Apollons uppror : de odödliga historia - Villy Sörensen (1989)

 En helt fantastisk bok. Min favorit alla kategorier, den bok jag skulle välja att ta med mig till en öde ö. Läste den flera gånger när den var ny, kunde inte få nog. Det var länge sedan. När jag nu läser om den blir jag precis lika fascinerad. 

Sörensen är filosofen som tydligen grävt sig ner i alla källor kring grekiska myter och gudar, och vaskat fram en kronologi, från världens skapelse, via Zeus maktövertagande, i en tid av sjöfart och ridande erövringar, fram till de filosofiska grekernas favoriserande av Apollon, Zeus son som skiljer sig avsevärt från övriga grekiska gudar, och deras häftiga passioner. Dionysos dök visserligen upp på slutet, för att balansera Apollon, i sitt hellenistiska rus. 

Boken är precis så filosofiskt kontemplativ som jag vill ha dem. Den består av 24 'berättelser', dvs mytologiska stadier återberättade, som alla följs av filosofiska betraktelser, dvs kommentarer som fördjupar förståelsen, och även tar upp motsägelser, förväxlingar, påståenden som ibland hävdats, men som vi kan vederlägga som felaktiga.

Det är så här jag vill se på gudamyter. Inte direkt psykologiskt, men helt klart filosofiskt. 

Om James Joyces 'Odysseus' - Olof Lagercrantz (1970)

Det här är en tidiga litteratur-analys av Lagercrantz, som egentligen hette Att finnas till (1970) och  sedan återutgavs med den nya titeln 1985 - när han var igång med flera mer berömda litteraturanalyser. Strindberg, Ekelöf, Proust m.fl. 

För mig är den inspirerande, för att den väcker minnet av det lekfulla hos James Joyce, humorn. Joyce leker med text. Låt oss roas. Och med tanke på Joyce mångdimensionella sätt att skriva, finns det ingen tolkning som är den enda rätta. Alla har vi får egen ingång - välj själv. Det är tryggt. 

Man läser inte Joyce en gång. Det finns ingen intrig att följa. Läs om och låt dig roas. Läs om igen, för det går inte att fatta allt på en gång. Som ni förstår är jag i färd med att läsa om Ulysses. 

Lagercrantz första fem kapitel är intressanta ingångar, sjätte kapitel sa mig däremot ingenting, och vad gäller det sjunde och sista kapitlet, om Molly Bloom - huvudperson i Joyce avslutande kapitel - finner jag att han glömt bort Kalypso. Det räcker inte att säga att Molly är Penelope. Även om man inkorporerar både Moder Jord (kropp) som någon sorts motsats till Jungfru Maria (själ). 

Odysséen börjar 'in media res', alltså mot slutet av Odysseus irrande tioåriga hemfärd.Han är då hos Kalypso, som behållit Odysseus i sin säng i sju år, drogad med erotik. Men efter sju år får han tillåtelse att åter försöka ta sig hem. Och de som vet brukar placera Kalypso vid Gibraltar sund, just där Mollys far, officer, varit förlagd, och där hon själv upplevde sin första förälskelse, erotik. Samma erotik som förtrollat Bloom så att han alltid förlåter sin hustru hennes otrohet. Molly kombinerar Kalypsos erotiska dragningskraft, det sinnliga tanklösa, med Penelopes trogna hemmasittande - om än inte Penelopes klokhet. 

Jag vill definitivt läsa om 'Ulysses' (Odysseus) nu, i lugn takt. Vet att jag hade alldeles för bråttom när jag läste den första gången under litteraturstudier. 

Rövarna i Skuleskogen - Kerstin Ekman (1988)

Jag läste den här boken för 20 år sedan, och mitt minne av den hade luckor och frågetecken, som om den var svårare att 'förstå' än andra Ekman-böcker. När jag nu äntligen läst om den för att undersöka mina frågetecken, inser jag att den är lysande. Lika fantastiskt skriven som Kerstin Ekman alltid tycks skriva. 

Även om det går att läsa den som ett sagoäventyr, med 'trollet' Skord som huvudperson, en nästan odödlig shamanliknande figur, så är Ekmans text som alltid en lök att skala lager för lager. Mångtydig, full av filosofiska tanketrådar, men lika mycket en lek, med tendenser till skröna. Det 'svåra' med romanen är att det inte går att kategorisera den, ingen etikett stämmer. Det närmaste är kanske pikaresk, vi reser med Skord genom Sveriges utveckling, genom århundraden, och vi presenteras den ena episoden efter den andra, möten med olika personer, som byts ut vartefter eftersom människor dör, medan trollet Skord lever vidare. 

Eftersom Kerstin Ekman under 1970-talet fram till 1983, fördjupade sig i de fyra romanerna om "Kvinnorna och Staden", kvinnors väg från 1800-talets patriarkat via järnvägen in i modernismen fram till New Age-psykologi, känns det efter denna roman som om hon har gått varvet runt, 360 grader. För i Rövarna i Skuleskogen börjar hon om, återgår hon till naturen, den stora Ångermanländska skogen, gränslandet mellan Natur och Civilisation. I berget bor troll och jättar, på gränsen får de utstötta försöka överleva. 

Och det är en huvudstupa djupdykning i naturen, romanen börjar långt bort i den mörka medeltid, och ställer frågor om skillnaden mellan människa och djur, hur stor betydelse har språk, ord, namn, bilder, tidsuppfattning, för den mänskliga livskänslan. Och med Skord som ciceron, får vi smaka på mänskligt liv, från den första tuggan pannkaka, till utsatthet, till privilegiet att lära sig namn på djur och växter. Kerstin Ekman är enastående när det gäller närvaron av djur och växter, det är naturlyrik utan romantik, för den rymmer även gift och förförelse. 

Från kvinnor får Skord pannkaka och kristen mytologi, av männen språk och alkemi. Men också våld och hierarkier. De själsliga funderingarna för att rena människans själ, övergår allt mer till en jakt efter guld, männen vill skapa sig rikedom och ställning, och glömmer alltmer bort själen. Kunskapen som skulle höja människan, ger i stället fler vapen, mer våld, mer maktbegär. Från medeltid, via renässans till religionskrig och revolutioner, fram till 'utopiska' drömmar om järnrälsvägar. Alltså varvet runt. 

Där slänger Ekman dessutom in en 'skröna', antagligen är det då 1860-tal trots att den verkar hämtad från 1980-tal, när den utopiske politikern menar att ryssarna redan har möjlighet att forsla soldater till Sverige 'under havet' och de förbluffade lyssnarna undrar om det inte trots allt är 'sälar' de sett??

Nåja - romanen är främst fylld av natur, och funderingar kring hur människan skiljer sig från naturen. Hon namnger växter och djur, skapar bilder, symboler, myter. Naturen är evigt liv, själslig, andas långsamt, medan människan rusar iväg. Ändå är det alltid i naturen  människans strävan kommer att förmultna, och spåren suddas ut. Några har svårare att pass in i civilisationen än andra. Dit hör Skord

Men som sagt, det finns mängder av lager att lösgöra, referenser att botanisera i. Mot slutet blir även några kvinnor mer närvarande. Däribland Xenia, flickan som varit försvunnen i 12 år, bortrövad? I alla fall tycks hon ha förlorat sin mänsklighet. I texten finns Gubben Hatt, vilket tycks referera till sagan 'Prins Hatt under jorden, för det är en av de tillfällen där det Xenia blir sårbar och borttappad. Prins Hatt liknar myten om Amor och Psyke, där Psyke rövas bort till underjorden. Och det var skadligt för Xenias mänskliga psyke, förlorar tidskänsla och språk, blir mer ande, närmast djurisk. 

