Staffan Bergsten om Kanon

Staffan Bergstens litteraturvetenskapliga läroböcker finner jag föredömligt klara och rediga. Litteraturhistoriens grundbegrepp (2004) har bra kapitel om Kanon-frågan. Om det fått inleda den kurs jag gick i våras om Le Clézio, skulle jag fått en betydligt klarare bild redan från början.

Bergstens bok behandlar litteraturens historia, ett litterärt kulturarv, det som via utbildning kan förmedlas till nya generationer - det handlar inte om vad vi bör läsa eller inte i nuläget. Kanon växer fram organiskt och långsamt och därför tar det åtskilliga generationer innan det uppstår någon sorts konsensus. Att nyskriven litteratur inte har den tradition som krävs och smaken skiftar. En inneboende tröghet. -- Min reflektion blir att konsensus endast kan uppstå mellan de som har möjlighet att göra sin röst hörd. Så länge kvinnor inte undervisade i ämnet fanns naturligtvis inte deras åsikter med i 'konsensus' osv.

Bergsten säger att en klassiker bör förena de två motstridiga egenskaperna, att vara representativ för ett skede men ändå bära med sig en förnyelse. Författarskapet bör också ha volym, det räcker inte med 'Ett storverk'. Nobelkommittén har visst del i kanonskapandet, precis som jag själv tänkt. Men man hamnar inte automatiskt i kanon, för att man fått Nobelpriset. 100 nya författare per århundrade skulle få kanon att svälla alltför mycket. Vilket är motsatsen till vad Sturé Allén skrev om Akademiens arbete, som menar att alla läsvärda författare omöjligt kan begränsas till en om året. Här går alltså vattendelaren mellan tanken på kanon som urval av läsvärda författare vs. kanon som hanterbar läroplan för instudering.

Basproblemet är ju omöjligheten för en person att läsa, greppa, assimilera den ackumulerande mängden litteratur som exploderar ut över världen. Uttrycksbehovet tycks vara omättligt ... Alla vill naturligtvis skriva sin version, synas, höras. En naturlig konsekvens av ökad läs- och skrivkunnighet.

Information-over-load! Min 'svaghet' är att vara 'intresserad-av-allt'. En omöjlighet så klart. Och då är poängen med Kanon, enligt Bergsten, att fungera som karta i den litterära terrängen. Universitets- utbildning har pedagogiska skäl att begränsa sig till en för individen överkomlig mängd stoff.

Bergsten skriver: "Den humanistiska bildningens ideal är inte en maximal mängd information utan psykiskt integrerad kunskap."

Det behövs struktur och fördjupning. Urvalet uppstår ur mina intressen och erfarenheter, mer objektivt än så kan det inte bli. Min referensram inklusive den litteratur jag assimilerat, blir då den bas mot vilken jag kan förklara, bekräfta, eller ifrågasätta - så väl livet som litteraturen.

Självklart ändras kanon om samhällets ideal ändras. Strävar vi efter jämlikhet och demokrati, kan vi inte längre svälja odemokratisk litteratur, hur än estetiskt tilltalande, inte utan att kommentera att det skär sig.

Tydligen är den svenska litteraturvetenskapens inriktning på hela Världslitteraturen ganska unik. Andra länder studerar litteratur utifrån språket - endast originalspråket ger en sann bild av ett litterärt verk, allt annat är tolkningar. Sant. Dock vinner litteraturvetenskap i Sverige en bredare utblick och strävar därför efter goda översättningar. Något man på andra håll är misstänksam emot, som en sorts diletanteri. Det räcker inte med knapphändiga språkkunskaper för att förstå alla subtiliteter i litteratur. Själv skulle jag därmed vara begränsad till svenska och förhoppningsvis engelska. Min franska, italienska och spanska är inte subtil nog.

Så visst tvekar jag, splittrad inför allt som väcker min nyfikenhet, mitt intresse. Varför brinner jag så för litteraturen? Varför kan jag inte nöja mig med nöjesläsning? ... Antagligen hyser jag en önskan om en djupare förståelse för människan och livet ...