Kullen - Jean Giono (1929)

Historien tilldrar sig i Provence, på den landsbygd där författaren Jean Giono (1895-1970) levde hela sitt liv. Det lustiga är titeln, på franska Colline, i engelsk översättning Hill. Alltså utan bestämd artikel, vilket var viktigt för författaren själv. Men den svenska översättningens titel är alltså Kulle-n, med bestämd artikel-n. Jag har tänkt på det en lång stund nu, och konstigt nog känns det svårare att ta bort artikeln på svenska. Varför? 

Nyskapande, modernistisk text, där kullen själv, naturen, är huvudpersonen. Människorna kämpar som offer för sin omgivning. Och där beslutar de att finna en syndabock, det blir den gamle döende mannen Janet. Han tycks uttrycka förbannelser över byn efter något liknande ett slaganfall. Han blir allt svagare till kroppen, man skickar efter doktorn, som säger att inget finns att göra, mannens liv närmar sig slutet, och doktorn vill helst slippa komma tillbaka, det är för långt och besvärligt. Men ju svagare Janet blir, dess vildare blir hans förbannelser. 

Man talar också om en svart katt, som ett ondskans tecken, när den visar sig. Brunnen sinar, barn insjuknar, skogsbrand utbryter och ödelägger grannbyar. Byn är mycket liten, den har 13 invånare, ett olyckstal. Byns ledande män beslutar att döda gamle Janet, som ändå inte har långt kvar. Därmed känner de sig ha återtagit makten över situationen. Över vidskepelsen. Inte heller katten är längre ond, utan en duktig råttjägare. 

Ändå får jag en klump i halsen vid tanken på avlivandet av den gamle mannen. Människan som djur, löss i naturens päls - ska det verkligen kallas panteism? Boken räknas som den första av tre fristående böcker på tema 'Pan', panteism, den andliga dimensionen i allt.

Provence, som sagt. Jag hittar inga referenser till tid, mer än omnämnandet av tåg och ett ångtröskverk, så jag antar att vi befinner oss i sent 1800-tal, men det kan lika väl vara 1920-tal, med kullen som isolerad obygd. Och även om jag är tveksam inför den här formen av panteism, så lämnar boken mig absolut inte oberörd. Tvärtom. 

NP 1960 - Saint-John Perse

 "för den höga flykten och den bildskapande fantasien i hans diktning, som visionärt avspeglar tidsläget"

Saint-John Perse är en författarpseudonym för diplomaten Alexis Léger (1887-1975), född på den tropiska ön Guadeloupe i franska Västindien. Hans föräldrar, som varit godsägare där, valde dock att återvände till Frankrike 1899, där Alexis kunde fullfölja sin skolgång. Han studerade till jurist och började 1914 arbeta inom den franska diplomatkåren. Han var åren 1916-1921 stationerad på den franska ambassaden i Peking, Kina, vilket blev en inspiration till hans mest kända diktbok, Anabase.  Han använde pseudonymen hela livet, från början för att skilja på diplomatkarriären och sitt diktande. 

Hans debutbok Éloges (1911; Hyllningar) hyllar hans barndoms tropiska hemö. Att naturen och dess makt är viktig för honom märker jag i Anabase (1924; Anabasis), som är den enda av hans böcker jag har läst. Den delar titel med Xenofons Anabasis, men det enda gemensamma är det grekiska ordets grundmening, 'att ta sig från kusten in i landet', vilket känns både metaforiskt och konkret i St-John Perses fall.   

Jag fann den i en tvåspråkig utgåva, alltså både det franska originalet, parallellt med nobelpristagaren TS Eliots engelska tolkning, vilken kom redan 1930. Inte två flugor, men väl två nobelpristagare i 'samma smäll'. Intressant. Eliot skriver i förordet att han vägrat låta trycka sin översättning annat än tillsammans med det franska originalet. Och det är viktigt att påpeka, för dikter kan inte översättas, bara tolkas.  

Poesi är ett barn av sitt språk, och sin diktare. Språk har oftast dubbeltydigheter och annat typiskt för sig själv, som är omöjliga att översätta. Jag kan ge ett litet exempel från Anabasis, avsnitt IX.  Rad 3 inleds med 'perissables?' vilket också är sista ordet i den mening som löpt hela rad 1 och 2. TS Eliot översätter det till 'perishable?', vilket naturligtvis är den korrekta glosan, direkt översatt. Det som inte framgår är att andra halvan i den franska glosan också innehåller ordet för 'sand', sables, en dubbelhet som det engelska ordet inte får med.

För de föregående två avsnitten, VII och VIII, har beskrivit 'ces terres jaunes' - 'these yellow lands', och frammanat en öken, bilden av det gula, via ord som svavel, honung, torra löv, hö, blek glöd - en mängd uttryck som jag associerar till den torra högplatån i Kinas och Asiens inre.  Öknen, som trots sin skönhet, sina färger, är en fara för allt levande, som lätt riskerar att torka och tyna bort. 

Det franska originalet blir en begränsad mängd detaljer, både exakta och drömlika, som metaforer av människans undran inför naturen och därmed livet, det sköra, men också ett sammanhang, som frågor inför vår väg på jorden. Men viktigast är det franska språket, den melodiska skönheten, de skarpa bilderna av en sorts ensamhet och utanförskap, en förundran inför livet.

Samtidigt kan jag alltså läsa TS Eliots tolkning, som genast får mig att associera till hans öde landskap i The Waste Land (1922), trots att innehållet i den franska och den engelska dikten är detsamma, blir min känsla inför dem något avvikande, som varianter. Det engelska språket och dess diktare skiljer sig, hur än skicklig i sak, ger ett annat språk en annan melodi, och en annan känsla. 

Men som sagt, det är två nobelpristagare, även om Perse, fick vänta betydligt längre än TS Eliot, så räknas de båda till 'förnyarna' som man börjat belöna efter kriget från 1946 och framåt. Och de tillhör samma generation, formade av samma strävan efter förnyelse, att spränga gamla bojor, att slippa rim och meter. Saint-John Perse skriver något som liknar prosalyrik, men som ändå bryter meningar och rader på ett melodiskt poem-vis. Lättförståeligt är det inte, man behöver ta in bilderna, utan att 'förstå'. TS Eliot menar att bara man läser 'the poem' - som han kallar diktcykeln - tre gånger om, så blir den begriplig, Och det är sant att jag hittar fler ingångar vid omläsning, men nog behöver jag läsa den fler än tre gånger. 

Men det viktigaste är känslan, och jag uppskattar språket och de drömlika bilderna de ger mig. Hur vi både känner livet och är främlingar inför det. Språket är harmoniskt och lyriskt, men mångtydigt, vidgat till en svårtydd allmängiltighet, vilket ger ett modernistiskt bildspråk av episka drömmar. 

Alexis Léger fick en lysande karriär inom franska UD, men så kom andra världskriget. Och när han vägrade samarbeta med Nazityskland, avskedades han av Vichy-regeringen, och tvingades fly landet,  varpå han även miste sitt franska medborgarskap. Han flydde till USA och övergav politiken, och övergick till författande på heltid, och stannade i USA till 1963, trots att han fått tillbaka sitt franska medborgarskap så snart Vicky-regimen föll.  

NP 1948 - T.S. Eliot

Thomas Sterns Eliot (1988-1965), ännu en av 'förnyarna' som fick nobelpriset efter andra världskriget. Motiveringen löd: "för hans märkliga insats som banbrytare inom nutida poesi"

Är inte det en 'märklig' motivering? Vore inte 'nyskapande' ett naturligare ordval? I den engelska översättningen står det i alla fall 'outstanding' (framstående). Även i sina essäer om litteratur ville  han omvärdera gamla sanningar. Tror att Eliots tidiga dikter var mitt första möte med modernism i ungdomen. Han känns så 'engelsk' att jag lätt glömmer bort att han faktiskt föddes i Missouri, USA. Men redan 1914, som 25-åring, återvända han till släktens rötter i England och stannade livet ut, med  brittiskt medborgarskap från 1927. 

Hans första uppmärksammade dikt var The Love Song of J. Alfred Prufrock (1915), var också det första jag som ung läste av TS Eliot, vilket grundlade mitt intryck av 'modernism', när den bryter mot alla traditioner vad gäller dikter. Den kom också att ingå i Eliots första diktsamling i bokform, Prufrock and Other Observations (1917), som även innehåller en rad kort dikter, som alla varierar mycket till formen. Samlingen är en modernistisk klassiker. 

Prufrock, de fria verserna, får mig genast att tänka på 'scream of consciousness', medvetandeström, den filmiska bildkavalkad som uttrycker t ex J Alfred Prufrocks psykologiska hämningar, som neurotisk nutidsmänniska, vilket verkar vara TS Eliots favorittema. Denna bildkavalkad är så skickligt utförd att jag nästan missar att dikterna - den fria formen till trots - faktiskt kryllar av rim. De smälter in så skickligt i bakgrunden. Viktigt är också upprepningarna, som vävs in likt musikaliska teman. 

Metaforerna hör till höjdpunkterna, nyskapande - men lär ha irriterat samtiden just genom att de var så okonventionella, som inledningen där kvällen ligger utbredd som en nedsövd patient, "Like a patient ethereised upon a table". Dikten lär ha skrivits redan 1910, alltså flera år före första världskriget, men hela diktsamlingen domineras av intryck som dimma, smog, färgerna är gul, brun, grå, klockslag. Den materiella människan har förlorat sin själ, ja hela meningen med livet. 

Det förvånar mig lite att personerna i text främst är kvinnor ... 

Den poetiska 'imagismen' inom engelsk och amerikansk poesi från 1910-talet, var en reaktion mot samtidens bekymmerslösa romantiska optimism. Ezra Pound definierade imagismen som anti-romantism, koncentrerad och exakt, hård och klar, med nya rytmer och fritt ämnesval. Och där passade TS Eliot helt klart in. Han är mycket rytmisk, texten blir en blandning mellan tankar och musik, som tar om teman och rytmer. Pound fick läsa hans dikter innan han började publicera sig, och de blev genast vänner.  

Diktsamlingen Poems (1920) innehåller tolv dikter, som alla gör lika stort intryck på mig som Prufrock. Tror att jag tidigare bara läst inledningsdikten, 'Gerontion', om den gamle mannen som summerar sitt liv och inser att det varit helt meningslöst. Livet gav varken plats åt andlighet, hjältedåd eller ens politisk idealism, allt smulas sönder till ingenting ju äldre vi blir. Det är tydligt att världskriget krossat alla illusioner, människan har förlorat sin själ, sina ideal, kvar finns bara 'djuret', egoisten, det strikt materiella. Dikterna återger ofta brutal satir, sockrat med litterära referenser, alltifrån antiken.  

Att två av dikterna har namnet 'Sweeney' i titeln (och omnämns i en tredje) är ingen tillfällighet.  Allt sedan 1840-talet hade Sweeney Todd varit en välkänd symbol för känslokall mördare. I dikten 'Sweeney Erect' är han apmänniskan (homo erectus?), vars utveckling snarare går bakåt än framåt, kroppen skall tillfredsställas. En egoistisk bordellkund med avstängt känsloliv. Men i sista dikten "Sweeney Among the Nightingales" (nattens kvinnor) är det dock hans egen tur att råka illa ut på bordellen, när han blir nerslagen och rånad. 

Mycket av satiren inriktar sig på människans lättvindiga sätt att göra sig av med själen och all medkänsla. I dikten 'A Cooking Egg' dagdrömmer diktjaget om en teosofisk himmel där han får välja sitt eget himmelrike, avpolletterar sin hustru och hellre roar sig med Lucretia Borgia, och så vidare.  

'The Hippopotamus' (Flodhästen) är en bedårande jämförelse mellan dess jordiska liv och 'Kyrkan', som religiösa institutionen. Hur än aningslös det stora djuret är, grå och bastant som en sten, men trots allt av 'kött och blod', alltså sårbar, medan kyrkan tycks stå immun, osårbar. Där får flodhästens ande i slutet vingar och evigt liv, medan kyrkan står kvar i den jordiska tåredalens gyttja. Det är fritt att tolka dikten på olika sätt, men jag ser det som satir. Den fredliga flodhästen kommer nog ändå till 'himlen'. 