I civilisationen riskerar hon att hamna på dårhus. Endast Skord kan hjälpa henne, han är den enda som förstår psykets gränsland. De förälskar sig, och kan vara som 'barn', sårbara, naiva, helt utan mänsklig ondska, när de får vara tillsammans. Men det är också med den kärleken som Skord blir mänsklig, och därmed dödlig, han åldras hastigt - efter många århundraden som barn och yngling. Xenias relation till Skord uppnår dessutom jämlikhet. Jag slog upp 'Xenia' och fann att det var et antikt grekiskt begrepp för en jämlik vänskapli relation mellan Gäst och Värd, alltså inte bara gästfrihet, utan mer en sorts 'Gästvänlighet' - läst jag. I Kerstin Ekmans texter går det alltid att fördjupa sig i alla ord och begrepp, det finns många gömda referenser i minsta ord-namn-händelse-bild-symbol.

Den här romanen - pikaresken - eller vad man ska kalla den, är väl värd att läsas flera gånger!

En lång dag i Athen - Theodor Kallifatides (1989)

 Kallifatides är som vanligt bedrägligt enkel. Man möts av ett skönt lättläst språk, som dock döljer många vinklar på ett komplext liv. Är det här en självbiografisk bok? Han talar om sig själv. Det är delvis en metaroman, talar om skrivandet, problemen att få fram texten. Det självbiografiska är i alla fall en av alla möjliga tolkning av någon aspekt av hans eget liv. Här huvudsakligen mötet med minnen kring fadern, död sedan flera år. 

Kallifatides problematiserar själv underförstått begreppet 'självbiografisk', genom att fråga sig själv: "Varför plötsligt denna öppenhet? Varför överger jag mina vanliga konster? Varför gör jag inte en roman av det hela?" (s.44) Att göra en roman, att skapa en berättelse kring ett tema man vill utforska. 

Mellan bokpärmarna samlar Kallifatides mängder av minnen som rör relationer mellan män. Mellan fäder och söner, mellan bröder. Det är en manlig bok, om soldatliv, livet som manlig kropp. Mäns förtryck av män, och vägen ut, eller flykt? Emigration mer för att komma bort från sig själv, än sitt land. Ett försök att finna ett inre själv. Men han tvivlar, för själen tycks delad, att vara både grek och svensk. En bok om parallella liv, skillnader och likheter, gemenskap vs behovet av ensamhet, ljus och mörker. Det kan lika gärna vara allmänmänskliga som en specifik immigrants erfarenheter. 

Språket är författarens arbetsredskap, och blir därför ett viktigt tema att utforska. Att Kallifatides inte skriver på sitt modersmål, visar en ännu tydligare kluvenhet i självet. I sitt arbete har han klivit ur det grekiska. Han funderar över hur samma begrepp, som ordet 'grav' kan ge så olika bilder och känslor beroende på om han uttalar ordet på svenska eller grekiska. 

Texten har många bottnar, men inge krav på facit. Frågorna kring skrivandet, rör först och främst frågor om identitet. Boktiteln visar att texten tilldrar sig under en enda dag i Athen, men han skriver också att den tog tre månader att skriva. För hela tiden tränger olika minnen upp från olika erfarenheter i livet. Kring bokens tema. Samtidigt som han mot slutet förklarar att han sovrat, han har ett liv som pågår parallellt med skrivandet. Nuet i Sverige under skrivandet, där finns livets pågående erfarenheter som kan ha passat in, men som författaren valt bort. 

För dagen han skriver om, är dagen i Athen, då hans fars kvarlevor måste tas upp ur sin grav, tre år efter begravningen, ett myndighetsförfarande som måste efterföljas. Att berätta detta är både en rent materiell upplevelse, att se faderns avskalade ben, och en rent andlig, av alla minnen som grävs upp, av fadern och Kallifatides egen uppväxt och de 28 månaderna militärtjänst i Grekland. Faderns död blev "målet för den dikt jag ville skriva" (s.33). Notera att Kallifatides här kallar sin text 'dikt'. 

Skrivandet återuppväcker de döda. Och antagligen blir det lite olika varje gång. Kallifatides fick ofta hålla föredrag om att skriva 'på ett främmande språk'. Själv brukade han tycka att problemet var skrivandet, oavsett vilket språk man skrev på. Att översätta tankarna till tal, och sedan till skrift. Problemet blir att välja översättning. 

"Den fullständigt trogna översättningen är en illusion /.../ så vilken grad av ofullständighet skall jag godta? Och på vilka grunder skall jag godta denna ofullständighet? På moraliska, logiska eller estetiska?" (s.37)

Författaren måste välja grad av ofullständighet. Att förenkla tydliggör, som att han i ungdomen älskade två kvinnor som båda hette Maria. Han särskiljer dem genom deras sätt att tala, den ena som om hon är på väg att 'brista i gråt', och den andra på väg att 'brista i skratt', två tydliga sätt att se på livet. "... så enkelt var det inte, men så mindes jag det; nej, så enkelt är det inte heller, utan det är så jag tror att jag måste säga det." (s.88)

Han fortsätter: "Det är livsfarligt att skriva, men att skriva dåligt är direkt mördande. Jag känner en hel del klokt folk som har förstört sin barndom genom att skriva om den."

Så han drömmer om att någon gång kunna skriva 'bortom sig själv', bortom 'människan' att hans texter, likt Sofokles tragedier, inte ska säga något om författaren i sig. För konsten med stort K "är mer organiserad än livet /.../ i konsten måste det finnas en anledning och dessutom en avsikt" (s.88-89). Han måste välja det han beskriver. Organisera texten åt läsaren.     

Kallifatides skrev detta 1989. Och texten är omisskännligt hans egen, men också 80-tal, metatexten, att fokusera problem kring identitet och skrivande, fakta vs fiktion. 

Apropå 'hemlängtan', skriver han vad jag skulle kunna säga om min egen svaghet för barndomsskildringar. Kanske är det inte det välbekanta, självklara, vilsamma vi söker.

 "... det viktigaste är en brinnande önskan att ännu en gång vistas på de platser där livet var ett mysterium, men ett mysterium utan ångest, en gåta utan ängslan; det vill säga platser där inga risker är för stora  och där döden är lätt." (s.116)

Kallifatides far tillhörde de greker vars förfäder bott sedan urminnes tider i det vi idag kallar Turkiet, men efter första världskriget tvingats flytta därifrån. Drömmen är att återvända till det liv där olika kulturer, olika religioner, kan samsas parallellt med varann. 

Men det förtryck familjen upplevt i Grekland, undra andra världskriget och inbördeskrig, och militära styren, återupplevde han genom samtal med sin 12 år äldre halvbror, som mindes detaljer och namn, kring det Kallifatides själv mindes som vaga tillstånd, känslor, bilder, och blev till "den oemotståndliga kraft som fick mig att skriva mina första böcker." (s.152) Alltså hans första svarta romantrilogi, som jag läst och noterat tidigare här i bloggen. Vreden över att ha blivit orättvist behandlad, måste ut. 

Lustarnas herre - Theodor Kallifatides (1986)

Romanen tilldrar sig år 404 f Kr, hetären Timandra återberättar skärvor ur sitt liv med Alkibiades, berömd Athensk härförare, sedan Athens storhet dalat, i takt med hans egen undergång. Fördriven mördas han, medan Timandra går fri och kan berätta sina minnen från Athens guldålder. Många kända historiska namn sveper förbi och påminner mig om hur ytliga mina kunskaper om det antika Grekland är, ändå finns fernissan kvar. 

Romanen är en kontemplation över liv och död, på kristallklar prosa, full av livsvisdom, distinkta aforismer jag är frestad att stryka under. En vacker text. Hetären och Härföraren, symboler för kärlek och strid, och passionen som binder dem samman. Vilket är problematiskt i sig. Äregirig passion rättfärdigar inte krig. Texten försöker skrapa på fernissan och finna vardagens skröplighet under ytan.

Vad grubblar Kallifatides över? Sitt ursprungs rötter? För en historieintresserad som mig, är detta en bok att behålla. Mysteriet med 'passion'? Livsgnistan som måste hållas vid liv? Där är texten mer en betraktelse, ger inga svar. När texten talar om skillnaderna mellan Athensk kultur och Spartansk, kan jag inte låta bli att som svensk känna igen mig mer i spartanerna än i atenarna. Finns det någon undertext där som den invandrade författaren också har gjort? Eller inbillar jag mig?

