En doft av apelsin av Joanne Harris (2001)

Till skillnad från Släktfeber, vände En doft av apelsin till det bättre. Viktigt inom all dramatik, vare sig det är teater eller en roman är vändpunkten. Sådana har vi även i livet. Vi känner dom tydligt, när saker gått i stå, inträffar något nytt som ändrar förutsättningarna. Vändpunkten kan vara positiv (t ex i en romantisk kommedi) eller negativ (oftast tragedi). Även när allt skall sluta lyckligt kan vändpunkten vara till det sämre först, för att vi ska visa upp får förmåga att kämpa mot plågorna innan livet vänder sig till det bättre. Vändpunkten i Släktfeber var närmast omärklig, även om den finns. En modern roman behöver å andra sidan inte vara uppbyggd efter dessa klassiska begrepp - men det hjälper ofta läsupplevelsen. Populärlitteratur följer schemat och kan därför väcka vårt intresse, vare sig vi gillar boken i övrigt eller inte.

Min invändning mot En doft av apelsin är att vändpunkten kom lite väl sent. Uppstarten var gråmulen, gruffig, känslokall ... och att detta pågick så länge. Den vändpunkt som vann mig över kom först i slutet av boken. De 120 sista sidorna av 406. Det gör i och för sig att mitt slutintryck är positivt. Jag blir t o m sugen på att läsa något mer ... såg faktiskt ännu en av hennes böcker på antikvariat igår, men köpte den ändå inte. Jag blev dock lite nyfiken på hennes person när jag insåg att minst tre av hennes böcker försigår i Frankrike. En känsla av lokalkännedom och fransk matlagning och frukter genomsyrar böckerna. Det såg ut att vara så även i boken på antikvariatet, som jag dock glömt titeln på. Så jag sökte lite på nätet och fann att hennes mor var fransyska, gift med en engelsman. Det var ju klargörande. Det hon skrev om sig själv på hemsida gjorde mig än mer positivt inställd.

Tillbaka till romanen. Ett viktigt begrepp som uppstod inom den antika grekiska teatern var katharsis - rening. Aristoteles dramateori menar att åskådarens känslor renas den fruktan och det medlidande som väcks av den tragiska handlingen.

Det jag upplever de sista 120 sidorna av En doft av apelsin, det är just att det kommer fram vidriga detaljer (pga krig och annat), så uppstår också fler insikter, nya synsätt, som i slutänden vänder det negativa, och mitt intryck blir positivt.

Romanen tilldrar sig i en by på den franska landsbygden under andra världskriget. Tyskarna har ockuperat stora delar av Frankrike, inklusive denna by, men det är ändå landsbygd, långt ifrån bomber och annat påtagligt krig. Synvinkeln ligger vid sidan av. Barnen (tre syskon 9-14 år) i den franska byn har inga klara fiender. De närmast leker krig. De blir vän med några tyska soldater, i synnerhet en kan franska och har förmågan att charma omgivningen. I praktiken en ung pojk, om man inte såg till uniformen, men med någon sorts medfödd auktoritet. Hans hemmiljö i Tyskland, är minst lika fattig som de miljön för de tre franska barnen i sin by. Samarbetet som uppstår är en typ av angiveri. Barnen avslöjar vad de vet om svartabörshandel i byn, i gengäld får dom belöningar i form av tidningar, choklad, apelsiner. Tysken utövar i sin tur utpressning på svartabörshajarna för att tjäna ihop något att skicka hem till sin fattiga familj i Tyskland. Båda sidor leker detta hemliga agent-spel och 'tjänar' på kriget. Både på riktigt, men ändå inte på riktigt. Det är hemligt inför SS, som inte får blandas in.

Hela boken byggs också upp kring en symbol, med en gädda i centrum. En enormt stor ytomspunnen gädda, mycket gammal och slug, som ingen kunnat fånga på många årtionden. Legenden säger att den som möter gäddan kommer att dö, om den inte först själv fångar gäddan, för då kan man önska sig vad man vill och gäddan kommer att uppfylla önskningen.

Gäddan blir en symbol för det hemliga spelet och dödsfaran, en dödlig hemlighet, som gömmer sig i den dyiga bottnen, oberäknelig, om den kommer att döda eller uppfylla önskningar.

Som sagt, boken ger en annorlunda synvinkel från andra världkriget. Väcker ovana funderingar. Och i slutänden uppdagas hur tillfälligheternas spel, bara förvärras av att man försöker dölja och göra om den verkliga olyckan till något den inte var, vilket leder till att människors rädsla vaknar och sätter igång vedergällningsaktioner.

Och det vet vi ju att ingen vinner på.

Boken är trots allt läsvärd, och jag ångrar närmast att jag inte köpte den bok jag såg på antikvariatet igår. Inbunden 30:- Det hade den nog varit värd. En doft av apelsin hade jag bara lånat, så den ska jag nu lämna tillbaka.