Flertalet dikter är skrivna i  rimmade fyrradiga strofer. Fyra av dikterna är dessutom skrivna på franska! Två av dem känns mer som lek med franska språkets ljudkvaliteter, experimentell frigörande lek. Men så finns också 'Lune de Miel' (Smekmånad), besviken över äktenskapet. Paret reser från plats till plats, men intim kontakt uppnår de inte. Man kan behöva tänka efter lite, men gör man det stiger dikterna fram som mäktiga tanke-bilder, gestaltningar som helt klart hör hemma på tröskeln till 1920-talet och modernismen.

Bedrövad över förödelsen efter världskriget och de vänner han förlorat, fick TS Eliot ett sammanbrott 1921 och begav sig till ett sanatorium i Schweiz för att vila upp sig. Där skrev han The Waste Land (1922). Det är länge sedan jag fördjupade mig i denna modernistiska milsten, i original. Nu har jag även hittat Bakhålls tvåspråkiga utgåva, full av lärda noter som förklarar alla referenser till äldre litteratur. Trots sin modernism, var TS Eliot klassicist, med Shakespeare och Dante som husgudar, och många andra vars ord han vrider och vänder på.  

Man har kallat det klassicerande modernism, för alla anspelningar på klassisk litteratur. Men blankversen, stilen, ironin, innehållet, allt är yppersta modernitet. Klassiska element blandas med jazz och trivialkultur, tänjer på gränsen mellan det allvarliga och det absurda. Alla dolda klassiska referenser behöver man kanske inte ... Texten väcker känslor ändå. Det är så uppenbart att 'Det öde landet' är världen efter första världskriget, den stora konflikten som upplöste riken och värderingar, och inte minst fick folk att tappa all tro på mänsklig andlighet och moraliska hänsyn till varandra. 

Många olika röster får visa upp sin nya kalla världsbild, där allt bara är Darwinism, och rå sexualitet. Gud ansågs död. Eliot såg kvinnor drabbas värst, om inget annat finns än fortplantning, om livet bara är vägen till gravens mull. När Gud är död återstår bara vidskepelse, och etisk utarmning. TS Eliot är obehaglig när han ironiserar och vägrar se någon lösning på problemen. Men han grubblar vidare. Dikt för dikt. 

Den kristna kyrkan hade förverkat sin trovärdighet. Buddhas 'Fire Sermon' får dock avsluta samlingen. En lång filosofisk dikt, försök att släppa alla passioner, tysta sina sinnen och tankar för att uppnå Nirvana, blev ändå för svårt, leder bara till lidande. 

Så diktsamlingen slutar med de hinduiska etiska reglerna: att ge, hysa medlidande och styra sin båt med glädje. Allt annat var honom omöjligt - just då. De krävde inga gudar, men är en väg ut ur den splittring som rådde tidigt 1920-tal. 

När jag nu läst om The Waste Land, måste jag även läsa om The Hollow Men (1925), som kanske är den mest oförglömliga av TS Eliots dikter. Vem har inte hört de sista raderna citeras?

"This is the way the world ends / Not with a bang but a whimper."

Dikten, skriven tre år efter The Waste Land, tycks ha samma tema, men mer koncentrerat. Hans samtid är 'hollow', tom, andefattig, människor är stoppade med hö, som fågelskrämmor, utan förmåga att tänka eller känna.

Att TS Eliot blev brittisk medborgare 1927 sammanföll med att han gick med i den anglikanska kyrkan, vilket väckte skandal även i de radikala konstnärskretsar han hittills vistats i. Hans konserativa ideal väcktes och bekändes öppet, då han sa sig vara "classicist in literature, royalist in politics, and anglo-catholic in religion".

Jag har ännu inte läst något från denna andra period, som tillkom efter denna vändning, t ex Ash-Wednesday (1927), eller dramer som Murder in the Cathedral (1935) och andra religiösa verk. Inte heller Four Quartets  (1936-1942) som TS lär ha ansett vara sitt mästerverk, och tydligen ansågs vara anledningen till att han fick Nobelpriset. Så jag är nyfiken nog att leta upp de i framtiden. 

Men en favorit till finns, Old Possum's Book of Practical cats (1939; De knepiga katternas bok). En härlig text. Jag älskar den. Det märks att TS Eliot roar sig grundligt. Här har han alla chanser att få rimma och allitterera, hitta på dubbeltydiga namn åt katterna. Rytmen är jätteviktig, så jag förstår hur frestande det var att tonsätta dikterna och göra en musical där dans och rörelse är viktiga för att få fram rytmen i orden, i textraderna. Jag läser dikterna och känner rytmen genomgående, och det är befriande, inte begränsande som så många andra rimmade dikter (av andra författare) kan få mig att känna. 

Och han leker med skilda sätt att tala, ibland beroende på personlighet, ibland på sociolekt, alltså  samhällsklass. Sista dikten är på cockney-dialekt. Näst sista dikten vill uttryckligen förklara

"That Cats are much like you and me / and other people whom we find /possessed of various types of mind." /.../  "A CAT IS NOT A DOG."

Dikterna roar mig, jag njuter av ordval, rim och rytm, men jag funderar också över, är detta människor som typifieras utifrån katter, eller katter som typifieras efter människor? Och kommer fram till - bägge delarna. Jag är själv en 'kattmänniska', och uppskattar att katter har en mer komplicerad personlighet, att man måste närma sig dem försiktigare, till skillnad från mer lättroade hundar. Det uttrycks också i dikterna. Detsamma gäller människor. 

Mrs Dalloway - Virginia Woolf (1925)

Så har jag slutligen läst Woolfs experiment som nyss fyllde 100 år. Den är inte lång, men jag känner genast att det är en roman man vill läsa om, ganska omgående. 

Texten tilldrar sig en dag i juni 2023, där mängden karaktärer skapar ett helhetsprisma över den oroliga tiden efter världskriget, där en hel del försöker glömma och gå vidare, försöker festa, medan andra fått sitt liv förstört genom krigstrauman.  

Texten rör sig mellan en mängd personer, likt en stafett-pinne. Och hur än fylld med strömmar av medvetande, så är det mer än så. Alla karaktärer ses både inifrån och utifrån, som om alla vandrar inom samma klibbiga spindelnät. Den som en gång mött en person blir automatiskt en del av den andre, inte bara i nuet, utan i en ström av minnen, i det medvetna men också det omedvetna.

En ungdomsvän till Mrs Dalloway, Peter Walsh som friat men fått korgen, minns hennes teorier som  ung, om en känsla av släktskap med alla människor, i kombination med rädsla för döden, kombineras till en tro på människan har en osynlig del, som överlever döden, och binder människor samman. Vilket tycks vara hela idén med romanen. 

Men det är inte bara själsligt medvetande i texten. Det är också något måleriskt i stilen. Tydligast är de 'gula bananer', som befinner sig i Septimus och Rezia, men ändå dyker upp i en bisats även när Mrs Dalloways dotter Elizabeth sitter på bussen och betraktar hur en molnstrimmas väg framför solen, får färger att omväxlande lysa upp, och dimmas ner. Inte bara den röda bussen och annat, även bananerna, som inte borde ha något där att göra.

Det är en av anledningarna till att jag vill läsa om, för jag är säker på att texten innehåller många exempel på sådana textflikar som blandas in i den mer allmänna världssjälens medvetandeström, som inte är personliga för karaktärerna. Det är mycket intressant - stilistiskt. Så jag börjar snart en omläsning och kanske uppdatera det här med nya insikter. 

Women in Love - D H Lawrence (1920)

Så har jag slutligen läst uppföljaren till The Rainbow (1915), om familjen Brangwen, där äldsta dottern Ursula till stor del blev huvudperson. Women in Love var klar 1916, men blev p.g.a. världskriget inte utgiven förrän 1920. I Women in Love fortsätter vi att följa Ursula, skollärarinnan, men även den yngre systern Gudrun, ung konstnär som blivit bildlärare i samma skola som systern. Men intresset boken igenom rör främst deras känslor kring kärlek och bekymmer männen Rubert Birkin och Gerald Crich. De är fyra helt olika personligheter med olika syn på livet, och brottas därför med varandra i anden, missförstår och smågrälar. 

Jag är fortfarande lika kluven, som inför förra boken. Romanen känns omständlig, stillastående. Jag har svårt att förstå karaktärernas idéer, tankar, märkliga psyken. Relationerna känns obehagliga, våldsamma, maktkamp och förtryck. Även människors dominans över deras tamdjur känns obehaglig. 

Läsningen gick långsamt, främst för att jag försökte förstå vad karaktärerna menar i sina diskussioner. Men nu tänker jag att det var onödigt, för när jag når slutet känner jag att författaren inte 'propagerar' för något särskilt synsätt. I stället har han velat spegla sin samtid. Handlingen pågår åren före världskriget, men världen var orolig och stod på randen till krig och revolutioner och omvälvningar. Så texten blir ett försök till collage över samtiden. Och det var inten rolig tid att leva i. 

Via olika personer av olika karaktär och med olika åsikter om livet, får vi en rad olika synvinklar, ofta med inspiration från en mängd nya tankar. Alltifrån Nietzsche och annan hjältedyrkan, till hopplöshet kring människors framtid, en själlös tid, gudlös, meningslös. Många sökte sig bakåt, till primitivism, människan som djur, regredierar vi? Förvirring, finns själen? Vad är skönhet? Finns kärlek? Eller är det bara krampaktiga symbiotiska behov, ett utslag av rädsla? Leder människans utveckling till hennes undergång? Här liksom i andra böcker från samma tid, väcks tvivel om mänskligheten, kanske bör en mildare djurart få ta över ledarskapet?

De diskuterar och missförstår varann hela tiden. Och även sig själva, då deras känslor och behov ständigt skiftar. Trögheten i texten tycks komma av att den verkar byggd kring en rad tablåer, scenbilder, arrangerade bara för att föra fram deras diskussioner. Ursula och Birkin är de mildare karaktärerna, som kan tänka sig kärlek och själsliga nivåer, även om även detta haltar fram och tillbaka. Men Gertrud och Gerald tycks mer representera en animal primitivism, som oftast känns obehaglig. Vi får se dem kämpa och ta makten över hästar, kor, en stor och stark, men rädd kanin. 

Vid ett tillfälle kör Birkin sin bil, med Ursula som passagerare, och hon ser på honom från sidan, och jämför honom med antika Egyptiska faroner, eller gudar. Det får mig att tänka på tidens moderna konst, kubismens fyrkantighet. Mycket var inspirerat av kolonialtiden i Afrika, med nya idéer, och nya konstriktningar. Allt tycks mig inbakat i undertexten. Där finns ett underliggande dödstema, ett mörkt stråk, som låg i tiden.

Alla karaktärerna har sina stunder av supermänniska, som Birkins gudaglans, några ögonblick här och där. Ögonblick av glimmande triumf, som Gudrun på Café Pompadour, där hon för sig som en drottning när hon triumferar över de mobbare (som förtalat Birkin). men alla är de vanliga unga människor som gör misstag, och missförstår, och omvärderar, och inte vet vad de själva vill. Känslorna fluktuerar. men jag saknar utveckling, de är mer statiska arketyper, med märkliga psyken i mina ögon. En stillastående charad, konstutställning. Och att alla tankar upprepas, ofta i samma mening, åtminstone i samma stycke, minst tre gånger, gör texten tjatig, och dubbelt så lång som den behövde ha varit. 

Det är synd, för det finns gnistor som väcker mitt intresse. Och boken är kulturhistoriskt intressant, och ett experiment i att finna en modernare romanstil. Ett försök att gestalta människor som inte är stöpta i samma form, inte färdiga, utan vill vara i ständig rörelse. Men jag är som sagt kluven. 

The Voyage Out - Virginia Woolf (1915)

Virginia Woolf (1882-1941) debuterade med romanen The Voyage Out. Han hade inlett arbetet 1905 och kom att skriva om den gång på gång fram till 1912, året då hon gifte sig med Leonard Woolf. Att boken inte utgavs förrän 1915, hade både med Virginias hälsoproblem att göra, men också världskrigets utbrott 1914. Men ut kom den, trots att hon förtvivlat åtskilliga gånger.  

