Skrattets och glömskans bok - Milan Kundera (1979)

 Milan Kundera, idéförfattare, hans böcker fylls av strukturer och liknelser. Tankeväckande som matematiska ekvationer.  Det här är en meta-roman, som öppet diskuterar romanens delar, tanken vid skapandet.  

För mig är det här även det personifierade 1970-talet. Hur än komplicerad romanen kan tyckas vara  uppbyggd, så finns författaren där öppet i texten, involverar sig själv, liksom sitt skrivande och samhället han lever i. 

Boken framstod först som sju noveller - men är sju delar, tema med variationer - alltifrån realism i självbiografisk form till magisk realism och saga. Men allt är tänkt som musik, där temat varieras för att lyfta olika delar av melodin. Och han förklarar själv varför i bokens text, sidan 186:

"Hela den här boken är i variationernas form. De enskilda avdelningarna följer på varandra som enskilda avsnitt i den resa som leder in i temat, in i tanken, in i en enda situation, vars innebörd går mig förlorad i det oöverskådliga. 

Det är en roman om Tamina, och i det ögonblick Tamina lämnar scenen är det en roman för Tamina.  Hon är huvudfiguren och huvudlysnaren, och alla andra historier är variationer på hennes historia och löper samman i hennes liv som en spegel."

En bok om människolivet, om hur vi glömmer, om kärlek och skratt som motsatser. 

Vilket fick mig att tänka på det första jag läste av Kundera när jag var ung, Kärlekens löjen, sju noveller han skrev på 1960-talet, innan han gav sig i kast med romanformen. Noveller om människans svårigheter att få ihop kärlek och sex. Det var en tid fixerad vid sin nya sexuella 'frihet'. 

Skrattets och glömskans bok är  betydligt 'mognare', ställer fler erfarenheter emot varandra, och lyckas levandegöra en rad av karaktärerna. Jag roas av att Kundera återigen verkar förtjust i att kommentera sin egen tidigare bok, eller kanske han aldrig släpper de teman som intresserat honom.  

I 'Femte delen', där en rad författare träffas och dricker på krogen, och alla benämns med en rad kända alias, alltifrån Boccaccio till Goethe, vilket samtidigt blir en litterär allegori i sig. Där de olika namnen står för olika litterära inriktningar, liksom livssyn. Vilket naturligtvis även varieras under livets olika faser. Petrarca, den störste av kärlekspoeter, fyller den unge studenten med extas, samtidigt som han förklarar att "Boccaccio är ett nöt". "Boccaccio förstår inte kärleken. Kärleken kan inte vara löjlig. Kärleken har inget gemensamt med skrattet."

Skrattet är en explosion som slungar ut oss i ensamheten, Skämtet är en barriär, en fiende till kärlek och poesi. Menar Petrarca på sidorna 162-163. Och i 'Sjunde delen' minns Jan hur han och och hans älskarinna vid ett tillfälle varit nära att brista i skratt, inför några löjliga rörelser, och hur Jan kände att han var bara en hårsmån från att brista ut i skratt, och då skulle han inte kunna älska. "Skrattet var som en jättestor fälla som tålmodigt lurpassade" (s.235). Fysisk kärlek förvandlad till löjliga rörelser.  

Kärleken - Theodor Kallifatides (1978)

Varför har jag inte skrivit tidigare om den här romanen av Kallifatides?  Kärleken har jag läst någon gång per årtionde sedan den utkom. Jag kom att tänka på den nu igen, sedan jag läst Ett liv bland människor, och där älskade allt - utom avsnittet kring 'kärlek' som jag fann något snårigt. Det är komplicerat, den svåraste lärdomen att ta till sig. 

Romanen Kärleken ligger mig varmt om hjärtat, trots att den första läsningen var smärtsam. Men romanen väcker minnen från 1980-talet, när jag hade grekiska vänner. Den grekiska militärjuntan och 1970-talets Cypernkonflikt gav många greker asyl i Sverige, och jag fick en viss inblick i deras liv. Och bland dem träffade jag aoftare finskor, än svenskor. 

Även om första halvan av boken känns mer som en filosofisk essä, än en roman i vanlig mening, så tycker jag om den kontemplativa tonen. Att det står utskrivet 'Roman' på försättsbladet, är väl för att vi inte ska blanda ihop författaren med jag-berättaren. Historien är också lite ovanlig genom att den riktar sig till ett 'du', och att Sverige omtalas som 'ditt land', trots att jag-berättaren antagligen varit lika länge i Sverige som Kallifatides, och känner sig lika kluven, att känna sig som grek, och aldrig kan bli annat än grek - samtidigt som det svenska kynnet börjat krypa in under skinnet på honom.

När jag först läste boken var jag ung och uppfylld av plågor kring kärlek och kände smärtor som verkade oöverkomliga. Idag läser jag den med betydligt större insikt och välbehag. Det är en liten juvel jag kan ta fram ur bokhyllan när andan faller på, och veta att det finns mycket att fundera kring, men kanske inte tar mer än en dag eller två.

Och visst tilltar romanintrigen, när konflikten gestaltas med alla inblandade personer. Men handlingen rör inte bara frågan om vad som ska ta slut först, förälskelsen eller äktenskapet, utan mediterar över alla typer av mänskliga relationer - och den omöjliga frågan om hur man definierar 'kärlek'.

Om James Joyces 'Odysseus' - Olof Lagercrantz (1970)

Det här är en tidiga litteratur-analys av Lagercrantz, som egentligen hette Att finnas till (1970) och  sedan återutgavs med den nya titeln 1985 - när han var igång med flera mer berömda litteraturanalyser. Strindberg, Ekelöf, Proust m.fl. 

För mig är den inspirerande, för att den väcker minnet av det lekfulla hos James Joyce, humorn. Joyce leker med text. Låt oss roas. Och med tanke på Joyce mångdimensionella sätt att skriva, finns det ingen tolkning som är den enda rätta. Alla har vi får egen ingång - välj själv. Det är tryggt. 

Man läser inte Joyce en gång. Det finns ingen intrig att följa. Läs om och låt dig roas. Läs om igen, för det går inte att fatta allt på en gång. Som ni förstår är jag i färd med att läsa om Ulysses. 

Lagercrantz första fem kapitel är intressanta ingångar, sjätte kapitel sa mig däremot ingenting, och vad gäller det sjunde och sista kapitlet, om Molly Bloom - huvudperson i Joyce avslutande kapitel - finner jag att han glömt bort Kalypso. Det räcker inte att säga att Molly är Penelope. Även om man inkorporerar både Moder Jord (kropp) som någon sorts motsats till Jungfru Maria (själ). 

Odysséen börjar 'in media res', alltså mot slutet av Odysseus irrande tioåriga hemfärd.Han är då hos Kalypso, som behållit Odysseus i sin säng i sju år, drogad med erotik. Men efter sju år får han tillåtelse att åter försöka ta sig hem. Och de som vet brukar placera Kalypso vid Gibraltar sund, just där Mollys far, officer, varit förlagd, och där hon själv upplevde sin första förälskelse, erotik. Samma erotik som förtrollat Bloom så att han alltid förlåter sin hustru hennes otrohet. Molly kombinerar Kalypsos erotiska dragningskraft, det sinnliga tanklösa, med Penelopes trogna hemmasittande - om än inte Penelopes klokhet. 

Jag vill definitivt läsa om 'Ulysses' (Odysseus) nu, i lugn takt. Vet att jag hade alldeles för bråttom när jag läste den första gången under litteraturstudier. 

Händelser vid vatten - Kerstin Ekman (1993)

Det här är tredje gången jag läser Händelser vid vatten. Men nu var det mer än tjugo år sedan sist. Det är en så rik roman, så uppenbart mycket mer än en kriminalgåta, och som rör sig över nära tjugo år, från tidigt 1970-tal till tidigt 1990-tal, innan karaktärerna får fram en sorts sanning om vad som hände en viss midsommarhelg. Romanen letar sig också ner till flera av karaktärernas rötter, händelser kring åren 1939-1941. Men också minnen kring platsen det rör sig kring, Svartvattnet och Stjärnberg, ända ner till 1920-talet, i kringströdda rester av människoliv.

Och så fort jag ser det nedskrivet - Svartvattnet & Stjärnberg - uppdagas vidden i Ekmans universum. Ett försök att greppa det ogripbara, människors liv, allt ifrån det djupaste omedvetna till de mest andliga ögonblick som kan ha gnistrat till. Och det ogripbaraste av allt, vårt minne. Hur vi minns. Hur olika vi minns. Till och med minnestekniker, och rädslan inför dessa minnen och tekniker, behandlas på olika sätt. 

Jag fascineras alltid över hur enormt mycket stoff Ekman får in i sina romaner. Den här tredje gången började jag faktiskt om när jag läst två tredjedelar av boken, så de första 292 sidorna har jag faktiskt läst fyra gånger. Jag fastnade plötsligt för Annies ljusröda bil, Folkan, den 'lösgomsröda'. När Dan försvann sista gången trodde hon att han tagit bilen ifrån dem. Så hänsynslöst. Men så hade den stått vid Aagots lagård hela tiden? Det väckte frågor i mig. Annie kom ju upp till Norrland via tåg? ... Och så började jag om.  Och hittade den omnämnd fler gånger än jag lagt på minnet. 

Alla detaljer blir en snitslad bana, men det är så många händelser och sidospår, att det knappt märks, inte förrän jag börjar poängtera dem för mig själv. Själva intrigen kring morden sitter inbrända i minnet, men det spelar ingen roll, det går att läsa om den här boken många gånger för allt det andra, alla funderingar och känslor och inte minst Skogen. Alla avsnitt av fördjupningar har jag inte bevarat i minnet, ibland undrar jag hur slarvigt jag läst? Men nej, det är som med Annies pedagogiska lärargärning. Hur än intressant allt är när man läser, så är det omöjligt att minnas allt, i synnerhet utan särskild minnesteknik. Civilisationen är ett kollektivt fenomen, där vi får hjälpas åt att bevara den, men hela tiden faller saker bort, när vi flyttar fokus. 

Skogen, dess växlingsrika historia, människors skiftande synsätt och förhållningssätt till den, är ett huvudtema. Den romantiska bilden av skogen, och hur vi lever i den, och av den. För även om romanen börjar med det tidiga 1970-talets romantiska tillbaka-till-naturen-dröm, så är det något Ekman problematiserar via en mängd olika trådar och karaktärer. Allt är mångfald hos Ekman. Ett kalejdoskop.

