The Silver Spoon : Forsyte Saga 5 - John Galsworthy (1926)

Del fem av Forsyte Sagan, främst om man ser den som Soames Forsytes liv, även om dottern Fleur och hennes make Michael Mont är mest i blickpunkten här, i det som också är del två i andra trilogin, som egentligen kallades The Modern Comedy. En mycket talande samlingstitel, inte minst här, i del 2. Utgiven 1926, handlar den om åren 1924-1925. Precis som i del 4 (Modern Comedy 1), ville Galsworthy beskriva sin samtid. Modern Comedy är de omedelbara intrycken av det 'glada, ytliga' 1920-talet, oron efter första världskriget, ekonomin är fortfarande i gungning,  en berg-och-dalbana med ökande arbetslöshet och många förändringar i samhället. Krigsgenerationen känner sig för alltid förändrad av Världskriget, det Stora, det förändrade allt, vände på de invanda värderingarna, väckte nyfikenhet på nyheter. 

The Silver Spoon rör 'Societen', en blandning av pengar och övre medelklass med kulturella intressen för att de inte längre kan finna några andra värden att lita till. Desillusionen råder, men också en förhoppning om 'frihet' från tvång. Men vägen dit är ännu lång. Galsworthy poängterar också 'Pressens' nya makt, där skvallret flödar, och kan påverkar människors liv, med sina  endimensionella pikar, samtidigt som Galsworthys roman hela tiden fördjupar karaktärernas mångdimensionella tankebanor. Men huvudpersonerna är födda med 'silversked' i mun, med eller utan pengar. I synnerhet de adliga landägarna har brist på pengar, men hankar sig fram på sina ärvda titlar. Gräsrötterna har dock desto svårare att överleva arbetslösheten, några söker sig till Australien, andra till Amerika. 

Fleurs make Michael Mont äger en titel, som 10e baronet, och har redan en liten arvinge, Kit. vill dock göra en insats för 'England', utnyttja sin adliga plats i Överhuset, få folket och ekonomin på rätt köl, propagerar för att sprida ut 'unga britter' till det världsvida samväldet, i boken kallat 'foggertism'. Men inte många hoppar på tåget, han blir uthängd i pressen, och engagemang att försöka skapa arbete till några krigsoffer - genom att öppna en hönsfarm - leder till ännu mer negativ 'press', då en av hönsfarmarna hänger sig. Michael känner sig dock och närmast maktlös. 

Fleur själv hamnar i schism med Marjorie, som tillhör det hippa innefolket, som vågar utmana den gamla viktorianska moralen, och gå sin egen väg. Som dotter till en markis, med oftast skuldsatt, som klättrar i societetslivet, genom att syssla med teater och konst. Alla vill vara moderna och frigjorda, det är ändå fortfarande skillnad på jordägaradel och fastighetsägare som Forsytes, med säkra ränteinkomster. Samhället håller på att omdanas.

Marjorie eggas att stämma Fleur i domstol, trots att det var Marjorie själv som baktalat Fleur först, vid en salong i Fleurs eget hem. Men trots att Fleur 'vinner', förlorar hon, för att den 'nya moral' som Marjorie förespråkar,  och som fäller henne i domstolen, ändå är den som 'Societén' föredrar att tillhöra, förespråka. Öppna och dolda moraliska regler skiljer sig. Galsworthy är skicklig på att balansera klichéer till komplexa nät som hela tiden motsäger varandra. Karaktärerna har mer än en sida, ingen är bara ond eller god, eller bara egoist. Så hur än deprimerade människorna känner sig, så är det lätt att se det nya moderna livet som en enda komedi.   

Och fortfarande är porträttet av Saomes det mest lysande, oförglömliga. Soames som hela livet varit så strikt, försöker trappa ner och njuta av livet som pensionär. Muttrande och motsträvig, blir han förärad golfklubbor, och försöker sig på det, och börjar växa som människa, utöver sin gamla yrkesroll, även om familjen fortsätter att stödja sig på honom, inte minst när det gäller att klara sig ur domstolsaffären. Hans hjärta slutar aldrig blöda för dottern.

Så även om alla läsare inte kan ta till sig det politiska spelet i den här romanen, så är det Galsworthys vakna blick på sin samtid, som gör att även denna roman är värdig det kommande nobelpriset, 1932. Och fortsätter att väcka mitt intresse, tack vare sitt fokus på 'tidsanda'. 

NP 1930 - Sinclair Lewis

 "för hans starka och levande skildringskonst, med typskapande förmåga, med kvickhet och humor"

År 1930 gick Nobels litteraturpris för första gången till en amerikan, Sinclair Lewis (1885-1951), född i Minnesota. Svenska Akademin prövade en ny policy för urval av pristagare. Eftersom Nobels testamente föreskriver att priset skulle gå till den som "gjort mänskligheten den största nytta", börjande man 1930 tänka att det innebar författare med större läsekrets än poeter, författare som nått till många 'vanliga' läsare, alltså främst med romaner, inte poesi. Och författarna skulle vara aktiva i samtiden. 

Sinclair Lewis passade som hand i handske. Hans lättillgängliga beskrivning av  den amerikanska medelklassen hade från 1920 oväntat blivit en bästsäljare. Själv var han född i ett litet samhälle med endast 3000 invånare, och fick i sitt skapande stor  användning av sådant småstadsliv, så utbrett med världens utveckling på 1920-talet.   

Efter universitetsexamen från Yale 1908, skrev Sinclair Lewis tidningsbidrag fram till första seriösa romanen 1914. Men det stora genombrottet blev Main Street (1920), som jag läst på engelska. Den roade mig enormt, liksom den vann oväntat stort genklang hos sina samtida läsare. Redan första året sålde den i 300.000 ex, och nådde andra året upp till 2 miljoner sålda ex. Överallt debatterades innehållet, den satirisk exposé Sinclair Lewis skapat av amerikanskt småstadsliv, och och det småborgerliga livets frustrationer. Den hemmiljö han både älskade och hatade. 

Skulle man känna sig förolämpade av fränheten i kritiken, eller var det skönt att alla instängda känslor släpptes ut? Skriva kunde han i alla fall, drog in läsarna i historien, alla detaljerade observationer och hög språklig kvalitet. En av höjdpunkterna med att läsa hans text på engelska är hans enkla men effektiva sätt att förmedla olika  personers skilda sätt att uttrycka sig. Både dialektalt och olika invandrares språkliga egenheter. 

Kvaliteten ledde till att man rekommenderade Main Street att belönas med Pulitzer-priset. När han ändå blev förbigången, till förmån för Edith Whartons The Age of Innocence, utbröt högljudda protester. 

Inte heller Lewis' nästa roman, Babbit (1922) vann Pulitzerpriset, så när han väl fick priset 1925, för Arrowsmith (som jag inte läst), avböjde Lewis avmätt, och gjorde det med öppet brev till alla tidningar, så att ingen skulle missa det. En stolt man, men redan 1930 fick han Nobelpriset - ett rejält plåster på såret - och hans rykte säkrat. 

Så det är klart att jag ville läsa och begrunda. Main Street, den amerikanska huvudgatan omkring vilken småstäderna växte fram, symbol för medelklassideal om tillväxt och framgång. Romanen är en diger lunta, en gediget genomförd detaljerad text, som trots stundtals tröga avsnitt ändå ger ett lysande helhetsintryck. Relationerna är huvudtemat. I staden, samhället. I den lilla orten vaktar alla på varann, skvallrar, fördömer. 

Huvudkaraktär är Carol, en modern kvinna, föräldralös från 11 år, har hon blivit självständig. Som dotter till en domare har hon alltid tagit sin privilegierade ställning  som självklar, liksom sin möjlighet att få studera på universitet. Vad hon ska studera ligger dock mer på ett drömplan, än i det praktiska. Hon känner en dragning till det konstnärliga, och drömmer om att 'designa' hela samhället, göra något vackert för folk att bo i och vara stolta över. Men efter ett visst velande väljer hon att bli bibliotekarie. 

Carol får en tjänst i den lite större universitetsstaden. Hon är fri och självförsörjande, men kanske lite ensam, och lite frågande kring var hennes kreativitet ska få sitt utlopp. När hon fyllt 24 år, blir hon bekant med läkaren Will Kennicott, tio år äldre, från den lilla staden på prärien, Gopher Prairie, som Will lovordar, och hon börjar åter drömma om att få designa ett samhälle, fräscha upp dess befolkning. Will hade genast fastnat för Carols energiska entusiasm, så de gifter sig. Men Carol blir genast besviken på Gopher Prairie, med bara 3000 invånare, som alls inte vill gripas av alla hennes idéer. De har det ju så bra, vem tror den där Carol att hon är?