Hon ville förnya romangenren, men vägen dit var inte enkel. Debutromanen har kallats konventionell, men jag håller inte med om det. Vid läsningen känner jag att Woolf inspirerats av Jane Austen, likt henne föser Woolf samman några familjer med en rad utmärkande olika personligheter, och låter dem stötas och blötas, för att ställa frågor om livet. En viktig ingrediens hos både Austen och Woolf är ironin i granskandet av människors svagheter och dubbelheten mellan vad vi är medvetna resp omedvetna om hos oss själva. Att kapten Willoughby Vinrace, Rachels far, bär samma förnamn som den charmiga egoisten i Austens Förnuft och känsla. känner jag som en medveten blinkning från Woolf till föregångaren. 

Inför de första 80 sidorna var jag entusiastisk, inte minst för att Mrs Dalloway gör ett kort gästspel - en sorts karikatyr långt innan hon fick sin egen roman. Tyvärr kändes bokens mittenparti som alltför långdragen, sega longörer gjorde mig så ofokuserad, att jag la ifrån mig boken, det tog tid för mig att nå fram till slutet. Men de sista 80 sidorna tyckte jag lika mycket om som de första, men av andra skäl. även om en text mår bra av ombearbetningar, så tror jag att  den sju år långa tillkomsten blev för utdragen. Men en viktig läroprocess fram till hennes senare mästerskap.  

En annan tråd till Austen är Mariannes febersjukdom i Förnuft och känsla. Colonel Brandon, som älskar Marianne i tysthet, mår så dåligt av sin hjälplöshet inför sjukdomen, inaktiviteten i att bara vänta och hoppas, att han ber om en aktivitet, något som kan hjälpa. Han får rida iväg och hämta hennes mor. En lysande detalj hos Austen, som gestaltar Brandons personlighet, förmågan att agera och lösa problem. Hos Woolf splittras dock denna kärna, när Rachel ligger lika allvarliga febersjuk, genom att hennes fästman (sedan bara 4 veckor) Terrence Hewett, är mer huvudlöst orolig, och stannar hemma i trappan, medan det blir hans vän St. John Hirst som får rida iväg och leta upp en kunnigare läkare. Vilket dock inte hjälper. 

Virginias familj var hårt drabbade vad gäller sjukdom och död. Virginias föräldrar hade redan förlorat sina äkta hälfter, och hade barn med sig i äktenskapet med varandra. Och fick sedan även fyra barn ihop. Virginias var 13 när även hennes mor dog, och ett par år senare fick fadern cancer, vilket blev några för alla plågsamma år fram till hans död. Även en äldre halvsyster som fått 'ersätta' modern dog, så syskonen fick klara sig själva. Och då kom det sista hårda slaget, Virginias mest beundrade äldre bror, Thoby, dog i Tyfus. Det är uppenbart att Woolf ville bearbeta hjälplösheten och frågorna inför sjukdom och död. Och det är dessa frågor som ger The Voyage Out dess pregnanta sista fjärdedel. 

Vad gäller ironin, så ironiserar Woolf inte enbart över individerna i romanen, utan över hela den engelska medelklassen, de som har råd att ta långa semestrar på avlägsna koloniala platser, där de kan känna sig överlägsna, men samtidgit styrs av hämningar, och aldrig vågar lita på omgivningen, känner sig annorlunda, och aldrig kan ta seden dit de kommer. 

Woolf är lysande när det gäller dialog. Det märks att hon levt i en stor skara syskon och senare i en grupp vänner, som hela tiden håller igång konversationen, som i romanen är den krydda som hela tiden håller texten levande, och dessutom förmedlar ironin i situationerna. Det som brister i den här romanen är för mig longörerna däremellan, mer eller mindre ofokuserade beskrivningar. Och kärlekshistorien mellan Rachel och Terrence är 'tyst', och jag får svårt att ta den till mig. Lika mycket som den naiva Rachel själv, som är ung och okunnig om livet. Woolfs mål var säkert att få fram just Rachels osäkerhet, och det gör hon bra. Men att övertyga mig om deras själsliga kontakt, det är mer intellektuellt än övertygande för mig. 

Ett par notiser i texten som anknyter till händelser 1909-1910, visar att romanen tilldrar sig i Woolfs samtid. alltså årtiondet före första världskriget. Viktigt är hur romanen rör sig mellan de olika kvinnorna på hotellet i Santa Marina, alla med olika syn på livet, och med olika livserfarenheter, vilket kan åskådliggöra den tröskel den moderna kvinnan stod inför, att hon måste ut ur den viktorianska naiviteten och ta del av livet. Frågor uppstår: Vad är livet? Vad är känslor? Vad har betydelse? Finns själen? Vad betyder kärlek? Finns det olika sorters kärlek? Hur mycket är inlärt? Hur mycket utgår ur individers personlighet? Och så vidare...

Allt blir både intressant och ogripbart. Virginia Woolf kommer inte med några svar. Olika människor ser olika på problemen och har olika lösningar. Eller bara hankar sig fram ...

Men i slutet övergår hon till att helt bearbeta liv och död, troligen utifrån egna upplevelser. För rAchel tycks drabbad av samma tyfoidfeber, som dödade Virginias käre bror Thoby. Även syster Vanessa drabbades, men hon överlevde. De föräldralösa ungdomarna var på en gemensam resa till Grekland, och sjukdomen hindrade dem från att fortsätta till Turkiet. Efter allt detta blev frågor kring döden ett brännande ämne, hur handfallna vi står, hur obegripligt allt kan synas. 

Så Virginia Woolf hade mycket att bearbeta. Och i boken finns en skala av skiftande tankar om själen finns eller inte. Kan man tro på den själsliga närvaro man tycker sig känna med en avliden person, eller är det bara inbillning?

Shakespeare and Company - Sylvia Beach (1959)

Det här är en memoar av amerikanskan Sylvia Beach som reste till Europa mitt under första världskriget, utan att visa minsta rädsla. Visserligen åkte hon via Spanien, som var neutralt, men vidare till Paris redan 1917. Efter att ha funderat på att öppna en bokhandel för fransk litteratur hemma i New York, ändrade hon sig snabbt, och startade i stället bokhandeln Shakespeare and Company i Paris, inriktad på engelskspråkig litteratur för alla engelsmän och amerikaner som befann sig i 'Västeuropas centrum'.  

Hon hittade först en liten lokal på en tvärgränd, med hjälp av vänner hon snabbt skaffade sig, och öppnade butiken från 19 november 1919. Redan från början lånade hon ut böcker åt medlemmar, och eftersom det ofta rörde moderna böcker som var svåra att få tag på, strömmade medlemmarna genast till, såväl exil-amerikaner, engelsmän och många franska författare. Efter något år kunde hon byta till en större lokal runt hörnet in på en större gata.

Sylvia Beach's text visar en underbart entusiastisk, godmodig livsinställning. Inte ett ont ord mot någon orättvisa som drabbat henne. Hon fick så mycket tacksam entusiasm tillbaka från många trogna kunder och författare. Och kunde hålla öppet, trots ekonomiska svårigheter under depressionens 1930-tal, ända fram till Tyskarnas ockupation av Paris. När USA gick med i kriget hamnade Sylvia genast på tyskarnas lista över misstänkte spioner. 1941 tvingades hon gömma sin ovärderliga boksamling hos en vän, men hamnade själv i interneringsläger i sex månader, innan hon frigavs med 'villkorlig' dom hängande över sig, så hon beslöt att 'gå under jorden', och levde inkognito i Paris kriget ut. 

Hennes engelskspråkiga bokhandel i Paris, blev alltså centrum för många modernister under 1920-talet. Och det är i synnerhet det optimistiska 1920-talet som texten rör, med alla 'första' möten med kända namn, som vi känner igen i backspegeln. Många kom dagligen för ett pratstund. Men en stor del av boken upptas av James Joyce, som Sylvia beslöt att hjälpa att få Ulysses utgiven. Hon blev hans bokförläggare för den och några kortare texter. Men dessutom verkade hon ha blivit hans bank och sekreterare. Också andra bad henne bli deras utgivare, men till det tackade hon nej.  

Det är intressant att läsa om hennes möten med James Joyce, och hennes insiktsfulla analys av mannen och hans situation. Hon inser i backspegeln att Englands och Amerikas förbud mot Joyce's 'oanständiga' bok, fungerat som en effektiv reklamkampanj, som gjorde honom berömd redan i livstiden. Men medan han kunde skörda lagrar var det hon själv och hennes bokhandel som fick ta de ekonomiska smällarna. 

När 'Ulysses' slutligen fick tryckas i USA, och började få rejält med dollar för den, konstaterar hon: "Jag blev ofantligt glad över hans stora framgång, som borde sätta stopp för hans ekonomiska bekymmer. Mina personliga känslor däremot, ja, dem är man inte alltid stolt över, och man bör ofördröjligen göra sig kvitt dem när de inte längre är till nytta." (s.222)

Den etiken tycks hon ha följt livet igenom. Trots att James Joyce utnyttjade Sylvia Beach arbete och små ekonomiska tillgångar, vill hon inget ont säga. Men mot slutet var hon bra trött på hans krav på hennes stöd och rundhänta slöseri. 

Hon levde alltså oförväget i Paris under båda världskrigen, och hade ett nätverk av tidens mest kända namn runt sig. Många engelskspråkiga försvann dock med depressionen från 1929, men vänner hjälpte till att samla in pengar så att hon slapp stänga butiken. Men texten rör som sagt främst det glada 1920-talet, när allt var nytt - jag antar att 1930-talet mest blev fortsatt arbete, med samma bekanta namn.  

En mycket läsvärd bok, inte minst för Sylvia Beach positiva stil, och för insikter i stämningarna i 1920-talets litterära Paris, och i synnerhet tankarna kring James Joyce. 

En döds memoarer - Hjalmar Bergman (1918)

 När jag läste En döds memoarer första gången var jag för ung för att relatera. Jag hade förälskat mig i Markurells i Wadköping, redan som skolläsning, humor och allvar. En döds memoarer var inte vad jag hade väntat mig. Språket och skaparförmågan var lika imponerande, men temat var så mörkt. Alienation och rotlöshet. Allt prat om döden. Jag förstod inte ens titeln. 

Romanen är en släkthistoria, fyra generationer från senare 1700-talet fram till 1913, alltså före första världskriget, Men jag upplever stämningen påverkad av det pågående långdragna kriget.  Huvudperson är berättaren Jan Arnberg, som känner sig mer död än levande. Liksom sin gamle onkel, Leonard Arnberg, som ansåg sig vara död, eftersom han upplevde att han befann sig i helvetet. 

När jag nu efter många år läst om boken, upplever jag boken som det mästerverk den är. Jag kan relatera till Bergmans marionett-filosofi, att vi inte styr över vårt eget öde, att släktsjälen binder oss och vår egen vilja vid livets alla måsten, som tycks vilja hindra vår egen kreativitet från att förverkligas. Den som inte kan styra sitt eget liv är dömd att vara levande död, därav titeln En döds memoarer. 

Det är inte mörkret som skiljer En döds memoarer från Bergmans övriga romaner, utan mer  att den i mina ögon tycks helt sakna 'comic relief'. Romanen är full av egenartade karaktärer, men de beskrivs inte för att roa, de är inte 'krumelurer' som i Hans nåds testamente och andra romaner. Bergman filosoferar med mycket väl genomförda metaforiska scheman, där allt upprepas och korsrelateras. Och romanen börjar och slutar med samma tema, maskeradbalen där Gustav III mördades. I början av släkthistorien är det en dödshandling som inleder släktens skuld, och i slutet dras Jan Arnberg in i intriger på en annan maskerad, där man vill iscensätta just mordet på Gustav III, för att reta den dekadenta publikens nerver. Historien hotar att upprepa sig. 

Del I, 'Arvet och Lagen', relaterar fyra generationer släkthistoria, nästan som Gamla testamentet, släktled stiger ur dimmorna och man är egentligen inte helt säker på vad som är sägner och var sanningen ligger. Vad som först känns som lite mycket att hålla reda på, visar sig snart upprepat som minnestekniska knep. De adliga Arnfeldt vs de fattiga 'borgarna' Arnberg, liksom Biskop  Rygelius som tar hand om själen, vs den fränt misantropiske doktor Rygell, som tycker att alla sjuklingar är 'skräp'. Arnbergarnas stamfar är oäkta son till greve Arnfeldt, som först fick det enkelt avlädda namnet 'Fält', men arbetar sig upp till Fältman, och senare Arnberg. De har parallella öden. Vad är äkta vs oäkta?

