Nostromo - Joseph Conrad (1904)

Det här måste vara Joseph Conrads bredaste, mest ambitiösa verk, Nostromo : A Tale of the Seaboard (1904). Varför har jag inte läst den tidigare? Den är i mina ögon helt fantastisk, något av det bästa jag någonsin läst. Jag har läst den lååångsamt, munsbit för munsbit, som njutning. 

Conrad bygger upp en fiktiv latinamerikansk stat, som blir ett symbolisk exempel för kolonialismens och dess skiftande motstridiga intressen. Och människors sätt att tänka i vi och dom, för även om det finns motsättningar mellan engelsmän och latinos, så var ju även latinos en gång invnadrande kolonisatörer. 

Boken är som en stor bataljmålning, som fyller en hel vägg, fullspäckad med detaljer, och karaktärer, inbegripna i sina personliga trauman. Allt börjar med en lanskapsbeskrivning, helt fantastiskt, inte en onödig detalj, allt sammanvävt som myter utifrån vad människar trott och berättat. Allt blir till en heltäckande karta, och sedan i följande kapitel kommer karaktär efter karaktär att placerar in i bilden av det koloniala samhället, som ett pussel av mänskliga strävanden och dårskaper. Och trots att det för mig är en långsam läsning, blir jag aldrig otålig, jag vill verkligen sjunka in i varje detalj. 

Språket, bilderna, naturen, landskapet, vädret, är skönt poetiska. Moder jord är vacker, men vad människan gör med den väcker tvetydigheter, som exempel tänker jag på bilden av urskogen vid berget, som Mrs Gould ritar av när hon kommer som nygift till landet, 'ormarnas paradis', det är vackert, orörd natur, men så fullt av ormar att människor skyr platsen. Men sedan rensas denna bort för att lämna plats åt St. Tomés silvergruva, skönheten försvann, men också ormarna, och lämnade plats för en gruva som ger välsignelse i form av arbete och 'utveckling', rikedomen att bygga staten på. Men vems stat? Och detta leder också till girighet, revolution och krig. Så bilden är tvetydig både som ursprunligt natur och som exploaterat råmaterial. Var ligger välsignelsen, var ligger fallgroparna? Ett komplext problem.

Conrad är suverän psykolog, som målar upp varje detalj, varje karaktär, trovärdigt in i minsta absurditet, saker som får mig att le mitt i eländet. Allt vävs samman som människors berättelser och myter, olika personers olika tolkningar och misstolkningar. Alla har sina personliga livs kamp och livslögner. Ett prisma av olika sanningar vävs samman. Människors beroenden och mer eller mindre tilltrasslade relationer, motiv och ideal. 

Och det finns en tråd av spänning hela historien igenom. Historien är berättad mer i spiral än rakt kronologiskt, och det finns hela tiden mysterier, frågor, som gör att jag vill veta mer. Det finns altså en intrig som snirklar sig genom samhällshålningen. Vad hände? Hur ska det sluta? Även om vissa myter kommer att dö med vissa generationer, så finns det andra som lever vidare...

Jag ser att Conrad dedicerade sin bok till författaren och vännen John Galsworthy. De träffades 1893, när Conrad arbetade som styrman och Galsworthy var passagerare, och deras vänskap bestod livet ut. De kunde helt klart diskutera sina litterära ambitioner och projekt. Galsworthy fick Nobelpriset 1932 för sin målning av det brittiska samhällets omvandling kring sekelskiftet och den moderna tidens inbrott. Forsyth-sagan. Undrar om det var samtal kring dessa litterära mål som inspirerade Conrad till sin breda samhällsmålning i Nostromo ? Eller tvärtom, Conrad som inspirerade Galsworthy? Första delen i Forsyth-sagan kom två år senare, 1906.

Lord Jim - Joseph Conrad (1900)

Joseph Conrads två mest ansedda verk är Mörkrets hjärta (Heart of Darkness) och Lord Jim. De skrevs närmast parallellt, Conrad lär ha påbörjat Lord Jim, men lagt undan den för att skriva klart Mörkrets hjärta, och fick den tryckt i tre delar i Blackwood's Magazine 1899, varefter han avslutade Lord Jim som är betydligt längre och blev en serie som pågick i samma tidskrift från oktober 1899 till november 1900. Även boken Lord Jim utgavs 1900, men Heart of Darkness inte förrän 1902. 

Båda historierna har Marlow som berättare och har ämnen som härrör ur Conrads egna erfarenheter, människoöden han mött som sjöman runt den koloniala världen i Afrika och Sydöstasien. Och uppenbarligen var den mörka historien om Kurtz lättare att skriva och intresserar läsare än idag, mer än vad Lord Jim tycks göra. 

Lord Jim blev betydligt längre och för mig trögare att ta till mig. Jim, den unge blonde oskuldsfulle, blir i min jämförelse med Mörkrets hjärta som ett försök till positiv symbol i Conrads försök att tolka den brittiska koloniala närvaro i världen. Jim är prästson, uppfödd på etiska ideal, en vanlig äventyrslysten ung sjöman som följer sin kapten med rent hjärta, och trampar därmed fel och dras ner i skam och tragedi, när han skuldbelägger sig själv för det som hänt.

I slutet dukar Jim under för den råe kaparkaptenen Brown, som bara lyssnar till egen vinning, utan samvetsbetänkligheter, och gärna tar till våld. Något Jim försökte undvika. Den infödda befolkningen i ett litet djungelrike sönderslitet av tvister, lyckades Jim ta makten från en krigarhövding, och pacificerar trakten genom sin ovilja till våld och medlarförmåga. Jim får av dem titeln Lord, som den heterogena befolkningens besvärjelse att få behålla sin nya bräckliga trygghet. 

Conrads havsvärld är ett möte mellan många kulturer, där folk är ömsesidigt misstänksamma. Endast Jim försöker balansera och vända andra kinden till. Det går ett tag, men inte i längden. Den brittiske oskuldens goda intentioner, dukar alltså under för en vinningslysten vit landsman, som trampar på den moralkodex som är så viktig för Conrad och hans romaner. 

I Mörkrets hjärta dukar en moraliskt svag man under för mörkret i sin egen själ, vilket han möter i den afrikanska djungeln. Den bärs fram av en tydlig symbolik. Marlow sitter i London och berättar för en krets vänner, som återges i egenskap av sina olika yrken som alla bär upp den brittiska samhällslivet de spred över världen (jurister, ekonomer, handelsmän). Vi kan betrakta dem utifrån, också berättaren Marlow betraktas utifrån av 'berättaren/författaren' i den yttre ramen, en som själv inte varit i Kongo, och som därför representerar läsaren. Marlow var i Kongo och såg Kurtz öde utifrån. Det är mycket effektivt.

I Lord Jim är Marlow mer involverad med Jim, han både möter honom och hjälper honom vid ett par tillfällen, förutom rykten som andra berättar om Jims öde. Marlow är skeptisk i början, med tanke på att Jim varit med om att överge skeppet med de 800 pilgrimerna, en oetisk handling, att rädda sitt eget skinn före passagerarnas. Eftersom det inte fanns tillräckligt med livbåtar åt alla tycktes läget ohjälpligt, så kapten, förste styrman och maskinist flydde, och Jim panikslagen, följde i sista stund med dem, trots att han själv vill kritisera deras handlande. 

