Allt är vind - LeClézio (2003)

Allt är vind (2003) brukar betraktas som Le Clézios mästerverk och visst är den det.

Ingick i vår kurs. För att studera en roman krävs oftast flera genomäsningar. Men vi hade kort om tid. Redan på sidan 60 vid min första läsning, var jag tvungen att lägga i högsta växeln, så större delen av boken har jag bara läst *en* gång. Men när boken är studieobjektet blir läsningen ändå mer som att forska än 'bara läsa', ett konstant antecknande, bläddrande, letande efter fakta, funderande - som tar enorm tid. I alla fall för mig som läser långsamt med den här metoden. Romanläsning är mer än att vaska fram fakta, man skall landa i hela uppbyggnaden, vilket kan vara mer eller mindre intrikat.

Kursavsnittet inleddes dock med en liten schism, eftersom lärarens introduktionsföreläsning byggde på romanens franska namn: Révolutions. Romanen igenom löper flera tider parallellt; släktens anfaderns stred för franska revolutionens idéal, men blev besviken och utvandrade till Mauritius, en fransk kolonial ö i Indiska oceanen; nutida huvudpersonen är ung under Algerietkriget och flyr först till England för att undgå militärtjänst. Senare även till Mexico, samtidigt som 1968-rörelser uppstod världen över; och parallellt med allt detta rullas minnen ur släkthistorien upp, vilket inbegriper slaveri, kolonialism och världskrig, vilket för den utblottade familjen tillbaka till Frankrike. Cirkeln sluts.

Kursuppgift blev att beskriva hur kolonialismen framställs i romanen. Men för att återgå till romanens namn, Révolutions, så påminde en av kursdeltagarna att det franska ordet är så mycket mer dubbeltydigt än på svenska. Där inbegriper ordet revolution en känsla av kretslopp, saker vänds uppochned, men återkommer. Och det är också så jag upplever romanen när jag läser den. En rad större och mindre livscirklar, inom enskilda individers liv, kortsiktigt och långsiktigt, lika väl som för släkten i det större perspektivet. Släkten utvandrar och kommer tillbaka. Man flyr och kommer tillbaka. Minnen återvänder hela tiden. Man tvingas ta itu med det man flytt ifrån. Fädernas synder förföljer barnen, på ena eller andra sättet.

Först undrade jag varför boken inte fick heta Revolutioner på svenska? Men insåg snart att jag borde vända på frågan. Varför fick inte boken heta Allt är vind på franska? Kanske behövdes det inte, med dubbeltydigheten i Révolutions. På romanens försättsblad står några ord på bretonska (alltså det gamla gaelisk-keltiska språket i Bretagne; kanske en vaggvisa?): Avel aveliou oll avel. Vilket uttyds: Vind, vindar, allt är vind. Här har vi alltså den svenska titeln. Och Le Clézio har själv sagt att han tycker att den svenska titeln 'är så vacker'. Att han gärna velat att boken fått heta så även på franska - ville han och fick ge vika? undrar jag - den vackra bretonskan kunde han inte använda, då alltför få kan språket.

Alliterationen associerar jag till Strindbergs diktrad: Vågorna vaggar vindarna till vila, men inte bilden i sig, eftersom romanen absolut inte handlar om vila, utan om ständig rörelse. Romanen är en mäktig exposé över Människan som en migrerande varelse. Människan som aldrig slår sig till ro. Människan som evigt sökande.

Le Clézios utsiktspunkt blir rakt igenom den utomståendes, den som befinner sig i utkanten. Revolutionären kommer från Bretagne, som inte ansågs riktigt rumsrent ur Parisarnas synvinkel. Familjen hamnar på den lilla ön Mauritius, delvis ett isolerat paradis, men också en förtryckande slavekonomi. Och sedan erövras den i stället av engelsmännen, och familjen blir alltmer en rad blandäktenskap mellan franskt och engelskt. Men ändå vid sidan av. Trots det engelska påbråt hamnar familjen i Frankrike i första världskrigets efterdyningar, fattigt och utblottat, och Jean känner att han kvävs i Nice, klämd mellan krig och våld och hot.

Här i Nice på 1960-talet hamnar vi plötsligt i samma ångest som i Rapport om Adam, den unge Jean, Le Clézios altergeo, mår dåligt i skolan och vill fly undan krigshoten. I Rapport om Adam fick vi aldrig veta om Adam varit i kriget och blivit *galen* av krigets vanvett, eller om det var ångest inför krigshotet, att han projicerade sin ångest på kriget. I Allt är vind blir vi klara över att flera av hans klasskamrater hamnade i Algeriet-kriget, och att hans bästa vän även dog där mycket snart. Alltså mycket förståeligt att ångesten växer. (Enligt NE dog 1 miljon nordafrikaner och 500.000 fransk-algerier i konflikten, så det är ingen 'liten konflikt' vi pratar om.)

Även om romanen är byggd som en släktkrönika, så är det inte exakta fakta vi erbjuds. Utan en symbolbild. Släkten tycks delad i en revolutionär-romantisk halva och en mer reaktionär girig halva. Och jag tror inte att vi ska se det som en bilda av Le Clézios familj - utan en bilda av mänskligheten. Under franska revolutionen kastade människorna av sig oket, slaveriets ok, och lyfte fram humanistiska jämlika ideal. Men mycket snart slogs allt i spillror och slaveriet återkom. En egenmäktig Napoleon utnämnde sig själv till kejsare och en ny adel för att förgylla hovet, efter den adel man redan avrättat. Man godkände att slaveri återinfördes/behölls i kolonierna. Man såg inte längre alla människor som jämlika, värda samma rättigheter...

I romanen är detta förhållande genialt åskoådliggjort inte bara genom olika personers skillnader när det gäller att hålla på idealen eller strunta i dem. Allt får sin blixt belysning i slutet när den nutida Jean får kännedom, liksom vi läsare, om att förfadern som utvandrat från franska revolutionen, och inte minst hans fru Marie Anne (Jfr revolutionssymbolen La Marianne) skriver ihop ett dokument för familjen, deras vuxna barn och barnbarn, att följa framgent. Familjen har beslutat att skapa sitt eget paradis i det inre av Mauritius grönskande ö. Men man ska inte odla sockerrör, som bara för elände med sig, både som omänskligt slitsamt arbete för slavar och andra arbetare, eller att sockerrören bara ger socker och sprit, och alltså inget av mänskliga viktiga förnödenheter. I stället vill man odla skog och starta ett sågverk. Och man skriver ett avtal som alla skriver under, ett avtal om allas lika rättigheter. Att alla skall arbeta efter sin förmåga och alla tillgångar delas lika. Allt skall ägas gemensamt.

Det går en rysning genom hela mig när jag läser och inser sveket, att delar av släkten sviker andra, för att de är giriga och vill ha mer, för att de inte hjälper varandra i svårigheter så som avtalet löd. Utan istället vissa tar över och skor sig på andra.

Och detta handlar naturligvis om hela mänskligheten - som grupp - att vissa skor sig på andra, oavsett allt fint prat om humanism och jämlikhet. Att vi trampar ner varandra för att hålla vår egen näsa ovanför vattenytan.

Ja Allt är vind är en mycket rik roman, som innehåller ett myller av människor och känslor och platser och tankar. Så rik att man kan fortsätta att skriva om den länge. Och den kan läsas om och om igen för att väcka nya tankar. Den har gått under huden på mig och kommer att stanna där för evigt.