Jag sjunker så lätt in i Bergmans berättelse, i synnerhet när Jan övergår från släktsägner, till sina egna minnen från barndomen, barnets upplevelser inför släktingar.  Som alla barn anpassar han sig till familjens allt djupare misär utan att ifrågasätta. Redan som barn är vi predestinerade till viljeförlamning. Enligt Hjalmar Bergmans livssyn styrs vi av en yttre vilja, vår egen är försumbar. Annat än som fixa idéer, vilket håller liv i oss. Jans far, Johan Arnberg är ett exempel på detta, och så lärde han sonen att förhärda sitt hjärta. 

"Livet är icke till för att levas, livet är till för att vinna ett mål. Vilket? Likgiltigt vilket." (s.73) 

 Så kommer mellanspelet 'Léonie', Jans kusin och med åren Jans stora kärlek. Vill man fortsätta liknelsen med Bibeln, är denna fas Jesu kärleksbudskap och Jans skolår. Kärleken lyser upp Jans liv, sedan han förlorat sin far, en ren och oskuldsfull kärlek. Jan hade bara knappt kommit in i tonåren när hans far dog, varför han fick prosten Rygelius, Léonies far, som 'välgörare', dvs förmyndare att leda Jans utbildning. Trots Jans ständiga foglighet, uppfattar Rygelius denna sin uppgift som ren 'kamp', trots att Jan är en moralisk ängel i jämförelse med jämnåriga pojkar. Som fattig trycks han ner. 

Jan, som haft en dragning till sjöfart sedan han som barn fick ett leksaksskepp, följer lydigt planen att kunna bli präst. I kulissen finns skolkamraten Mikael Arnfeldt, yngst i grevesläkten, som gör vad han kan för att först lura av Jan båten, och förföra honom till moraliskt förkastliga handlingar, och försöka få honom att rymma till Hamburg. Mikael kommer med tiden även att gifta sig med Léonie. 

Del II, 'Arvet och Löftet'. Utfattig, avlurad sina sista pengar, överger Jan Sverige, blir sjöman ett par år, och hamnar till slut i Hamburg. Utfattig klamrar han sig fast, likt sin far, vid en affärsidé, som är mer dröm än möjlig att fullfölja, så liknar han sin far. Värst är insikten att Léonie gift sig med Mikael, och att Mikael dessutom bedrar henne. Som ett rö för vinden går han ner sig i Hamburgs dekadenta kretsar,  runt Hotel Montsousonge, där allt handlar om att utnyttja och utnyttjas. 

Där har Jan anställts och utför diverse ljusskygga tjänster åt hotellet, vars namn kan översättas från franska till 'Berget-under-drömmen', vilket jag tolkar antingen som en plats för undermedvetna begär, eller som symbol för Dantes skärseldsberg, eller är det helvetet på jorden? En mardröm. 

På hotellet håller mrs Feurfield salong, tar emot och slussar vidare. Namnet poängterar 'elden', på franska (feu/feure) och tyska (feuer), elden som brinner i Jans frustrerade inre. Mrs Feurfields dotter, som går under namnet Maurette de Montsousonge, som agerar bete i spindelnätet, så skön men så falsk. Jan tjänar henne, och sedan han förlorat Léonie, dras han till Maurette, men får till slut efter en rad intriger, en intuitiv uppenbarelse, han 'ser' den falskhet som omger honom, inser att han hamnat i ett förbrytarnäste. Då minns han den kärlek och han och Léonie delat, inser att hon inte ger upp hur än svårt hennes äktenskap är. Föredömet i den kärleken, får Jan att återuppstår från 'de levande döda'.

Jan som först trott att hans uppgift var att döda Mikael, för att hämnas att han övergett Léonie, men inser att hon hellre vill ha sin make i livet, alltså vill han inte såra henne. Han behöver inte agera redskap, Mikael kommer ändå att förbränna sig själv. Och när en mördare flyr, ser Jan denne i en pose med en arm och ett ben utsträckt, "som om han hängt i trådar". Hjalmar Bergmans marionett-tema. En mördare handlar inte utifrån en egen fri vilja, det är en dödsgärning, inte en livsgärning.  

Vid hotellet i Hamburg, där Jan arbetar med diverse tjänster, finns en 'portvakt', Johannes, som blir en sorts själslig ställföreträdare för Jans döda far, och blir ett stöd för Jan genom denna skärseld,  och kan därför tolkas som symbol för Johannes uppenbarelser i slutet av Nya Testamentet.

Slutet är öppet, så till vida att vi inte längre vet om det som hänt har hänt, eller inte. Johannes säger: 'Har du ännu icke förstått, att du och jag icke äro av denna världen?'

Jan Arnberg är ingen Hamlet, han är en betydligt vekare antihjälte, men i slutet lämnar han dock scenen i sällskap med sin faders vålnad. Då har Jan slutligen lösgjort sig från 'ödet' och skulden, brutit släktens förbannelse, med hjälp av orden 'Far, jag vill inte...' Han vägrar låta sig styras av Arvet, för att kunna följa Kärlekens bud. Han har vänt släktens dödsgärning till en livsgärning. 

Romanen igenom finns en känsla av mysterium som håller intresset uppe från första till sista sidan. Den är full av spännande metaforer och som vanligt rik på karaktärer. Och mycket värd att läsa, så jag tänker inte avslöja mer än så här. 

Porträtt av konstnären som ung - James Joyce (1916)

James Joyce (1882-1941) har i denna sin första roman,A Portrait of the Artist as a Young Man, om Stephen Dedalus uppväxt i Dublin, kommit så nära en självbiografi man kan komma. Det vill säga James Joyce berättelse om hur han som frustrerad ung irländare utvecklades till författare. Texten är i slutet daterad, både Dublin 1904 och Triest 1914. 1904 lämnade han Irland för gott och bosatte sig i  Triest fram till första världskrigets utbrott, då han med fru och barn begav sig till Schweiz. 1914 utgavs Dublinbor, hans första utläggningar kring sin födelsestad. A Portrait... dröjde till 1916.

Jag läste den här uppväxtskildringen första gången (troligen på svenska) när jag själv var i tonåren, och då identifierade jag mig mycket lätt med barnet Stephen Dedalus. Jag mindes hur jag själv i småskolan brukat skriva mitt namn, med gatuadress, kvarter, stadsdel, stad, landskap, län, land, Europa, Jorden, Solen, Vintergatan, Universum. Och här gjorde unge Stephen likadant ca 1890. Det var också lätt att identifiera sig med alla plågor ett barn drabbas av i skolan, med mobbning och andra problem. Boken har fem långa kapitel, som fem olika faser i Stephens unga livsutveckling, hur hans själ utvecklas mot behovet att skapa.  

När jag nu läser om den i original kan jag inte längre förtränga alla segdragna brottningsmatcher med den katolska tron, dogmerna, teologiska predikningar. Det blir för intellektuellt och segdraget. Jag kan inte identifiera mig med skam och rädsla för helvetet, och än mindre med den intellektuella snobbismen. Här blir boken rent sömngivande. Delvis för att irländsk dogmatism är för avlägsen för mig, delvis för att Joyce själv identifierade sig med det jesuiterna och det patriarkala. . 

Man brukar prata om James Joyce teknik 'Stream of Consciousness' som något han utvecklat i Odysseus (1922). Men jag har aldrig kunnat förlika mig med den medvetandeströmmen, den brukar bryta sig mot min egen. Det finns så må nga andra som gör det så mycket bättre, främst Virginia Woolf. A Portrait... laborerar med språklig utveckling för att gestalta Stephens uppväxt. Det gör att meningarna i den första delen, som skall illustrera barnet, blir så korthuggna, så staccato, far fram och tillbaka, så att jag börjar känna tendenser till ADHD, både hos honom och mig själv. Även om Joyce idé var att gå från enkelt barnsligt språk/tankemönster, utökat vartefter, tills han i sista kapitlet börjar skriva vers, så fungerar det inte för mig. För det första tror jag inte på den splittrade känsla som barnet inger, för även om barnet inte har språk att uttrycka alla sina tankar, så kan de ha huvudet fullt med bilder. Dessutom är boken för kort, eller har för långa kapitel, för att gestalta en trovärdig 'utveckling' på det sättet. 

Boken är ändå läsvärd, även om inte alltigenom lyckad. Liksom Stephen i barndomen såg sig själv som centrum för Universum, behöll han denna självcentrering. A Portrait of the Artist as a Young Man gestaltar författarens frustrerade kamp för att finna sitt eget jag, sin egen själ. Han må som litet barn ha accepterat i synnerhet religionen, som sanning, men börjar tidigt slåss mot allt omkring sig, allt blev hinder, livet en kamp. Inte bara fattigdomen i den barnrika familjen som ökade år för år, inte minst på grund av faderns alkoholism. Ändå ville han i första hand frigöra sig från sin mor, sedan hela sin familj, kyrkan som moder, och redan som 22-åring från moderlandet Irland och för att slutligen även göra sig av med sitt modersmål, för att skapa ett eget litterärt språk som gjort sista verket, Finnegans Wake,  mycket snårigt och svårläst. 

Alltså en livslång frigörelseprocess, som måste ha gjort honom mycket ensam. Jag och andra kan ha svårt för hans ego-trippar, men det hindrar honom inte att hävda sin mening. Den var hans. Hans öppet patriarkala nedvärderande av mödrar, kvinnor i allmänhet, kan kanske knytas till 'kompensation' för olycklig kärlek, och frustration över fattigdomen. Från att ha funderat över att bli präst, det är det yttre han drogs till, likaväl som han ser alla sina fiender i det 'yttre', omgivningen, inser han snart att celibat är inte hans väg, han kan inte leva utan sex och alkohol. Att uppvärdera sin egen genialitet, och bli en diktande 'superman', var hans väg. 

Boken vill beskriva 'Konstnärens' väg, från inledningen 'Once upon a time and a very good time..." som inleder Stephens liv som saga, berättelse, fortsätter han hela tiden att betrakta sitt liv och kamp med språk och idéer, hela tiden med sig själv i tredje person. Även så mot slutet när känslor pockar på och tycks skapa upplevelser av att dikter formas automatisk av 'geniet', kommer till honom som musik, han hänförs över orden. Vi har utan förklaring letts att betrakta en rad olika stadier hos Stephen, till slutsidorna plötsligt är dagboksutdrag i jag-form. Stephen har slutligen blivit berättare, egot som tittar ut ur sig själv, författaren själv. 

Mor i Sutre - Hjalmar Bergman (1917)

Romanen Mor i Sutre  är en guldgruva i dubbeltydigheter och dolda budskap. Man kan läsa den flera gånger och upptäcka nya saker. Den tillhör Hjalmar Bergmans modernistiska upptäckarperiod. Jag har läst ett par kommentarer som läser in freudianskt Odipus-tema. Bergman hade tydligen själv prövat på någon typ av psykoanalys ungefär vid tiden för romanens tillkomst, så det är möjligt att det stämmer. Men man behöver inte läsa romanen så. Det finns andra givande tolkningar. 

Det är uppenbart att Bergman utforskar både psykologiska och sociologiska livsvillkor. Den flickjagande fattiggreven (Don Juan-typ) och länsman som jagar honom, klarar sig alltid. De tillhör samhällstoppen. Kvinnor, och i synnerhet ogifta mödrar (inte minst pga grevliga Don Juan-typer) befinner sig längst ner på samhällsstegen. Karl Viktor Anton Kling, Träsken kallad, den enkle handelsmannen, som börjat med att nasa träskedar längs landsvägarna, står i kontrast mot den rike grossisten och importören Luther i Göteborg, med tyskt påbrå. men Kling kallas aldrig annat än Träsken, trots att han kunnat samla på kistbotten, han blir aldrig sedd som annat än löst folk, i jämförelse med bönder. Han måste skaffa fram rejäl hemgift för att lyckas gifta bort ett par av sina fem döttrar. 

