På kudde av gräs av Lian Hearn (2003)

På kudde av gräs, andra delen av Lian Hearns serie om klanen Otori, har fått mig fast, och jag måste ändra mig. Den har tagit mig över den tveksamhet jag kände efter första boken.

Så varför blir jag så fäst vid den? Förutom det exotiska, japanska. Del två har trots allt gett mig något mer än bara spänning. Kärleken har djupnat. Historien drivs fram av moraliska och andliga dilemman.

Det är inte så att man får allt förklarat. Ändå köper jag världsbilden, även om det är ett hopkok av olika mytologier ... låt vara. Men språket, bilderna, är klara och lätta att följa. Karaktären är saga och mytologi. Det väcker känslor i mitt inre. Det är en livets utvecklingshistoria, trots övernaturliga drag.

Det talas om De gömda, de milda som förföljs för sin tro, och jag kan inte låta bli att associera till 'de första kristna' i Rom, de som gömde sig i katakomberna närmaste århundradet eller flera, efter Jesu korsfästelse. Om det är meningen elelr inte vet jag inte. Vi befinner oss i ett samhälle med flera olika trossystem, även om det ena är mer rumsrent än andr. Det talas om 'den Upplyste', vilket jag antar är Buddha eller liknande. På Österländskt vis talas det om att 'Allt är Ett'.

Ett citat från sid. 208: "Jag tror på alla Den hemliges läror. Jag har levt i enlighet med dem sedan barndomen. Jag vet att de är sanna. Men jag tror att det finns en plats bortom lärorna, en plats bortom ord, där det kan vara sant. Där alla trossatserna kan ses stämma från den enda källan. "

Precis så tror jag. Det finns en andlig verklighet som är lika för allt levande, men att vi människor bara tolkar det olika i våra försök att förstå.

Huvudpersonen, Takeo, känner sig kluven mellan sin ungdom och osäkerhet, sina plikter som går emot hans moral, och de enastående gåvor han utrustats med. han har fiender fårn olika håll. Men en Pofetia säger att Han är den som skall Bringa Fred. Vilket han själv inte vet om han skall tro på eller inte. Profetian talar om fem fältslag. Att han skall vinna fyra av dem. Men en dag dö för sin egen sons hand.

Ett hopkok av gamla myter och dilemman? Visst. Men skickligt sammanfogat.

Takeo suckar och tvivlar över att Krig skulle kunna leda till Fred?! Det är en åsikt som gör honom sympatisk, trots att han utbildats till mördare, men han lämnar det också och går vidare, trots att han då blir lovligt byte från alla håll.

Spännande!