Ingrodda tankebanor, hur olika människor upplever och tolkar och fantiserar så olika kring samma händelser. Och den eviga underströmmen av vi och dom, rasismen som tillåter pikar kring judar, lappar, ALLA, som inte är barnfödda på platsen, mobbingen av alla som tänker och beter sig annorlunda. Bitterheten som leder dit. Jantelagen som verkar överleva det mesta. Grupptryck vs individ. 

Boken igenom är det unga kvinnor som 'drabbas' av graviditet, och hur sårbara de blir, och hur de löser sin 'kris' på olika sätt, modersinstinkten för att få barnet att överleva, men hur denna instinkt kan överleva sig själv, och hur den känslan kan gå ut över alla gränser. 

Det som grep mig starkt redan första gången jag läste romanen som ny, var mobbingen inom familjen Brandberg, hur Johan, den yngste och av modern omhuldade, blev nedfirad och lämnad i en djup, men nästan uttorkad brunn. Starkt för att det fick mig att associera till Bibelns historia om brödernas avundsjuka mot Josef, så att de först kastades i en brunn och sedan såldes som slav till en egyptier. Johan lyckas ta sig själv upp ur brunnen, och rymmer till Norge. Och han stannar där, då han inte känner sig höra samman med familjen, han känner sig för olik dem. 

Man kan även hitta en modern variant på Potifars hustrus utnyttjande av Josef/Johan. Och det finns många andra religiösa referenser, som Dan med 'jesushåret', symbolen för frälsaren, som de som på 1970-talet försökte frälsa älvar och skogar. Utan framgång. Men även samiska andliga myter nämns, liksom stråk av New Age esoterika, som lever och förkastas i smältdegeln av mänskligt liv. 

Brunnen är en tydlig referens till det omedvetna, att tvingas gå in i sitt eget mörker, i romanen Svartvattnet. Så det finns mycket symboliskt att gräva i om man är intresserad. Och även om man inte medvetet söker symboler i texten, verkar den berikande i det omedvetna. 

Asfalt : memoarer - Ivar Lo-Johansson (1979)

Författaren Ivar Lo-Johansson (1901-1990) kan sägas spegla en stor del av 1900-talet, född 1901 som han var. Han ägnade också en stor del av sitt författarskap till att skildra sitt eget liv och sitt ursprung. Född och uppvuxen av statare, enklast tänkbara lantarbetare, under en herrgård på Södertörn, 

Jag läste för ett tag sedan om hans memoar Pubertet (1978), som detaljerat berör alla hans minnen och allt som berör hans strävsamma föräldrars väg från 'livegenskapen' som statare, till att börja om med att bygga sig ett eget hus, inom ett projekt egna-hems-rörelsen som inletts på 1910-talet. De måste ta lån och var sedan 'livegna' under detta lån, tills de kunde sälja huset vidare och pensionera sig i den lilla undantagsstuga de också byggt. Strävsamt. 

Nu har jag sent omsider även läst andra delen av hans senare memoarer, Asfalt, om åren 1918-1930. De rör hans väg från vilsen 17-åring, med en önskan om att få skriva sig till en identitet, men alltför rastlös för att läsa, han ville uppleva, och blev därför under 1920-talet vagabond, först i Sverige, senare i Frankrike och England, med målet att skriva om sina erfarenheter, de människor han mötte, främst kroppsarbetare, men även romer.  

Även denna andra memoar är både enkelt rakt på sak skriven, så typiskt för honom, så att texten blir lätt att ta till sig för de flesta. Samtidigt är den så detaljrik, att han antingen har fotografiskt minne eller mängder av sparade anteckningsböcker. Det  mesta är mycket intressant, med en variation av upplevelser från tonåringen till den unge mannen, vägen till att hitta sig själv. Märkliga upplevelser griper mig, som ger tidsandan, brytningen mellan det gamla Sverige, det ofria bondeland han beskrev i del ett och ville göra sig fri ifrån, instängdheten, ofriheten. Längtan att få skriva, utan att behöva läsa, att skapa ett nytt sätt att skriva, och tjäna pengar. 

Något jag inte visste var att omständigheterna gjorde honom till stenhuggarlärling, även om han oftast fick arbeta med vanligt hantlangararbete, så specialiserade han sig på bildhuggeri. Och fick till slut utföra både en kristusbild och en dopfunt till en norsk sjömanskyrka i Frankrike. Allt roar mig att läsa om. Även om stenhuggarna i det snabbt växande Stockholm mest sysslade med trappor och diskbänkar. Jag växte själv upp i ett bostadshus byggt 1920, och minns hur jag tittade på trilobiter och andra förstenade havsdjur i trappornas kalksten man gick upp och ner varje dag. 

Ivar Lo-Johansson levde då, var ung, och tidsandan likt asfaltdoften på de nya vägarna, blev ett med honom. Han ville skriva om 'den nya människan', stadsbon. Som ung ville han bort från allt vad landsbygd heter, ofriheten han växt upp med.  Ändå hamnade han först på en folkhögskola, åter igen på Södertörn, via ett stipendium, men utan att egentligen ta del av undervisningen. Han måste skaffa sig inkomster, började skicka texter till tidningar, även om inte mycket antogs. 

Så han gav sig av som cyklande gårdfarihandlare 1921, vilket han 1953 skrev en självbiografisk roman om. Så de erfarenheterna omnämner han här i romanen bara helt kort, förklarar bara att den var lite väl romantisk. Han frös och svalt, för han var ingen affärsman. Han var alltför blyg. Samtidigt skiljer han alltid på det yttre och de inre erfarenheterna. Det viktigaste som hände honom på den cykelturen från Stockholm och hela vägen upp genom Norrland, var främst en inre själslig, i mötet med den naturen, så helt annorlunda än Södertörn, hur han blev som hypnotiserad av en norrländsk fors, mötet med något magiskt i den vilda otämjda naturen. När han i tonåren haft föga tålamod att läsa, främst allt som krävde det kulturella kapital han aldrig fått tillgång till i folkskolan, hade han dock tagit till sig flera mystiker, och nu tycks just forsen ha gestaltat det han läst. Inte visste jag att han var 'mystiker'!? Han nämner också sin 'talmystik'. Intressant. 

När han sedan 1925 reser ner i Europa, med intentionen att studera och intervjua kroppsarbetare och deras arbetsplatser 'i alla länder', känns han bra ung och naiv. Spänningen stiger, åtminstone gör det ont i mig, när jag känner på mig hur den naiva unge svensken kan blir lurad. Främst tycks det vara utlands-svenskar han stöter på som skäller ut eller lurar honom. Men han vägrar ge upp, fortsätter med gott mod, och får också ibland rent 'mirakulös' hjälp i rätt ögonblick.  

En svensk väninna ville att han skulle leta upp hennes syster i Berlin och överlämna ett brev. Systern hade gift sig med en tysk, men inte hörts av på många år. I 2,5 dygn letar han, från adress till adress hon flyttat till och från, och missade därigenom de sevärdheter han planerat, eftersom han skulle vidare till Paris med tidsbegränsad biljett. Och när han väl hittar henne blir han utskälld som förrädare. För henne var numera, efter världskriget, alla svenskar fiender till hennes nya hemland Tyskland. Neutralitet var tydligen inget hon trodde på. Å andra sidan mötte han senare i Frankrike och på andra håll, folk som  såg mycket misstänksamt på Sverige, som om det var en del av Tyskland och därför tillhörde de besegrade fienderna. 

Det är intressant att läsa om alla dessa röriga upplevelser som möter efter det stora kriget. Alla är upprörda, arbetslösheten stor, svälten utbredd i Tyskland. Men det är till Paris han ämnar sig, som så många andra på 1920-talet. Och likt många andra upplevde han där ljuset, färger, folkliv, mycket positivt. Vi har hört det från många håll. Paris som 'Europas huvudstad'. Och även Ivar Lo sökte sig till Sylvia Beach bokhandel Shakespeare and Company. Det dyker upp först senare.

Först hade han fattiga vandringsår, med svårt att få arbete att försörja sig, men mirakulöst nog fick stenhuggararbete under en svensk arkitekt inblandad i att bygga en norsk sjömanskyrka i hamnstaden Rouen i Normandie. Men han vill se mer, och beger sig till Genua i Italien, men där är fascismen redan på framväxt, och arbetslösheten alldeles för hög. Så han beslutar att bege sig till Spanien, och gör det till fots, går hela kustvägen igenom Norditalien, längs Frankrikes medelhavskust, fram till spanska gränsen, där han dock får lifta med en lastbil till Barcelona. Men även där var det ont om arbete. När han slutligen får arbete att lasta en tysk båt, skyndar han sig att använda lönen till att resa tillbaka till Normandie, och får då äntligen utföra det stenhuggeri jag nämnt ovan. 

Ett minst sagt omväxlande liv. Allt är läsvärt. Och det är från dessa resor han kan skriva resereportage om de sociala förhållandena, som allt oftare tas in i svenska tidningar, och ger honom pengar att ta sig fram. Även om han drömmer att skriva romaner om sitt eget liv, så vågar han ännu inte, han har ännu inte tillräcklig överblick för att få det att lyckas. 

Han återvänder till Sverige, och möter kärleken i den 14 år äldre Macka, som dock mest leder till stridigheter och svartsjuka. Han reser till England, för att där skriva om kolarbetare, och blir alltmer utmattad och allt sjukare, lunginflammation utvecklas till livshotande lungsäcksinflammation. Hemma i Sverige igen måste han uppge sina planer om att skriva om arbetare i alla länder, inser hur mycket hybris det låg i det, i stället gräver han ner sig i sina privata känslor, svartsjukan. 

När han sedan återvänder till Frankrike, för att i lugn och ro skriva sin roman (som skulle bli hans romandebut, men inte förrän 1932) hamnar han i en liten ort utanför Paris, där den nästan jämngamle Eyvind Johnson också sitter och skriver romaner. Norrlänningen som redan är inne på sin femte roman, känner sig isolerad. Nära vänner blir de inte enligt Ivar, de var för olika. Men de umgicks. och eftersom Eyvind och hans hustru varit vänliga och bjudit honom på middag flera g ånger, ville Ivar när han var på väg vidare därifrån (för att skriva om ungerska romer) först ge Eyvind en present. Så då begav han sig till bokhandeln Shakespeare and Company inne i Paris! Och där fann han James Joyces Ulysses (!) och tänkte att den såg ju tillräckligt tjock och komplicerad ut för att passa Eyvinds smak (!). 

