Känns som det var länge sedan jag läste någon isländsk bok, men nu har jag plötsligt läst två, båda två av modernistiska författare, och båda utgivna 1991.
Behållningen i Svanen är känslan som stiger fram, av det isländska landskapet. Boken har en klart kritisk syn på det moderna samhället, hur maskiner och datorer tar över, allt som får oss att avskilja oss från naturen. När Dottern är ute och rider med hörlurar i öronen o lyssnar på sin 'fickbandspelare', ansåg Daglönaren ironiskt att "det var tråkigt att det ännu inte fanns små japanska TV-apparater som det var möjligt att montera på sadelknappen för folk på hästryggen" (s.119). Ett kritiskt skämt, men så här 30 år senare går nästan alla omkring med sin privata TV-telefon i fickan, och är oftast helt uppslukad av den.
Huvudkaraktär är den nioåriga 'Flickan', som hamnar i en mycket oroande miljö. Men det är ingen barnbok. Inget känns rätt för en nioåring. Naturen är inte romantisk. Miljön kan vara realistisk, men inget övrigt. Inga karaktärer har namn, bara sociala rollnamn: Bonden, Dottern, Flickan, Daglönaren, osv. jag finner inte symbolismen särskilt lyckas.
Författaren (född 1932) hade när Svanen bok utgavs, redan varit verksam ca 30 år. Och hade hört till Islands modernistiska förnyare, och boken prisbelönades på Island 1991. Han hade studerat litteratur vid Barcelonas universitet och översatte sedan spansk litteratur till isländska. Boken känns inspirerad av magisk realism, men jag tycker inte att Svanen har hållit för tidens tand.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar