Slaget om Troja - Theodor Kallifatides (2018)

Den här romanen är Kallifatides relativt korta prosaversion av Homeros epos 'Iliaden'. Han vill göra eposet lättillgängligt för nutida läsare, ovana vid eposformen. Och jag som nyss läst hela eposet, i Erland Lagerlöfs översättning, finner Kallifatides version mycket trogen. Jag känner igen både repliker och liknelser. Så varför är den så mycket kortare? -- Inga upprepningar, naturligtvis. Men våldet finns där, lika grymt som i alla krig.

Dessutom finns några tillägg, även om de är få, för att förklara några bakgrundsfakta, sånt som var självklart på Homeros tid, men inte för vanliga läsare här idag. Det är bra genomfört av Kallifatides. Men det oroar mig att jag blev lite uttråkad. Berodde det på att jag just läst hela ursprungseposet, så att den saknade nyhetens behag? Möjligt. Men så slog det mig - Den grekiska gudavärlden saknas!! De som blandar sig i striderna gång på gång, och även var med om att starta hela kriget om Troja. De mänskliga tvisterna speglades i gudarna - eller tvärtom.  Så Kallifatides tyckte inte att de tillförde något? Eller tänkte att de försvårar för moderna läsare?

Å andra sidan är fantasy, med åtskilliga gudalika hjältar  mycket populärt världen runt än idag. Och även om den typen av historier inte tillhör mina favorit-genrer, så här saknade jag den grekiska mytvärlden. För mig handlar de om speglingar av människans psyke. Kallifatides låter i stället Helena, Paris sköna Helena, henne han 'rövade' från Menelaos (eller gjorde han det), och även Akilles slavinna (krigsfånge) komma till tals, med åsikter på ett sätt som saknas i 'Iliaden', som är allt annat än en plattform för kvinnliga röster. Men här får de också ersätta de gudar som har budskap till människorna. Briseins ger budskapet till Primaos att han kan hämta hem sonen Hektors lik - inte gudarnas sändebud Hermes. Det är författarens val, hans behov av realism. 

Den för mig största svagheten i denna realism, gäller Akilles rustning, vapnen och rustningen av brons, som guden Hefaistos smidde åt honom. Symboliken av detta saknas. Akilles rustning och vapen hör till det hos Homeros, som gjorde honom närmast odödlig. Visserligen hjälpte det inte Patroklos när han fick låna den. Där fanns en glipa. Men att Hektor erövrade Akilles rustning genom att döda Patroklos, och själv iklädde sig och blev närmast odödlig av den. Endast i envigen mot Akilles visste denne vilken glipa han skulle inrikta sig på, mellan harnesk och hjälm, vid halspulsådern. Men för att Akilles skulle kunna återuppta striderna och besegra Hektor behövde hans moder, gudinnan Thetis, be Hefaistos smida Akilles en ny rustning - vilket han gör med glädje. Och så blir han åter starkare än Hektor. Hos Kallifatides plockas det ihop en rustning, vilken som, av rustningar som andra erövrat, av diverse slagna fiender. Tyvärr känns det inte rätt - rent symboliskt. 

Kallifatides har dock i sin lilla roman, även lagt till en modern ramhistoria. Han tog chansen och återvända till ämnet för sin första trilogi, som inleddes med 'Bönder och herrar', tre böcker utgivna på 1970-talet, byggd på minnena från hans barndoms Grekland, när hans by var ockuperad av tyskarna under andra världskriget, och de fasor som utspelades där. Egentligen var det främst hans äldre brors minnen, eftersom Theodor själv var i yngsta laget. Men dessa familjeminnen kan han här än en gång använda - människors erfarenhet av krigets vansinne - genom att anknyta till de blodiga och obevekliga närstriderna med vad som hände under Homeros bronsålders krig. 

Byns lärarvikarie under kriget, ger en muntlig version av Iliaden, en bit varje skoldag. När folk i deras närhet avrättas, blir bronsåldern en parallell-värld. Den synvinkeln är naturligtvis en viktig mening med att hålla liv i Iliaden. Någon barnbok är det absolut inte, och var aldrig menad att vara det, hur än lättläst den kan synas. Blodig är de båda två.

Jag noterade att eposet 'Iliaden' inte bara inleddes 'in media res' (mitt i handlingen), den slutar också där. Att Akilles ska dö och Trojas murar rivas, fanns inte med, annat än som förutsägelser, för det var en allmän sanning i antik grekisk kultur. Mer behövde inte sägas. Det har omtalats på annat håll. Homeros fokuserade på krigets smärtsamma tårfyllda verklighet. Kallifatides roman har dock en slutsida där en mängd epiloger, efterhistorier, radas upp, hjältehistorier, och tragedier - följdhistorier vi kan läsa på annat håll. 

Kallifatides slutsentens är att 'kriget har inte tagit slut - det har bara bytt namn'. Något människan har kämpat med i årtusenden. Önskan att varje krig skall vara det sista, det som gör slut på alla krig. Men det har aldrig besannats. De bara flyttar lite på sig, ibland, och byter namn.  

Carola Hansson om familjen Tolstoj

Författaren Carola Hansson, doktor i slaviska språk, har bland annat intresserat sig för Lev Tolstojs barn. Han fick 13 barn med hustrun Sofia, varav fem dog som småbarn. Jag hade samlat på mig tre av hennes böcker, vilka jag nu läst inom några månader.  

Först läste jag Andrej (1994), med en av Lev Tolstojs söner som huvudperson. Boken hade vunnit fyra litterära priser och jag hade stora förhoppningar. Men boken var lång och jag uppdagande inte dess intention och 'storhet' förrän alldeles i slutet. Och i dagsläget känns det inte som om jag någonsin skulle frestas att läsa om den. Jag störde mig på den allmänna vagheten, motiverad av att Andrej ägnar en stor del av boken till att återuppleva minnen, först på en lång tågresa genom Ryssland till Manchuriet (vid rysk-japanska kriget 1905), och ideligen undrar och ställer frågor till sig själv, med många gånger upp till tio frågetecken per sida. Några svar får vi aldrig. Vilket inte är så underligt då Andrej tillhör dem som lämnat minst spår efter sig. Men eftersom boken berättas i tredje person, upplever jag ett enormt avstånd till karaktärerna, jag får alla känslor återberättade som genom ett filter, som svartvit stumfilm. Hur än mycket hat och aggressioner Andrej gång på gång fylls av, så griper det mig inte. Antar att detta är vådan av att fiktionalisera historiska personer - utan att våga påstå att det man skriver är 'sant'. 

Att författaren valde sonen Andrej, som 'inte skrev dagbok', som huvudperson gör honom till den uppenbart svarta motpolen till sin fars moraliska status. En fader-son konflikt som förstoras av faderns närmast mytiska 'litterära maktposition'. Så när jag väl nått slutet av romanen har jag fått en bild av det oroliga Ryssland årtiondena före revolutionen, Andrej som bortskämd son inom den godsägande överklassen. Han saknar motivation och intressen i livet, och blir allt oroligare för de växande revolutionära stämningarna, och hakar på de lättköpta antisemitiska syndabocksstämningarna. 

Vid det laget har jag även insett hur bärande Tolstojs drama 'Det levande liket' är för romanen. I den fejkar Fedja ett självmord (ett religiöst oförlåtligt brott) för att ge sin hustru möjlighet att gifta om sig till ett bättre liv med en bättre rustad make utan hans egna brister. Men när sanningen uppdagas, uppstår paradoxen att han verkligen måste ta livet av sig, så ex-hustrun inte ska drabbas av långt straff för tve-gifte. Då inser jag också att Andrej identifierar sig med faderns karaktär i dramat och aldrig slutat att grubbla över självmord som enda lösning. Andrej var själv skild.

