Dag - Björn Runeborg (2007)

På något sätt hade jag inbillat mig att den här boken skulle handla om Dag Hammarskjöld. I stället är det en roman, där han bara befinner sig alldeles i utkanten, närmast utanför synranden. En i mina ögon obehaglig roman. Om människor som försöker leva genom andra, än leva sitt eget liv. 

Den handlar till största delen om två tre 'stalkers'. Miranda som fäst sig vid Dag när hon såg honom gå genom Uppsala hand i hand med sin mor. Själv har Miranda ingen som helst närhet till sin mor. Henrik beundrar också Dag, och Miranda, för att hon tycks uppslukad av Dag. Triangeldramat fulländas av Tyra, för Dag är egentligen inte inblandad. 

Texten känns mycket kall i mina ögon. Som sagt, romanen handlar inte om Dag Hammarskjöld, även om det börjar med att han tar studenten 1923, och slutar med hans begravning, efter flygplansolyckan 1961. Så för mig är det här inte en kärlekshistoria. Det stela språket, mellan de hämmade människorna, andas 1950-tal för mig - trots att huvuddelen tilldrar sig under mellankrigstidens 1923-1940. Det som var en omvälvande tid, blir här en tyst inbundenhet. 

Kanske för att författaren Björn Runeborg (1937-2021) själv var ung på 1950-talet, och debuterade som författare året efter Dag Hammarskjölds död. Antagligen greps han av händelsen kring Dags död. Ändå skrevs den här boken inte förrän efter ytterligare drygt 45 år. 

På slutet refereras dock till Kongo-krisen, och Henrik, som sökt sig dit under Dags FN arbete med att försöka stävja krisen, hamnat där, i 'Mörkrets hjärta', ondskan, som för tankarna till Joseph Conrads mörker, det omedvetnas mörker, så påtagligt skrämmande, efter all tigande polityr. Henrik offer för malarians feberyra.

Gårdfarihandlaren : självbiografisk berättelse - Ivar Lo-Johansson (1953)

1951-1960 skrev Ivar Lo en självbiografisk serie böcker i 8 delar. De blev mycket populära och är det fortfarande bland de som läst dem. Gårdfarihandlaren är andra delen och handlar om sommaren 1921, när han nyss fyllda 20 år 'rymde' hemifrån. Han cyklade iväg på en skraltig cykel för att bli landsvägsnasare. Men han var för oerfaren och naiv för att lyckas. Främst var Ivar Lo dock ute efter att få tid och erfarenheter nog att skriva. hans dröm var att bli författare. Men än hade han inte lyckats med det heller. Det tog några år till innan han fick börja sälja researtiklar och dikter till tidningar. 

Huvudämnet för Ivar Lo:s skrivande tycks alltid ha varit hans eget liv och egna erfarenheter. Och det märks redan i denna sommarresa 1921 att han hela tiden brottas med sin önskan att få berätta om sig själv för de han möter, men varje gång drabbas han av tunghäfta. Blygheten står i vägen, och flera gånger får denna förtegenhet en drömmens skimmer, där han tänker sig vara förklädd, att han bär på en hemlighet, och bara gömmer sig under vagabondens slitna kläder.

Gårdfarihandlaren är en resa från Sörmland till Lappland, på cykel, och resan skildras därför i episodisk form, där varje händelse och möte får sitt eget kapitel. Sedan skyndar Ivar alltid vidare av olika anledningar. Ofta flyr han undan sina egna spräckta drömmar. Och det kom att ta 32 år innan det blev en bok av erfarenheterna. Säkert var det bra att berättelsen fick ligga till sig så länge. För det blev en lysande kristallklar pikaresk av denna resa. I den tydliggör han gapet mellan den unge Ivars idealiserade drömmar och den verklighet av fattigdom och svält, som han ställs inför. Äventyret blev fyllt av faror och umbäranden. Mycket underligt händer, men också ett par medmänskliga möten står fram att bevara i hjärtat.

Ytterligare 25 år senare, 1978, började Ivar Lo dessutom skriva uttryckliga memoarer. I andra delen, Asfalt, omtalar han helt kort att om sommaren 1921 kan vi läsa i Gårdfarihandlaren, för i den skrev han ner allt han var med om, att allt i boken var sant. Det enda han inte skrev ner, var sina närmast hypnotiska upplevelser av den norrländska älven, forsen, en mystisk upplevelse han därefter alltid bar inom sig. Övrigt var betydligt mer svält och köld än vad han fick in i boksidorna.   

Bokens text flyter raskt fram, ibland ler jag, men ofta hamnar hjärtat mitt i halsgropen. Det är i nuläget min favorit av allt jag läst av Ivar Lo-Johansson. Jag förstår att Bonnier valde ut den bland de böcker som återutgavs vid 100-årsminnet av Ivar Lo:s födelse. 

Den grymma freden - Theodor Kallifatides (1977)

 Världskriget är över, liksom inbördeskriget, men inte eländet ... motsättningar mellan de olika politiska falanger leder till förföljelse, våld, korruption, skenrättegångar. Familjen har tvingats lämna Jalo, så denna tredje del tilldrar sig i Aten, där flyktingar får förstäderna att växa. 

Jag känner mig avvaktande inför denna tredje del i trilogin, som vill beskriva Minos (författarens alter ego) och hans familj, krigsskadad, förnedrad, fattigdom och sjukdomar. Men denna del känns av splittrad. Författaren vill bevara minnet, erfarenheterna - visst, livet är splittrat, följer ingen välkomponerad intrig. Kanske beror det på att del ett och två var han själv för liten, och tvingades dikta mer, fabulera kring barndomsdrömmen. Den här boken vill uppteckna främst Minos tonår, och då vävs ett lapptäcke av fängslad bror, sjuk morfar, excentriska lärare och kamrater, någon förälskelse, sexdrömmar. Ett myller av 'horor' och mot slutet invasionen av amerikanska soldater med deras fruar. Allt blir svårgripbart. 

Behållningen är, hur historien plötsligt, både via fadern, och bror Giorgos förälskelse till Rita, återvänder till Greklands 'tragedi' 1922, det misslyckade kriget med Turkiet, som ledde till en miljon  flyktingar, greker som bott vid Svarta havet i årtusenden, tvingas lämna sina hem, och sorgen, såret som inte läker, och senare får många att emigrera vidare ut över världen från 1950-talet. Ett gemensamt öde och sår. 

Ett annat försök till sammanhållning är att denna del har en kort prolog och lika kort epilog, om zigenaren Menelaos, i början med den dansande björnen 'Stalin', och i slutet med apan 'J F Dulles', uppkallad efter USA's utrikesminister på 1950-talet. Texten är ett konstgrepp, en symbol. Texten upprepas med små variationer, som både visar att historien går vidare, och upprepar sig. Stalin som symbol för fascistisk totalitarism, och senare det sexualiserade amerikanska kulturklimatet, när fattigdomen trots allt tycks ebba ut ... 

Fem hjärtan i en tändsticksask - P C Jersild (1989)

Lysande barn- och ungdomsskildringar. Genren hör visserligen till mina favoriter, men jag finner PC Jersilds detaljerat ingående beskrivning av sin barn- och ungdom, generellt igenkännbar. Per Christian Jersild födde 1935, men skildringen börjar från första minnet ca 1939, och går sedan under kriget och hela 1940-talet, och sedan tidigt 50-tal frma till studenten 1955. Allt är bildrikt, bildlikt, bildligt talat allmänmänskligt och individuellt på samma gång. Att berätta sitt liv, när man inte kan vara säker på minnen, så är det som han själv skriver i inledningen "rummet, geografin" något man kan hålla sig till, för det kan hjälpligt kontrolleras. Jersild berättar att hans far var en idog amatörfotograf, så jag tänker att han hade material att hämta sina detaljerade minnen ifrån. 

