Milan Kundera, idéförfattare, hans böcker fylls av strukturer och liknelser. Tankeväckande som matematiska ekvationer. Det här är en meta-roman, som öppet diskuterar romanens delar, tanken vid skapandet.
För mig är det här även det personifierade 1970-talet. Hur än komplicerad romanen kan tyckas vara uppbyggd, så finns författaren där öppet i texten, involverar sig själv, liksom sitt skrivande och samhället han lever i.
Boken framstod först som sju noveller - men är sju delar, tema med variationer - alltifrån realism i självbiografisk form till magisk realism och saga. Men allt är tänkt som musik, där temat varieras för att lyfta olika delar av melodin. Och han förklarar själv varför i bokens text, sidan 186:
"Hela den här boken är i variationernas form. De enskilda avdelningarna följer på varandra som enskilda avsnitt i den resa som leder in i temat, in i tanken, in i en enda situation, vars innebörd går mig förlorad i det oöverskådliga.
Det är en roman om Tamina, och i det ögonblick Tamina lämnar scenen är det en roman för Tamina. Hon är huvudfiguren och huvudlysnaren, och alla andra historier är variationer på hennes historia och löper samman i hennes liv som en spegel."
En bok om människolivet, om hur vi glömmer, om kärlek och skratt som motsatser.
Vilket fick mig att tänka på det första jag läste av Kundera när jag var ung, Kärlekens löjen, sju noveller han skrev på 1960-talet, innan han gav sig i kast med romanformen. Noveller om människans svårigheter att få ihop kärlek och sex. Det var en tid fixerad vid sin nya sexuella 'frihet'.
Skrattets och glömskans bok är betydligt 'mognare', ställer fler erfarenheter emot varandra, och lyckas levandegöra en rad av karaktärerna. Jag roas av att Kundera återigen verkar förtjust i att kommentera sin egen tidigare bok, eller kanske han aldrig släpper de teman som intresserat honom.
I 'Femte delen', där en rad författare träffas och dricker på krogen, och alla benämns med en rad kända alias, alltifrån Boccaccio till Goethe, vilket samtidigt blir en litterär allegori i sig. Där de olika namnen står för olika litterära inriktningar, liksom livssyn. Vilket naturligtvis även varieras under livets olika faser. Petrarca, den störste av kärlekspoeter, fyller den unge studenten med extas, samtidigt som han förklarar att "Boccaccio är ett nöt". "Boccaccio förstår inte kärleken. Kärleken kan inte vara löjlig. Kärleken har inget gemensamt med skrattet."
Skrattet är en explosion som slungar ut oss i ensamheten, Skämtet är en barriär, en fiende till kärlek och poesi. Menar Petrarca på sidorna 162-163. Och i 'Sjunde delen' minns Jan hur han och och hans älskarinna vid ett tillfälle varit nära att brista i skratt, inför några löjliga rörelser, och hur Jan kände att han var bara en hårsmån från att brista ut i skratt, och då skulle han inte kunna älska. "Skrattet var som en jättestor fälla som tålmodigt lurpassade" (s.235). Fysisk kärlek förvandlad till löjliga rörelser.