Med tanke på att jag själv nyss läst Sylvia Beach memoarer Shakespeare and Company, är detta mycket roande. Det roade nog även Ivar att så här i efterhand inse att han gjorde ett mycket bra val av bok, eftersom den idag är en sådan omtalad klassiker. Ibland är världen bra liten. Å andra sidan var Ivars egen känsla 1930 att Stockholm höll på att bli en verklig storstad eftersom han kunde trampa runt i Stockholm, utan att någonsin stöta ihop med sin tidigare kärlek, Mackan/Måna.

Stockholm höll på att bli den där rena stenstaden han längtat efter som ung. Han blev välbetald journalist när han hela 1930 kunde skriva om Stockholmsutställning, fylld med Funkis, glas och stål. Men han skriver om det på ett kluvet sätt, tydligen beundrade besökarna inte i första hand detta, utan intresserade sig mer för de blommor som fanns planterade här och där, och gamla gungstolar med inpyrda kuddar, som bara fanns där som kontrast. Ville svensken inte få sitt nya samhälle?

När han slutligen kan bjuda sina föräldrar in till staden, och se allt han beundrar, och bevista den storstilade Stockholmsutställningen, betala för dem med pengar han fått för sina artiklar, då är de små och oförstående, längtar hela tiden hem till 'landet'. Och jag ser framför mig min egen farmor, jämngammal med Ivar Lo-Johansson, när hon fick besöka storstaden (årtionden senare), så liten och förundrad - och helst bara ville hem igen. Bilden av kluvenheten mellan det gamla och det moderna. 

Den grymma freden - Theodor Kallifatides (1977)

 Världskriget är över, liksom inbördeskriget, men inte eländet ... motsättningar mellan de olika politiska falanger leder till förföljelse, våld, korruption, skenrättegångar. Familjen har tvingats lämna Jalo, så denna tredje del tilldrar sig i Aten, där flyktingar får förstäderna att växa. 

Jag känner mig avvaktande inför denna tredje del i trilogin, som vill beskriva Minos (författarens alter ego) och hans familj, krigsskadad, förnedrad, fattigdom och sjukdomar. Men denna del känns av splittrad. Författaren vill bevara minnet, erfarenheterna - visst, livet är splittrat, följer ingen välkomponerad intrig. Kanske beror det på att del ett och två var han själv för liten, och tvingades dikta mer, fabulera kring barndomsdrömmen. Den här boken vill uppteckna främst Minos tonår, och då vävs ett lapptäcke av fängslad bror, sjuk morfar, excentriska lärare och kamrater, någon förälskelse, sexdrömmar. Ett myller av 'horor' och mot slutet invasionen av amerikanska soldater med deras fruar. Allt blir svårgripbart. 

Behållningen är, hur historien plötsligt, både via fadern, och bror Giorgos förälskelse till Rita, återvänder till Greklands 'tragedi' 1922, det misslyckade kriget med Turkiet, som ledde till en miljon  flyktingar, greker som bott vid Svarta havet i årtusenden, tvingas lämna sina hem, och sorgen, såret som inte läker, och senare får många att emigrera vidare ut över världen från 1950-talet. Ett gemensamt öde och sår. 

Ett annat försök till sammanhållning är att denna del har en kort prolog och lika kort epilog, om zigenaren Menelaos, i början med den dansande björnen 'Stalin', och i slutet med apan 'J F Dulles', uppkallad efter USA's utrikesminister på 1950-talet. Texten är ett konstgrepp, en symbol. Texten upprepas med små variationer, som både visar att historien går vidare, och upprepar sig. Stalin som symbol för fascistisk totalitarism, och senare det sexualiserade amerikanska kulturklimatet, när fattigdomen trots allt tycks ebba ut ... 

Ploget och svärdet - Theodor Kallifatides (1975)

Andra delen i trilogin om byn Jalo på Peloponnesos, åren 1944-1947, och rör inbördeskriget som blev resultatet när Tyskarna motades ut ur Grekland mot slutet av andra världskriget. Det är mycket svarta år med gerillakrig och motreaktioner av olika slag, när ingen kan lita på någon. Och det är mycket tung läsning. Denna del känns egentligen inte längre som en roman, utan mer som en historisk krönika som försöker förklara den komplicerade politiska scenen, i vilken historiska personer omnämns och de karaktärer vi känner från första delen, finns med och drabbas. jag kan inte annat än lida med dem. Det är ingen njutbar läsning, men det är inte heller ämnet.

Men boken upplyser mig på ett område som jag vetat alldeles för lite om.

Vredens barn : Jernbanan 2 - Sara Lidman (1979)

I del två av Jernbaneeposet har den impressionistiska dimman lättat. Texten har övergått till ett mer realistiskt gestaltande av det hårda livet i Lillvattnets socken, beskriver en rad arbetsområden, inte lika noggrant som Kerstin Ekman, men samhället och livet på 1880-talet lever upp. I början av boken nämns årtalet 1880, så tre år har gått från början av första boken. 

Parallellt med gräsrötternas bekymmer, blir Didrik alltmer inblandad i länsman Holmbergs och konsul Lidstedts planer. De behöver Didrik som mellanhand, för att få samhället, dvs deras ekonomi att utvecklas. För att utvinna landskapets rikedomar behövs järnvägen, att den byggs ut och förbinder dem med resten av landet. Och Didrik är hederlig och därför förtroendeingivande för att med lån binda upp nätet av arbetskarlar som ska göra grovjobbet. Didrik sprider känslan krig sig att järnvägen och allt hårt skogsarbete är något positivt, men läsaren anar redan, efter intriger under ytan som oskadliggör de som inte fogar sig i överhetens regler, men läsaren anar att i problemen kommer att växa i det långa loppet. 

'Vredens barn' är också det tröga, flytande, tveksamma förhållandet mellan Didrik och Anna-Stava som han fann i slutet av första delen, och började drömma om att fria till. Men han är obeslutsam, hon är den fromma och sköna, och klokheten säger att i deras hårda liv kärvs starka arbetsamma kvinnor, skönhet är inte något som talar 'för' ett produktivt partnerskap. Osäkerhet leder till att 'vredens barn' blir det som driver, i slutet av boken beskrivna som de ofödda barnen, brånaden, lusten. Känslan av ett förhållande med förhinder. 

Detsamma gäller parallell-historien om Annas mormor, Catarina, den gamla änkan med skadad höft, som väntat förgäves på sin kärlek, Gusta'Paulus, den religiösa separatisten, som tvingats lämna trakten, och inte kommer tillbaka förrän alldeles i slutet av livet, så de kan försonas, vilket de gör i seniliteten i slutet av livet, och inte förrän i döden kan de förenas, vilket sker symboliskt på Annas och Didriks bröllopsdag, vilket dock hemlighålls, för att inte skjuta upp bröllop med ett halvårs sorgetid. 

Även ett spädbarns död bromsar deras vigsel, då föräldrarna kräver begravning av babyn samma dag. Liv och död vävs samman. En svart slagskugga faller över livet i det kalla nordliga skogslandskapet. 

Vreden finns där hela tiden, pyr under ytan, mellan samhällsklasser, mellan byar, mellan könen. 'Arg' används i betydelsen arbetsam, stark. Arga kvinnor är de starka och idoga, kunniga i tillverkning av olika slag. Arga blir hästarna först om de får havre, dvs energirik mat som ger 'ursinnig arbetslust', så de orkar dra tunga lass. En 'arg' kvinna ger mer plus i familjeekonomin, än en from och vacker. Männen ser gärna att kvinnor och hästar 'tiger och lider', kvinnor som arbetshästar, men sanningen är att det är de som kan läsa och skriva, de sitter inne med en rad kunskaper för produktion, medan männen tvingas lita mer till råstyrka. 

Men Didrik vill inte längre förlita sig på slitet, han har romantiska drömmar om en skön och skör hustru, och köper henne en kristallkaraff som fästmansgåva. Han vill att Anna ska vara något enastående och avskilt, precis som länsmans hustru, omgiven av status vad gäller kläder, hår och prylar. Medan gräsrötterna själva kallar sig för 'groft folk', de som kan hugga i och klösa sig fast och bita ifrån sig. De arga. Som Annas 'fula' syster Ida, som har stora meriter, bl a som salpeterkokerska, och får sig en välbeställd make, trots att alla trott att hon skulle förbli ogift. Även roddarmadammerna är arga, men riskerar att förlora när ångbåtslinjerna byggs ut. 

Annas fromhet har dock en intuitiv andlig sida, 'han vet inte hur hans häst räddats till livet' - bilden av hästen som höll på att gå ner sig i kärret och en av de utslagna, Hård, kallad Hårding, försöker rädda honom, blir denne själv nedtrampad, en bild dom etsar sig fast, och tillhör det som Anna får se i sina ångestladdade drömmar. Medan Didrik mest 'skäller' på det avlägsna Schwärje, och skrattar åt vidskepelse och helvetestron i dåliga samveten. 

Nå, får se om historien tar fart i del tre?

Din tjänare hör : Jernbanan 1 - Sara Lidman (1977)

Sara Lidmans debut Tjärdalen hör till mina absoluta favoriter, lika mycket tycker jag om Hjortronlandet och Regnspiran, alla skrivna på 1950-talet. Men Jernbane-eposet har jag inte börjat läsa förrän nu, åren har gått och jag har nästan 'sparat' på det. Få se nu om det håller ...

Första delen, Din tjänare hör (1977), har samma 'luddighet' som jag minns från Hjortronlandet. Där var jag väldigt osäker om vilken tid vi befann oss i, men här vit jag säkert att det är 1800-tal, år 1877 nämns tidigt, även om texten hela tiden rör sig framåt och bakåt, med någon släkt anekdot från 1700-talet. Men det är en sorts evig utmark, en gränsmark till evigheten, där tiden tyckts stå stilla. Första två tredjedelarna av Din tjänare hör lägger landet för läsaren,den otyglade obygden, kärren som kräver hårt arbete att dika ut, stenblock svåra att få ur den obanade marken, allt beskrivs som via samtal, hörsägen, poetiskt, som en impressionistisk målning av suddiga färgklickar, som flyter samman först sedan man backat ut ur dess närhet. Samtal och minnen rör sig i tid och rum, lär os s känna traktens folk, en per kvadratkilometer. Folk som inte känner andra böcker än bibeln, och fått sina namn därur, och nästan ingen är skrivkunnig, för i skogen ligger Schwärje så långt borta. 

Men Didrik Mårtensson känner intuitivt att livet och världen har mer att ge, bara de har järnväg och kunde bindas samman med resten av landet. Mot slutet har länsman Holmgren fått upp ögonen för Didriks talanger att tala och skriva, och hur de med hjälp av klokhet, handelsbod och gästgiveri, skall göra sin socken intressant, nog för att få ekonmerna söderöver att vilja dra järnvägen åt deras håll, för där finns rikedomar - Skogen. 