Boken avslutande kapitel nämner hans bokdebut 1960 mest för hur den berörde familjerelationerna, och sedan möter vi föräldrarna och hans äldre bror under deras sista år i livet på 1970-talet. Det här är en familjehistoria, psykologiskt, via känslomässiga bilder.

Trots att jag själv inte är i samma generation, känner jag ändå igen 'min barndoms Sverige', via ting och erfarenheter som fanns i mina mor- och far-föräldrars hem/liv. Jersilds äldre bror är född samma år som mina föräldrar. Mycket av fenomenen från 40-50-talen levde kvar under 1960-talet. Men även de rent psykologiska relationerna mellan familjemedlemmarna är saker jag kan relatera till, även sådant som gäller mig som förälder ytterligare en generation framåt. 

Det är en självbiografi, en uppväxthistoria, och som sådan saknar den intrig, utan handlar om att bevara eller fundera över en gången tid. Jag finner den helt lysande, en allmänmänsklig dyrgrip att behålla i min bokhylla.

Stad av ljus - Kerstin Ekman (1983)

Stad av ljus är fjärde och sista delen i Vallmsta-sviten (Kvinnorna och Staden), den fiktiva orten Vallmsta inspirerad av Katrineholm - som symbol för det svenska samhällsutvecklingen från 1870-talet till 1970-talet. Från järnvägsstation till småstad för medelsvensson - men förutom framväxten av den manliga ekonomins struktur, har serien än mer tonvikt på kvinnornas egen, närmast osynliga del i denna framväxt. Under större delen av de tre första romanerna var kvinnornas ekonomi en blind fläck, de hade inga rättigheter, och tvingades ofta uppfinna sina egna lösningar för att försörja sig själva och sina barn, ibland även sina män. Detta har berättats episkt i tredje person, med detaljrik realism. Dessa tre böcker har jag älskat och läst om flera gånger. 

Stad av ljus skiljer sig betydligt genom att romanen har en jag-berättare, och återger mer eller mindre tillförlitliga minnen, och hoppar fram och tillbaka i kronologin, som rör hela efterkrigstiden, alltså från 1945 till tidigt 1980-tal, då romanen utgavs. Det tog Kerstin Ekman fyra år att färdigställa denna fjärde del, som är avsevärt tjockare (494 sidor) och djupare berättartekniskt. Tidsglappet i utgivningen gjorde att jag vid den tiden i mitt liv, missade den fjärde del, och inte läste den förrän ytterligare några år senare, och inte hade tidigare böcker i färskt minne, hur än outplånligt intryck de gjort i mig. Då gjorde Stad av ljus, med sin komplexitet, mig minst sagt förvirrad. Den var svårläst. 

Men nu har jag läst om hela serien, och Stad av ljus i direkt följd, och uppskattar denna fjärde del lika mycket som de tre första, både trots och tack vare sin komplexitet. Den är fortfarande lång, och bjuder bitvis motstånd som kräver mer av mig än de tidigare böckerna, men bara bitvis. Denna avslutande del är full av små referenser bakåt i kronologin, alltså även de tidigare böckerna, så som människor ofta slänger ur sig minnen vid samtal med släkt och vänner. Det är lysande. Och nu med alla böckerna i färskt minne kan jag uppfatta alla dessa vinkningar. 

Vad än jag läst av Kerstin Ekman, är upplevelsen att böckerna kan läsas rakt upp och ner, som en omedelbar upplevelse att ta till mig. Men så fort jag börjar analysera alla detaljer och hittar symboler, så finner jag lager på lager, ett saftigt vitkålshuvud med blad på blad av oändliga tätt och snirkligt sammanväxta blad med möjliga tolkningar. Det är inte nödvändigt, men det kan fördjupa läsningen. I Stad av ljus är detta extremt tydligt. Att försöka välja ut några russin ur denna kaka känns närmast omöjligt. Men här kommer glimtar. 

Jag-berättare är Ann-Marie, Henning Johannessons dotter, med Fredrik och Jenny Otter som stöd och fosterföräldrar, när fadern är bortrest. Den enda försörjning hon haft har varit kåserier och småartiklar, 'på arvodesbasis'. Alltså saknar hon fast anställning och förbigås av yngre manliga skribenter. 

Hon tänker tillbaka och betraktar samhället och skriver, 'paperassen', av det franska ordet för klotter, amatörmässigt författande, samlas säger Ann-Marie. Hon stiger aldrig fram som en 'riktig författare'. Född 1935, två år yngre än Ekman själv. 1933 är däremot bipersonen Ann-Sofie född. Som barn gick de i samma skola och var till utseendet till förväxling lika. Ann-Sofies livsöde kan dock närmast uppfattas som en mörk skugga av Ann-Maries. Ekman leker med namn hela boken igenom. Även deras portugisiska 'piga' i hushållet, vars barn Ann-Marie senare adopterar, heter Ana Maria. Alltså har Ekman skrivit in tre speglingar av berättaren, både var gäller namn och öde, psykologiska speglingar. Om det är 'verklighet' eller 'fantasier' återstår att tolka. 

Betänk att Stad av ljus gavs ut 1983, mitt i det postmoderna identitetssökande 1980-talet, då författare gärna lekte med paradoxala förvecklingar av berättare/författare/karaktär, och fakta/fiktion. Dessutom inleds romanen när Ann-Maries återkommer till Vallmsta, på 1970-talet, det årtionde som inte bara fyllde bokhyllorna med episka historiska skildringar, som denna, utan även dominerades av kvinnliga författares 'bekännelseböcker'. Så när Ekman skriver sin fjärde bok, med tonvikt på 1970-talet, är det självklart att det måste vara en jag-berättad bekännelsebok. Alltså börjar historien med depression och sorg, misär, alkoholproblem, prostitution. Dottern rymmer, Ann-Marie fruktar att hon fastnat i knarkträsket. Allt hör hemma på 70-talets löpsedlar. 

Samhällsskildringen är så sann. Ett tema i serien har varit kläder, utvecklingen från att varje kvinna sydde och sydde om sina kläder, återanvände i det oändliga, och vävde sina egna mattor av trasorna som blev över. Via några årtionden då ogifta kvinnor kunde leva som sömmerskor,  men hur detta redan på 30-talet blev en manlig Teko-industri (textil & konfektion). Svensk teko-industri 'borgade för kvalitet', alla ville ha 'trenchcoat' under kriget, osv. Men på 60-talet utlokaliseras industrin till länder som Portugal, där arbetskraften var billigare. Precis som den för några årtionden sedan flyttat ända till Kina. Redan på 1970-talets var svenska Teko-industrin av kris, och försvann i stort sett ur Sverige. 

Alltså hamnar Ann-Marie, gift med Hasse C:son Curtman, arvtagare till Kurre-Kläder, i Portugal. Ann-Marie och Hasse tillhör på 60-70-talen den svenska kapitalismen, vilken Ekman så träffande kallar 'anspråkslösa som gråsparvar' i förhållande till många andra. Fjärde boken tilldrar sig alltså inte så mycket i Vallmsta, Sverige har börjat röra sig ut i världen och världen har börjat komma till Sverige.

Från Portugal återvänder Ann-Marie i november 1973 (bara några månader innan revolutionen där som inleddes 25 april 1974) för att ta hand om sin sjuke far, (alkoholist), hon är tillbaka i Portugal ett tag för att åter tvingas tillbaka till Vallmsta 1977 för att sälja det hus i staden, som hon ärvt efter sina föräldrar. Det är ett mindre hyreshus som rivas och bereda plats för nybyggen. Detta var tiden när så många gamla stadskärnor revs och ersattes av likadana fyrkantiga Domus-varuhus överallt. 

