En fest för livet - Ernest Hemingway (1920-talet i Paris; tr. 1964)

Ernest Hemingway, som så många andra amerikaner, inte minst de litterära, vistades i Paris på 1920-talet först som journalist, men främst för att utveckla sin prosa. Och tydligen samlade han många av sina intryck i en rad anteckningsböcker. Två väskor med sådana anteckningsböcker hade han förvarat i källaren på Hotel Ritz i Paris, mars 1928. Men tydligen glömt bort dem där, och ibland undrat över var de tagit vägen. Först år 1956, tillbaka på samma hotell, passar en person i hotellets ledning på att påminna honom. Och återfick dem och kunde därmed börja skriva sina memoarer. Alltså sent 50-tal.

En fest för livet, som i original heter A Moveable Feast, innehåller lite spridda minnen från främst Paris 1920-tal, när han vistades där med sin första fru och första barnet. En lycklig tid. Och med stor närvaro och samtidskänsla, säkert tack vare sina dagsanteckningar.  Han svävar inte på målet, och kan vara frän mot andra personer. 

Boken ger inte bara en tidskänsla - det kreativa 1920-talet - utan även en rad porträtt av de många kända namn som passerar revy. Alltifrån den godhjärtade Sylvia Beach sin humanitära biblioteksbokhandel Shakespeare & Co, till författare som Gertrud Stein, Ezra Pound med flera, och nästan främst av alla F Scott Fitzgerald, som får ta ganska stor plats. Det är nästan så jag önskar att jag läst klart fler texter av Fitzgerald, än bara The Great Gatsby, innan Hemingways bilder etsat sig in i mig. 

Men sista kapitlet förebådar en övergång från ett äktenskap till nästa, som om ett åskmoln gömmer solen. Han verkar viljelös, som om han inte vet att välja, var det sant? Hemingway dog 1961, innan boken utgavs, så den blev liggande till 1964. Då den även kom ut på Bonniers i Sverige. Och det är den jag läst. Däremot har Bakhåll tydligen gett ut en reviderad upplaga nu på 2000-talet. Undrar vad som behövde revideras? Något man redigerat bort?

Asfalt : memoarer - Ivar Lo-Johansson (1979)

Författaren Ivar Lo-Johansson (1901-1990) kan sägas spegla en stor del av 1900-talet, född 1901 som han var. Han ägnade också en stor del av sitt författarskap till att skildra sitt eget liv och sitt ursprung. Född och uppvuxen av statare, enklast tänkbara lantarbetare, under en herrgård på Södertörn, 

Jag läste för ett tag sedan om hans memoar Pubertet (1978), som detaljerat berör alla hans minnen och allt som berör hans strävsamma föräldrars väg från 'livegenskapen' som statare, till att börja om med att bygga sig ett eget hus, inom ett projekt egna-hems-rörelsen som inletts på 1910-talet. De måste ta lån och var sedan 'livegna' under detta lån, tills de kunde sälja huset vidare och pensionera sig i den lilla undantagsstuga de också byggt. Strävsamt. 

Nu har jag sent omsider även läst andra delen av hans senare memoarer, Asfalt, om åren 1918-1930. De rör hans väg från vilsen 17-åring, med en önskan om att få skriva sig till en identitet, men alltför rastlös för att läsa, han ville uppleva, och blev därför under 1920-talet vagabond, först i Sverige, senare i Frankrike och England, med målet att skriva om sina erfarenheter, de människor han mötte, främst kroppsarbetare, men även romer.  

Även denna andra memoar är både enkelt rakt på sak skriven, så typiskt för honom, så att texten blir lätt att ta till sig för de flesta. Samtidigt är den så detaljrik, att han antingen har fotografiskt minne eller mängder av sparade anteckningsböcker. Det  mesta är mycket intressant, med en variation av upplevelser från tonåringen till den unge mannen, vägen till att hitta sig själv. Märkliga upplevelser griper mig, som ger tidsandan, brytningen mellan det gamla Sverige, det ofria bondeland han beskrev i del ett och ville göra sig fri ifrån, instängdheten, ofriheten. Längtan att få skriva, utan att behöva läsa, att skapa ett nytt sätt att skriva, och tjäna pengar. 

Något jag inte visste var att omständigheterna gjorde honom till stenhuggarlärling, även om han oftast fick arbeta med vanligt hantlangararbete, så specialiserade han sig på bildhuggeri. Och fick till slut utföra både en kristusbild och en dopfunt till en norsk sjömanskyrka i Frankrike. Allt roar mig att läsa om. Även om stenhuggarna i det snabbt växande Stockholm mest sysslade med trappor och diskbänkar. Jag växte själv upp i ett bostadshus byggt 1920, och minns hur jag tittade på trilobiter och andra förstenade havsdjur i trappornas kalksten man gick upp och ner varje dag. 

Ivar Lo-Johansson levde då, var ung, och tidsandan likt asfaltdoften på de nya vägarna, blev ett med honom. Han ville skriva om 'den nya människan', stadsbon. Som ung ville han bort från allt vad landsbygd heter, ofriheten han växt upp med.  Ändå hamnade han först på en folkhögskola, åter igen på Södertörn, via ett stipendium, men utan att egentligen ta del av undervisningen. Han måste skaffa sig inkomster, började skicka texter till tidningar, även om inte mycket antogs. 

Så han gav sig av som cyklande gårdfarihandlare 1921, vilket han 1953 skrev en självbiografisk roman om. Så de erfarenheterna omnämner han här i romanen bara helt kort, förklarar bara att den var lite väl romantisk. Han frös och svalt, för han var ingen affärsman. Han var alltför blyg. Samtidigt skiljer han alltid på det yttre och de inre erfarenheterna. Det viktigaste som hände honom på den cykelturen från Stockholm och hela vägen upp genom Norrland, var främst en inre själslig, i mötet med den naturen, så helt annorlunda än Södertörn, hur han blev som hypnotiserad av en norrländsk fors, mötet med något magiskt i den vilda otämjda naturen. När han i tonåren haft föga tålamod att läsa, främst allt som krävde det kulturella kapital han aldrig fått tillgång till i folkskolan, hade han dock tagit till sig flera mystiker, och nu tycks just forsen ha gestaltat det han läst. Inte visste jag att han var 'mystiker'!? Han nämner också sin 'talmystik'. Intressant. 

När han sedan 1925 reser ner i Europa, med intentionen att studera och intervjua kroppsarbetare och deras arbetsplatser 'i alla länder', känns han bra ung och naiv. Spänningen stiger, åtminstone gör det ont i mig, när jag känner på mig hur den naiva unge svensken kan blir lurad. Främst tycks det vara utlands-svenskar han stöter på som skäller ut eller lurar honom. Men han vägrar ge upp, fortsätter med gott mod, och får också ibland rent 'mirakulös' hjälp i rätt ögonblick.  

En svensk väninna ville att han skulle leta upp hennes syster i Berlin och överlämna ett brev. Systern hade gift sig med en tysk, men inte hörts av på många år. I 2,5 dygn letar han, från adress till adress hon flyttat till och från, och missade därigenom de sevärdheter han planerat, eftersom han skulle vidare till Paris med tidsbegränsad biljett. Och när han väl hittar henne blir han utskälld som förrädare. För henne var numera, efter världskriget, alla svenskar fiender till hennes nya hemland Tyskland. Neutralitet var tydligen inget hon trodde på. Å andra sidan mötte han senare i Frankrike och på andra håll, folk som  såg mycket misstänksamt på Sverige, som om det var en del av Tyskland och därför tillhörde de besegrade fienderna. 

Det är intressant att läsa om alla dessa röriga upplevelser som möter efter det stora kriget. Alla är upprörda, arbetslösheten stor, svälten utbredd i Tyskland. Men det är till Paris han ämnar sig, som så många andra på 1920-talet. Och likt många andra upplevde han där ljuset, färger, folkliv, mycket positivt. Vi har hört det från många håll. Paris som 'Europas huvudstad'. Och även Ivar Lo sökte sig till Sylvia Beach bokhandel Shakespeare and Company. Det dyker upp först senare.

Först hade han fattiga vandringsår, med svårt att få arbete att försörja sig, men mirakulöst nog fick stenhuggararbete under en svensk arkitekt inblandad i att bygga en norsk sjömanskyrka i hamnstaden Rouen i Normandie. Men han vill se mer, och beger sig till Genua i Italien, men där är fascismen redan på framväxt, och arbetslösheten alldeles för hög. Så han beslutar att bege sig till Spanien, och gör det till fots, går hela kustvägen igenom Norditalien, längs Frankrikes medelhavskust, fram till spanska gränsen, där han dock får lifta med en lastbil till Barcelona. Men även där var det ont om arbete. När han slutligen får arbete att lasta en tysk båt, skyndar han sig att använda lönen till att resa tillbaka till Normandie, och får då äntligen utföra det stenhuggeri jag nämnt ovan. 

Ett minst sagt omväxlande liv. Allt är läsvärt. Och det är från dessa resor han kan skriva resereportage om de sociala förhållandena, som allt oftare tas in i svenska tidningar, och ger honom pengar att ta sig fram. Även om han drömmer att skriva romaner om sitt eget liv, så vågar han ännu inte, han har ännu inte tillräcklig överblick för att få det att lyckas. 

Han återvänder till Sverige, och möter kärleken i den 14 år äldre Macka, som dock mest leder till stridigheter och svartsjuka. Han reser till England, för att där skriva om kolarbetare, och blir alltmer utmattad och allt sjukare, lunginflammation utvecklas till livshotande lungsäcksinflammation. Hemma i Sverige igen måste han uppge sina planer om att skriva om arbetare i alla länder, inser hur mycket hybris det låg i det, i stället gräver han ner sig i sina privata känslor, svartsjukan. 

När han sedan återvänder till Frankrike, för att i lugn och ro skriva sin roman (som skulle bli hans romandebut, men inte förrän 1932) hamnar han i en liten ort utanför Paris, där den nästan jämngamle Eyvind Johnson också sitter och skriver romaner. Norrlänningen som redan är inne på sin femte roman, känner sig isolerad. Nära vänner blir de inte enligt Ivar, de var för olika. Men de umgicks. och eftersom Eyvind och hans hustru varit vänliga och bjudit honom på middag flera g ånger, ville Ivar när han var på väg vidare därifrån (för att skriva om ungerska romer) först ge Eyvind en present. Så då begav han sig till bokhandeln Shakespeare and Company inne i Paris! Och där fann han James Joyces Ulysses (!) och tänkte att den såg ju tillräckligt tjock och komplicerad ut för att passa Eyvinds smak (!). 

Med tanke på att jag själv nyss läst Sylvia Beach memoarer Shakespeare and Company, är detta mycket roande. Det roade nog även Ivar att så här i efterhand inse att han gjorde ett mycket bra val av bok, eftersom den idag är en sådan omtalad klassiker. Ibland är världen bra liten. Å andra sidan var Ivars egen känsla 1930 att Stockholm höll på att bli en verklig storstad eftersom han kunde trampa runt i Stockholm, utan att någonsin stöta ihop med sin tidigare kärlek, Mackan/Måna.

Stockholm höll på att bli den där rena stenstaden han längtat efter som ung. Han blev välbetald journalist när han hela 1930 kunde skriva om Stockholmsutställning, fylld med Funkis, glas och stål. Men han skriver om det på ett kluvet sätt, tydligen beundrade besökarna inte i första hand detta, utan intresserade sig mer för de blommor som fanns planterade här och där, och gamla gungstolar med inpyrda kuddar, som bara fanns där som kontrast. Ville svensken inte få sitt nya samhälle?

När han slutligen kan bjuda sina föräldrar in till staden, och se allt han beundrar, och bevista den storstilade Stockholmsutställningen, betala för dem med pengar han fått för sina artiklar, då är de små och oförstående, längtar hela tiden hem till 'landet'. Och jag ser framför mig min egen farmor, jämngammal med Ivar Lo-Johansson, när hon fick besöka storstaden (årtionden senare), så liten och förundrad - och helst bara ville hem igen. Bilden av kluvenheten mellan det gamla och det moderna. 

Shakespeare and Company - Sylvia Beach (1959)

Det här är en memoar av amerikanskan Sylvia Beach som reste till Europa mitt under första världskriget, utan att visa minsta rädsla. Visserligen åkte hon via Spanien, som var neutralt, men vidare till Paris redan 1917. Efter att ha funderat på att öppna en bokhandel för fransk litteratur hemma i New York, ändrade hon sig snabbt, och startade i stället bokhandeln Shakespeare and Company i Paris, inriktad på engelskspråkig litteratur för alla engelsmän och amerikaner som befann sig i 'Västeuropas centrum'.  

Hon hittade först en liten lokal på en tvärgränd, med hjälp av vänner hon snabbt skaffade sig, och öppnade butiken från 19 november 1919. Redan från början lånade hon ut böcker åt medlemmar, och eftersom det ofta rörde moderna böcker som var svåra att få tag på, strömmade medlemmarna genast till, såväl exil-amerikaner, engelsmän och många franska författare. Efter något år kunde hon byta till en större lokal runt hörnet in på en större gata.

Sylvia Beach's text visar en underbart entusiastisk, godmodig livsinställning. Inte ett ont ord mot någon orättvisa som drabbat henne. Hon fick så mycket tacksam entusiasm tillbaka från många trogna kunder och författare. Och kunde hålla öppet, trots ekonomiska svårigheter under depressionens 1930-tal, ända fram till Tyskarnas ockupation av Paris. När USA gick med i kriget hamnade Sylvia genast på tyskarnas lista över misstänkte spioner. 1941 tvingades hon gömma sin ovärderliga boksamling hos en vän, men hamnade själv i interneringsläger i sex månader, innan hon frigavs med 'villkorlig' dom hängande över sig, så hon beslöt att 'gå under jorden', och levde inkognito i Paris kriget ut. 

Hennes engelskspråkiga bokhandel i Paris, blev alltså centrum för många modernister under 1920-talet. Och det är i synnerhet det optimistiska 1920-talet som texten rör, med alla 'första' möten med kända namn, som vi känner igen i backspegeln. Många kom dagligen för ett pratstund. Men en stor del av boken upptas av James Joyce, som Sylvia beslöt att hjälpa att få Ulysses utgiven. Hon blev hans bokförläggare för den och några kortare texter. Men dessutom verkade hon ha blivit hans bank och sekreterare. Också andra bad henne bli deras utgivare, men till det tackade hon nej.  

Det är intressant att läsa om hennes möten med James Joyce, och hennes insiktsfulla analys av mannen och hans situation. Hon inser i backspegeln att Englands och Amerikas förbud mot Joyce's 'oanständiga' bok, fungerat som en effektiv reklamkampanj, som gjorde honom berömd redan i livstiden. Men medan han kunde skörda lagrar var det hon själv och hennes bokhandel som fick ta de ekonomiska smällarna. 

