Bluebeard's Egg - Margaret Atwood (1983)

Nu har jag några novellsamlingar som semesterläsning. Först ut är Margaret Atwood, kanadensiskan som fick sin stora publik just på 1980-talet, med i synnerhet Tjänarinnans berättelse (The Handmaid's Tale, 1985) som både filmatiserats och blivit opera, och så sent som 2017 blev en ny TV-serie. En dystopi, som kritiserar de fundamentalistiska samhällen som förminskar kvinnors livsmöjligheter. Detta var alltså inte långt efter den religiösa kontrarevolutionen i Iran som åter satte burka på kvinnorna. Och 1988 kom Kattöga (Cat's eye) som jag skrev om här för några år sedan. 

Bluebeard's Egg (1983) inleds med berättelsen 'Significant Moments in the Life of My Mother'. Även andra berättelsen 'Hurricane Hazel', berättas i jag-form, men är så väsenskilda som berättelser, att det bara är en enda detalj som får mig att tänka att det måste vara samma mamma i båda berättelserna. I första berättelsen får vi nämligen veta att modern bara använder shorts hemmavid om hon är säker på att ingen annan än familjen ser henne. I 'Hurricane Hazel' säger jag-berättaren, en flicka i tonåren, först helt kort att modern en viss dag jobbade i trädgården iförd shorts - men när ett par sidor senare flickans pojkvän dyker upp oanmäld, springer modern in redan vid ljudet av bilen. Flickan konstaterar lakoniskt att hon förstod att modern tänkte byta kläder.

Mer än så hänger de tolv berättelserna inte ihop. Ytterligare någon är berättad i jag-form utan att ge något intryck av att vara självbiografiska. Jag tror inte att man ska se berättelserna så. Atwood är utpräglat konstnärlig i sitt skrivande, och som så många andra - inte minst på 1980-talet - utforskar hon och leker kurragömma med såväl sin egen som andras identitet.

Många av novellerna innehåller hjärtskärnade kvinnoporträtt, utan att vara det minsta sentimentala. Alla tycks fångna i livslögner och kontaktproblem, och svårigheter att finna sin plats relationernas värld. Ofta har de en blind fläck, som gör att de ser grandet i den andres öga, men inte bjälken i sitt eget. Det är en märklig samling personporträtt, lika läckert detaljerat beskrivna som alltid hos Atwood. Psykologiskt smått obegripliga, med någon twist.

Som alltid är det omöjligt att inte sjunka in i Atwoods detaljerat tecknade karaktärer, jag vill ha mer och mer, oavsett om jag förstår dem eller inte. Synd att allt har en så deprimerande klangbotten. Å andra sidan handlar det ju om Atwoods skarpsynta blick in i samhället, och brytningen mellan 1970-talets pessimism och 1980-talets Yuppie-yra, var ingen rolig era. Visst uttrycks medryckande glädje emellanåt, men visar sig alltför ofta sakna grund.

Sista berättelsen, 'Unearthing Suite', är vi tillbaka till jag-berättaren, som här talar om båda sina åldrande föräldrar, excentriska 70-åringar. Hur mycket som är 'sant' eller enbart konstnärligt gestaltat skall vara osagt. Men den knyter ihop samlingen, hur än löst sammanfogad den är. Excentriskt - kan nog ändå vara ett sammanhållande ledord

Men jag tänker också på den undanglidande och smått frånvarande najad-modern i Penelopiaden (2005). Känner tendenser åt samma håll i flera modersbilder i denna novellsamling. Jag frestas att ana en upprepad bearbetning av Atwoods egen modersupplevelse...

Men först och främst är Atwood en litterära ekvilibrist, med den gestaltande ordkonstnärens uttrycksbehov. Säkert har hon något gemensamt med Jeanette Winterson som i sitt förord till återutgivningen av sin debut, Det finns annan frukt än apelsiner, talar viljan att få leka med fiktionens gränser och experimentera med sig själv som fiktiv karaktär.