Men den skadade ångbåten Patna sjönk inte, så deras agerande uppdagas. Men till rättegången kom bara Jim, som tycks vara den ende som vill stå sitt kast. Marlow kan inte låta bli att bry sig, inför Jims ungdom och öde, samtidigt som han tvekar inför om Jim verkligen kan vara så oskyldig, eller bara ljuger för sig själv och andra. 

Hela första halvan av boken är som en delirisk mardröm för Jim, hur han ska komma ifrån sin egen skam, det ältas om, han sitter som fast i gyttjan, även om Marlow hjälper honom till platser där hans förflutna är okänt, så kommer det ifatt honom och han flyr innan folk förstår varför. 

Tyvärr blir hela berättandet snårigt, synvinklarna inte så tydliga som i Mörkrets hjärta. Historien lär vara en sann historia som Conrad bygger på, men han var själv inte lika involverad som i ångbåten på Kongofloden. Så när Conrad vill väva den bredare symboliska tematiken, känns det ändå mindre lätt att bearbeta innehållet i denna emellanåt outtalade historia. 

Trots att båda är psykologiska romaner, och trots att Jims öde innehåller både en kärlekshistoria och krig och svek, så blir intrigen inte effektiv, utan mer uppdelad i olika påföljande vinklar. Alla karaktärer har egna demoner att kämpa mot, vilket gör det mellanmänskliga främlingskapet oöverstigligt. 

Jims romantiska idealism är väl det svårgripbara, och det som gör honom tragisk, främmande för realiteter. Och det är väl så man kan se den brittiska imperialismen, att parhästarna ideal och rovgirighet, blev en ohelig allians, som gick in i realiteternas bergvägg. 

När Jim slutligen hamnar i Patusan, ett litet peppar-exporterande djungelsamhälle, nästan avskuret från övriga världen, blir han bästa vän med hövdingens son, Dain Waries, får en slaviskt trogen tjänare, och förälskar sig med en flicka av blandat ursprung, kallad Jewel, symbol för det oskattbara, dolda. Som de giriga tolkar som en mer lukrativ skattgömma. 

Men förutom Dain Waries, bästa vännen, är relationerna ytliga. Och det finns fiender från andra koloniala intressen, så Jim går under, för att Dain Waries dödats av Brown, så låter Jim sig hellre själv dödas av Dains far, som moralisk vedergällning, hellre än överge drömmen om paradiset han skaffat sig. 

Conrad tycks desillusionerad vad gäller mellanmänskliga relationer. 

An Outpost of Progress - Joseph Conrad (1897)

Först några ord om The Lagoon (1897), en kort ödesmättad novell, i vilken Conrad experimenterat vidare med berättarperspektiv. Och här är första gången han har både berättare och lyssnare i berättelsen, vilket blev en så viktig ingång för de senare historierna med Marlow som berättare av sina erfarenheter. 

I början paddlas en vit man i en stor kanot av flera malayer, alltså i sydostasien, och ger order om att de ska övernatta i en lagun de når fram till i kvällningen. Malayerna tycker inte om det, för där bor Arsat långt från samhället, lever som paria i ett gammalt hus, sedan han rymt med en kvinna han förälskat sig i. Att stanna där är som att beblanda sig med onda makter, sånt kan bara vita män nedlåter sig till: "the unbelievers", "in league with the Father of Evil".

Den vite mannen känner Arsat sedan tidigare. När de kommer visar det sig att hans kvinna är döende i hög feber. Arsat behöver lätta sitt hjärta, så den vite mannen lyssnar. Arsat känner att kvinnans förestående död är ett straff, för att Arsat svek sin bror, som alltid stött honom i allt. Brodern som dog för att stödja Arsats vilja att rymma med kvinnan. Arsats dåliga samvete gäller brodern, inte kvinnan. Alltså en psykisk etisk historia, omgiven av fuktigt djungelklimat.

An Outpost of Progress från samma år, är längre och skriven i en helt annan stämning och stil. Denna gång excellerar Conrad i avståndstagande ironi över okunniga kolonisters dumheter. Novellen behandlar samma tema som i kortromanen Mörkrets hjärta, det är Conrads erfarenhet och avsky inför de dårskaper och den utsugning som pågick i Kongo. Och han gör det öppet inför sin samtid, som aningslöst gått på propagandan om att den vite mannen var en civilisationens apostel, men visar helt öppet att resultatet är det totalt motsatta. 

Två belgiska underhuggare, byråkraten Kayerts och ex-soldaten Carlier, har placerats i djungeln för att bygga upp en handelsstation, rättfärdigad som en civilisationens yttersta utpost. Men de är där  enbart av ekonomiska skäl. Men utanför det europeiska skyddsnät de uppfostrats i, är de helt viljelösa inför naturen och omvärlden, okunniga om allt. Utan fruar och tjänare lyckas de inte ens hålla rent i sin bostad, än mindre bygga upp och förmedla 'civilisation'.  

På papperet ska de 'styra' sin lilla del av kolonin, men inte ens Handelsbolagets chef tror att de ska lyckas bygga något. De är marionetter i storföretagens trådar, vilket Conrad visar upp i varje mening, fram till den magnifikt grotesta slutbilden. 

Det är en mycket effektiv samhällskritik mitt i hjärtat av kolodialismen vid sekelskiftet 1900. Läs den.

Lucy - Jamaica Kincaid (1990)

Kincaids andra kortroman, Lucy (1990), blev snabbt kult, mycket omskriven och studerad.  Den fortsätter utvecklandet av samma mor-dotter-konflikt som i Annie John (1985), och fyller även på med postkoloniala betraktelser.

Och det är så långt från tillrätalagt man kan komma. Kincaid låter sin huvudkaraktär Lucy uppleva och upptäcka världen i takt med att meningarna skrivs. Jag upplever dock att vi redan är på väg ut ur det postmoderna 1980-talet. Hur än identitetssökande Lucy är, så är det nu än mera naket, mindre experimenternade.

Modern heter Annie även i denna roman, men dottern heter nu Lucy, och har inte rest till England för att utbildas till sjuksköterska, utan har tagit sig till New York och försörjer sig som au-pair, när hon tar hand om fyra barn i en vit medelklassfamilj. Lucy är tre år äldre än dottern i Annie John. Vilket gör romanen mognare, det här är ingen uppväxthistoria. Med öppet cynisk blick, försvarar Lucy sitt sårade inre.

Efter den första storögda erfarenheten av hissar, tunnelbana, och att solen inte värmer, kastar sig Lucy snabbt ut i 1960-talets sexuella frigörelse, vilket passar Lucy som hand i handske. Eftersom hela resan är en modersrevolt, och modern alltid försökt varna henne för att bete sig som en 'slampa', så är det just det hon strävar efter. Hon tar girigt emot varje sexuell erfarenhet, utan att investera någon kärlek eller trohet åt något håll. Allt hon 'vet' om män, inklusive sin far, är att de inte är att lita på. Modern tjänade aldrig något på sin egen anständighet och trohet, utan blev bara utnyttjad och sårad, av sin 35 år äldre make, som skaffat sig barn med flera andra kvinnor. Lucy tänker därför själv aldrig låta utnyttja sig, utan försöker utnyttja männen tillbaka - och aldrig investera några känslor i spelet.