Carol känner sig instängd och förtalad. Hon som drömt om att utveckla en småstad, velat inspirera till vackrare byggnader, få folk att rycka upp sig, bli färggranna, konstnärliga. När hon bjuder till team-partys, blir de inbjudna mer chockerade än roade av lekar och maskerad. Hon startar en amatörteatergrupp, men inget kan de enas om, och energin pyser ut. Carol möter motstånd, förtal, blir utskrattad. Ändå är texten entusiastisk, med mycket jag kan fnissa åt kring mänskliga brister. Carol vill inte ge upp, det är gott gry i henne, om än inte så realistiskt. Hon vill inte vara realist. Hennes liv ska byggas av drömmar. - Idag skulle hon väl ha agerat 'influencer' på internet. 

Jantelagen finns överallt där människor umgås. Carol revolterar mot moraltanter och manlig självgodhet, allt som kväver ungdomlig livsvilja. Huvuddelen av historien tilldrar sig på 1910-talet. ute i världen pågår krig och revolution, men i Gopher Prärie går livet vidare i samma hjulspår. Krig är inte för dem. Men sista krigsåret, när USA går med i första världskriget, flammar patriotismen upp ett kort tag. 

Som svensk roar det mig ofantligt att trakten är så full av 'svenskar', invandrade bönder och hantverkare som hamnat just i Sinclair Lewis Minnesota. Även om de konstruerade namnen ofta låter mer dansk-norska än rent svenska, så har han i 'svenskarnas' repliker skrivit in våra uttalsproblem i engelska. 'Ya' svarar de (inte Yes) och alla engelska J (som ska uttalas 'dj') skrivs Y eftersom svenskarna inte får till uttalet. Han skriver också V för alla W, osv. Även andra nationaliteter far förbi, några obegripliga tyskar, som i slutet får bli syndabockar under kriget. Men även amerikanskt talspråk skrivs ut i dialogerna på ett härligt levandegörande sätt. 

Carol har moderna globala ideal, hon är en drömmande revolutions-romantiker, med bohemisk konstnärlighet som ideal, men det är ont om det i småstaden. Hon längtar till större städer på Östkusten, ja ända till Europa. Hon blir vän med svenskar, ser inte ner på dem för att de jobbar som pigor eller hantverkare, så som den övriga medelklassen gör. Hon tycker om frispråkigheten på gräsrotsnivå, och blir på socialromantiskt vis vänskaplig med sina svenska pigor, vilket grannarna också hånar henne för. Ofta måste hon dock klara sig utan hushållshjälp, och har hela tiden svårt att stå ut med hemmafrulivet, för när hon gifte sig gav hon upp bibliotekstjänsten, som ärligt talat redan hade stagnerat. Inte heller står hon ut med skvallret på 'fruarnas' bridge-kvällar.

Det stora temat i boken är Carols vanmäktiga kamp mot förstockelse och fördomar. Men texten har också en mängd iakttagelser, små och stora ögonöppnare, som t ex att de soldater USA skickar till Europas skyttegrav - i alla fall från Gopher Prairie - främst är svenskar och tyskar, relativt nya invandrare, bönder, hantverkare. Den etablerade medelklassen sitter orubbade. Överhuvudtaget ger texten en ingående känsla för hela samhällspyramiden i USA, olika åsiktsriktningar, ofta förmedlat i lättsamma dialoger. 

Människors relationer är lysande återgivna, både detaljerat och ändå halvkvädet. Missförstånden uppstår hela tiden mellan olika temperament som hela tiden stöts mot varandra. Sinclair Lewis kan sitt samhälle innan och utan, hur medelklassklicken (dvs de som är Main Street) håller koll på varandra, via det eviga skvallret, som Carol inte kan acceptera, men itne vet hur hon ska ta sig ur. Igenkänningsfaktorn är självlysande. Texten känns så modern, som om den hade kunnat vara skriven idag. 

Ett huvudtema är äktenskapet mellan Carol och Will, den strävsamme läkaren i småstaden, som måste klara sig med enkla medel, och stå redo att rycka ut dygnet runt. De är motsatser, romantiska ideal ställs mot pragmatik. Texten känner med båda parter, vi kan förstå båda sidor av myntet, ingen är fel, bara olika. Äktenskapets vara elelr inte vara, inget är stillastående, allt förändras, livets väg ger insikter, bit för bit, blir allmängiltiga. Försök till försoning, att brottas med inre skuggor, allt utan att någon ger upp sin 'personliga kamp', eller sin integritet. 

Boken har även gripande bipersoner, som den mer reforminriktade Vida, i kontrast till vilken Carol känner sig 'revolutionär'. Eller den svenska farmarsonen Erik Valborg, också drömmare, som valhänt försöker skapa om sig själv efter en egen idé om den 'amerikanska drömmen', men blir pikad för sitt 'kvinnliga' skrädderiarbete, och av andra män kallas 'Elizabeth' för att han klär sig i moderna androgyna kläder, och bryter av från normen. Carol känner igen sig i hans konstnärsdrömmar, sympatiserar och vill haka på. Men det underlättar inte, utan leder bara till mer problem. 

Ja, det är en mycket rik text, som väver frammänskligheten symboliskt i det lilla, fullt igenkännbar än idag, överallt. Med betydligt många fler teman och trådar än jag nämnt här. 

Som bibliotekarie, är Carol väl insatt i litteratur, till exempel läser hon John Galsworthy, och försöker propagera för honom. Det roar mig, för Galsworthy kom också att få Nobelpriset, bara två år efter Sinclair Lewis. 

Återkommer nu till frågan om det var rätt eller fel att Lewis inte fick Pulitzer-priset för detta mästerverk? Det är helt klart en roman i nobelprisklass, så när jag genast efter Main Street, läste Edith Whartons Age of Innocence, för att jämföra, tog det mig några kapitel, där jag hade svårt att komma in i Whartons text, för den var så uppenbart en tillbakablick till en gammal tid, 1870-talet, när den ekonomiska eliten i New York, stod på höjden av sin egenkärlek. Vilket tråkade ut mig, som boktema. Däremot är Wharton rent språkligt lika skicklig som Lewis, och drog snart in mig i texten, utan att släppa taget, ända till sista ordet, och då äntligen kom en förlösande dialog mellan tar och son, ett par årtionden senare, när det gamla samhället skulle skakas om. Hur som, jag föredrar Sinclair Lewis, för entusiasmen, och ett hopp om något positivare, jämfört med Edith Whartons pessimism. 

Nästa stora roman av Sinclair Lewis är Babbitt (1922), vilket är huvudpersonens namn. Också detta är en roande samhällskritik, något vassare än Main Street, för här slår han uppåt, och mot dubbelmoralen. Centraltema är den stressiga amerikanska drömmen,  som leder medelklassen att sträva uppåt, försöken att nå högre, och därmed tvingas att slå nedåt. 

Babbitt, den lille mannen, den medelmåttige antihjälten, som hela tiden vänder kappan efter vinden. Han är förstående åt båda håll, kan inte bestämma sig, ljuger för sig själv, kämpar fruktlöst mot sina inre demoner. På i stort sett varenda sida säger han både ja och nej till samma sak. Naiviteten gör att det är lätt att sympatisera med George Babbitt, samtidigt som det är frustrerande att hela tiden upptäcka hans 'blinda fläck', t ex att gå med på att göra gråsonade deals under bordet, 'trots att det stör honom', samtidigt som han skenheligt fördömer andras oegentligheter. Och så vidare i all oändlighet. 

Vi får först lära känna Babbitts dygn, för att lära känna honom, från att han har svårt att vakna på morgonen, till han försöker somna på kvällen, sedan fortsätter vi att följa hans liv under två år, 1920-22, där satiriseras medelklassens förhållande till alkoholförbud och ekonomiska och sociala problem och politiska påtryckningar. Babbitt åtar sig allt han kan för att försöka skaffa mer pengar, tills han plötsligt undrar varför? Undrar om allt är meningslöst, äktenskapet knakar i fogarna, för vad? Vad är meningen? Han försöker revoltera, men fruktlöst. 

Hela berättarstilen är rakt på sak, lättläst, gestaltandet av den lille anti-hjälten och amerikansk medelklass 1920-22. Mellanlagret, lakejer åt den ekonomiska överklassen, men skild från underklassen. Babbitt hade gärna velat vara lbieral, och sympatisera med humana människor, för humana arbetsvillkor, men han lyckas inte hålla sin kappa i styr för påtryckningar, från mer militanta grupper. 

När Babbitts egen son i slutet går emot konvenansen och gifter sig 'alldeles för ung' och hoppar av college-studierna, så medger han att han praktiskt taget i hela sitt liv aldrig gjort vad han själv velat, och ändå aldrig gjort mer än hankat sig fram. "Jag känner faktiskt en sorts hemlig glädje över att du visste vad du ville och gjorde det. De där ute kommer att försöka tvinga dig och tämja dig. Säg åt dem att dra åt fanders. Jag stöder dig. Ta ditt fabriksjobb, om det är det du vill."