Men det är Holmgrens vyer. Didrik vill inte fälla mer skog, inte dika ur fler kärr. Han hade hellre hittat 'guld', åtminstone malm. Han har förälskat sig i Anna-Stava, den fromma, som i sin finhet borde få det lika fint som länsmans hustru, så på något sätt bör han skaffa sig inkomster att bygga hus med tapeter...

Som sagt, en poetiskt målad impressionistisk tavla, få se om historien tar fart i nästa del?

Tennisspelarna - Lars Gustafsson (1977)

En liten bok med luftig text, där inte ett ord är onödigt. Jag tycker väldigt mycket om Gustafssons 'personliga' tilltal. Även om den är illusorisk, fiktiv. En svensk universitetslärare som gästföreläser i Austen, Texas, låter som författaren själv, och gör därefter att texten känns igenkännlig och sann, vad än han kommer med för infall. 

Jag-berättaren småpratar med läsaren, och associerar fritt mellan ämnen som rent ytligt inte har något med varann att göra, men också kan ha det ifall man vill fundera vidare. Viktigast är att dessa associationer hela tiden roar mig. 

Den här boken tilldrar sig hösten 1974, och det finns stora möjligheter att associera till Watergate-skandalen och Vietnamkriget, även om dessa händelser aldrig nämns.  Vi befinner oss i 1970-talets kalla krig mellan öst och väst, som dessutom inte bara är kallt, utan fortfarande pågick i Vietnam, och ständigt blossar upp i Mellanöstern. Inget av detta uttalas annat än metaforiskt med Wagnermusik och Ragnarök, osäkerheten i den militära datasystemen och mycket annat. 

Som t ex att Jag-berättaren föreläser om Strindbergs Inferno-kris, och diskussionerna om förföljelsemanin är inbillad eller sann. Liksom Nietzsche och faran att blanda ihop dennes idéer med de populärkulturella 'Superman'. Eller att 1970-talet var Björn Borgs guldålder, men aldrig nämns i denna 'tennisbok',  i stället flyger Dr.Borg, en Strindbergs fiktiva karaktärer, förbi på en sida. Vi har tillåtelse att associera lika fritt som Gustafsson själv. 

Samtidigt kokar texten ner allt till något mycket personligt, med lokala metaforer, även om Texas är främmande för mig. Något som nämns mot slutet är 1968, och då associerat till 1848, utan att nämna varken revolt eller revolution, så är andan där, när Richard Wagners vän, den ryske anarkisten Bakunin,  lyckats fly från sin deportation i Sibirien, flyr runt hela världen och åter dyker upp i London 1861, vänner kände: "I det ögonblicket förstod vi att året 1848 aldrig hade dött i våra hjärtan", vilket transponeras till kommentaren 1974: "I det ögonblicket insåg vi att året 1968 aldrig hade dött i våra hjärtan". 

Hur ska vi tolka det? Hade det gått att anklaga och avsätta en president före år 1968? Eller syftar han på att vi aldrig kan slå oss till ro? Är det det olagligheterna som alltid återkommer, maktmissbruket, likt maffian i bokens Texas? Eller är det tilltron till att människor aldrig kommer att ge upp sin tro på framtiden? Det är helt fritt för läsaren att associera.  

Gustafsson skriver både på första sidan "Ja. Det var en lycklig tid",  och i början av sista kapitlet "Ja. Jag minns det som en lycklig tid!" Hur mycket kan vi lita på minnet?

Lika viktigt för min läsning är att Gustafsson skriver så målande bildrikt. Jag är inte det minsta intresserad av tennis, annat än metaforiskt, men han lyckas ändå måla upp bilder i ultrarapid som är rena njutningen, av tennisbollar  och kroppsrörelser. Likaväl som soluppgångar och ösregn.

Det här är en klassiker. Storheten är det luftigt lättlästa, som man gärna läser om, men som kan tolkas på många olika sätt. 

En biodlares död - Lars Gustafsson (1978)

Nu har jag läst den femte och sista fristående delen i serien "Sprickorna i muren". Serien har varit ett myllrande collage av mänskliga - och omänskliga - yttringar, samtidsfakta och fantasier. Men i sista boken snävar vi in på kroppen. Vi får läsa spridda anteckningar av den cancersjuke Lars Westin, f.d. folkskolläraren, som förtidspensionerat sig, och efter skilsmässan bara har sina bikupor att dela tiden med. 

Gustafsson säger själv i baksidestexten, att "ljusens läcks ett efter ett - som i Haydns avskedssymfoni, - cirkeln smalnar." Men hur än dystert sjukdom och död kan tyckas, så lättar Gustafsson upp stämningen med ständiga infall i helt andra riktningar. 

Del 5, "När Gud vaknade" är en helt fantastisk skapelse. Jag hade meditationsmusik på i hörlurarna när jag läste, 417 Hz, vilket var helt perfekt, för texten fyllde mig med salighet. Här ett utdrag:

"Hon svävade som en jättelik klockmanet, tretton parsec i genomskärning, underbar att se med sina ständiga skiftande rosa, gröna och djupblå färgtoner som hela tiden skiftade under manetklockans genomskinliga yta. Åt hela den bottenlösa rymden runtomkring, ljusår i alla riktningar gav hon ett slags friskhet. /.../ För denna underbara och  unika varelse, äldre än universum och egentligen främmande för både rum och tid, och alltså på en gång både äldre och yngre än allt skapat, både större än rummet i dess helhet och  mindre än den minsta elementarpartikel var tjugo miljoner års sömn mindre än sömn."

Plötsligt efter 20 miljoner år har denna modergudinna uppfattat människornas ihärdiga böner, såväl om världsfred som mindre upphöjda drömmar, och i ett slag uppfyllt dem. Ibland är Gustafssons tygellösa fantasi helt underbar. 

Min egen privata upptäcktsfärd i böckerna, på temat människans fem sinnen, mötte dock motstånd. Min hypotes att hitta 'smaksinnet' i femte boken är mycket svagt underbyggt. Gustafsson var väl rökare, och kanske inte hade något smaksinne kvar, inte nog för att väcka hans intresse. Jag har inte hittat någon referens till smaker i någon av böckerna. Måste kanske läsa om första boken, 'Herr Gustafsson själv", den läste jag inte med de glasögonen. Jag vet att det pratades en hel del om ett matlagningsrecept på abborre, men ingenting om smaken. Så än så länge är det bara i just denna sista bok jag funnit det lilla jag funnit. 

En biodlares död inleds med berättaren Gustafssons sista framträdande. En kall morgon i Texas, kryper han ur en sovsäck och får en plåtkopp "med svart bittert kaffe". "Det var en morgon i oktober 1974. Jag drack det bittra, heta kaffet." Och upprepar lite senare, som alltid, "Vi ger oss inte. Vi börjar om igen." Och då berättar han sista historien, som blir om vännen från Väster Våla i Västmanland, som gick bort i cancer våren 1975. Resten av boken är dennes efterlämnade anteckningar. Bland annat minnen från barndomen, på sidan 129 ett barndomsminne från 1940-talet. "Jag minns fortfarande smaken av det tunna, liksom vidbrända kaffe som vi brukade få på den tiden." (Alla kursiveringar är mina.)

Trots alla livliga referenser till synintryck, dofter och ljud, här detta de enda två 'smak'-referenser jag hittat. Lars Westins farmor hade en glasskål med karameller, Lars själv säljer honungen hans bin tillverkat. Men ingenstans omnämns smaken. Det bittra kaffet skulle då vara den enda ledtråden. Och visst är livet bittert inför smärtor som leder till döden. Det saknas också verklige kärleksobjekt. 

Det finns en kvinna han beundrat på avstånd. Men när han efter skilsmässan beslutat sig för att prata med henne och presentera sig, ångrar han sig när han kommer så nära att han upptäcker några varfyllda kvisslor, som små finnar, på hennes hud. Så de utbytte aldrig namn. De blev inte bekantare än så. Detta är ett av ljusen som släckts. Kärleksintressena. 

En möjlighet är att huden, känseln i huden, kanske inte var fokus i första boken. Jag måste läsa om den och dubbel kolla om jag hittar några smak-intryck. Jag minns inga. Eftersom biodlarens död rör kroppen och fokuserar mycket på smärta, kan det vara så. Men jag tänker att det är mer djupare liggande nerver, eller? 

Naturligtvis är detta mina egna tankar, och har inget med författarens egna uttalade förutsättningar att göra. I Första boken presenterade han den 'fiktive' berättaren Herr Gustafsson, som är samlande kärna för alla disparata historier, andra boken granskade den svenska landsbygden på väg att avfolkas, tredje boken ville skildra maktens cirklar, fjärde boken - Sigismund' steg ner i det kollektiva undermedvetna, med drömmar och mardrömmar. 

Naturligtvis är Gustafsson inspirerad av Dante, han vill granska sin samtid, och ser världen som en vandring genom Skärseld, med Helvetiska mardrömmar, och förhoppningar om att någonstans finna Paradiset, om inte annat så efter döden. Lars Westin funderar på om Paradiset kanske upplevs som en evig orgasm (mest fokuserade känselintrycket!), men inser att han snabbt skulle tröttna och vilja få en paus. I hans tillstånd skulle 'frånvaro av smärta' vara det verkliga paradiset. Alltså befinner sig alla friska människor i paradiset, eller hur? 

Men för en variant på Dante hade det bara behövts tre böcker, inte fem. I alla fall är böckerna i mina ögon intressant läsning, och så komplexa att jag gärna läser om dem, för att hitta nya trådar. 

Sigismund : ur en polsk barockfurstes minnen - Lars Gustafsson (1976)

Kanske bland det bästa Lars Gustafsson skrivit? En sorts experimentell metaroman, om skrivandet och samhället, medan det håller på. Jag tycker om när han talar rakt till mig, avbryter sig mitt i texten, börjar om, visar att allt är påhitt i hans egen fantasi, samtidigt som han hela tiden refererar till sin samtid, som är allt annat än påhitt. Samtiden är den hårda muren han vill hitta sprickor i. Läsandet ger mig en närhetskontakt, även om jag ibland undrar hur allt hör samman. 

Texten är mycket rik, den är som ett musikaliskt tema med variationer, återkommande sägs: "Vi börjar om. Vi ger oss inte." Som en symfoni av olika uppslag. Han berättar i jag-form, väver in science-fiction avsnitt, episka avsnitt med den ena påhittade karaktären efter den andra, ofta är de delpersonligheter, spektra, av honom själv ... jag kan inte sammanfatta texten. Här tänker jag bara dra i en eller annan tråd. Musik. Ljud och avsaknaden av ljud. Det finns många fler.  

Denna fjärde bok i 'Sprickorna i muren'-serien rör sig främst kring det depressiva året 1973, med oljekris, militärdiktaturer, krig ... han nämner till och med Norrmalmstorgsdramat. I romanen befinner sig Gustafsson själv fortfarande i Berlin, intill den dystra grå muren, så oöverstiglig, men som han försöker hitta sprickor i. Men 1973 var det svårt. Inte konstigt att författaren går genom skärselden, känner att världen är ett dårhus och fasar för att bli galen. 

I efterhand vet vi att serien fick fem delar. I de tidigare tre delarna har jag hittat kontakten till kärleksobjekt via känselsinnet, luktsinnet och synsinnet - jag tänker att fem böcker stämmer med människans fem sinnen. Denna gång hittar jag hörselsinnet. Kärleksobjektet är dock betydligt mer svårfångat. Aldrig syns kärleken så avlägsen som mitt i en depression. 

Gustafsson skapar Konstnärinnan G, för att hon ska träffa ett avtal med djävulen, förutom att bli framgångsrik, med kravet att hon en enda dag får leva en annan människas liv, i förhoppningen om att det ska vidga hennes förståelse av människolivet. När hon stiger ner i helvetet, är det renoverat till en utopi, oföränderligt steril, saknar den helt kärlek och hon inser att i den 'utopin' skulle hon drivas till vansinne. En social utopi, utan barn, utan kärlek. När den sköne demonen, som samtidigt har något uråldrigt reptilt över sig, snuddar vid henne glimmar en obehaglig, närmast pornografisk eld till i henne, så intensiv, att G kan 'höra' hans hjärta. Vanligen känner vi pulsen, hur många kan 'höra' ett hjärta?

Lars Gustafsson har dock en kär väninna han skriver brev till, Zwatt, han beskriver hennes frisyr, att hon fäster hårknuten på ett sätt som lämnar 'öronen fria', så som hans mormor Emma brukade ha håret. Han litar bara på kvinnor med öronen öppna på det sättet. Bara med dem kan han uttrycka sig ytterst uppriktigt. Mormor var den enda han litade på som barn. Lyssnarna är de rätta människorna. 

Och liksom den tredje delen avslutades med synsinnet, som tog in den färggranna soluppgången, avslutas denna fjärde del, med en flöjtspelande Faun, som möter tutande bilar, och Faunen visslande härma alla fåglar, så det blir en hel konsert. Så vi kan tänka på Debussys flöjtstycke 'En fauns eftermiddag'. Romanen strör in en mängd tonsättarnamn, Monteverdi, Mahler, Bartok, Beethoven med flera. Hans barn sjunger Tysklands nationalsång. Andra ljud noteras också, som fåglar, trafik, åska, skvalande vatten, jakthorn, stridsvagnar som dundrar förbi. 

Hur människorna låter är lika viktigt, som hur dom ser ut, för att inte säga viktigare. Moster Clara, som är växeltelefonist på Riksbanken, har en spinnande mjuk altröst, allt hon säger 'låter som musik'. Och liksom ett öra både kan vara öppet eller täckas för, liksom andra kan vara lomhörda, noterar Gustafsson att Berlin är en så stor stad att när åskan mullrar i ena änden, hörs den inte alltid i den andra. Och 1945 hade alla svenskar slagits av stumhet inför allt Sven Jerring berättat i radion. 

Så vem är titelns Sigismund? Barockfursten, sonson till Gustav Vasa, kung Sigismund III av Polen, med gravmonument i sten i Krakow.  En aspekt av Gustafsson så klart, deprimerat förstenad (och likadant skägg tycks de ha). Trots att Mozart hör till de tonsättare som inte nämns i boken, får Sigismunds stenmonument mig genast att tänka på operan 'Don Giovanni', där Don Juans lättsinnighet straffas genom att en stenstatyn, Kommendören, Fadersgestalten, tar honom ner i helvetet. Gustafsson 'fnissar' åt de teorier som säger att människan skapat sin Gud som en Fadersgestalt, och menar att vårt Ego fått stå modell. Och vår inre kritiker är ständigt beredd att skälla ut oss. Gustafsson försöker i det längsta avvisa Sigismund, som pockar på hans uppmärksamhet, men på slutsidan kommer Sigismund i full gala hem till Gustafsson och skäller ut honom efter noter. Är det en fördömande fader i alla fall? Eller hans inres kritiska ego?

Det finns ett visst stråk av hopp, även om det tycks stamma ur Gustafssons västmanländska barndom, där hans morbror Stig uppfann en cykel med så många växlar att han kommer upp i bilhastigheter, i den farten blåser en frihetsvind runt cyklisten, kallad 'Monteverdivind'. 1973 relateras även etapp sex i ett östeuropeiskt cykellopp, motsvarande Tour de France, som 1948-2006 kallades Fredsloppet. 

Men genom allt brummar en orgelton, en ångestton, som tycks grundläggande för hela universum, under hans depression på 1970-talet. Samhället upplevt som dårhus. Vilket också skapar stråk av humor genom denna roman.  

Stad av ljus - Kerstin Ekman (1983)

Stad av ljus är fjärde och sista delen i Vallmsta-sviten (Kvinnorna och Staden), den fiktiva orten Vallmsta inspirerad av Katrineholm - som symbol för det svenska samhällsutvecklingen från 1870-talet till 1970-talet. Från järnvägsstation till småstad för medelsvensson - men förutom framväxten av den manliga ekonomins struktur, har serien än mer tonvikt på kvinnornas egen, närmast osynliga del i denna framväxt. Under större delen av de tre första romanerna var kvinnornas ekonomi en blind fläck, de hade inga rättigheter, och tvingades ofta uppfinna sina egna lösningar för att försörja sig själva och sina barn, ibland även sina män. Detta har berättats episkt i tredje person, med detaljrik realism. Dessa tre böcker har jag älskat och läst om flera gånger. 

Stad av ljus skiljer sig betydligt genom att romanen har en jag-berättare, och återger mer eller mindre tillförlitliga minnen, och hoppar fram och tillbaka i kronologin, som rör hela efterkrigstiden, alltså från 1945 till tidigt 1980-tal, då romanen utgavs. Det tog Kerstin Ekman fyra år att färdigställa denna fjärde del, som är avsevärt tjockare (494 sidor) och djupare berättartekniskt. Tidsglappet i utgivningen gjorde att jag vid den tiden i mitt liv, missade den fjärde del, och inte läste den förrän ytterligare några år senare, och inte hade tidigare böcker i färskt minne, hur än outplånligt intryck de gjort i mig. Då gjorde Stad av ljus, med sin komplexitet, mig minst sagt förvirrad. Den var svårläst. 

Men nu har jag läst om hela serien, och Stad av ljus i direkt följd, och uppskattar denna fjärde del lika mycket som de tre första, både trots och tack vare sin komplexitet. Den är fortfarande lång, och bjuder bitvis motstånd som kräver mer av mig än de tidigare böckerna, men bara bitvis. Denna avslutande del är full av små referenser bakåt i kronologin, alltså även de tidigare böckerna, så som människor ofta slänger ur sig minnen vid samtal med släkt och vänner. Det är lysande. Och nu med alla böckerna i färskt minne kan jag uppfatta alla dessa vinkningar. 

Vad än jag läst av Kerstin Ekman, är upplevelsen att böckerna kan läsas rakt upp och ner, som en omedelbar upplevelse att ta till mig. Men så fort jag börjar analysera alla detaljer och hittar symboler, så finner jag lager på lager, ett saftigt vitkålshuvud med blad på blad av oändliga tätt och snirkligt sammanväxta blad med möjliga tolkningar. Det är inte nödvändigt, men det kan fördjupa läsningen. I Stad av ljus är detta extremt tydligt. Att försöka välja ut några russin ur denna kaka känns närmast omöjligt. Men här kommer glimtar. 

Jag-berättare är Ann-Marie, Henning Johannessons dotter, med Fredrik och Jenny Otter som stöd och fosterföräldrar, när fadern är bortrest. Den enda försörjning hon haft har varit kåserier och småartiklar, 'på arvodesbasis'. Alltså saknar hon fast anställning och förbigås av yngre manliga skribenter. 

Hon tänker tillbaka och betraktar samhället och skriver, 'paperassen', av det franska ordet för klotter, amatörmässigt författande, samlas säger Ann-Marie. Hon stiger aldrig fram som en 'riktig författare'. Född 1935, två år yngre än Ekman själv. 1933 är däremot bipersonen Ann-Sofie född. Som barn gick de i samma skola och var till utseendet till förväxling lika. Ann-Sofies livsöde kan dock närmast uppfattas som en mörk skugga av Ann-Maries. Ekman leker med namn hela boken igenom. Även deras portugisiska 'piga' i hushållet, vars barn Ann-Marie senare adopterar, heter Ana Maria. Alltså har Ekman skrivit in tre speglingar av berättaren, både var gäller namn och öde, psykologiska speglingar. Om det är 'verklighet' eller 'fantasier' återstår att tolka. 

Betänk att Stad av ljus gavs ut 1983, mitt i det postmoderna identitetssökande 1980-talet, då författare gärna lekte med paradoxala förvecklingar av berättare/författare/karaktär, och fakta/fiktion. Dessutom inleds romanen när Ann-Maries återkommer till Vallmsta, på 1970-talet, det årtionde som inte bara fyllde bokhyllorna med episka historiska skildringar, som denna, utan även dominerades av kvinnliga författares 'bekännelseböcker'. Så när Ekman skriver sin fjärde bok, med tonvikt på 1970-talet, är det självklart att det måste vara en jag-berättad bekännelsebok. Alltså börjar historien med depression och sorg, misär, alkoholproblem, prostitution. Dottern rymmer, Ann-Marie fruktar att hon fastnat i knarkträsket. Allt hör hemma på 70-talets löpsedlar. 

Samhällsskildringen är så sann. Ett tema i serien har varit kläder, utvecklingen från att varje kvinna sydde och sydde om sina kläder, återanvände i det oändliga, och vävde sina egna mattor av trasorna som blev över. Via några årtionden då ogifta kvinnor kunde leva som sömmerskor,  men hur detta redan på 30-talet blev en manlig Teko-industri (textil & konfektion). Svensk teko-industri 'borgade för kvalitet', alla ville ha 'trenchcoat' under kriget, osv. Men på 60-talet utlokaliseras industrin till länder som Portugal, där arbetskraften var billigare. Precis som den för några årtionden sedan flyttat ända till Kina. Redan på 1970-talets var svenska Teko-industrin av kris, och försvann i stort sett ur Sverige. 

