Jag noterade genast att namn på karaktärer återkommer från Musikanternas uttåg (1978), t ex fostersystern Eeva-Lisa och modern Josefina Marklund. Men de två romanerna kan inte sägas ingå i någon 'serie'. De utgår från samma romanvärld, mer eller mindre fiktivt, men också djupt förankrat i Enquists självbiografi. En mytisk ombildning av författarens livserfarenheter.
Enquists självbiografi, Ett annat liv (2008) tar bland annat upp hans alkoholproblem på 1980-talet, då han också fick problem att skriva romaner. Uppslukad delvis av teatervärlden, delvis av sitt nya äktenskap i Danmark, får han ingen ro att skriva romaner, det kräver mer än spridda stunder av inspiration. Han kan inte skriva alkoholpåverkad, vilket avskriver de gamla romantiska myterna om alkohol och droger som konstnärligt drivmedel.
Det enda i romanväg han utger är kortromanen, Nedstörtad ängel (1985), 140 glesa sidor, fyra historier lösryckta omstuvade. En kärleksroman om 'monster' - ett försök att gifta samman 'fult och ont' med självuppgivande agape-kärlek. Själv lyckas jag inte ta till mig metaforerna. Som mannen med två huvuden som som ska representera ett äktenskap som siamesiska tvillingar, en klaustrofobisk bild av ofrihet. Eller den unge mannen som mördar småflickor, ett psykopatiskt samlande på kärleksobjekt, och föräldrarna som förälskar sig i deras dotters mördare, tills han tar livet av sig.
Enquist omnämner den i självbiografin som sin bästa roman. Jag håller inte med. Nedstörtad ängel
passar dock in i sin tids frigörelse från 1970-talets socialrealistiska regler. Och är ännu ett uttryck för 1980-talets identitetssökande, stötande och blötande av det undflyende jaget, på jakt efter en ny konstnärlighet.
För mig kommer det konstnärligt kreativa fram, med bravur, först i Kapten Nemos bibliotek (1991). Självbiografin beskriver hur tre olika behandlingshem mot alkoholism, misslyckats att hjälpa Enquist med AA-metoden. De två första rymmer han ifrån, i full ångest över att berövas sitt jag, via religiösa ideal. Den jämställer han med den jättebläckfisk som Kapten Nemo kämpar mot i Jules Vernes roman. Samma religiösa bläckfisktentakler han själv kämpat mot under sin egen uppväxt. Inte förrän det tredje behandlingshemmet, denna gång i Danmark, bryter mot reglerna och låter honom ha en ordbehandlare, bryts dödläget. Han kan skriva igen, får sin självkänsla åter. Skrivandet blir vägen tillbaka till livet.
Så i stället för att underkasta sig, blir Enquists räddning att skriva jag-romanen Kapten Nemos bibliotek. Han skriver sig bort från alkoholens grepp. Helt klart väver Enquist ihop sin egen släkts historia, och sin barndoms Västerbotten, med egna känslomässiga erfarenheter även på andra områden. Han knådar ihop kampen mot religionen, med andra identitetsnedbrytande erfarenheter, egna och andras. Så förstoras metaforerna, tar avstamp i verkligheten. Saga blir verklighet och verklighet blir saga.
Romanen blir en sorts deckarhistoria utan upplösning. Som de flesta texter jag läst av Enquist, blir varken han, eller jag som läsare, säker på vad som är fram eller bak. Inget kan tolkas helt svart eller helt vitt. Men jag kan ta till mig metaforerna i Kapten Nemos bibliotek, som allmängiltigt intressanta.
Romanen utgår ur den sanna historien om två spädbarn som förväxlats på BB, och att detta inte uppdagas förrän de är i 4-5 år. Efter en dom i Högsta Domstolen utväxlas pojkarna, när de är ca 6 år, och tvingas alltså byta hem och föräldrar. Visst låter det makabert? Att föräldrarna går med på att byta barn. Att en förälder ger upp barnet de levt med i så många år. Hur maktlös är man?
I Enquists roman utspelas detta först som ett realistiskt drama, som drabbar den förbryllade jag-berättaren, pojken som försöker acceptera och ta sitt identitetsbyte som något 'naturligt' men aldrig lyckas. Hur kunde modern avsäga sig honom? För mig blir historien också en metafor för författarens identitetsproblem skapade av alkoholproblemen. Att modern så lättvindigt byter ut sonen, och inte längre vill erkänna barnet hon uppfostrat. Det känns som alkoholistens utanförskap, hur han förkastas av sin familj, utestängs. Att under behandlingen tvingas frånsäga sig sitt jag, och förkastas av nära och kära, reducerad till ett sårbart skyddslöst småbarn.
I romanen framträder jag-berättaren som den mörkhåriga bortbytingen, har en 'tattare' nästlat sig in? Rasismen på den tiden inkluderade grannbyar... Medan bästa vännen, trevlige blonde Johannes, älskad av alla, får hans hem, det gröna huset, och hans mor. Johannes mor blir stum och galen innan hon snart dör, medan jag-berättarens egen mor hårdnackat tagit avstånd. Ju längre in i romanen vi kommer, ju mer känns Johannes som en låtsas-kamrat, en idealbild hos ett barn med kluven identitet. Han flyr in i litteraturen, ser sin Välgörare i pojkböckernas Kapten Nemo, ty den kristne människosonen har inte tid med honom.
Även Enquist söker sig hellre till litteraturen än till religionen. I självbiografin berättas hur hans far dog när Per Olov var bara ett halvår. Så han kände aldrig sin far, men fantiserade om honom som sin Välgörare, sin andlige beskyddare. Ännu en aspekt av denna identitetskris är att Enquists egen mor fick en son som var dödfödd några år före Per Olov, som fick överta 'döpojkens' namn. Brodern förevigades på ett 'dödsfoto', som seden var. Per Olov såg fotot och hörde berättelserna under hela sin uppväxt, vilket förvirrade honom redan som barn. Var det han själv som återfötts?