Något Sinclair Lewis är lika bra på i båda dessa böcker jag nyligen läst, är det trovärdiga skildrandet av äktenskapliga relationer. De är mänskliga, med sina problem, men också sin samhörighet. Man kan växa samman, även via problemen. Så även om Main Street är min favorit, medan många andra påstår att Babbitt är bäst, så är båda mycket mänskliga gestaltningar, och mycket värda att läsa, än idag. Inte minst för att ironin är skicklig och ofta får mig att fnissa åt eländet. 

Nu har jag hittat ännu en av hans romaner, denna gång i en ganska ny svensk översättning, Sånt händer inte här. Han skrev den 1935, alltså när Hitler och Stalin, tagit makten här i Europa. Och boken lär leka med hypotesen att samma sak skulle hända i USA. Det låter som en spännande samhällssatir. Men jag ska vänta lite med att läsa den, för den skrevs fem år efter Nobelpriset, så den ska jag läsa när jag är klar med min  läslista för 1920-talet. Men jag ska definitivt läsa den, den ligger och väntar. 

The Age of Innocence - Edith Wharton (1920)

 Eftersom jag nyligen läste Main Street av Sinclair Lewis, som jag verkligen uppskattade på alla sätt, och fick veta att den boken inte fick 1921 års Pulitzerpris, som många rekommenderat boken till, utan förlorad till The Age of Innocence (Oskuldens tid), var jag extra intresserad av att se om jag håller med. Pulitzers Romanpris utdelades första gången 1918, Tredje gången priset utdelades gick det alltså till Edith Wharton.

Båda romanerna utgavs 1920, och Main Street behandlar sin samtid, 1910-talet och kändes modern, med an Age of Innocence, i stället var förlagd till 1870-talet, en svunnen tid med den sysslolösa överklassens meningslösa liv. Fasta konventioner, en total brist på kommunikation, eftersom alla regler gör att verkliga känslor och behov måste förtigas. Rädslan att bli utesluten, gör att de flesta följer alla oskrivna regler. Därför pågår livet i tysthet, utifrån förutfattade meningar.  

Varför vann Whartons roman Pulitzerpriset i stället för 'Main Street' av Sinclair Lewis? Kanske för att den är så elegant skriven, med roande satir, flyter skickligt, med många snabbt skissade porträtt, och underfundig klarsyn. Båda romanen berör mobbning, när grupper försöker utesluta dem som inte passar in i konventionerna. De misshagliga som inte följer reglerna.  

Vissa formuleringar här och där i Age of Innocence känns bekanta. Har jag läst boken någon gång för länge sedan? Eller har jag sett filmen? Jag hittade klipp på Youtube och känner inte heller där igen något. Alltså tyder det på att boken inte kändes viktig för mig när jag var ung. Jag tror inte på förälskelsen mellan Newland och Ellen, den dimper ner i Newland Archer. Kärlek vid första ögonkastet är svårt att motivera i text. Dessutom förefaller mig Newlands fästmö/fru May är närmast otäck i sina hemliga intriger. Jag föredrar 'Main Street', som rör hela samhällsstegen i en småstad, med betydligt större värme, i synnerhet i huvudpersonernas äktenskap - och hur det utvecklas trovärdigt.

Ändå dras jag lätt in i Whartons roman, satiren är fyndig och elegant. Och i sista kapitlet förflyttas vi hastigt 26 år framåt, till ca år 1900. Och Newlands son Dallas retas med sin far, säger att 1870-talet, det var ett 'sjukhem för döv-stumma' (elakt!). Nu plötsligt finns bilar, telefoner, elektricitet. Den konservative, hederlige, naive Newland som stannat i äktenskapet bland sina plikter, ser med både förundran och tacksamhet på hur hans tre barn förändrar allt, framtiden rör på sig. 

Newlands liv blev trots allt ett bra liv, när han fick tre barn att älska. Barnen gav mening åt livet, barnen lös upp den förgyllda bur som äktenskapet innebar på 1800-talet - om man hade pengar nog att ta hand om dem. Och år 1900 har barnen börjat bryta ner alla skrankor, så framtiden kommer att se annorlunda ut, än den drivhusträdgård han själv fått leva i. Vilket Newland nästan kan acceptera, via sina barn.

Perspektivet växer. Förälskelsen Ellen-Newland, var nog trots allt antagligen ensidigt Newlands egen, hans överlevnadsstrategi. Ellen gav ju aldrig efter, och när sonen vill sammanföra änklingeln Newland med Ellen 26 år senare, då håller sig Newland undan, för att slippa slå hål på sina drömmar. 

Äktenskap som uppoffring? Ja, livet är betydligt mer komplicerat än att bara finna sin drömförälskelse. Samvaron kräver ständiga kompromisser. Livet är en skola. Det visste Edith Wharton. 

Kvarteret Oron : en Stockholmshistoria - Elin Wägner (1919)

 "Det finns en sten på bottnen av min själ på vilken står skrivet, att äktenskap är förnedring och skräck. Men det syns endast vid exceptionellt lågt vattenstånd"

Säger huvudpersonen mot slutet av boken. Friherrinnan Berit Ribing, änka redan vid 27, efter fem år i ett olyckligt äktenskap med en alkoholiserad friherre. Så det hon främst saknar är Ribingshov, deras ståtliga hem. För efter makens död är hon utfattig, och med en handikappad son, så hur ska hon försörja sig och sonen?

Låter tragiskt, men den den ruinerade friherrinnan är berättare, och har en besk ironisk ton, som roar mig bara jag kommer över det 'bildade uttal' som först stöter mig ifrån sig, men som troligen var mycket autentiskt för tiden. När boken utkom var en 27-åring 'gammal'. De flesta började arbeta som 12-13 åringar men hon själv har inte ens utbildning nog för att få ett arbete. Hon hyr minsta möjlig rum för vanliga kontorsråttor och får där nya vänner. 

Men boken är också som en samtidskrönika över samhällsläget 1919. Efter första världskriget verkar ståndscirkulationen ha tagit fart, och den ryska revolutionen har spridit sig till Tyskland, vilket skrämmer vissa och entusiasmerar andra, nationalistiska motrörelser nämns i såväl Finland och Tyskland. Svenskarna verkar ömsom rädda, skrämda av läget, ömsom blasé, tror inte att något någonsin kommer att förändras här. 

Det råder ransonering på såväl mat som sprit. De som kan, göra sig pengar på att sälja bådadera via svartabörshandel. Alkoholpolitiken tillhör det som sätter mest fart på folks girighet. Medan de flesta drabbas av 'spanska sjukan', en influensa i krigets kölvatten, som kräver fler dödsoffer än till och med det nyss överståndna storkriget. Men en av huvudfrågorna är naturligtvis hur kvinnor ska kunna ta sig in på arbetsmarknaden, alltfler kvinnor måste stå på egna ben. Och hur ska man då kunna ta hand om sina barn samtidigt? För att inte tala om de är handikappade?

Det är en betydligt bättre bok än jag först insåg, inför 'friherrinnans' lite stela språkbruk. Jag småler en stor del av boken inför turerna kring det motstridiga arvet, det enda som återstår till sonen, 'en källare full av högklassig sprit'. Helst vill hon slänga fanstyget i sjön, men så utfattig kan hon inte göra sin son. Vad ska hon göra nu när staten har monopol på spritförsäljning?

Tennisspelarna - Lars Gustafsson (1977)

En liten bok med luftig text, där inte ett ord är onödigt. Jag tycker väldigt mycket om Gustafssons 'personliga' tilltal. Även om den är illusorisk, fiktiv. En svensk universitetslärare som gästföreläser i Austen, Texas, låter som författaren själv, och gör därefter att texten känns igenkännlig och sann, vad än han kommer med för infall. 

Jag-berättaren småpratar med läsaren, och associerar fritt mellan ämnen som rent ytligt inte har något med varann att göra, men också kan ha det ifall man vill fundera vidare. Viktigast är att dessa associationer hela tiden roar mig. 

Den här boken tilldrar sig hösten 1974, och det finns stora möjligheter att associera till Watergate-skandalen och Vietnamkriget, även om dessa händelser aldrig nämns.  Vi befinner oss i 1970-talets kalla krig mellan öst och väst, som dessutom inte bara är kallt, utan fortfarande pågick i Vietnam, och ständigt blossar upp i Mellanöstern. Inget av detta uttalas annat än metaforiskt med Wagnermusik och Ragnarök, osäkerheten i den militära datasystemen och mycket annat. 

Som t ex att Jag-berättaren föreläser om Strindbergs Inferno-kris, och diskussionerna om förföljelsemanin är inbillad eller sann. Liksom Nietzsche och faran att blanda ihop dennes idéer med de populärkulturella 'Superman'. Eller att 1970-talet var Björn Borgs guldålder, men aldrig nämns i denna 'tennisbok',  i stället flyger Dr.Borg, en Strindbergs fiktiva karaktärer, förbi på en sida. Vi har tillåtelse att associera lika fritt som Gustafsson själv. 