Ändå är nätverket mellan samhällsklasserna finmaskigt. Träsken luras in i skumraskaffärer med greven för att skaffa  hemgift åt döttrarna. Grevens oäkta son får gå som nådehjon hos sin morbror, bonden som också är Gästgivare i Sutre, efter far sin. Den 'oäkta' systersonen Basilius, Basse kallad, har satt en fläck på familjens rykte, som aldrig tycks gå att tvätta bort. Alla tycks invävda i skvallernätet. Gästgivarns hustru, Sväran, alltså Mor i Sutres svärdotter, bär på aldrig sinande underlägsenhetskänslor, för att hon är född torpare, kompenserar genom att samla på de 'synder' som hon hittar hos alla runt sig. Det blir en sådan mani att hon verkar närmast sinnessvag. 

Sväran har fått för sig att 'Basse', oäktingen, sätts högre än henne själv och hennes egna barn i 'äkta säng', bara för att han har en greve till far, trots att han som oäkting också är den mest skydde, utanför alla andra, den ensammaste. Så dubbeltydigt är huvudstråket i romanen, hela knuten i historien. Sväran, vill bli av med Basse, och skrämmer honom. och när han förlamas av sin rädsla av att vara ensammast i hela världen, fantiserar Sväran ihop komplotter om att hon bara är redskap för familjens undermedvetna önskan att bli av med den 13-årige men mycket klene Basilius. 

Ett öppet tema i boken är den mellan manlig 'rättvisa', som gamle Gästgivarn i Sutre höll högt. Han gifte sig sent, för han hade adlrig funnit att någon kvinna kunde vara annat än orättvisa. Han fann också tullar och skatter orättvisa, varför han inte serverade alkohol. Men Gästgiveriet blev inte populärt förrän han började byta till sig tullfri konjak via Träsken, och då tog han sig också en flickhustru, Boel Svensdotter, som blev en arbetsam gästgivarmor, Mor i Sutre, som föder honom söner och döttrar, alla viktiga karaktärer i romanen som utspelas under ett enda dygn, från gryning till gryning.

Temat handlar alltså om motsatsen mellan 'manlig rättvisa', som aldrig leder till annat än våld, hämnd, och det märkliga 'modershjärtat'. "Hur är ett modershjärta skapat? Varav? Av maktbegär och smeklust? Av sinnlighet och leklust?" Det undrar greve Arnfeldt på sid 353. Han har ju börjat inse att hans egen jakt på flickor kan bero på modersbrist, att han förlorat sin egen mor i unga år. Så han söker modershjärtat hos varje kjoltyg, inklusive Gästgivarmor,som serverar det i form av stek och ostkaka. 

Gästgivarmor, som hunnit bli mormor, undrar vad man ska med barn till? Liknar de fadern vill hon inte ha dem. Den yngste sonen, Daniel, liknar inte någon av gästgivarparet, sina biologiska föräldrar. Så fadern ignorerar honom, medan Boel börjar skämma bort Daniel, vilket i längden går honom illa. När Boel är över femtio, och yngste sonen i sin skönhets ynglingadagar, då påminner han om de drömmar om kärlek hon haft som ung. Hon viftar bort det eftersom hon vet att livet skapas av arbete, inte av drömmar. Det är arbetet på gästgiveriet som varit tillfredsställande i livet. 

Men undermedvetna drömmar har ändå fått henne att skämma bort yngsta sonen, Daniel. Och de bildar ett omedvetet behov att skydda honom, parat med stråk av svartsjuka. Samtidigt som hon vet att vad än hon kan tänkas drömma om för sina barn, så besannas aldrig drömmarna. Barnen går sin egen väg, sönerna anammar faderns 'Rättvisekrav', de jagar de fattiga strykarna, slår dem om de stjäl mat, medan Boel själv ömmar för alla svaga, vill ge de hungriga mat, medan sönerna menar att hon bara är 'velig', en kvinnlig åkomma. Och hon ömmar för den senaste lilla mamsellen som greven rövat bort, och nu ämnar överge för nästa. Inte för att greven lyssnar när gästgivarmor bannar. Och på något sätt var hon själv skyldig till att sända sin egen dotter Stava, i gapet på greven, så att hon blev ogift mor till Basse.

Romanen är en tät väv av mänskliga relationers brister, inte minst kring oäktingen Basse, som känner sig så utanför, han har ju inte ens fått ett 'riktigt' namn, inte som halvbröderna Anders och Lars, som ärvt sina fäders namn. Basse känner sig inte hemma någonstans. han är inte 'riktig'. Boel utbrast, "Men vad säger du? klart du är ett riktigt barn?" Men för Basse själv känns det inte så. Allt handlar om psykologi, i samverkan med sociala  hierarkier. För även om Boel trott att hon behandlat alla barnbarn lika - även om hon inte behandlat alla söner lika - så har det funnits undermedvetna stråk av skam kring oäktingen. Skam som gav Basse förmågan att läsa tankar. Basse är mycket känslig för vad alla runt honom tänker och känner.

Jag är som alltid imponerad av Hjalmar Bergmans filmiskt dialogiska scenarier av psykologiska teman, experimentellt återgivet, så nytt i hans samtid. 

PS. När jag tänker djupare, så kanske det finns ännu ett dolt tema. Att sonen Daniel kanske faktiskt även han är grevens son, han som inte liknar gästgivarparet. Greven sökte ju även Moran i sin jakt på en mor, och hon är svag för hans charm, som hon i nyktra stunder känner som 'fans verk'. Att Daniel blir dödad av misstag, för att förföljarna misstar Daniel för greven, kan vara ett tecken på detta. Inte bara att Daniel skämts bort med dyra kragstövlar som passar grevar bättre än bönder. Men detta är så undertryckt i Boels medvetande - om det stämmer - att Bergman inte ens ger oss några större vinkar i texten. Men å andra sidan stämmer det med att Bergmans alltid är mycket subtil i sina intriger. 

Framtidens skugga - Edith Södergran (1920)

Är kanske de mest svårlästa, eller svårtolkade, av Edith Södergran. Och det är den sista samling hon själv hann ge ut före sin död. 

Även om många av dikterna tycks utgå ur ett 'Jag', ska man akta sig för att tolka jaget som Edith Södergran själv. Dikterna är mer som tankelekar, utforskandet av olika synvinklar. Det finns dikter som målar upp mystiska upplevelser eller utforskar uppståndelsetanken. Mycket kan vara inspirerat av Rudolf Steiners då nya antroposofi. Men dikten 'Materialism' tar motsatt ståndpunkt, ett hårdnackat förnekande av själen.  Utforskandet av motsatser tillhör de modernistiska dragen, förutom den fria versen, utan rim och meter. 

En annan dikt utgår ur 'Hamlet', en tredje ser livet som en 'Hyacints' sorglös triumf, och så vidare. 

Eros symboliserar passion, skaparkraft. Alla har vi skaparkraften inom oss. Södergran ville väcka den inom oss, men nog kan även hon tveka emellanåt, när kroppen blev allt svagare. Man kan bara hoppas att hon hade uppnått den övertygelse som många dikter utstrålar, om människans utveckling mot större medkänsla och kärlek, så som många dikter tyder på. 

NP 1956 - Juan Ramón Jiménez

Juan Ramón Jiménez (1881-1958), spansk poet som fick Nobels litteraturpris 1956 med motiveringen:

"för hans lyriska diktning som på spanskt språk bildar ett föredöme av hög andlighet och konstnärlig renhet"

Kanske är han idag mest känd för sin poetiska prosabok, Platero y yo, som han skrev på årtiondet före första världskriget. Den första versionen 1914, kom 1917 att utökas. Viktigt dessa år var också hans diktsamling  Diario de un poeta recién casado (En nygift poets dagbok), skriven under hans bröllopsresa 1916, via fartyg över Atlanten till och från New York. Han debuterade år 1900, bara 18 år gammal, och utgav fram till 1923 ett 25-tal böcker, och fler blev det därefter. Utmärkande för författaren är dock att han aldrig slutade att redigera sina dikter, för att få dem att stämma med sina ideal. Han ingick i en ung generation modernistiska förnyare av den spanska litteraturen. De dikter jag läst är symboliska, orimmade, med fria versmått och ibland lika gärna poetisk prosa. Vad jag förstår gick han från att utforska många raffinerade versformer, till att med åren bli allt mer formellt asketisk, med ett rent osmyckat språk. Just det som gör det så skönt att läsa.    

Född i Moguer, en liten sydspansk by när mot den Atlantiska kusten, kom havet att alltid vara en viktig symbol som han ofta inneslöt i sina dikter. Jag har läst boken The Poet and the Sea (2009) som har samlat alla dikter där Jiménez alluderat till havet på något sätt. Där finns dikter ända från 1900, men huvudnummer blir Diario de un poeta recién casado/Diary of a Newlywed Poet, eftersom den till huvuddelen skrevs under den långa sjöresan på Atlanten, från januari till juni 1916. Men vid spanska  inbördeskrigets utbrott 1936 flyttade Jiménez till USA och undervisade på olika universitet där, men levde sina sista år i Puerto Rico. 

Tack vare att boken är tvåspråkig spansk-engelsk på varje uppslag, kan jag både njuta av det spanska språket och dubbelkolla betydelsen i den engelska översättningen på motsatta sidan. Meningarna böljar suggestivt, pulserar, upprepningar och vokaler, så jag känner dyningar och jämn vågrytm. Havet har ett mångtydigt symboliskt värde för Jiménez. Från sin uppväxt i Moguer, och sin tillbakadragna livsstil, sökte han sig ofta till havet för inspiration och naturnära ro. Havet speglar hans känslor, både soligt glänsande lugn och mörk oro och upprördhet. Havet kommer att symbolisera hans egen skaparkraft, den själsliga eviga nivån, lika evig som havet, men också alltid nytt, precis så som han hela tiden ville förnya sina egna dikter. Havet kan vara en moder, som lugnar, kärlek i sin mest eviga form, men också en gudom som oroar med sin styrka, ofta övermäktig. 

Efter alla dessa känslor, denna kärlek och inspiration, kommer sista dikten, Ola sin nada más (Juste a Wave) lite som en chock, när han - på ålderdomen - tycks släppa havet, och menar att han hela livet har sökt Havets hjärta förgäves. Han ser inte längre det gudomliga, han får ingen tröst, havet är bara en slumpmässig våg. Han som  hela livet funnit sin själ i havet, tycks plötsligt ha tappat tron. 

Dikten står sist, men jag vet inte hur sent i produktionen den dök upp. kan det ha varit redan vid inbördeskriget?

Den poetiska samlingen prosatexter Platero y yo, som lär ha översatts till svenska i två delar, Silver och jag, och Samtal med Silver. Textens huvudperson är dock författarens födelseort Moguer, där han vistats även senare, bland annat åren 1907-1912, när texten skrevs. I den lilla staden med omnejd promenerar författaren med sin silverglänsande åsna, Platero (som också betyder silversmed), och begrundar livets mångfald av yttringar, människor, djur och natur. Det blir en mosaik av betraktelser, mer realistiska än nostalgisk, men ändå i ett dis av barndomens försvunna värld. 

Den utkom som sagt först i en kortare version, antagligen var detta 'versionen för barn', där man rensat bort elaka präster, död och sjukdom. Jag är inte helt säker, men den första version jag själv fick tag på,  var mycket kort och 'helt fel'. Den var illustrerad med träsnitt där åsnan var svart eller mörkbrun (!), trots att textens Platero är silverglänsande. Boken var också tvåspråkig version, och tyvärr hade den engelska texten gjorts onödligt lång och trög, och hade förlorat den spanska textens renhet. Inte behöver barn fler ord än vuxna för att förstå!

Därför blev jag så lycklig när jag fann Stanley Appelbaums översättning (2004), en fullständig version, också spansk-engelsk, lika vacker på engelska som i spanska original, inte en stavelse utbroderad, så jag har med glädje läst både spansk och engelsk version parallellt.  Boken är en poetisk juvel på prosa. 

Åsnan som inte säger något när författaren pratar med med åsnan, kan sägas vara en barnvänligare version av 'havet', någon att prata med som snällt lyssnar utan att avbryta, det är inte skaparguden han brottas med, här är det inre barnet i sin ursprungliga närhet till livet, i sin mest jordnära version. Här finns insikter och upplevelser som vi alla kan känna igen oss i. Men också sånt som känns mer exotiskt.   