Fattigdom, kärlekslöshet, frireligiös stränghet, den straffande guden som skrämmer även Människosonen.
Döpojken återkommer i romanen som Eeva-Lisas dödfödde son, född för tidigt, som hon ber jag-berättaren att slänga i sjön, för att dölja synden och skammen. Fostersystern Eeva-Lisa skälls som 'tattare', för att hennes biologiska mor varit pianist, en synd hos de frireligiösa. Eeva-Lisa får skulden att ha dragit in Synden i hemmet, och fördärvat sonen. Även historien om Eeva-Lisa är en berättelse om Återuppståndelse. Likt alkoholistens återfödsel till ett nyktert liv. Så bär Eeva-Lisa på drömmen om kärleken, vägen till att återfödas.
Eeva-Lisa fick en kavaljer, som blev den 'fiende' som därmed återförenade pojkarna, Johannes och berättaren. Varför övergav han Eeva-Lisa när hon blev gravid? Var det berättaren som skrämde bort honom, genom att såga ner detras mötesplats, älgtornet? Johannes, den snälle som alla tycker om, blir förrädaren genom att avslöja hennes graviditet för fostermodern. När Eeva-Lisa ska föda barnet, är det berättaren hon söker sig till, för att få hjälp. Inte Johannes, han försvinner, drunknar som förrädare. Johannes är den del av personligheten som skrev, han satt i Kapten Nemos bibliotek och samlade på liknelser.
Enquist menar att Kapten Nemo omslöt hans femton år i Danmark, som Nemos ubåt innesluten i en vulkan på en hemlig ö. En perfekt metafor. I ubåten finns biblioteket, alla erfarenheter, alla metaforer och hemliga drömmar. Alkoholistens lögner måste förintas, men AA-metoden fungerade inte. Han vill underkasta sig, men kan inte. Frälsarens obönhörliga bläckfiskarmar är på väg att krossa honom.
Berättaren försöker tolka Johannes texter, samlat i Kapten Nemos bibliotek. De handlar ju om berättaren själv. Han ser att Johannes "ljög ganska mycket", men å andra sidan var det inte egentligen lögner och undanflykter utan snarare som "Bibelns liknelser". Efteråt kan man alltid läsa det som "omskrivningar, med en liten kärna av sanning som han bakat in som stekfläsk i en palt."
Mot slutet inser berätaren att Johannes, förrädaren, börjat växa ihop med honom. "Det var hemskt, när man tänker på det." (s.205) När han sorterar Johannes texter ser han att "Han leker med mina namn, som om det skulle hjälpa. Han har strukit över mitt namn, kallar mig nu något annat. Det är tredje gången han ändrar mig. Skäms väl." (s.218) Alldeles i slutet, när han är 'sjuk', kommer modern, och erkänner i förbigående: "Jag ångrar att jag bytte bort dig, lite grann. Johannes har ju aldrig egentligen funnits." (s.237)
Eeva-Lisa återuppstod som katt, i 16 dagar vistad de tillsammans i en grotta. Hon återuppståd som en sorts treenighet av Jesus-Jungru Maria-Maria Magdalen. Hon förväntar sig att han skall kunna lägga ihop själv vad det betyder. "Det är nu du ska bli vuxen. Men du måste lägga ihop. Om du inte gör det, då har det ju inte varit någon mening alls med mitt liv, min död, och min återuppståndelse. /.../ vad den återuppståndna Eeva-Lisa den natten förtalde mig. Det kan inte nedskrivas, det har jag förstått. Det kan bara läggas ihop." (s.240)
"Johannes återuppstod ju aldrig. Det är ju så, att om någon inte funnits, då kan han inte dö, och då kan han heller inte återuppstå. Han var min bästa vän, det var så jag hade velat vara, fast det var han
som blev förrädaren. Det försökte jag förklara för dem som förvarade mig. Men intet förstod de." (s.248)
Ju mer Enquist slåss mot det religiösa, desto mer andlighet finns det kvar där, att lägga ihop.
Visar inlägg med etikett metaforer. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett metaforer. Visa alla inlägg
2018-10-06
Ett litet välsignat folk - Runa Brar (1982)
Runa Brars debutroman är mycket speciell, annorlunda. Den liknar inte något annat jag läst.
Och blev mycket uppmärksammad när den kom. Jag fick inte tag på den då, när den var ny, kanske sålde den slut. Men titeln levde kvar i mitt minne, och till min glädje hittade jag den begagnad många år senare. Och den lyser lika klart idag, som när den var ny.
För mig inleder denna bok de kvinnliga författarnas 80-tal, för att den bryter av så totalt och egensinnigt, efter 1970-talets socialrealistiska s.k. bekännelselitteratur. Runa Brar kom med en djupdykning i något närmast ogripbart.
Runa är själv huvudperson, och boken kan sägas beskriva hennes uppväxt, och familj och deras hus 'med hörntorn och gårdshus'. Men det är omöjligt att kalla det en 'självbiografi'. Den befinner sig så långt ifrån realism, som man kan komma. Det som beskrivs är en alternativ, närmast eterisk andlig känslovärld.
Både hus och personer kan känns märkliga, för att romanen stiger fram för mig - inte som uppbyggd av 'ord' (vilket den naturligtvis är) - utan genom att den fångar ett pulserande känsloliv på ett alldeles eget sätt, på en alldeles egen svävande nivå. Jag vill inte ens kalla det symboler och metaforer - stilen går djupare än så.