I huset, som också är symboliskt i Ann-Maries sökande efter sin historia och sin själ, har det flyttat in 'husockupanter' (också typiskt 70-tal). Det är fattiga existenser, som dock betalat en symbolisk hyra till Ann-Maries dotter. Det är Ann-Sofie, skugggestalten, och Vitmålaren (som egentligen heter Mikael) och Gabriel, de äldre männen som trots allt blir vänner och ett sorts stöd åt den ensamma dottern och Ann-Sofie. Notera att Mikael och Gabriel är namn på ärkeänglar. Referenser till Madonnan, Jungfru Maria, finns i många namn och föremål. 

Ann-Marie är rädd för att föda barn, hon söker sin 'själ', inte ett barn. Vatten, källådror, har varit ett tema serien igenom, de har undertryckts, dolts, och under efterkrigstiden begränsats till susande element och avloppsrör som rostar och krånglar. Det känns som om jag kan fortsätta i all oändlighet, med alla intrikata symboler som mer eller mindre gömmer sig i Ekmans text. Sverige tror sig ha städat bort religionen, men den bryter fram i omedvetna källådror. 

Under 1970-talet bröt också fram en strömning om att återuppliva 'Gudinnan', kvinnors inre styrka, intuition, instinkter, vilket fortsatt in i vår tid. Ekman sätter egna namn på dessa undermedvetna psykologiska energier, Ishnol (Ljuset/Själen), och andra namn jag inte minns för Kroppen/Materien och undermedvetna skuggor. Anima och Animus som CG Jung talade om. 

Men boken innehåller så mycket mer. Det som blir förvirrande är ett symptom på att hela 1900-talet varit förvirrande, genom en mängd olika filosofier och åsikter, som Ekman sätter ord på och läsaren antingen känner igen, eller ibland kanske helst vill protestera emot. När Ann-Marie studerar i Uppsala på 50-talet får hon pröva på Existentialism, mest som en pose i svart polotröja, triangel-relationer, cigaretter och åter igen alkohol. Främlingskapet, alienationen, tillhör inte bara existentialism, utan skrivs alltid på portugisiska, estrangeiro, vilket beror på att Ann-Marie varit främling i Portugal, men är naturligtvis en symbol även för 70-talets allt större invandrarvågor från oroliga världsdelar. Ann-Maries svarthåriga adoptivdotter blir främling i Sverige. 

Serien har också ett centralt tema med fosterbarn/adoptivbarn, vilket handlar mycket om den avklippta kvinnolinjen, kvinnoerfarenheten, kontaktproblemen mor-dotter. Notera att namnet Ann-Marie i romanens olika varianter kombinerar Jungfru Maria med hennes mor Anna. Sofi(-a) står för visdom. Ann-Maries brist på livsmål, kan bero på avsaknaden av mor. Hon exemplifierar också dualiteten Att Ha eller Att Vara, som tillhör 1900-talets filosofiska frågeställningar. 

Som sagt, Kerstin Ekmans pregnanta text innehåller oändligt med detaljer som fördjupar och förstorar förståelsen från det subjektiva, intima, personliga, ut till möjliga generella nivåer, samtidigt, som man alltid blir medveten om att inget är allenarådande lika för alla. Varje människa är mycket mer komplexa än varje generalisering. 

Intressant är kvantfysiken, som finns med alltifrån Ann-Maries fars tid, Henning, som läste den lilla skriften om kvantfysik, idéer sprungna från Einstein, som växer under 1900-talet, känslan av den stora universella tomheten som är fylld av energi. Det är denna energi som gett romanen dess namn, Stad av ljus, den som kan se anden i materien ser ljuset, allt består av ljus, dvs energi. Och Schrödingers katt, att allt är både och, allt har möjliga motsatta paralleller, är katten död eller levande? Som barn har Ann-Marie korta upplevelser av att se energin även i ting, inte bara i träd och hus, de lever, men det är korta ögonblick, som hon längtar tillbaka till, samtidigt som hon förlorat tron på att 'själen' är något som verkligen finns. Eller att livet verkligen har någon 'mening'. 

Ann-Maries väninna Synnöve är extrovert och full av energi, och förespråkar självförverkligande närmast som en kamp att ta för sig, vilket växer sig stark kring 1980, medan Ann-Marie själv inser att hon inte kan tala förtroligt med henne, för hon behöver sin inre hemlighet, mysteriet, heligheten. Hon har också en annan hemlighet, rörande hennes mor, Lisa, som försvann pga lungsoten på 1930-talet, som jag inte tänker avslöja här. Ekmans text är en lysande kombination av trivial vardaglighet med stråk av närmast omedvetna stråk av undertryckta mysterier och andlighet. Hon skriver aldrig någonting på näsan på oss, vi måste själva söka den, känna efter. Hon dukar fram en komplexitet utan like. 

 Börjar jag nysta i en Kerstin-Ekman-text kan jag hålla på hur länge som helst, tills det riskerar att bli oöverskådligt. 

Ugglor gråter - Janet Frame (1957)

Den Nya Zeeländska författarinnan Janet Frame (1924-2004) skrev sina tre omtyckta självbiografier i början av 1980-talet. De blev också film av Jane Campion 1990, med andra bokens titel: En ängel vid mitt bord. Åren 1948-56 var hon insatt på mentalsjukhus, stämplad som schizofren på mycket vaga grunder, utan utredning eller läkarsamtal. ... som om önskan att skriva skönlitteratur, på 1940-talet kunde var nog för att stämplas som 'mentalsjuk'.

Att hon fick en novellsamling utgiven som bok, blev dock hennes räddning. Lobotomi blev nära nog patentlösning på 1940-50-talen - att skära av nervbanor från pannloben för att göra patienten 'foglig' nog att betraktas som 'normal' ur samhällets synvinkel. Ken Kesey's roman Gökboet (1962) kritiserar också den typen av behavioristisk mentalvård. Det ironiska är att medan Gökboets intrig är rejält spektakulär, så kände Janet Frame att hon måste tona ner och sovra bland vad som verkligen hände, för att få läsarna att tro (!) på hennes berättelser.

Janet Frame stod i tur för lobotomi-ingreppet, när hennes noveller vann ett litterärt pris, vilket fick sjukhusdirektören att stoppa operationen. Då hade hon under åtta år utsatts för hundratals elchocker (på den tiden helt utan bedövning), vilka bara försvagat henne, inte förbättrat. När hon kom ut skrev hon genast romanen Owles Do Cry (1957), och fick strax därpå ett stipendium för att resa till Europa och vidga sina vyer. I Europa lät hon välrenomerade psykiatriker utvärdera hennes diagnos. De konstaterade att hon aldrig varit schizofren, men att hon behövde terapi för att komma över de problem hon fått av behandlingen och diagnos-stämpeln.

Janet Frames romaner handlar däremot inte om henne själv, men som författare ofta gör, använde hon sina egna livserfarenheter som bas. Hon slapp bli lobotomerad, men kände medpatienter som blev det och såg resultatet. En 'fördel' hon i självbiografin säger sig ha, jämfört med andra författare, har udd i sig: "När jag konfronterades med en läkare som hade läst boken blev jag tvungen att visa honom att jag inte hade några lobotomi-ärr vid tinningarna. Det är inte alla förhoppningsfulla författare som på ett så skrämmande men övertygande sätt kan 'bevisa' för andra att det hon har skrivit är fiktion."

Kluvenheten, att vilja bli tagen på allvar, men inte bli sammanblandad med fiktionen. Erfarenheter bearbetas via berättelser. Hon skriver i slutet av tredje självbiografin, Sändebud från Spegelstaden (1984), hur hon ser rätt igenom männskor, "ända till botten av deras hjärtan." Att skriva en roman "är timmar och år tillbringade i fantasins fabriker." Hon kallar sin fiktiva arbetsvärld Spegelstaden, och jämför den med sin systerdotters lekstuga, där hon samlar sina skatter - sitt livs fakta. I sin Spegelstad kan hon omvandlas fakta och idéer till 'inbillade skatter', även om de sedan bleknar i den verkliga världens ljus, och kanske förlorar den första känslan av klar insikt. Författaren gör sitt, men vad olika läsare tar till sig kan skilja sig en hel del.

Men som Doris Lessing sagt, Frame är enastående som kunnat göra så god skönlitteratur, av så svåra upplevelser. Självbiografierna är djupt insiktsfulla. Den medvetenhet hon skriver från är poetiskt och meditativ. Ett kontemplativt betraktande av livet, som inte dömer, men får läsaren att inse det sjuka i det som anses friskt, och tvärtom.

Samma sak gäller första romanen, Ugglor gråter, som även är mycket stilistiskt medveten, det är 50-talsmodernism, poetisk och metaforisk, som plockar fram bilder av livets absurditeter.

Fyra syskon - Teresa, Toby, Francie och Daphne - letar skatter vid soptippen, deras favoritlekplats, under deras fattiga uppväxt. Tills Francie dör i en brand på tippen. Därefter får vi följa dem in i vuxenblivandet, en och en, hudlöst sårbara. Såret efter den förolyckade systern läker aldrig. Teresa flyr in i 50-talets konstgjorda hemmafruliv. Epilepsin gör Toby till en både utstött och egocentrisk särling. Daphne anses galen och hamnar på mentalsjukhus.

Ändå är det Daphnes 'sånger från döda rummet', på mentalsjukhuset, som känns genuinast. Boken vibrerar av poesi och nerver. Medan Toby och Teresa verkar 'fria', är de inlåsta i vardagens sociala ramar och regler, kan Daphne, inlåst på ett mentalsjukhus, färdas till en friare och vidare medvetandenivå. Det enda som kan kväsa hennes genuina livskänsla, blir till slut lobotomin.

Jag ser Daphnes fria 'sånger' som modernistiska medvetandeströmmar.  Det är poetiskt, med allt annat än tandlöst. Språket fångar mig, medvetet stilistiskt. Även om hon själv inte var nöjd med denna sitt första romanförsök, så är jag det. Jag gillar den luftiga stilen, att jag får andas, trots det smärtsamma, och inte kvävs av överflödiga ord. Hennes ickedömande saklighet är en ojämförligt skön medvetandepoesi.

Jag ser ett sorts andligt frändskap mellan Janet Frame och Runa Brar som jag nyligen läste. Även Frames familj, är som 'Ett litet välsignat folk', om än otursdrabbat.

Romanens titel är ett citat från Shakespeares 'Stormen'. Frame anknyter gärna till tidigare litteratur och citerar dessutom mängder av poesi och folksånger. Hon utbildade sig till lärare, trots fattigdomen, läste dubbla kurser, hungrande och frusen, inhyst hos släktingar. Inte konstigt att hon gick in i väggen, av ren utmattning. Lärarjobbet är ingen dans på rosor. Det sjuka är att ingen såg hennes mentala kapacitet, utan tolkade allt som sjukdom - mentalsjukdom.

NP 1989 - Camilo José Cela

1989 gick Nobels litteraturpris till den spanske författaren Camilo José Cela (1916-2002):

"för en rik och intensiv prosakonst, som med återhållen medkänsla gestaltar en utmanande vision av människans utsatthet".

När jag nyligen med stor behållning läste Carmen Laforets fantastiska debut Nada (1944), från Barcelona strax efter inbördeskriget, beslöt jag att även ta några smakprov från den bara fem år äldre Camilo José Cela som debuterade 1942, två år före Laforet. Han blev genast uppmärksammad som en förnyare av den spanska romanen, som stagnerat efter inbördeskriget.

Franco-regimen i Spanien hade genast infört censur. Man tolererade inte kritik mot fosterlandet eller osedlighet, vilket genast gjorde Celas frispråkighet omöjlig på hemmaplan. Ändå stannade han i Spanien under hela den 40 år långa diktaturen, utan att tiga eller anpassa sig. Han skrev ett hundratal verk i många olika stilar och genrer, alltifrån folkligt lättillgänglig och sarkastisk, till en rad dunkla formexperiment. Det som inte fick tryckas i Spanien, trycktes i Argentina och spreds över världen. Han blev det nav kring vilket spansk litteratur övervintrade efterkrigstiden.

Så i höst har jag nosat på några av Celas huvudverk. Hans världsbild är mörk, satiren svart, hans sympati med mänsklig sårbarhet måste sökas på djupet. känslomässig avtrubbning låg i tiden, både genom Spaniens uppslitande inbördeskrig och därefter världskriget i omvärlden. Dela skadades svårt udner inbördeskriget och fick däreter lungtuberkulos. Under sina år på sanatorium färdigställde Cela sin debutroman: Pascual Duartes familj, (1942). Samma år som Albert Camus' L'Étranger. Båda böckerna rör huvudpersoner som mördat, men inte uttrycker några känslor kring dessa brott. I väntan på avrättning, berättar Pascual Duarte om sitt liv och sina brott, till synes känslolöst. Han kan inte relatera till rådande moral.

Celas debutroman inledde en ny litterära tendens, "el tremendismo". Denna berättarteknik hör främst hemma i spanska 1940-talsromaner, och återger våld och trauman utan omsvep, gärna via överdrifter, språket är rått avskalat, och karaktärerna har ofta fysiska och psykiska defekter. Stilen måste knytas till inbördeskriget och de erfarenheter som genomlevts. Jag associerar genast till Picassos tavla "Guernica", som kubistiskt surrealistiskt återger en sönderbombad civilbefolkning. En tradition som kan spåras än längre tillbaka. Francisco de Goya avbildade krigets fasor redan under Napoleontiden i början av 1800-talet. Och förlorade tilltron till mänskligheten, vilket är lätt att förstå.

I Pascual Duartes familj använder Cela en enkel folklig stil, och börjar med ett fingerat förord från 'utgivaren', som förklarar att Pascual är ett "exemplariskt varningsexempel", en flerfaldig mördare som saknar ånger och samvete. Är han ond och förtappad eller en vanlig människa som inte kan råda över de omständigheter han hamnar i? Är hans liv ödesbestämt? Romanen ger inte några svar.  

Att censuren förbjöd Pascual Duartes familj hindrade inte att den lästes. Första upplagan, tryckt i hemlighet, hann sälja slut. Och när andra upplagan beslagtagits, trycktes boken i stället i Argentina och smugglades till Spanien. 1946 gav censuren upp och släppte roman fri. Den tillhör hans mest lästa böcker och är utan tvekan lättläst. Men all känslomässig tomhet gör den svårsmält för mig. Jag kan inte relatera till känslokylan inför våldet och den andliga torftigheten, även om jag förstår dess ursprung. Carmen Laforets debut Nada tog jag genast till mig, ett fullmoget verk av en ung debutant. Även den rörde moralfrågor, men mer kring känslomässig vilsenhet, även om tidens råhet fanns där.

Cela förnyade också resereportaget, genom att 1948 inleda en serie böcker över sina vandringar på Spanska landsbygden, där han besökte genuina avkrokar och beskrev sina möten med människor som annars förbisågs. Jag har läst hans första, Resan till Alcarria (1948). Texten är närmast skönlitterär, en sorts 'pikaresk', där Cela berättar med sig själv i tredje person som 'Vandraren', på resa i juni 1946. Det är inte landskapet, utan hans möten och dialoger med människor, som sätts i första rummet. Fattiga, ofta analfabeter, men uppfyllda av en obändig överlevnadsdrift. Den som inte låter sig nedtyngas överlever.

Såväl realism som pikaresk har gamla traditioner i Spanien, och blomstrade redan på 1500-1600-talen (Jfr Cervantes). Redan där fanns ett intresse för det bisarra och förvridna, som Cela tagit till sig. Till detta adderade han modernistiska berättarexperiment och - det som kanske irriterade censuren mest - stor sexuell frispråkighet. Det senare utmynnade slutligen i hans tvåbandslexikon över 'runda ord' (sexuella tabuord), Diccionario secreto (1968-71; 'Hemligt lexikon').

Nu senast har jag läst Celas kanske mest välkända verk, Bikupan (La colmena, 1951). Den utgavs först i Argentina, men blev snabbt världsberömd och översatt till många språk (bl a svenska 1954), ett stort problem för spansk censur, som inte kunde hindra att romanen lästes. Förbudet hävdes inte förrän 1963 (med första spanska upplagan, Barcelona).

Bikupan (1951) tilldrar sig i Madrid några kalla dagar i slutet av 1943. Boken är bara 260 sidor lång, men innehåller nära 350 karaktärer som rör sig i kvarteren kring Doña Rosas kafé (296 uppdiktade och 50 autentiska personer har någon räknat till). Det är alltså ingen traditionell roman med utarbetad intrig. Läsaren erbjuds en oupphörlig mängd bilder från vanliga människors rutintillvaro, som från en behavioristisk övervakningskamera. Människorna är lika automatiskt instinktstyrda som vilken bisvärm som helst. Men medan bina skapar honung, vad gör människorna?

Cela ger inga fördjupade människoporträtt, utan söker ge en horisontell bild av Madrids genomsnittliga befolkning. Allt rör sex och hunger. Atmosfären känns kvalmig. Det pågående världskriget nämns knappt. Officiellt är Spanien neutralt. Men alla vet att fascisterna vann spanska inbördeskriget med stöd av Hitler, vars krigslycka nu - 1943 - hade vänt.

Karaktärerna strömmar alltså över scenen, en eller ett par åt gången, spelar upp sin dialog, och försvinner ut i kulissen. Många visar sig helt kort en eller ett par gånger till. Tillräckligt för att vi läsare ska känna igen den triviala 'refrängen'. Det är mest enkel medelklass, lägre tjänstemän, byråkrater, men också fattiga bohemer, nyrika uppkomlingar, många prostituerade och skuldsatta och ruinerade i mängder.

Det går naturligtvis inte att memorera personerna. Men låter jag mig översköljas av skvalet helt förutsättningslöst, blir min upplevelse egenartad och givande. Mer som ögats upplevelse på bio, än tankens läsning av en bok. Slutresultatet blir också ett avslöjande kritiskt självporträtt av en hycklande dubbelmoral, vilket alltså gjorde att censuren stoppade boken.

Berättaren finns där. Han är inte dold, men håller inne med sina reaktioner. Jag tänker mig en iakttagande behaviorist. Hur än hårt den fattige håller i den slant som kommer i hans väg, och varje försök av den ruinerade att återupprätta sitt anseende, allt är dömt att rinna genom hålen i byxfickan. Berättaren trycker undan sin medkänsla, han kan inget göra åt fattigdomen. Människorna tycks sakna valmöjligheter.

Nästa bok jag ska läsa är San Camilos afton, dag och vecka i Madrid 1936, utgiven 1969.  Det är ett än mer experimentellt verk, som jag ser fram emot att läsa. Men den får jag återkomma till, för den kommer att ta längre tid att svälja. En tjock roman med få styckeindelningar och med meningar som löper långa och vindlande över flera sidor åt gången. Den handlar om tiden för inbördeskrigets utbrott - nästan som en förhistoria till Bikupan.

1988 skrev Cela en över 100 sidor lång historia i en enda mening - Cristo versus Arizona - men den har jag ännu inte snubblat över. Det där med långa meningar kan ju också diskuteras. Kedjar man ihop en lång rad huvudsatser med 'och' emellan, så handlar det väl mer om hur vissa människor pratar, än om att meningarna i sig skulle vara långa eller krångliga.

1996, när Cela var 80 år, adlades han av spanske kungen, som ett erkännande av hans litterära inflytande. Hans titeln blev dessutom ärftlig, Marquis av Iria Flavia, efter Celas födelseort.

Bra folk från landet - Flannery O'Conner (1955-65)

En novellsamling av Flannery O'Connor (1925-1964), en av mycket få kvinnor utgivna i förlaget Atlantis serie "Atlantis väljer ur världslitteraturen". Atlantis utgåva kom 1981 och består av femton noveller i en njutbart ren prosa (övers: Caj Lundgren).

Hon mejslar ut tydliga karaktärer som alla stammar ur den amerikanska söderns hierarkiska landskap, det eviga, som dock är på väg att brytas upp på 1960-talet. Ingen berättare leder oss; läsaren är lika utlämnad åt det torra, soldränkta, landskapet med öde avstånd mellan människor, som karaktärerna själva. De strider ständigt i sina tankar, armerar sig med hierarkiska strukturer, men står ändå maktlösa mot rostangreppen som hastigt bryter ner allt de byggt upp.

Rasismen är naturligtvis stötande. Liksom föräldrarnas okänslighet inför sina barn. Som läsare kan man stundvis dras med i karaktärernas hårdnackade övertygelser, för att strax få bevittna varje berättelses oundvikligt avslutning, den svarta undergången, där varje övertygelse mals ner till intet.

Den klarsynta framställningen av människors fördomar, inskränkthet och övertygelser om sin egen rättfärdighet, gör att berättelserna får en sorts strålkastarbelyst humor. Men även en sorts värme, när jag inser det oskuldsfulla i varje människa, som slåss inom sin egen lilla ram. Jag önskar att de kunde lära av sina misstag, uppnå insikter, och slippa möta sitt öde så obarmhärtigt. Nästan alla historier får ett våldsamhet slut, där all humor rinner av och utmynnar i en sorts "gothic tales", den tradition som uppstod på 1700-talet, med våldsamma tragiska slut.

Författarinnan lär ha varit övertygad katolik, vilket kanske märks tydligast i bokens siste berättelserna. I "De lama skola gå som de första", för en välvillig ateistisk övervakare via psykologiska förklaringar, en ojämn kamp mot sin oförbätterlige ungdomsbrottslings föreställningar kring himmel och helvete.

Läsaren erbjuds inga snabblösningar, inga lyckliga slut. Däremot är berättelserna oförglömliga, klart lysande bilder av människoliv som kanske tillhör det förgångna, men som också tycks återuppstå i nya varianter i det mänskliga dramat.

Bärgad skörd - Margit Söderholm (1952)

Det är första gången jag läser Margit Söderholm, som tillhörde de stora populära romanförfattarna i Sverige på 1940-50-talen. Driver dagg, faller regn var hennes genombrott 1943, och filmatiserades redan 1946. Den såg jag som ung, när man fortfarnade visade gamla svenska filmer på TV.

I högen med ärvda böcker fann jag Bärgad skörd (1952), som tilldrar sig i bondebygd under 1800-talet, lite obestämt var, antagligen i Mellansverige. Berättandet är naturligtvis lite trögt med dagens mått mätt, men med gott om trovärdig dramatik. En imponerande väl genomförd historia. Mest imponerad blev jag av förhöret hos häradsdomaren, och hela rättshistorien, som ger mig intrycket att Söderholm var väl inläst på området. Hjälten hamnar åtta månader i kall och beckmörk bekännelsekammare, en idag bortglömd skamfläck på vår rättshistoria.

