Färden genom mangroven - Maryse Condé (1989)

Liksom Maryse Condés tidiga storverk, romanen Segu, innehåller Färden genom mangroven ett myller av karaktärer och relationer, men denna senare är betydligt kortare och behagligt lättläst. Läsningen har ett skönt flyt, även när meningarna blir långa och slingrar sig fram som mangrovens rötter i träsket. Här befinner vi oss på Condés egen födelseö, Guadeloupe i Västindien

Boken börjar som ett mysterium, att huvudpersonen Francis Sancher hittas död av en granne, utan några yttre spår av dödsorsak. Resten försigår under en enda natt, byns likvaka över den döde, i romanens nutid i slutet av 1980-talet. Alla grannar får ett kapitel var, där de berättar sina minnen av mannen, som kommit dit som främling några år tidigare. Alla har sina personliga erfarenheter och fördomar, som tillsammans bildar ett kalejdoskåp av röster som formar sig till ett motstridigt sammelsurium av olika syn på vad som skett. Släktfejder, avundsjuka, sladder och förtal är det som dominerar.

Någon sanning får vi aldrig fram, bara olika tolkningar. Entydig sanning existerar inte. Vad Condé vill skapa är ett myller av skilda röster, lika tilltrassalde som mangroveträdens långa rötter i detta tropiska träsk. Romanen är varken deckare eller brottshistoria. Francis dog antagligen en naturlig död, trots att han bara är drygt 50 år. Kanske söp han ihjäl sig, rädd för den förbannelse hans familj alltid sagt drabbar alla män i hans släkt - att dö strax efter att ha fyllt femtio år. 

Romanen handlar mer om Guadeloupe, den västindiska smältdegeln av skilda folk, som alla tycks sakna egna rötter, i romanen speglat i den lilla byhålan Rivière au Sel, invid mangroveträsket. Alla berättar ur sin egen synvinkel, alla har egna fördomar och vidskepelse, färgat av tankar om ras och samhällelig hierarki. Texten är full av tropiska växtnamn, som likt mangroven borrar sina rötter djupt och snirkligt trassligt, likt Condés text, kring människors komplicerade historia och relationer.

Francis Sancher avslöjar endast för brevbäraren, Moïse, ett tag hans förtrogne, att han egentligen heter Francisco Alvarez-Sanchez, men vill absolut inte kallas så. Moïse tycker sig höra en brytning i hans uttal som låter spansk, ungefär som hos en kuban. Så läggs den ena myten efter den andra på Francis, mannen som de "inte ens visste om han var vit, neger eller indier. Han hade allt slags blod i kroppen" (s.230). Själv säger han att han visserligen varit på Kuba, men föddes i Colombia, men vars förfäder antagligen kommer från just Guadeloupe, men det örat vill ingen höra på. Han är utbölingen.

Maryse Condé föddes på Guadeloupe under en tid då hudfärg avgjorde människors syn på varandra. Hon levde själv många år i Afrika och insåg med tiden att inget handlar om 'blod' eller 'hud' - allt är en fråga om den kultur vi skapar tillsammans. Hon skriver så frodigt och levande att man gärna tar till sig alla hennes karaktärer, trots all småsinthet. Och landskapet, så målande beskrivet.