När Runa refererar till 'gårdshuset', så verkar ingen förstå vad hon menar - bara 'Syster Blå' ser samma byggnad i trädgården som ett 'gårdshus'. Så här efteråt undrar jag lite om Syster Blå kanske inte är en biologisk syster, utan kanske bara en annan aspekt av Runa själv? Jag har inte kollat upp det i texten. Bara en möjlig tanke. Hur som, så kan läsaren tolka själv, vad man vill lägga in i berättelsen - som alltid.
Bokens baksidestext talar om en 'förtrollad barndom'. Jag ser romanen snarare som ett andebarns försök att förstå sig på vår märkliga jordiska värld, och att hon har helt andra referensramar och bilder att uttrycka det med, än gemene mans gängse tänkesätt. Det är oerhört fascinerande.
Och blev mycket uppmärksammad när den kom. Jag fick inte tag på den då, när den var ny, kanske sålde den slut. Men titeln levde kvar i mitt minne, och till min glädje hittade jag den begagnad många år senare. Och den lyser lika klart idag, som när den var ny.
För mig inleder denna bok de kvinnliga författarnas 80-tal, för att den bryter av så totalt och egensinnigt, efter 1970-talets socialrealistiska s.k. bekännelselitteratur. Runa Brar kom med en djupdykning i något närmast ogripbart.
Runa är själv huvudperson, och boken kan sägas beskriva hennes uppväxt, och familj och deras hus 'med hörntorn och gårdshus'. Men det är omöjligt att kalla det en 'självbiografi'. Den befinner sig så långt ifrån realism, som man kan komma. Det som beskrivs är en alternativ, närmast eterisk andlig känslovärld.
Både hus och personer kan känns märkliga, för att romanen stiger fram för mig - inte som uppbyggd av 'ord' (vilket den naturligtvis är) - utan genom att den fångar ett pulserande känsloliv på ett alldeles eget sätt, på en alldeles egen svävande nivå. Jag vill inte ens kalla det symboler och metaforer - stilen går djupare än så.
När Runa refererar till 'gårdshuset', så verkar ingen förstå vad hon menar - bara 'Syster Blå' ser samma byggnad i trädgården som ett 'gårdshus'. Så här efteråt undrar jag lite om Syster Blå kanske inte är en biologisk syster, utan kanske bara en annan aspekt av Runa själv? Jag har inte kollat upp det i texten. Bara en möjlig tanke. Hur som, så kan läsaren tolka själv, vad man vill lägga in i berättelsen - som alltid.
Bokens baksidestext talar om en 'förtrollad barndom'. Jag ser romanen snarare som ett andebarns försök att förstå sig på vår märkliga jordiska värld, och att hon har helt andra referensramar och bilder att uttrycka det med, än gemene mans gängse tänkesätt. Det är oerhört fascinerande.
2014-02-18
Hövdingen - Per Wahlöö (1959)
Per Wahlöös debut, ursprungligen med titeln Himmelsgeten, är en fotbollshistoria, och dessutom klassisk påstods det, så då blev jag nyfiken trots att fotboll egentligen inte är min grej.
Men detta var en mycket lättläst och bitvis dråpligt komisk historia, ofta riktigt frän, som kan rekommenderas. Historien rör sig från motionsfotbollens närmast anarkistiskt laglösa 'urtid' fram till en strukturerad, vinstmotiverad ekonomi, med en stark ledare och köpta spelare. En rörelse från anarki till disciplin, från laglös idealism till stringent ekonomisk politik som inte vill låtsas om sina gråzoner.
Känslan är uppenbart 1950-tal, där kvinnorna är maximalt marginaliserade. Det är ju en 'herrklubbshistoria', långt innan damfotboll uppfunnits. Historien antyder också männens problem att relatera emotionellt till sina kvinnor. Den vänskap, kamratanda och sammanhållning kvinnorna saknar, den investerar deras män hellre i fotbollsgemenskapen. Utan att själva göra sig reda för detta medvetet.
Språket flyter som sagt lätt, och har en hel del sköna metaforer, som aldrig känns överlastade. Ett litet exempel: "... tittade han mej stint i ögonen flera sekunder för att ge de nyfödda sanningarna tid att sjunka in i offret ända till fästet." (s.20, i pocketupplagan tr. 2003)
Men detta var en mycket lättläst och bitvis dråpligt komisk historia, ofta riktigt frän, som kan rekommenderas. Historien rör sig från motionsfotbollens närmast anarkistiskt laglösa 'urtid' fram till en strukturerad, vinstmotiverad ekonomi, med en stark ledare och köpta spelare. En rörelse från anarki till disciplin, från laglös idealism till stringent ekonomisk politik som inte vill låtsas om sina gråzoner.
Känslan är uppenbart 1950-tal, där kvinnorna är maximalt marginaliserade. Det är ju en 'herrklubbshistoria', långt innan damfotboll uppfunnits. Historien antyder också männens problem att relatera emotionellt till sina kvinnor. Den vänskap, kamratanda och sammanhållning kvinnorna saknar, den investerar deras män hellre i fotbollsgemenskapen. Utan att själva göra sig reda för detta medvetet.
Språket flyter som sagt lätt, och har en hel del sköna metaforer, som aldrig känns överlastade. Ett litet exempel: "... tittade han mej stint i ögonen flera sekunder för att ge de nyfödda sanningarna tid att sjunka in i offret ända till fästet." (s.20, i pocketupplagan tr. 2003)
2014-01-31
Den sista cigaretten - Klas Östergren (2009)
Ord för ordens egen skull, var det som först dominerade mina tankar när jag i Julas började läsa Klas Östergrens Den sista cigarretten (2009), en enda lång trög monolog, länge i mina tankar hållen av en knarrig gnällgubbe i övre medelåldern. Han beskrivs till slut som författare med samma förnamn som Östergren, om än stavat med C - om jag minns rätt, för det stod bara på ett ställe, och jag känner inte att jag någonsin skulle vilja läsa om denna motsträviga roman.