När 'Ulysses' slutligen fick tryckas i USA, och började få rejält med dollar för den, konstaterar hon: "Jag blev ofantligt glad över hans stora framgång, som borde sätta stopp för hans ekonomiska bekymmer. Mina personliga känslor däremot, ja, dem är man inte alltid stolt över, och man bör ofördröjligen göra sig kvitt dem när de inte längre är till nytta." (s.222)

Den etiken tycks hon ha följt livet igenom. Trots att James Joyce utnyttjade Sylvia Beach arbete och små ekonomiska tillgångar, vill hon inget ont säga. Men mot slutet var hon bra trött på hans krav på hennes stöd och rundhänta slöseri. 

Hon levde alltså oförväget i Paris under båda världskrigen, och hade ett nätverk av tidens mest kända namn runt sig. Många engelskspråkiga försvann dock med depressionen från 1929, men vänner hjälpte till att samla in pengar så att hon slapp stänga butiken. Men texten rör som sagt främst det glada 1920-talet, när allt var nytt - jag antar att 1930-talet mest blev fortsatt arbete, med samma bekanta namn.  

En mycket läsvärd bok, inte minst för Sylvia Beach positiva stil, och för insikter i stämningarna i 1920-talets litterära Paris, och i synnerhet tankarna kring James Joyce. 

Dotter till : Scener kring en mor - Henrik Stangerup (1995)

 Det här var en oväntad liten bok. Börjar nästan som en bagatell, några spridda minnen av författarens mor. Luftigheten i dessa minnen gör att jag genast tänker på Hjalmar Söderbergs lika luftigt meditativa noveller. Jag läste hans syster Helle Stangerups historiska romanen Christine, för många år sedan, innan jag visste att de var Hjalmar Söderbergs danska barnbarn. 

Denna boks första halva blir en betraktelse över generationsgränser, mor och son som kommit ifrån varann och av olika skäl. Jag tänker att det är ganska allmängiltigt. många barn tar sina föräldrar för givet tills det är för sent. Betty, Hjalmar Söderbergs dotter med danska hustrun Emilie, blev skådespelare (precis som Doris, dotter till svenska hustrun Märta). Ur texten framkommer att hon senare i livet bodde långa tider i Sydfrankrike, vilket naturligtvis försvårat kontakten.

Betty satt på ålderns höst, i Nice, och tänkte att hon skulle skriva en memoar, 'Dotter till, Gift med, Mor till'. Hon gav upp sin karriär och det är uppenbart att den titel hon tänkt sig reducerat hennes till ett bihang till män. Viktig var fadern, författaren, Vem hon gifte sig med, och att hennes son blev en känd författare. Dottern, som också blev författare, omnämns inte ens i boken. 

Betty ville ha hjälp att skriva sina memoarer, men det skar sig, samtalet med sonen avbröts. Betty gick bort 1993, då går Henrik igenom hennes efterlämnade papper för att sätta samman de memoarer hon velat skriva - men han hittar inte det underlag som modern tycks ha pratat om. Bortstädat? Kvar finns bara några brev om fadern, Hjalmar Söderberg, den beundrade. Brev hon skrivit med uppgifter till svar på frågor när man skrev en biografi om Söderberg. Boken väcker beundran, även om hon också är besviken på de slarvfel som dykt upp.

Så trots att detta är en liten tunn bok, och på ytan handlar om en sorts undanskymda 'kändisar', så lever boken på mer än det, den ger tidsbilder och betraktelser över livets flyktighet, blir en sorts meditation. En tankeställare - lite i stil med Söderbergs...

Det är tragiskt att titta tillbaka på det tidiga 1900-talet och Bettys barndom. Eftersom hennes föräldrar inte var gifta när hon kom till flydde de till Tyskland så hon kunde födas i 'hemlighet', och sedan fraktades barnet i en koffert (med lufthål) till Danmark, och fick där växa upp på barnhem de första sju åren. Och även därefter fick hon vara mer hos mormor och faster Eva av olika själ. Tragiskt. Ändå beundrade hon sin far ...