Samtidigt kokar texten ner allt till något mycket personligt, med lokala metaforer, även om Texas är främmande för mig. Något som nämns mot slutet är 1968, och då associerat till 1848, utan att nämna varken revolt eller revolution, så är andan där, när Richard Wagners vän, den ryske anarkisten Bakunin,  lyckats fly från sin deportation i Sibirien, flyr runt hela världen och åter dyker upp i London 1861, vänner kände: "I det ögonblicket förstod vi att året 1848 aldrig hade dött i våra hjärtan", vilket transponeras till kommentaren 1974: "I det ögonblicket insåg vi att året 1968 aldrig hade dött i våra hjärtan". 

Hur ska vi tolka det? Hade det gått att anklaga och avsätta en president före år 1968? Eller syftar han på att vi aldrig kan slå oss till ro? Är det det olagligheterna som alltid återkommer, maktmissbruket, likt maffian i bokens Texas? Eller är det tilltron till att människor aldrig kommer att ge upp sin tro på framtiden? Det är helt fritt för läsaren att associera.  

Gustafsson skriver både på första sidan "Ja. Det var en lycklig tid",  och i början av sista kapitlet "Ja. Jag minns det som en lycklig tid!" Hur mycket kan vi lita på minnet?

Lika viktigt för min läsning är att Gustafsson skriver så målande bildrikt. Jag är inte det minsta intresserad av tennis, annat än metaforiskt, men han lyckas ändå måla upp bilder i ultrarapid som är rena njutningen, av tennisbollar  och kroppsrörelser. Likaväl som soluppgångar och ösregn.

Det här är en klassiker. Storheten är det luftigt lättlästa, som man gärna läser om, men som kan tolkas på många olika sätt. 

Vi Bookar, Krokar och Rothar - Hjalmar Bergman (1912)

Undertitel: Ur en stadskrönika

När jag läser denna 'krönika' av ett samhälles utveckling under 1800-talet, inspirerat av Bergmans hemtrakt Örebro, får texten mig att både tänka bakåt till Selma Lagerlöf och framåt till Kerstin Ekman. I Bergmans föregående bok och genombrott, Hans nåds testamente, sprudlade humorn kring herrgårdsadelns svanesång. Framgången gjorde att han ville fortsätta på historien. 

Romanen tog dock en egen vändning, även om karaktärerna från Rogershus dyker upp i utkanten av denna historia, så handlar denna roman främst om individer som haft betydelse för stadens utveckling, borgare och fabriksarbetare, och har ett betydligt gråare atmosfär av slit och släp. Bergman håller på att skapa sitt eget romanlanskap, Bergslagen, även om Wadköping i dess mitt ännu inte fått sitt namn. 

Likt Lagerlöf samlar han säger ur det förflutna, men helt utan romantik och sentimentalitet. Han skapar något modernare. Historien har inte någon allvetande berättare som sitter inne med hela 'sanningen'. Berättelsen snitslar sig fram likt rykten. Vi får aldrig någon otvetydig sanning, inget svar på livets frågor. Allt är ett sammelsurium av berättelser som människor skapar om sig själv och andra, inte minst de rykten som vi dömer andra efter, liksom de skenheliga livslögner vi har om oss själva. 

Doktor Roths älsklingssats: "Folk vill vara i fred /.../ och man ska låta dem vara i fred. Livet är en härva och var och en har nog med att klara ut sin tråd." (s.147)

Kerstin Ekman skildrar också samhällets utveckling, utifrån människors berättelser om sig själva, att det är det som gör oss till människor, att vi skapar våra liv genom våra myter om oss själva och andra, ett evigt inre berättande, som kan ge nya möjligheter och infallsvinklar. Men som lika ofta fastnar i gamla hjulspår. Bergmans karaktärer fastnar också ofta i gamla hjulspår. 

Bergman granskar sin hembygds omvälvningar, genom en rad egenartade individer, som får representera bland annat de frikyrkliga sekternas framväxt och maktkamp och skenhelighet. Sektledaren Benjamin Hagelin menar att hur än död Kristus är, så fungerar Jesus namn som försäljningsargument. Krönikan anger inga årtal, men känslan är att vi i slutet nått fram till sekelskiftet 1900, när ekonomisk liberalism tar fart, där inre klick, en elit, fortsätter att utestänga majoriteten, såväl arbetare som tänkare, och deras väg tillgång till förbättringar och välstånd. Bigotta fördömanden och småsinthet tillhör vapnen och leder till ökat våld. Pengarna styr. 

Det är intressant att läsa om Hjalmar Bergmans Bergslagsromaner med detta bredare perspektiv, att hitta var karaktärerna dyker upp igen, och hur samhället växer och förändras. 

Grottmannen - Sven Delblanc (1977)

Jag hittade Grottmannen i en rea-låda för 30 år sen. En vacker Delfinpocket med hög papperskvalitet. Men den blev inte läst förrän nu. På den tiden var det mycket prat om Delblancs Hedeby-serie, som filmatiserades. Tror aldrig jag såg alla delar, den fångade mig inte. Och när jag väl lästa Hedeby-böckerna blev jag än mer besviken. Så Grottmannen blev liggande, men jag visste att jag ville läsa den.

Nu har jag läst den - och om jag gillar den eller inte har pendlat fram och åter från första till sista sidan. Grottmannen är helt klart ett barn av sin tillkomsttid, 1970-talet. Både det som är bra och dåligt. På ett sätt är den en manlig variant av 'bekännelseroman', som många kvinnors romaner kallades på den tiden, Det socialrealistiska stod på schemat, och kvinnors texter tolkades ofta mer som självbekännelser, än kreativt skapande. Berättaren i Grottmannen, Sebastian Delfine, är av invandrad släkt, spyr ur sig ångest och svartsjuka och vilja att hävda sig. Han har 'förlorat sin son', och känner att hans släktlinje från Pisa i Italien kommer att dö ut. Notera att efternamnet, Delfine, kan översättas som 'Av slutet'.

Med 1970-talets globala kriser ökade invandringen, vilket ökade rasismen. Ändå retar jag mig mest på Delblancs i mitt tycke fördomsfulla sätt att skildra de 'italienska invandrarna', trots att familjen i romanen har blandade rötter, må vara att stamfadern är från Pisa, men stammödrarna är av dansk och svensk släkt. Däremot njöt jag av det språkliga tillskottet, när italienska ord/meningar vävdes in i testen, det uppfattade jag som äkta. 

Romanen har några rottrådar tillbaka till Hedeby-serien, som väl leker lite med Delblancs eget ursprung. Den tilldrog sig på 30-40-talet, medan Grottmannen är någon dryg generation senare, dvs nutida 1970-tal, med återblickar till 60-talet, kanske även lite 50-tal. Man kan notera likheten mellan det italienska släktnamnet och författarens. Delblancs släkt har ju också ett blandade rötter, mellan sydfranskt, tyskt, kanadensiskt och svenskt. Men närmare likheter än rent principiellt ska man nog inte vänta sig, precis som med 'kvinnliga bekännelseromaner'.

Däremot väver sig in i berättelsen en skarp satir över den samtida svenska kulturhierarkin, som börjar kännas som en nyckelroman, även om jag inte vet hur mycket sanning som speglas eller inte. Men många kända förnamn skrivs ut, så kan man tänka vad man vill. Mest galla spys över en person kallad Alex Sheitahn. Där visar Delblanc upp en  mycket påtaglig frustration. Tonen här är mycket misogyn och jag får obehagliga vibbar som liknar skandalen kring Svenska Akademin i slutet av 2010-talet, men som ju hade rötter långt tillbaka. Obehagligt.

Förutom detta vill Grottmannen beskriva en passionshistoria, en hatkärlek, paret som varken kan leva med eller utan varandra. Kanske känner någon igen sig, själv kan jag inte säga att den förmedlar särskilt mycket insikter, men återigen det gestaltar  all vånda som uppstod i 1960-70-talens försök att bryta gamla hämningar och regler. Problemet är att texten inte tar avstånd från våldet, utan tycks acceptera tiden i 'troglodyternas grotta' som något instinktivt och ursprungligt. För mig är detta en mycket otillfredsställande snedvriden syn på kärlek, ett säkert tecken på psykisk omognad.

Bönder och Herrar - Theodor Kallifatides (1973)

 Theodor Kallifatides klara svenska språk är något jag alltid ser fram emot att få läsa. 

Efter några diktsamlingar inledde Kallifatides med  Bönder och herrar en trilogi från Grekland som inleds med tyskarnas invasion under andra världskriget. Men utvikningar gör att man får en bild av det gamla kulturlandets bondebefolkning även längre tillbaka. Det är satir av hög klass, som först får mig att skratta, men som ju längre historien går stockar sig allt mer, med fördomar, krig och inbördeskrig som avslöjar det elände som människor alltför ofta fastnar i. 

Om byn Jalos, som historien rör sig kring, är en verklig by spelar mindre roll. För mig är den symbolisk för mänskliga förhållanden när allt handlar om överlevnad, stark mot svag, kvinnor underordning osv.

Jag hade tänkt läsa hela trilogin denna jul, för jag hittade nyligen den avslutande delen på antikvariat. Del ett och två har jag hittat för flera år sedan. Del två allra först, därför blev den inte läst, och nu har jag inte lyckats gräva fram just del 2, då den tycks ha gömt sig långt bak i någon av bokhyllorna. Synd.

Men jag får återkomma. 

En lycklig man - Arto Paasilinna (1976)

I mitt tycke Paasilinnas bästa roman. En uppiggande snabbläsning, som jag behövde efter den dytopi jag nyss läst ut - båda skrivna samma år. En ren feelgood roman, som min far - som nyligen avlidit -  hade som en av sina favoritböcker. Han tyckte att boken avbildar världen 'realistiskt'.

Det är i alla fall inte en så hejdlös skröna som många andra av Paasilinnas böcker, utan mer en kritik av inkrökt maktfullkomlighet. Satir av ett gammalt patriarkalt bysamhälle. Samtidigt som huvudpersonen Akseli Jaatinen är en Napoleon i nytänkande, som inte går att hejda. Han sätter alla på plats, vilket väcker avundsjuka och irritation hos alla som vill bevara det gamla.

Jaatinen är brobyggnadesingenjör, och mycket smart. han producerar nya företagsidéer på löpande band, och när något går honom emot, lyckas han hämnas på ett sätt som 'läxar upp' de som han känner sig förfördelad av, samt berikar honom själv - och blir en fördel för socknens svagare invånare.

Så blir Jaatinen mycket populär bland samhällets gräsrötter, men motarbetad av den gamla makthierarkin. Därav feelgood-känslan, när han besegrar de senare. Men makt korrumperar, Jaatinen drar sig inte för att åsidosätta demokratiska regler för att nå sina mål. Han är alltså en hjälte - inte en modern antihjälte - utan en verklig oövervinnelig Napoleon. Och får därför läsaren med sig, vilket trots allt är lite olustigt - den starke mannen som allenarådande idol.

Grisjakten - PC Jersild (1968)

1960-talet har många annorlunda böcker med spännande formexperiment. Det manifest "mot formens tyranni" som PC Jersild skrev under på 1960, följer han uppenbart lika troget 1968. Grisjakten är skriven i dagboksform, en kusligt skickligt genomförd illusion av en persons helt privata dagbok, aldrig ämnat att visas för någon utomstånde. Texten är privat idiosynkratisk med privatpersonens egna förkortningar och splittrade anteckningar. En blandning av problem på jobbet och i privatlivet, med barn och familjelivets sysslor, summering av bankkontotillgångar och avskrivna menyer vid bjudningar, osv. Någon röd tråd, intrig, saknas annat än dagbokens kronologi.

Byråchefen Lennart Siljeberg har en bekväm lugn position som avdelningschef när han får i uppgift att utrota Sverigs alla tamgrisar. En absurd uppgift som han dock inte ifrågasätter. De beslutar att på prov börja med Gotland, eftersom det är ett praktiskt avgränsat område. Vi som bara tjuvläser hans dagbok undrar naturligtvis Varför? grisarna skall utrotas, vilket han själv inte verkar göra. Själv verkar han inte ha något övergripande perspektiv utan beskriver oreflekterat svårigheterna med att organisera slakten och hantera de människor som hellre försöka rädda grisarna än följa bestämmelser. Byråkraten är först och främst ute efter befordran till en lugn position med bättre lön.

Själv associerar jag genast till folks massiva kritik av byråkratin som rådde vid denhär tiden. Liksom miljöförstöringen, med kvicksilver som skadade fåglar, fiskar och annat levande. Vid något tillfälle nämns kvicksilver, som om det är orsaken till att grisarna inte längre får ätas. Och hur några tillkallade polska jägare, som dödat förvildade grisar som rymt ut i naturen, stoppas mitt i en 'barbecue' på spädgris. Byråkraterna är i panik och försöker få de som ätit att kräkas, medan läkare man frågat inte tar incidenten lika allvarligt. Allt känns mycket absurt. Inget är klart och entydigt.

Lennart Siljeberg noterar i dagboken diverse kunskaper han tycker är intressanta, saker han hört på föredragningar, eller läst i tidningar, ett mischmasch av fakta utan sammanhang. En sak jag själv noterar är talet om radioaktiv renlav, som renarna äter, där man skyller på sovjetiska kärnvapenprover (obs! 18 år innan kärnkraftsolyckan i Chernobyl), samtidigt som det i en bisats står att kinesernas kärnvapenprover inte har någon betydelse. Varför? Avståndet? Idag vet vi, och antagligen redan 1968, att på vår snurrande glob tar det inte många timmar innan allt spridit sig till alla vrår av vår värld.
 Eller är detta egentligen en metafor för kommunisthotet som kändes starkare från det närliggande Sovjet, än Kinas maoister, som man hellre beundrade.

En annan association är till George Orwells fabel Animal farm (1945), som kritiserade Stalin-eran via ett gäng gris-karaktärer. Även om grisarna i Grisjakten snarare påminner oss om alla människor som misste livet både på grund av nazister och stalinister. Och att det finns privatpersoner som försöker hjälpa grisarna att fly. Jag tänker bl a på scenen med den vitmålade bilen, som vill likna ambulans, som döljer nedsövda griskultingar (Jfr de vita ambulanser som hjälpte judar att fly).

Så även om det går att skratta åt vissa absurditeter, så är boken i det stora hela obehaglig, just för att den påminner om aningslös brist på eftertanke när det gäller grisars och människors liv. Hans tonårige son representerar 60-talets ungdomars försök att protestera, utan större resultat.

Problemet med utrotningen gör att man tagit hjälp av värnpliktiga, som inte heller vet vad de sysslar med. Varför ska de vakta grisar? Viljan att förtiga heller än informera, förvirrar mer än lyckas. Det viktiga är dock bristen på eftertanke och medkänsla.

Allt slutar med att byråkraten Lennar Siljegren går vilse, och slår följe med en förirrad griskulting, frågan är varför han försöker hålla den vid liv? Bara för att föra den till en säker död, eller finns det något inre frö av medkänsla i honom, trots att han själv inte kan sätta ord på det. Han lyckas dock inte hålla liv i grisen, då han inte hittar någon naturlig mat för grisar i den sommarstuga han brutit sin in i där det bara finns choklad och vällingpulver, som han blandar ut i läskedryck.

Boken går mot en allt absurdare upplösning... När han begraver den avlidna grisen vid kyrkan med en egenhändidgt skissad religiös akt, där han tycks använda olika bibliska 'ramsor' erkänner att han stakat sig på Israels stammar ... Kan det bli mer absurdta. Han verkar ha förlorat förståndet helt.

NP 1925 - GB Shaw

George Bernard Shaw (1856-1950), fick Nobelpriset i litteratur 1925, med motiveringen:

"för hans både av idealitet och humanitet uppburna författarskap, vars friska satir ofta med sig förenar en egenartad poetisk skönhet"

När jag tänker på Shaw är det naturligtvis främst filmatiseringarna av några av hans pjäser, som dök upp på TV när jag var barn. Främst musikalen My Fair Lady, där Julie Andrews lär ha gjort en enastående insats på scen i England, men då var för okänd i USA för att få göra samma insats på filmduken. Musikalen bygger alltså på Shaws pjäs Pygmalion (1912), som satiriserar hur sociala skillnader yttrade sig i språkbruk, alltså hur människor segregeras efter sin utbildning och sitt sätt att tala, hur vi dömer varandra utifrån det yttre, hellre än att se bakom denna yta och finna människors inre förmågor. Ett tema som har sitt värde än idag.

Shaw själv skulle inte ha accepterat musikalens romantiska slut, där språkprofessor Higgins och blomsterflickan i sista akten får varann, i ett 'lyckligt' slut. Det motsäger hans filosofi, att en kvinnan skulle foga sig efter mannen, i synnerhet inte en språkprofessor som anser att han själv har 'skapat' den nya eleganta Eliza, som talar standardengelska, istället för cockney accent. Shaw skrev till ett förtydligande slut i Pygmalion, där Eliza gifter sig med en av bipersonerna.

Shaw började som teaterkritiker på 1880-talet och inspirerades av Ibsens dramer, som ville problematisera samhällsproblem. Vilket är tydligt när Shaw började skriva teater på 1890-talet, inte minst 'den nya kvinna', skapad av kvinnorörelsen i slutet av 1800-talet, kom att stötas och blötas.

Jag har just läst fyra av Shaws tidiga pjäser, Mrs Warren's Profession (1893),  Arms and Man (1894), Candida (1894) och Man and Superman (1902), som alla försöker vända uppochner på stelbenta konventioner. Förutom de rappa replikskiftena, så bygger Shaws satiriska humor främst på ombytta roller. Vi ska skratta åt att kvinnor beter sig som män och tvärtom, och därmed tänka efter och ifrågasätta. Så här drygt hundra år senare, är det mesta redan omkastat, många gamla konventioner är nedbrutna. På det sättet tillhör pjäserna en äldre era, även om det aldrig skadar att bli påmind om det, och se ifall vi fortfarande skrattar. Skratt utlöses oftast av att vi närmar oss en 'känslig gräns', mellan vad som är socialt tillåtet eller inte. På det sättet blir humor en barometer för var vi befinner oss på skalan. De omkastade könsrollerna är i alla fall än idag på agendan, inte minst tydligt genom hbtq och pride.

I Mrs Warren's Profession (1893) är dottern Vivie ett ytterst pragmatiskt mattegeni med universitets- examen, som får träffa sin mor för första gången. Pjäsen uppfördes inte förrän 1902 och rörde det för tiden oroande ämnet prostitution. Vivie får veta att modern aldrig varit gift, utan försörjt dem och dotterns skolutbildning, som prostituerad och bordell-ägare. I stället för att chockeras över detta, beundrar hon moderns födgeni. Vivie ser själv fram emot att få göra karriär inom matematik.. Hennes romans med unge prästsonen Frank Gardner, en slapp ung man som gärna blir försörjd av den idoga Vivie, kompliceras dock av att prästen hör till moderns stamkunder,  så det är möjligt, om än inte säkert att Frank och Vivie är halvsyskon. Samförståndet med modern upphör dock helt när Vivie inser att modern fortsatt med bordellverksamheten fastän hon numera är rik och inte behöver. Vivie krossar då modern hjärta genom att säga upp all kontakt med henne och börjar försörja sig själv med kontorsarbete i London, och bryter också med Frank och svär på att aldrig gifta sig.

Arms and the Man (uppförd 1894) var Shaws första framgång, och driver med den romantiska synen på krig och hjältar. I ett krig mellan serber och bulgarer 1885, gömmer sig schweizarem Bluntschli, legosoldat hos serberna, i bulgariska adelsflickan Rainas sovrum. Han är hungrig, hon ger honom  chokladpraliner och smeknamnet 'chocolate cream soldier'. Den idealistiska Raina intygar att den bulgariska adelns gästfrihet och moralkod gör att han kan känna sig trygg hos dem. Hon chockas dock av Bluntschlis pragmatism och cynism, som mer går ut på att överleva, än att ägna sig åt hjältedåd. Rainas far är major och hennes fästman Sergio ett idealistiskt brushuvud, som kastar sig ut i dumdristiska fältslag. Raina och hennes mor ger dock Bluntschli en av majorens rockar att smyga iväg i. Efter krigsslutet återvänder han med rocken, vid det laget har Raina och Sergio tröttnat på sina romantisk-idealistiska kärlekscharader. Sergio gifter sig hellre ha den jordnära smarta tjänsteflickan Louka, som vill uppåt i världen, och Raina har fastnat för sin Schweizare. Bluntschli friar när han inser att hon inte är så ung som hennes romantiska prat hade tytt på. Själv visar han sig vara en obotlig romantiker på kärlekens område, trots sin pragmatiska livsinställning i övrigt. När Rainas föräldrar vill protestera att dottern står över legosoldaten (trots att deras bibliotek inte innehåller mer än en handfull 25-öres romaner), så visar det sig att Bluntschli just ärvt åtskilliga lyxhotel efter sin far, vilket gör honom till betydligt rikare än hela bulgariska adeln. Och i fortsättningen kommer att ha personal som arbetar åt honom.

Candida (1894), en charmiga prästfrun, 33 år, har visserligen flirtat med den unge poeten Eugene, som fylld av idealistisk kärlek, vill frigöra Candida från hennes tillsynes självupptagne make, prästen Morell, och lösa henne från det ovärdiga smutsiga vardagslivets sysslor. Här har det alltså uppstått en rivalitet mellan en poetisk idealist och en kristen socialist, ständigt upptagen av sin församling, som beundrad föreläsare. Nu tvingas hustrun välja i kampen mellan rivalerna. Prästen, som aldrig tvivlat på sitt äktenskap, utan tagit hustrun för given, ansett sig oumbärlig för hennes beskydd, skakas i grunden när han inser att, hustrun visserligen väljer honom, maken, men gör det för att hon ser honom som den svagare, den som aldrig mött motgångar, och därför behöver hennes fortsatta stöd. 

Om de tre pjäserna ovan varit lättviktiga 'komedier', så är Man and Superman (1903) så betraktar jag denna text, fyra betydligt längre akter, snarare som ett filosofiskt läsdrama, som dessutom avslutas med ca 40 sidor lång text kallad "The Revolutionist's Handbook and Pocket Companion" som uppges vara skriven av huvudpersonen John Tanner, MIRC (= Member of the idle Rich Class). Självklart är det satir. Temat är Don Juan, och var ett önskemål han fått från Arthur Bingham Walkley. Utgåvan jag läst inleds dessutom med ett 30 sidor långt brev till denne Walkley där han förklarar sin tolkning, som avviker så mycket från andra Don Juan tolkare. Texten är otymplig, inte minst för att tredje akten innehåller en lång utvikning, där vi lämnar de nutida karaktärerna, varianter på Don Juan, Dona Ana och hennes far (statyn hos Mozart), och besöker helvetet där Juan, Ana, Djävulen och Statyn, samtalar. I synnerhet Don Juan breder ut sig i långa filosofiska utvikningar. Så det är inte konstigt att man vid premiären 1905 strök detta närapå sega avsnitt, och kvar fick en någorlunda lättviktig komedi. I sin helhet är har tiden lämnat texten långt bakom sig.

Shaw smälter samman tidens idéer från Darwinism (fortplantning med evolutionens urval) och Nietzsches övermänniskoideal (Superman) till att visa på att romantiska ideal aldrig kan vara grundvalen för äktenskapet. Det är en institution för fortplantning och omvårdnad, vilket mannen, Don Juan, försöker fly från. Men eftersom Naturen gör kvinnan till en fortplantningsmaskin, är det hon som jagar männen (Shaws könsrollsparadox). Och eftersom vi strävar efter att utvecklas till 'Superman', så krävs ett fritt urval av partners, inte inavel inom begränsade samhällsklasser.

De tre komiska akterna innehåller viktorianska konventioner som jagad hjälpte, hemligt bröllop i trots mot en dominant far, en försmådd hjälte som offrar sig för sin rival, och en skurkar som står i vägen för det lyckliga slutet. Shaw använder allt detta, men på ett helt eget, ofta farsartat, sätt, ingenting blir vad den viktorianska publiken väntade sig.

Shaws humor förlöjligar det konventionellt stelbenta, som tappat kontakten med sunt förnuft. Den lätta dialogen tuktar oss på en lång rad allvarligt menade områden. Den satiriska udden gör att man inte kan ta varje uttalande ord för ord. Dialogen ska öppnas, vi ska protestera, och tänka vidare.
Ofta leker Shaw med tes och antites, som slutar i syntes.

Man and Superman innehåller också cockney-accent, på ett sätt som förebådar Pygmalion. Både de outbildade, som tappat alla H, och den nya generationen, mekanisterna som lärt sig köra och reparera 'bilar', de nya uppkomlingarna som försöker komma upp i medelklassen och därför uttalar fler H än som ursprungligen ska vara där. Här känner man hur samhällsklasserna ställer sig allt brantare mot varandra. Striden mellan lillebror Irland och storebror England dyker också upp. Shaw var Irländaren som kom till England redan som 20-åring och sedan stannade och gjorde karriär.

Violet representerar bihistorien om den unga faderlösa kvinnan, som gifter sig i hemlighet med sonen till en utvandrad irländare, som nu tillhör de rikaste amerikaner - men helt utan tillräcklig polityr. Irland struntar han numera i. Hans mål är först och främst att hämnas på England genom att köpa upp de finaste slotten. Därför ska sonen Hector inte nöja sig med mindre än en adelsdam. Sonen avsäger sig faderns pengar av ren stolthet. Han arbetar säg hellre upp på egen hand. Violet vet dock bättre och lyckas tukta fadern, hon vet att de gamla slotten oftast är i mycket dåligt skick och inte värt de pengar de kostar. Hon vill inte slita och släpa i fattigdom i onödan.