Järnkronan : Jernbanan 5 - Sara Lidman (1985)

 Var det här tänkt som en epilog? Men blev ett mellanspel? Över tio år senare utgavs del sex och sju i Jernbane-eposet, och då kring den yngre generationen. De ska jag också snart läsa. 

'Järnkrona' kallades tydligen en fånges kedjor förr i tiden. Didrik Mårtensson, f.d. Olförarn, har som mellanhanden kommit i kläm mellan överhetens ekonomiska intressen och sina utnyttjade sockenbor, och har dömts för förskingring av nödhjälp. Trots att man kan säga att nödhjälp alltid varit det han ägnat sig åt, då han sålt mat och utsäde på krita. Nödhjälpen efter oåret 1893 kom för sent, åkrarna var redan sådda. Alltså listas de som redan fått köpa på krita, och kallas 'fattiga' enligt reglerna som medföljde 'nödhjälpen', vilket visade sig vara en oförlåtlig ärekränkning bland de utblottade sockenborna. Och så gick det som det gick. 

Så här efter femte boken är jag inkörd på stilen, jargongen och vill gärna veta mer. Lidman strävar vidare med sin historia, och hur än viktig boken är i serien, känns den något svagare för mig, spretigare, lite för lös i kanterna. Men man kan säga att den är lika rörig som livet, med alla olika motsatta åsikter och intressen. Det är svårt att få ihop människors väl och ve. Sara Lidman behåller dock sin alldeles egenkomponerade epos-stil, även om den inte känns lika prosalyrisk här.

Boken pågår de nio månader då Didrik sitter av sitt straff på Långholmen i Stockholm. Där vägrar han, eller försöker, att ta till sig fånglivet. Han lever i stället i sina tankar, resonerar med kungen och överheten, om alla missförstånd, och hur hans socken skadats i hanteringen, och hur de skall kunna få ersättning och han själv rentvås. Lika mycket har han en sorts tankeläsande kontakt med hustru och barn, lämnar dem aldrig själsligen. 

Hustru Anna-Stava är ju också en av socknens mest andliga kvinnor, med en närmast medial kontakt med de döda, och har även hon hela tiden maken i sina tankar. Alla deras ägodelar har sålts på exekutiv auktion, själva sitter de kvar på nåder i ett av husen och svälter,  medan det mesta av gården rivits för att förflyttas till den nya järnvägsstationen, med nya ägare att bedriva järnvägshotell. Didrik missade kungen, någon verklig invigning av Jernbanan blev det inte. Så viktig var inte deras ort. Krass verklighet och dröm gick inte ihop. 

Två av döttrarna, Hanna och Siri, svälter ihjäl. Men i Anna-Stava växer ett nytt barn, just dessa nio månader. Graviditeten gör Anna till lugnet i stormens öga. Anna är stolt över att Didrik inte nekat till beskyllningarna, utan tog sitt 'straff', trots att det var ett missförstånd. Hon ser det som ett andligt reningsbad. Anna älskar Didrik mer än någonsin, medan många i byn ser Didrik som en missdådare, som hon måste skilja sig ifrån. 

Samtidigt tiger man om fakta, säger att Didrik rest bort 'i Fjärran', för att  tala med kungen och ordna så socknen får upprättelse och skadestånd. Men allt är som en dröm, en rad motstridiga energier som stöts och blöts. Vems verklighet som är den rätta, beror på vems blicken är. Annas kusin Ludvig, till förståndet svag, har köpt Månliden för att få gifta sig med sina drömmars tilltänkta Anna-Stava, men vet inte hur han skall komma till skott - och hela tiden växer Annas mage. Aldrig att hon ger upp sin make, hur än många som slår sina lovar ikring henne. 

Den underbare mannen : Jernbanan 4 - Sara Lidman (1983)

 Helst vill jag gny...

Texten är lättläst, när jag låter språket flöda och orden rinner fram som musik.  Benämnt 'Epos', ett oralt traderat minnesarkiv. Det är prosalyrik. Lyrik för alla radbyten, som i fri vers, utan punkt och versaler. Men läsningen är också blytung, grå, mörk... 

För alla orättvisor, hur den lilla människan far illa, genom sin okunskap, som inte får uttalas, för att okunnighet anses skamfyllt. 

Del 4 av eposet behandlar åren 1892-93, svåraste vintern i mannaminne. Järnvägsbygget pågår i Lillvattnet, där är fullt med rallare och trakten måste i allt offra sig för att få järnvägen som det propagerats för, den som ska föra välfärden med sig, om ett år, efter invigningen 1894. Ingen har tid med sin egen torva, järnvägen ska ha all grus och allt timmer de kan få fram, de får leva på köpemat, amerikanskt fläsk, men det måste köpas på kredit, skulderna ökar. Inte blir det någon förtjänst över. När väl järnvägen når fram, kan allt man lider brist på fraktas till dem. Men med vad ska de köpa det, om de inte kan försörja sig själva

I denna fjärde del är kvinnan marginaliserad. Den erotiska underströmmen växer fram, blir till ett könskrig. Inga äktenskap tycks längre harmoniska. Männens tävlan och krig sinsemellan växer. Där är fullt av tomma ord, för att finna penningar. 'Den underbare mannen', gäller alla patriarker, alltifrån den avlägsne svenske kungen, som hålls upp som ett galjonshuvud, att 'äran att få arbete för kungen' är nog, även om gratis. Och den jättelike rallarbasen från Småland, som vet att se om sitt eget hus, sitt eget värde, i motsats till de lokala 'bönderna'. Och all annan överhet däremellan, bolag bank och myndighetspersoner, som sitter inne med kunskap som gör dem till v inner och folket till förlorare. Didrik, 'Olförarn' i socknen, mannen med talets gåva att förmedla sina ljusa visioner, börjar bli alltmer medveten om sin egen 'okunnighet', att han använts som bulvan för andras vinster, utan att själv informeras. 

Didrik har egentligen inget sinne för ekonomi, han hoppas på sin vision, att allt ska lösas sig bara deras egen järnvägsstation kan invigas, och att alla som kämpat får möta kungen...

Nabots sten : Jernbanan 3 - Sara Lidman (1981)

 I Jernbaneeposets tredje del växer bilden. Lidmans språk vkäver och målar fram skogsbygden i Lillvattnet, människorna som fortfarande väntar på 'Jernbanan', många förhoppningar går i stöpet, när den smarta eliten lurar till sig skogens rikedomar. I synnerhet språket målar, det norrländska, hur pass korrekt det gestaltas vet jag itne, men känslan stämmer för mig. Man brukar prata omd en norrländska ordknappheten, och för mig representeras denna av alla uteblivna bisatser. Att många meningar slutar med 'att.' eller 'som.' eller 'men.' Mer behöve rinte sägas. Jag som läsare förstår ändå det osagda, tänkta bisatser. 

Tio år har gått sedan Didrik friade till Anna-Stava, åtta år sedan bröllopet slutligen blev av, alltså borde vi befinna oss ca 1890, även om inget årtal skrivs ut. De har tre döttrar, som Didrik knappt lägger märke till, för som fjärde barn föds nu hans stolthet över allt annat, Storsonen, Söndagsbarnet. Men det är en svår förlossning, så svår att Anna-Stava sinat, men då dyker Hagar upp, som en skyddsängel, ett ymnighetshorn, för amning och matlagning. Och beskäftighet. Hon blir kvar i sex månader, centrum för intriger och misstankar och skuld och svartsjuka. 

Även alla dessa bibliska namn tillhör färgen som Lidman målar med, alla referenser till det bibliska, men utan att egentligen hålla sig till Bibeln. Visst är Hagar tjänsteflicka, likt Abrahams Hagar, men hon föder inte sin husbondes barn, i alla fall inte Didriks. Barn har hon fött, två stycken, eller hur kan hon annars ha så mycket mjölk att ge bort? Denna Hagar drivs inte heller ut (i öknen), hon är stark och obändig, och går sin egen väg, när hon själv vill. 

Nabot, Didriks fosterbror, som var förälskad i Hagar och far till hennes första barn, Otto, är i Bibeln en man som stenas till döds, oskyldig. Men i Jernbanan är det en helt annan sten det rör sig om, en symbolisk alltför stor sten, som Nabot lämnat kvar i marken och grävt runtikring, och som Didrik då lyfter undan för att stoltsera och visa sig på styva linan, trots att den även för honom varit för stor, så att han fick ryggproblem och i framtiden valde lättare arbete, handelsbod och gästgiveri - Och socknens ordförande blev han, som länsman 'planerat', när han hörde att Didrik hade talets gåva, förmågan att tala till det enkla, 'grova' folkets om fördelar med Jernbanans införande. Även om åren går och det är trögt att få myndigheterna på sin sida.

Fyra delar kvar - när blir det järnväg?

Fem hjärtan i en tändsticksask - P C Jersild (1989)

Lysande barn- och ungdomsskildringar. Genren hör visserligen till mina favoriter, men jag finner PC Jersilds detaljerat ingående beskrivning av sin barn- och ungdom, generellt igenkännbar. Per Christian Jersild födde 1935, men skildringen börjar från första minnet ca 1939, och går sedan under kriget och hela 1940-talet, och sedan tidigt 50-tal frma till studenten 1955. Allt är bildrikt, bildlikt, bildligt talat allmänmänskligt och individuellt på samma gång. Att berätta sitt liv, när man inte kan vara säker på minnen, så är det som han själv skriver i inledningen "rummet, geografin" något man kan hålla sig till, för det kan hjälpligt kontrolleras. Jersild berättar att hans far var en idog amatörfotograf, så jag tänker att han hade material att hämta sina detaljerade minnen ifrån. 

Boken avslutande kapitel nämner hans bokdebut 1960 mest för hur den berörde familjerelationerna, och sedan möter vi föräldrarna och hans äldre bror under deras sista år i livet på 1970-talet. Det här är en familjehistoria, psykologiskt, via känslomässiga bilder.

Trots att jag själv inte är i samma generation, känner jag ändå igen 'min barndoms Sverige', via ting och erfarenheter som fanns i mina mor- och far-föräldrars hem/liv. Jersilds äldre bror är född samma år som mina föräldrar. Mycket av fenomenen från 40-50-talen levde kvar under 1960-talet. Men även de rent psykologiska relationerna mellan familjemedlemmarna är saker jag kan relatera till, även sådant som gäller mig som förälder ytterligare en generation framåt. 

Det är en självbiografi, en uppväxthistoria, och som sådan saknar den intrig, utan handlar om att bevara eller fundera över en gången tid. Jag finner den helt lysande, en allmänmänsklig dyrgrip att behålla i min bokhylla.

Stad av ljus - Kerstin Ekman (1983)

Stad av ljus är fjärde och sista delen i Vallmsta-sviten (Kvinnorna och Staden), den fiktiva orten Vallmsta inspirerad av Katrineholm - som symbol för det svenska samhällsutvecklingen från 1870-talet till 1970-talet. Från järnvägsstation till småstad för medelsvensson - men förutom framväxten av den manliga ekonomins struktur, har serien än mer tonvikt på kvinnornas egen, närmast osynliga del i denna framväxt. Under större delen av de tre första romanerna var kvinnornas ekonomi en blind fläck, de hade inga rättigheter, och tvingades ofta uppfinna sina egna lösningar för att försörja sig själva och sina barn, ibland även sina män. Detta har berättats episkt i tredje person, med detaljrik realism. Dessa tre böcker har jag älskat och läst om flera gånger. 

Stad av ljus skiljer sig betydligt genom att romanen har en jag-berättare, och återger mer eller mindre tillförlitliga minnen, och hoppar fram och tillbaka i kronologin, som rör hela efterkrigstiden, alltså från 1945 till tidigt 1980-tal, då romanen utgavs. Det tog Kerstin Ekman fyra år att färdigställa denna fjärde del, som är avsevärt tjockare (494 sidor) och djupare berättartekniskt. Tidsglappet i utgivningen gjorde att jag vid den tiden i mitt liv, missade den fjärde del, och inte läste den förrän ytterligare några år senare, och inte hade tidigare böcker i färskt minne, hur än outplånligt intryck de gjort i mig. Då gjorde Stad av ljus, med sin komplexitet, mig minst sagt förvirrad. Den var svårläst. 

Men nu har jag läst om hela serien, och Stad av ljus i direkt följd, och uppskattar denna fjärde del lika mycket som de tre första, både trots och tack vare sin komplexitet. Den är fortfarande lång, och bjuder bitvis motstånd som kräver mer av mig än de tidigare böckerna, men bara bitvis. Denna avslutande del är full av små referenser bakåt i kronologin, alltså även de tidigare böckerna, så som människor ofta slänger ur sig minnen vid samtal med släkt och vänner. Det är lysande. Och nu med alla böckerna i färskt minne kan jag uppfatta alla dessa vinkningar. 

Vad än jag läst av Kerstin Ekman, är upplevelsen att böckerna kan läsas rakt upp och ner, som en omedelbar upplevelse att ta till mig. Men så fort jag börjar analysera alla detaljer och hittar symboler, så finner jag lager på lager, ett saftigt vitkålshuvud med blad på blad av oändliga tätt och snirkligt sammanväxta blad med möjliga tolkningar. Det är inte nödvändigt, men det kan fördjupa läsningen. I Stad av ljus är detta extremt tydligt. Att försöka välja ut några russin ur denna kaka känns närmast omöjligt. Men här kommer glimtar. 

Jag-berättare är Ann-Marie, Henning Johannessons dotter, med Fredrik och Jenny Otter som stöd och fosterföräldrar, när fadern är bortrest. Den enda försörjning hon haft har varit kåserier och småartiklar, 'på arvodesbasis'. Alltså saknar hon fast anställning och förbigås av yngre manliga skribenter. 

Hon tänker tillbaka och betraktar samhället och skriver, 'paperassen', av det franska ordet för klotter, amatörmässigt författande, samlas säger Ann-Marie. Hon stiger aldrig fram som en 'riktig författare'. Född 1935, två år yngre än Ekman själv. 1933 är däremot bipersonen Ann-Sofie född. Som barn gick de i samma skola och var till utseendet till förväxling lika. Ann-Sofies livsöde kan dock närmast uppfattas som en mörk skugga av Ann-Maries. Ekman leker med namn hela boken igenom. Även deras portugisiska 'piga' i hushållet, vars barn Ann-Marie senare adopterar, heter Ana Maria. Alltså har Ekman skrivit in tre speglingar av berättaren, både var gäller namn och öde, psykologiska speglingar. Om det är 'verklighet' eller 'fantasier' återstår att tolka. 

Betänk att Stad av ljus gavs ut 1983, mitt i det postmoderna identitetssökande 1980-talet, då författare gärna lekte med paradoxala förvecklingar av berättare/författare/karaktär, och fakta/fiktion. Dessutom inleds romanen när Ann-Maries återkommer till Vallmsta, på 1970-talet, det årtionde som inte bara fyllde bokhyllorna med episka historiska skildringar, som denna, utan även dominerades av kvinnliga författares 'bekännelseböcker'. Så när Ekman skriver sin fjärde bok, med tonvikt på 1970-talet, är det självklart att det måste vara en jag-berättad bekännelsebok. Alltså börjar historien med depression och sorg, misär, alkoholproblem, prostitution. Dottern rymmer, Ann-Marie fruktar att hon fastnat i knarkträsket. Allt hör hemma på 70-talets löpsedlar. 