En ögonöppnare för såväl Lucy, som oss läsare, är när hon strax innan sin avresa från sin barndoms västindiska ö, är när modern påstår att hon Lucys namn syftar på Lucifer, den fallna ängeln i Paradise lost. Kan det bli mer symboliskt? Efter att symbiosen med modern gått om intet, lämnade hon ön och förlorade sitt västindiska paradis. Lucys stolthet hindrar henne från att någonsin återvända. Hon kan inte längre se sin förnedrade mor och riskera att bli lik henne.  Hon bara måste frigöra sig på alla sätt.

Men så riskerar Mariah, mamma till barnen som Lucy passar, att  bli som en ny vårdande mamma åt  Lucy. Hon vill få Lucy att trivas, och delar med sig, ibland som 'mamma', ibland som 'väninna'. Lucy berättar en dag hur hon i skolan tvingats lära sig utantill, en lång dikt med berömt påskliljemotiv av den klassiske engelske diktaren Wordsworth, och hur absurt det kändes, eftersom hon själv aldrig sett en påsklilja. Mariah som har påskliljor som sina favoritblommor vill genast visa henne dem i naturen. Men det går inte hem hos Lucy, hon kan fortfarande inte relatera till dem annat än som det absurda i det koloniala utbildningssystemet, som inte lär ut lokal kultur och historia, utan behållit sin brittiska synvinkel och skönlitteratur.

När även Mariah visar sig hunsand och bedragen av sin man Lewis, sympatiserar Lucy genast med Mariah, men beslutar samtidigt att åter bryta sig loss, för att inte smittas av kvinnors underordning. Hon skaffar sig ett kontorsjobb och egen lägenhet ihop med en väninna, Peggy, som Mariah först försökte får Lucy att inte träffa, inte betecknar som ett 'dåligt inflytnade'. Alltså ännu ett drag som liknar modern, att försöka styra över vilka vänner Lucy skulle ha. Men Mariah gav snabbt upp sina fruktlösa försök att lägga sig i. 

Lucys väg är ett sökande efter en egen identitet. Och mer eller mindre omedvetet går även hennes väg via en rad manliga älskare, även om hon lyckas förhålla sig helt kall till deras manipulativa känslor. Väninnan Peggy har hon dock än mindre gemensamt med, utan bara ett steg på vägen ut i staden, till kunskaper om gatans liv, och ett sätt att skaffa sig bostad. Och precis som Lewis bedrog Mariah med hennes bästa väninnan Dinah, kommer också Lucys älskare Paul i slutet att bedra henne med Peggy.

Lucy känner intuitivt på sig detta, och försvarar sitt sårade inre med att säga att hon alls inte blir sårad, utan att det passar henne utmärkt att bli av med denne man, Paul på detta sätt, eftersom hon redan tröttnat på honom. Hon jämför sig med Lewis, som manipulerar sin fru Mariah till att vilja skilja sig från honom, så han slipper känna sig skyldig, och kan gifta om sig med hennes väninna Dinah.

Frågan är väl ifall Lucy verkligen lyckats bli så manligt manipulativ, en motsats till sin mor och Maria, som hon föraktar som 'aningslöst manipulerade', eller om hon själv just gått i samma fälla. Kanske var Annie och Mariah lika intuitiva om sin situation, utan att tala öppet om det.

Både Lewis och Lucys far var frånvarande män, närmast en självklarhet på 1950-60-talet. Fadern, som inte nämns så mycket hade själv övergivits av sina föräldrar redan som barn, och uppfostrats av sin farmor, vilken han delat säng med tills hon dog, när han själv var i övre tonåren.
Familjerelationerna i alla läger verkar sakna det mesta.

Det som mot slutet dras upp som en bidragande huvudorsak till klyftan mellan mor och dotter, är att hon inte tagit någon notis om Lucys läshuvud, utan satsat på att utbilda hennes yngre bröder, som är alla minst 10 år yngre än Lucy. Ett svek hon inte kan tåla, och en anledning till att hon reste till New York på egen hand. Där noteras dessutom att modern tydligen haft en dröm som gått om intet, att få bli sjuksköterska, och som substitut vill satsa på att göra sönerna till läkare. Men alltså helt ignorerar dottern.

Viktigt är ändå Lucys vurm för de engelska författarna Brontë och Enid Blyton. Brontës är dessutom klassiker från 1940-talet, som själva var isolerade i en liten by, tills de under några år försökte resa till Belgien för att försörja sig som guvernanter, sin tids au-pair-jobb, det enda som stod kvinnor till buds. Det slutade med att de blev författare, under sina mycket korta liv. Lucy identiferar sig med dem, och börjar själv  sträva efter att bli fotograf, även det ett konstnärligt utlopp, mer typisk för 1960-talet.

Segu : en afrikansk släktkrönika - Maryse Condé (1984)

Läste utdrag ur Maryse Condés släktroman Segu när jag pluggade litteraturhistoria, en delkurs om utomeuropeisk litteratur och kolonialism. Eftersom romanen är lång hann jag bara skumma långa stycken. Först nu, julen 2018, tog jag mig tid att läsa om hela romanen i lugn och ro.

Vad jag helt hade missat var att just Maryse Condé, den 12 oktober 2018, utsågs till ett alternativt litteraturpris, ett initiativ från en temporär organisation, 'Den nya akademien', att utdelas 9 december - alltså en dag före Nobeldagen, detta år då alla skandaler satt käppar i hjulet för Nobels litteraturpris. 'Den nya akademin' ville slå ett slag för demokrati och öppenhet, för att belysa litteraturens betydelse som motvikt mot förtryck. Efter en internationell omröstning, som utsåg fyra finalister, utsågs Condé, varpå en insamling sattes igång för att få ihop ett pris till utnämningen. Det blev 320.000 SEK. Alltså en helt respektabel summa, även om den inte når upp till Nobelpriset.

Mig ovetandes, var alltså Maryse Condé här i Stockholm 9-10 december, ungefär samtidigt som jag påbörjade min omläsning av Segu. Condé föddes 1937 på Guadeloupe i Västindien, men kom till Paris för att studera redan som 16-åring. Därefter bodde hon och arbetade i åtskilliga år i Västafrika (Guinea, Ghana, Nigeria, Senegal m fl) innan hon återvände till Paris 1973 och doktorerade i karibisk litteratur.

Segu : en afrikansk släktkrönika (1984),  är en bred släktroman som utspelar sig åren 1797-1843, främst i Västafrika, men med avstickare till Brasilien och England. Under första halvan av 1800-talet, hade europeerna ännu inte kontroll över Afrika, utan rör sig mest som skuggor i utkanten, årtionden innan den slutliga koloniala huggsexan satte igång. Romanens första kapitel inleds med ett rykte om en 'vit man' som synts vid flodstranden, alla rusar till och vill se, men det är mer hörsägen än synintryck - att få se en vit man, blek som ett spöke.

Under 1980-talet, när litteraturen i väst skapade postmoderna experiment och frågor kring identitet, sökte också många svarta efter sin sina rötter, sin afrikanska identitet. Condé romantiserar inte sin historia. Hon utgår från historiska fakta och granskar kritiskt den inhemska patriarkala maktkampen som bäddar för den framtida kolonisationen.

Romanen rör sig kring några gamla afrikanska riken, varav Segu står i centrum, Segu, vars rikedomar och krigsmakt blomstrade 1797, men står inför sin undergång 1843, med islams inmarsch från öster och slavhandeln från väster. De berörda riken som slåss om makten, låg kring floden Nigers övre lopp, i den del av Västafrika som i dag heter Mali.

I romanens centrum står tre generationer av familjen Traoré, med Dusika som stamfar. Han får fyra söner som av olika skäl hamnar i fyra olika religiösa samhällsgrupperingar. Äldste sonen, Tiekoro, blir först familjens svarta får genom att överge sina fäders tro och bli muslim. Men blir efter sin död ansedd som helgon, till vars grav andra muslimer vill vallfärda, vilket leder till tvister på hemmaplan. Islam kommer österifrån och har stöd utifrån, men blir också en växande inhemsk rörelse som spelar roll i de maktkamper som pågår.

Andra sonen, Naba, blir kidnappad av slavhandlare och såld till Senegal, och vidare till Brasilien, där slavarna döps, mest för att låtsas foga sig. Men där finns också muslimska slavar, som vill göra uppror, och andra som kämpar för att tjäna pengar att köpa sig fria. Naba är synsk, med helande förmågor som gör att många menar att han är trollkarl. Han blir till slut falskeligen angiven av sin egen fosterson, hustrun Ayodelés barn med sin slavägare. Mulattsonen vill inte tillhöra slavarna, han vill 'bo med de vita'. Naba försvarar sig inte, han har tröttnat på livet. Han döms och avrättas.

Först är Ayodelé sjuk av sorg och nära att dö, men får slutligen en uppenbarelse av Jungfru Maria, som tycks göra henne frisk, då omvänder hon sig till katolik på riktigt, blir Romana. Men då hennes make Naba förklarats skyldig som 'trollkarl', blir hon avhyst och deporterad från Brasilien tillbaka till Afrika med sina tre barn, alltså vann mulattsonen inget på sitt svek.

Tredje sonen Siga, har inte samma ställning som sina bröder, eftersom hans mor bara varit Dusikas slavinna. Men hans födgeni gör honom till en framgångsrik handelsman, och blir dessutom en envis försvarare av släktens gamla traditioner.

Yngste sonen, Malobali, är grinig misantrop, ytlig och nöjeslysten, försörjer sig som legosoldat hos Ashanti. Han vänder kappan efter vinden och flyr efter att ha utfört en våldtäkt till några engelska missionärer, vid Guldkusten. Där låter han halvhjärtat döpa sig till Samuel, en överlevnadsstrategi, som slår tillbaka, när han känner sig likställd med 'kvinnliga husslavar', för att han för sköta prästernas klädtvätt och annat kvinnogöra.

Malobali är förvillande lik sin äldre bror, Naba, som rövades bort. Malobali minns honom inte, men Nabas änka Romana bländas av likheten, och slår sina ränker mellan dem, men Malobali värjer sig, tills hon berättar sitt livs historia, och Malobali inser att hon varit hans äldre brors hustru. Då följer han deras folkliga sed, gifter sig med sin brors änka för att ta hand om henne och brorsbarnen. Även om deras äktenskap aldrig blev lyckligt, då de var för olika i såväl ålder som seder.

Romana var alltid driftig, skapade arbete och möjligheter. För sin yngste son, Eucaristus de Cunha (som enligt seden fått sin slavägares namn), hoppades hon att han de engelska missionärerna skulle välja honom att skickas till London och präst utbildning. Men så sätts även Malobali i fängelse, när han försökt vara listig och undanhålla sin rätta identitet. Då arbetar Romana i månader för att få honom fri, använder upp alla sina tillgångar. Hon lyckas, men Malobali dör utmärglad av fängelsevistelsen.

De anglikanska missinärerna är dock imponerade av Eucaristus intelligens och skaffade hhom ett stipendium, precis som hans mor en gång önskat. Så han hamnar till sist i England, men får där erfara att den kristna jämlikheten aldrig kommer att gälla honom själv, han kommer alltid att hamna längst ner i hierarkin, bara på grund av sin hudfärg, vilket han ser som ett mysterium.

Detta är bara ett litet urval av alla karaktärer som myllrar genom romanen. Men upplägget är mycket intressant, eftersom en familj, blir ett mikrokosmos som speglar hela Afrikas kulturella splittring, den totala identitskris som splittrat släkter och både spridit dem fysiskt över världen och skilt dem åt andligen. Kriser inom de personliga relationerna, speglar hela samhället.

Romanen myllrar av människor, tills det blir svårt att hålla reda på dem. jag började skriva detta blogg-inlägg för en vecka sedan, och insåg att jag nog blandat ihop två av sönerna, och började läsa om långa stycken igen. Boken har i slutet ett släktträd som är till hjälp, men romanen innehåller även historiska personer och vänner och karaktärer som rör sig över sidorna på ett sätt som får tiden både att stå stilla och rusa fram på samma gång. Männen som rör sig i historien representerar många delar av den manliga mänsklighetens idologiska huvudsakliga inriktningar under första halvan av 1800-talet.

Och det är en storfamilj vi rör oss i - för såväl stamfadern som sönerna har flera hustrur. Polygami och omskärelse är lika traditionell i de ursprunliga sederna i Segu m fl afrikanska riken, som i den muslimska kulturen som sipprar in i allt stridare strömmar. När någon dör flyttas kvinnorna över till nästa man i rangordning, enligt ett familjeråd. Kvinnorna har själva inget att säga till om.

Hela romanen är en tyst protest mot kvinnornas underordning - outsagt, men uppenbart. Så gott som all 'kärlek' i historien tycks börja med våldtäkt, och att kvinnorna fogar sig i sitt öde och föder barnen, och tycks bli underdånigt lojala. De som absolut inte kan foga sig, dränker sig i närmsta brunn...

Vid ett tillfälle säger Tiekoros mor Nya: "Vilken fruktansvärd roll vi har. Våra döttrar ger oss rikedom, glädje och barnbarn, men våra söner är oss bara till ångest, plåga och bedrövelse. De söker döden i  krig. Om de inte kan finna den på det sättet jagar de världen runt för att söka den och en vacker dag kommer en främling och talar om för oss att de inte längre är till. Eller också ägnar de sig åt att bryta ned vad våra förfäder byggt upp och förarga förf'äderna. Ibland frågar jag mig om de någonsin tänker på oss.' (s. 378)

Dressinen - Carl-Henning Wijkmark (1982)

Har läst ännu en märklig skapelse från 1980-talet, Dressinen, Carl-Henning Wijkmarks andra roman. Den går att läsa som en äventyrsroman, där huvudpersonen, en ung vetenskapligt sinnad jesuit, färdas i en ovanlig farkost - en dressin, stor som en godsvagn, som lämnar tågrälsen och sjösätts - och som en flotte kan den i havet både pumpas och segla fram. I den tar han sig från Kongos djungler, över Atlanten till Brasilien. Likt en Robinson Crusoe klara han umbärandena över havet, och med sig har han - inte infödingen Fredag, utan - tre 'halvt mänskliga apor'. Det är ett mysterium boken igenom om dessa 'apor' är den felande länken mellan människor idag och schimpans, och om dessa levt i det fördolda i de djupa djunglerna sedan urtiden, eller om de snarare är resultatet av 'rasblandning'. De svarta i Kongo hyser en vidskeplig skräck inför dem.