Det imponerande är hur hjältens alla goda gärningar, här kan vridas och misstänkliggöras, allt passar ihop i en mycket skicklig intrig, som tummar på rättvisan och tvingar människor att begrunda sina liv. Ett annat tema i berättelsen är skillnaden mellan otillfredsställd åtrå och den kärlek som stärker oss, vilket fyller denna historia med en hel del heta känslor. Återigen fullt trovärdigt.

En mycket läsvärd engagerande historia alltså. I synnerhet för den som är intresserad av historiska romaner, trots att det inte är det historiska som var temat i sig.  

Sedan läste jag även Livets krona (1953) av samma författare. Visade sig vara en fortsättning med samma karaktärer. Även om början av boken tar om en del för att man ska komma ihåg vad som hände i förra boken, så har även denna bok sina poänger. Inte minst för alla som vill veta mer om karaktärerna. Men allra mest tyckte jag om den levande beskrivningen av hur folket reste till olika marknadsstäder, i det här fallet Stockholm, för att sälja de fåglar och de skinn man fått vid jakt, inte minst för att dryga ut kassan. Hur man reste samman som säkerhet, och hur olika landskap hade olika samlingsplatser. Man kan väl jämföra det med studentnationer, men här för handlare av olika slag. Mycket intressant. Kanske är detta en av anledningarna till alla gator i Stockholm med landskapsnamn? Jag tänker att de olika husen med olika landskapstillhörigheter, kan ha legat där gatorna i dag har just deras landskapsnamn, kanske?

I denna andra roman får jag också hållpunkt vad gäller tid, 1830-tal, och plats. Handlingen tilldrar sig i Hälsingland. Tidig frost, september 1836, förstörde skörden och skapade nöd 1837, slutet av denna roman.

Maigret s'amuse - Georges Simenon (1956)

Denna Maigret-historia verkade lovande eftersom titeln säger att han roar sig. Han har nämligen lovat att äntligen ta tre veckor semester - och inte bryta detta löfte, arbetsnarkoman som han är. Beslutet kommer dock så sent att alla hotell på den traditionella turistorten Sables d'Olonne (det var väl där Tati spelade in Semestersabotören?) är fullbokade. Maigret och hans fru beslutar då att semestra i Paris, flanera på gatorna och äta alla måltider på restaurang. Och han lyckas faktiskt, trots att många är skeptiska.

Jag glömmer ofta att Simenon egentligen var belgare, eftersom Maigret tillhör Paris-polisen. Just denna bok känns dessutom extra mycket Paris-historia, med tanke på alla kända gatunamn som dyker upp under Maigrets 'semestrande'. Självklart inträffar ett mord samtidigt som semestern inleds, som Maigrets assistent får ta över som vikarie. Madame Maigret har nog svårt att tro att han då skall kunna hålla sig borta från kontoret, men det gör han! Hans semesternöje blir i stället att leka 'amatördeckare', och följa med utredningsarbetet via tidningarnas rapporter, samt luska lite via några samtal med en sin läkare (de två möjliga misstänkta är läkare).

Denna metod, där jag tvingas läsa fejkade tidningsartiklar, gör att det tar lite längre tid innan berättelsen börjar intressera mig. Men till slut blir jag road, inte minst av Maigrets lycko-känsla över att slippa ta ansvar för fallets utgång och bara 'leka allmänhet', och naturligtvis av hustruns avvaktande hållning till hurhan verkligen ska kunna hålla sig borta fårn kontoret, hon tänker minsann inte tvinga honom att hålla ett sånt löfte. Vid ett par tillfällen kommer han på nyttiga ledtrådar och sänder dem som 'anonyma' tips till poliskontoret, så som allmämnheten brukar göra.

När jag läser blir det uppenbart för mig hur psykologiska historierna kring Maigret är. En traditionella pusseldeckare är oftast helt inriktad på gåtor, stängda-rummet mysterier etc. Karaktärerna i historierna blir aldrig mer än platta klichéer. Vi ska leta ledtrådar, inte fördjupa oss i personerna.

På sidan 127 i Maigret s'amuse, sitter dock kommissarien och tänker på att han egentligen inte alls tänker på brottet, han vill inte göra några logiska rekonstruktioner. Istället är det somom personerna i dramat levde inuti honom, hankänner sig in i dem, och väntar på att de ska kliva ur skuggan och levandegöra den enda sanna lösningen av alla möjliga.

Jag tänker att detta måste också vara författaren Simenons egen skrivmetod, att karaktärerna lever i honom och stiger fram en och en för honomn, liksom i sitt alter-ego Maigret. Simenon var ju alldeles kopiöst produktiv, skrev felra böcker om året, varav 72 st om Maigret. Och det vi tycker om måste vara det psykologiska inkännandet, vilket ju är den typ av deckare som levt kvar längst. Serier där vi lär känna några huvudpersoner bit för bit ...

Hövdingen - Per Wahlöö (1959)

Per Wahlöös debut, ursprungligen med titeln Himmelsgeten, är en fotbollshistoria, och dessutom klassisk påstods det, så då blev jag nyfiken trots att fotboll egentligen inte är min grej.

Men detta var en mycket lättläst och bitvis dråpligt komisk historia, ofta riktigt frän, som kan rekommenderas. Historien rör sig från motionsfotbollens närmast anarkistiskt laglösa 'urtid' fram till en strukturerad, vinstmotiverad ekonomi, med en stark ledare och köpta spelare. En rörelse från anarki till disciplin, från laglös idealism till stringent ekonomisk politik som inte vill låtsas om sina gråzoner.

Känslan är uppenbart 1950-tal, där kvinnorna är maximalt marginaliserade. Det är ju en 'herrklubbshistoria', långt innan damfotboll uppfunnits. Historien antyder också männens problem att relatera emotionellt till sina kvinnor. Den vänskap, kamratanda och sammanhållning kvinnorna saknar, den investerar deras män hellre i fotbollsgemenskapen. Utan att själva göra sig reda för detta medvetet.  

Språket flyter som sagt lätt, och har en hel del sköna metaforer, som aldrig känns överlastade. Ett litet exempel: "... tittade han mej stint i ögonen flera sekunder för att ge de nyfödda sanningarna tid att sjunka in i offret ända till fästet." (s.20, i pocketupplagan tr. 2003)

Roparen - Stieg Trenter (1954)

Redan vid Tragiskt telegram (1947), som börjar vid Centralbadet, hade Stieg Trenter både lättat upp sitt språk till en mer lättflytande historia, samt visat ett tydligt intresse för Italien. Roparen (1954), dvs en megafon, knyter an än mer till Italien. I texten finns åtskilliga italienska uttryck. Trenter tycks alltså redan från början haft ett stort gemensamt intresse med Ulla, hans blivande hustru, som utbildat sig till översättare av italienska.

Roparen berättas nästan helt via dialoger, vilket gör den en mycket lättläst. Å andra sidan så ses hela historien ur en ung flickas synvinkel, Ann, vän till offret, vilket bygger in hennes osäkerhet i historien. Harry Friberg och kommissarie Regn skämtar sinsemellan över hennes huvud, ett något gubbigt raljerande med unga flickor, vilket ger historien en viss dammkänsla.

Förutom en resa till Italien, rör sig personerna från Operan till Kastellholmen, samt färjeturer ut till Furusund.

Kommissariens löfte - Friedrich Dürrenmatt (1958)

Ännu en brottshistoria av Dürrenmatts som är helt klart mer 'psykologisk' än 'lösning'. Kommissarie Matthäi blir helt fixerad vid att fånga mördaren, åsidosätter hela sin karriär och blir väl galen på kuppen. Var det verkligen för att han 'tvingats' lova det döda barnets mor att fånga den skyldige? Eller något annat snedvridet enkelspårigt inom honom själv?

