Sara Lidman : i liv och text - Birgitta Holm (1998; uppdat. 2003)

 Allt jag läst av Birgitta Holm, om författares författande, uppskattar jag mycket. Så även denna bok. Hon skriver rent, klart, och lyckas få med hela Sara Lidmans något snåriga författarskap och person - samtidigt som Holm tvekar kring biografi som genre. Borde inte texten få stå för sig själv? Båda ja och nja. 

Sara Lidman gav Birgitta Holm hela sitt 'hemarkiv', sin skrubb full med anteckningar, dagböcker, handlingar och efterforskningar om sin släkt och sin bygd. Detta var 1994, när Jernbaneeposet ännu bara var fem böcker, utgivna 1977-1985. Och är det antagligen fortfarande. Dessa fem romaner cirklar kring farfar Didrik. Nog förstod jag att Sara Lidman inspirerats av sin egen hembygd, men inte att det var SÅÅ exakt. Birgitta Holm redogör för släktens öden så som det överensstämmer med Jernbane-eposet. Och naturligtvis fick Lidman skit för det, av byn som kände sig betittad, utstirrad? Men det är ju så det är med konst. Det närliggande inspirerar till större generaliseringar. Alla vi som inte levt där och inte känner sig trampad på tårna, finner det vackert och berörande. Vi letar efter något att känna igen sig i, medan de berörda skyr det de känner igen. 

Birgitta Holms tanke om varför Jernbaneeposet 'anses svårt att läsa', är värt att citeras. Att Lidman blandar traktens 'olika språk' (västerbottniskt talspråk, rikssvenska, myndighetsspråk och den ålderdomliga Bibelns språk), så att texten blir ett poetiskt gränsland, det är inte det svåra, inte heller dialekten i sig, eller myllret av människor. Det svåra är något mer oväntat, att Lidmans sätt att "förhålla sig till ord är detsamma som i poesin, läsaren förväntas uppehålla en poetisk läsart genom fem band romaner."

Att Lidman vrider och vänder på orden. Holm tar ett exempel ur Vredens barn, sid 135: "Karaffen är finare än karaffinen. Fastän det inte låter så, sa kassaförvaltaren och log."

Antingen älskar man hur hon smakar på orden, och vill sjunka in i just dessa ordmeditationer. Eller så finner man det svårt att hänga med.

Birgitta Holm skriver naturligtvis om hela författarskapet, men eftersom Jernbaneeposet bygger på familjen Lidmans 'förhistoria', så inleds boken där och får mig att associera. Men innan dess får vi insikter om det mesta, alltifrån debuten med Tjärdalen 1951, som jag själv älskade, när jag hittade den på 1990-talet. Vidare över aktivismen mot svensk Atombomb, vidare över Vietnamkriget och apartheid i Afrika. 

Men, som sagt,  när Holm arbetade på den här biografin, var Jernbaneeposet fem poetiska romaner kring Saras farfar. Men hon funderade länge på att även skriva om sin mor och hennes 'vrede', 'hysterin', 'hotet' som hela tiden tycks lura i bakhuvudet, i det undermedvetna. Allt det där som gjorde att Sara hellre tydde sig till sin far. 

Och så i slutet av 1990-talet, när Holm befriat hennes från arkivet, bagaget, tillkom i snabb följd de två sista böckerna, som alltså egentligen inte tillhörde Jernbaneeposet (och inte handlar om järnvägen, utan om hennes föräldrar och många andra i byn/trakten) - den oroande Lifsens rot, om vreden som livskraft, Sara Lidman skrev ju även tidigare om 'arga' kvinnor i betydelsen 'arbetssam och kunnig', men när det gäller modern, var vreden mörkare än så. Och slutligen den poetiska Oskuldens minut. Den senare kom först 1999, ett år efter Birgitta Holms biografi. 

Inte förrän i den allra sista boken, Oskuldens minut,  tycks Sara ha försonat sig med sin mor. Birgitta Holm fick lägga till ett flyhänt slutkapitel om dessa två böcker, i en uppdaterad ny upplaga 2003, när Jernbaneeposet återutgavs som sju romaner, till Saras 80-årsjubileum. Jag hade själv funderat på om Sara själv inspirerat till någon av småflickorna. Birgitta Holm tolkar 'Nanna', som ett fiktivt alter ego, en variant på Någon/Ingen, lillflickan som känner sig utstött, när hon får en lillasyster som modern börjar slösa all sin kärlek på, så som hon aldrig slösat kärlek på någon annan. Så Nanna tyr sig till fadern, för fadern tycks vara den enda som ser henne - åtminstone ibland.  

Dotter-Far-relationen var tema redan i debuten, Tjärdalen, så egentligen är det väl på tiden att jag läser om den, och ser om jag uppskattar den lika mycket även nu, sedan jag läst hela Järnbaneeposet...

Carola Hansson om familjen Tolstoj

Författaren Carola Hansson, doktor i slaviska språk, har bland annat intresserat sig för Lev Tolstojs barn. Han fick 13 barn med hustrun Sofia, varav fem dog som småbarn. Jag hade samlat på mig tre av hennes böcker, vilka jag nu läst inom några månader.  

Först läste jag Andrej (1994), med en av Lev Tolstojs söner som huvudperson. Boken hade vunnit fyra litterära priser och jag hade stora förhoppningar. Men boken var lång och jag uppdagande inte dess intention och 'storhet' förrän alldeles i slutet. Och i dagsläget känns det inte som om jag någonsin skulle frestas att läsa om den. Jag störde mig på den allmänna vagheten, motiverad av att Andrej ägnar en stor del av boken till att återuppleva minnen, först på en lång tågresa genom Ryssland till Manchuriet (vid rysk-japanska kriget 1905), och ideligen undrar och ställer frågor till sig själv, med många gånger upp till tio frågetecken per sida. Några svar får vi aldrig. Vilket inte är så underligt då Andrej tillhör dem som lämnat minst spår efter sig. Men eftersom boken berättas i tredje person, upplever jag ett enormt avstånd till karaktärerna, jag får alla känslor återberättade som genom ett filter, som svartvit stumfilm. Hur än mycket hat och aggressioner Andrej gång på gång fylls av, så griper det mig inte. Antar att detta är vådan av att fiktionalisera historiska personer - utan att våga påstå att det man skriver är 'sant'. 

Att författaren valde sonen Andrej, som 'inte skrev dagbok', som huvudperson gör honom till den uppenbart svarta motpolen till sin fars moraliska status. En fader-son konflikt som förstoras av faderns närmast mytiska 'litterära maktposition'. Så när jag väl nått slutet av romanen har jag fått en bild av det oroliga Ryssland årtiondena före revolutionen, Andrej som bortskämd son inom den godsägande överklassen. Han saknar motivation och intressen i livet, och blir allt oroligare för de växande revolutionära stämningarna, och hakar på de lättköpta antisemitiska syndabocksstämningarna. 

Vid det laget har jag även insett hur bärande Tolstojs drama 'Det levande liket' är för romanen. I den fejkar Fedja ett självmord (ett religiöst oförlåtligt brott) för att ge sin hustru möjlighet att gifta om sig till ett bättre liv med en bättre rustad make utan hans egna brister. Men när sanningen uppdagas, uppstår paradoxen att han verkligen måste ta livet av sig, så ex-hustrun inte ska drabbas av långt straff för tve-gifte. Då inser jag också att Andrej identifierar sig med faderns karaktär i dramat och aldrig slutat att grubbla över självmord som enda lösning. Andrej var själv skild.

Bärande tema blir 'döden', som enligt en Tolstoj-antologi jag läste i somras, tolkade som ett viktigt tema i Leo Tolstojs liv och författarskap. Hanssons bok berättar om mängder av dödfödda barn. Om det stämmer så var Tolstojs gods Jasnaja Poljana verkligen en farlig miljö för gravida kvinnor och foster. Allt blir för dystert och intellektuellt för mig, och kan mest förklaras med tidsandan, bristen på livsmotivation. Tidsbilder har alltid intresserat mig, men texten gestaltar inte motivationen så jag kan sympatisera med Andrej, vilket väl i och för sig inte var meningen. Men jag vill helt enkelt inte gräva ner mig i romanens intellektuella tankebana. 

Å andra sidan handlar den även om 'ordets makt', över oss själva och andra, hur orden skapar vårt liv och andras. Man ska vara försiktig med vad man tror på och önskar sig. Hansson fascineras av den store författarens förmåga att betvinga sin familj, sina barn, och hur deras ständiga liv på gränsen till det fiktiva. 

Nästa roman, Masja (2015), om en av Andrejs systrar, skrevs alltså drygt 20 år senare. Denna djupdykning i Lev Tolstojs dotters (en av dem) liv har 'allt' jag saknade i boken om brodern. Kanske för att Hansson mogna, men ämnet har utvecklats på ett fruktbart sätt. Vi rör oss i samma familj Tolstoj, men i Masja får Carola Hansson själv vara med, några flikar här och där från hennes resor i familjen Tolstojs fotspår. Säkert är att texten utgår tätt från källorna, dagböcker och brev. Hansson säger rakt på sak, att ibland lånar Masja Carolas tankar/drömmar. Och naturligtvis tvärtom. Allt är mycket innerligt och trovärdigt. Och bitvis jobbigt att läsa. Efter åratal av kam med föräldrarna om hon ska få gifta sig med den hon förälskar sig i eller inte, och själv tar sig en make - åter igen en man föräldrarna tycker om, men ändå inte vill att hon ska gifta sig med - då startar ett äktenskap med oupphörliga missfall och dödfödda barn. Efter åtta ofullgångna graviditeter dör hon, barnlös, endast 35 år gammal, 4 år före sin far, 10 år före Andrej. Vilket liv! 

Men liksom i första boken, är även denna full av dödfödda barn, inte bara Masjas. Dessutom tänker jag att det naturligtvis inte är upplyftande att få veta något om en 'stor författares' småaktiga privatliv, och inte eller om ålderdom och sjukdom, oavsett vem man är. Men jag förstår Hanssons fascination, och sjunker lätt in i romanen Masja. 

Tredje boken jag läst, Med ett namn som mitt (2009), utkom tidigare än Masja, också skrevs antagligen ännu tidigare, men jag sköt på läsningen för att handlingen här rör en senare generation, Andrejs son och även hans sonson finns med på ett hörn. Vi rör oss främst på 1920-, 30- och 40-talen, och är en av de mest oväntade läsupplevelser jag haft på länge. 

Något år efter att ha avslutat Andrej fick Hansson ett brev från Moskva, Andrejs sonson Alexander Iljits, med information om Andrejs son Ilja Andrejevitj som flyttat till USA 1924. Brevet väckte Hanssons nyfikenhet, och gjorde att hon kom att forska i hans liv och följa i hans fotspår under slutet av 1990-talet. 

Med ett namn som mitt kallas roman, men är snarare dokumentär. Här är det Carola Hansson och hennes resor och efterforskningar som är ramberättelsens huvudperson. Andrejs son, Ilja Andrejevitj Tolstoj (1903-1970) tycktes ha levt ett äventyrligt liv i öster och väster. När Hanssons nyfikenhet väl väckts, spelar en rad osannolika synkroniciteter in och bildar en mosaik i såväl Hanssons eget liv, som får henne att följa i Iljas fotspår, men även i bilden av Iljas liv. Temat är livet i exil, och liksom i tidigare böcker, gränsen mellan fakta och fiktion. Ilja var skicklig ryttare och alltid djurintresserad. Redan i tonåren under svältåren efter ryska revolutionen, red han och föste vildhästar över ryska slätten mot bebodda trakter, tre år i rad. När han flyttat till USA i 20-årsåldern redan han efter vildren i Kanada, i ett stumfilmsprojekt, med målsättning att avbilda ojibwa, ursprungsbefolkning i Kanada, som motbild till filmindustrins indianstereotyper. Han var dessutom med om att bygga ett havsakvarium för delfiner, och forskade i fåglar och fiskar på olika håll i världen. 

Men det kanske mest fantastiska äventyret måste vara när Ilja under andra världskriget, 1942-43, red från Indienupp till Tibet, och lyckades få audiens hos Dalai Lama, som president Roosevelts sändebud, den första officiella kontakt USA hade med Tibet, och lyckades utverka tillstånd att färdas vidare genom Tibet till Kina. Den Dalai Lama han mötte var alltså den nuvarande Dalai Lama XIV, som levt i exil sedan 1956, men som 1942 var endast sju år och fortfarande satt på tronen i Pokala. Vilket liv!