Det är alltså även en filosofisk roman, som likt andra romaner av Wijkmark, dyker ner i en särskilt historisk 'era' att undersöka. Romanen inleds 1914 - vid första världskriget utbrott - men inte i dess centrum, utan har krigets muller mer som en kuliss vid horisonten. Romanen inleds i Kongo, där kolonisatörer bygger järnväg genom djungeln, vilket genast får mig att associera till Mörkrets hjärta av Joseph Conrad (bok 1902), kring tidens imperialistiska rasism. Före kriget 1914 omfattade några få Europeiska imperier större delen av världen. Mörkrets hjärta trycktes först i en tidskrift, år 1899, med främst engelska kolonister som läsare. Conrad skrev om hur civilisationens fernissa snabbt försvinner i mötet med den heta fuktiga regnskogen, vilket blir ett tema även hos Wijkmark.

På vägen över Atlanten landar dressinen på Sankt Helena, ön där Napoleon satt fängslad fram till slutet av sitt liv. Där vilar de upp sig i någon månad i ett övergivet hus, som vi kan ana oss till ha varit Napoleons 'fängelse'. Alltså en tillbakablick hundra år. Där får 'aporna' klä upp sig i pråliga uniformer från tidigt 1800-tal och jesuiten försöker lära dem bordskick och annan 'mänsklig kultur'.

De talar aldrig med någon på Sankt Helena, vilket förstärker min Robinson-känsla av öde ö, där de nyttjar gamla övergivna artefakter. Robinson bärgade från vraket. Wijkmark har lämningar efter Napoleontiden, då Frankrike försökte ta över en stor del av Europa. Då jesuiten inser att krig brutit ut 1914 flyr de vidare till Sydamerika, som också är scenen för en år 1912 mycket populär historia av Arthur Conan Doyle, The Lost World, som beskriver hur livs levande dinosaurier och apmänniskor återfinns på en isolerad högplatå i Amazonas djungler. 1912 var också året för ett sensationellt arkeologiskt fynd, Piltdownmänniskan, som sades vara den felande länken mellan apa och människa. Verkligheten bekräftade fiktionen. Först 1953 kunde modern teknik avslöja att Piltdown-skallen var ett falsarium.

Romanens jesuit har förlorat sin gudstro, och vill inte längre vara själasörjare. Entusiasmerad av Piltdown-fyndet flyr han med de 'apor' som kanske kan bevisa evolutionens giltighet. Han vill att deras vandring ut ur Afrika, med umbäranden som drivkraft, skall visa hur apan reste sig och blev människa - han vill se det ske framför sig. Han vill se för att kunna tro.

Men alla förhoppningar kommer på skam. Aporna må vara intresserade av dressinens teknik, men har svårt att behålla sin motivation. De är starka och kan pumpa sig över Atlanten. Men en bit på vägen får de också hjälp, bogserade av en tysk ubåt.

Romanen fantiserar och filosoferar kring civilisation och barbari. Problemet är att jag aldrig riktigt tror på historien - om det beror på brister hos Wijkmark eller 1914 års tankebanor, ska jag låta vara osagt. Jag tror inte på de tigande 'aporna'. Jesuiten är besviken över att de inte börjar 'tala'. Men alla djur kommunicerar. Alla hund- och kattägare, vet ju att djur kan kommunicera såväl tyst som ljudligt på olika sätt. Och jag har sett många intressanta program om schimpanser där de kommunicerar via datorbilder.

Robinsonvinkeln är lika segdragen som hos Daniel Defoe, som lade ner stor möda på att via detaljer göra sin historia trovärdig. Wijkmark har också många fantasieggande detaljer, problemet är att apmänniskornas beteende skär sig med min egen 2000-talsförståelse. Jag har heller aldrig orkat läsa Nietzsche, och vet inte om jag missar några referenser, fröet till senare nazisters och kommunisters övermänniskoideal. Allt ebbar ut i intet, likt religioner som spelat ut sin roll.

Historien är inte så spännande eller underhållande som jag önskat i min semesters hängmatta, men vill man grunna över Wijkmarks allegoriska grepp, och gotta ner sig i symboler, så finns det en hel del att gräva i.

Almayers dårskap - Joseph Conrad (1895)

Joseph Conrads debutroman, Almayers dårskap, är inte lika sofistikerad som hans senare verk. Men Conrads signum fanns där från början, och rakt igenom. Vad som på ytan kan sägas vara en äventyrshistoria från hav och kust, om en vit man vid gränsen till vildmarken, i ett halvhjärtat försök att samsas med malajer och andra muslimska folk, en historia fylld av intriger, och med ett rikt persongalleri lika levande som miljön, så är det ändå personernas inre, psykologiska liv som tycks uppta Conrad mest.

Tidsomkastningar är ett viktigt tekniskt medel i de flesta av Conrads romaner. Även om det inte ingår i denna debut, reagerar jag ändå på en rad omtagningar i första halvan av boken, där varje kapitel visar sig börja om historien för att leda fram till intrigens knutpunkt, ur en rad olika karaktärers synvinkel. Ytterst raffinerat för en debut.

Metaforer, symbolbilder av olika slag, är vanligen vad Conrad excellerar i, så också i sin debut. Texten saknar helt tyngande beskrivningar, ändå står allt fram så levande. Detta bildspråk gör texten, miljön, psykologin trovärdig och fullständigt gåshudslevande. Redan romanens titel har en flerdubbel symbolisk betydelse som man säkert kan skriva en hel uppsats om. Här vill jag bara ta upp två andra små exempel som bitit sig fast i mig.

s.182f  (i Wahlström & Widstrands pocket tr. 1985), efter att Almayers dotter gett sig av mot hans vilja, liksom hustrun och alla tjänare, och han återvänder till sitt tomma hus, står:
"På krokar av trä hängde ett par av Ninas klänningar kvar, stela som om de kände sig sårade av att ha blivit övergivna. Han kom ihåg att han själv hade gjort de där träkrokarna och konstaterade att det var mycket bra krokar."

Att Almayer upplever Ninas klänningar som stela, sårade, övergivna, är en projicering av Almayers egna känslor av övergivenhet, vad han upplever som dotterns svek. De välgjorda krokarna var menade att hålla fast dottern, han ville bestämma över hennes liv. Ändå slank hon ur, klänningarna hänger tomma kvar. Nu har Almayer själv svårt att slippa lös från sina krokar. Han vill straffa henne genom att förneka hennes existens, ändå klamrar sig hans egen saknads smärta kvar och väcker ångesten, så att det smärtsamma minnet lever kvar som hans eget högst privata helvete efter döden. Att han trots allt tycks ha somnat in befriad, tycks endast vara opiumrökningens förtjänst.

En minst lika raffinerad bild, står redan på s. 158, när Nina rymt för att möta sin Dain. Det är nattsvart och han kastar en handfull kvistar över glöden för att se bättre, och känner rusig av lycka hur hon kastar sig om hans hals, där står:
"En liten blå låga kröp utmed de torra grenarna, och knastret från den uppblossande elden var det enda ljud som hördes när de stod ansikte mot ansikte, stumma av sinnesrörelse. Sedan tog elden fart i det torra bränslet, en klar het låga flammade upp i jämnhöjd med deras huvuden, och i dess ljus betraktade de varandra."