Men innan vi kommit så långt, redan i första akten, när äktenskapet fortfarande är hemligt, och hon chockerar omgivningen genom att vara 'gravid ogift', då ville Tanner (anarkisten, och moderne Don Juan Tenorio) stödja hennes mod, att bli utomäktenskaplig mor. Att hon blir arg för att alla genast misstänker 'det värsta', något hon aldrig skulle ha 'hemfallit' åt - bevisar alltså att hon hela tiden följt den äldsta mest konventionella av livsstilar. Än idag vet vi behovet av vida sociala skyddsnät för de föräldrar som tvingas ta hand om barn på egen hand. Det är inte så lätt och självklart som man tror.

Saint Joan (1924), om Jeanne d'Arc, bidrog säkert till nobelpriset 1925, men den har jag varken läst eller sett, trots filmatiseringen 1957.  Jag kommer dock att läsa den inom en snar framtid.

Konstnären som magister - Peter Dahl (1980)

Hittade hos Myrorna en härlig liten bok av konstnären Peter Dahl, Konstnären som magister : glimtar från ateljéer, akademier och gallerier under ett decennium. Alla textavsnitt har fått årtal mellan 1967-1979 som rubriker och personerna i boken tycks ha sina egna namn (alltså inte en nyckelroman). Och inte en memoar eller självbiografi i vanlig mening.

I stället får texten mig att tänka på 1970-talets s.k. bekännelseromaner av kvinnliga författare. Ja, på ett ställe i boken jämställer sig Dahl till och med med de kvinnor som klagar över att de inte får möjlighet att ägna sig åt sina konstnärliga ambitioner, när han talar om sina egna problem att få tid nog att ägna sig åt måleriet, när allt annat i livet tar över. Inte minst de otacksamma lärarjobben.

Stilmässigt är det en roman, där Dahl ser sig själv i tredje person - han, magistern, professorn - och allt berättas med befriande självdistans och ironi. Och så här i backspegeln blir det en uppfriskande drift med 1970-talet, alltså skriven så nära inpå i tiden att den inte kan bli annat än sann och igenkännbar tidsbild. 

Alltså en satir och bekännelseroman, uppblandad med intressanta konstfilosofiska funderingar, för att inte tala om alla rent praktiska realiteter för konstnärer på 1970-talet.  

The Anglomaniacs - Mrs Burton Harrison (1890)

Mrs Burton Harrison, född Constance Fairfax Cary (1843-1920), plantage aristokrater från Virginia. Hennes far var tidningsredaktör, men hennes morfar kom från skotsk adel. När fadern dog 1854 flyttade mor och dotter till släktens plantage i Virginia, där de stannade fram till inbördeskrigets utbrott,1861, då plantaget förstördes. Constance ställdes inför krigets fasor och assisterade sin mor som fältsjukvårdare.

Efter krigsslutet vistades hon ett år i Europa, främst Paris, med sin  mor. Men kom redan 1867 att gifta sig med Burton Harrison (1838-1904), advokat och demokratisk politiker. Så snart de flyttat till New York 1876, rivstartade Constances litterära liv, från hennes första tidningsartikel, som väckt stor uppmärksamhet. Få kvinnliga författare i New York var mer känd än Constance, som öppnade sitt hem som litterär salong och engagerade sig socialt.

Constance skrev flera pjäser, och en lång rad prosatexter, men internationellt blev hon mest känd genom The Anglomaniacs, (1890) som jag just läst. Texten ironiserar mycket över nyrika amerikaners vurm för engelska aristokrater, och hur de gärna vill skapa sig en egen 'sysslolös överklass'. Och hur dessa ser ner på de nyanlända invandrarna, fattiga och obildade, från Syd- och Östeuropa.

Texten är ojämn, jag hänger inte alltid med i beskrivningarna och hopp mellan olika personer, då dessa främst är till för att framföra olika åsikter, och visa upp Harrisons satir. Hennes penna är vass och dialogen ofta rapp.

I centrum står Lily, en ung oskuldsfull, oförstörd, amerikansk flicka, som hamnar i klorna på en äktenskapsmäklare. Flickan blir alltmer avtrubbad, duperas att förföras av adelstitlar. Amerikanska förmögenheter skall hjälpa den ekonomiskt urholkade brittiska adeln. Ett modernt exempel på samma tema är TV-serien Downton Abbey, där Lorden har skaffat sig en amerikansk hustru.

Denna historia slutar tragiskt, eftersom flickan egentligen förälskat sig i en annan engelsman, men då han 'endast är av medelklass', hur än lärd, inte har en chans. Modern bränner Lilys brev till honom, de förlorar kontakten. Lily blir bortgift med en Lord, men inte blir hon lycklig ...

Giftas - August Strindberg (1884)

Första delen från 1884 består av ett raljerande förord och tolv noveller, "äktenskapshistorier" står det i undertiteln. Jag charmas av nästan alla historierna. Relationer mellan män och kvinnor stötes och blötes i olika varianter, och känns inte särskilt annorlunda än vad som möter oss i nutida dokusåpor på TV,  alltifrån Lyxfällan till Arga snickaren. Folk som försöker bygga relationer men ofta misslyckas i den kantiga ekonomiska tillvaron.

Strindberg propagerar för 'Kärlek', den åtrå som 'naturen' skapar och ur vilken det borde växa fram en innerlig vänskap mellan man och hustru, att stötta varandra. Men samhället sätter för många krokben. Då som nu var barnafödandet en av stötestenarna för jämlikheten. Dagis fanns inte, men väl barnpiga för den som hade råd. Männen i novellerna är inga gammaldags patriarker med stelbenta ideal, utan betydligt modernare exempel på 'Envar', som försöker vara öppna för den nya tid de lever i.

Kvinnorna är uppenbart hämmade av sin tids brist på utbildning och ekonomiska möjligheter, fångna i en kompaktare återvändsgränd än idag. Men att det inte är kvinnornas perspektiv Strindberg vill förmedla, är uppenbart.

Strindberg drog på sig ett åtal för de här historierna, som idag känns harmlösa. Åklagaren slog ner på några fräna formuleringar i den första novellen, "Dygdens lön", som ansågs gyckla med såväl religion som överklass, genom att tolka konfirmation och nattvard, à la Marx, religionen som opium och underkastelse. Att profanerar den heliga ritualen, genom att avslöja majsoblater och vin, som billiga lågprisprodukter, och kalla Jesus för folkuppviglare, det sågs inte med blida ögon.

Alltså fick Strindberg avbryta sin landsflykt i Schweiz, för att resa hem och försvara sig i domstol för några 'bisatser', som inte utgör bokens huvudsyfte. Men han frikändes och hälsades som hjälte av Stockholms 'gemene män'. Varpå han kunde återvända till Siri och barnen i Schweiz ...  

Året efter kom en andra del med ytterligare arton noveller, dessa är kortare och bitskare. Det är tydligt att den glädje han känt när han skrev de första tolv novellerna, där han tolkar sin samtids äktenskapsproblem, nu grumlats betydligt av åtalet och annan negativitet. Nu klöser han som en vingklippt rovfågel, vilket hämmar resultatet. Den jämlika relation som August och Siri strävat efter att bygga mellan sig, har stött på patrull.

När ett förälskat ungt paret blir föräldrar hopar sig inte minst de praktiska problemen.

Det stora avslöjandet - Jan Guillou (1974)

En tidig Guillou, hans andra. Hur hans alter ego Erik Ponti slutar studera juridik och blir journalist. Ligger alltså efter Ondskan i Ponti-kronologin. Pontis nya vägval handlar om att vilja göra skillnad, ägna sig åt djuplodande journalistisk som förändrar. Men verkligheten handlar mest om att jaga scoop för att öka upplagan, herrtidningarnas erotik-flirtande blomstrade, parallellt med självcensur och inavel.

Boken är rappt och frejdigt skriven. Jag skrattar ofta åt den cyniska humorn och även åt att Gunvald Larsson får vara med på ett hörn (helt rätt i karaktär) och anknyter lite till Sjöwall-Wahlöös 'Polismördaren' som utgavs samma år (1974). IB-affären omnämns först på sista sidan som scoopet alla självcensurerat.

Statsrådet sitter kvar - Bo Balderson (1978)

Sjätte delen om Statsrådet, och jag har tidigare bara läst de två första. Tyvärr upplever jag denna som mycket trögstartad. Det tar 70 ganska likgiltiga sidor, där adjunkten - den ständige berättaren - tycks mer utled än någonsin på det mesta, innan mordet slutligen sker och historien äntligen kommer igång. Roligast är naturligtvis alla politiska skämt, för oss som kommer ihåg hur det var efter riksdagsvalet 1976, då borgarna tog makten efter 44 år av socialdemokratiskt styre.