138 korta texter i vilka författarens silvergrå åsna är hans själsliga partner i utforskandet av den bygd där han föddes, en bygd från en äldre värld som snart skall försvinna i takt med 1900-talets framfart.  Hur än poetiska texterna kan kännas i sin meditativa minnesteknik, så är det fel att likna det vid idyll. Även om barnversionen sorterade bort elakhet, död och sjukdom, så finns allt med i den fullständiga texten, hela landsbygdslivet, liv och död, bygdeoriginal som vi inte längre ser till. 

Loewenhistorier - Hjalmar Bergman (1913)

Loewenhistorier tycks lika bortglömd som missförstådd. Jag hittade en upplaga från 1926, och har läst den för första gången. Romanens tre delar skiljer sig så pass mycket åt, att samtida läsare såg det mer som tre noveller. Att den skrevs 1913, gör Hjalmar Bergmans experiment med sin berättarstil mycket moderna, och före sin tid - i synnerhet för att vara svensk litteratur 1913 - och kanske förvirrade det läsarna, när de invanda genrekonventionerna inte längre följdes. 

För mig är den lysande. Leonard Loewen berättar hela historien i presens i jag-form, men ändå skiljer sig de tre delarna åt, likt en triptyk får vi tre olika avsnitt ur Loewens liv, tre olika sociala omständigheter, som påverkar Loewens jag-upplevelse. Och det påverkar också mig som läsare, ger mig närhet till karaktären Loewen. 

Mitt i boken förklarar Loewen: "Jag berättar mitt liv för mig själv."

Vilket är vad Kerstin Ekman också talar om, att vår mänsklighet ligger i att vi skapar oss själva genom att berätta våra liv, våra historier om oss själva. I Loewenhistorier är Bergman närmast melankolisk, och livsspiralen är nedåtgående. De tre delarna är uppkallade efter var Loewen bor för tillfället. 

Del 1: "47:an" handlar om ett stadshus, där allt rör sig om sociala hierarkier mellan de boende, ett spel mellan kvinnor och män, och sociala klasser. Loewen (liknar tyska ordet för 'lejon') är ett adligt efternamn, och något annat yrke än misslyckad 'konstnär' har han aldrig haft. Hans katt, William Penn, har även den en närmast 'kunglig' stamtavla. Men allt är bara en mycket bristfälligt förnissad yta. Loewen lever på lånade pengar, och har ingen framgång som konstnär. Även övriga hyresgäster yvs med lånta fjädrar. (William Penn var kväkaren som grundade den amerikanska staten Pennsylvania.) 

Del 2: "Thoméi gård", en f.d. bondgård i utkanten av staden, När Loewen hamnar här är han så pank och alkoholiserad att han tvingats ge bort sin katt. Han har släppt sina konstnärsdrömmar, gjorde ett kort  mellanspel som dekorationsmålare, i stort sett används schabloner att fylla i färg i, men deras chef Tunberg är impopulär och strejk utbryter. Det slutar med att Loewen blir vanlig 'plankstrykare', dvs målar om väggarna på Thoméus hus, där han haft bostad, men inte kan betala hyra. Och svälter gör han, tills han utför ett taffligt inbrottsförsök.

Del 3: "Gula huset", utvecklas till en sorts deckarhistoria. Efter Loewens fängelsestraff har hans  'rika' släktingar förbarmat sig över honom, så han får bo i herrgården, som informator åt den studieovilliga dottern, och som 'intendent' hjälpa den gamle Översten, att försöka styra upp ekonomin. Men egentligen är allt spel för gallerierna. Loewen lever helt på nåder, utan eget liv, och sjunker allt mer in i tapeten, har inget inflytande, kan bara se hur allt är ett spel, där alla bedrar varandra i jakt på 'pengar, förmögenhet'. Ingen vinner, och Loewen riskerar att åter hamna på bar backe, när Översten, gammal och sjuk, snabbt närmar sig döden.

Loewen är själv en hedersman, som hamnar i klammeri med rättvisan, på ena eller andra sättet, alltid av irrationella försök att rädda någon ung kvinna, som riskerar att falla offer på olika sättet. I Thoméi gård är det Agnes, offerlammet, där också han själv mister sitt namn, genom att försöka leva incognito och bara använda förnamnet, men där Agnes mor, fru Ekström, som styr och ställer och har enkel krog med spritutskänkning, börjar kalla honom Josef, och en retsam grannflicka, Stella, tar efter. Antagligen refererar detta till bibelhistorien om Potifars hustru, eftersom Loewen i det längsta försöker freda sin kropp, samtidigt som Stella utövar utpressning, i försök att få en kyss, som skall döma honom till pedofil. Stella är "en liten darrål. Hon slingrar fram genom mina mardrömmar." (s..127)

Bland alla triptyk-teman, kan man också jämföra delarna med Dante, där jag ser 47:an som Skärelden, Thoméi gård som helvetet - vid ett tillfälle skall man röka ut lössen från hans rum med hjälp av svavel, vilket gör att han måste sova utomhus i kalla vintern pga svavelångorna (!). Och Gula huset, ser jag som ett mycket tvetydigt Himmelrike, herrgården hos de adliga, som glider ovanpå och handlar med juveler. Mat och rena kläder får han, men inget mer. Himmelriket finns inte, det finns ingen räddning, Loewen tappar helt tron på mänskligheten, genom dess brist på anständighet och hederlighet. 

När Loewen sov utomhus i vintern, och riskerade frysa ihjäl, då blev kölddvalan som ett himmelrike i helvetet, då han fantiserar igenom hela sitt liv, läser det som en berättelse, ett skådespel. Ibland blev orden 'en trist oreda', men då lät han sömnen sudda ut orden för att kunna vakna till nya harmoniska fantasier. Loewen försöker skapa sitt 'jag'.

Många teman kan delas i tre, några har jag nämnt ovan, men möter också sina paradoxala motsatser, som t ex när Loewen riskerar att utnyttjas av fru Ekström, hamnar han själv samtidigt i blickfånget som eventuell pedofil. I Thoméi gård lever galna fru Andersson, rädd för vatten, bibeltrogen fruktar hon en ny syndaflod (ännu ett bibeltema) inför alla mänskliga tillkortakommanden. Omgivningen styr henne, genom att hota med regn, så att hon aldrig vågar gå ut, i stället betalar hon för deras tjänster, fru Ekström får så ännu en inkomst. Men är fru Andersson galen? Eller är hon klok, som hon själv påstår, och alltså medvetet smiter undan livet?

Loewen svälter, säger. "Jag vill gärna ha arbete. Och likväl blir jag rädd var gång brevbäraren kommer in på gården. Jag är så trött."   Länge lyckas han undvika fru Ekström, "Jag tror att om jag hade pillat henne under hakan, så skulle jag fått ett glas (en besk). Men jag pillar henne inte udner hakan. Det är allt, vad jag har kvar av viljan. det är min sista vilja."  Loewens moraliska stolthet är hans testamente. Men till sist måste han ge tappt och undrar "varför jag envist kämpar för en liten nyckfull dygd, var mening är mig främmande." 

I första delen talar han om sin 'tredje vilja', Förståndet och känslorna är de två första, det inlärda och det instinktiva, men det tredje tycks vara 'dygden', som hela tiden får honom att handla enligt själens heder, snarare än via förnuft och instinkter. Återigen tre - människans vilja tredelad. 

Loewen sov ute i kylan, för att undvika fru Edströms snaror,  halvdöd stod han på tröskeln, längtade han efter kölddvalans förmåga att 'uppenbara sanningen', alltså sökte en andlig uppenbarelse. När han svältande lyckats tjäna någon krona genom påhugg på torget, slösar han genast bort den på karameller, som han delar med barnen, och blodapelsiner han ger till Agnes, men hon blir rädd för den röda saften, 'blodet', som hon aldrig tidigare träffat på, och slänger därför bort dem. Allt är förgäves. 

En annan triptyk är samhällsklasserna, i Del 1 lägre medelklass, i Del 2 bönderna som omvandlas till arbetare, men där man fortfarande kan se tillbaka till "de gamla bondetagen, det är Thoméi poesi, ett dyrbart brottstycke ur et förlorat bonde-epos." (s.124), när han börjat "tänka på samma sätt som det hur, i vilket man bor" då kan man uppehålla livet. Det är då han fick stryka plank åt Thoméi och göra andra ärenden för maten och husrummet, som att hjälpa Thoméus att skoja bönderna på kreatursmarknaden. Och i Del 3, sitter överklassen, och där har Loewen svårt att tänka som sin omgivning, ändå sjunker han in i en total marginal, passiviserad, hissnar över alla bedrägerier.

Intill Thoméi gård finns en handlare, som är så artig att han "adlar hela sin omgivning. Agnes kallar han fröken eller lilla nåden. Han är aldrig ful i mun." Men på väggen har han 'cigarrettkvinnor' som vittnar om 'sansad phalloskult'. När  handlaren sen vill 'köpa' Agnes som 'stadigvarande mätress' - då brister det för Loewen: "Lymmel, det är dina finnar som räddar dig från en örfil." Präktiga ord, men rösten är matt. Loewen vill stjäla för att rädda Agnes, så att inte "vargen river lammet", men misslyckas, och hamnar i fängelse, men Agnes gifter sig till pengar med den gamle sjuke Thoméus, och fogar sig i sitt öde. Agnes, som varit den enda kvinna Loewen kunnat visa sitt rätta jag för, utan mask. Men även det var förgäves. Till och med Viberg, Agnes stora kärlek, och Loewens tidigare bäste vän, anser att det är bäst att Agnes gifter sig till pengarna, så kan de gifta säg när gubben dött. 

Loewen väcker melankoli, över mänsklighetens tillstånd. Ändå läser jag gärna om denna bok för att jag trots allt kommer så nära inpå livet på Loewen, och njuter av många sköna språkliga formuleringar. 

Tender Buttons - Gertrude Stein (1914)

Ett allkonstverk! Som väckt entusiasm i mig!! Det hade jag inte väntat mig, efter trögheten i Steins debut, Three Lives, som var närmast plågsam att läsa. Tender Buttons är något helt väsensskilt, en prosalyrisk upplevelse. Viktigt att man TAR SIG TID, läser långsamt. Jag hade långsam meditativ instrumental musik på i hörlurar när jag läste. Kanske underlättade det. I alla fall passade det utmärkt. Kanske också för att jag själv som dansare är mer intresserad av musiken som rytm, takt, och melodislingor. Även vid sånger med text är orden för mig oftast underordnade intryck. 

Man måste minnas att Gertrude Stein var nära vän med Paris' konstnärliga avantgarde. Inte minst Picasso, som flyttat till Paris tidigt 1900-tal. Det går att jämföra debutbokens tjatiga träaktighet, omtagning efter omtagning, med Kubismens första analytiska fas, som ville ge en 'objektiv' bild av verkligheten, vilket dock kan stelna till en andefattig yta, hur än man försöker få ytan att bli tredimensionell. Tender Buttons kan sägas uppstå parallellt med kubismens andra fas, den syntetiska, efter att man uppfunnit collaget 1912, då man övergivit det entydigt objektiva, till förmån för livets komplexitet, och i den mångfalden får även själen sitt rum. 

Steins prosalyriska text har ytligt sett en melodiskt skön satsbyggnad, som jag kan lyssna till som rytmer och slingor. Dessutom är texten fylld av alliteration, som skapar melodier och takt. 

Ett litet exempel: "Single fish single fish single fish egg-plant single fish sight", som för mig blir som en våg som slår mot en klilppa. Jfr 'Vågorna vagga vindarna till vila', av Strindberg. som också är en vågrörelse, även om jag där upplever en annan typ av våg, en vaggsångs-våg. 

 Stein har ansträngt sig för att ta bort alla omedelbara betydelsebärande segment hos orden, varför texten kan bli frustrerande för den som alltid vill hitta ordens 'objektiva' betydelse. Här får läsaren söka i sin egen känsla för att finna sin egen mening. Det finns inget facit till vad texten betyder. Varje läsare är helt fri att göra sin egen tolkning, precis som den som betraktar abstrakt konst får hitta sin egen tolkning av bilden. Det säger sig självt att detta är en text som är omöjlig att översätta, eftersom meningarna inte har någon entydig översättning, utan mest handlar om poetisk kraft, så läser man den för att njuta av den engelska språkmelodin, medan man skapar sitt eget innehåll.

Det är lustfyllt. Jag tänker på min dotter som har den ganska ovanliga egenskapen 'synestesi', att för hennes har alla ord alltid en inneboende smak, och/eller färg. Hos henne var det en medfödd egenskap att sinnesintryck (ljud/bild/smak) alltid sätts sammankopplas automatiskt ögonblickligt. Vi andra kan läsa Gertrud Stein och kanske få en aning om samma känsla. 

Det här är alltså en text som aldrig blir utläst, den kommer att räcka livet ut, för omläsning efter omläsning, med nya tolkningar varje gång. 

Three lives - Gertrude Stein (1909)

Gertrude Stein (1874-1946), författarinna född i USA, som antagligen är mer ihågkommen för att hon under sitt långa liv i Paris, samlade tidens modernistiska konstnärer omkring sig.  Och köpte deras tavlor när de behövde mat för dagen. Stein begrundade deras nya stil i avbildandet av människor och världen, och ville göra samma sak för litteraturen. Hon ville bli historiskt nyskapande, och 'inleda' 1900-talet med något väsensskilt från den perfekt ihopsnickrade intrig-romanen à la 1800-talets mästare. 

Alltså arbetade hon på tidiga formexperiment. Debuten, de tre historierna i Three lives, skrivna 1904-1906 hittade hon ingen förläggare till, utan beslöt till slut 1909 att själv betala tryckningen. Nu har jag just läst dessa, som också är det första jag läser av Gertrude Stein. Det är intressant att försöker tänka sig in i hennes idéer, och finner texterna bitvis intressanta, men samtidigt är läsningen nästan en kamp då texterna är närmast olidligt tjatiga. 

Stein ville skriva om 'vanliga' människor (anti-hjältar), och gör det med hjälp av en ordmatta av upprepningar, inspirerad av den moderna konstens grova penseldrag, som inte döljer några skavanker. Paradoxen är att det tjatiga upprepandet både skapar en övermättnad, som inte ger utrymme åt läsaren att tänka och dra slutsatser. Å andra sidan tycke Stein aldrig ge oss sina egna tankar, skriver oss inget på näsan, utan vi måste själva läsa mellan raderna - om man orkar dra efter andan.

Stein var också intresserad av psykologi, så ordmattan var nog avsedd som vägen till en inre monolog, även om jag inte tycker att den är lyckad på det sättet. Däremot blir alla omtjatade fraser ett sätt att gestalta livets enformighet och tröghet. Jag ser inte texterna främst som stream-of-consciouness, inte lyckad sådan, utan mer som en ljudmatta av 'prat', människor som pratar förbi varandra, grälar på varandra, försöker uppfostra varann, på ett sätt som vi alla kan känna igen oss i, och störa oss på, och önska vi slapp. Allt evigt yttre kritiserande (som vi vet oftast omvandlas till inre kritik mot oss själva - även om Stein inte tycks ta upp just den aspekten). Allt ttycks gestalta 'livet' mer naturtroget än elaborerade intriger. Det ständiga upprepandet, livet tycks inte ha någon intrig, och kan därför uppfattas som meningslöst, när det beskådas utifrån.

The första livet som beskrivs är 'The Good Anna', som lär vara inspirerad av den tavla av Cezanne som kallas 'Mme Cezanna' och hängde på väggen vid Gertrud Steins skrivbord. Anna är arbetsam, strävsam, sparsamma, hon hjälper alla hon arbetar åt att spara, för det är det hon ser som det rätta sättet att leva, trots att det hon sparar åt de familjer hon arbetar hos, alltid gör slut på de sparade pengarna på sånt Anna själv tycker är onödigt, så hon har alltid något att gräla vidare om. Även de pengar hon själv sparare, försvinner, för att det alltid finns någon behövande i omgivningen. Sparandets filosofi leder till evig ebb i kassan. Anna är är alltid omgiven av djur, hundar och katter och fåglar, då Anna har ett behov av att vårda och ta hand om. Är Annas liv meningslöst? Den sparsamma, som hjälper slösarna att spara, och aldrig lyckas behålla sina egna besparingar, och slutar sina dagar i fattigdom, innan hon slutligen dör under en operation. 

Andra livs-historien, Melanchta, är den längsta, med lika ihållande upprepningar, nästan hypnotiskt, sida upp och ner, där huvudingrediensen är gestaltandet av en komplicerad kärleksrelation med små förändringar i parets omtjatade argument. I den texten finns dock en förklarande nyckelmening som dock inte upprepas: "... as their minds and hearts always were to have different ways of working."

Hela stycket lyder: "He was silent, and this struggle lay there, strong between them. It was a struggle, sure to be going on always between them. It was a struggle that was as sure always to be gong on between them as their minds and hearts always were to have different ways of working." 

Texten flyter fram med snarlika meningar, gestaltar livets tröghet, människors svårigheter att förstå varandra. Förälskelsen leder korta stunder till att paret försöker förstå varandra, eller lära varandra sin syn på livet, försöker se sitt och den andres inre liv. Steins karaktärer upplever ofta sina 'inre' känslor, men vet ändå inte så bra vad dom ska göra av denna 'inre intuition'. I synnerhet Melanchtas partner 'Jeff' är medveten om sin egen tröghet att hitta in i sina känslor, hur än Melanchta försöker 'lära' honom. 

Tankarna snurrar mellan Melanchta och Jeff, eller snarare är det samtal som går förbi varann. Dessutom drabbas de av skvaller, sruntprat från utomstående, som leder till misstro inom paret, i synnerhet mannen, som inte vågar lite på sina egna känslor, Jeff tänker dessutom länge att det egentligen är Melanchta som tvingar till sig kärlek, och inte är något han vill känna. Det för mig intressantaste i den här texten är Steins kringgående rörelse i gestaltande av Jeff som främst en tanke-människa och Melanchta som en känslomänniska, och svårigheterna för dem att mötas på halva vägen. De respekterar inte sig själva och sina egna känslor, och misstänker därför att motparten är den som inte respekterar dem, trots att de båda är de mer hänsynstagande än någon annan de möter i livet. Melanchta hade en brutal far och lider livet igenom av depressioner, När Melanchta slutligen ger upp tankarna på Jeff, hamnar hon i en huvudlös relation till en spelare som aldrig bryr sig om någon annan än sig själv, och allt går från dåligt till värre, vännerna överger henne,  hon blir sjuk och dör så småningom utfattig.   

Melanchta är en lång text av ständiga upprepningar, så på ett stät skulle texten kunna krypmpas ihop till något mycket kort, men samtidgit skulle den psykologiska dansen då gå förlorad. Stein tänker inte förklara något, vi får själva läsa mellan raderna. Om man orkar läsa alla rader ... ändå måste man det. 

Tredje livshistorien, The Gentle Lena, är den kortaste och mest lättlästa, men också den mest tragiska. Lena är sin tids mest typiska idealet av ung kvinna, hon som inget vet om livet, utan bara leds av sina släktingar utan förklaringar. Hon förs till Amerika av en välmenande släkting, för att giftas bort och förhoppningsvis få ett 'bättre liv'. Men både Lena och den tilltänkte brudgummen har alldeles för svag självbevarelsedrift, de omges av grälande släktingar och vänner, och bara lyder, för att det verkar enklast så. Lena, som så många flickor i slutet av 1800-talet, saknar insikter om vad liv och 'giftermål' innebär. Hon niger, tackar och lyder. Mer eller m indre välmenande människor gnäller, pikar och gräl ar henne genom livets flodfåra, utan att hon har någon egen vilja. 

Brudgummen Herman övertalas att komma till kyrkan och säga ja, med motiveringen att Lena har ingen egen vilja, och kommer inte att vara till något besvär, utan det kommer att reda ut sig i långa loppet. Herman har aldrig varit intresserad av kvinnor, och det förändras inte av äktenskapet. Det är så tragiskt att jag knappt orkar tänka på, att Lena genomgår fyra graviditeter, trots att hennes make Herman 'är helt ointresserad' av sin hustru!!! Det gör ont. Jag vill inte tänka på hur det gick till. Fjärde barnet är dödfött och tar modern, Lena, med sig i döden. 

Det paradoxala är dock att Herman har varit 'vänlig' mot Lena äktenskapet igenom, för han inser att hon inte stört hans liv nämnvärt, och här kommer den paradoxalt positiva avslutningen av historien. Att Herman som inte ville gifta sig, älskar att bli far, han älskar sina barn, att vara far, och ta hand om den. Han sköter den mer än hans deprimerande hustru Lena någonsin orkade. Så när Lena slutligen dött, lever han själv med sina barn, utan hustru och föräldrar, och älskar att ta hand om barnen. Äntligen ett positivt slut på ett av alla gestaltade liv i denna bok.

Så, mitt intryck är en blandning av ett visst spirande intresse, parallellt med känslan att denna text skulle jag aldrig orka ta mig igenom en gång till. En viss misstro om jag skulle läsa Stein igen. Men so slängde jag en blick på hennes nästa verk 'Tender Buttons', utan större entusiasm ... MEN, där finns något helt annat, något jag aldrig väntat mig att jag skulle uppskatta, men verkligen gör!. Men mer om det en annan gång!

Antikrists mirakler - Selma Lagerlöf (1897)

Gösta Berlings saga (1991) blev ingen omedelbar framgång, dess stil kändes för ny och ovan för samtiden. Selma Lagerlöf slet med sitt lärarinnejobb och drygade ut kassan med noveller. Hon skulle behöva skriva ett större verk för att befästa sin ställning som författare. Till det behövdes idéer. Till inspirationen hörde hennes nyfunna vän, Sophie Elkan. I synnerhet deras långa bildningsresa från oktober 1895 till sommaren 1896, större delen av tiden i Italien, varav ett par vårmånader på Sicilien.  

Selmas huvudperson, donna Micaela, är skissad utseendemässigt efter Sophie, finlemmad, svartklädd och svårmodig. Även hennes kärleksbekymmer finns först med i romanen. Men Selmas skrivkramp släppte inte förrän Selma släppte den tråden. Den verkliga huvudpersonen är Sicilien och vulkanen Etna med dess invånare. 

Helt klart var det en inspirerande resa, se läste också tidningar och böcker på italienska, och blev mycket intresserad av landets legender. Parallellt med Antikrists mirakler (1897) har jag läst ett urval brev från Selma till Sophie som finns i boken Du lär mig att bli fri, utgiven av Ying Toijer-Nilsson på Bonniers 1992. I breven efter hemkomsten diskuterar de sina författaridéer. Hon samlar på sig fler böcker om Italien och absorberar legender och stoff av olika slag. 

Lagerlöf vill samla stoff och dikta kring sina erfarenheter från Italien och Sicilien, och ungefär som hon gjort med Värmland i Gösta Berlings saga skapa en mängd novell-histsorier, enhetliga i sig själva, som sedan ska vävas ihop till en enhet. För detta möblerar hon om i geografin och använder platser de varit på till att skapa den fiktiva lilla fattiga staden Diamante, på Etnas sluttning, med inspiration från Paterno, och Taormina och andra ställen.. 

Utgångspunkt och röd tråd blir två legender. Den ena är historien om hur man i kyrkan Santa Maria Aracoeli, ett tag av misstag tillbett ett förfalskat 'Jesusbarn', så förväxlande likt att det kallas Antikrist, för att tillbe det leder bara till kaos eftersom Antikrist inte har någon makt i det överjordiska. Antikrist skänker endast jordiska materiella gåvor. Det andra är legenden om hur den romerske kejsar Augustus under den heliga Julnatten (Jesus födelse), får en syn och Sibyllan spår att en gång skall både Kristus och Antikrist dyrkas på Kapitoleum. 

Lagerlöf blir entusiastisk, när hon känner att hon kan väva ihop de två legenderna för att åskådliggöra sina funderingar kring den framväxande socialismen. Alla orättvisor och fattigdom hon sett omkring sig, blev så mycket tydligare på Sicilien, inte minst Kyrkans makt, med likheter och skillnader vad gäller det sociala arbetet, vad gäller sjuka och fattiga, där socialismen tycks så mycket effektivare. 

Selmas blick är en utomståendes fantasi, men försöker förankra sin berättelse i nutiden, med Italiens krig mot Abessinien och betydande förlust i slaget vid Adua 1 mars 1896. Alltså sådanat som de kunde läsa om i italienska tidnignar under sin resa. Socialismen skulle entusiasmera arbetarna till en ny stolthet och sammanhållning bland arbetarna. 

Romanen myllrar av olika historier med problem av olika slag, alltifrån svält, exploaterade textilarbeterskor och barnarbete i gruvor, till nerlagda kyrkor och kloster, vidskepelse och rövare (som väl kan ses som maffiavälde, en stat i staten) som satt käppar i hjulet för alla framsteg. På ytan representerar Donna Micaela kristendom och barmhärtighet, hon ber om hjälp från Jesusbarnet, utan att veta att den har en inskription son säger att dess makt 'endast är av denna världen', alltså inte handlar om ett himmelskt paradis. Gaetano, hennes kärlek med förhinder, som en gång själv tillverkat helgonbilder, får en uppenbarelse att kämpa för fred och frihet och bli en förespråkare för Socialismen, vilket gör att han fängslas på falska indicier, till livstids fängelse.

Där tycks kärlekshistorien rinna ut i sanden. Därefter handlar romanen om Micaels väg till styrka och handlingskraft. Varje gång hon ställs inför problem, hämtar hon styrka hos Antikrist (som hon tror är ett undergörande Jesusbarn), med sin brinnande tro lyckas hon kuva vidskepelse om 'onda ögat', hjälpa blinda, samla pengar till järnvägsbygge, och kuva de rövare som vill hindra bygget. Bara som några exempel. Micaela växer till en stark kvinna, likt majorskan i Gösta Berlings saga,  hon lär sig överlevnad och företagsamhet som ensam kvinna. 

Det var romanen Antikrists mirakler som blev Lagerlöfs genombrott, med den i ryggen kan hon bli författare på heltid. Den fick god kritik, trots att de flesta bara njöt av språket och alla exotiska legender, och inte förstod att detta handlade om allegori som vill göra gemensam sak med socialismen och bekämpa samhällets orättvisor. En del tolkade den snarare som ett förnekande, som om Lagerlöf tog avstånd från socialismen å kyrkans vägar.  Detta trots att hon själv inte uppfattade sig som kristen.

Hon såg den gemensamma idévärlden, om att kämpa för gemenskap och jämlikhet. Omgiven av krig och fatttigdom, finns det ingen anledning att vänta på livet efter detta. Det är här och nu vi måste sluta att bekämpa varandra, och i stället hjälpas åt och modernisera oss till hälsa och välmåga. Till exempel genom att bygga järnväg. Donna Micaela blir först grovt mobbad, men får till slut folket att börja samarbeta, och gör det genom att enas kring tron på mirakler, med den i ryggen orkar de kämpa, jämlika som fattigmunkar. Bekämpar kyrklig hierarki... 

 Men med alla otaliga historier på vägen som slutar lyckligt, känner Selma Lagerlöf att hon skapat en en begfull, luftig och ljus historia. Och kanske var det det som fick människor att köpa slut denna roman mycket snabbare än någon av de tidigare två böckerna. Men trots detta fanns det en misstänksamhet kring boken, som gjorde att den snabbt föll ur modet, trots att den hör till det modernaste hon någonsin skrev. Den har inte studerats och analyserats tillnärmelsevis så mycket som hennes övriga böcker. I slutet av 1970-talet kom hennes 'främsta' verk i nya fina skinnband, omen där fick inte Antikrists mirakler vara med. Men jag är glad att jag hittat originalutgåvan från 1897 på antikvariat, helt underbar papperskvalitet och halvfranskt skinnband. 

Selma lär i efterhand ha noterat att visst är det bra att inspireras av legender och symboler, men att det hade varit bättre att inte visa upp dem, det ledde bara till läsares förvirring och motstånd. På svenska bidrar titeln 'Antikrist' till denna förvirring. Är det djävulen? Kyrkan blir naturligtvis ett offer för sin egen bristande förmåga, ifall socialismen bättre på att sköta omsorgen om människorna. I slutet av boken finns en progressiv påve som försöker förklara att Antikrist inte skall hatas och bekämpas. Påven säger: "Ni har då glömt att sibyllan räknar honom som en af världsförnyarna." Och med slutmeningen: "Ingen kan frälsa människorna från deras sroger, men den förlåtes mycket, som föder hos dem nytt mod att bära dem." (Påven Leo XIII lär ha varit förebild, berömd för sitt itnresse för socialismen.)

Micaelas kärlek, Gaetano, benådas vid en amesti som utlyses efter förlusten i kriget mot Abessinien, för att lugna folket, får de några av sina mildaste socialistiska hjältar åter. När Micaela återser honom inser hon att de kämpat för samma sak - hon och han - den andliga och socialisten.

Selma Lagerlöf är en djärv författare. Antikrists mirakler känns mycket modern. Antagligen låg den i framkant, var före sin tid. Det återstod minst 50 år av krig och elände, där tro stått mot tro. Kanske är vi äntligen beredda att ta emot idén idag, att förankar en positiv jämlikhet, redan här på jorden, grundad på pacifism. Bara vi samarbetar och kan tolerera att inte alla ser och tycker lika om allt. 

Ett drömspel - August Strindberg (1902)

"Det är synd om människorna", säger Indras dotter gång på gång. 

Likt en kvinnlig Jesus, utsänd av världens skapare, vandrar hon runt på Jorden, där människorna överallt lever i livslögner. Människorna är som marionetter, underställda skaparen, liksom gestalterna under författaren. 

Jordelivets brister, de som Strindberg häcklat i alla sina satirer, finns här och tynger människorna. Men Indras dotter kan nu blocka fram medkänslan.

Strindberg skrev den när han var nygift med Harriet Bosse, och de redan grälat och höll på att glida ifrån varandra första gången. Han ser Harriet som Indras dotter, skriver den och andra roller för att fresta och locka henne tillbaka.  

Detta är också vid Maeterlincks storhetstid (skulle få nobelpris 1907), Strindberg, som alltid vaken för nya strömningar, hade studerat och hakat på den nya modernistiska vågen. 

Detta är också tiden för nya andliga strömningar, inte minst teosofin med länkar till den österländska andligheten, som Indra i Indien. Man säger att Strindberg återvände till kristendomen genom Infernokrisen. På mig låter det snarare som den mognande mannens kontakt med sin inre andliga verklighet, även om han fortfarande var blind för sina egna kvinnliga egenskaper, eller blundar för det för att han är rädd för sina svagheter, och fortfarande letar efter den i form av en hustru, och sen blir besviken och då fördömer dem som onda häxor.

Men i Ett drömspel finns ett lugnande stråk:

"Det är vi, vi, vågorna / som vagga vindarne / till vila." 

Medan natten lider - Fríða Á. Sigurðardóttir (1991)

Frida Sigurdadottir (1940-2010) ägnade sig även hon åt översättning till isländska, men debuterade med noveller 1980. Men romanen Medan natten lider är det första jag läst av henne. Huvudpersonen vakar vid sin mors dödsbädd. Tre nätter i rad får vi följa hennes tankar, drömmar, minnen kring kvinnornas liv i sin släkt: mor, mormor, mormorsmor, systrar, mostrar.

Jag hade först lite svårt att sätta mig in i texten, den kändes lite hattig, jag blev disträ. Tills jag saktade ner mitt läsande. Den här boken ska absolut njutas långsamt. Den är inte lång (229 sidor). Och insåg genast att detta är ett mycket lyckat utfört 'stream of consciousness'. Nina vill först sysselsätta sig vid sin medvetslösa moders sida, och sorterar sina anteckningar, berättelsen om sin släkt. Så här finns ett stråk av metaroman, hur denna 1980-talskvinna, blivit framgångsrik som författare av reklamtexter och äktenskap i övre medelklassen, och genom detta ytliga liv, övergivit sin ungdomsdröm att författa fiktion med djupare psykologisk betydelse.

Men än mer är det ett lapptäcke av mångfaldiga skilda erfarenheter och tankar kring och av släktens kvinnor, som med sina motstridiga 'sanningar' kring samma minnen, blandat med drömmar och andra bilder, sammanställer en väv av Islands kvinnohistoria från 1800-talets hårda liv i den karga nordliga naturen, fram till 1980-talets yuppie-era. Det bildar en sorts historisk helhet, hur än motstridig. Texten är skickligt vävd, med omtagningar och ständigt nya vinklar, från rena fakta, via symboler, till djupare psykologiska känslor.

När jag väl kommit till slutet, kan jag börja om utan att känna samma förvirring jag kände i början av min läsning, och inser det storartade i denna väv av medvetande, tankarnas framströmmande.

Svanen - Guðbergur Bergsson (1991)

Känns som det var länge sedan jag läste någon isländsk bok, men nu har jag plötsligt läst två, båda två av modernistiska författare, och båda utgivna 1991.

Behållningen i Svanen är känslan som stiger fram, av det isländska landskapet. Boken har en klart kritisk syn på det moderna samhället, hur maskiner och datorer tar över, allt som får oss att avskilja oss från naturen. När Dottern är ute och rider med hörlurar i öronen o lyssnar på sin 'fickbandspelare', ansåg Daglönaren ironiskt att "det var tråkigt att det ännu inte fanns små japanska TV-apparater som det var möjligt att montera på sadelknappen för folk på hästryggen" (s.119). Ett kritiskt skämt, men så här 30 år senare går nästan alla omkring med sin privata TV-telefon i fickan, och är oftast helt uppslukad av den.

Huvudkaraktär är den nioåriga 'Flickan', som hamnar i en mycket oroande miljö. Men det är ingen barnbok. Inget känns rätt för en nioåring. Naturen är inte romantisk. Miljön kan vara realistisk, men inget övrigt. Inga karaktärer har namn, bara sociala rollnamn: Bonden, Dottern, Flickan, Daglönaren, osv. jag finner inte symbolismen särskilt lyckas.

Författaren (född 1932) hade när Svanen bok utgavs, redan varit verksam ca 30 år. Och hade hört till Islands modernistiska förnyare, och boken prisbelönades på Island 1991. Han hade studerat litteratur vid Barcelonas universitet och översatte sedan spansk litteratur till isländska. Boken känns inspirerad av magisk realism, men jag tycker inte att  Svanen har hållit för tidens tand.

Av och till Satie : en brevbiografi - Ornella Volta (1989)

Detta är inte fiktion, men minst lika spännande. Förutom en excentrisk tonsättare, var Erik Satie en ihärdig brevskrivare, därför har Ornella Volta lyckats samla en mängd brevcitat av Satie, och andra inblandade personer, kring olika teman i Saties liv, från hans födelse 1866, till hans död 1925.

Det blir som helhet en fantastiskt inblick inte hara i Saties liv, utan ger också en tidsbild, en konstnärlig atmosfär, av förra sekelskiftet och första fjärdedelen av 1900-talet, fram till och med dadaisterna. Dessutom är boken rikt illustrerad, de flesta sidor har bilder, om inte foton, så teckningar, porträtt, karikatyrer, typiska för sin era.

Jag blir både road och glad av att läsa denna sammanställning. Ornella Volta interfolierar sin text löpande med varje brevcitat, dvs hans kommentarar och utfyllnader för vår förståelse för skeendet. Och eftersom Satie bodde i Paris och förorten Arcueil, så är sidorna proppade med kända namn, ur modernismens pionjärled, främst inom tidens musik, men även författare och konstnärer.

Inte så att Saties liv var enkelt, ofta kände han sig motarbetad, blev ovän med tidigare vänner, men han gav aldrig upp, fortsatte envist, lankoniskt elak och kvick. Ofta var han fattig och svulten, därför väljer jag här ett fantastiskt citat, av upplevd livsvisdom, från perioder då han var hänvisad till sina vänners generositet:

"Det är märkvärdigt. Man hittar på alla barer folk som vill bjuda på ett glas. Ingen ens drömmer om att bjuda på en smörgås..."