Beskrivningen av elden, smälter samman med det unga parets uppflammande glädje, den yttre miljön och de inre känslorna förstärker varandra, en flyhänt berättarkonst, som kan verka närmast omedveten, men helt säkert är noggrant uttänkt.

Conrad skrev ett förord till romanen, som dock inte trycktes förrän i nyutgåva 25 år senare, där han protesterar mot vissa kretsars förakt inför littertur om "främmande folkslag", och att de beskrev texterna som "avciviliserande", vilket Conrad menar leder till förakt mot "okonstlade" människor. "Den tavla livet - där som här - erbjuder är tecknad med samma detaljrikedom och målad i samma färger. [...] det finns ett band mellan oss och dessa människor så långt borta. " Conrad sympatiserar med "vanliga dödliga, var än de lever", såväl i London som i mangroveträsk.

Shakespeares Stormen (1611)

Roligt att få skriva uppsats på en Shakespeare-pjäs. Och dessutom en av de få som jag varken sett eller läst tidigare. Jag vet att Per Åhlin gjorde sin Melonia inspirerad av just Stormen, just som jag var småbarnsmamma. Men min dotter vägrade att se den, så det blev aldrig av. Hon tyckte att den fule Caliban var för läskig. Visst han har blodsprängda ögon, men var vad jag minns trädgårdsmästare ... hmm, vet inte hur handlingen gick ihop.

Det finns intressanta bi-fakta. T ex att ett par skepp med immigranter till Virginia förliste på en av Bermudas-öarna 1609 och vistades där i åtta månader innan de lyckats bygga sig ett nytt skepp att ta sig vidare i. Säket en inspirationskälla.
Hela pjäsen ger en underlig, nästan spöklik, Bermuda-triangel-intryck.

Men den för mig viktigaste insikten var att jag i samma veva, pga uppgiften kring Barocken började läsa lite slött om och av Giordano Bruno. En italiensk avfällig munk (eller snarare avsatt oc utslängd) som tog till sig de nya rönen och filosofin, och insåg att alla fakta tydde på universum var levande ochd ärför kudne ha många liknande världar som vår egen värld. En självklareht för många idag. Men då ledde hans argument till att han brändes på bål år 1600.

Men det intressantaste av allt var att han på sina flyktliknande vandringar/resor runt Europa hamnade som anställd hos en fransk ambassadör som skulle vistas i England. Bruno var med 1583-85. (alltså ungefär när Shakespeare började som dramatiker). Där kom Bruno att skriva sitt mest berömda verk, 'Askonsdagsmåltiden', på italienska, och i Oxford hävdade han i polemik med de konservativa lärde där, hävdade att universum var oändlgit och levande och ehla naturen besjälad. Två fakta är intressant.

1. Dåtidens elit rörde sig obehindrat på det italienska språket, läste italienska. Italienska stort världsspråk (latin ännu främst av allt) på den tiden. Inte engelska. Alltså lärde sig engelsmännen andra språk. Det var ju inte länge sedan engelska hovet slutade prata franska...

2. Brunos tal om att hela naturen var besjälad och styrd av krafter some n magiker kunde lära sig behärska stämmer med huvudpersonen Prospero i Stormen. Han är en sorts magiker som styr allt i den besjälade naturen.

Prospero är en avsatt hertig från Milano, som råkat ut för skeppsbrott och hamnat på en närmast obebodd ö. Där finns bara Caliban, ett sorts monster, avlat av en häxa med satan. Han är dock ett naturbarn, som inet kan tygla sina onda sidor nämnvärt, men allt han vill är att leva i fred. Prospero behandlar honom närmast som vita behandlat infödingar i nyupptäckta länder. Först med nyfikenhet, vill undervisa, samtidigt som han som den självklaraste sak i världen tar över ön. Men när Caliban inte vill bli undervisad utan bara återgå till sitt gamla liv, tröttnar Prospero, och de hamnar i tvist (inte minst för att Caliban tänkt ge efter för sin sexualitet och tvinga sig på Prosperos vackra dotter).

Shakespeare är ofta inspirerad av italienska historier. Visst måste han väl ha haft italienska språkkunskaper? Han måste ha kännt till Giordano Bruno och hans idéer, om än påomvägar och inte ingående. Men det ger en känsla av tidsandan.

Shakespeare är alltid inressant, full av mångtydigehter. Stormen behandlar mycket maktförhållanden. Prospero avsattes av sin bror, som usurperade makten i Milano. Prospero har dock viss skuld i det hela själv. Han var aldrig särskilt intresserad av att regera och sköta sina plikter. Han ville hellre studera och lära sig magi. an lyckades, men blev därigenom härskare över ett enda monster/vidunder, på en öde ö. Förutom alla luftandar och naturen i övrigt.
Genom denna kunskap får han möjliget att hämnas på sina fiender, som befinner sig på ett skepp. an låter luftanden utsätta skeppet för en storm, men låter dem oskadda komma iland på ön. Med på skeppet finns hans bror, som övertalar Kungen av Neapels bror att göra som han och usurpera makten. De bildar en pakt. Vansinnet styr. De tänker inte på att de befinner sig på en öde ö och inte att där inte finns mycket att utnyttja sin makt över. Med på båten finns även en alkoholiserad munskänk och en narr, de lockas av Caliban att försöka mörda Prospero, en fyllefantasi, men än en gång en dröm om att 'ta makten'.

Shakespeares teknik är att gång på gång upprepa samma tema, i olika varianter, inom olika samhällslager, visa att alla är lika dåliga kålsupare. Någon gudsmakt tycks inte finnas. Det är en av alla moderna drag hos Shakespeare. Prospero spelar en sorts gud, magisk kraft äger han i alla fall. Är han en urbild för vetenskapsmannen? Som tror sig vara Gud? Ingen biblisk gud i alla fall.

Nåväl, stormen och skeppens undergång och mirakulösa räddning (genom Prosperos magi), bildar en ramberättelse. Alla kan i slutet lämna ön igen. Och då är det egendomliga att allt har återgått till Status Quo. Alla återfår sina samhällsroller - och Caliban blir ensam kvar på sin ö.
Inget har ändrats. Allt börjar från början. Pjäsen har pågått i 3-4 timmar, precis samma tid som en elizabetansk teaterföreställning. Inte längre. För att hålla oss fast i verkligeten, trots alla fantasier och all magi och trollkonster, har Shakespeare för en gångs skull beslutat att följa klassicismens tre enheter - en handling, en plats, högst en dag/i detta fall exakt klocktid 3 tim.

Shakespeares pjäser kan man läsa om och om igen, där finns hela tidenmer att upptäcka!

Afrikanen av Le Clézio (2004) (kurs 11)

Parallellt med Allt är vind skulle vi läsa Afrikanen : porträtt av en far som är en ren självbiografi från Le Clézios barndom, en kort period då han rest med sin mor till Afrika för att få träffa den far som andra världskriget hindrat honom från att lära känna. Och det var från dessa två böcker gemensamt vi skulle kommentera kolonialism-temat.

