Grisjakten - PC Jersild (1968)

1960-talet har många annorlunda böcker med spännande formexperiment. Det manifest "mot formens tyranni" som PC Jersild skrev under på 1960, följer han uppenbart lika troget 1968. Grisjakten är skriven i dagboksform, en kusligt skickligt genomförd illusion av en persons helt privata dagbok, aldrig ämnat att visas för någon utomstånde. Texten är privat idiosynkratisk med privatpersonens egna förkortningar och splittrade anteckningar. En blandning av problem på jobbet och i privatlivet, med barn och familjelivets sysslor, summering av bankkontotillgångar och avskrivna menyer vid bjudningar, osv. Någon röd tråd, intrig, saknas annat än dagbokens kronologi.

Byråchefen Lennart Siljeberg har en bekväm lugn position som avdelningschef när han får i uppgift att utrota Sverigs alla tamgrisar. En absurd uppgift som han dock inte ifrågasätter. De beslutar att på prov börja med Gotland, eftersom det är ett praktiskt avgränsat område. Vi som bara tjuvläser hans dagbok undrar naturligtvis Varför? grisarna skall utrotas, vilket han själv inte verkar göra. Själv verkar han inte ha något övergripande perspektiv utan beskriver oreflekterat svårigheterna med att organisera slakten och hantera de människor som hellre försöka rädda grisarna än följa bestämmelser. Byråkraten är först och främst ute efter befordran till en lugn position med bättre lön.

Själv associerar jag genast till folks massiva kritik av byråkratin som rådde vid denhär tiden. Liksom miljöförstöringen, med kvicksilver som skadade fåglar, fiskar och annat levande. Vid något tillfälle nämns kvicksilver, som om det är orsaken till att grisarna inte längre får ätas. Och hur några tillkallade polska jägare, som dödat förvildade grisar som rymt ut i naturen, stoppas mitt i en 'barbecue' på spädgris. Byråkraterna är i panik och försöker få de som ätit att kräkas, medan läkare man frågat inte tar incidenten lika allvarligt. Allt känns mycket absurt. Inget är klart och entydigt.

Lennart Siljeberg noterar i dagboken diverse kunskaper han tycker är intressanta, saker han hört på föredragningar, eller läst i tidningar, ett mischmasch av fakta utan sammanhang. En sak jag själv noterar är talet om radioaktiv renlav, som renarna äter, där man skyller på sovjetiska kärnvapenprover (obs! 18 år innan kärnkraftsolyckan i Chernobyl), samtidigt som det i en bisats står att kinesernas kärnvapenprover inte har någon betydelse. Varför? Avståndet? Idag vet vi, och antagligen redan 1968, att på vår snurrande glob tar det inte många timmar innan allt spridit sig till alla vrår av vår värld.
 Eller är detta egentligen en metafor för kommunisthotet som kändes starkare från det närliggande Sovjet, än Kinas maoister, som man hellre beundrade.

En annan association är till George Orwells fabel Animal farm (1945), som kritiserade Stalin-eran via ett gäng gris-karaktärer. Även om grisarna i Grisjakten snarare påminner oss om alla människor som misste livet både på grund av nazister och stalinister. Och att det finns privatpersoner som försöker hjälpa grisarna att fly. Jag tänker bl a på scenen med den vitmålade bilen, som vill likna ambulans, som döljer nedsövda griskultingar (Jfr de vita ambulanser som hjälpte judar att fly).

Så även om det går att skratta åt vissa absurditeter, så är boken i det stora hela obehaglig, just för att den påminner om aningslös brist på eftertanke när det gäller grisars och människors liv. Hans tonårige son representerar 60-talets ungdomars försök att protestera, utan större resultat.

Problemet med utrotningen gör att man tagit hjälp av värnpliktiga, som inte heller vet vad de sysslar med. Varför ska de vakta grisar? Viljan att förtiga heller än informera, förvirrar mer än lyckas. Det viktiga är dock bristen på eftertanke och medkänsla.

Allt slutar med att byråkraten Lennar Siljegren går vilse, och slår följe med en förirrad griskulting, frågan är varför han försöker hålla den vid liv? Bara för att föra den till en säker död, eller finns det något inre frö av medkänsla i honom, trots att han själv inte kan sätta ord på det. Han lyckas dock inte hålla liv i grisen, då han inte hittar någon naturlig mat för grisar i den sommarstuga han brutit sin in i där det bara finns choklad och vällingpulver, som han blandar ut i läskedryck.

Boken går mot en allt absurdare upplösning... När han begraver den avlidna grisen vid kyrkan med en egenhändidgt skissad religiös akt, där han tycks använda olika bibliska 'ramsor' erkänner att han stakat sig på Israels stammar ... Kan det bli mer absurdta. Han verkar ha förlorat förståndet helt.