Samhällsskildringen är så sann. Ett tema i serien har varit kläder, utvecklingen från att varje kvinna sydde och sydde om sina kläder, återanvände i det oändliga, och vävde sina egna mattor av trasorna som blev över. Via några årtionden då ogifta kvinnor kunde leva som sömmerskor,  men hur detta redan på 30-talet blev en manlig Teko-industri (textil & konfektion). Svensk teko-industri 'borgade för kvalitet', alla ville ha 'trenchcoat' under kriget, osv. Men på 60-talet utlokaliseras industrin till länder som Portugal, där arbetskraften var billigare. Precis som den för några årtionden sedan flyttat ända till Kina. Redan på 1970-talets var svenska Teko-industrin av kris, och försvann i stort sett ur Sverige. 

Alltså hamnar Ann-Marie, gift med Hasse C:son Curtman, arvtagare till Kurre-Kläder, i Portugal. Ann-Marie och Hasse tillhör på 60-70-talen den svenska kapitalismen, vilken Ekman så träffande kallar 'anspråkslösa som gråsparvar' i förhållande till många andra. Fjärde boken tilldrar sig alltså inte så mycket i Vallmsta, Sverige har börjat röra sig ut i världen och världen har börjat komma till Sverige.

Från Portugal återvänder Ann-Marie i november 1973 (bara några månader innan revolutionen där som inleddes 25 april 1974) för att ta hand om sin sjuke far, (alkoholist), hon är tillbaka i Portugal ett tag för att åter tvingas tillbaka till Vallmsta 1977 för att sälja det hus i staden, som hon ärvt efter sina föräldrar. Det är ett mindre hyreshus som rivas och bereda plats för nybyggen. Detta var tiden när så många gamla stadskärnor revs och ersattes av likadana fyrkantiga Domus-varuhus överallt. 

I huset, som också är symboliskt i Ann-Maries sökande efter sin historia och sin själ, har det flyttat in 'husockupanter' (också typiskt 70-tal). Det är fattiga existenser, som dock betalat en symbolisk hyra till Ann-Maries dotter. Det är Ann-Sofie, skugggestalten, och Vitmålaren (som egentligen heter Mikael) och Gabriel, de äldre männen som trots allt blir vänner och ett sorts stöd åt den ensamma dottern och Ann-Sofie. Notera att Mikael och Gabriel är namn på ärkeänglar. Referenser till Madonnan, Jungfru Maria, finns i många namn och föremål. 

Ann-Marie är rädd för att föda barn, hon söker sin 'själ', inte ett barn. Vatten, källådror, har varit ett tema serien igenom, de har undertryckts, dolts, och under efterkrigstiden begränsats till susande element och avloppsrör som rostar och krånglar. Det känns som om jag kan fortsätta i all oändlighet, med alla intrikata symboler som mer eller mindre gömmer sig i Ekmans text. Sverige tror sig ha städat bort religionen, men den bryter fram i omedvetna källådror. 

Under 1970-talet bröt också fram en strömning om att återuppliva 'Gudinnan', kvinnors inre styrka, intuition, instinkter, vilket fortsatt in i vår tid. Ekman sätter egna namn på dessa undermedvetna psykologiska energier, Ishnol (Ljuset/Själen), och andra namn jag inte minns för Kroppen/Materien och undermedvetna skuggor. Anima och Animus som CG Jung talade om. 

Men boken innehåller så mycket mer. Det som blir förvirrande är ett symptom på att hela 1900-talet varit förvirrande, genom en mängd olika filosofier och åsikter, som Ekman sätter ord på och läsaren antingen känner igen, eller ibland kanske helst vill protestera emot. När Ann-Marie studerar i Uppsala på 50-talet får hon pröva på Existentialism, mest som en pose i svart polotröja, triangel-relationer, cigaretter och åter igen alkohol. Främlingskapet, alienationen, tillhör inte bara existentialism, utan skrivs alltid på portugisiska, estrangeiro, vilket beror på att Ann-Marie varit främling i Portugal, men är naturligtvis en symbol även för 70-talets allt större invandrarvågor från oroliga världsdelar. Ann-Maries svarthåriga adoptivdotter blir främling i Sverige. 

Serien har också ett centralt tema med fosterbarn/adoptivbarn, vilket handlar mycket om den avklippta kvinnolinjen, kvinnoerfarenheten, kontaktproblemen mor-dotter. Notera att namnet Ann-Marie i romanens olika varianter kombinerar Jungfru Maria med hennes mor Anna. Sofi(-a) står för visdom. Ann-Maries brist på livsmål, kan bero på avsaknaden av mor. Hon exemplifierar också dualiteten Att Ha eller Att Vara, som tillhör 1900-talets filosofiska frågeställningar. 

Som sagt, Kerstin Ekmans pregnanta text innehåller oändligt med detaljer som fördjupar och förstorar förståelsen från det subjektiva, intima, personliga, ut till möjliga generella nivåer, samtidigt, som man alltid blir medveten om att inget är allenarådande lika för alla. Varje människa är mycket mer komplexa än varje generalisering. 

Intressant är kvantfysiken, som finns med alltifrån Ann-Maries fars tid, Henning, som läste den lilla skriften om kvantfysik, idéer sprungna från Einstein, som växer under 1900-talet, känslan av den stora universella tomheten som är fylld av energi. Det är denna energi som gett romanen dess namn, Stad av ljus, den som kan se anden i materien ser ljuset, allt består av ljus, dvs energi. Och Schrödingers katt, att allt är både och, allt har möjliga motsatta paralleller, är katten död eller levande? Som barn har Ann-Marie korta upplevelser av att se energin även i ting, inte bara i träd och hus, de lever, men det är korta ögonblick, som hon längtar tillbaka till, samtidigt som hon förlorat tron på att 'själen' är något som verkligen finns. Eller att livet verkligen har någon 'mening'. 

Ann-Maries väninna Synnöve är extrovert och full av energi, och förespråkar självförverkligande närmast som en kamp att ta för sig, vilket växer sig stark kring 1980, medan Ann-Marie själv inser att hon inte kan tala förtroligt med henne, för hon behöver sin inre hemlighet, mysteriet, heligheten. Hon har också en annan hemlighet, rörande hennes mor, Lisa, som försvann pga lungsoten på 1930-talet, som jag inte tänker avslöja här. Ekmans text är en lysande kombination av trivial vardaglighet med stråk av närmast omedvetna stråk av undertryckta mysterier och andlighet. Hon skriver aldrig någonting på näsan på oss, vi måste själva söka den, känna efter. Hon dukar fram en komplexitet utan like. 

 Börjar jag nysta i en Kerstin-Ekman-text kan jag hålla på hur länge som helst, tills det riskerar att bli oöverskådligt. 

Kanaans land (1984) & Maria ensam (1985) - Sven Delblanc

Så nu har jag till slut läst även de fyra böckerna i Samuel-serien, alltså serien som startar med Sven Delblancs morfar 'Samuel', och sedan följer hans barn - döttrar och söner - och deras kamp att ta sig genom livet. Fiktivt, men ändå Delblancs bild av sin släkts historia. Ända sedan Hedeby-borna, den mer burleska tidigare fyra-boks-serien, har vi väl vetat att pojken Axel Weber, Svenskamerikanarens son, är författarens alter ego. Fick nyligen veta att Axel faktiskt är en av de tre förnamn Delblanc själv fått i dopet. Axel efter morfadern, Hermann efter farfadern och Sven ett helt eget namn modern ville ge sonen. 

Kanaans land handlar om Fredrik och Maria Webers slit som nybyggare i Kanada, det 'förlovade' landet, som av olika skäl inte lever upp till förhoppningarna under de tio år de levde där. I Maria ensam, sista boken i serien, återvänder familjen till 'Hedeby' (som alltså ligger i Södermanland, i trakten av Vagnhärad). Så sluts cirkeln.

Mitt problem med hela serien är att allt är eländes elände, och mals om  och om igen. Stora delar av böckerna kunde krympas ner till långnovell. Störst problem är dock att så mycket rör kvinnor, Samuels hustru och döttrar, och jag tror inte på Delblanc som kvinnoskildrare. Jag hittar ingen äkta psykologisk trovärdighet. Mänskliga liv medför livserfarenheter som utvecklar oss, men jag hittar inga spår av detta, allt bara mals om och om. Så många gånger som det talas om Marias 'ensamhet' i Kanaans land, liksom om sjunkande vetepriser, är min uppfattning att vi hunnit ner till 'minus 200 %', vilket är en omöjlighet, i synnerhet som Marias ensamhet fortsätter ännu djupare i sista boken, som också kallas  Maria ensam. Vid det laget inser hon kanske att hon trots allt inte var så ensam i Kanada ... Eller?