Bärande tema blir 'döden', som enligt en Tolstoj-antologi jag läste i somras, tolkade som ett viktigt tema i Leo Tolstojs liv och författarskap. Hanssons bok berättar om mängder av dödfödda barn. Om det stämmer så var Tolstojs gods Jasnaja Poljana verkligen en farlig miljö för gravida kvinnor och foster. Allt blir för dystert och intellektuellt för mig, och kan mest förklaras med tidsandan, bristen på livsmotivation. Tidsbilder har alltid intresserat mig, men texten gestaltar inte motivationen så jag kan sympatisera med Andrej, vilket väl i och för sig inte var meningen. Men jag vill helt enkelt inte gräva ner mig i romanens intellektuella tankebana. 

Å andra sidan handlar den även om 'ordets makt', över oss själva och andra, hur orden skapar vårt liv och andras. Man ska vara försiktig med vad man tror på och önskar sig. Hansson fascineras av den store författarens förmåga att betvinga sin familj, sina barn, och hur deras ständiga liv på gränsen till det fiktiva. 

Nästa roman, Masja (2015), om en av Andrejs systrar, skrevs alltså drygt 20 år senare. Denna djupdykning i Lev Tolstojs dotters (en av dem) liv har 'allt' jag saknade i boken om brodern. Kanske för att Hansson mogna, men ämnet har utvecklats på ett fruktbart sätt. Vi rör oss i samma familj Tolstoj, men i Masja får Carola Hansson själv vara med, några flikar här och där från hennes resor i familjen Tolstojs fotspår. Säkert är att texten utgår tätt från källorna, dagböcker och brev. Hansson säger rakt på sak, att ibland lånar Masja Carolas tankar/drömmar. Och naturligtvis tvärtom. Allt är mycket innerligt och trovärdigt. Och bitvis jobbigt att läsa. Efter åratal av kam med föräldrarna om hon ska få gifta sig med den hon förälskar sig i eller inte, och själv tar sig en make - åter igen en man föräldrarna tycker om, men ändå inte vill att hon ska gifta sig med - då startar ett äktenskap med oupphörliga missfall och dödfödda barn. Efter åtta ofullgångna graviditeter dör hon, barnlös, endast 35 år gammal, 4 år före sin far, 10 år före Andrej. Vilket liv! 

Men liksom i första boken, är även denna full av dödfödda barn, inte bara Masjas. Dessutom tänker jag att det naturligtvis inte är upplyftande att få veta något om en 'stor författares' småaktiga privatliv, och inte eller om ålderdom och sjukdom, oavsett vem man är. Men jag förstår Hanssons fascination, och sjunker lätt in i romanen Masja. 

Tredje boken jag läst, Med ett namn som mitt (2009), utkom tidigare än Masja, också skrevs antagligen ännu tidigare, men jag sköt på läsningen för att handlingen här rör en senare generation, Andrejs son och även hans sonson finns med på ett hörn. Vi rör oss främst på 1920-, 30- och 40-talen, och är en av de mest oväntade läsupplevelser jag haft på länge. 

Något år efter att ha avslutat Andrej fick Hansson ett brev från Moskva, Andrejs sonson Alexander Iljits, med information om Andrejs son Ilja Andrejevitj som flyttat till USA 1924. Brevet väckte Hanssons nyfikenhet, och gjorde att hon kom att forska i hans liv och följa i hans fotspår under slutet av 1990-talet. 

Med ett namn som mitt kallas roman, men är snarare dokumentär. Här är det Carola Hansson och hennes resor och efterforskningar som är ramberättelsens huvudperson. Andrejs son, Ilja Andrejevitj Tolstoj (1903-1970) tycktes ha levt ett äventyrligt liv i öster och väster. När Hanssons nyfikenhet väl väckts, spelar en rad osannolika synkroniciteter in och bildar en mosaik i såväl Hanssons eget liv, som får henne att följa i Iljas fotspår, men även i bilden av Iljas liv. Temat är livet i exil, och liksom i tidigare böcker, gränsen mellan fakta och fiktion. Ilja var skicklig ryttare och alltid djurintresserad. Redan i tonåren under svältåren efter ryska revolutionen, red han och föste vildhästar över ryska slätten mot bebodda trakter, tre år i rad. När han flyttat till USA i 20-årsåldern redan han efter vildren i Kanada, i ett stumfilmsprojekt, med målsättning att avbilda ojibwa, ursprungsbefolkning i Kanada, som motbild till filmindustrins indianstereotyper. Han var dessutom med om att bygga ett havsakvarium för delfiner, och forskade i fåglar och fiskar på olika håll i världen. 

Men det kanske mest fantastiska äventyret måste vara när Ilja under andra världskriget, 1942-43, red från Indienupp till Tibet, och lyckades få audiens hos Dalai Lama, som president Roosevelts sändebud, den första officiella kontakt USA hade med Tibet, och lyckades utverka tillstånd att färdas vidare genom Tibet till Kina. Den Dalai Lama han mötte var alltså den nuvarande Dalai Lama XIV, som levt i exil sedan 1956, men som 1942 var endast sju år och fortfarande satt på tronen i Pokala. Vilket liv!

Carola Hanssons tema gäller, liksom i tidigare böcker om Leo Tolstojs barn, om gränslandet mellan fakta och fiktion. Vilket i Iljas liv i exilen blir så mycket mer uppenbart, hur han tvingas skapa sitt liv på helt nya villkor jämfört emd de han föddes in i. Romanen talar om dubbelheten i exilen, bilden av jaget,  fakta vs önskvärd målsättning. En annan dubbelhet är hur lätt Hansson kan kontrollera fakta, och hur den förvrängts genom järnridåns prisma. 

En tidig målsättning var att fylla på fakta att sända till Iljas son Alexander i Moskva. Denne hinner dock avlida innan Hansson avslutat sina resor. Men hon kans också se det som en förklädd välsignelse, att slippa trampa in och säga 'ni har fel', så var det inte. Att slippas avslöja livslögner och bristande överensstämmelser. För vad spelar det egentligen för roll? När våra liv ändå befinner sig på gränsen till fiktionen. Kanske var det därför det tog rygt tio år innan denna bok, 'roman', utgavs. Så kunde fiktionen sjunka mer i bakgrunden. kanske också låta några fler personer somna in i god tro? Inte så att Iljas öde var något att skämmas över, men för att slippa skriva folk på näsan att de trott fel hela livet. 

Snöfall över Strandcaféet - Lucy Diamond (2013-2016

Denna bok är uppdelad i tre delar - med en ganska lös tråd - Huvudkaraktären och hennes ärvda café är den röda tråden. Så jag blev inte förvånad när jag insåg att detta antagligen är tre långnoveller. Lucy Diamond skrev del 1, Christmas at the Beach Café, 2013, andra delen Christmas Gifts at the Beach Café, 2014, och den sista kortaste delen A Baby at the Beach Café, 2016.

Jag köpte boken på grund av jultemat, som mysig helgläsning. Som vanligt innebär jul en hel del arbete, så den mysiga slöläsningen uppfyllde jag inte förrän ju i januari. Lucy Diamond skriver helt klart feel-good, både lättläst och ändå tillräckligt med igenkänning och djup för att tillfredsställa mig som läsare

Tydligen finns en första del (på svenska) om hur huvudkaraktären, Evie, blir arvtagare till sitt Café och hur hon träffar sin partner. Att jag inte läst den påverkade inte min uppskattning av dessa jul-noveller. Jag är lite osäker på hur Snöfall... ska beskrivas, roman i tre delar eller tre noveller?
Delarna är inte avrundade som äkta noveller, vilket inte är så konstigt eftersom det snarast är en serie berättelser om samma personers livsutveckling.

