Författaren Ivar Lo-Johansson (1901-1990) kan sägas spegla en stor del av 1900-talet, född 1901 som han var. Han ägnade också en stor del av sitt författarskap till att skildra sitt eget liv och sitt ursprung. Född och uppvuxen av statare, enklast tänkbara lantarbetare, under en herrgård på Södertörn,
Jag läste för ett tag sedan om hans memoar Pubertet (1978), som detaljerat berör alla hans minnen och allt som berör hans strävsamma föräldrars väg från 'livegenskapen' som statare, till att börja om med att bygga sig ett eget hus, inom ett projekt egna-hems-rörelsen som inletts på 1910-talet. De måste ta lån och var sedan 'livegna' under detta lån, tills de kunde sälja huset vidare och pensionera sig i den lilla undantagsstuga de också byggt. Strävsamt.
Nu har jag sent omsider även läst andra delen av hans senare memoarer, Asfalt, om åren 1918-1930. De rör hans väg från vilsen 17-åring, med en önskan om att få skriva sig till en identitet, men alltför rastlös för att läsa, han ville uppleva, och blev därför under 1920-talet vagabond, först i Sverige, senare i Frankrike och England, med målet att skriva om sina erfarenheter, de människor han mötte, främst kroppsarbetare, men även romer.
Även denna andra memoar är både enkelt rakt på sak skriven, så typiskt för honom, så att texten blir lätt att ta till sig för de flesta. Samtidigt är den så detaljrik, att han antingen har fotografiskt minne eller mängder av sparade anteckningsböcker. Det mesta är mycket intressant, med en variation av upplevelser från tonåringen till den unge mannen, vägen till att hitta sig själv. Märkliga upplevelser griper mig, som ger tidsandan, brytningen mellan det gamla Sverige, det ofria bondeland han beskrev i del ett och ville göra sig fri ifrån, instängdheten, ofriheten. Längtan att få skriva, utan att behöva läsa, att skapa ett nytt sätt att skriva, och tjäna pengar.
Något jag inte visste var att omständigheterna gjorde honom till stenhuggarlärling, även om han oftast fick arbeta med vanligt hantlangararbete, så specialiserade han sig på bildhuggeri. Och fick till slut utföra både en kristusbild och en dopfunt till en norsk sjömanskyrka i Frankrike. Allt roar mig att läsa om. Även om stenhuggarna i det snabbt växande Stockholm mest sysslade med trappor och diskbänkar. Jag växte själv upp i ett bostadshus byggt 1920, och minns hur jag tittade på trilobiter och andra förstenade havsdjur i trappornas kalksten man gick upp och ner varje dag.
Ivar Lo-Johansson levde då, var ung, och tidsandan likt asfaltdoften på de nya vägarna, blev ett med honom. Han ville skriva om 'den nya människan', stadsbon. Som ung ville han bort från allt vad landsbygd heter, ofriheten han växt upp med. Ändå hamnade han först på en folkhögskola, åter igen på Södertörn, via ett stipendium, men utan att egentligen ta del av undervisningen. Han måste skaffa sig inkomster, började skicka texter till tidningar, även om inte mycket antogs.
Så han gav sig av som cyklande gårdfarihandlare 1921, vilket han 1953 skrev en självbiografisk roman om. Så de erfarenheterna omnämner han här i romanen bara helt kort, förklarar bara att den var lite väl romantisk. Han frös och svalt, för han var ingen affärsman. Han var alltför blyg. Samtidigt skiljer han alltid på det yttre och de inre erfarenheterna. Det viktigaste som hände honom på den cykelturen från Stockholm och hela vägen upp genom Norrland, var främst en inre själslig, i mötet med den naturen, så helt annorlunda än Södertörn, hur han blev som hypnotiserad av en norrländsk fors, mötet med något magiskt i den vilda otämjda naturen. När han i tonåren haft föga tålamod att läsa, främst allt som krävde det kulturella kapital han aldrig fått tillgång till i folkskolan, hade han dock tagit till sig flera mystiker, och nu tycks just forsen ha gestaltat det han läst. Inte visste jag att han var 'mystiker'!? Han nämner också sin 'talmystik'. Intressant.
När han sedan 1925 reser ner i Europa, med intentionen att studera och intervjua kroppsarbetare och deras arbetsplatser 'i alla länder', känns han bra ung och naiv. Spänningen stiger, åtminstone gör det ont i mig, när jag känner på mig hur den naiva unge svensken kan blir lurad. Främst tycks det vara utlands-svenskar han stöter på som skäller ut eller lurar honom. Men han vägrar ge upp, fortsätter med gott mod, och får också ibland rent 'mirakulös' hjälp i rätt ögonblick.