Han finner aldrig den skyldige. Ett huvudtema tycks vara att verklighet och fiktion är två oförenliga storheter. Modernismen brottas verkligen emot den mänskliga lusten att få höra eller berätta 'en god historia'. Kampen mot det tillrättalagda, ända tills det blir obegripligt varför man vill berätta historien.

I synnerhet i detta fall när det mot slutet visar sig att under alla år som kommissarien jagar brottslingens skugga, och till slut blivit galen av sin bristande förmåga, så var mördaren redan död - dödad i en trafikolycka. Kan inte det trots allt tolkas som ett moraliskt ställningstagnade, att låta 'Gud straffa' den skyldige den snabba vägen?

Denna historia ger en mycket märkliga eftersmak...

Sara Lidman - Hjortronlandet (1955)

För några år sedan läste jag om Sara Lidmans Tjärdalen (1953). Det är en så lysande berättad historia, en närmast obegripligt välgjord debut. En storslagen tragedi bland småfolk, i den norrländska skogen.

Och nu har jag läst Hjortronlandet (1955), en luddigare historia på ytan än Tjärdalen, men ett lika underbart språk. Det luddiga är som att gå med en liten hemlig kamera, smyga bland granarna, kika in i torp efter torp, tills torparnas historia växer fram. Ett stycke bygd är huvudperson. Först är myren, naturen, tidlös, det som sker kan ha skett närsom, ända tills Claudette fyller 15 år och året plötsligt är 1939 och cyklar och elektriskt ljus träder in på scenen. Då klarnar bilden.

Ecksträsk heter orten, som väl skall utläsas X-träsk, en generalisering, som talar om människors livsvillkor, såväl i förhållande till naturen som till mänskliga omgivningen. Den tidlösa byn, där det varit möjligt - för en och annan själ som velat och kunnat - att bara se det positiva, leva 'i god tro', blir plötsligt inför moderniteten alltför skör, medveten om begränsningarna. Klasskillnaderna som dömer folk på förhand.

Smärtan när de egna sköra valmöjligheterna krossas mot omgivande murar.

Tragedi på en lantkyrkogård - Maria Lang (1954)

I år har man plötsligt filmat några gamla 50-tals-deckare av Maria Lang (pseudonym för Dagmar Lange). Vilket naturligtvis genast ger bokförlaget anledning till nyutgåvor av hennes deckare och jag beslöt att köpa mig en av de vackra nyutgåvorna. Det blev Tragedi på en lantkyrkogård och jag valde efter omslaget. Tror det är Maria Langs sjätte deckare med Puck som jag-berättare.

Titeln och en passus i texten refererar till en dikt av Thomas Gray, "Elegy Written in a Country Churchyard" (1751), som sägs inleda den brittiska förromantiken. Maria Langs mordhistorier brukar tilldra sig i den fiktiva småstaden Skoga, men i denna bok besöker Puck sin farbror, präst i landsbygdsorten Västlinge. Kyrkan beskrivs som idyllisk och rofylld, men inslaget av melankoli "var inte mer påträngande än" hos Thomas Grays dikt, noterar Lang. Varför skrev hon så?

Elizabeth George refererade till samma dikt i en tidig kommissarie Lynley deckare - ca 35 år efter Lang och naturligtvis utan något samband dem emellan. Det är väl märkligare att en svensk deckarförfattare citerar Thomas Gray. Men en klassisk dikt är det, och tydligen med attraktionskraft på deckarförfattarinnor.

Thomas Gray mediterade på en stilla kyrkogård över vanliga människors strävsamma liv, de som i döden inte lämnat några påtagliga spår efter sig, men ändå varit en förutsättning för bygdens liv i sig, mycket mer än mången ryktbar person.

Maria Lang kastar sig in i handlingen utan att bry sig nämnvärt om att beskriva varken miljön eller karaktärerna. Jag måste förlita mig på hennes inledande rollförteckning och får bläddra dit ganska ofta innan jag känner mig säker på vilka personer som är närvarande. Karaktärerna växer fram främst genom olika sätt att uttrycka sig. Berättaren Puck tycks höra mer än hon iakttar. Texten känns också närmast som Pucks 'dagbok', genom hennes selektiva berättande, att bara fokusera de egna intrycken, helt utan översikt. Spännande episoder inleds med några ord som förekommer, närmast varnar, att nu kommer något oväntat - kanske skrämmande.

När jag väl kommit in i deckargåtan gör dock detta sätt att skriva boken till en bladvändare. Maria Lang är väl annars känd för att fokusera på känslor och lidelser, och väjde inte för homosexuella relationer. Men just i denna historia, fokuseras kvinnliga stereotyper, hur lätt männen ignorerar kompetenta kvinnor men faller för den blonda klichén, samtidigt som kvinnorna gärna avundsjukt fördömer bimbon. Men i slutänden är inget vad det en gång verkat.

Men hur än mycket intrigen verkar byggd kring känslornas psykologi, visar sig brottet ha uppstått ur girighet ... likt så många klassiska pusseldeckare.

PS. Hittade hos Myrorna Mörkögd augustinatt (1956). Även den titeln är hämtad ur en dikt, denna gång Erik Axel Karlfeldt, om skördens passionerade tid. Jag ska citera några rader som visar på hur Pucks synvinkel ger texten en dagbokseffekt, som föregriper spänningen och väcker läsarens nyfikenhet.
"Vi formligen stöp i säng. Och ändå anade ingen av oss - inte ens Christer - hur väl vi skulle komma att behöva den nattens sömn. Ty upplösningen närmade sig med stormsteg, och torsdagsdygnet blev både långt och fruktansvärt ansträngande." (s.199, Vingförlaget, tr. 1959)

Händelsen är helt klart relaterad i efterhand även om vi inte får veta allt omedelbart. Maria Lang gör vad hon kan för att hålla vår nyfikenhet uppe.

Begravningar är farliga - Agatha Christie (1953)

... och så blev det en Agatha Christie till trots att jag inte hade tänkt det. Det visade sig vara en sen Hercule Poirot, men utan den inspiration jag fann i de tidigare. Tydligen tjatade förlaget på henne om fler Poirot-historier, eftersom de var så populära, medan Agatha själv tröttnat på dem. Alltså får han inte dyka upp mer än minimalt, främst i slutet, för att knyta ihop påsen.

Begravningar är farliga är dock betydligt intressantare än Ett mord annonseras tre år tidigare. Inte alls så tjatig. Det jag vill nämna här är de många spåren av psykologiskt intresse. Det pratas om fördröjd chock, om undermedvetna rädslor som kommer upp i dagen av något 'ovidkommande' som får agera katalysator. En av karaktärerna anger sig själv som skyldig, men det förklaras som ett 'bestraffningskomplex'.

"Läkarna inser numera att så mycket utspelas i det undermedvetna." (s.184, Bonniers tr. 1958)

På 1950-talet hade psykologi vuxit och blivit ett eget unviersitetsämne, och många termer hade blivit allmängods för gemene man att svänga sig med. Och här hos Agatha Christie ger det mängder med villospår bort från gåtans lösning. För i slutänden är det ändå den gamla vanliga 'girigheten' som är motivet ...

Apropå psykologi kommer jag att tänka på Susannah Cahalans bok som just kommit på svenska - Blackout : när min hjärna blev min fiende. En sann historia om hur hon blev psykotisk och hamnade på hispan för att läkarna inte förstod vad som var fel. Tills hon äntligen mötte en läkare som kunde tänka 'outside the box' och insåg att hon drabbats av en autoimmun reaktion som inflammerat hennes hjärna. Det kan inte botas med psykoterapi. Jag har själv kroppsliga brister som inte alltid kan utläsas via blodprover, utan misstänkliggörs som inbillning. Många med samma diagnos sänds först till psykolog, eller sätts på antidepp med en gång, trots att det bara förvärrar kroppens reaktion. Då blir psykologin, precis som hos Christie, ett villospår.