Evie och hennes partner Ed är i centrum, liksom caféet. Men varje del har olika konflikter, olika antagonister till Evie. Del 1 börjar med hur Eds bror och ex-fru riskerar att förstöra den romantiska stämning Evie önskar för sin första jul med pojkvän. Komplikationerna växer.

På svenska vår andra delen bara beteckningen 'Ett år senare'. Då är konflikten för Evie, att Eds far nyligen dött, så han behöver se om sin mor till jul, samtidigt som Evies nyskilda storasyster kommer med sina tre barn för att vila upp sig hos röriga Evie, vilket inte underlättas av att de alltsedan barndomen haft en taggig relation.

Del tre är kortast, och betecknas 'Åtta månader senare...', trots att det inte kan vara mer än sex månader, ifall man läser kronologin rätt. Här är Evies konflikt en inre, kärleken till hennes Café och stoltheten att få sköta om det, versus att bli mor och ta hand om sitt barn. Här dyker en antagonist upp, som är avundsjuk, för att hon själv inte kan bli mor.

Berättelserna berättas främst i jag-form, där vi får veta allt om Evie och vad hon tycker om sig själv. Del 2 och 3, har dock insprängda avsnitt ur antagonistens synvinkel, då skrivna i tredje person, men ändå får vi veta en hel der om deras inre tankar, även om de ibland blundar för sanningen.

Ally Hughes har sex ibland - Jules Moulin (2015)

Har kopplat av med en smart feel-good. Det är Jules Moulins romandebut, men hon har tidigare skrivit manus till TV-serier som 'Vita huset' och 'Ensamma hemma', så hon är driven när det gäller story och dialog. En läsvärd lättviktare.

Kommer ihåg att jag uppskattade 'Ensamma hemma' på 1990-talet, när TV fortfarande var något folk samlades vid som avkoppling på kvällen. På ett ställe i romanen dissar hon just den serien, vilket förvånade mig, tills jag såg att hon varit inblandad, så jag antar att det är ett internskämt.

Romanen utspelar sig både när huvudpersonen är 31 resp 41 år, hoppar hastigt fram och tillbaka. Det tog mig en omläsning av de första 30 sidorna innan jag fick det helt klart för mig, innan dess vasr jag förbryllad över om dottern var 10 eller 20 år. Man måste också ta Allys CV med en nypa salt. Ingen hinner föda barn och doktorera och bli professor på bara tio år. Antagligen en ren översättningsmiss, att professor ska betyder 'universitetslärare', inte institutionschefen i sig - hon har ju en sådan över sig i berättelsen.

Tolstoy and the Purple Chair - Nina Sankovitch (2011)

Boken har undertiteln "My Year of Magical Reading", vilket måste vara en medveten association till Joan Didions bok "The Year of Magical Thinking" (2005). Båda två bearbetar sorg. Jag hörde talas om Nina Sankovitchs bok när den just översatts till svenska. Det var i TV's litteratur-program Babel. Nina hade beslutat att läsa en bok om dagen under ett helt år och blogga om böckerna, och därefter utgavs denna bok om detta. Därför tänkte jag mig den som en samling bokanalyser, kanske av några böcker jag själv läst - kanske skulle jag kunna jämföra med mina egna läsupplevelser?

När jag nu sent omsider läser boken, på engelska, är det något helt annat som möter mig. Nina hade förlorat meningen med livet efter att hennes äldre syster dött i cancer. För att glömma sorgen började hon leva i ett allt högre tempo, men lyckades ändå inte ta sig ur sin sorg. Slutsligen beslöt hon ta en time-out, slicka sina sår genom att tilldela sig själv egen-tid varje dag, och tillskansa sig denna tid genom en utmaning, att läsa en medellåg roman per dag, då ingen fick störa henne, men då hon fick uppleva författarnas och karaktärernas slutsatser om livet.

Alltså en form av läs-meditation. Lyxen att få sjunka in i en god bok - varje dag. Andra kanske skulle gå in i sig själva via yoga, eller handarbeten eller växtodling. För en flerbarnsmamma som Nina, eller för alla oss som har arbete och omgivning med behov som vi tar hand om, är detta en åtråvärd lyx. Hennes make och fyra söner stödde henne. Visst låter det härligt!

Nu har jag läst boken om hennes upplevelser, och inser att det är en sorts självbiografi, som utvecklas ur de böcker hon läst. Endast sällan tar hon upp innehållet i böckerna, analyserar aldrig mer generella litterära aspekter. Hon läser endast de böcker som griper tag i henne från de första tio sidorna, oavsett om texten är högkulturell eller populär. För att inte riskera att bryta läsflödet, fick boken vara max 300 sidor. Projektet gällde en bok per dag - inga avsteg.

Jag har själv aldrig stött på en sann klassiker som inte varit lättläst och tillfredsställande. Även om det finns bottnar man inte uppfattar, så har en verklig klassiker något för alla. Även böcker som placeras i 'populära' genrer kan ofta ha innehåll som talar till oss och når fram till vårt inre vid en viktig tidpunkt i livet. Liksom humor - naturligtvis alltid lika viktigt.

Ninas läs-år börjar på födelsedagen i oktober, trampar igång och letar efter rutiner som hjälper. Först dominerar familjeminnen, som en nostalgisk resa, kvarhållandet av det förgångna. Det är naturligtvis ett äreminne över systern. Julen närmar sig. Det första som griper mig är julminnena. Hur hennes mor byggde sitt personliga jullandskap, genom att lägga ett lakan över sina böcker i bokhyllan och bygga ett helt landskap med en mängd samlade figurer, inte bara från vanliga julkrubbor, utan alla möjliga människor och varelser får vara med.

Vid juletid har läsrutinerna blivit så orubbliga att hon inte dras med i den vanliga stressiga julruschen. För att kunna fortsätta att läsa göra hon bara vad hon verkligen vill. Det blir den bästa jul hon haft, omgiven av sin familj, men utan alla måsten, väljer de vad som känns viktigast med julen.

Och så börjar insikterna ticka igång. Via läsningen börjar hon sätta sina egna behov i högsätet, samtidigt som hon bearbetar sorgen, genom att stöta och blöta sina erfarenheter med de inlästa erfarenheterna. Att Dickens i en av sina julhistorier menar att minnen är viktiga, att vi måste minnas även det negativa för att kunna förlåta. Men där vill Nina ännu inte hålla med. Att förlåta döden för att den tog  hennes syster, vore att acceptera att livet inte är rättvist. Och det kan hon ännu inte.

I en annan roman får bilden av hur vågor som möter varandra väver en komplicerad väv som är svår att tolka. Vilka är vågorna, hur bryts de? Vågornas vävda möte symboliserar hur komplicerat livet är, hur alla mänskliga möten påverkar varann, hur än omärkligt, ändå genomgripande. Ingen står ensam, allas handlingar påverkar varann i en kedjereaktion. Krig ger djupa ärrvävnader, liksom förluster, räsla och aggressioner. Vissa menar att människor alrig lär av historien. Att allt glöms bort. Där är böcker livsviktiga, för att vi inte ska glömma - utan kunna ta del av andras erfarenheter, nya och gamla.

Böcker låter oss också minnas att mänskligheten trots allt överlevt genom sin godhet och medkänsla. Att vi hjälper varann. Nina förstår genom böckerna att hon inte är ensam om sin sorg, att vi alla har många likheter, förutom spännande olikheter, och delar både smärta och glädje. Böcker speglar våra liv. Nina känner hur hon förändras. Alrig har hon suttit så still - som i sin lila läsfåtölj - och samtidigt upplevt så enormt mycket. Delat hela mänsklighetens samlade erfarenheter.