Om man som jag även läst Hedeby-serien, blir Maria ensam, som ett flyktigt återseende av många av Hedebys karaktärer. De omnämns helt kort, speglas i något typiskt karaktärsdrag, för det är den burleska serien, som jag hade svårt att skratta åt, då humorn inte åldrats med värdighet. 

Det är först den sista tredjedelen av fjärde och sista boken, som Axel Weber, Delblancs alter ego, kommer mer i blickfånget, och visar sig vara lika deprimerad som resten av släkten, men även uppvisar en sorts tonårsrevolt. han vacklar mellan underkuvad uppgivenhet och världsfrånvänt flyktbeteende. Och vi får slutligen veta att han till slut räddas av 'skrattet'. Och då börjar polletten ramla ner i mig. Det rabelaiska skrattet. Att skratta åt livets absurditeter. Det som blev grunden i Hedebyserien. 

Plötsligt blir hela denna långa släkthistoria, där alla är rädda för, och skäms och våndas över, de psykiska problem som morfar Samuel och flera av hans barn drabbats av. Maria känner sig ständigt skyldig, rädd att hon bär på dessa 'skamliga gener'. Liksom Samuels fromma religiositet, som även hans hustru håller fast i livet igenom, blir som ett underkuvande. Hela denna lidandes historia blir som en bakgrund, en förklaring, till Axel Webers, dottersonens egen depression och verklighetsflykt. Som om det är något fastnaglat i generna, snarare än svårigheten att passa in i de stelbenta samhällsnormerna. 

Det är tungt att läsa, ja rent frustrerande. Axel klamrar sig fast vid ateismen, och verkar inte se några  andliga dimensioner i hans flykt, dagdrömmarna in i 'det avlägsna landet', fantasin, fiktionen, blir hans asyl för att avvisa omgivningens krav. Litteraturen blir slutligen hans väg ut. 

Samuels bok & Samuels döttrar - Sven Delblanc (1981 & 1982)

Har slutligen tagit tag i Delblancs serie om sin morfar och hans döttrar, släkthistorien där Delblanc verkligen återvänt till allvaret, livets tunga avigsidor. 

Första delen, Samuels bok (1981) börjar 1897 med att bygga historien nästan rakt av efter morfaderns dagbok som hjälppräst skild från hustru och barn. Och fortsätter fram till hans död i slutet av 1900-talets första årtionde, och fortsätter sedan att följa änkan och barnen fram till 1918. 

Romanens gestaltning av eländet, de fattigas skyddslöshet inför överhetens maktfullkomlighet, är ingen upplyftande läsning, om än envetet genomfört med omtagning på omtagning. Tungt att läsa, men alla dessa sega upprepningar av alltmer depressiva tankar, blir en trovärdig gestaltning av tilltagande depression hos fadern, och lite senare även äldste sonen. Båda dör. Det finns ingen räddning för den fattige ... 

Mot slutet, under första världskriget som föga rör den lilla byn i Värmland, pågår trots allt rösträttsdebatten och jag anar mig till lite mera kämpatag hos Samuels unga döttrar. Maria får studera på folkhögskola. Hela familjen har varit läsbegåvade, vilket dittills varit en nackdel bland de fattiga gräsrötterna. Men nu när kvinnlig rösträtt står för dörren, kan jag bara hoppas att allt skall bli lite bättre i nästa bok. 

Men ack nej, Samuels döttrar (1982) rör en stor del av 1920-talet, men allt fortsätter med än mer elände på bondelandsbygden, i såväl Värmland som i Sörmland (Hedeby). Utnyttjandet och nedvärdernadet av kvinnor, hela slavmentaliteten är mycket beklämmande. Läsningen blir mer en spark i magen. Början av boken känns också mer  som en omtagning av första bokens senare del, än en fortsättning. 

Precis som första boken är stilen ett malande av omtagningar. Livet som upprepning. Har alltid svårt med kvinnobilderna hos Delblanc, men i denna del står Elin och Rebecca fram, minnesvärdt gestaltade glimtar av kvinnoöden, hur än deprimerande. Och på de sista sidorna har Maria (som med tiden ska föda författaren) slutligen hamnat i Kanada, med sin aggressive make. Stämningen är sådan att jag inte direkt ser fram emot att läsa nästa del. Redan i Hedebysviten som tilldrog sig efter dessa böcker, hörde vi talas om den misshandlande 'amerikanaren'. 

Den femtionde frälsaren - PC Jersild (1984)

Plockade upp en gammal Jersild och blev minst sagt förvånad. Jersilds egen vildvuxna fabuleringskonst har här hittat inspiration i The Holy Blood and the Holy Grail (1982; av Eaigent, Leigh & Lincoln), som talar om en obruten ättelängd från Jesus fram till 1900-talet, dvs att 'den heliga graal', kalken, inte är ett ting, en kalk som samlat blod från Jesu sår på korset, utan Maria Magdalena själv,  som moder till hans son, därigenom fört blodslinjen vidare. Jersild hoppade alltså genast på tåget så snart han hört talas om boken. Det är alltså samma bok som inspirerade Dan Brown 20 år senare, och ledde till dundersuccén Da Vinci-coden (2003).

PC Jersild var alltså först. Han förlade dock  handlingen till 1790-talet, och Venedig. En revolutionär tid, och i en stad på fallrepet. Första halvan av boken är det mycket lätt att sjunka in i, när Jersild målar upp ett rikt persongalleri, och detaljrikt fabulerande, som får Venedig att myllra fram med en mängd trådar åt olika håll som levandegör denna omvälvande brytningstid i Europas historia. Den unga mannen Ciacco och hans osäkra liv och inkomstmöjligheter, som gör att hans stenogramförmåga blir hans födkrok, vilket också gör honom till ett antecknande vittne till olika intriger. Och som en 1700-talets tjänsteande inte har möjlighet att ta sig fram på egna ben, alltid utnyttjad av omgivningen, även om han lika ofta klarar sig undan de knipor han hamnar i. Allt känns friskt så långt. 

Ciacco anlitas för att skriva ner vittnesmål av den märkliga mannen 'Magdalenus', som yrar om många märkliga ting bakåt och framåt i tiden, alltifrån Jesu tid till vårt 1900-tal, med båtar och andra för 1700-talet märkliga ting. Hur ska man uppfatta detta? Som ett New Age-medium? Ett utslag av en kvantfysisk tillvaro, där tiden egentligen inte är linjär, utan allt beror på synvinkel vad vi får se. 

Först är flottan misstänksam och vill veta om Magdalenus är en spion? Sedan tappar de intresset, och Magdalenus främsta motståndare blir den Katolska kyrkan, som anser att talet om att Jesus skulle ha skaffat barn är hädiska rykten. Magdalenus riskerar att fällas av inkvisitionen, men undkommer pga Napoleon-krigen. Kyrkan är för pragmatisk för att tro på mirakler. Den är medveten om man har bränt kättare vars sanningar senare visat sig stämma. Man är då pragmatisk nog att acceptera att verkligheten är föränderlig. 

Magdalenus har en son, som Ciacco tar hand om som fosterson, och ger honom en anonym barndom.

Den sista tredjedelen blir så rörig att det blir svårt att se tydligt vart författaren vill komma med sin historia. Inspirerande lättläst är dock texten och en njutning som historisk fantasi. 

Efter Floden - PC Jersild (1982)

 Dystopi, skriven i slutet av 'kalla kriget', när kärnvapenkriget fortfarande var ett reellt hot på agendan. Jersild engagerade sig i 'Läkare mot kärnvapen' och ger oss en realistisk fantasi om undergången människan kan utsätta sig själv för. Mycket deprimerande postapokalyptisk SF-roman. 