Edmondstone Street 12 - David Malouf (1985)

David Malouf, född 1934 i Australien, har även bott i England och Toscana i Italien.

Edmondstone Street 12 är en bedårande liten memoarbok, som till större delen är en skildring av hans barndoms hem, familjens villa i Brisbane. Han får miljön och tingen att leva, så de beskriver en hel tidsålder och atmosfär - inklusive pojkens upptäckt och känslor inför sin omgivning och den större världen. Barnets värld är tidlös, men skulle jag vilja placera huset i tiden, så är 1930-tal, med trådar bakåt via äldre släktingar.

Boken innehåller även tre andra kortare texter med minnen, på andra teman, som jag antar fanns med även i originalutgåvan. I två av dem är känslan betydligt modernare, och troligen tidigt 1980-tal.
En plats i Toscana skildrar en mindre landsbygdsstad, där Malouf bosatte sig för att få skrivro. Det är en lika bedårande insiktsfull text som titeltexten. Malouf beskriver mycket inkännande både klimat och natur, människor och samhällsklimat.

Om möjligt ännu mer tankeväckande är hans beskrivning av sina känslor inför och erfarenheter av Indien i En fot i strömmen. De eftertänksamma reflektionerna är mycket tankeväckande. Detsamma gäller den kortaste och avslutande texten, Kyoglebanan, som beskriver familjen Maloufs resa med en smalspårig järnväg mellan Brisbane och Sydney, i juli 1944, alltså i slutet av andra världkriget.

Sträckan som idag tar under en timme med flyg, tog då 16 timmar i det trånga tåget, där pojken David känner spänning inför alla soldater som är i omlopp. Dessutom visar sig tåget medföra tre japanska krigsfångar, men detta lägger sordin på reseäventyret.

Troget författarens kontemplativa stil, associerar han till sin egen farfar, flyktig undan massakrer på kristna i Libanon, själv i krigets början häktats som 'fiende' för att han inte var australiensisk medborgare. Davids far lyckats dock fått de lokala myndigheterna att inse det absurda i situationen, varpå de släppt farfadern. Även om vi inget vet något om de fängslade japanerna, så är det lika möjligt att de var lika fredliga invånare, som bara råkat vara födda i fel land.

Författarens stil och språk är förstklassig. Att David Malouf i Wikipedia beskrivs som 'författare och poet' känns självklart. Meta Ottossons översättning är en ren njutning.

En dag ska jag ta mig någon annanstans - Karin Thunberg (2011)

En perfekt sträckläsningsbok för en lugn semesterdag. Journalisten Karin Thunberg fördjupar sig i sitt 1970-tal. Även om jag är yngre än författaren, så känner jag ändå igen mig i mycket av det hon refererar till, både vad gäller 70-talet och rent personliga tankar och känslor.

Jag tycker verkligen om hennes språk och den lugna rytmen, fram och tillbaka, nästan som vågor mot stranden. Det främjar det meditativa läsandet, tankar kring känslor och relationer.

Den tanke som berör mig själv mycket just nu, är en som kommer från en väninna hon omnämner. Behovet av att göra ingenting. Thunberg som alltid jobbat har svårt att vara inaktiv. Väninnan propagerar för att inte försöka uppnå något. Jag är själv där just nu.

Efter att ha ägnat livet åt oavbruten aktivitet och omsorg om nära, kära, släkt, bekanta, arbetsplatser, osv, så vill jag bara njuta av det jag har, och slippa ställa upp mål. Snarare invänta det som känns bra. Denna sommar, sol och hetta i månader, har väl gjort det även till en nödvändighet ...

Mycket läsvärd.

PS. Uppdaterade detta nu, 4 augusti, med en glömd tanke. Just nu kom det efterlängtade regnet hit. Efter månader av sol, sol, sol. Och jag njuter den svala västvinden och växterna slickar i sig regnet.

