Slöläsning av Hans Koppel & Lian Hearn

Att kursen tog slut 12 maj innebar naturligtvis inte att jag slutade läsa. Luften gick ur mitt huvud så till vida att jag inte orkade ta mig för något intellektuellt. Slutuppsatsen hade krockat med deklarationen. Min är väl inte så svår men sambon behöver hjälp med sin eftersom han är egenföretagare ... det är inte lätt. Inte när bokföringsprogrammen och Skatteverket inte talar samma språk.

Men så blev vi äntligen lediga, Solen sken ... och Maskrosorna hade sin högsäsong. Så det blev mycket ogräsryckande på sommartorpet. Faktiskt också en hel del lycka för att de planteringar vi fixade och buskar vi planterade förra sommaren och hösten faktiskt överlevt! Det är så underbart när perennerna sticker upp sina livgivande gröna små huvuden både här och där, och jag känner livskraften som överlever oavsett väder och vind.

Helt ledbruten av att gå framåtböjd låg jag sedan om kvällarna i soffan och läste vanlig slöläsning.
Först Hans Koppels lilla tunna bok Vi i villa. Hans Koppel är en pseudonym för någon som tydligen vill dölja sin identitet. Då kan man ju fråga sig ifall det är självbiografiskt?
Nåja, boken är smårolig. Ett sorts pubertalt krig mellan kostymklädda villaägare, som dock låtsas gå vara ett sammansvetsats gäng som tycks övertygade om att det 'naturligtvis är dom där andra borta i höghusområdet' ... som av ren avundsjuka rispar deras fina bilar i lacken, mixtrar med cyklarna så dom går sönder, skriver 'bög' över garageportarna, planterar ut hundbajs osv.

Lite allvar finns det också, om den mobbade dottern, och ilskan över att grannarna inte kan uppfostra sina mobbande ungar till att sluta med sådana dumheter. Lättläst och rakt på sak. En hel del garv. Men det är ingen djuping jag behöver läsa om.

Därefter flög jag genom Lian Hearns Över näktergalens golv. Eftersom jag har en Japan-frälst dotter hemma så hörde vi naturligtvis talas om Hearns böcker om klanen Otori. Nyfikna blev vi, reklamen var i början massiv. Med tiden har det blivit 5 böcker i serien, som sägs bilda en fullständig cirkel enligt japanskt berättarmönster. Min dotter har samlat alla fem och sparar på dem som på en skatt 'som hon ska läsa när hon blir skolledig'. Det borde vara snart då...

Min sambo tjuvstartade först. Han har läst de första två böckerna, men säger inget. Bara muttrar något om att det handlar om mördare. Så han verkar inte så sugen på att fortsätta.

Jag sträckläste i alla fall första boken. Läsningen flyter lätt. Klanförvecklingar i ett påhittat Japan-liknande landskap, med Japan-liknande namn (jag själv har inte kunskap att veta om det stämmer eller inte). Och vissa personer har särskilda förmågor, som otroligt skarp hörsel, förmåga att dela på sig, försvinna (jag antar förmåga att mentalt få omgivningen att tro att man försvinner) osv. För mig framstår detta som en sorts Fantasy-serie. Det förvånar mig att författaren, som det står i boken, har fått stipendium för att skriva detta. Varför?

Men visst kommer jag att fortsätta läsa serien, som lättläst avkoppling, inte minst för att jag är så envis och vill veta hur det slutar. I synnerhet en sådan här serie där man talar om cirkelgången. Tre huvudböcker som är huvudhistorien. Och sedan en fjärde som kommer med en efterhistoria. Och sist en femte, som är förhistorien som vi tidigare bara anat, men som nu får oss att börja om från början igen.

Det sägs vara ett japanskt skrivsätt, och det gör mig nyfiken. Men sedan jag nu läst första boken och en bit på den andra, så kan jag ändå inte säga att det ger mig mer än underhållning. Det är en komplicerad kärlekshistoria. Det har exotisk japansk smak. Djupare budskap hittar jag inte. Inte någon världstolkning som ger mig något djupare. Det är exotiskt, främmande.