Att läsa en bok om dagen var Ninas metod att rensa sin hjärna, som om hon rensat ogräs i trädgården. Läsningen kudne vara smärtsam och utmattande, men drog alltid ut henne ur sorgens skuggor, ut till ljuset. Genom Knut Hamsuns Dreamers, inser hon vikten av att drömma, att bli klar över vår förmåga att se möjligheter och förverkliga planer. Vi måste leva här och nu.

"Joy is the only thing that slows the clock." En viktig maxim hon fann i en deckare redan som ung. Nu återvände tanken och blev viktig igen. Får Nina att släppa sorgen. Deckarmysterierna hjälper henne att tro på en möjlig ordning, trots kaoset i världen. Precis somhon själv skapar ordning genom att ta till sig de insikter hon finner via sitt läsande.

Insikten att det viktiga inte är vilka erfarenheter vi får i livet, utan vad vi gör av våra erfarenheter. Hur vi reagerar på dem, att se det positiva. Att vi faktiskt mycket oftare möter vänlighet, än motsatsen, inte bara från vänner, utan även från främlingar.

När Ninas Läs-år är slut, känner hon sig avslappnad. Ett år av förnöjelser, avkoppling, och ny näring, som fick allt annat arbete som pressade på, att kännas lättare. Läsningen rörde om i hennes liv, gav insikter och nya infallsvinklar. Och bäst av allt, genom att diskutera läsandet, fick hon allt fler kontakter. Via läsprat, har vi möjlighet att tala om våra liv och erfarenehter. Allt. Inga ämnen är tabu. Allt är tillåtet, alla åsikter tillåtna. Alla är vi en del av historien, alla med sin egen synvinkel. De kan vi dela med varandra.

Ninas Läs-år blev hennes sanatorium, liksom hennes far vistades på sanatorium efter andra världskriget, för att rensa tuberkulosen ur sina lungor, har Nina nu rensat ilska och sorg ur sitt liv, via ett berg av böcker. Hon har återhämtat sig och börjat leva på nytt. Efter att i tre år efter systerns död ha sprungit runt allt fortare och försökt 'leva' för dem båda, satte on sig ner, stilla. Slukade, smälte och begrundade böckerna, deras författare och karaktärer och slutsatser. JÄmförde hur de löst livets förvecklingar ochupptäckte humor, empati och gemenskap.

Det slutliga och viktigaste lärdomen kom från Lev Tolstoj, hans historia The Forged Cupon, som jag inte kan hitta svensk titel. Tydligen utgiven postumt. Första uppenbara insikten är att historien handlar om hur våra handlingar påverkar vår omgivning och sprider sig som kedjerekationer. Negativt eller positivt. Lurar vi någon leder det till elände, men tvärtom om vi erbjuder oss att stödja och hjälpa. Sista dagen sitter Nina i sin lila läs-fåtölj och inser att Lärdomen från Tolstoj är ännu djupare. Att meningen med livet definieras av hur vi reagerar på våra sorger och glädjeämnen, hur vi smider våra samband, om vi hjälper eller bestjäl varandra.

Vad vi gör för varandra är vad som överlever. Vad Ninas syster gjorde så länge honlevde, lever kvar än idag. Och Nina har lärt sig att acceptera att förlåtelse är möjlig - både att förlåta sig själv och sin omgivning. Kärleken överlever döden.

Alla behöver en egen vrå att dra sig tillbaka till och hitta sig själv. Sluta aldrig läsa.

Shamanens sång - Jan Lidbeck (2011)

Det här är en medicinsk thriller, som satiriserar läkare - trots att författaren själv är läkare, specialist på smärtbehandlingar. Jan Lidbeck tröttnade på hur usel smärtvården är, och alla myter som omgärdade detta område. Att så många pacienter blir hånade och avspisade som inbillningssjuka.

Första halvan av boken rör Johanna, en ung kvinna, duktig intensivvårdssköterska som på väg till jobbet blir påkörd av en buss och drabbas av en wiplash-skada som leder till svår handikappande värk. Men prover och röntgen ger inga bevis på skador som kan behandlas. Alltså står läkarna handfallna, och i stället för att erkänna sin okunskap, börjar de raljera och avfärdar henne som inbillningssjuk.

Hur än hårt karikerade läkarna är, känner jag tyvärr igen mig i mycket, både i mitt eget möte med vårdsverige, liksom min dotter som drabbades av reumatism redan som barn, och min mor som levde med fruktansvärda bältrossmärtor i över 20 år. Och envän som drabbats av wiplash och i årtionden sökt möjliga vägar till lättnader av sina plågor.

Problemet kommer inte bara av de läkare med bristande empati, utan handlar också om att samhällsklimatet hårdnat, att man alltsedan 1990-talets ekonomiska kriser, från politiskt håll helt har lämnat den humanitära folkhemstanken bakom sig, och i stället helt inriktat sig på att 'spara pengar'. Då börajde man beskylla sjuka och skadade människor att vara smitare och bedragare. Läkarna fick nya restriktiva regler att hindra långtidssjukskrivningar.

Propagandan att sjuka smitare skulle avslöjas och tjäna pengar åt staten har naturligtvis inte infriats. Utan möjlighet till återhämtning och bot och bättring, ökar utslagningen. Utslagning av plikttrogna överarbetade människor, som alls inte vill vara sjukskrivna. Inte desto mindre har samhällets skyddsnät nedmonterats.

Boken börjar mycket dokumentärt och realistiskt. Författaren är trots allt läkare och sitter inne med hela synfältet, från möten med patienter, till regler uppifrån och erfarenheter av hur kollegor försöker hantera dessa motstridiga krav. I boken finns autentiska tidningsartiklar och förutom andra dokument som skall avbilda verkligheten.

Att huvudkaraktären Johanna inte klarar av förnedringen i många månader innan hon tar livet har sig, känns kanske inte så realistiskt. Jag känner som sagt människor som lidit i årtionden. Jag tror att hoppet driver människor att hålla sig kvar längre än så. Men författaren vill här komma in i andra delen, thrillern, det som ska dra till sig deckar-läsarna förutom alla patienter som känner igen sig.
Här möter vi Johannas far, läkaren som tröttnat på svensk sjukvård och sedan fem år tillbaka i stället jobbar i Afrika, där läkarna måste klara sig på sin egen skicklighet och bred kunskapsnivå, inte bara förlita sig på proverna, som verkar proffsiga - men i botten trots allt är bristfälliga.

Johannas far kommer efter hennes död hem, fylld av hämndbegär. Att hon redan är död gör det möjligt att göra en obduktion, och där uppdagas att det finns skador i nacken, vilka inte hade synts på magnetröntgen. Som sagt, prover visar inte hela bilden och ger bara svar på det man frågar, så ställer man inte rätt frågor, får man inte heller rätt svar. Att bara förlita sig på provsvar, i stället för att lyssna på patienterna, gör att sjukvården riskerar att bli för lat, riskerar att somna om, och missa olika lösningar. Något Johannas far inte kan kosta på sig på gräsrotsnivå i Afrika.

I Sverige börjar han dra i de trådar han har tillgång till, gamla kollegor, m.m. för att hämnas på de läkare som förnedrat Johanna, och inte lyssnat till hennes plågor. Detta kan kännas lite väl magstarkt, om vi inte minns att detta är en 'thriller', inte en dokumentär. Han vill i första hand skrämma till eftertanke, och lyckas i något fall. Han har också med sig växtgifter från en shaman i Burundi, som i ett fall - hos den sämste läkaren - skapar sådana smärtor att han själv ber om 'dödshjälp', för att slippa ifrån smärtor, sådana han bagatelliserat hos de patienter han vägrat att hjälpa.