Detta är en fortsättningen på föregående inlägg om Ord och Bild i texter. Östergrens roman väckte alltså redan från början en känsla i mig av medvetet vald retro-stil. Jag-berättaren poängterar flera gånger att även om vi som läser upplever hans utvikningar som ovidkommande, så kommer vi längre fram inse att varje detalj kommer att vara avgörande för vår förståelse. Om jag ska vara elak kan jag efter att ha nått sista sidan säga att jag först inte var så säker på det. Östergrens text flyter naturligtvis på bra större delen av tiden, även om jag många gånger undrade varför jag ens försökte engagera mig i något så intellektuellt, pratigt, inbäddat i mängder av ord, ord ord. Det gick så långt att jag kopiera intressanta avsnitt och började stryka onödiga textsjok, för att komma ner till kärnan, det som kunde vara intressant. Längre ner förklarar jag varför just det är lite lustigt i detta fall.
Romanen har en mängd trådar att följa. Handlingen rör sig från 1980-tal fram till nutid. Bland annat tydliggörs att en 'livshistoria' inte kan struktureras ihop till en intrig, att inga sanningar någonsin håller i längden, och i alla fall aldrig är lika för alla, att alla mer eller mindre ägnar sig åt självbedrägeri. En huvudlinje och möjlig intrig rör en konstnär och hans installation, och som sidolinjer finns metatextavsnitt med en fiktiv litteraturvetares teorier. Dessa kan naturligtvis sägas symbolisera varandra, konst som konst, oavsett om det är Ord eller Bild, den kreative håller på med. Författaren är inne i sina svamliga ordmängder, och har svårt att uttrycka vad han vill, tvekar tydligen om han överhuvudtaget vill uttrycka något. Medan hans 'vän' konstnären, med tiden visar sig vara ordblind, ja illiterat. Att han aldrig läst de teoretiska texter han förespeglat att han läst. men trots allt har byggt en installation med djupa dubbeltydigheter. Bland annat spelar han in sig själv när han timme ut och timme in stryker över (!) all text i James Joyce Odysseus, som litteraturhandböcker ofta för fram som ett frontverk för den litterära modernismen. Att detta verk här alltså blir överstruken - obs! inte raderad - under 1980-talets postmodernism, är en symbolisk handling, som kan tolkas alltifrån practical joke, till snobbigt teoretiserande.
Jag styker inte över, jag kortar för att försöka hitta en betydelse, och det är något jag skulle kunna göra med Odysseus också, om jag tyckte att det var mödan värt. Betyder det att jag är postmodernist? Nä ... men jag minns hur förbryllande termen postmodernism var som ny, och hur alla verkade misslyckas med att definiera termens betydelse. Så på ett sätt känns det som om Östergrens roman bara vill illustrera hela mystifikations-processen kring postmodernismen. Något som i slutänden bara tycks upplösas ...
Den tolkning av postmodernism som jag själv tagit till mig, vad gäller litteratur, är att författarna förnyade sig genom att blanda genrer. Det är det jag tycker är lättast att ta på. Östergren tar i stället med alla upptänkliga konstarter (foto, måleri, skulptur, litteratur, musik, film) i den för romanen så centrala konstnärliga installation, som hela tiden framträder som tvetydigt - är det verkligen konst eller bara kitsch? - och som i slutänden tillhör det som aldrig blir av, pga en rad praktiska hinder, utan mer lever i tankevärlden hos de inblandade.
Begreppet postmodernism myntades i en tid när litteraturhistorien fortfarande var strikt indelad i epoker, ett kategoriskt tänkande som idag lösts upp. Att varje ung generation dock önskar förnya sig och bryta med föregångarna, är ett välkänt faktum. Om det de facto blir någon större skillnad är väl desto tveksammare. Så det gör inget att jag aldrig blir helt klar över om det är modernisternas fadersuppror, eller postmodernisternas dito som är huvudtemat i romanen.
Ett tema i metatextavsnitten handlar om Jagets vara eller inte vara. Existerar jaget utan berättelsen, existerar berättelsen utan jaget. Östergrens roman undviker intriger, och försöker sätta Jag-berättaren i bakgrunden, ändå är hans oupphörliga pratande helt dominerande, närmast dränker berättelsen. Som trots allt, på de sista sidorna, som så många andra röriga berättelser, kommer med den sens moral, som åter väcker det intresse i mig som domnat av under läsningen.
Berättaren erkänner att han föredrar sin egen fiktiva idealbild av konstverket, hellre än att ta del av det slutliga fullbordade verket. Tänk om det inte kan leva upp till hans illusioner?
Och så citerar han TS Eliot, modernismens mästarpoet, med stämningsmättade ordbilder.
Detta är en fortsättningen på föregående inlägg om Ord och Bild i texter. Östergrens roman väckte alltså redan från början en känsla i mig av medvetet vald retro-stil. Jag-berättaren poängterar flera gånger att även om vi som läser upplever hans utvikningar som ovidkommande, så kommer vi längre fram inse att varje detalj kommer att vara avgörande för vår förståelse. Om jag ska vara elak kan jag efter att ha nått sista sidan säga att jag först inte var så säker på det. Östergrens text flyter naturligtvis på bra större delen av tiden, även om jag många gånger undrade varför jag ens försökte engagera mig i något så intellektuellt, pratigt, inbäddat i mängder av ord, ord ord. Det gick så långt att jag kopiera intressanta avsnitt och började stryka onödiga textsjok, för att komma ner till kärnan, det som kunde vara intressant. Längre ner förklarar jag varför just det är lite lustigt i detta fall.
