Färden genom mangroven - Maryse Condé (1989)

Liksom Maryse Condés tidiga storverk, romanen Segu, innehåller Färden genom mangroven ett myller av karaktärer och relationer, men denna senare är betydligt kortare och behagligt lättläst. Läsningen har ett skönt flyt, även när meningarna blir långa och slingrar sig fram som mangrovens rötter i träsket. Här befinner vi oss på Condés egen födelseö, Guadeloupe i Västindien

Boken börjar som ett mysterium, att huvudpersonen Francis Sancher hittas död av en granne, utan några yttre spår av dödsorsak. Resten försigår under en enda natt, byns likvaka över den döde, i romanens nutid i slutet av 1980-talet. Alla grannar får ett kapitel var, där de berättar sina minnen av mannen, som kommit dit som främling några år tidigare. Alla har sina personliga erfarenheter och fördomar, som tillsammans bildar ett kalejdoskåp av röster som formar sig till ett motstridigt sammelsurium av olika syn på vad som skett. Släktfejder, avundsjuka, sladder och förtal är det som dominerar.

Någon sanning får vi aldrig fram, bara olika tolkningar. Entydig sanning existerar inte. Vad Condé vill skapa är ett myller av skilda röster, lika tilltrassalde som mangroveträdens långa rötter i detta tropiska träsk. Romanen är varken deckare eller brottshistoria. Francis dog antagligen en naturlig död, trots att han bara är drygt 50 år. Kanske söp han ihjäl sig, rädd för den förbannelse hans familj alltid sagt drabbar alla män i hans släkt - att dö strax efter att ha fyllt femtio år. 

Romanen handlar mer om Guadeloupe, den västindiska smältdegeln av skilda folk, som alla tycks sakna egna rötter, i romanen speglat i den lilla byhålan Rivière au Sel, invid mangroveträsket. Alla berättar ur sin egen synvinkel, alla har egna fördomar och vidskepelse, färgat av tankar om ras och samhällelig hierarki. Texten är full av tropiska växtnamn, som likt mangroven borrar sina rötter djupt och snirkligt trassligt, likt Condés text, kring människors komplicerade historia och relationer.

Francis Sancher avslöjar endast för brevbäraren, Moïse, ett tag hans förtrogne, att han egentligen heter Francisco Alvarez-Sanchez, men vill absolut inte kallas så. Moïse tycker sig höra en brytning i hans uttal som låter spansk, ungefär som hos en kuban. Så läggs den ena myten efter den andra på Francis, mannen som de "inte ens visste om han var vit, neger eller indier. Han hade allt slags blod i kroppen" (s.230). Själv säger han att han visserligen varit på Kuba, men föddes i Colombia, men vars förfäder antagligen kommer från just Guadeloupe, men det örat vill ingen höra på. Han är utbölingen.

Maryse Condé föddes på Guadeloupe under en tid då hudfärg avgjorde människors syn på varandra. Hon levde själv många år i Afrika och insåg med tiden att inget handlar om 'blod' eller 'hud' - allt är en fråga om den kultur vi skapar tillsammans. Hon skriver så frodigt och levande att man gärna tar till sig alla hennes karaktärer, trots all småsinthet. Och landskapet, så målande beskrivet.

B-kurser, Postkolonialism & Coetzee

Nio månader har passerat med intensivt B-kursläsande. Uppsatsskrivandet höll på i ett halvår och gav ingen tid över åt något annat. Parallellt gick en kurs koncentrerad på sociala analyser av litteratur. 1900-talet innebär där huvudsakligen världskrig, koncentrationsläger av olika slag och allmän uppgivenhet inför mänskliga tillkortakommanden. Gud är död. Människan gräver sin egen grav. Eländes elände. Ändå är det förvånande hur mycket bra litteratur som skapats kring detta. Som kämpar emot och får oss att trots allt repa mod. Att hitta det okuvliga i männisor som inte ger upp. Som i Solzjenitsyns En dag i Ivan Denisovits liv (1962). Eller Kurt Vonneguts underbara Slakthus 5 (1969). Jag har dragit mig i så många år för att läsa den, med tanke på ämnet, bombningarna av Dresden osv. I stället borde jag ha varit övertygad om att Vonneguts humor alltid går hem hos mig. Även här. Den är fantastisk.

Sedan kom Postkolonialismen som en mycket texttät kurs. Enormt mycket att läsa. Inte konstigt med tanke på att man vill ge en inblick i litteratur från tre världsdelar - Asien, Afrika, Latinamerika. Så det blev bara smakbitar, men desto smakrikare. Mycket inspirerande, inte minst för fortsatt läsning. Och här kom alltså åter Coetzee in. Hans Mr Foe (1986) som jag tidigare läst hör ju hemma i postkolonialismen, med sin vilja att vända ut och in på Robinson, alltså den västeuropeiskt kolonialt tänkande alltsedan 1500-talet. Tyvärr räcker inte den intentionen för mig personligen, jag störs enormt över att huvudpersonen är en kvinna jag inte kan relatera till som trovärdig. Dock lästes inte denna under kursen.
Vi läste Onåd (1999), en betydligt intressantare upplevelse. Här står sydafrikanska rasmotsättningar i centrum. Könsfördomarna gör mig åter upprörd, men här blir jag mer osäker - det kan här vara ett medvetet drag av författaren. Att visa upp den manliga huvudpersonens blinda fördomar, såväl kring ras som kön. Det är oerhört provocerande, och blir därmed starkt samhällskritiskt. Könsfördomarna väcker så stark opposition i mig, för att det involverar mig personligen, som kvinna. Rasfördomarna är lättare att kallt analysera, inte bara fördöma. Apropå rasfördomar läste vi även Doris Lessings Gräset sjunger (1950). Också den kritik kring rasfördomar och kolonialism. Den har också alltid väckt min avsky - inte som konstverk, utan för sitt ämne, vad innehållet visade upp. Tur att hon fick nobelpriset till slut. Bättre sent än aldrig.

Nu är jag inne på sluttampen av B-kurserna. Sista kursen är ägnade intermedialitet, dvs hur mänskliga medier - uttryckta via ord, bild, ton - oftast påverkar varandra och blandas. Det är förvirrande, men mycket inspirerande. Jag anser att Linnéuniversitetes nya upplägg av ämnet Litteraturvetenskap under grundkurserna A och B är genialt. Det ger en mer omedelbar förståelse för hur rikt ämnet är. Att inte se allt historiskt utan mer efter metodiska områden, gör det betydligt lättare att inse hur ämnets forskare faktiskt arbetar inom olika områden och olika synvinklar för att analysera det mänskliga skapandet, vilket underlättar hur man själv kan tänkas välja om man vill gå vidare och skriva en C-uppsats.