grubblerierna, så rymmer alltså Blå blommor en variant av den tudelning mellan stad och land, som tydligen var vanlig i svensk litteratur vid denna tid. Inte heller Bergman idylliserar landsbygden på något sätt. Båda är i denna bok lika torftiga.