Alltså hamnar Ann-Marie, gift med Hasse C:son Curtman, arvtagare till Kurre-Kläder, i Portugal. Ann-Marie och Hasse tillhör på 60-70-talen den svenska kapitalismen, vilken Ekman så träffande kallar 'anspråkslösa som gråsparvar' i förhållande till många andra. Fjärde boken tilldrar sig alltså inte så mycket i Vallmsta, Sverige har börjat röra sig ut i världen och världen har börjat komma till Sverige.

Från Portugal återvänder Ann-Marie i november 1973 (bara några månader innan revolutionen där som inleddes 25 april 1974) för att ta hand om sin sjuke far, (alkoholist), hon är tillbaka i Portugal ett tag för att åter tvingas tillbaka till Vallmsta 1977 för att sälja det hus i staden, som hon ärvt efter sina föräldrar. Det är ett mindre hyreshus som rivas och bereda plats för nybyggen. Detta var tiden när så många gamla stadskärnor revs och ersattes av likadana fyrkantiga Domus-varuhus överallt. 

I huset, som också är symboliskt i Ann-Maries sökande efter sin historia och sin själ, har det flyttat in 'husockupanter' (också typiskt 70-tal). Det är fattiga existenser, som dock betalat en symbolisk hyra till Ann-Maries dotter. Det är Ann-Sofie, skugggestalten, och Vitmålaren (som egentligen heter Mikael) och Gabriel, de äldre männen som trots allt blir vänner och ett sorts stöd åt den ensamma dottern och Ann-Sofie. Notera att Mikael och Gabriel är namn på ärkeänglar. Referenser till Madonnan, Jungfru Maria, finns i många namn och föremål. 

Ann-Marie är rädd för att föda barn, hon söker sin 'själ', inte ett barn. Vatten, källådror, har varit ett tema serien igenom, de har undertryckts, dolts, och under efterkrigstiden begränsats till susande element och avloppsrör som rostar och krånglar. Det känns som om jag kan fortsätta i all oändlighet, med alla intrikata symboler som mer eller mindre gömmer sig i Ekmans text. Sverige tror sig ha städat bort religionen, men den bryter fram i omedvetna källådror. 

Under 1970-talet bröt också fram en strömning om att återuppliva 'Gudinnan', kvinnors inre styrka, intuition, instinkter, vilket fortsatt in i vår tid. Ekman sätter egna namn på dessa undermedvetna psykologiska energier, Ishnol (Ljuset/Själen), och andra namn jag inte minns för Kroppen/Materien och undermedvetna skuggor. Anima och Animus som CG Jung talade om. 

Men boken innehåller så mycket mer. Det som blir förvirrande är ett symptom på att hela 1900-talet varit förvirrande, genom en mängd olika filosofier och åsikter, som Ekman sätter ord på och läsaren antingen känner igen, eller ibland kanske helst vill protestera emot. När Ann-Marie studerar i Uppsala på 50-talet får hon pröva på Existentialism, mest som en pose i svart polotröja, triangel-relationer, cigaretter och åter igen alkohol. Främlingskapet, alienationen, tillhör inte bara existentialism, utan skrivs alltid på portugisiska, estrangeiro, vilket beror på att Ann-Marie varit främling i Portugal, men är naturligtvis en symbol även för 70-talets allt större invandrarvågor från oroliga världsdelar. Ann-Maries svarthåriga adoptivdotter blir främling i Sverige. 

Serien har också ett centralt tema med fosterbarn/adoptivbarn, vilket handlar mycket om den avklippta kvinnolinjen, kvinnoerfarenheten, kontaktproblemen mor-dotter. Notera att namnet Ann-Marie i romanens olika varianter kombinerar Jungfru Maria med hennes mor Anna. Sofi(-a) står för visdom. Ann-Maries brist på livsmål, kan bero på avsaknaden av mor. Hon exemplifierar också dualiteten Att Ha eller Att Vara, som tillhör 1900-talets filosofiska frågeställningar. 

Som sagt, Kerstin Ekmans pregnanta text innehåller oändligt med detaljer som fördjupar och förstorar förståelsen från det subjektiva, intima, personliga, ut till möjliga generella nivåer, samtidigt, som man alltid blir medveten om att inget är allenarådande lika för alla. Varje människa är mycket mer komplexa än varje generalisering. 

Intressant är kvantfysiken, som finns med alltifrån Ann-Maries fars tid, Henning, som läste den lilla skriften om kvantfysik, idéer sprungna från Einstein, som växer under 1900-talet, känslan av den stora universella tomheten som är fylld av energi. Det är denna energi som gett romanen dess namn, Stad av ljus, den som kan se anden i materien ser ljuset, allt består av ljus, dvs energi. Och Schrödingers katt, att allt är både och, allt har möjliga motsatta paralleller, är katten död eller levande? Som barn har Ann-Marie korta upplevelser av att se energin även i ting, inte bara i träd och hus, de lever, men det är korta ögonblick, som hon längtar tillbaka till, samtidigt som hon förlorat tron på att 'själen' är något som verkligen finns. Eller att livet verkligen har någon 'mening'. 

Ann-Maries väninna Synnöve är extrovert och full av energi, och förespråkar självförverkligande närmast som en kamp att ta för sig, vilket växer sig stark kring 1980, medan Ann-Marie själv inser att hon inte kan tala förtroligt med henne, för hon behöver sin inre hemlighet, mysteriet, heligheten. Hon har också en annan hemlighet, rörande hennes mor, Lisa, som försvann pga lungsoten på 1930-talet, som jag inte tänker avslöja här. Ekmans text är en lysande kombination av trivial vardaglighet med stråk av närmast omedvetna stråk av undertryckta mysterier och andlighet. Hon skriver aldrig någonting på näsan på oss, vi måste själva söka den, känna efter. Hon dukar fram en komplexitet utan like. 

 Börjar jag nysta i en Kerstin-Ekman-text kan jag hålla på hur länge som helst, tills det riskerar att bli oöverskådligt. 

Änglahuset - Kerstin Ekman (1979)

Ännu en omläsning av tredje delen i Kerstin Ekmans 'Vallmsta-svit' (om framväxten av ett sörmländskt stationssamhälle, liknande Katrineholm). Ja, vid närmare eftertanke vill jag protestera mot att denna bokserie döptes om till 'Kvinnorna och Staden'. För egentligen gestaltar Ekman lika många män som kvinnor, alla karaktärer är lika utmejslade. Skillnaden är väl att kvinnorna hos Ekman får ta plats, får synas, lika mycket som männen, i hela sin verksamhet och hela sina liv. 

I denna tredje del, Änglahuset, är det metaforiska temat 'Hus' - av alla former.  Tiden rör främst 1930-talet och Andra världskriget, när det svenska Folkhemmet byggdes upp. Omslaget på första upplagan har ett sekelskifteshus (eller lite äldre?) utsmyckat med änglar över fönstren på översta våningen. Enligt Wikipedia bodde en gång Kerstin Ekmans farmor i det så kallade 'Änglahuset' i Katrineholm, men det revs 1956. I Ekmans roman börjar murbruk och delar av änglarna att vittra och ramla av. Tora har också en mycket suggestiv mardröm, där huset rasar samman. 

Samtidigt byggs nya funkishus, och hyreshus för de nya kärnfamiljerna, i sten och betong, som liknar de nya funktionella verkstäderna. Allt ska vara funktionellt, i stället blir det själlöst. Samhällskroppen domineras alltmer av män, kvinnokroppen får cancer, kvinnobröst skärs resolut bort. 

Kvinnoarbetet vittrar också ner bit för bit, i stället för gedigen kunskap i att laga och tillvarata mat och sömnad och skrädderi, slussas kvinnorna ut i fabriker, sitter vid löpande band och övervakar matkonserver, och syr bara en liten del var av klädesplaggen, i högt tempo. Stressigt, själlöst. Textilfabriken borgar för 'svensk kvalitet', men samtidigt försvann den ingående kunskap som alla kvinnor hade ägt, att sy och sparsamheten i att sy om, nu när allt fler köper färdigt, alla likadana trenchcoats, armékänslan, likriktning. Till och med Toras torgförsäljning, som på 30-talet begränsats till hemkokta godsaker, måste nu drygas ut med karamellgrossistens fabriksgjorda sega gubbar med mera. Folk vill ha glada färger, där varje karamell är exakt lika stora. Likriktning.

Toras son Fredrik Otter, gift med Jenny, tillhör dem som tar chansen att bygga en villa, men är ändå en i raden av likadana 'egna hem', likadana trälådor, bundna av lån till bankerna, han försöker inhägna sin 'frihet'. Med tiden kommer trädgårdsgator, som Tora njuter av på gamla dar. Dom är fyllda med vinbärsbuskar, hallon, rabarber och äppelträd, som hon och lilla moderlösa Ann-Marie får plocka av hos de givmilda. 

Jenny kämpar sig till en relation med Arvid, hon fäster sig vid hans kropp, så som män ofta fäst sig vid kvinnokroppen, men hon söker också efter hans själ, men den tycks omöjlig att nå, inlindad i hans liv som är helt inriktad på bandy, sportgemenskapen med andra män. Arvid och Jenny är varandras ankare i livet, även om kärleken aldrig liknar det som brukar 'sägas' om kärlek. Under beredskapsårens slut får Arvid kontakt med en husägare till ett nytt hyreshus, Arvid vill flytta dit med Jenny, vill att Jenny ska få del av moderniteten. Varmvatten, rostfri diskbänk, elspis, element, vattenklosett, badkar i källaren. Men Jenny känner obehag inför lukten i huset, betong och murbruk, hon saknar det levande trädoften. 'Du vänjer dig', säger Arvid. men Ingrid skriker, "Jag vill inte vänja mig!"

Maud, Ingrids väninnan och ensam mor, är en överlevare. Hon öppnar frisersalong, det är den kreativitet som tycks återstå för kvinnor, att utsmycka kvinnor hår. Även om Arvid blir misslynt när Ingrid fått sitt hår fixat hos Maud. Han bryr sig egentligen inte om hennes yttre, det väcker bara oro, om kvinnan vill smycka sig, som om hon vill visa upp sig för andra män, när allt han vill är att få tryggheten med bara de två ensamma, i sin koja, utan konkurrens. 

