Vikingatid

Är inne på historietemat igen. En mycket bra bok om vikingatiden är Boken om Vikingarna av Catharina Ingelman-Sundberg (1998). En bred och klar sammanställning som väcker mitt intresse.

Min enda invändning skulle vara att benämningarna på de olika textstyckena är mer journalistiska än upplysande om man vill hitta tillbaka till en viss fakta. T ex heter överskriften på sid 20 Kameldrivarens nya religion. Visst inleder det med en kort introduktion till Muhamed och Íslams inledning, men fortsätter sedan att handla om vikingarnas segelskicklighet och deras räder. Alltså typiskt för tidningstext. Några ord i fetstil sprängs in för att fånga intresset, kanske för att dela upp det massiva intryck texten annars skulle ha haft.

Men som sagt, jag tycker om boken, formatet och bilderna. Jag har ännu inte smält hela boken, det är fakta och jag tar den bit för bit. Men eftersom jag behövde en pocket till bussen och kände mig positivt intställd till Catharina, så började jag läsa hennes roman Vikingablod (1995). Den tilldrar sig i Birka på 830-talet när Ansgar kommmer för att missionera för svearna första gången. Ämnet kan vara intressant. Tyvärr inte genomförandet av romanen. Att skriva bra romaner är en svår konst. Texten grep mig inte alls, min hjärna blev uttröttad. Lite sex och vissa fars-inslag hjälper inte upp tekniken.

Jag kände filmisk påverkan. Men teknik för romanskrivande vs film är inte samma sak. En film lever i ett ständigt 'nu', tyranniskt, som en duktig regissör kan berika med stämningsskapande vyer/interiörer, återblickar m.m. Filmen kan stoppa parallella scener från andra platser, personer, utan att det bryter spänningen.

Detta fungerar inte för mig här. Att någon i romanen knackar på en dörr, kan inte avbrytas för en lång scen på annan plats med andra personer under en obestämd lång tid - osm kanske tar ig en timme att läsa, innen vi plötslit är tillbaka där personen som knackade, nu öppnar dörren och ser vad som är bakom. I en film kan det ske, där är puckarna snabbare. I romanen blir det en absurd tidsekvens, som min hjärna inte köper. Jag tänker förbluffad att 'det är inte möjligt att han har stått där hela tiden, medan jag trott att vi förflyttat oss flera dagar i tiden. Texten blir inte mer spännande på det viset, bara mer svårgripbar. (Jag finner tidsaspekten hela tiden svårgripbar, dåligt preciserad, inkonsekvent.)

I en roman inför man inte heller bipersoner och små episoder om det inte har betydelse för att åskådliggöra något av betydelse i berättelsen. Filmens enda verkiga medel är att visa sjäva scenbilden, miljön, vyer och interiörer skapar stämning. Om regissören vill åskådliggöra att 'staden' Birka på 830-talet var en folkfylld larmande plats (eller kanske inte mer än en kodoftande by?) så visar han det i bild. En roman måste förklaras detta direkt, om det är av betydelse. Men på ett helt annat sätt än att låta Ansgar mitt i ett samtal med sin vän plötsligt avbryta sig och kliva åt sidan för at en pojke kommer bärande på ett stort risknippe. Det tillför inget. Pojken med risknippet dyker aldrig mer upp i boken, scenen visade ingenting om Ansgar som karaktär. Det var helt enkelt meningslös utfyllnad.

Tråkigast för mig var en störande anakronistisk känsla. Jag hade hela tiden svårt att tro på beskrvningen, dialogen, av hur människor reagerade och resonerade kring dn nya kristna tron. Romanens handling pågår endast två år, ändå uppstår schismer mellan förment omvända och inte omvända. Hur i all sin dar sker detta? utan TV och internet?

Jag tror att man måste vara betydligt mer bevandrad i det andliga och psykologiska för att kunna åskådliggöra en trovärdig modell av hur och varför något sker. Först ska vi försöka tro på Ansgars stora karisma, bara för att författaren 'säger det'. Vilket kan vara tveksamt. Sedan visar han sig göra ett stort misstag genom att förgripa sig sexuellt på en flicka, vilket leder till ett barn som han förnekar av rädsla för att hans karriär skall gå om intet. Kan det ha hänt? möjligt. Men inte som det beskrivs i boken. Vikingarna lär vara kända för sin sexuellla frigjordhet. Jag tror inte att det allra första de nykristna fäste sig vid, var om barnen föddes inom äktenskapet eller inte. Inte så pass att föräldrarna förkjuter sin gravida dotter för att hon blivit mer elle rmindre våldtagen.

Det tog århundraden att ändra en sådan inställning. Det tog århundraden innan det kom några krav på att präster skulle var aogifta. Visserligen var Ansgar munk .... men jag får ändå inte ihop helheten.

En oerhört intressant historisk bok, fakta/hypotes, skrevs av Matti Klinge på 1980-talet: Östersjövälden. Tyvärr inte systematiskt uppstäld, eftersom den behandlar ett antal framkastade hypoteser. Men det är mycket intressant. Han vill visa att eftersom naturen såg ut som den gjorde och bästa resvägen var vatten, så var den tiden riken, unioner o dyl, sammanbundan av hav, inte åtskilda. Alltså hängde Svearnas område ihop från Roslagen över Ålands hav upp längs finska kusten norr om Åbo, medan finnarnas område låg söder/öster om Åbo, kring hela finska viken, alltså inkl vad som idag är Estland.

Klinge menar att den vikingatida handeln som skedde längs havet hade Tor som den gemensamna nämnaren. Handelsplatser reste en pelare, avlövad trädstam, som märke för sjömännen att hitta fram när de kom med sina varor. Handeln hade fungerat länge och mycket väl åt öster. Men västerut möttes de av en annan mer aningslös kultur, försvarslös, och övergick därför från 793 mer till röveri ett århundrade framåt. Vilket naturligtvis oroade inte minst Frankerriket. Karl den Store som kröntes till Kejsare år 800, hade olika strategier för att stävja detta. Bl a att i samarbete med kyrkan försöka införa en 'gemensam kultur', mkt mer än gemensam religion. För att vara säker på att inte bli lurad i handelsangelägenheter, behövde man samma kulturella referensramar. Därför handlade kristnandet i första hand om att byta ut Tors Pelare mot Kristi Kors, som märke för handelsmännens resor. Korset visade att det var säkert att gå iland och idka handel.

Det där tror jag på. handelskarteller stämmer med vinningslystna människors sätt att tänka. Att man tog hjälp av kyrkan, som den skrivkunniga lärda institution den var, och inte minst med sitt fredliga budskap, det var ju inte så konstigt.

Apropå historiska romaner om vikingatiden så har förlaget Historiska Media, som hittills mest gett ut faktaböcker kring historia, satt igång ett eget projekt som kallas Släkten. Sveriges historia skall åskådliggöras i en rad historiska romaner, som en staffett, där uppdraget går över flera generationer at överlämnas mellan olika författare. Än så länge finns två böcker utgivna. På webben stod hela våren 2009 och än idag: 'Under våren avslöjas vem som står bakom bok nummer tre.' Antingen är de inte uppdaterade, har felformulerat sig, eller menar våren 2010??

Katharina Mazetti inledde Släkten-serien med Blandat Blod, som tilldrar sig i slutet av 900-talet. Hon fastnade för Blekinges skärgård som trakt för viktingatida skeppsbyggare och handelsfärder. Därifrån var det nära till viktiga handelsområden som Bornholm, Öland, Gotland och södra östersjökusten där det fanns floder att ta sig in i fastlandet på, och vidare ända ner till Kostantinopel.

Mazetti vill visa att med tanke på alla handelsfärder, all slavhandel och viktingarnas fria 'nyttjande' av trälkvinnorna, så inte var viktingar 'renrasiga'. Kulturutbytet var stort på 'alla fronter'. En bra bit av romanen tilldrar sig i våra dagars Kiev, en viktig stad för handelsutbyte mellan norr och söder. Och därifrån kommer Släktens stammor, en mörk skönhet. Stamfadern är dock en blond Blekingebo.

Jag tror betydligt mycket mer på Mazettis version av mötet mellan kristet och vikingakult, här främst i form av släktens 'kloka' kultkunniga, sejdekvinna i fågelmask. Trots att detta sker 150 år före Ingelman-Sundbergs roman (hon har skrivit fler men jag tänker inte ens försöka ...).

Mazetti skriver dock i sitt efterord att hon inspirerats av Boken om vikingarna samt Forntida kvinnor som Ingelman-Sundberg utgav 2004. Jag förstår precis hur frestande det är, när man sitter och läser mer eller mindre 'torra' historiska fakta att få sätta kött på benen för en bredare allmänhet. Men tyvärr, romankonsten är svår. För att det köttet skall ge något behöver det berika läsaren - som fakta-Boken om vikingarna är berikande - inte kännas urvattnat och anakronistiskt.