Inte för att jag köper det där med att shamaner skulle rekommendera hämnd via gifter ... men thriller-  intrigen väcker trots allt eftertanke. Och i synnerhet uppskattar jag alla dokumentära insikter som denna bok omfattar. De sista sidorna är fulla av förklarande noter, viktiga att läsa. Detta är en mycket läsvärd bok.

En dag ska jag ta mig någon annanstans - Karin Thunberg (2011)

En perfekt sträckläsningsbok för en lugn semesterdag. Journalisten Karin Thunberg fördjupar sig i sitt 1970-tal. Även om jag är yngre än författaren, så känner jag ändå igen mig i mycket av det hon refererar till, både vad gäller 70-talet och rent personliga tankar och känslor.

Jag tycker verkligen om hennes språk och den lugna rytmen, fram och tillbaka, nästan som vågor mot stranden. Det främjar det meditativa läsandet, tankar kring känslor och relationer.

Den tanke som berör mig själv mycket just nu, är en som kommer från en väninna hon omnämner. Behovet av att göra ingenting. Thunberg som alltid jobbat har svårt att vara inaktiv. Väninnan propagerar för att inte försöka uppnå något. Jag är själv där just nu.

Efter att ha ägnat livet åt oavbruten aktivitet och omsorg om nära, kära, släkt, bekanta, arbetsplatser, osv, så vill jag bara njuta av det jag har, och slippa ställa upp mål. Snarare invänta det som känns bra. Denna sommar, sol och hetta i månader, har väl gjort det även till en nödvändighet ...

Mycket läsvärd.

PS. Uppdaterade detta nu, 4 augusti, med en glömd tanke. Just nu kom det efterlängtade regnet hit. Efter månader av sol, sol, sol. Och jag njuter den svala västvinden och växterna slickar i sig regnet.

Äta kakan och ha den kvar - Kristin Emilsson (2014)

Sommar, torrt och hett! Inte så vanligt i Sverige, i synnerhet inte redan i maj och början av Juni. Men så har det varit i flera veckor, och i helgen hela 30 grader. Då är det skönt med lättläst feelgood för hängmattan.

Och då hittade jag Kristin Emilsson, och hennes böcker om Amanda, 39 år, gift med Erik. De har kallats feel-good. I början verkade texten bygga på standardintrigen om hur olycklig den framgångsrika medelklassen egentligen är - snobbarna. I förhållande till sin framgångsrika man och hans vänner känner sig Amanda underlägsen. Äta kakan och ha den kvar (2014) börjar dessutom med att hon förlorar jobbet och inte vågar erkänna detta hemma, utan börjar leva dubbelliv.

Intrigen visar sig smartare än väntat, stereotyper och klichéer finns där men utvecklas till något mer. Vi fastnar inte i den glassiga världen, utan får landa i en miljö av gräsrötter där det är lätt att känna igen sig. Texten inenhåller också igenkännande humor som jag kan mysa åt på ett hjärtevarmt sätt. Ingen är perfekt, och ingen är ond. Vi befinner oss i en möjlig svensk vardag - om än med en snårig intrig som kan kittla.

Boken är lättläst med korta kapitel som passar perfekt både som sträckläsning i hängmattan, likaväl som korta pass på Tunnelbanan. Och när jag ändå var igång, hoppade jag vidare till del två, Den som väntar (2015). Den är lite kortare, och kanske inte lika intressant i början, men tog sig rejält framåt mitten. Inga komplicerade symboler att reda ut, men kan rekommenderas, som vardagsrealism.

Nu såg jag dessutom att Emilsson i januari 2018, kommit med ytterligare en fristående fortsättning, om just Amanda och Erik, som trots att de skilde sig i slutet av bok två, har livslånga band genom sina gemensamma barn. Allt du önskar (2018), heter den. Jag blir genast sugen på att läsa den också, i synnerhet som en blogg-recension säger att den bakar in 'frågor om feminism, genus och jämställdhet' och behandlar detta 'ur både kvinnans och mannens synvinkel på ett trovärdigt sätt'.

Det låter bra. Jag vill gärna se hur Kristin Emilsson genomför det. Jag upplevde redan i de första två böckerna att författaren har talang nog att fördjupa sina teman och undvika fallgropar. För hur än svag jag kan vara för snåriga symboliska verk, så har jag alltid varit lika svag för vardagsrealism där jag kan sätta in mig själv och  mina erfarenheter av livet.

Hjärtblad - Aino Trosell (2010)

Den förra roman jag läste av Aino Trosell, En gränslös kärlekshistoria, beskrev kvinnorna historia i hennes släkt under 1900-talet. I Hjärtblad har hon tagit ett steg bakåt och skildrar vandringskullornas liv under andra halvan av 1800-talet. Den utpräglat realistiska stilen, så långt från romantik man kan komma, känns igen även i denna. Stilen är närmast 'naturalistisk', vilket dessutom hade sin storhetstid just under den tidsperiod hon skildrar.

Huvudperson är Hulda, från Malung, en mycket driftig flicka, som vi får följa från missväxt och svält 1866-67. Hulda, som de flesta på den tiden, fick börja arbeta redan som barn. Huvuddelen av berättelsen rör sig under 1870-talet, Huldas arbetsliv under den tid vi idag skulle kalla 'tonår', men som då var ett hastigt påkommet vuxenliv. Ett mer eller mindre enahanda arbetsliv, som i sin naturalistiska stil kunde ha blivit långrandig med allt arbete och slit...

Om det inte vore för alla bihistorier, via karaktärernas strida ström av skvallerhistorier och andra mer eller mindre drastiska historier ur livet. Trosell infogar allt detta muntliga berättande på ett lysande sätt. Historier om död och olyckor och missär, och ett och anant skråck och skrömt, allt som människorna i bygden mött eller bara hört talas om.

Jag får en känsla av äkthet i dessa  berättelser, att Trosell måste ha inämtat just vad folk brukat berätta, på den tid radio och TV ännu inte existerade, och i en miljö där böcker var en lyx. Allt detta berättande, verkligt eller sagor, eller många gånger medvetna skräckhistorier, bräddar romanen till ett djupare intresse. En närvaro i den tid som då var, livet i den stora tystnaden, fylld av endast arbete.
Jag kan tänka mig att Trosell har samlat på gamla hörsägen, eller läst gamla tidningsnotiser, eller hur hon nu skapat dem. Men äkta känns det.

Romanen skildrar härmed också samhällsutvecklingen, som alltså börjar i skogsjordbrukstrakter, och länge förblir sådan, med bara folkskolan som en kil in av kunskap. Hulda blir också så pass vän med skolläraren, utskrattad på grund av sin ofärdiga kropp, som låter henne låna romaner. Och hon läser och börjar drömma. Hon förälskar sig och tror i det längsta på sin kärlek, trots alla svårigheter att hålla liv i den på distans, så som deras arbetsliv tilldrog sig, med ständigt kovallande och vagabonderande.

Men så hamnar Hulda i Stockholm i ett välbeställt hushåll, och som den arbetsamma kulla hon är, van att ta i sedan barnsben, får hon jobba nästan dygnet runt med ett otal arbetsuppgifter under deras vintersäsong i staden. Att hon sedan efter bara något år mirakulöst avancerar till husfru, redan innan hon lämnat tonåren, känns inte längre lika realistiskt. Inte heller att hon snart också blir gift med 'Herrn' (efter en tid som älskarinna), sedan hans hustru, medelklasskvinnan som aldrig fått lära sig laga mat eller sköta några tyngre sysslor.