Alla får sig en känga, alla som lovat och lovat, i förvissningen om att inte vinna och behöva infria löftena ... För att inte tala om den nypåkomna miljörörelsen, som gjorde att den nye statsministern - Torbjörn Fälldin - som dittills fått ha sin kära pipa i munnen, i någon sorts föreställning om det lantligt jordnära, plötsligt måste gömma rökverket undan tidningsfotograferna.

I övrigt är det ju en standard-pusseldeckare, där samtliga som befann sig i huset vid mordet, lyckas bli misstänkta, medan grundgåtan tjatas om (lite för många gånger), innan den minst väntade lösningen uppdagas.

Kvinnobilden har utvecklats rejält under 1970-talet. Kvinnorna är självständiga, inget prat om hemmafruar. En är bitr. marknadschef på LM Ericson, en annan driven företagsledare i textilbranschen. Den tredje, som är nybliven mor, försörjer sig visserligen som hembiträde, men gör det för att kunna ta hand om sin son trots att hon alls inte vill gifta sig. Dessutom finns en 'storrökande' miljökämpe - ännu en känga! - en ny typ av skämt 1978, bara några år efter att räkning länge varit så självklart att t o m skolorna höll sig med rökrutor för sina elever.

'Harpsundsmordet' - Bo Balderson (1969)

Apropå deckare från sent 1960-tal, är det omöjligt att gå förbi den än idag hemliga pseudonymen Bo Balderson. Serien inleddes 1968 med Statsrådet och döden, en traditionell pusseldeckare i Agatha Christie-stil, men baserad helt på humor - alltifrån slapstick till samtidssatir. Det var en politiserande epok med hätsk debatt, varför det var ett genialt drag för sin samtid att låta en politisk och på andra sätt oskuldsfull person 'av misstag' få en statsrådspost, sedermera alltid benämnd 'Stadsrådet', som huvudroll och deckarpusslare. Det unika är de möjligheter till politisk samtidshumor som därmed uppstår och även är den behållning det ger mig, genom igenkänningsfaktorn.

Statsrådets svåger och kumpan och krönikör à la Watson är den pensionerade adjunkten Vilhelm Persson, en lite knarrig äldre herre som balanserar upp Statsrådets alla ansvarslösa drag. I en sen intervju med författaren, fortfarande under hemlig status, som man kan hitta på nätet från 2008 (SvD) ansåg han själv att första boken var hans bästa, och detta då för att deckargåtan i sig där mördaren befinner sig mitt framför näsan på oss - 'utan att läsaren förstår det' (men det kan ju diskuteras) - samt att han själv bryts ner av vad han gjort.

Jag själv upplever den alltför mekanisk med överdrivet maniska misstankar åt alla håll av standard-slaget, dvs tanken att folk är snikna nog att mörda för pengar, skynda på ett arv. Problemet är att handlingen inte gestaltas utan att allt är bara prat kring misstankar. Det blir tjatigt, och det räcker inte att slutet vrids 'rätt', dvs bort från gnidighet och arv, till mer mänskliga känslor.

Samtidshumor finns, men befinner sig i bakgrunden i första boken. Jag kan också irritera mig på den högreståndsmiljö vi hamnat i, med 'generaler' och nobelpristagare osv, vilket avlägsnar oss från den samtidsrealism boken ville anknyta till. Andra boken i serien, 'Harpsundsmordet', är dock ett rejält lyft. Här sitter inte Statsrådet fast i en klunga misstänkta, utan rör sig mer i det politiska rummet, med mer gestaltad humor, situationshumor som väcker skratt. Mysteriet visar sig även här ha betydligt mänskliga känslor som grund,  mer 'omtanke' än snikenhet, även om brottet inte försöker väcka någon eftertanke i övrigt.

Men för mig är det alltså inte deckargåtan i sig som intresserar, utan tidsanknytningen, den godmodiga driften med samtiden. Kritiken är en blandning av strålkastare mot olika igenkännliga politiker versus de rikas gnöl över skattetrycket. Första bokens miljö var isolerad till ett överklassreservat i Stockholms skärgård, medan andra boken visserligen fortfarande håller sig ute i Sörmlands grönskande trakter, så finns dock viss anknytning till Harpsund och 'riksekan' som vid tiden var känd plats för 'politiska samtal mellan öst och väst', bortom mikrofonernas räckvidd.

Alltså huvudsakligen oförarglig humor ...

Terroristerna - Maj Sjöwall & Per Wahlöö (1975)

Sista delen i serien om om Martin Beck och den vid detta laget närmast upplösta 'Riksmordkommission', är den längsta i serien, dubbelt så lång som de bästa böckerna i mitten av serien. Med tanke på att Per Wahlöö dog samma år börjar jag undra hur arbetsfördelningen såg ut mellan Maj och Per? Var det han som redigerade och skar ner och tajtade ihop storyn? Är det därför sista delen känns som ett utkast till ett manus, som ännu inte redigerats?

Den blev en besvikelse, kändes mycket trög att läsa. Det är svårt att se skogen för alla träd. Seriens handling började 1964, inför förstatligandet av de tidigare kommunala polisenheterna. Någon gång i den vevan påbörjades bygget av det nya Polishuset på Kungsholmen, som alltså stod färdigt för inflyttning ungefär i samband med sista bokens handling, 1974. Kvarterspoliser, den godmodige landsortspolisen, det är förebilder i serien. Därför är ju 'riksmordkommissionen' (existerade en sådan i verkligheten eller bara i böckerna?) en motsägelse, att vi ska sympatisera med denna utredningsgrupp som arbetade rikstäckande, samtidigt som författarna satiriserar över en förstatligad polismyndighet gemensam för hela riket.

Många av Wahlöös övriga böcker behandlar militärdiktaturer, ett utbrett samhällsproblem, ett av orsakerna till allt fler politiska flyktingar från 1970-talet och framåt. Jag tänker att Beck-seriens samhällssatir lutar sig mot en rädsla att även Sverige skulle ta den militära riktningen, och öka på våldet och göra kvarterspolisen till kravallpoliser rustade till tänderna. Dock var Östeuropa en paradox, en blind fläck mitt i problemet militärdiktaturer. Man trodde sig kunna skilja på folkdiktaturer och andra, vilket väl är ett förlegat synsätt idag, men en realitet då. Författarna såg Sverige som en 'skendemokrati', en förtäckt diktatur, vilket lyser fram extra mycket i denna avslutande del.

Brotten i Terroristerna  är löst sammanfogade: i förgrunden iskalla terrorister - som tycks se sin uppgift som rent teknisk - parallellt med den lilla människan, offer för ett obegripligt samhällssystem, som tar lagen i egna händer - av personliga känslomässiga orsaker. Och däremellan mordet på en cynisk porrfilmsdirektör, äcwn här en 'liten människa' som tar lagen i egna händer. Så vart tog pacifismen vägen? Försvann med Kollberg? men han jobbar ju som vapenspecialist på Armémuseum!

Det är alltså den svartaste av alla böckerna. Anslag till humor finns, men rinner ut i sanden. Kanske ett rent redigeringsproblem, eller avvägt och medvetet. Och så dödas Sveriges statsminister, inte namngiven, men utifrån alla beskrivningar och för att alla böcker är väl förankrade tidsmässigt, så vet vi alla att det var Palme. Sju och ett halvt år innan det verkligen skedde. Det var ett hetsigt samhällsklimat - och pacifismen tycktes inte ha en chans.

God Jul - Jonas Karlsson (2013)

Ingen Jul är en riktig Jul utan en Jul-historia. Jonas Karlssons text kan väl snarast betraktas som en långnovell. Den är full av subtil, svart humor och så långt ifrån godhjärtad sentimentalitet som tänkas kan.

Kommunalkontoret i historien är ett mikrokosmos av mänskliga typer betraktade i närbild, under deras försök att få ihop projekt, egen vilja och samarbete,  så politiskt korrekt som möjligt. På ytan kan historien verka enkel, men den har flera ingångar för vidare funderingar kring den demokrati vi tror att vi lever i.

Eftersmaken är mörk.

Vattnets form - Andrea Camilleri (1994)

Kunde inte motstå att leta upp en Montalbano-deckare till. Vattnets form visade sig vara den första berättelsen om Salvo. Kan dock förstå att Modernista valde att inte inleda sin utgivning med den. Den är ganska kort och humorn och gemytet har ännu inte satt sig riktigt. Men det är trots allt här som karaktärerna introduceras. Så när man väl blivit biten är även denna ett 'måste'.

Sicilien med sina sociala problem och maffia är naturligtvis en tacksam bakgrund för kriminalhistorier. Som läsare är man automatiskt med på förutsättningarna, att inget är vad det synes vara, att allt har en dubbel botten.  Ändå är det inte maffia-brott som behandlas, utan politisk smutskastning och korruption. Likt vattnet forrmas allt efter sin omgivning, antar den form omgivningen ger det. Sanningar omformas alltefter vem som talar.