Komma ikapp ... & Nobelpriset (kurs 8)

Oj, nu har det gått nästan två månader sedan jag var inne här. Sista kursmånaden med romanläsning av Le Clézio var mycket mycket intensiv. Efter det tog all min energi slut, förutom att jag legat efter med ALLT i mitt privata liv, som även innehåller en blogg för sköldkörtelsjuka (som jag är). Familjen klagade och pockade på uppmärksamhet efter min långa inåtvända läsperiod.

Senast jag skrev handlade det om Le Clézios debutroman, men innan dess hade vi även läst in Sture Alléns och Kjell Espmarks utmärkta lilla skrift om Nobelprisets utveckling de första hundra åren. Det var en enorm lättnad för oss att läsa denna tunna skrift på glasklar svenska, och med glasklara resonemang.

Vi skulle fundera över Nobelprisets betydelse för Kanonbildningen och jämföra tankarna hos Svenska Akademien (och Nobel såklart), med vad som sagts i tidigare nämnda böcker kring kanondebatten, Bloom, Guillory, Kolbas.

För mig är det uppenbart att Nobelpriset är kanonbildande. Även om Svenska Akademien själv värjer sig och säger att det är inte deras mål, att det är omöjligt, att värdiga författare är fler än det finns 'år'. Men en nobelpristagare går oftast att få tag på i någon upplaga på något språk, till skillnad från så många andra böcker, bortglömda mer eller mindre saknade.

Men eftersom många pristagare dör i förtid, eller på annat sätt inte blir uppmärksammade, eller inte hinner bli belönade, så finns det också en 'alternativ'-litteraturlista, alla läsvärda icke-nobel-pristagare.

Nobelpristet är trots allt inte en samhällsinstistution, utan en (mycket rik) privatpersons sista önskan, testamenterad sådan, och det är hans vilja som skall efterlevas, och där finns reglerna som Svenska Akademien skall efterfölja. Det är deras uppdrag, ingenting annat.

De första åren, årtiondena, hade Akademien dock inte riktigt fått in snitsen med hur de ska gå till väga, men med åren har beläsenheten och kunskapen ökat, på ett snart nog globalt sätt, så att vi efter 100 år faktiskt kommit fram till Nobels önskan, om en global, gränslös måttstock, som belönar en förtjänstfull tänkare/ordkonstnär som vill mänskligheten VÄL, inte ett språk eller en kultur.

Svenska Akademien utgår i slutänden från sin egen känsla vid läsandet. Och är helt klart likt Bloom människor som anser att böcker skall läsas fler än en gång. Det är inte säkert att man alltid förstår en nobelpristagare vid första genomläsning. Det kan krävas mer. Men ger man det lite tålamod, så växer texterna. Så vet man inte vilken bok man skall läsa, så kan man dock räkna med att en nobelpristagare alltid är ett läsvärt alternativ.