Utspelar sig på någon sorts ö ungefär vid Östersjön, en resta efter att kärnvapen utplånat all civilisation, och en människospillra hankar sig fram, letar vad de kan ta tillvara i soporna efter den utraderade samhället. Och det är 'mannens värld', den starkes värld. Och inget hopp finns om överlevnad på ängre sikt, trots att trettio år gått efter kriget som utspelat sig på 1990-talet. 

Romanen återutgavs 2011, av Coltso/Ersatz, nära trettio år efter första utgåvan, i snygg högkvalitativ inbunden bok. Synd att den är så deprimerande och helt utan hopp. Förhoppningsvis inser alla det och vägrar acceptera tanken. Ser till att vi är på väg mot en bättre värld än hotbilderna vill påstå....

Letters to Alice : On First reading Jane Austen - Fay Weldon (1984)

Denna bok blev en stor överraskning. Jag köpte den för att Jane Austen i titeln. Jag minns Fay Weldons storhetstid på 1970-80-talen med 'En hondjävuls liv och lustar', som även blev film. Och här skulle hon uppenbarligen kommentera min största idol: Jane Austen. 

Och visst kommenterar hon Jane Austen, i brev till Alice, ett syskonbarn, troligen fiktiv sådan. Boken blir mer en djupdykning i en författares mödor, såväl idag (Fay själv) som Jane Austens undanskymda tillvaro. Men så börjar även familjeschismer anas i breven, något som absolut inte hör hemma i rena litterära essäer. 

Då går det upp för mig att detta är en postmodern roman, ett år innan Julian Barnes kom med sin 'Flaubert's Parrot'. En genreblandning som gör vad den kan för att flyga under radarn, och lura läsaren, eller snarare roa oss, genom att blanda nutid och dåtid och på det sättet lyfta fram kvinnors villkor inom den litterära sfären, genom århundraden. Hon mixar den gamla 'brevformen', brevromanen, skapad av kvinnor redan på 1700-talet, eller kanske tidigare, med privata kommentarer, blandat med intriger och litterära essäer. Jane Austens första romanförsök, Lady Susan, var i brevform. 

I denna 'roman' vill aunt Fay både råda och avråda Alice skrivambitioner. Hon försöker få Alice att läsa Jane Austen, som ligger i klass med Shakespeare när det gäller romanformen. Men det är svårt, dagens generation vill inte läsa gamla klassiker, bestsellers skapas idag mer via reklam än litterära ideal. Å andra sidan är vi idag inte så trångsyn t inställda på 'finkultur', att litteratur måste vara 'krånligt' och svårt att förstå. Vi vill ha äkta känslor, något Jane Austen var expert på, vid sidan av all ironi och samhällssatir. 

Fay Weldons bok ger alltså både intima insikter ur hennes egen erfarenhet, om än Fiktivt med stort F. Hon inleder boken med att introducera 'The City of Invention', dit varje person med författarambitioner kan dra sig undan och skapa sina egna världar. En författgare behöver aldrig vara 'sanningsenlig', även om just kvinnliga författare, ända sedan Jane Austens tid, alltid fått rådet att vara sanningsenliga vittnen, snarare än nyskapande kreatörer (det skulle förbehållas männen). Att skapa alternativa verkligheter, helgedomar att dra sig undan till när världen går emot en. Men läsare, i synnerhet kritiker, kommer ändå alltid att 'tro' att författaren berättar om sitt eget liv, inte skapar, bara återger.

Så boken inleds med en rad litterära essäer, och blir i växande grad en partinslaga i opposition mot kulturelit och kritiker. Visst vill hon medvetande göra att vad hon själv skriver, bara är en åsikt av många. Men det betyder också att även alla andras åsikter är bara 'en röst' av många. Var och en må ste välja sin egen väg. man kan bara skriva det man själv vill skriva. 

Så här har jag sent omsider hittat en typisk postmodern 1980-talsroman, med avsteg från alla invanda genre-indelningar, ett postmoderns regeltrots. Men skriven av en kvinna så har den inte heller fått samma uppmärksamhet, och inte hamnat i medias centrum som till exempel Julian Barnes. 

Ur askan i elden - Peter Robinson (1987)

 Sent om sider översattes första boken (från 1987) till svenska, så alla inspektör Alan Banks fans ska få veta hur allt började. 1987 hade den säkert varit medelgod, åtminstone mot slutet när trådarna knyts samman. För mig känns allting lite väl löst och ofokuserat, hyggligt för ett första försök, men inte mer. Går absolut inte att jämföra med min favorit, Sue Grafton, som hunnit skriva flera ypperligare deckare redan i början av sin serie på 1980-talet. 

En röd tråd i boken är jämställdheten mellan könen, 'inte bara kvinnliga poliser ska tvingas koka kaffe', den typen, och med fönstertittare och våldtäkt bland brotten, jämförs könens olika utsatthet. Banks försöker jämföra det med att själv ha blivit motad med revolver. Men Alan Banks känner sig utanför 'kvinnornas värld', frun anklagar honom för att 'aldrig kunna förstå' hur en kvinna känner sig i utsatta situationer som hon varit med om. Påståendet att det finns ett avstånd mellan könen som inte går att överbrygga ...? Ett tänkvärt ämne, som dock behandlas väldigt ytligt och schablonmässigt. Och därför känns mossigt avlägset idag.

Undrar ju över Jennys 'naturligt attraktiva utseende'. Vad är det??? Som hon dessutom antas ha 'försökt tona ner' (glasögon, håret i knut, säckiga kläder!). Berättaren är man, tydligen är han attraherad. Men det gör det inte allmängiltigt. Det finns ingen guldstandard för utseenden, även om vissa tror det. 

En levande själ - P C Jersild (1980)

Jersilds föregående historia, Babels hus (1978) var en i hög grad klassisk socialrealistisk roman, och lysande som sådan, trots att Jersild dittills favoriserat formexperiment. Redan 1980, är han tillbaka med nya experiment, denna gång i framtiden, med vetenskapliga experiment i SF stil.

Huvudkaraktären, Ypsilon, är en mänsklig hjärna vars hela kropp, förutom öronen och ena ögat, blivit, 'amputerad'. Ypsilon är alltså en helt frilagd hjärna som hålls vid liv i ett akvarium, Och inte bara har hela tankeförmågan i behåll, trots upprepade el-chocker "för att ta bort hens minnen", utan  även är uppfylld av känslor.

Jersilds första kliv in i 1980-talet tycks alltså röra mycket som kom att bli huvudintressen under hans samtid - identitet, etik kring individens rättigheter, och hur är vår hjärna konstruerad. Och hur står det egentligen till med kropp och själ? Sitter den i hjärnan, eller är den separat? Den sista frågan besvaras inte, trots romanens titel, däremot är den för tiden bärande idén att intellektet sitter i vänster hjärnhalva och känslor och konstnärlighet i höger hjärnhalva.

Forskarna i boken vill göra sig av med känslobiten och jobbar på att amputera även den högra känslogärnan, varför de translanterar in en vänsterhänt människas högra hjärnhalva, för att göra om Ypsilon till enbart intellekt, utan känslor, och alltså överträffa vanliga mekaniska datamaskiner. Än mer SF är försöken att seda 'föda upp' sådana superhjärnor via aborterade foster som kopplas till superhjärnan.

Detta är naturligtvis en helt osannolik skröna, men vill väcka tankar om känslokall vinningslystnad, forskare som ser mer till sina intressen än till det bästa för de inblandade 'offren'.

Ett citat, som hör hemma i 1980-talet, kommer från Ypsilon, när hen för första gången får se sig själv i en spegel, en frilagd hjärna med ett löst skvalpande öga:

"När man länge skvalpat i ovisshet, är det en stor gåva att få en yttre identitet. Ett utseende."