Ett betraktelsesätt som verkligen genomsyrar samhället idag. Via politiken misstänkliggörs sjuka människor som smitare och latmaskar. Vi kallas inbillningssjuka. Trots att vi inte önskar annat än att få bli lika friska och aktiva som vi en gång var. Samtidigt som systemet blundar för att vi lever i en förgiftad värld som bryter ner våra kroppar. En reell fara, som måste åtgärdas rent psykiskt. All psykofarmaka och andra gifter som stoppas i människokroppen går med tiden ut i avloppet, och sedan lägger man detta förgiftade avloppsslam som gödning på åkrarna...

Höstvind och djupa vatten - H-K Rönblom (1955)

Jag har hittat en ny - fast gammal! - svensk deckarförfattare. H-K Rönblom. Samtida med Stieg Trenter, men verkar ha fallit i glömska. Och det är synd, för det här var en angenäm läsupplevelse. Språket är stilistiskt så mycket bättre, trots att människorna karaktärerna omisskännligt befinner sig i svenskt 1950-tal. Dialogen flyter så det är ett nöje att läsa. Ofta finns där humor som lättar upp, liksom ironiska kvickheter som belyser mänskliga svagheter.

Bortglömd blev nog Rönblom, för att den här äldre typen pusseldeckare blev omoderna. Han saknar den Stockholms-gimmick som gjort att Trenter inte glömts bort. Rönblom skriver om en påhittad småstad, Sundhamn.

En rolig detalj är att när den skyldige avslöjas mot slutet, bifogar författaren en fotnot, med hänvisningar till de sidor där han omnämnts - just så som Sherlock Holmes skapare Doyle brukade inflika lösningen där man minst anar den, upptagen som man är med intrigens övrige villospår.  Tack för den vinken!

Domaren och hans bödel - Friedrich Dürrenmatt (1950)

Schweizaren Dürrenmatt var inte vad man kallar kriminalförfattare, men använde ibland genren i en sorts psykologiska deckare eller thrillers. I kortromanen Domaren och hans bödel (1950) tilldrar sig handlingen 1948 och så snart efter andra världskriget tycks allt bada i osäkerhet och misstänksamhet, all moral och etik tycks befinna sig på lösan sand.

Vem är god och vem är ond? Är någon mer skyldig än någon annan?  Berättelsen byter riktning ett antal gånger innan vi når slutet. Man kan ju fundera över om inte 'domaren' i det är fallet är medskyldig som anstiftare till brott, även om inte medvetet medveten om det.

Historien har också ett drag av metatext, när kommissarie Bärlach mitt i historien tar med sig sin assistent och besöker 'Författaren' för att fråga honom vad han tror, om den då misstänkte är skyldig eller inte. Vi hamnar alltså inne i Dürrenmatt, via en diskussion mellan textens författare och ett par av dennes karaktärer. Och i slutänden får vi känslan att Bärlach vet mer än sin 'skapare'.

Därigenom blir texten tydligt modernistisk, där texten är sig själv nog, inte slav under författaren. Vilket ju i förlängningen handlar om att författaren släpper fram mer omedvetna inre röster, inte väljer bara en medveten ståndpunkt. Fördelen är att inget blir vad vi först förväntat oss. Nackdelen är tendensen till intellektuellt resonerande, som därmed bitvis lägger sig i vägen för gestaltandet.

Dürrenmatt sysslade med teater, i Bertolt Brechts episka tradition, vilket känns i den möjliga intellektualiseringen och de diskussioner som kan följa efter att man läst Domaren och hans bödel.

NP 1954 - Ernest Hemingway (1899-1961)

"för hans kraftfulla och inom nutida berättarkonst stilbildande mästerskap, senast ådagalagt i The Old Man and the Sea"

Så löd motiveringen för 1954 års Nobelpris i litteratur, till Ernest Hemingway (1899-1961). 

Jag har tidigare läst några andra av hans böcker, men nu har jag också läst den berömda långnovellen (70 sidor) från 1952, som jag minns mycket tydligt som film med Spencer Tracy (1958), på svartvit TV när jag var ung. Alltså visste jag hur hjärteknipande slutet är, men ändå blev min läsupplevelse inte alls vad jag väntat mig. Jag minns den gamle som närmast död efter striden med fisken och hajarna, och visst är han helt slut i boken, men den lille fiskarpojken står orubblig vid hans sida och ger mig upplevelsen att med pojkens hjälp kommer han att leva vidare.

Men nog blir jag lite förvånad att denna text omnämns i Akademiens prismotivering. Efter att nyligen ha läst Boijers mäktiga fiskarskildring Den sista vikingen,  känns Den Gamle och havet betydligt tunnare. Det positiva stråket genom hela eländet, är också lite märkvärdigt. Gubben är okuvlig. Han pratar konstant med sig själv för att mota bort sina negativa föraningar, men jag saknar djup. Antagligen såg Hemingway denna fiskare som en 'primitiv' människans kamp mot havet och livet däri. Likt alla Hemingways hjältar är hans uthållighet enastående.  

När vi nu sitter med facit i hand och vet att Hemingway kom att ta livet av sig efter allt djupare alkoholism, är det ju möjligt att läsa Den Gamles kamp mot Hajarna, som en symbolisk bild av Hemingways egen kamp mot alkoholismen, eller varför inte Media, som aldrig tröttnade på honom som galjonfigur. Hur än lyckosam i sitt arbete, hur än stor svärdfisk han fångar, så tas den ifrån honom av Hajarna, av snokande paparazzi och omgivningens dom. Att pojken i slutet tycks strunta i omgivningen och ta gamlingens parti, är ett försök att besvärja sitt eget öde. Men redan i början av texten omtalas att det dagligen pågår en illusorisk livslögn, att gamle Santiago spelar upp sin livslögn, och unge Manolin spelar med, hjälper honom att förneka livets elände.

Men till Hemingways grundtankar hör ju att i verkligheten väntar bara desillusion bakom varje illusion...

Un Noël de Maigret - Georges Simenon (1951)

Har läst tre Maigret historier till, för att det är så trevlig franska i dem. Lätt att hänga med även om man är lite ringrostig. Simenon skrev närmast kopiöst mycket, även om de enskilda texterna inte är så långa. Kanske är det därför han verkar avsluta varje historia med datum - i Un Noêl de Maigret  står det mai 1950 -  och i två andra (Maigret se fache och La pipe de Maigret) står två olika datum under 1945, trots att böckerna har copyright 1947. Förlagen hann tydligen inte med ...

Även om Maigret är polis, och han delegerar uppgifter till sina underlydande, så skulle jag inte kalla det polisromaner i modern mening. Dessutom saknas samhällsperspektivet som vanligen brukar följa med i polishistorier. Polisen som skall upprätthålla ordningen, grubblar mer eller mindre över vart samhällets moral håller på att barka iväg, skulle man väl kunna säga. Att representera lagens ord men se att samhället förändras. Men jag saknar samhället i de Maigret-historier jag hittills läst, inga spår av världskrig eller andra historiska markörer.

Maigret är lika smart som Sherlock Holmes. Maigret lyckas, rökande sin kära pipa, skingra de rökridåer folk döljer sina brott bakom. Och brotten drivs, liksom hos Agatha Christie, av individers snikenhet, inga djupare orsaker än så.

En lustig detalj - av de fyra Maigret-deckare jag läst i sommar, inleds tre med att folk anar sig till att någon varit inne i deras hem medan de sov. Inget brott har begåtts, har de bara inbillat sig att någon varit där? Flyttat en aning på saker, letat, utan att finna vad de sökt. Är det en tillfällighet att jag råkat läsa just sådana intriger?