Romanen har en mängd trådar att följa. Handlingen rör sig från 1980-tal fram till nutid. Bland annat tydliggörs att en 'livshistoria' inte kan struktureras ihop till en intrig, att inga sanningar någonsin håller i längden, och i alla fall aldrig är lika för alla, att alla mer eller mindre ägnar sig åt självbedrägeri. En huvudlinje och möjlig intrig rör en konstnär och hans installation, och som sidolinjer finns metatextavsnitt med en fiktiv litteraturvetares teorier. Dessa kan naturligtvis sägas symbolisera varandra, konst som konst, oavsett om det är Ord eller Bild, den kreative håller på med. Författaren är inne i sina svamliga ordmängder, och har svårt att uttrycka vad han vill, tvekar tydligen om han överhuvudtaget vill uttrycka något. Medan hans 'vän' konstnären, med tiden visar sig vara ordblind, ja illiterat. Att han aldrig läst de teoretiska texter han förespeglat att han läst. men trots allt har byggt en installation med djupa dubbeltydigheter. Bland annat spelar han in sig själv när han timme ut och timme in stryker över (!) all text i James Joyce Odysseus, som litteraturhandböcker ofta för fram som ett frontverk för den litterära modernismen. Att detta verk här alltså blir överstruken - obs! inte raderad - under 1980-talets postmodernism, är en symbolisk handling, som kan tolkas alltifrån practical joke, till snobbigt teoretiserande.
Jag styker inte över, jag kortar för att försöka hitta en betydelse, och det är något jag skulle kunna göra med Odysseus också, om jag tyckte att det var mödan värt. Betyder det att jag är postmodernist? Nä ... men jag minns hur förbryllande termen postmodernism var som ny, och hur alla verkade misslyckas med att definiera termens betydelse. Så på ett sätt känns det som om Östergrens roman bara vill illustrera hela mystifikations-processen kring postmodernismen. Något som i slutänden bara tycks upplösas ...
Den tolkning av postmodernism som jag själv tagit till mig, vad gäller litteratur, är att författarna förnyade sig genom att blanda genrer. Det är det jag tycker är lättast att ta på. Östergren tar i stället med alla upptänkliga konstarter (foto, måleri, skulptur, litteratur, musik, film) i den för romanen så centrala konstnärliga installation, som hela tiden framträder som tvetydigt - är det verkligen konst eller bara kitsch? - och som i slutänden tillhör det som aldrig blir av, pga en rad praktiska hinder, utan mer lever i tankevärlden hos de inblandade.
Begreppet postmodernism myntades i en tid när litteraturhistorien fortfarande var strikt indelad i epoker, ett kategoriskt tänkande som idag lösts upp. Att varje ung generation dock önskar förnya sig och bryta med föregångarna, är ett välkänt faktum. Om det de facto blir någon större skillnad är väl desto tveksammare. Så det gör inget att jag aldrig blir helt klar över om det är modernisternas fadersuppror, eller postmodernisternas dito som är huvudtemat i romanen.
Ett tema i metatextavsnitten handlar om Jagets vara eller inte vara. Existerar jaget utan berättelsen, existerar berättelsen utan jaget. Östergrens roman undviker intriger, och försöker sätta Jag-berättaren i bakgrunden, ändå är hans oupphörliga pratande helt dominerande, närmast dränker berättelsen. Som trots allt, på de sista sidorna, som så många andra röriga berättelser, kommer med den sens moral, som åter väcker det intresse i mig som domnat av under läsningen.
Berättaren erkänner att han föredrar sin egen fiktiva idealbild av konstverket, hellre än att ta del av det slutliga fullbordade verket. Tänk om det inte kan leva upp till hans illusioner?
Och så citerar han TS Eliot, modernismens mästarpoet, med stämningsmättade ordbilder.
Läsexempel Ord, Bild ...
Om jag tänker på vad jag läst det sista halvåret, ligger Strindbergs storhet i just konkretionen, som levandegör det mesta jag läst av honom. Poeten Heidenstam är naturligtvis bildskapare, men ofta i en kontext som känns avlägsen min egen. Jag har nyligen börjat smaka på Hans Alienus (1892), ett av Heidenstams tidiga prosaverk (om än med insprängda diktstrofer) så är det fyllt av ett symboliskt bildspråk, som främst rör Hans emotionella inre, och därför lämnar mig utanför kontexten.
Den första hårdkokta deckaren, i Dashiell Hammets debut, Red Harvest (1929), är inte namngiven och även om det är ur hans ögon vi ser på stadens kriminella sjaskighet, så förlorar han på sin namnlöshet och jag upplever inte honom som lika aktivt deltagande som Nick Charles med hustru och hund i The Thin Man (1934) som ger ett outplånligt konkret intryck i alla sina personliga egenheter.
Henrik Pontoppidans Isbjörnen (1887) är också en vinnande historia kring en konkret karaktär, vilken dock bäddade för min besvikelse när jäg därefter läste den två år äldre kortromanen Ung älskog (1885), som för mig blir mer av ett osäkert ungdomsverk. Eller bara mer ihoposvängt på en höft, hans 'smaa romaner' gav ju levebröd medan han jobbade på storverket Lykke-Per (en tegelsten jag nu läser på danska, varför det kommer att ta sin tid). Ung älskog har en jag-berättare som börjar med att beskriva miljön, med suggestiva bilder av skogen och badnymfer, men som hastigt nyktrar till med orden att [jag] "... säger bara, att den klarar sig bäst här i världen, som icke ser för mycket".
Berättaren deltar bara i utkanten av historien, men hans röst lyser igenom starkt, att han har ingen brådska, och ingen vidare behov av att strukturera. Han skriver ner de minnen han har, utan att närmare tolka, han lägger fram livet, genom en rad olika personer i samma bygd. Och medan han hoppar mellan personerna undrar jag mest hela tiden varför han hastigt lämnar berättelsen om vissa personer och hoppar över till andra, jag som inte är närmare bekant med någon av dem. Men jag tänker att så här satt folk i stugorna och berättade för varann förr i värlen, innan TV och radio tystade vårt eget berättarbehov. Även läsning bedrevs ju då främst som högläsning inför familj och vänner. Joseph Conrad använde ju kring sekelskiftet 1900 en berättarteknik där en jag-person återberättar vad kapten Marlow berättat inom deras lilla vänkrets.