Innan hon träffade mig - Julian Barnes (1982)

Julian Barnes, det rena klara språkets mästare, i ett av sina tidigaste verk, Innan hon träffade mig.
På ytan är etta en lättsam, kort roman. Fingertoppskänsligt psykologisk, om mänskliga svagheter, framför allt svartsjuka, och hur olika människor hanterar detta. Trodde jag.

Huvudperson är den 'alldeles vanlige' Graham, historieprofessor, en försiktig akademiker, som alltid varit trogen sin hustru Barbara under nära 15 års otillfredsställande äktenskap. Så möter han Ann, en f.d. B-film skådespelerska han förälskar sig i. Han skiljer sig från Barbara och gifter sig med Ann, som han älskar med  närmast fanatisk förälskelse och fascination. Ann har haft ett friar liv inom filmens värld och saknar Grahams hämningar, men är fullt ut nöjd med sitt nya lugna vanliga arbetsliv och sin blyge Graham. Hon är alltid ärlig om sitt tidigare liv, svarar på Grahams frågor om de dyker upp, ser inget märkvärdigt i f.d. älskare. Länge tycks inte Graham själv göra det.

Fyra år är allt frid och fröjd. Men exfrun Barbara lyckas inte släppa sitt hämndbegär. En dag lurar hon iväg Graham på bio, med deras 16-åriga dotter, att se en av Anns gamla filmer, där hon har en liten roll som 'älskarinna. Detta rullar igång Grahams alltmer maniska intresse att ta reda på allt om Anns tidigare filmroller, motspelare och f.d. älskare. Han börjar leta upp alla gamla filmer, hur än avlägset biograferna befinner sig. Det är bildmediet, filmduken, som gjort Anns förflutna så levande att han inte kan släppa det.

Han vet att han inte kan anklaga Ann, för detta som är hennes förflutna, innan de möttes. Ändå kan han inte låta bli att vara svartsjuk. Länge känns det mänskligt, funderingar, medkänsla, humor, väver en mycket trevlig läsning. Det blir uppenbart att Graham blir alltmer deprimerad och har svårt att släppa denna oro, får allt svårare att skilja på filmroller och verkligt liv. Filmduken blir för offentlig, att hela världen kan se hans hustru. Jag funderar på den brist på självkänsla som kan ligga bakom allt detta.

Graham blir så manisk att han börjar använda  hela sin akademiska kunskap i sitt faktainsamlande. Då börjar det plötsligt bli alltmer olustigt. Ann har hela tiden haft full tilltro till sin make, även om hans manier börjar bli väl långdragna. Här någonstans blir det uppenbart att historien inte kan sluta väl, att romanen blivit mer än en psykologisk  'comedy of manners' om mänskliga brister. Plötsligt blir historien en allt olustigare 'thriller'. Slutet blir allt annat än jag väntat mig.

Redan i denna tidiga roman, så bedrägligt enkel, har Julian Barnes alltså blandat genrer, men ändå inte som en ren psykologisk thriller, där vi vet vilka konventioner som gäller, att det är spänning som vill uppnås. Dessutom är huvudpersonen akademiker, och hans nära vän är författare, vilket ger oss tillgång till meta-roman-funderingar, och med Anns film-erfarenheter, samsas en rad med det moderna livets media-vinklar inom denna boks pärmar. Romanen är betydligt mer än den bagatell den kan verka på ytan.

Färden genom mangroven - Maryse Condé (1989)

Liksom Maryse Condés tidiga storverk, romanen Segu, innehåller Färden genom mangroven ett myller av karaktärer och relationer, men denna senare är betydligt kortare och behagligt lättläst. Läsningen har ett skönt flyt, även när meningarna blir långa och slingrar sig fram som mangrovens rötter i träsket. Här befinner vi oss på Condés egen födelseö, Guadeloupe i Västindien

Boken börjar som ett mysterium, att huvudpersonen Francis Sancher hittas död av en granne, utan några yttre spår av dödsorsak. Resten försigår under en enda natt, byns likvaka över den döde, i romanens nutid i slutet av 1980-talet. Alla grannar får ett kapitel var, där de berättar sina minnen av mannen, som kommit dit som främling några år tidigare. Alla har sina personliga erfarenheter och fördomar, som tillsammans bildar ett kalejdoskåp av röster som formar sig till ett motstridigt sammelsurium av olika syn på vad som skett. Släktfejder, avundsjuka, sladder och förtal är det som dominerar.

Någon sanning får vi aldrig fram, bara olika tolkningar. Entydig sanning existerar inte. Vad Condé vill skapa är ett myller av skilda röster, lika tilltrassalde som mangroveträdens långa rötter i detta tropiska träsk. Romanen är varken deckare eller brottshistoria. Francis dog antagligen en naturlig död, trots att han bara är drygt 50 år. Kanske söp han ihjäl sig, rädd för den förbannelse hans familj alltid sagt drabbar alla män i hans släkt - att dö strax efter att ha fyllt femtio år. 

Romanen handlar mer om Guadeloupe, den västindiska smältdegeln av skilda folk, som alla tycks sakna egna rötter, i romanen speglat i den lilla byhålan Rivière au Sel, invid mangroveträsket. Alla berättar ur sin egen synvinkel, alla har egna fördomar och vidskepelse, färgat av tankar om ras och samhällelig hierarki. Texten är full av tropiska växtnamn, som likt mangroven borrar sina rötter djupt och snirkligt trassligt, likt Condés text, kring människors komplicerade historia och relationer.

Francis Sancher avslöjar endast för brevbäraren, Moïse, ett tag hans förtrogne, att han egentligen heter Francisco Alvarez-Sanchez, men vill absolut inte kallas så. Moïse tycker sig höra en brytning i hans uttal som låter spansk, ungefär som hos en kuban. Så läggs den ena myten efter den andra på Francis, mannen som de "inte ens visste om han var vit, neger eller indier. Han hade allt slags blod i kroppen" (s.230). Själv säger han att han visserligen varit på Kuba, men föddes i Colombia, men vars förfäder antagligen kommer från just Guadeloupe, men det örat vill ingen höra på. Han är utbölingen.

Maryse Condé föddes på Guadeloupe under en tid då hudfärg avgjorde människors syn på varandra. Hon levde själv många år i Afrika och insåg med tiden att inget handlar om 'blod' eller 'hud' - allt är en fråga om den kultur vi skapar tillsammans. Hon skriver så frodigt och levande att man gärna tar till sig alla hennes karaktärer, trots all småsinthet. Och landskapet, så målande beskrivet.

Av och till Satie : en brevbiografi - Ornella Volta (1989)

Detta är inte fiktion, men minst lika spännande. Förutom en excentrisk tonsättare, var Erik Satie en ihärdig brevskrivare, därför har Ornella Volta lyckats samla en mängd brevcitat av Satie, och andra inblandade personer, kring olika teman i Saties liv, från hans födelse 1866, till hans död 1925.

Det blir som helhet en fantastiskt inblick inte hara i Saties liv, utan ger också en tidsbild, en konstnärlig atmosfär, av förra sekelskiftet och första fjärdedelen av 1900-talet, fram till och med dadaisterna. Dessutom är boken rikt illustrerad, de flesta sidor har bilder, om inte foton, så teckningar, porträtt, karikatyrer, typiska för sin era.

Jag blir både road och glad av att läsa denna sammanställning. Ornella Volta interfolierar sin text löpande med varje brevcitat, dvs hans kommentarar och utfyllnader för vår förståelse för skeendet. Och eftersom Satie bodde i Paris och förorten Arcueil, så är sidorna proppade med kända namn, ur modernismens pionjärled, främst inom tidens musik, men även författare och konstnärer.

Inte så att Saties liv var enkelt, ofta kände han sig motarbetad, blev ovän med tidigare vänner, men han gav aldrig upp, fortsatte envist, lankoniskt elak och kvick. Ofta var han fattig och svulten, därför väljer jag här ett fantastiskt citat, av upplevd livsvisdom, från perioder då han var hänvisad till sina vänners generositet:

"Det är märkvärdigt. Man hittar på alla barer folk som vill bjuda på ett glas. Ingen ens drömmer om att bjuda på en smörgås..."