Carola Hanssons tema gäller, liksom i tidigare böcker om Leo Tolstojs barn, om gränslandet mellan fakta och fiktion. Vilket i Iljas liv i exilen blir så mycket mer uppenbart, hur han tvingas skapa sitt liv på helt nya villkor jämfört emd de han föddes in i. Romanen talar om dubbelheten i exilen, bilden av jaget,  fakta vs önskvärd målsättning. En annan dubbelhet är hur lätt Hansson kan kontrollera fakta, och hur den förvrängts genom järnridåns prisma. 

En tidig målsättning var att fylla på fakta att sända till Iljas son Alexander i Moskva. Denne hinner dock avlida innan Hansson avslutat sina resor. Men hon kans också se det som en förklädd välsignelse, att slippa trampa in och säga 'ni har fel', så var det inte. Att slippas avslöja livslögner och bristande överensstämmelser. För vad spelar det egentligen för roll? När våra liv ändå befinner sig på gränsen till fiktionen. Kanske var det därför det tog rygt tio år innan denna bok, 'roman', utgavs. Så kunde fiktionen sjunka mer i bakgrunden. kanske också låta några fler personer somna in i god tro? Inte så att Iljas öde var något att skämmas över, men för att slippa skriva folk på näsan att de trott fel hela livet. 

Blodseld och nordisk längtan - Nathan Shachar (2006)

En imponerande levnadsskildring om författaren och kritikern Oscar Levertin (1862-1906) och hans tid, utan att på något sätt vara överlastad. Nathan Shachar har verkligen lyckats levandegöra personen och hans omgivning och den kulturella scenen som Levertin.ingick i, på ett lättflytande mycket läsbart sätt. Ja, första kapitlet levandegör hela det svenska samhället 1906, vid Levertins död.

Jag får en närhets känsla ochf örståelse bortom vad andra böcker kring ämnet lyckats ge mig. Börjar med Levertins privatliv och stapplande steg på 1880-talet, till framgången på 1890-talet som gjord e honom så populär bland unga läsare, om än inte hos alla kritiker, att hans förtida död ledde till landssorg.

Av och till Satie : en brevbiografi - Ornella Volta (1989)

Detta är inte fiktion, men minst lika spännande. Förutom en excentrisk tonsättare, var Erik Satie en ihärdig brevskrivare, därför har Ornella Volta lyckats samla en mängd brevcitat av Satie, och andra inblandade personer, kring olika teman i Saties liv, från hans födelse 1866, till hans död 1925.

Det blir som helhet en fantastiskt inblick inte hara i Saties liv, utan ger också en tidsbild, en konstnärlig atmosfär, av förra sekelskiftet och första fjärdedelen av 1900-talet, fram till och med dadaisterna. Dessutom är boken rikt illustrerad, de flesta sidor har bilder, om inte foton, så teckningar, porträtt, karikatyrer, typiska för sin era.

Jag blir både road och glad av att läsa denna sammanställning. Ornella Volta interfolierar sin text löpande med varje brevcitat, dvs hans kommentarar och utfyllnader för vår förståelse för skeendet. Och eftersom Satie bodde i Paris och förorten Arcueil, så är sidorna proppade med kända namn, ur modernismens pionjärled, främst inom tidens musik, men även författare och konstnärer.

Inte så att Saties liv var enkelt, ofta kände han sig motarbetad, blev ovän med tidigare vänner, men han gav aldrig upp, fortsatte envist, lankoniskt elak och kvick. Ofta var han fattig och svulten, därför väljer jag här ett fantastiskt citat, av upplevd livsvisdom, från perioder då han var hänvisad till sina vänners generositet:

"Det är märkvärdigt. Man hittar på alla barer folk som vill bjuda på ett glas. Ingen ens drömmer om att bjuda på en smörgås..."

Anna Branting - Lena Svanberg (1987)

Detta är en brevbiografi som stått i min bokhylla i många år, och alltid kommer att stå där. Den är helt enkelt en fantastisk inblick i ett kvinnoliv från mitten av 1800-talet och framåt första världskriget. Boken har även många fotografier av i synnerhet Anna själv, men även hennes närmaste, med alla bylsiga kläder och hår och mustascher som förankrar personerna i sin samtid, samtidigt som Annas egna brev till stor del är en frisk fläkt - beviset på att kvinnan är på väg in i en ny tid - det moderna genombrottet. En kvinnas liv i stort sett parallellt med Strindbergs liv - skriftställarnas gnetande stretande familjetillvaro.