Bluebeard's Egg - Margaret Atwood (1983)

Nu har jag några novellsamlingar som semesterläsning. Först ut är Margaret Atwood, kanadensiskan som fick sin stora publik just på 1980-talet, med i synnerhet Tjänarinnans berättelse (The Handmaid's Tale, 1985) som både filmatiserats och blivit opera, och så sent som 2017 blev en ny TV-serie. En dystopi, som kritiserar de fundamentalistiska samhällen som förminskar kvinnors livsmöjligheter. Detta var alltså inte långt efter den religiösa kontrarevolutionen i Iran som åter satte burka på kvinnorna. Och 1988 kom Kattöga (Cat's eye) som jag skrev om här för några år sedan. 

Bluebeard's Egg (1983) inleds med berättelsen 'Significant Moments in the Life of My Mother'. Även andra berättelsen 'Hurricane Hazel', berättas i jag-form, men är så väsenskilda som berättelser, att det bara är en enda detalj som får mig att tänka att det måste vara samma mamma i båda berättelserna. I första berättelsen får vi nämligen veta att modern bara använder shorts hemmavid om hon är säker på att ingen annan än familjen ser henne. I 'Hurricane Hazel' säger jag-berättaren, en flicka i tonåren, först helt kort att modern en viss dag jobbade i trädgården iförd shorts - men när ett par sidor senare flickans pojkvän dyker upp oanmäld, springer modern in redan vid ljudet av bilen. Flickan konstaterar lakoniskt att hon förstod att modern tänkte byta kläder.

Mer än så hänger de tolv berättelserna inte ihop. Ytterligare någon är berättad i jag-form utan att ge något intryck av att vara självbiografiska. Jag tror inte att man ska se berättelserna så. Atwood är utpräglat konstnärlig i sitt skrivande, och som så många andra - inte minst på 1980-talet - utforskar hon och leker kurragömma med såväl sin egen som andras identitet.

Många av novellerna innehåller hjärtskärnade kvinnoporträtt, utan att vara det minsta sentimentala. Alla tycks fångna i livslögner och kontaktproblem, och svårigheter att finna sin plats relationernas värld. Ofta har de en blind fläck, som gör att de ser grandet i den andres öga, men inte bjälken i sitt eget. Det är en märklig samling personporträtt, lika läckert detaljerat beskrivna som alltid hos Atwood. Psykologiskt smått obegripliga, med någon twist.

Som alltid är det omöjligt att inte sjunka in i Atwoods detaljerat tecknade karaktärer, jag vill ha mer och mer, oavsett om jag förstår dem eller inte. Synd att allt har en så deprimerande klangbotten. Å andra sidan handlar det ju om Atwoods skarpsynta blick in i samhället, och brytningen mellan 1970-talets pessimism och 1980-talets Yuppie-yra, var ingen rolig era. Visst uttrycks medryckande glädje emellanåt, men visar sig alltför ofta sakna grund.

Sista berättelsen, 'Unearthing Suite', är vi tillbaka till jag-berättaren, som här talar om båda sina åldrande föräldrar, excentriska 70-åringar. Hur mycket som är 'sant' eller enbart konstnärligt gestaltat skall vara osagt. Men den knyter ihop samlingen, hur än löst sammanfogad den är. Excentriskt - kan nog ändå vara ett sammanhållande ledord

Men jag tänker också på den undanglidande och smått frånvarande najad-modern i Penelopiaden (2005). Känner tendenser åt samma håll i flera modersbilder i denna novellsamling. Jag frestas att ana en upprepad bearbetning av Atwoods egen modersupplevelse...

Men först och främst är Atwood en litterära ekvilibrist, med den gestaltande ordkonstnärens uttrycksbehov. Säkert har hon något gemensamt med Jeanette Winterson som i sitt förord till återutgivningen av sin debut, Det finns annan frukt än apelsiner, talar om viljan att få leka med fiktionens gränser och experimentera med sig själv som fiktiv karaktär.