Denna stora omvälvningen i Huldas liv kommer 1879, samtidigt som Eldkvarn brann på Kungsholmen. Trosell har plötsligt lämnat den kullornas värld hon är så insatt i, coh velat vidga romanen, med en mer pramatisk skildring av den större samhällsutvecklingen, med 1880-talets feminism och socialdemokratiska framväxt. Men eftersom det inte är huvudtonvikten i romanen, fördjupas den inte heller tillräckligt, utan romanen känns plötsligt splittrad.

Hulda blir olycklig i staden, instängd i hemmet, under 1880-talet, utan meningsfullt arbete. En romantisk verklighetsfrånvänd historia blir den dock aldrig. Men kortfattat beskrivet.

Och en än mer kortfattad slutkläm, blir det när Hulda så lämnar Stockholm och maken (som redan funnit en ny älskarinna att roa sig med), för att börja arbeta inom Wilhelmina Skoghs framväxande hotell-imperium. Henne kan man läsa om på wikipedia, återigen något som bottnar i verkliga förhållanden, och vilket också låter Hulda återvända till Dalarna, låter henne kavla upp ärmarna och vara med att bygga upp det nya Sverige, med tåg och hotell och så småningom industrier.

Siri - Lena Einhorn (2011)

Lena Einhorn är lysande. I Siri berättar hon om Siri von Essen, gift med August Strindberg 1877-1893. Boken börjar 1890 när skilsmässoförhandlingarna inleds, och gör sedan nedslag tillbaka till deras första möte 1875 och sedan stegvis framåt alltefter utvecklingen av deras relations.

Det finns också ett efterspel, om hur den föräldralösa 15 år yngre Marie David blir indragen i Strindbergs svartsjuka hatkampanj. Det är oerhört hjärtskärande, hur hon hjälper Siri ekonomiskt, samtidigt som Strindberg själv underlåter att betala något underhåll till sina tre barn. Marie David bryts ner psykiskt och dör i alltför unga år.

Från de händelser hon beskriver kring 1885, känner jag igen repliker från Fadren, just så som jag själv kände att inspirationen kom från Strindbergs egna äktenskapliga kriser.

Siri och August var ett modernt ungt kärlekspar, när modernismen bröt in, med Strindberg som frontfigur. Hon skilde sig från greve Wrangel för att få bli skådespelare, en skandal på sin tid. Ändå blev hon firad skådespelare, som fick fina recensioner, trots att hon saknade utbildning. Hon måste ha haft en medfödd talang. Men scenkarriären blev kort, då hon på kort tid födde flera barn åt August.
Men hennes talang gav henne dock en viss inkomst efter skilsmässan, då hon gick teaterelever, vilka minns henne som oerhört inspirerande.

Deras drömmar, att leva ett modern jämlikt liv, där både man och hustru fick ägna sig åt kreativa konster, fungerade inte i praktiken. Föräldraskapet tog sin tribut, och Strindbergs sjukliga svartsjuka var den stora stötestenen. Men att Siri var Augusts musa och inspiratör är lätt att förstå, även om det med tiden fick en alltmer förvriden negativ slagsida.

Båda två dog 1912, August bara några veckor efter Siri.

The Casual Vacancy - J K Rowlings (2012)

J K Rowlings första 'vuxenbok' (jag har läst den på engelska, men den finns översatt som Den tomma stolen), skulle lika gärna ha kunnat kallas 'roman för unga vuxna'.  Romanen myllrar av karaktärer i alla åldersgrupper, från 3 år upp till pensionärer och död. Allt rör sig kring två fiktiva landsortssamhällen: 'idyllen' Pagford, där alla känner alla, vs den större industriorten, 'staden' Yarvil, och som slagpåse mellan dessa - lågstatuskvarteret The Fields, ett förväntat problemområde.

Rowling har skapat ett sorts genomsnitt av olika samhällsmedborgare, varav ett antal 16-åriga skolungdomar utgör en viktig länk i historien. Alla är de på olika sätt offer för sitt samhälle och kämpar för att framföra sina protesterar mot sina vuxna släktingars blinda livslögner.

Den engelska titeln, The Casual Vacancy, är en administrativ term för en vakant position, i romanen en plats i kommundelsnämnden som måste återbesättas via fyllnadsval. Jag har boken på engelska, men vet att den översatts som Den tomma stolen.

Intrigen mellan de vuxna i samhället rör alltså detta fyllnadsval. Det pågår nämligen en socialpolitisk strid. Många vill lösgöra the Fields från Pagford, i förhoppningen att så bli av med knarkproblemen, och 'slippa betala för socialfallen'. Deras motståndare propagerar för ett kollektivt socialt samvete med metadon-behandlingar och socialt stöd i olika former.

Mobbing är ett viktigt tema i romanen, såväl mellan de frustrerade skolungdomarna, som mellan de vuxna. Alla klamrar sig fast kring sina egna fantasier och livslögner, har svårt att förstå varandra och pratar förbi varandra,  Karaktärerna känns mycket trovärdiga och psykologiskt fördjupade. Men det är en svart historia. Någon har talat om 'svart humor', men den har inte trängt igenom till mig som inte har engelska som modersmål. Jag känner i stället en genomträngande smärta inför alla problem som karaktärerna brottas med.

Jag som tidigare har läst alla Harry Potter-böckerna kan sakna den humor som livade upp problemen i den fantasy-världen. Humor är ju vårt bästa försvar mot livets tuffa sidor. Och det lättar definitivt upp, inte minst för att balansera spänningarna i den svarta intrigen. Men när det gäller mobbning, knark och prostituion i nutiden - det känns för tungt att skämta bort. Och det gör Rowling inte heller.
I stället lyckas hon med en realistisk beskrivning av allehanda elände, utan att bli melodramatiskt. Och det är en bedrift.

Hjärta av jazz - Sara Lövestam (2013)

Det tog ett tag innan jag accepterade boken. Den började med något som för mig brukar kännas som ett 'dussinknep', att låta gammal pensionär bli bästis med en ungdom - voilà ett oväntat möte. Jag hade alltså lite svårt att köpa den inledningen, men historien växte i komplikation och djup tills den vann över mig.

Pensionären och ungdomen hittar gemenskap i musiken, jazz, via den tidlösa musiken kan de kliva mellan generationerna, genom klassiska ikone, som Povel Ramel och Alice Babs. Två parallella historier utvecklas, mobbing i ett nutida högstadium, parallellt med pensionärens berättelser ur sitt eget liv, drömmar och erfarenheter, Hur han frotterar sig med idel kända musiker, även om de flesta då på 1940-talet ännu var i början av sin karriär. 15-åriga Steffi Herreras drömmar om att ta sig bort från sin kvävande miljö, till Stockholm, förverkliga sina högtflygande önskningar.

Under Alvars ungdom på 1940-talet var det Nalen som var främsta nöjespalats, mötesplats för svingen och den utåtlevande dansen lindy hop - som återupplivades av entusiaster på  1980-90-talet. Jag drogs själv med i den upplivningsruschen ...

Mobbing är inte en modern uppfinning, 88-årige Alvar har egna erfarenheter att berätta. Men historien är inte så simpel att ung och gammal har likvärdiga erfarenheter från olika tidsåldrar. Berättandet är mer intrikat än så. Det dröjer innan Alvar förstår hur allvarlig mobbingen mot Steffi är. Och det finns anledning att betvivla att Alvar alltid berättar 'sanningen'.

Allvars minne har börjat svikta, även om det inte är så illa som för många av ålderdomshemmets senila invånare. Det ger upphov til funderingar kring minne och sanning, och frågan om det är objektiv sanning som alltid är huvudsaken. Eller om det snarare handlar om hur man skapar sig själv och andra, skapar självförtroende, välja att vara mer än liten och rädd, att växa genom att hjälpa andra att växa enligt sina drömmar.

Sara Lövestam ger oss en vacker tolkning av 'unik' - "att man gör samma som som alla andra och ändå lyckas göra det på sitt eget sätt." (s.199)

Drottningkronan - Ingrid Kampås (2013)

Femte delen i Historiska Medias serie "Släkten", tilldrar sig kring 1162-1187, med en liten epilog 1205, och rör sig främst kring kung Knut Eriksson (regent 1167-1196) och hans drottning som vi inte ens vet namnet på. Det är naturligtvis ett tacksamt tema om man vill kunna brodera ganska fritt.

Kampås låter Knuts drottning heta Ester, och vara dotterdotter till helgonet Helena från fjärde delen. Av någon oförklarlig anledning brukar Knut kalla henne 'min blå'. Jag köper nästan ingenting i hennes livshistoria, allra minst hur hon hux flux blev gift med kung Knut, på korståg borta i Finland. För hur än provinsiellt det begynnande Sverige var vid den här tiden, hur än bondskt - så var titlar och äktenskapskontrakt enormt mycket viktigare då än nu. Idén om att 'Ester's släktskap med helgonet Helena var det som särskilt lockade Knut, är ju trots allt en listig förklaring, med tanke på hur stormännen och den unga kristna kyrkan tävlade om värdighet och gunst. Knut  arbetade ju dessutom själv envetet för att få sin egen far, kung Erik Jedvardsson, helgonförklarad, vilket aldrig lyckats, men än idag kallas denne 'Erik den helige'.

Men hur än liten befolkningen var, så måste folk ha tryggat sig till varann, samlats och agerat betydligt mer formellt än vi inser idag. Inte kan Knuts drottning ha gått omkring nästan ensam, med en enstaka slavinna, vad skulle hon då med alla rasslande nycklar i bältet? Alltför få människor gör avtryck i boken, rymden känns alltför tom. Och hennes resor kors och tvärs i Europa på egen hand känns lika lättvindigt behandlade som Knuts 'pendlande' med sin 'ambulerande tingstjänst' i Sverige.

Ett problem är naturligtvis att Jan Guillou redan skrivit mycket övertygande om denna period i sina Arn-böcker. Där döptes drottningen till Cecilia Blanka, den vita, (enligt gammal obekräftad tradition Cecilia Johansdotter). Det är ju möjligt att hans bild var överdrivet strukturerat åt andra hållet, men jag får där ändå en tydligare bild av den historiska tiden i sig, vilken saknas hos Kampås, som även behandlar Birger Brosa mycket flyktigt.

Kampås' text är dock lättläst och medryckande i sig, som roman betraktad. Jag tycker också om att Hildegard av Bingen dyker upp, och de avslutande avsnitten kring hur man löser falska angivelser till tinget. Det ger 'rättshistoriska' inblickar, som också ger mer kött åt historien.

Mormor hälsar och säger förlåt - Fredrik Backman (2013)

Och så har jag stuckit emellan med en nyskriven bok. Jag gillade Fredrik Backmans En man som heter Ove, så jag ville gärna testa en till, och det ångrar jag inte. Mormor hälsar och säger förlåt är en helt underbart fantastiskt fabulerande historia.

Berättare är Elsa, en flicka som snart ska fylla åtta år, men som är otroligt vuxen för sin ålder, med otrolig mycket bättre koll på allt än någon annan. Det gör inget att det inte känns realistiskt, för det här är ingen realistiskt historia - inte på ytan. Elsa är en helt oslagbar personlighet och representant för den unga datagenerationen, som har mer stöd i wikipedia, än från sin vuxna omgivning, med alla sina mänskliga brister.

Och när livet är tufft, kan man alltid skapa sin egen fantasy-värld. Och söka tröst i en omskapad värld, som i böcker och film. Det är inget nytt, det har människor gjort i alla tider. Men denna berättelse är ändå något helt nytt, med ett helt eget språk och ojämförligt tempo från början till slut, som bara tog ett fåtal kapitel innan den vann över mitt hjärta helt.

Frågan är vilken åldersgrupp boken är skriven för? Det är definitivt en 'vuxenbok', trots den unga huvudpersonen. Men också så mycket mer - en allåldersbok? Skulle en sjuåring hänga med? Tja, frågan är väl om 'mormor' kan hänga med, för det krävs en viss grad av datorisering, tror jag ...

Den enögda kaninen - Christoffer Carlsson (2011)

Denna spänningsroman, med genrebeteckningen glesbygd noir, segar sig fram i ett sakta mak som är effektfullt, illustrerande ett lugnt samhälle i glesbygd - åtminstone på ytan. Långsamheten är effektfull genom att balansera den stillastående sysslolösheten med ordfattiga dialoger, där personerna mer talar mellan raderna, vilket paradoxalt nog ökar lästakten mitt i stillheten. Men idyllen krackelerar, när sysslolösa ungdomar går från småkriminella inbrott till att via knark hamna i maffians skotteld.

Författarens debut lär ha varit aktion i högt tempo. Jag har inte läst den, men är tacksam att han valt att svänga helt åt motsatt håll, med tanke på att jag upplevde den enda aktionscenen i Den enögda kaninen, med brand och skottlossning, som mindre lyckad än resten av boken. Tempot är här inte effektivt.

Texten bygger sin 'spänning' med hjälp av olika mystiska drag, som dock inte fullföljs utan lämnas obesvarade - men annars vore det väl inte mystiskt - vi får aldrig veta om författaren ser verkligheten som mer än materiell, eller om det är jag-berättarens eget psyke som spelar honom olika spratt.

Författaren studerar kriminologi.

Fru Bengtssons andliga uppvaknande - Caroline L Jensen (2010)

En mycket annorlunda humoristisk historia, som blandar mer allvarliga kommentarer till Gamla testamentets gudstro, med en mer farsartad humor. Fru Bengtsson har beslutat sig (jag avslöjar inte varför) för att försöka bryta mot samtliga Guds tio budor, och det är inte lätt med tanke på hennes i grunden goda natur och vilja att inte skada någon annan än sig själv. Jag får mig en hel del glada skratt, inte minst via bruket av schlagertexter .... läs så förstår ni.

Frågan är om detta är bara lättvindig humor, eller har någon mer allvarligt menad botten?

Tyvärr blir farao Echnatons hustru, drottning Nefertiti, ofta ansedd som 'världens vackraste kvinna' genom en konstnärlig byst som sägs avbilda henne, i denna historia sammanblandad med Ramses II.s drottning Nefertari. Även om fru Bengtsson kan begå misstag, så förefaller det mig inte troligt att det museum i Kairo hon besökt inte skulle klargöra det misstaget. Nefertiti levde minst 100 år före Nefertari och ett mycket annorlunda liv, på grund av hennes make Echnatons religiösa reformation.

En man som heter Ove - Fredrik Backman (2012)

De första kapitlen känns kanske lite tjatiga, en ständigt purken 'gubben' (trots att han bara är 59 år), men det är mest för att läsaren ska vänja sig vid Oves psyke. Därefter djupnar historien betydligt, blir en hel livshistoria, trots att intrigen bara pågår några veckor. Och allt är skrivet med varm humor.

Även om Ove är enkelspårig, så har han sin charm. Man måste inte ha sina känslor utanpå skinnet för att vara mänsklig, trogen, någon att räkna med. Värme uppstår också mellan alla disparata karaktärer, vilket kanske är lite osannolikt - att de står ut med varann o stödjer varann.