Inte förrän framemot de sista sidorna anar jag sens moralen. Olika människoöden exemplifierar olika livsinställningar, den passionerade som drömmer om lycka vs. de mer jordnära som genom idogt arbete upplever sin tillfredsställelse. En bild jag analytiskt plockar fram efter avslutad läsning. Men jag upplever inte att Pontoppidans text tar ställning för eller emot. Unga människor har gått under i kärlekspassion. Gamla föräldrar har arrangerat äktenskap, vissa blir olyckliga, men andra uppnår vardagens tillfredsställelse, med sin nöd och lust. Berättarens historia är lång och vindlande, ofta mångordig utan att bli klarare. Men så avslutar han alltihop med att missmodigt tiga. Han kan inte ta ställning för eller emot. Alla liv består av såväl lycka som sorg.
Pontoppidans Villebråd (1890) känns betydligt tätare strukturerad, och även här är berättandet något som sker muntligt inför en ej närmare beskriven krets. Första ordet introducerar 'Kandidaten', första meningen beskriver att han 'vägrat delta i jakten', varpå han förklarar varför. Resten är 'Jag' som återberättar egna jakt-erfarenheter som ung. Ett nästan febrigt ungdomligt sökande efter livskänslan, via fiske, via jakt, via kroppens lust. Men når ingen tillfredsställelse. Närkontakt med otämjd natur är en betydligt råare upplevelse än vad den oerfarne förväntat sig.
Den första hårdkokta deckaren, i Dashiell Hammets debut, Red Harvest (1929), är inte namngiven och även om det är ur hans ögon vi ser på stadens kriminella sjaskighet, så förlorar han på sin namnlöshet och jag upplever inte honom som lika aktivt deltagande som Nick Charles med hustru och hund i The Thin Man (1934) som ger ett outplånligt konkret intryck i alla sina personliga egenheter.
Henrik Pontoppidans Isbjörnen (1887) är också en vinnande historia kring en konkret karaktär, vilken dock bäddade för min besvikelse när jäg därefter läste den två år äldre kortromanen Ung älskog (1885), som för mig blir mer av ett osäkert ungdomsverk. Eller bara mer ihoposvängt på en höft, hans 'smaa romaner' gav ju levebröd medan han jobbade på storverket Lykke-Per (en tegelsten jag nu läser på danska, varför det kommer att ta sin tid). Ung älskog har en jag-berättare som börjar med att beskriva miljön, med suggestiva bilder av skogen och badnymfer, men som hastigt nyktrar till med orden att [jag] "... säger bara, att den klarar sig bäst här i världen, som icke ser för mycket".
Berättaren deltar bara i utkanten av historien, men hans röst lyser igenom starkt, att han har ingen brådska, och ingen vidare behov av att strukturera. Han skriver ner de minnen han har, utan att närmare tolka, han lägger fram livet, genom en rad olika personer i samma bygd. Och medan han hoppar mellan personerna undrar jag mest hela tiden varför han hastigt lämnar berättelsen om vissa personer och hoppar över till andra, jag som inte är närmare bekant med någon av dem. Men jag tänker att så här satt folk i stugorna och berättade för varann förr i värlen, innan TV och radio tystade vårt eget berättarbehov. Även läsning bedrevs ju då främst som högläsning inför familj och vänner. Joseph Conrad använde ju kring sekelskiftet 1900 en berättarteknik där en jag-person återberättar vad kapten Marlow berättat inom deras lilla vänkrets.
Inte förrän framemot de sista sidorna anar jag sens moralen. Olika människoöden exemplifierar olika livsinställningar, den passionerade som drömmer om lycka vs. de mer jordnära som genom idogt arbete upplever sin tillfredsställelse. En bild jag analytiskt plockar fram efter avslutad läsning. Men jag upplever inte att Pontoppidans text tar ställning för eller emot. Unga människor har gått under i kärlekspassion. Gamla föräldrar har arrangerat äktenskap, vissa blir olyckliga, men andra uppnår vardagens tillfredsställelse, med sin nöd och lust. Berättarens historia är lång och vindlande, ofta mångordig utan att bli klarare. Men så avslutar han alltihop med att missmodigt tiga. Han kan inte ta ställning för eller emot. Alla liv består av såväl lycka som sorg.
Pontoppidans Villebråd (1890) känns betydligt tätare strukturerad, och även här är berättandet något som sker muntligt inför en ej närmare beskriven krets. Första ordet introducerar 'Kandidaten', första meningen beskriver att han 'vägrat delta i jakten', varpå han förklarar varför. Resten är 'Jag' som återberättar egna jakt-erfarenheter som ung. Ett nästan febrigt ungdomligt sökande efter livskänslan, via fiske, via jakt, via kroppens lust. Men når ingen tillfredsställelse. Närkontakt med otämjd natur är en betydligt råare upplevelse än vad den oerfarne förväntat sig.
2014-01-30
Ord vs. Bild - Abstrakt vs. Konkret
Och nu menar jag enbart i textform. Min läsupplevelse handlar ofta om textens större eller mindre förmåga att frammana bilder i mitt inre. Jag tröttnar snabbt på texter som inte tar hjälp av bilder (ordbilder). Ibland tänker jag att det är vårt nutida överflöd av rörliga bilder i film, TV, datorer, som skapar detta behov. Men olika människor upplever texter på olika sätt, vilket säkert beror på att vi är mentalt olika, en del mer inriktade på bild, eller ton och takt, medan andra kan ta till sig orden själva, oförmedlade. Det förra lär handla om högra hjärnhalvans dominans, medan det senare är vänstra hjärnhalvans dominans.