I Sverige kom Afrikanen ut 2005, två år före Révolutions (på franska 2003, sv. övers. 2007, Allt är vind). I Frankrike kom den 2004, året efter, antagligen för att arbetet på Romanen väckt många bilder av fadern som Le Clézio önskade klargöra närmare. Afrikanen visar också att romanen inte är en kopia av verkligheten. Fadern i romanen har inte samma yrke eller ens placering i världen. Det är som om Le Clézio snarare undvek sin far i romanen.

När Le Clézios mor skulle föda sitt barn, återvände hon till Frankrike, och där blev hon strandsatt av andra världskriget. Åtta år tog det innan hon kunde återvända till sin make som arbetade som läkare i Afrika. Jean-Marie upplevde tiden där med kluvna känslor. Fadern, som han aldrig lärt känna, och hans auktoritet, kunde han inte förlika sig med. Däremot var Afrika i sig, med alla nakna svarta kroppar, upplevelsen av ett paradis. Den långe blonde Bretagnaren fantiserade ihop att hans mor egentligen var svart. Han ville ha det så, han ville vara del av tryggheten i friheten. Men som vuxen kommer han fram till att det var fadern, isoilerad på den afrikanska landsbygden, som hade tagit till sig det levnadssättet som det sanna. Det var han som var Afrikanen.

Ett mycket intressant tema rakt igenom Allt är vind är frågor kring utseende, rasdrag. Delvis är människor, genom sina resor världen över, en blandning av raser. Indokinesiska småflickor hamnar i västerländska mäns ägo och förs till Europa. Det kryper i skinnet vid tanken på slaveri och utnyttjanden som fortplantar sig människor emellan. Men också svårigheten att hitta var den fasta gränsen går mellan kärlek och utnyttjade. Finns den?

Men det finns också en insikt om att det INTE går att dela in människor i raser. Att man ka ha ett asiatiskt, eller varför inte samiskt? utseende, de sneda ögonen, även utan att ha asiatiskt blod i ådrorna. Alla eventuella tankar om renrasighet omkullkastas, blir absurt. Ändå fortsätter vi människor att jämföra och kategorisera varandra som 'indokinesiskt', 'libanesisk', 'indiansk' osv. Trots det omöjliga. Vi är alla individer, och kan omöljigt vara vissa om hur vårt verkliga stamträd ser ut.

Och är det verkligen generna som gör oss till den vi är? Eller är det känslorna till den plats där vi växte upp?

Allt är vind - LeClézio (2003)

Allt är vind (2003) brukar betraktas som Le Clézios mästerverk och visst är den det.

Ingick i vår kurs. För att studera en roman krävs oftast flera genomäsningar. Men vi hade kort om tid. Redan på sidan 60 vid min första läsning, var jag tvungen att lägga i högsta växeln, så större delen av boken har jag bara läst *en* gång. Men när boken är studieobjektet blir läsningen ändå mer som att forska än 'bara läsa', ett konstant antecknande, bläddrande, letande efter fakta, funderande - som tar enorm tid. I alla fall för mig som läser långsamt med den här metoden. Romanläsning är mer än att vaska fram fakta, man skall landa i hela uppbyggnaden, vilket kan vara mer eller mindre intrikat.

Kursavsnittet inleddes dock med en liten schism, eftersom lärarens introduktionsföreläsning byggde på romanens franska namn: Révolutions. Romanen igenom löper flera tider parallellt; släktens anfaderns stred för franska revolutionens idéal, men blev besviken och utvandrade till Mauritius, en fransk kolonial ö i Indiska oceanen; nutida huvudpersonen är ung under Algerietkriget och flyr först till England för att undgå militärtjänst. Senare även till Mexico, samtidigt som 1968-rörelser uppstod världen över; och parallellt med allt detta rullas minnen ur släkthistorien upp, vilket inbegriper slaveri, kolonialism och världskrig, vilket för den utblottade familjen tillbaka till Frankrike. Cirkeln sluts.

Kursuppgift blev att beskriva hur kolonialismen framställs i romanen. Men för att återgå till romanens namn, Révolutions, så påminde en av kursdeltagarna att det franska ordet är så mycket mer dubbeltydigt än på svenska. Där inbegriper ordet revolution en känsla av kretslopp, saker vänds uppochned, men återkommer. Och det är också så jag upplever romanen när jag läser den. En rad större och mindre livscirklar, inom enskilda individers liv, kortsiktigt och långsiktigt, lika väl som för släkten i det större perspektivet. Släkten utvandrar och kommer tillbaka. Man flyr och kommer tillbaka. Minnen återvänder hela tiden. Man tvingas ta itu med det man flytt ifrån. Fädernas synder förföljer barnen, på ena eller andra sättet.

Först undrade jag varför boken inte fick heta Revolutioner på svenska? Men insåg snart att jag borde vända på frågan. Varför fick inte boken heta Allt är vind på franska? Kanske behövdes det inte, med dubbeltydigheten i Révolutions. På romanens försättsblad står några ord på bretonska (alltså det gamla gaelisk-keltiska språket i Bretagne; kanske en vaggvisa?): Avel aveliou oll avel. Vilket uttyds: Vind, vindar, allt är vind. Här har vi alltså den svenska titeln. Och Le Clézio har själv sagt att han tycker att den svenska titeln 'är så vacker'. Att han gärna velat att boken fått heta så även på franska - ville han och fick ge vika? undrar jag - den vackra bretonskan kunde han inte använda, då alltför få kan språket.

Alliterationen associerar jag till Strindbergs diktrad: Vågorna vaggar vindarna till vila, men inte bilden i sig, eftersom romanen absolut inte handlar om vila, utan om ständig rörelse. Romanen är en mäktig exposé över Människan som en migrerande varelse. Människan som aldrig slår sig till ro. Människan som evigt sökande.

Le Clézios utsiktspunkt blir rakt igenom den utomståendes, den som befinner sig i utkanten. Revolutionären kommer från Bretagne, som inte ansågs riktigt rumsrent ur Parisarnas synvinkel. Familjen hamnar på den lilla ön Mauritius, delvis ett isolerat paradis, men också en förtryckande slavekonomi. Och sedan erövras den i stället av engelsmännen, och familjen blir alltmer en rad blandäktenskap mellan franskt och engelskt. Men ändå vid sidan av. Trots det engelska påbråt hamnar familjen i Frankrike i första världskrigets efterdyningar, fattigt och utblottat, och Jean känner att han kvävs i Nice, klämd mellan krig och våld och hot.

Här i Nice på 1960-talet hamnar vi plötsligt i samma ångest som i Rapport om Adam, den unge Jean, Le Clézios altergeo, mår dåligt i skolan och vill fly undan krigshoten. I Rapport om Adam fick vi aldrig veta om Adam varit i kriget och blivit *galen* av krigets vanvett, eller om det var ångest inför krigshotet, att han projicerade sin ångest på kriget. I Allt är vind blir vi klara över att flera av hans klasskamrater hamnade i Algeriet-kriget, och att hans bästa vän även dog där mycket snart. Alltså mycket förståeligt att ångesten växer. (Enligt NE dog 1 miljon nordafrikaner och 500.000 fransk-algerier i konflikten, så det är ingen 'liten konflikt' vi pratar om.)