Men utopin är fin! Utan att en enda av personerna är perfekt. Alla har sina brister, och det är helt okej och normalt för oss människor.

God Jul - Jonas Karlsson (2013)

Ingen Jul är en riktig Jul utan en Jul-historia. Jonas Karlssons text kan väl snarast betraktas som en långnovell. Den är full av subtil, svart humor och så långt ifrån godhjärtad sentimentalitet som tänkas kan.

Kommunalkontoret i historien är ett mikrokosmos av mänskliga typer betraktade i närbild, under deras försök att få ihop projekt, egen vilja och samarbete,  så politiskt korrekt som möjligt. På ytan kan historien verka enkel, men den har flera ingångar för vidare funderingar kring den demokrati vi tror att vi lever i.

Eftersmaken är mörk.

Syskonmakaren - Lisa Jewell (2011)

Jag läser naturligtvis en del lättviktig litteratur. Nöjen för stunden får inte alltid ett inlägg  här. Dit hör t ex oinspirerade deckare.

Syskonmakaren tillhör feel-good-genren och är en riktig bladvändare. En relationsroman, som trots att den innehåller lika mycket manliga som kvinnliga karaktärer, väl antagligen attraherar främst kvinnor. Språket flyter lätt och historien i sig är högst läsbar, med ett ganska nytt tema - tre människor som i vuxen ålder fått reda på att de tillkommit via donerade spermier, och nu söker upp sina syskon, samt även sin biologiske far.

Tyvärr finns det mindre genomtänkta detaljer som gör boken mer lättviktig för mig, än vad den behövde vara. Som att Lydias mor målar om barnkammaren fem dagar efter att ha fött sitt andra barn. Fick man överhuvudtaget komma hem från BB så tidigt efter nedkomsten i början av 1980-talet? Nej jag tror inte att författaren har fött barn.

Något annat som hör till populärlitteraturen, är rikedom och flashiga yrken. Problemet är inte att en person sägs vara 'filmregissör', utan att inget i beskrivningen av karaktären får mig att tro på det. Möjligen att hon i mina ögon skulle kunna vara inblandad i produktion av reklamfilm? Kallas man då 'filmregissör'? Inte vet jag, men en grundbult i ett romanbygge är - trovärdighet. Och den finns inte alltid här.

Det som ändå är så tilldragande vid läsningen är alla sympatiska karaktärer, som i de beskrivna situationerna trots allt är mycket trovärdiga. Och att alla har varsin gåta som man vill läsa vidare för att få svaret på. Det tror jag är mycket viktigt för att behålla läsarens intresse. Och det lyckas Jewell mycket bra med här. Gåtan är ju då en förbindelselänk till deckargenren. Som läsare vill man ju gärna ha en gåta att fundera över.

Den röda nyckeln - Gösta Unefäldt (2011)

Har just gjort ännu ett nedslag bland svenska deckarförfattare och denna gång läst två polisromaner av Gösta Unefäldt, vars första deckare kom 1979, varefter han fortsatt att med jämna mellanrum berätta om sina poliser i Strömstad som löser brott, fram till den senaste, Den röda nyckeln, som finns med på årets bokrea.

Hittade en av de äldre, Polisen och mordet i stadshuset (1992; filmad som Polisen och pyromanen) bland böcker jag ärvt, och blev förvånad över att den fick Svenska Deckarakademins pris "årets bästa svenska kriminalroman 1992". Jag antar att det rådde en svacka i det svenska deckarskrivandet på den tiden. Bland annat lad man sådan brist på kvinnliga deckarförfattare att man några år senare beslöt att instifta en tävling för att få fram just kvinnliga deckarförfattare. Första året vann Liza Marklund, som bekant, och satte igång deckardrottning-trenden även här i Sverige. Det jag saknade i Polisen och mordet i stadshuset var en genomtänkt synvinkel, vilket gjorde läsningen förvirrande. Större delen av tiden tycks skeendet registreras av 'en fluga på väggen', dvs vid telefonsamtal får vi bara höra replikerna från personen i samma rum som flugan, inga kommentarer eller förklaringar. Ändå kan i andra stycken flera personers observeras med ironiska kommentarer, som hur än roliga var och en för sig, flyter ihop och får mig att undra vem sjutton som kan veta och inflika detta? För egentligen vet vi inget om personerna, hela karaktäristiken ligger på ytan. Helt utan anledning får man veta allas ögonfärg och tandstatus (vilket nästan alltid är vita som i tandreklam), men inte mycket mer. Samt plötsligt en kommentar ovanifrån, som på sid 244 (en bok för alla pocket, 1996):
"I en av stugorna glimtade ett blåvitt ljus, som förkunnade att de boende just förrättade kvällsandakt framför husaltaret." Inte något en fluga skulle ha tänkt ut, och vi läsare får tänka efter och associera till TV-ljuset.

Ett undantag vad gäller karaktärer är den storvuxne polisen Evald Larsson, han sticker ut och får lite mer kött på benen, vilket väcker mitt intresse och skapar bilder och medkänsla i mig. 

Jag känner att författaren tänker i bilder, utan att renodla synvinkeln, och gärna roar sig med ironi. Inte konstigt att historien blev TV-film. Brottsintrigen inleds med ett mord på en kommunpolitiker, men glider genast över i en lång utredning av pyromanbrott, som i slutet huxflux visar sig ha samma gärningsman. Den lösningen är lika förvirrande som bristen på synvinkel. Det går liksom inte ihop, och är väl något vi sväljer endast framför TV:n när allt går för fort för att vi ska hinna tänka efter och protestera. Å andra sidan avslutas romanen med en epilog kring förvirrade rättsliga påföljder, domens överklagan, är förövaren en regelrätt pyroman eller inte ... 

Efter detta blev Den röda nyckeln en mycket positiv överraskning för mig. Denna polisroman är mycket medvetet filmisk, då en stor del av boken tänks utspela sig under en tingsrättsförhandling, men där meningar inte avslutas utan överflyttas i tillbakablickar i olika närvarande personers tankar. Denna gång finns ingen förvirring vad gäller synvinkel och nästan alla personer föräras djupare porträtt. Här tänker jag inte avslöja intrigen. Läs den, det är den värd. Ett slutna-rummet-mysterium, men med en lika ovanligingång som utgång. Och även denna avslutas med en epilog kring det rättsliga efterspelet. Denna gång kan jag lista ut brottslingen, ungefär samtidigt som förfataren påpekar att vi säkert vet, vid detta alget, - tvärtemot romanen från 1992, där det inte tycks finans några ledtrådar som låter läsaren följa med. I Den röda nyckeln finns det ändock en viss liten möjlighet att jag som läsare misstagit mig, så jag läser vidare för att få min misstanke bekräftad och samtidigt åter möta poliserna från tidigare bok, och betraktar de förändringar som hunnit ske på dessa 19 år.

En detalj dock, jag får inte ihop ålders-matematiken. Den beundrade polischefen Kronborg har gift sig med sin kollega Bitén, vilket förundrar vissa andra kollegor, eftersom det antyds att det skiljer minst femton år mellan dem. Dessutom står det att Pernilla Bitén redan var över 40 år, när de fick sitt gemensamma barn. Nu är dottern Emma redan mitt i tonåren ... det borde betyda att Pernilla är mellan 55-60. Och Kronborg således uppåt 75! Och fullt aktiv polis? Han måste älska sitt jobb. Gott ställt som han har, kan det inte bero enbart på dålig pensionsutveckling ...

En petitess, jag vet, men när man läser deckare så är det ju trots allt detaljer man sitter och granskar hela tiden, för att inte missa lösningar på mysterier. Så detta mysterium består för mig ...