Teoretiska texter riskerar naturligtvis att domineras abstrakta begrepp, men behöver inte göra det ifall resonören tar hjälp av metaforer eller konkreta beskrivningar. Facktermer obekanta för läsaren blir genast abstrakta. Men även vardagligt prat blir ogripbart, bildlöst, om kontexten inte är gemensamt. Vilket även gäller jag-berättade texter, som pladdrar på utan att ge läsaren tillräckligt sammanhang. Ofta är det en tröskel att ta sig över för att komma in i en ny text. Ju snabbare personer och platser blir konkreta för läsaren, desto lättare tar jag till mig texten.
I deckargåtor, där läsaren ska sväva i nyfiken ovisshet genom större delen av historien, hänger vi lätt upp vårt intresse på utpräglade karaktärer, som 'mästerdetektiven' själv, om intresset dessutom riktas mot konkreta detaljer som fot- eller fingeravtryck, är chansen stor att det blir succé. Jag har läst några deckare av Maria Lang, som jag dock upplevt som svamliga, för att personerna babblar på, men få konkreta detaljer relateras. Det är säkert medvetet av Lang, och många läsare tycker om det, att låta oss tjuvlyssna på folks tankar, närmast poängterar hur splittrade och ofokuserade folk i allmänhet är. Om det inte vore för extremt intuitiva kommissarier skulle de flesta brott gå olösta ... Dessutom rör sig Langs brottsintriger främst kring känslor, vilket väl får anses abstrakt för alla - utom möjligen för den som upplever smärtan i sitt eget inre.
Konkreta beskrivningar motar bort det abstrakta, det okända. Realistiska detaljer i främmande science fiction-världar får läsaren att känna sig hemma. Metaforer kan dock vara tveeggade. Bekanta bilder kan ge insikter som konkretisera det abstrakta. Men om författare och läsare inte är bekväma i samma kontext, inte rör sig i samma språkliga sammanhang, är risken stor att ordbilderna ingenstans leder.
Teoretiska texter riskerar naturligtvis att domineras abstrakta begrepp, men behöver inte göra det ifall resonören tar hjälp av metaforer eller konkreta beskrivningar. Facktermer obekanta för läsaren blir genast abstrakta. Men även vardagligt prat blir ogripbart, bildlöst, om kontexten inte är gemensamt. Vilket även gäller jag-berättade texter, som pladdrar på utan att ge läsaren tillräckligt sammanhang. Ofta är det en tröskel att ta sig över för att komma in i en ny text. Ju snabbare personer och platser blir konkreta för läsaren, desto lättare tar jag till mig texten.
I deckargåtor, där läsaren ska sväva i nyfiken ovisshet genom större delen av historien, hänger vi lätt upp vårt intresse på utpräglade karaktärer, som 'mästerdetektiven' själv, om intresset dessutom riktas mot konkreta detaljer som fot- eller fingeravtryck, är chansen stor att det blir succé. Jag har läst några deckare av Maria Lang, som jag dock upplevt som svamliga, för att personerna babblar på, men få konkreta detaljer relateras. Det är säkert medvetet av Lang, och många läsare tycker om det, att låta oss tjuvlyssna på folks tankar, närmast poängterar hur splittrade och ofokuserade folk i allmänhet är. Om det inte vore för extremt intuitiva kommissarier skulle de flesta brott gå olösta ... Dessutom rör sig Langs brottsintriger främst kring känslor, vilket väl får anses abstrakt för alla - utom möjligen för den som upplever smärtan i sitt eget inre.
Konkreta beskrivningar motar bort det abstrakta, det okända. Realistiska detaljer i främmande science fiction-världar får läsaren att känna sig hemma. Metaforer kan dock vara tveeggade. Bekanta bilder kan ge insikter som konkretisera det abstrakta. Men om författare och läsare inte är bekväma i samma kontext, inte rör sig i samma språkliga sammanhang, är risken stor att ordbilderna ingenstans leder.
2012-08-01
Almayers dårskap - Joseph Conrad (1895)
Joseph Conrads debutroman, Almayers dårskap, är inte lika sofistikerad som hans senare verk. Men Conrads signum fanns där från början, och rakt igenom. Vad som på ytan kan sägas vara en äventyrshistoria från hav och kust, om en vit man vid gränsen till vildmarken, i ett halvhjärtat försök att samsas med malajer och andra muslimska folk, en historia fylld av intriger, och med ett rikt persongalleri lika levande som miljön, så är det ändå personernas inre, psykologiska liv som tycks uppta Conrad mest.
Tidsomkastningar är ett viktigt tekniskt medel i de flesta av Conrads romaner. Även om det inte ingår i denna debut, reagerar jag ändå på en rad omtagningar i första halvan av boken, där varje kapitel visar sig börja om historien för att leda fram till intrigens knutpunkt, ur en rad olika karaktärers synvinkel. Ytterst raffinerat för en debut.
Metaforer, symbolbilder av olika slag, är vanligen vad Conrad excellerar i, så också i sin debut. Texten saknar helt tyngande beskrivningar, ändå står allt fram så levande. Detta bildspråk gör texten, miljön, psykologin trovärdig och fullständigt gåshudslevande. Redan romanens titel har en flerdubbel symbolisk betydelse som man säkert kan skriva en hel uppsats om. Här vill jag bara ta upp två andra små exempel som bitit sig fast i mig.
s.182f (i Wahlström & Widstrands pocket tr. 1985), efter att Almayers dotter gett sig av mot hans vilja, liksom hustrun och alla tjänare, och han återvänder till sitt tomma hus, står:
"På krokar av trä hängde ett par av Ninas klänningar kvar, stela som om de kände sig sårade av att ha blivit övergivna. Han kom ihåg att han själv hade gjort de där träkrokarna och konstaterade att det var mycket bra krokar."