Ekmans språk är som alltid en njutning, ibland glimmar diamanter fram som på sidan 204: "... minnen, ömma som blottlagda tandhalsar". Vilken suggestiv metafor. 

Eftersom det är samhället och den historiska utvecklingen som har huvudrollen, och inte en vanlig intrig, så är behållningen alla detaljer i texten, som refererar till tiden. Inte direkt uttalat, men underförstått, Ekman väcker tankarna inom oss, medvetet eller omedvetet. Som 'En Svensk Tiger', refereras bara till hur Lottorna som nattetid serverar mat på tågperrongen måste tiga, inga kunskaper på spridas, om tågtider eller vem som far vart. Ibland luras kvinnorna att prata, som en 'kontroll', och skälls för sladdertackor. Medan kvinnorna själva menar att de har intuition nog att veta om de talar med en hederlig svensk, och inte med en nazist. 

Det österrikiskt fosterbarn från första världskriget, som grosshandlare Lindh hade tagit till sig, tillhör redan de som växt om den gamla vittrande grosshandlargenerationen, han skaffade sig den otjänliga marken, sten och sankmark, att sälja till egna-hems-byggarna. Till villatomt passar det, även om man inget kan odla där.

Under andra världskriget får en ungersk-judisk flykting arbete och bostad via Fredrik, och han ser på deras hem, inte bara med tacksamhet, han ser också det s.k. 'Lort-Sverige', som då var så omskrivet på 30-talet, när det gamla skulle rivas, skapa luft och hygien. Trots att Fredriks hem var nybyggt i trä, om än på betonggrund, så är kunskapen om mathållning på väg ner. Han tål inte den hemkonserverade maten. Jenny insåg också inför det nybyggda hyreshuset, att hur än 'modernt' så skulle de ändå ta med sig all sin gamla lump, sin slitna dammsugare, slitna möbler. Man kan aldrig fly från något, man tar det med sig hur man än gör. 

Frida, som haft en själslig upplevelse 1906, då hon upplever ljus stråla ur skogen och alla ting. Hon gick med i missionsrörelsen 1929, när hon hört en pastor som tycktes veta vad det var för ljus hon hade upplevt. I hopp om att själen inte helt gått förlorad inför all modern rationalitet och materialism, även om hon aldrig kommer att uppleva precis detsamma igen. Själen, som Ingrid aldrig tycks få fatt i hos Arvid. Någonstans måste den ju finnas, eller? Frida blir mot slutet alltmer senildement, och hamnar på Folkhemmets nya stora ålderdomshem, för de som inte kan klara sig själva. Sonen Konrad besöker henne och inser hur "tunna skiljeväggarna mellan minne, dröm och vakenhet" är. 

Det är naturligtvis lättast att ta till sig denna tredje del om man redan läst de första två delarna, annars slängs man mitt in i förloppet, och hittar kanske inte den röda tråden. Däremot har jag en känsla av att Ekman medvetet ändrar stilen i de olika delarna, så att de följer även roman-samtidens litteratur, så nu när vi nått trettiotalet, är texten också mer modernistisk. Ett existentiellt sökande, som yttrar sig i en mer lösryckt sammanställning av olika textavsnitt, inte så episkt berättat som de första delarna, inte så kronologisk, mer uppbrutet. Det blir mer för läsaren att själv pussla ihop.

Jenny: s.284: "Hon såg allting mycket tydligt precis som hon sett Fredrik nyss. Man kan inte alltid känna starkt men man kan vara mycket uppmärksam. Hennes liv fanns i det här rummet [...] hela hennes liv från det avlägsna tjugotalet. Tiden hade siktats ner och fallit in som damm i tyger och mattor. [...] Hon skulle aldrig få bort dammet i tyger och mattor härinne."

Bertil och Gerda Franzon har dock investerat i ett nytt funkiskvarter, där de öppnat biograf och restaurang och hyr ut eleganta butikslokaler. Gerda är också elegant i ljusblå dräkt. Ibland känner hon sig naken, utsatt, trots att hon mycket väl vet "att hon är klädd. Hon har till och med huset och staden omkring sig. [...] staden rör sig med henne, som om hon vore klädd i den. Hon kan svårligen klä den av sig."

Familjefesten - Lars Gustafsson (1975)

Tredje boken i serien 'Sprickorna i muren'. 

Första halvan är lite väl vag byråkrati och teknokrati kritik, typiskt för 1970-talet, men i andra delen växer och klargörs att temat är miljökritik, oron inför kärnkraftsavfall, bakterier, cancer, leukemi, rädsla inför viruspandemier, vilket faktiskt gör boken aktuell nu igen, idag. Även om huvudfokus ligger på önskan att tysta ner all oro, alla skandaler och kriser.

Eftersom det här är tredje boken i serien 'Sprickorna i muren', som skulle bli fem böcker, roar det mig att titta på det samlande greppet, att åtminstone huvudpersonen, ibland fler personer, heter Lars, och alla är födda 17 maj 1936, precis som författaren själv, och alla med barndom i Västeråstrakten. Det är ett intressant grepp. Man kan säga att han delat upp sig i en lång rad roller, underpersonligheter, olika synvinklar, alla är osäkra inför samhället kring år 1970.

Jag börjar också se och undra om de fem böckerna kan indelas i och vinklas efter de fem sinnena. I första delen tänkte jag inte på det, men i backspegeln undrar jag om det var 'känsel', kroppslig, kärleksföremålet var det moderliga 'Hannah' i vars famn han önskade sjunka in. I andra boken var luktsinnet helt dominerande, överallt påträngande dofter, och kärleksobjektet, den unga skoleleven, upplever han mest via dofter, som doften av fuktigt ylle.

Och i denna bok har huvudpersonen 'Lars' eidetiskt minne, s.k. fotografiskt, att han ser i sitt inre varje detalj hur än många år som förflutit. Kärleksobjekten tar han in som synintryck, detaljer i kropp och kläder, och färger. I synnerhet i slutet av boken återvinns färgerna med gryningen, livet återkommer färg för färg. Så nu undrar jag om luktsinnet och smaksinnet kommer att dyka upp i de två senare delarna i serien??

Intressant. Även om boken känns lite väl vag, så kan det sägas höra till temat: konspirationsteorier, osäkerheten när man inte vet vad som är sant eller överdrivet. Ett problem i tiden ...

Häxringarna - Kerstin Ekman (1974)

Första delen i serien 'Kvinnorna och staden', om framväxten av det fiktiva stationssamhället Vallmsta, med sörmländska Katrineholm, där Kerstin Ekman väste upp, som förebild. Serien beskriver hundra år av Sveriges samhällsutveckling från fattigt bondeland och i synnerhet kvinnors liv och erfarenheter. Under 1970-talets när den socialrealistiska romangenren stod högt i kurs, kom Ekman med denna underbara serie som jag älskade från första läsning. Hennes text är så utmejslat bildrik, gestaltning som gör att jag inte vill släppa boken. Oavsett att jag redan läst den flera gånger, känns den alltid lika ny och griper mig med varje detalj. Det nya var att i synnerhet kvinnornas miljöer och sysslor fick stå i centrum och fästas på pränt, så det inte glöms bort.

Häxringarna utspelar sig från tidigt 1870-tal till 1905, i fokus finns soldathustrun Sara Sabina Lans och hennes yngsta dotter Edla, och i synnerhet dotterdottern Tora, som växer upp hos mormor då hennes unga mor dog strax efter dotterns födelse. Men där finns även restauratrisen mamsell Winlöf som ihärdigt hävdar sin position högre upp i hierarkin, med sitt nätverkande också fått större inkomster än grosshandlaren själv, men som kvinna ändå aldrig får samma aura av 'anständighet' och beundran som männen får. Men också många andra karaktärer, för här är det samhället, kollektivet, som har huvudrollen. Stationssamhället på den sörmländska landsbygden, och hur denna ort långsamt förtätas. Det är synd att kalla det modernisering, det växer upp ett järnvägshotell, men det är främst till för 'fina' resanden. Sverige var fortfarande ett bondeland. Det är fattigt, och kvinnorna strävar ihärdigt för den dagliga överlevnaden, medan männen avlägsnar sig alltmer i sin nya dröm om ekonomisk utveckling.

Sverige i slutet av 1800-talet var skriande fattigt. Ett viktigt tema i boken är bristen på kläder och skor, och hur varje klädesplagg utnyttjas in i det sista, hur tygerna får hålla i generationer, sys om, ändras med enkla medel, tills de slutligen hamnar i en trasmatta, omsorgsfullt färgkoordinerade mönster hela längden igenom. En konst. Även om min farmor och hennes systrar, tillhör senare generationer än Sara Sabina och Tora, så väcks mina minnen inte minst av deras trasmattor och vävning. Deras landsbygd låg längre från Stockholm och kanske därför levde kvar längre.

Tydligt åskådliggjort i Häxringarna är också hur åtskilda mäns och kvinnors liv var, svårigheten för dem att se varann över skrankorna. Kvinnorna är kvar i den dagliga striden för överlevnaden, inte minst för sig själv och barnen, medan männen börjar drömma om ekonomisk tillväxt, där bara ett fåtal kan hamna överst i hierarkin, och resten börjar utarmas. Bondebygdens storhushåll bryts upp av de nya ekonomiska drömmarna, som saknar jämlikhet. Drömmen är frihet och jämlikhet för alla, men blir bara en trampkvarn med allt större utslagning. Ekmans metafor tas från naturen, den äldsta generationen hade kontakten med naturen, kikar på lekatten (hermelinen) i gryningen, ger mjölk åt piggson (igelkotten), och känner rådjurens parningsritual, som skapar 'häxringarna', de nedtrampade cirklarna, som för Tora blir något skrämmande, den obetvingliga jakten mellan könen, dragningskraften, som bara tycks leda till allt större fattigdom, när alla skyddsnät plockats ner. Naturen blir alltmer obegriplig, medan Tora själv dras in i livets häxring, lika blind för den egna motivationen som de instinkter som driver naturen.

De unga ofrivilligt gravida kvinnorna hamnar underst, lika maktlösa som barnen, som lämnas bort, utackorderas, uppfostras av andra, efterfrågas sällan av fäderna, som redan vänt bort blicken. allt blir cirklar av kamp för överlevnad. men Tora ger sig inte, hon har en stolt kärna som skapar livskraft, tidigt änka måste hon försörja sina barn. Men järnvägshotellet som gav henne en start i ungdomen, är numera stängd för hennes som gift och mor. Hon måste starta en egen rörelse, baka bröd och sälja på torget.