Även om romanen är byggd som en släktkrönika, så är det inte exakta fakta vi erbjuds. Utan en symbolbild. Släkten tycks delad i en revolutionär-romantisk halva och en mer reaktionär girig halva. Och jag tror inte att vi ska se det som en bilda av Le Clézios familj - utan en bilda av mänskligheten. Under franska revolutionen kastade människorna av sig oket, slaveriets ok, och lyfte fram humanistiska jämlika ideal. Men mycket snart slogs allt i spillror och slaveriet återkom. En egenmäktig Napoleon utnämnde sig själv till kejsare och en ny adel för att förgylla hovet, efter den adel man redan avrättat. Man godkände att slaveri återinfördes/behölls i kolonierna. Man såg inte längre alla människor som jämlika, värda samma rättigheter...

I romanen är detta förhållande genialt åskoådliggjort inte bara genom olika personers skillnader när det gäller att hålla på idealen eller strunta i dem. Allt får sin blixt belysning i slutet när den nutida Jean får kännedom, liksom vi läsare, om att förfadern som utvandrat från franska revolutionen, och inte minst hans fru Marie Anne (Jfr revolutionssymbolen La Marianne) skriver ihop ett dokument för familjen, deras vuxna barn och barnbarn, att följa framgent. Familjen har beslutat att skapa sitt eget paradis i det inre av Mauritius grönskande ö. Men man ska inte odla sockerrör, som bara för elände med sig, både som omänskligt slitsamt arbete för slavar och andra arbetare, eller att sockerrören bara ger socker och sprit, och alltså inget av mänskliga viktiga förnödenheter. I stället vill man odla skog och starta ett sågverk. Och man skriver ett avtal som alla skriver under, ett avtal om allas lika rättigheter. Att alla skall arbeta efter sin förmåga och alla tillgångar delas lika. Allt skall ägas gemensamt.

Det går en rysning genom hela mig när jag läser och inser sveket, att delar av släkten sviker andra, för att de är giriga och vill ha mer, för att de inte hjälper varandra i svårigheter så som avtalet löd. Utan istället vissa tar över och skor sig på andra.

Och detta handlar naturligvis om hela mänskligheten - som grupp - att vissa skor sig på andra, oavsett allt fint prat om humanism och jämlikhet. Att vi trampar ner varandra för att hålla vår egen näsa ovanför vattenytan.

Ja Allt är vind är en mycket rik roman, som innehåller ett myller av människor och känslor och platser och tankar. Så rik att man kan fortsätta att skriva om den länge. Och den kan läsas om och om igen för att väcka nya tankar. Den har gått under huden på mig och kommer att stanna där för evigt.

Öken av JMG Le Clézio (kurs 9)

Andra boken vi skulle läsa av Le Clézio på kursen, var Öken, som jag läste och skrev om i Februari. Så det var inte länge sedan, även om mycket hänt sedan dess. Det blev ändå en mycket omvälvande vecka. Jag satt och letade i kartböckerna för att komma närmare texten. VAR befann vi oss? Och så började jag söka på några namn. Och då var det som ett jordskred började rulla över mig.

Boken som jag först upplevt som en sensuell, sinnesupplevande dröm, blev plötsligt mycket konkret. Vi befann oss i Marocko, ja, och alldeles vid gränsen in till Västra Sahara. Boken är skriven 1980, alltså inte många år efter att Polisario började sitt befrielsekrig för att befria sig från Marocko. Västsahara, som ända till Francos död hårdnackat behållits som (pga sina naturrikedomar) som koloni under Spanien. Alltså ända till 1975. Jag sökte vidare på internet, och just iår, Januari-Februari 2009, reste en folkhögskoleklass från Sverige, ner till just Västsahara för att intervjua folk i de flyktingläger som finns där än idag, i södra Algeriet. Trettio år har de levt i flyktingläger, hela landet har en minerad gräns. Västsahara är världens sista koloni. Eländet är inte över än. Så aktuell är Le Clézios bok.

Gräver man ännu längre finner man att Le Clézio är gift med en berberkvinna, av just Ma el-Ainins stam, de blå tuaregerna. Och att han är en historisk person, som dog precis som i boken, men att hans söner kämpade vidare ända in på 30-talet, för sitt lands frihet. För Västsahara, en gång kallad Rio de Oro, var dessutom det sista fria område, det område som kolonialiserades sist, antagligen för sitt mycket torra ökenklimat som man först hade svårt att se nyttan av ... ända tills man upptäckte guld och fosfater. Men nu är det också det sista området som fortfarande är anekterat helt öppet.

Jag blev så tagen av detta, att min uppsats om boken blev en historisk exposé, och vad som kunde ligga bakom symbolerna. Historia har alltid varit mitt stora intresse, hur människan rör sig över jorden och påverkar varandra, utvecklas.

Än mer omvälvande blev det sedan när mina kurskamrater lämnade in sina arbeten och det visade sig att vi alla fyra angripit romanen ur helt olika synvinklar.

Jag minns inte om jag skrivit tidigare att vi faktiskt inte var fler än fyra elever som fullföljt kursen. Normalt sett läggs en så liten klass ner. Men eftersom detta var en första provomgång, och allt sker via internet, så genomfördes kursen ändå. Vår lärare var mycket imponerad över vårt intensiva arbete, våra ansträngningar, och sörjde att inte fler gått kursen och kunnat läsa vad vi skrev och kom fram till. Men även om vi var bara fyra, så blev det oerhört berikande.

Just när det gäller öken, hade jag alltså fastnat i mitt historiska spår. Medan en annan helt koncentrerade sig på hur Le Clézio använda sig av den blå färgen (himlen, kläder, ögon m.m.), att läsa den analysen blev som att medvetandegöras om rikedomen av ädelstenar som glimmade rakt genom texten. Ännu en formulerade mycket välfunnet de stora politiska linjerna i kombination med det prosalyriska som uppfyller romanen i sin helhet, och sist men inte minst, koncentrerade sig en person helt på hur romanen påverkade just honom känslomässigt, trots att denna värld och dess historia hittills varit helt okänd för honom, och hur romanen kunde väcka en mycket stark känsla för problematiken även för en utomstående.

Ja det var oerhört intressant att få möjlighet att fyrdubbla sin egen läsning på detta sätt.

CS Lewis' sci-fi fantasy

Efter att TV visade Narnia-filmen Lejonet och Häxan för några veckor sedan gjorde jag en utflykt i lättare busslektyr. Utflykt från tyst planet av CS Lewis. Den skrev 1938 och är naturligtvis mycket elementär som science-fiction betraktad. Ray Bradbury sa en gång i en intervju att han bara skrivit en enda Science fiction: Farenheit 451. Resten är Fantasy. Så okej då, CS Lewis är likt JRR Tolkien filolog, språkforskare, och även på denna resa till Mars, är han mer intresserad av invånarnas språk - hittar på det och låter huvudpersonen drömma om att skriva ett lexikon - än vad han intresserar sig för rymdfarkostens trovärdighet.

Så efter en nog så trist rymdfärd, hamnar vi i alla fall på Mars och där skapas en intressant bild av ett fredligt samhälle trots minst tre olika varelser med olika fysik, kultur och förutsättningar. De har en andlig syn som skapat fred och tolerans för ett fruktbart samarbete.

Huvudpersonen har kidnappats ombord på rymdskeppet av två giriga jordbor som kan ses som symboler för alla kolonisatörer jorden runt, som behandlar alla främmande kulturer som okunniga barn, som de har rätt att utnyttja. Alltså är detta främst en civilisationskritisk bok.