Att Almayer upplever Ninas klänningar som stela, sårade, övergivna, är en projicering av Almayers egna känslor av övergivenhet, vad han upplever som dotterns svek. De välgjorda krokarna var menade att hålla fast dottern, han ville bestämma över hennes liv. Ändå slank hon ur, klänningarna hänger tomma kvar. Nu har Almayer själv svårt att slippa lös från sina krokar. Han vill straffa henne genom att förneka hennes existens, ändå klamrar sig hans egen saknads smärta kvar och väcker ångesten, så att det smärtsamma minnet lever kvar som hans eget högst privata helvete efter döden. Att han trots allt tycks ha somnat in befriad, tycks endast vara opiumrökningens förtjänst.
En minst lika raffinerad bild, står redan på s. 158, när Nina rymt för att möta sin Dain. Det är nattsvart och han kastar en handfull kvistar över glöden för att se bättre, och känner rusig av lycka hur hon kastar sig om hans hals, där står:
"En liten blå låga kröp utmed de torra grenarna, och knastret från den uppblossande elden var det enda ljud som hördes när de stod ansikte mot ansikte, stumma av sinnesrörelse. Sedan tog elden fart i det torra bränslet, en klar het låga flammade upp i jämnhöjd med deras huvuden, och i dess ljus betraktade de varandra."
Beskrivningen av elden, smälter samman med det unga parets uppflammande glädje, den yttre miljön och de inre känslorna förstärker varandra, en flyhänt berättarkonst, som kan verka närmast omedveten, men helt säkert är noggrant uttänkt.
Conrad skrev ett förord till romanen, som dock inte trycktes förrän i nyutgåva 25 år senare, där han protesterar mot vissa kretsars förakt inför littertur om "främmande folkslag", och att de beskrev texterna som "avciviliserande", vilket Conrad menar leder till förakt mot "okonstlade" människor. "Den tavla livet - där som här - erbjuder är tecknad med samma detaljrikedom och målad i samma färger. [...] det finns ett band mellan oss och dessa människor så långt borta. " Conrad sympatiserar med "vanliga dödliga, var än de lever", såväl i London som i mangroveträsk.
Tidsomkastningar är ett viktigt tekniskt medel i de flesta av Conrads romaner. Även om det inte ingår i denna debut, reagerar jag ändå på en rad omtagningar i första halvan av boken, där varje kapitel visar sig börja om historien för att leda fram till intrigens knutpunkt, ur en rad olika karaktärers synvinkel. Ytterst raffinerat för en debut.
Metaforer, symbolbilder av olika slag, är vanligen vad Conrad excellerar i, så också i sin debut. Texten saknar helt tyngande beskrivningar, ändå står allt fram så levande. Detta bildspråk gör texten, miljön, psykologin trovärdig och fullständigt gåshudslevande. Redan romanens titel har en flerdubbel symbolisk betydelse som man säkert kan skriva en hel uppsats om. Här vill jag bara ta upp två andra små exempel som bitit sig fast i mig.
s.182f (i Wahlström & Widstrands pocket tr. 1985), efter att Almayers dotter gett sig av mot hans vilja, liksom hustrun och alla tjänare, och han återvänder till sitt tomma hus, står:
"På krokar av trä hängde ett par av Ninas klänningar kvar, stela som om de kände sig sårade av att ha blivit övergivna. Han kom ihåg att han själv hade gjort de där träkrokarna och konstaterade att det var mycket bra krokar."
Att Almayer upplever Ninas klänningar som stela, sårade, övergivna, är en projicering av Almayers egna känslor av övergivenhet, vad han upplever som dotterns svek. De välgjorda krokarna var menade att hålla fast dottern, han ville bestämma över hennes liv. Ändå slank hon ur, klänningarna hänger tomma kvar. Nu har Almayer själv svårt att slippa lös från sina krokar. Han vill straffa henne genom att förneka hennes existens, ändå klamrar sig hans egen saknads smärta kvar och väcker ångesten, så att det smärtsamma minnet lever kvar som hans eget högst privata helvete efter döden. Att han trots allt tycks ha somnat in befriad, tycks endast vara opiumrökningens förtjänst.
En minst lika raffinerad bild, står redan på s. 158, när Nina rymt för att möta sin Dain. Det är nattsvart och han kastar en handfull kvistar över glöden för att se bättre, och känner rusig av lycka hur hon kastar sig om hans hals, där står:
"En liten blå låga kröp utmed de torra grenarna, och knastret från den uppblossande elden var det enda ljud som hördes när de stod ansikte mot ansikte, stumma av sinnesrörelse. Sedan tog elden fart i det torra bränslet, en klar het låga flammade upp i jämnhöjd med deras huvuden, och i dess ljus betraktade de varandra."
Beskrivningen av elden, smälter samman med det unga parets uppflammande glädje, den yttre miljön och de inre känslorna förstärker varandra, en flyhänt berättarkonst, som kan verka närmast omedveten, men helt säkert är noggrant uttänkt.
Conrad skrev ett förord till romanen, som dock inte trycktes förrän i nyutgåva 25 år senare, där han protesterar mot vissa kretsars förakt inför littertur om "främmande folkslag", och att de beskrev texterna som "avciviliserande", vilket Conrad menar leder till förakt mot "okonstlade" människor. "Den tavla livet - där som här - erbjuder är tecknad med samma detaljrikedom och målad i samma färger. [...] det finns ett band mellan oss och dessa människor så långt borta. " Conrad sympatiserar med "vanliga dödliga, var än de lever", såväl i London som i mangroveträsk.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