Och alla dessa sysslor beskriver Ekman minutiöst, levandegör bildligt med livslust, hon förlorar aldrig min vilja att läsa vidare. att få uppleva allt igen, mer och mer. 

Yllet - Lars Gustafsson (1973)

 Hmm, inte lika bra som första boken i serien om 'Sprickorna i muren' (Herr Gustafsson själv, 1972). Även om det finns mycket som jag tycker om. Så det är en stark 3:a. Här är Gustafsson ram-berättelsen, han får veta att en bekant i hemtrakten Västmanland, dött påkörd av en buss.  Varpå Gustafsson vill berätta hans  historia. "Det finns en historia bakom. Den handlar, kan man säga, om ett tillstånd där visserligen väldigt mycket är lögn, men inte allting. Det finns sprickor i betongen".

Matteläraren Lars Herdin, född 17 maj 1936 (alltså ett alter ego med samma födelsedag och förnamn som Gustafsson), suckar uppgivet över den nya läroplanen (Lgr69) som tar mer fasta på kollektivet av barn (lika för alla) än de enskilda begåvningarna. Han har ju en mattebegåvning i sin klass. Lars Carlsson (notera förnamnet). Hur ska han vägleda geniet, när skolan inte vill understödja det. Gratis privatlektioner? Men det leder bara till elände...

Hela boken bygger väldigt mycket på hågkomsten av dofter/lukter, som trädoften i de gamla husen, betongen i de nya, och främst av allt vått ylle, såväl av svett som av regn och smältande snö. Tidskänslan från 1969-70 är stark, det tinnerdoftande, alkoholindränkta, med oron över att Folkhemmet tycks kväva sina invånare med tjocka lager våt ylle. Alla vill bli omhändertagna. Det egna initiativet dunstar bort. Hur välja styrmedel? Åt vilket håll? Lars Herdin vill ta livet av sig. Bussen gör slutligen jobbet. 

Boken brottas även med känslor av kärlekslöshet, och misstro inför kärlekens natur, precis som första boken. Här blir boken nattstånden. För Herdin avslutar sin sexuellt frigjorda relation med sin jämlika självständiga 'väninna', språklärare, och förför i stället en skolflicka. Där gick det väldigt snett, men är symptomatiskt för 1960-talets sexuella frigjordhet på mannens villkor. Flickan Claire är dessutom det unga mattegeniets flickvän (fd). Kan man röra till det för sig mer än så ... ?

Detta drar ner betyget, liksom en viss ryckig rörighet, i komposition och innehåll. Det känns som om Gustafsson hellre skrev mycket och ofta, än genomtänkt. Visserligen får jag tänka själv, vilket inte är fel, men för att få fyra stjärnor måste det vara en bok jag kan vilja läsa om.

För Lydia - Gun-Britt Sundström (1973)

Har just läst om Den allvarsamma leken (Hjalmar Söderberg, 1912), jag vet inte för vilken gång i ordningen. Gun-Britt Sundströms För Lydia (1973) är en lysande parallell-text till denna, som jag också har läst flera gånger. Den här gången beslöt jag att läsa båda böckerna parallellt, avsnitt för avsnitt. 

Sundström har gjort en i mitt tycke alldeles lysande roman, en av mina absoluta favoriter, och en av de bästa från 1970-talet (vid sidan av Kerstin Ekmans Katrineholms-serie). 

Söderberg skrev om Arvid Stjärnbloms kärlekstrassel, med Lydia som det kärleksobjekt han har så svårt  att nå fram till. Sunström beslöt att skriva samma historia ur Lydias synvinkel, kvinnan. Men inte som det tedde sig vid sekelskiftet 1900, utan hon transponerade fram hela historien 60 år. 

Det geniala med Söderbergs bok är att den, trots sitt lilla format, tilldrar sig från 1897-1912, och hela tiden tar upp dagsaktuella händelser och debatter, vilket ger en illusion av att livet segar sig fram. Sundström lyckas helt galant transponera fram detta exakt 60 år, till 1957-1972, med precis samma lätta luftiga text, samma kärlekstrassel, och också sin samtids viktiga händelser, och debatter, moralpanik, mordet på Kennedy, demonstrationer mot Vietnamkriget. 

Sextio år brukar betraktas som två generationer, och eftersom barn ofta revolterar mot sin föräldrageneration, verkar det det skapa en cykel av återgång till liknande problem varannan generation, så här återkommer problem kring moral och sexualitet och kvinnans frigörelse, om än i spiralform och alltså något steg framåt trots bakslag. 

För mig är detta en lysande bok, och även om man kan tycka att båda böckerna är 'lite ytliga' inte gräver sig in i huvudpersonernas själsliv, så känns de ändå representatia. Hur många stänger inte av sina känslor för att 'överleva' livets smällar. Ibland när jag läser Den allvarsamma leken retar jag mig på hur svärta Lydia tycks bli i slutet, när Arvid blivit cynisk, besviken i sin kärleksplåga. 

Det var väl därför Sundström ville ge Lydias version. Och när man som jag nu gjort läser böckerna bokstavligt parallellt, inser man hur skickligt hon lyckats hålla sig till originalet, scen för scen, trots att den är 60 år modernare, samtidgit som vi får Lydias synvinkel. Och även Lydia är uppgivet besviken i slutet. Och så går det som det går. 

Och böckerna är en dialog mellan könen, där kvinna och man har svårt att förstå varandra, fastän de i grund och botten faktiskt upplever precis samma saker, men utifrån sitt eget köns lite olika förutsättningar, hamnar de hela tiden lite vid sidan av varann. 

Ett UFO gör entré - Jonas Gardell (2001)

 Läste nyligen En komikers uppväxt (1992) om Juha och hans klasskamrater i slutet av mellanstadiet. Juha som klassens mobbade clown, men inte lika mobbad som hans grannar - Jenny och Thomas. När det hunnit gå några år efter läsning, har jag en tendens att blanda ihop denna med Ett UFO gör entré (2001) som kom att bli andra delen av en triologi, alla om Juhas uppväxt i det fiktiva Sävbyholm, villaförort i norra Storstockholm. Temat är hela tiden det samma, mobbning, och kampen att skapa sig en persona för att överleva grupptryck. 

I Ett UFO gör entré har klassen nått årskurs nio, på väg att splittras inför gymnasiet. Juha är 'överlevaren', men till priset att försvinna i bakgrunden, att bli den de andra kan utnyttja och hunsa. Så det är mycket depression, innan han föder sitt nya jag, omskapar sig, för att få näsan över ytan. För att hitta vänner med samma intressen, måste han våga vara sig själv, även om även det är en lögn. Som Juha själv uppfattar världen: "Att tala sanning är att ljuga så att folk tror en.

Det blev en tredje bok, Jenny (2006), grannflickan som haft Juha som enda vän, men som Juha ofta överger, så fort han vill umgås med hennes mobbare. Juha har ständigt dåligt samvete, för hur han hanterat deras vänskap. Här får hon slutligen huvudrollen. Men den kommer jag nog inte att läsa om, det gör så ont att läsa den boken. 

Men alla tre böckerna är egentligen en helhet, som värkt fram under sexton års tid. I alla tre finns den vuxne Juha med, hans tankar i mellanavsnitt, funderingar kring vad han minns från mellanstadiet, vad som stämmer eller inte. Och i högstadiet vägen till att finna sitt eget jag och lösgöra sig ur grupptrycket. Och slutligen att försöka förstå det dåliga samvetet kring Jennys problem. 

Även Ett UFO gör entré ger mig en oslagbart stark igenkänningen av skollivet, Gul-och-blå-jeans, Klippoteket och diskoteken, och häxblandningen av stulna blandade spritslattar - allt så fullständigt att jag återupplever mina egna uppväxtminnen. Och trots att jag hela tiden rörde mig från Södermalm och söderut, förvånar jag mig över alla likheter, vi har också en Stockholmsväg, och gator med fågelnamn (många), och trång skolbyggnad, som fick baracker på skolgården för alla klasser som inte fick plats i den överbefolkade huvudbyggnaden. Och David Bowies musik och låttexters betydelse för alla som kände sig utanför pånågot sätt. 

1970-tal. Så allt var alltså likadant överallt?

En komikers uppväxt - Jonas Gardell (1992)

Så har jag åter läst om 'En komikers uppväxt', som väl måste ha varit Gardells genombrott. Men hittar inte att jag skrivit om den tidigare. En bok om det hårda livet i mellanstadiet, om man inte tillhör de 'populära' barnen. Mobbing. Det gör ont att läsa denna bok. Ändå älskar jag den. Igenkänningsfaktorn är så stor. Kanske är det så för alla mellanstadiebarn, när man tvingas in i en position i hierarkien, och stöts och blöts med jämnåriga. En hård skola.

Var man dessutom barn på 1970-talet, så är samhällsklimatet skildrat på kornet, inte bara sånt som blivit klichéer om villaförorter, utan detaljer av olika slag som genomsyrade tiden vi levde. 

Boken är dock utgiven 1992, under glasnost som började bryta upp det inrutade kalla kriget klimatet. Författaren/Berättaren, är komiker och ser tillbaka, och känner att han ännu inte kan möta gamla skolkamrater utan att åter placeras i sitt gamla fack, som han egentligen behållit, att spela klassens clown för försöka hindra att stötas ut, men det hjälper inte ...

I början finns ett minne från 7-åringen Juha Lindström, men större delen av boken är han och hans skolkamrater 11-12 år. Och historien pågår fram till skolavslutningen från mellanstadiet, årskurs 6. Samma dag som de får veta att ett av klassens mobbningsoffer, Thomas, inte längre lever - tog han livet av sig?

Ändå beskrivs texten hur berättaren skriver ner dessa minnen som brev till just denne Thomas, och ibland undrar han varför Thomas inte svarar? Kommer breven inte fram?

'Kapitlen' är så korta att jag snarare skulle vilja kalla dem 'textavsnitt'. De är numrerade och är 104 stycken, över bokens 248 sidor. Trots det hårda språket, där barn ofta beskrivs som fula och dumma, blir texten lika mycket prosapoesi, texter som vävs samman, skiljs och flyttas om. Ingen strikt kronologi. Och efter skolavslutningen i sexan, återkommer minnena, 'vännerna', de mobbade, leker ihop igen. De är även tillbaka i skolan, och klasslärarinnans egna alkohol och misshandelsproblem lyser fram. 

Den vuxne Juha kan helt enkelt inte sluta att fundera över vad som verkligen var sant eller inte ...