Anna (1855-1950), född Jäderin, förlovade sig i hemlighet 1874, med en prästson och läkarstudent. Hon visar tydligt att hon vägrar anpassa sig efter gamla konventioner och hela tiden hävdade rätten att vara sig själv. När det spricker och hon gifter sig med en ung löjtnant, blir det dock uppenbart att ännu en ung man inte kan möta henne på lika villkor i denna öppenhjärtiga livsinställning. Han misshandlar fru och barn - försöker han få henne att anpassa sig?

Tills slut rymmer Anna 1882 med sina barn och lyckas 1883 skilja sig, med samma metod som Siri von Essen ett antal år tidigare, genom att 'förlöpa hemmet' och ta sig till Köpenhamn.  I onödan, kan man nästan säga, då hennes make inte långt senare dör i tuberkulos. Följden blir ett oförtjänt dåligt rykte - skilsmässa sågs inte med blida ögon, inte ens av hennes närmaste släkt. Tydligens kulle man hellre acceptera misshandel. Dottern Vera kom senare i livet att skriva om sina barndomsupplevelser.

Hjalmar Branting (1860-1925) stod dock över sånt, och gifte sig redan vid 23 års ålder med den 5 år äldre frånskilda tvåbarnsmamman. En livslång kärlek uppstod, den intima närhet hon måste ha sett som sitt rätta öde redan från början. Även om Hjalmars politiska arbete gjorde att han ofta var på resande fot, så gick inte en dag då de var ifrån varann, utan att Hjalmar skrev hem till Anna.

Anna blev brödskrivare, skrev teaterrecensioner och kåserier för att dra in det hon kunde till hushållskassan, som alltid var knaper, som för så många skriftställare. Hon kallade sig René i tidningarna och sägs ha varit kvick och frispråkig. Hon skrev även några romaner, men tycks aldrig ha kommit helt överens med romangenren, då de konventionella populära äktenskapshistorierna tråkade ut henne.  Jag har inte läst något av hennes texter, men hennes brev Lena Svanbergs biografi är en omistlig tidsbild.

Siri - Lena Einhorn (2011)

Lena Einhorn är lysande. I Siri berättar hon om Siri von Essen, gift med August Strindberg 1877-1893. Boken börjar 1890 när skilsmässoförhandlingarna inleds, och gör sedan nedslag tillbaka till deras första möte 1875 och sedan stegvis framåt alltefter utvecklingen av deras relations.

Det finns också ett efterspel, om hur den föräldralösa 15 år yngre Marie David blir indragen i Strindbergs svartsjuka hatkampanj. Det är oerhört hjärtskärande, hur hon hjälper Siri ekonomiskt, samtidigt som Strindberg själv underlåter att betala något underhåll till sina tre barn. Marie David bryts ner psykiskt och dör i alltför unga år.

Från de händelser hon beskriver kring 1885, känner jag igen repliker från Fadren, just så som jag själv kände att inspirationen kom från Strindbergs egna äktenskapliga kriser.

Siri och August var ett modernt ungt kärlekspar, när modernismen bröt in, med Strindberg som frontfigur. Hon skilde sig från greve Wrangel för att få bli skådespelare, en skandal på sin tid. Ändå blev hon firad skådespelare, som fick fina recensioner, trots att hon saknade utbildning. Hon måste ha haft en medfödd talang. Men scenkarriären blev kort, då hon på kort tid födde flera barn åt August.
Men hennes talang gav henne dock en viss inkomst efter skilsmässan, då hon gick teaterelever, vilka minns henne som oerhört inspirerande.

Deras drömmar, att leva ett modern jämlikt liv, där både man och hustru fick ägna sig åt kreativa konster, fungerade inte i praktiken. Föräldraskapet tog sin tribut, och Strindbergs sjukliga svartsjuka var den stora stötestenen. Men att Siri var Augusts musa och inspiratör är lätt att förstå, även om det med tiden fick en alltmer förvriden negativ slagsida.

Båda två dog 1912, August bara några veckor efter Siri.