En svensk väninna ville att han skulle leta upp hennes syster i Berlin och överlämna ett brev. Systern hade gift sig med en tysk, men inte hörts av på många år. I 2,5 dygn letar han, från adress till adress hon flyttat till och från, och missade därigenom de sevärdheter han planerat, eftersom han skulle vidare till Paris med tidsbegränsad biljett. Och när han väl hittar henne blir han utskälld som förrädare. För henne var numera, efter världskriget, alla svenskar fiender till hennes nya hemland Tyskland. Neutralitet var tydligen inget hon trodde på. Å andra sidan mötte han senare i Frankrike och på andra håll, folk som såg mycket misstänksamt på Sverige, som om det var en del av Tyskland och därför tillhörde de besegrade fienderna.
Det är intressant att läsa om alla dessa röriga upplevelser som möter efter det stora kriget. Alla är upprörda, arbetslösheten stor, svälten utbredd i Tyskland. Men det är till Paris han ämnar sig, som så många andra på 1920-talet. Och likt många andra upplevde han där ljuset, färger, folkliv, mycket positivt. Vi har hört det från många håll. Paris som 'Europas huvudstad'. Och även Ivar Lo sökte sig till Sylvia Beach bokhandel Shakespeare and Company. Det dyker upp först senare.
Först hade han fattiga vandringsår, med svårt att få arbete att försörja sig, men mirakulöst nog fick stenhuggararbete under en svensk arkitekt inblandad i att bygga en norsk sjömanskyrka i hamnstaden Rouen i Normandie. Men han vill se mer, och beger sig till Genua i Italien, men där är fascismen redan på framväxt, och arbetslösheten alldeles för hög. Så han beslutar att bege sig till Spanien, och gör det till fots, går hela kustvägen igenom Norditalien, längs Frankrikes medelhavskust, fram till spanska gränsen, där han dock får lifta med en lastbil till Barcelona. Men även där var det ont om arbete. När han slutligen får arbete att lasta en tysk båt, skyndar han sig att använda lönen till att resa tillbaka till Normandie, och får då äntligen utföra det stenhuggeri jag nämnt ovan.
Ett minst sagt omväxlande liv. Allt är läsvärt. Och det är från dessa resor han kan skriva resereportage om de sociala förhållandena, som allt oftare tas in i svenska tidningar, och ger honom pengar att ta sig fram. Även om han drömmer att skriva romaner om sitt eget liv, så vågar han ännu inte, han har ännu inte tillräcklig överblick för att få det att lyckas.
Han återvänder till Sverige, och möter kärleken i den 14 år äldre Macka, som dock mest leder till stridigheter och svartsjuka. Han reser till England, för att där skriva om kolarbetare, och blir alltmer utmattad och allt sjukare, lunginflammation utvecklas till livshotande lungsäcksinflammation. Hemma i Sverige igen måste han uppge sina planer om att skriva om arbetare i alla länder, inser hur mycket hybris det låg i det, i stället gräver han ner sig i sina privata känslor, svartsjukan.
När han sedan återvänder till Frankrike, för att i lugn och ro skriva sin roman (som skulle bli hans romandebut, men inte förrän 1932) hamnar han i en liten ort utanför Paris, där den nästan jämngamle Eyvind Johnson också sitter och skriver romaner. Norrlänningen som redan är inne på sin femte roman, känner sig isolerad. Nära vänner blir de inte enligt Ivar, de var för olika. Men de umgicks. och eftersom Eyvind och hans hustru varit vänliga och bjudit honom på middag flera g ånger, ville Ivar när han var på väg vidare därifrån (för att skriva om ungerska romer) först ge Eyvind en present. Så då begav han sig till bokhandeln Shakespeare and Company inne i Paris! Och där fann han James Joyces Ulysses (!) och tänkte att den såg ju tillräckligt tjock och komplicerad ut för att passa Eyvinds smak (!).
Med tanke på att jag själv nyss läst Sylvia Beach memoarer Shakespeare and Company, är detta mycket roande. Det roade nog även Ivar att så här i efterhand inse att han gjorde ett mycket bra val av bok, eftersom den idag är en sådan omtalad klassiker. Ibland är världen bra liten. Å andra sidan var Ivars egen känsla 1930 att Stockholm höll på att bli en verklig storstad eftersom han kunde trampa runt i Stockholm, utan att någonsin stöta ihop med sin tidigare kärlek, Mackan/Måna.
Stockholm höll på att bli den där rena stenstaden han längtat efter som ung. Han blev välbetald journalist när han hela 1930 kunde skriva om Stockholmsutställning, fylld med Funkis, glas och stål. Men han skriver om det på ett kluvet sätt, tydligen beundrade besökarna inte i första hand detta, utan intresserade sig mer för de blommor som fanns planterade här och där, och gamla gungstolar med inpyrda kuddar, som bara fanns där som kontrast. Ville svensken inte få sitt nya samhälle?
När han slutligen kan bjuda sina föräldrar in till staden, och se allt han beundrar, och bevista den storstilade Stockholmsutställningen, betala för dem med pengar han fått för sina artiklar, då är de små och oförstående, längtar hela tiden hem till 'landet'. Och jag ser framför mig min egen farmor, jämngammal med Ivar Lo-Johansson, när hon fick besöka storstaden (årtionden senare), så liten och förundrad - och helst bara ville hem igen. Bilden av kluvenheten mellan det gamla och det moderna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar